KAN FINLÄNDARNAS MORAL FÖRBÄTTRAS?

Denna artikel publicerades i Hufvudstadsbladet 20.2 2018. Artikeln innehåller funderingar kring möjligheterna att förbättra vår moral. Sådana försök har gjorts många gånger tidigare, men med klent resultat. Ändå vill jag ge ett erkännande åt dem som tror på en bättring och kämpar för den. 

I slutet av 1950- och början av 1960-talet diskuterade man livligt en rörelse med rötter i USA som kallades moralisk upprustning (moral rearmament). Jag kommer ihåg att man t.ex. visade amerikanska filmer som propagerade för konservativa, kristna värderingar i skolorna. Målsättningen var att skapa en folkrörelse för att förbättra moralen i västvärlden. Rörelsen var avsedd att vara ett svar på det växande socialistiska inflytandet i väst efter det andra världskriget.

Det gick inte så bra. I stället skakades västvärlden av den mest radikala kulturella revolutionen sedan franska revolutionen. Alla har väl hört talas om studentrevolten i slutet av 1960-talet, men studenternas våldsamma demonstrationer var bara toppen av isberget. Det fanns ett djupgående missnöje, speciellt bland unga och medelålders med de lagar och regler som var gällande. Den gamla, kristna, borgerliga moralen raserades bit för bit. Äktenskapet var inte mera heligt, samboförhållanden blev vanliga, homosexualiteten, pornografin avkriminaliserades, likaså prostitutionen. De tidigare s.k. brännvinskorten avskaffades och den som fyllt 18 kunde köpa ut så mycket hen ville. Mellanöl kunde köpas i varje mjölkbutik. P-piller blev vanliga, aborten fri osv, Jämlikheten ökade radikalt. I den akademiska världen krävde en högljudd grupp studenter rösträtt i akademiska ärenden. I Sverige begick en del radaktörer ”majestätsbrott” genom att dua kungen. Vitsorden avskaffades i Sverige, men inte i Finland. När jag gick i skolan var det ett svårt brott att röka på skolgården. Nu skapades i frihetens namn s.k. rökrutor vid skolorna. De mest radikala ville att hasch skulle säljas fritt, men det var ett av de krav som man inte lyckades genomdriva.

En välkänd sociologisk lag säger att historien har en tendens att pendla mellan ytterligheter. I dag tycks vi befinna i ett stadium som i i hög grad är en återgång till den strängare moralen före 1960-talet. Inte bara har rökrutorna avskaffats utan staten har som mål att avskaffa rökningen helt och hållet. I Sverige talar man om att återinföra skolvitsorden. Sexualiteten har igen reglerats. Gatuprostitutionen är förbjuden, det är förbjudet att köpa sexuella tjänster. I Svrige vill man utsträcka förbudet att gälla också svenskar som köper sex t.ex. i Tyskland. Sextidningarna har försvunnit ur kioskerna och de nakna kvinnorna från löpsedlarna. Minderårigas spritbruk kontrolleras allt hårdare. Ingen duar längre kungen, och niandet har i viss mån kommit tillbaka.

Mitten av 1900-talet var en tid av frigörelse, liberalism. Början av detta sekel är i stället en tid av reglering och ständigt hårdnande övervakning. Hela livet från vaggan till graven är i dag omgivet av lagar och förordningar. Den tidigare patriarkala moralen har alltmer ersatts av en matriarkal. Sex skall ske på kvinnans villkor.

Det tycks i dag existera ett starkt moraliskt patos, nymoralism brukar man tala om. Allting skall planeras, kontrolleras, regleras, övervakas. Ingen skall ostraffat få bryta mot idealen. Också språket måste, som vi läst i en del insändare i Hbl, regleras. Tidigare vanliga ord som neger, zigenare, lapp, sinnessjuk osv bör rensas ut ur modernt språkbruk. Vi skall alla om inte direkt älska varandra så respektera, berömma och krama om kreti och pleti.

Kommer denna utopi, ett samhälle utan mobbning, utan sextrakasserier, utan rökare, utan knarkare, utan näthat etc att kunna förverkligas? Själv är jag skeptisk, inte bara till utopin utan till idéen om en moralisk människa. Filosofins historia visar oss en stor mängd idealistiska utopier som kloka män och kvinnor tänkt ut. Inte ett enda av dem har förverkligats. Och sist och slutligen: skulle inte ett samhälle utan strider och konflikter bli olidligt tråkigt?

Hans Rosing

pensionerad filosof, Åbo

HUR MÅNGA BORDE VI FINLÄNDARE VARA?

Denna artikel publicerades i Vasabladet 10.3 2018.

När Finland utropades till självständig stat för 100 år sedan bodde här ca 3,5 miljoner människor. De flesta bodde på landet och fick sitt bröd av jordbruk. Hela landet var bebott och betydligt större ytor än i dag användes som åkrar och betesmark.

I dag är vi fem och en halv miljoner, dvs två miljoner flera. Men de flesta bor i storstäderna i söder och längs kusten. I stora delar av landet har skogen och ödemarken återerövrat det som våra förfäder med svett och möda odlat upp. Hur kommer det då att gå under nästa sekel? Kommer folkökningen att fortsätta? Kommer vi att vara 2 – 3 miljoner flera år 2118? Är detta önskvärt?

I Finland har nativiteten minskat så mycket under de senaste åren att den naturliga folkökningen upphört. Det föds i dag omkring 50 000 barn om året medan antalet avlidna är något flera. Detta är visserligen unikt i vårt lands historia, men globalt sett är det inte märkligt. I många industriländer, speciellt i Europa, har nativiteten redan länge varit så låg att folkökningen har upphört. I vissa länder som t.ex. Ryssland och Japan har folkmängden i själva verket minskat under flera år.

Samtidigt som ökningen upphört i några länder fortsätter den i snabb takt i stora delar av världen och speciellt i Afrika. Jordens totala befolkning, som nu är drygt 7 500 miljoner, fortsätter årligen att öka med ett antal som är mer än tio gånger hela Finlands befolkning. Att detta är ohållbart är självklart. Många länder är redan svårt överbefolkade. Omkring 800 miljoner lever i yttersta fattigdom.

Borde den låga nativiteten i vårt land oroa oss? Borde vi på alla sätt motivera de unga kvinnorna att skaffa fler barn? Borde Finlands folkmängd fortsätta att växa? Hur länge i så fall?

I åratal har mängder av experter varnat för de negativa konsekvenserna av en ständigt ökande befolkning. Nu upphör ökningen faktiskt i några länder. Men nu oroar sig mängder av politiker i stället för konsekvenserna av en åldrande befolkning. Det är aldrig bra!

I själva verket borde vi vara nöjda, för att inte säga glada över dessa tendenser. De ger möjlighet för en ljusare framtid. Vi har i decennier matats med dystopier om alla möjliga slags katastrofscenarier. Alla baserar sig på att resurserna tar slut samtidigt som mängden avfall av alla slag från koldioxid i atmosfären till plast i haven ökar. Vår egen inhemska dysterkvist Pentti Linkola menade redan för många år sedan att ”kvar på jorden kommer att bli bara råttor, sparvar och tarmbakterier.”

Ett ofrånkomligt faktum är att varje människa kräver ett mått av jordens resurser. Ju rikare människan är desto mer resurser utnyttjar hon. Men också fattiga behöver mat och vatten varje dag, de behöver något slags hälsovård, utbildning, bostad och arbete. Redan i dag använder jordens 7500 miljoner människor årligen mera av de förnybara resurserna än jorden kan producera. Vi använder resurser motsvarande ett och ett halvt jordklot.

Som alla vet står världen inför enorma problem i dag. FN:s olika underorgan poängterar detta ständigt. En stabilisering av folkmängden är ett nödvändigt villkor för en fredlig och rättvis framtid. I det avseendet är vårt land i dag inte en del av problemet utan en del av lösningen. Vi kan fungera som förebild och ideal för en överbefolkad värld. Vår låga nativitet är alltså något att vara stolta över. Förr eller senare måste alla länder följa vårt exempel.

Visserligen ökar Finlands folkmängd fortfarande, men det beror på att flera människor flyttar till vårt land än som flyttar bort.

Hans Rosing, samhällsfilosof

FUNDERINGAR OM MENINGEN

Nedanstående artikel publicerades i Vasabladet 18.4 2017. Jag erbjöd den först till Hufvudstadsbladet men där ansåg man att den var för lång.

Anledningen till att jag skrev artikeln är att den gamla frågan om livets mening igen en gång dammades av och diskuterades livligt under vintern. T.ex. I det populära tvprogrammet Efter nio ägnade redaktörerna Mårten Svartström och Sonja Kailassaari en hel timme åt frågan. Den genom sina ”otaliga” kolumner kända emeritusprofessorn Merete Mazzarella gav ut en bok i vilken hon belyser frågan från olika synvinklar. I en mängd andra sammanhang har jag noterat att åsikter förts fram om vad meningen kan vara eller inte vara.

Många upplever tydligen frågan som viktig. Själv gör jag det inte därför att svaret förefaller mig självklart. Meningen är inte något som man kan finna genom forskning och studier. Tvärtom är svaret så enkelt att det lyser oss i ögonen.

Livet har ingen mening!!

Men observera att man inte av detta skall dra slutsatsen att livet är meningslöst. Vi kan ge livet mening i betydelsen att vi kan välja mål och värderingar som vi sätter värde på och vill uppnå. Dessa kan variera i livets olika skeden och i olika kulturer.

VAD ÄR MENINGEN?

Under oroliga tider brukar frågor om livets mening kännas viktiga. Tydligen lever vi nu i sådana tider. Under den gångna vintern har meningsfrågor ventilerats i medierna mer än vanligt. Det s.k. etablissemangets värderingar har utmanats av populistiska, nationalistiska och egoistiska, politiskt inkorrekta livsåskådningar.

I västerländsk filosofi har sådana frågor diskuterats i minst 2400 år. Som professionell filosof har jag med stort intresse läst och funderat på ”livets mening” under ett långt liv. Platon, filosofins fader, ägnade mycken tankekraft åt frågan. Han resonerade sig fram till att meningen med livet ligger utanför det jordiska livet, dvs att vi i själva verket är själar som hör hemma i en annan och bättre värld, som man brukar kalla idévärlden. Platons idéer har haft ett stort inflytande på eftervärlden, t.ex. på den kristna, katolska idén om en odödlig själ. Hans lärjunge Aristoteles, den västerländska vetenskapens fader, köpte inte denna fantasifulla lösning. Aristoteles såg inga skäl att tro på någon individuell, odödlig själ. Livets mening såg han i det sociala livet, i gemenskapen, polis. Någon annan mening än att arbeta för samhällets bästa såg han inte. (Det grekiska ordet för samhälle är polis. Därav vårt ord politik.)

Sedan dess har massor av filosofer och andra tänkare spunnit vidare på ettdera av dessa alternativ: att meningen ligger utanför det jordiska livet respektive att meningen måste sökas i det inomvärldsliga.

Själv har jag fastnat för den engelska filosofen Karl Poppers svar. Han är inne på samma tanke som Aristoteles. Svaret är befriande kort, lätt att fatta men ändå så djupt man kan nå i denna grumliga fråga. ”Livet har ingen mening,” säger Popper provokativt i sin mest kända bok ”Det öppna samhället och dess fiender”, skriven under det andra världskriget. Detta låter deprimerande, men han fortsätter med något som är ett slags hyllning till det mänskliga intellektet. ”Vi kan ge livet mening” hävdar han.

Kan inte vetenskapen ge oss svaret? Nej! Genom att utforska naturen och oss själva kan vi upptäcka oändliga mängder fakta om både liv och död, men fakta kan inte fatta beslut för oss, de kan inte bestämma vilka mål vi skall sträva mot, de ger alltså i sig ingen mening. Det är stor skillnad mellan att veta hur någonting de facto är och att ha en åsikt om hur det borde vara. Exempel: Av det faktum att nationalismen blir starkare i människors medvetande följer ingenting om hur vi borde förhålla oss till den. Människan är unik i naturen genom att hon ensam kan välja hur hon vill leva.

Det är vi som för in mål och mening i naturen och historien. Utan oss, eller andra liknande varelser med medvetande och fri vilja, är naturen utan mening. Den är så att säga en själlös maskin som styrs av blinda naturlagar och av blind slump. Det har tagit denna ”maskin” nästan 4 000 000 000 år av försök och misstag att producera en enda art som kan skapa mening. Vi är, för att uttrycka oss drastiskt, egentligen ett extremt osannolikt misstag. (Härav följer för övrigt att det är extremt osannolikt att det just nu existerar andra intelligenta civilisationer någonstans i vår närhet i universum).

Man inser lätt att denna filosofi lägger ett enormt ansvar på oss människor, ett ansvar som många inte vill eller orkar bära. Då söker man ofta en lösning i övernaturliga krafter som ytterst väljer i stället för oss. Man ger så att säga ifrån sig meningen. Det är då, tror man, dessa krafters vilja som skapar meningen, och livets mening är att följa dem. Evolutionen har inte bara format oss till tänkande varelser utan också till varelser som vill underkasta sig en stark ledare. Tyvärr är det dock uppenbart att detta inte är någon lösning. Det är ändå vi själva som väljer att följa eller låta bli att följa den ena eller andra ledaren, religionen, ideologin etc, och det är vi som tolkar buden och bestämmer vilka vi skall lyda och vilka vi kan ignorera. Frihet är inte bara en välsignelse utan också en tung börda. Det är lättare att bara lyda och lägga ansvaret på gudarna eller världsliga ledare.

Vad är då meningen enligt Popper? Han valde under det andra världskrigets tid av global förstörelse och galenskap att tro på kampen för det öppna samhället, för ett förnuftets styre, för rättvisa, frihet och jämlikhet och för kontroll av de internationella brotten. Men är detta något som vi i dagens oroliga värld, med ökande nationalism och populism, verkligen kan hoppas på. ”Att handla, leva utan hopp klarar vi inte av,” menar Popper, och fortsätter: ”Men vi behöver inte mera, vi behöver inte visshet.” Vi behöver bara det hopp, den mening som arbetet för humanismen ger. Framtiden kan vi inte veta någonting om, men det räcker att vi känner vår samtid och gör vårt bästa i nuet.

Hans Rosing

Pensionerad vetenskapsfilosof

NÄR FÅR MAN LJUGA?

Denna artikel ingick i Vasabladet 12.3 2017. Under min tid som lärare i filosofi höll jag flera kurser om olika metoder att påverka genom språket, bl.a. lögn och propaganda. Men framför allt behandlade jag reglerna för saklig debatt. Själv har jag alltid varit mån om att hålla mina inlägg på en saklig nivå. 

NÄR FÅR MAN LJUGA?

Om någon frågar mig om jag brukar ljuga så svarar jag bestämt: ”Nej, verkligen inte!” Ljuger jag då? Är mitt svar en lögn?

Lögnen är ett komplicerat begrepp. Det finns explicita lögner, grova lögner, vita lögner, halvsanningar och att undanhålla relevanta data. Det finns propaganda, reklam och retoriska knep för att manipulera åhörarna. Hur skiljer man mellan lögn och misstag? Man kan tala om en lögn endast om talaren är medveten om att det hen säger inte är sant. Om talaren själv tror på det är det frågan om ett misstag. Man skall då komma ihåg att ett misstag kan få mycket allvarligare konsekvenser än en lögn.

Lögnens etik är också komplicerad. När jag var barn, för mycket länge sedan, var allt mycket enklare. Vi fick inpräntat i oss att det är mycket fult att ljuga, att en god människa är en ärlig människa. Ärlighet varar längst, hette det.

I vår kultur anses det orätt att ljuga, men så är det inte i alla kulturer. Men också i vår kultur har den tidigare så stränga synen på ljugandet blivit mer tolerant. De flesta har överseende med ett visst mått av skönmålande. Litet ljuga pryder talet! En viktig orsak till detta är att vi allt oftare kommunicerar på nätet. Det är mycket lättare att ljuga när man sitter framför datorn där ingen ser vårt kroppsspråk, våra gester, vår blick och där läsaren inte kan veta om vi är berusade, trötta, drogpåverkade eller liknande. Vem är t.ex. helt ärlig på Facebook? Vem är helt ärlig när hen skriver sitt CV? Det börjar bli normalt med överdrifter i många sammanhang. Även det mest triviala är i dag jätte, fantastiskt, tjusigt, spännande, härligt, underbart. Vi brinner för uppgifter, vi älskar kreti och pleti, alla är så duktiga osv. Det är viktigare att vara positiv, att uppmuntra, skapa en positiv anda än att hålla sig till en ofta tråkig och trist sanning.

USA:s nya president har kastat nytt bränsle in i debatten om lögnen. Medierna beskyller honom för att ljuga medan han i sin tur hävdar att det är medierna som förvränger sanningen. I själva verket är detta ingenting nytt att amerikanska presidenter ljuger. Men det är inte bara amerikanska politiker som tänjer på sanningen. Snarare är det så att de flesta politiker ibland ljuger för att skydda sig eller försvara sin politik. Antagligen är det omöjligt att göra en politisk karriär om man är absolut ärlig. Man kan undra om det överhuvud är möjligt att göra något slags karriär i dagens samhälle utan att åtminstone småljuga. Finns det alls någon som är helt ärlig på facebook? Finns det någon arbetssökande som också nämner sina fel och brister?

Är det farligt att ljugandet är så vanligt? I vårt lands historia har lögner ofta spelat en stor roll. Ändå har Finland utvecklats till ett tämligen välmående, tryggt och fritt samhälle. Varför? Vad är det som gör att lögnerna inte totalt korrumperar politiker och vanligt folk? Det finns ju gott om stater där korruptionen är endemisk.

Orsaken är lätt att finna. Orsaken är det som retar Donald Trump och alla andra med diktatorsfasoner, nämligen fria medier, yttrandefrihet, mötesfrihet, frihet att demonstrera. Grävande journalistik är alltid ett hot mot politiker som ljuger. Enbart medvetandet om att man kan bli avslöjad av någon nyfiken journalist innebär att makthavare av olika slag måste tänka sig för både en och två gånger innan de väljer att gå lögnens väg. Fria medier innebär visserligen inte att lögnen försvinner, men de sätter en broms för de mest uppenbara förfalskningarna.

Självklart är inte heller medierna ofelbara. Det finns en viss sanning i Trumps kritik av medierna. Medierna gör sig ibland skyldiga till felaktig info, till överdrifter, till selektiv rapportering. Därför är det viktigt att också medierna kritiseras.

Putin kan ljuga utan att de ryska medierna kritiserar honom. Medierna är med få undantag under statlig kontroll. Dock är denna kontroll inte lika hård som under den kommunistiska perioden. Trump är i en alldeles annan sits. Medierna sätter en ära i att gräva fram sanningen och publicera den.

Ljuger politikerna mera i dag än förr? Många tycks tro detta, men det är inte sant. I själva verket är det svårare att hålla fast vid lögner i dagens högteknologiska samhälle. Ännu i mitten av 1900-talet kunde länder som Sovjet och Kina upprätthålla en järnridå (Churchills uttryck) för att hindra de egna undersåtarna att få info om västvärlden, samt hindra västerländska medier att få kunskap om alla brott och missförhållanden i de egna staterna. I dagens globaliserade, internetberoende värld där var och varannan går med en kameramobil i fickan, där satelliter kan urskilja till och med enskilda personer och där en mängd underrättelsetjänster kan gå in i miljontals datorer för att hämta info är det svårare än någonsin att dölja brott och lögner.

Slutligen: Finns det några lögner i denna artikel? Nej, men jag kan ha misstagit mig på någon punkt. Ingen är ofelbar.

Hans Rosing

Första klassen i Handelsesplanadens folkskola höstterminen 1951. Hans Rosing är andra från höger i översta raden. Lärarinnan "tanten" hette Elli Hästö.

BARNDOMSMINNEN FRÅN FOLKSKOLAN

I juni 1951 fyllde jag sju år. Jag blev alltså läropliktig.

Fram till dess hade min tillvaro varit tämligen bekymmerslös. På den tiden fanns inte någon kommunal dagvård (dagis). Det fanns privata s.k. barnträdgårdar där mammorna (det var alltid mammorna som ansvarade för barnen på den tiden) kunde lämna barnen för några timmar. I närheten av vår bostad på Vasklot fanns dock ingen barnträdgård. Jag hade inga jämnåriga lekkamrater förutom min två år yngre bror. I huset fanns visserligen sex barn, men de var alla betydligt äldre än jag. De ordnade ibland aktiviteter där jag fick vara med, t.ex. en cirkusföreställning på gården där jag fick föreställa liten gubbe, skidtävlingar och liknande. De lärde mig också en del ramsor som jag fick lova att inte berätta för de äldre, t.ex. ”I ändan på en gris där växer det lingonris, i ändan på en tant där växer det likadant”. Men i övrigt förekom ingenting av sexuell natur såvitt jag kan minnas.

I dag oroar sig många för mobbning. Det ordet existerade inte när jag var barn. Företeelsen måste förstås ha existerat, men den sågs som normal, något som man inte skulle se som ett stort problem. ”Pojkar är pojkar” var inställningen. Jag var blyg och tillbakadragen och man kunde tro att jag var ett lämpligt mobbningsoffer. Jag har dock inget minne av att jag skulle ha mobbats av de äldre barnen i huset eller i skolan. Jag var väldigt snäll och kom själv aldrig ens på tanken att mobba någon trots att jag var rätt stor till växten.

I dag kan många barn läsa redan innan de börjar skolan. Så var det inte på 1950-talet. De prestationskrav som är så typiska för dagens värld fanns inte. Barn fick vara barn. Jag lärde mig läsa först i skolan. Jag kommer ihåg att vi först fick i uppgift att klippa ut bokstäver i tidningar och limma in dem i häften. När vi kunde bokstäverna fick vi börja lära oss ord och ramsor av typen ”mor ror” och ”far är rar”. Det tog tid innan jag lärde mig läsa flytande. Jag kommer ihåg hur jag försökte läsa en bok, en barnbok förstås. Jag läste en mening i gången och var nöjd när jag läst en hel sida. De första sidorna tog lång tid. Men sedan lossnade det. Jag läste slut boken i ett nafs och började se mig om efter andra böcker. I skolan kunde man låna Gösta Knutssons Pelle Svanslös -böcker, och jag läste en del av dem. En bok som fascinerade mig fanns i min mors bokhylla. Hon föreslog att jag skulle läsa Eddas resa till planeterna. Den handlade om en flicka som reste till de olika planeterna i vårt solsystem. Det var en ren sagobok. På alla planeter fanns det roliga varelser. Jag tror att den boken sådde ett frö som med tiden blev ett stort intresse för rymden.

I dagens skola finns det massor av teknologiska prylar. Tv i varje rum, projektorer av olika slag, datorer för varje elev. Varje barn har en mobil, kan använda en dator och en iPad. I början av 1950-talet fanns det bara en svart tavla och vita kritor av kalk. Vi skrev och ritade med blyertspennor på billigt papper. Jämfört med i dag var de pedagogiska hjälpmedlen extremt billiga. Ändå är jag beredd att påstå att vi lärde oss effektivare än dagens barn. Dels var kraven högre. Det ansågs t.ex. inte orimligt att vi lärde oss en mängd psalmer, sånger och dikter utantill. Dels fanns det inte så mycket annat som gjorde att vi splittrade oss. Vi tittade inte på tv, spelade inte dataspel, sände inte sms, surfade inte på nätet och dylikt.

Teckning var ett viktigt ämne. Vi ritade på billigt papper och färglade med kritor. Jag har fortfarande kvar 45 stycken teckningar som jag gjorde under mina första år i folkskolan. De är nu nästan 65 år gamla.Teckningarna är ganska uttrycksfulla för att vara gjorda av en sjuåring. De ger en uppfattning om vad och hur jag observerade min omgivning, men också om vad som fanns runt mig och skolbarnen på den tiden. Motiven är huvudsakligen hämtade från naturen, hemmet och skolan. Där finns t.ex. teckningar av blåsippa, krokus och snödroppe, man känner lätt igen skata, kråka och talgoxe. Som jag berättat i bloggen Barndomsminnen från Vasklot stod jag ofta och tittade på trafiken på järnvägen vid mina morföräldrars bostad på Vasklot. Och mycket riktigt finns det flera teckningar av lok med vagnar, liksom av fartyg och hamnen i Vasklot. En teckning föreställer huset där vi bodde när jag började skolan. Än i dag känner man igen huset på basen av teckningen.

Det som det inte finns teckningar av är också intressant. Mest påfallande är att det bland 45 bilder inte finns en enda bil. Orsaken är att vi som barn sällan hade någon närmare kontakt med bilar. Det fanns helt enkelt så få bilar i Finland 1951 att de inte utgjorde en del av den vardagliga miljön. Ingen som jag kände hade bil. Längre sträckor åkte man buss, och ännu längre tåg, annars promenerade man.

I dag skjutar de flesta föräldrar sina barn med bil till skolan eller till olika hobbies. Jag kan inte minnas att jag såg en enda elev komma till skolan i privatbil. Ännu på 1970-talet var detta ovanligt. Under alla de år jag gick i olika skolor hände det aldrig att jag fördes till skolan med bil av någon förälder eller bekant. Däremot vet jag att många elever från landsbygden kom med lokaltåg eller med buss. Bodde man i stan så cyklade man, eller ännu vanligare, man använde sina ben så som de av evolutionen blivit avsedda att användas – man gick. Det stillasittande liv som i dag oroar så många pedagoger och läkare var inte ens möjligt på den tiden. Det var inte mycket man kunde göra genom att sitta hemma. Lyssna på radion möjligen, men det fanns inga radioprogram för sjuåringar.

DEN FÖRSTA SKOLDAGEN

På den tiden började höstterminen den första september. Vårterminen slutade sista maj. Vi hade alltså hela tre månader sommarlov. Den stress och brådska och de krav på effektivitet som är vår tids drivkraft men också förbannelse existerade ännu inte.

Min mor Valdine följde med mig till skolan den första dagen. Vi tog Vasklot-bussen till torget och gick sedan de två kvarteren till Handelsesplanadens folkskola. Min lärarinna visade sig vara en korpulent medelålders dam som hette Ellie Hästö. I Finland kallade man alltid lärarinnorna ”tant”. I Sverige sade man i stället ”fröken” oberoende om damen i fråga var gift eller ogift. Min ”tant” var vänlig och jag tyckte om henne från första stund. För första gången fick vi känna hur det känns att sitta i en pulpet och lyssna på en tant. (De flesta lärarna var kvinnor). Vi fick instruktioner om vad vi skulle göra och hur vi skulle bete oss och efter någon timme var den första skoldagen slut.

Min mor hade lovat att vänta på mig i esplanaden utanför skolan. Hon hade gått i butiker och satt nu på en bänk och väntade på sin förstfödde son. Jag fann henne där och vi gick till torget och Vasklot-bussen. Vad vi talade om minns jag inte men säkerligen berättade jag vad tanten sagt och vad vi gjort.

Jag hade tagit mina första steg på lärdomens väg. Självklart hade jag ingen aning om vart stegen till slut skulle leda. Allra minst anade jag då att jag skulle vandra på lärdomens väg i nästan 25 år, och att jag själv en gång skulle stå framför svarta tavlan och under 37 år förmedla lärdom åt några tusen finlandssvenska och andra studerande.

ATT ÅKA BUSS PÅ 1950-TALET

Att börja skolan var en av de stora och spännande milstolparna i mitt liv. Men som det mesta i livet blev skolgången snart en rutin. Jag väcktes tidigt av min mor, åt smörgås och drack en mugg kakao, tog min skolväska och rusade nedför trapporna. Det var ca 300 m grusväg till busshållplatsen vid Uddnäs. Jag var alltid i god tid, ofta var där också andra som väntade på bussen.

En gång var jag i så god tid att jag såg bussen fara förbi, men i motsatt riktning, dvs mot sockerbruket. Detta gjorde den lilla gossen så överraskad, och förbryllad att han skyndade sig tillbaka hem till mamma. Han förklarade att bussen kört åt fel håll. Tydligen hade ingen lärt honom att bussen alltid åkte ut till sockerbruket för att där vända om och köra in mot stan. Mamma förklarade hur det hängde ihop för sin okunniga gosse, men för säkerhets skull slängde hon på sig en kappa, tog gossen vid handen och småsprang med honom till hållplatsen. Bussen var just i antågande när vi kom. Jag hann med och kom i tid till skolan. För övrigt tror jag att jag aldrig under min skoltid kom försent till skolan. Också senare har jag sett det som en självklar plikt att komma i tid. Det är väl ett ganska typiskt finländskt drag.

Bussen var gammal liksom de flesta fordon i Finland vid denna tid. Det mesta som byggdes sändes som en del av krigsskadeståndet till Sovjet. Vi skolelever fick bussbiljetter från skolan, dvs från staden. Vi åkte alltså gratis trots att landet var utfattigt. På den tiden fanns det alltid en person, vanligen en flicka i tonåren, i bussen som tog betalt eller kollade att man hade biljett. Hon kallades bussflicka. På tågen och spårvagnarna var det ofta en man som kallades konduktör.

Bussen skramlade iväg ut på den stenlagda vägen på Vasklot-banken. Strax innan man kom till andra sidan fanns en svängbro. Vid denna tid var den ännu i användning. Det hände någon enstaka gång när jag satt i bussen att bron var öppen för att släppa igenom en större båt. Då fick vi vänta några minuter. Förutom den rätt smala bilvägen gick det (och går fortfarande) en flitigt frekventerad järnväg på banken. Man kunde ofta se långa tågsätt med vagnar fullastade med trävaror, stockar, propsar, bräder som skulle exporteras.

Längs norra sidan av banken gick en trottoar av bräder som delvis sköt ut över själva banken. Ibland stod jag vid det höga staketet och tittade mot Sandön, Vasas simstrand och rekreationsområde, och ut mot norra stadsfjärden.

EN LÅNGPROMENAD GENOM VASA

Vid denna tid fanns bussarnas ändhållplatser inne i staden vid nedre torget. Dit kom jag följaktligen varje morgon med Vasklot-bussen. Men nu kommer en litet märklig historia. När skoldagen var slut gick jag inte till nedre torget och sökte upp bussen till Vasklot. I stället promenerade jag hela vägen hem till Holmlunds gård. Varför i all världen promenerar en sjuårig grabb i stället för att åka buss?

Jag var, som redan framgått, ett ängsligt och osäkert barn. Jag var helt enkelt rädd att ta fel buss och hamna i helt okända trakter. Detta var inget problem när jag åkte in till stan. Det fanns bara en buss att välja på. Vid nedre torget fanns det tiotals bussar. Jag kunde ännu inte läsa vad det stod på bussarna och jag var för blyg för att fråga någon. Så jag tog det säkra för det osäkra och gick hem! Också när jag lärt mig läsa fortsatte jag med detta en tid höstterminen 1951.

Som vuxen har jag åkt mycket buss. (Jag har aldrig tagit körkort). Under flera decennier fanns det gott om folk som åkte buss och följaktligen många busslinjer. Men när antalet personbilar ökade minskade kundunderlaget och man började dra in olönsamma linjer. Men jag hann som sagt åka mycket, främst i Finland men också i Sverige. Denna ängslan för att hamna på fel buss (eller tåg) har jag aldrig helt blivit av med. Jag har alltid noga kollat att den buss jag stiger på faktiskt far dit jag ska. Denna ängslan har också manifesterat sig i mina drömmar. En ofta återkommande dröm har varit att jag stigit på en buss som sedan fört mig till en helt okänd trakt. Jag stiger av och vet inte var jag är, inte hur jag skall ta mig därifrån. Min hjärna har skapat en mängd varianter på detta tema. I verkligheten har jag aldrig stigit på fel buss, fel tåg, eller fel spårvagn.

Låt oss nu följa en sjuårig gosses vandring i september 1951.

Skoldagen är slut och barnen strömmar ut på skolgården. De går ut genom porten till Handelsesplanaden. Utom en. Låt oss kalla honom Hans. Med skolväskan på ryggen går han över skolgården och ut genom porten till Rådhusgatan. Han passerar hörnet av Fredsgatan. På vardera sidan av gatan ser han nu ödetomter. Minnen av bombningarna under kriget. Här har flera hus brunnit ner. Men kriget bekymrar inte unge Hans. Det slutade ju för hela sju år sedan. Han fortsätter mot Vasaesplanaden, går förbi det ståtliga hus som kallas Vasaborg. Han vet förstås inte att det byggdes år 1912 och att det då var ytterst modernt med elektricitet, rinnande vatten etc. Han noterar de stora bokstäverna i hörnet. Han försöker läsa vad det står KAFFE KOMPANIET.

Nu sneddar han över gatan, där trafiken är obetydlig, trots att det är mitt i stan, och går mot det massiva stadshuset. När han passerar det sydliga hörnet noterar han den vackra reliefen som förkunnar att Vasa grundades 1606 av Karl IX. De korta benen bär honom nu förbi Trefaldighetskyrkan mot ännu en ståtlig, men betydligt nyare byggnad, Finlands bank. Han stannar en stund och tittar på asfalteringsarbetena vid banken. Sedan går han längs Hovrättsesplanaden ner mot stranden. På högra sidan har han trähus i två våningar, med trädgårdar, men på vänstra större stenhus. Han går i egna tankar utan att närmare reflektera över den mycket vackra hovrättsbyggnaden som dominerar den stora Hovrättsparken.

Björkar, lindar och lönnar har redan börjat tappa sina blad. De ligger i drivor som Hans sparkar till ibland där han går ner mot Vasklot-banken. Snart är han ute på banken. Han kastar en förströdd blick mot inre hamnen, den s.k. ångbåtshamnen. Där ligger en bogserbåt och en liten passagerarbåt. Vid svängbron stannar han en stund och tittar på en man som sitter med två metspön nere vid broöppningen. Sedan fortsätter vandringen. Han passerar avtagsvägen till Sandön. Längs den bron ligger ännu en rad motorbåtar. De är alla byggda i trä, ett miljövänligt material som finns i överflöd i Finland. Föga anar Hans att han skall få uppleva en revolution när det gäller båtbyggande, att båtar i trä snart skall bli kuriositeter. Föga anar han att hans egen far skall bli en av de första i Vasa som köper en plastbåt och att han själv skall köra plastbåtar i större delen av sitt liv.

Så är Hans äntligen framme vid Uddnäs där han i morse steg på bussen. Han viker in på Uddnäsvägen och skyndar på stegen. På högra sidan finns ett antal egnahemshus, sedan Backmans lilla mjölkbutik, avtagsvägen till Segelpaviljongen, där hans föräldrar och morföräldrar tillbringat mången glad afton. På andra sidan ligger ett förfallet torp. Där bor en barnrik zigenarfamilj som heter Nyppeli. Så har det i alla fall sagts honom. Han går förbi Byskatas ”kråkslott”. Här delar sig vägen. En väg går ner mot stranden och mot den finska segelföreningen. Den andra, som är föga mer än en grusad stig går till Holmlunds gård. Just innan han kommer fram passerar han en vattenfylls grop som helt enkelt kallas ”gropen”. Här började man gräva grunden för ett hus, men så kom krigen och svåra tider. Gropen är kvar men det skall dröja innan här byggs ett hus.

Jag är hemma, ännu en skoldag är förbi.

Denna artikel ingick i Vasabladet 29.1 2017.

HUR MÅNGA BORDE VI VARA?

Senaste år föddes drygt 52 000 barn i vårt land. Men under samma tid avled drygt 53 000 personer. Folkmängden i vårt land minskade med andra ord med omkring 1 000 personer. Men på grund av inflyttning ökade folkmängden i alla fall med omkring 13 000 personer.

Är den låga nativiteten något att oroa sig för? Borde våra kvinnor uppmuntras att föda fler barn? Knappast. Det viktiga är att varje barn är välkommet och får allt det som vi i dag förväntar oss: god och gratis utbildning, god och billig hälsovård, en bostad utan mögel och gifter i luften, hälsosam mat till rimligt pris, ett stimulerande jobb med rimlig lön, möjlighet till en berikande fritid och en trygg ålderdom. Och vi skall inte glömma en ren, mångsidig, artrik natur och skärgård.

Detta är ingen liten beställning. Endast en minoritet av världens befolkning kan i dag leva ett sådant liv. Varje individ behöver betydande resurser och producerar stora mängder avfall. Ju fler människor det finns i ett land desto större blir belastningen på resurserna och naturen. Någon gång i slutet av sommaren i år kommer vi igen att få läsa att mänskligheten redan konsumerat resurser som teoretiskt motsvarar ett och ett halvt jordklot. Ur det perspektivet är vi med vår låga folkökning bland de minst skyldiga.

Sverige har en högre nativitet, men framför allt har svenskarna under åratal tagit emot stora mängder invandrare, inte minst från Finland. Hela 1600 000 medborgare i Sverige är födda utomlands. (Den största gruppen är förstås finländarna, men bland invandrarna finns människor från nästan alla världens konfliktområden.) Att Sverige nyligen passerade tiomiljonerstrecket beror alltså inte på att svenskorna föder massor av barn utan på inflyttningen.

Hur många invånare borde vi då ha? Finns det något optimalt antal? En sak är i alla fall säker. Evig tillväxt är en omöjlighet. Tillväxten kan säkert pågå ännu många decennier, kanske något århundrade, men någon gång kommer taket emot. Finns det då viktiga fördelar med ständig folkökning? Nej, 5,5 – 6 miljoner är en optimal folkmängd för vårt land, med tanke på våra resurser. Somliga anser att vi redan är för många.

I dag ökar världens befolkning med närmare 200 000 munnar. I morgon ökar vi med samma mängd, i övermorgon lika många, och så fortsätter det dag efter dag, år efter år. Visserligen har nativiteten sjunkit kraftigt sedan 1960-talet då överbefolkningen för första gången blev hett nyhetsstoff, men något slut på tillväxten är ännu inte inom synhåll. I dag bor det ca 7 300 000 000 människor på denna planet. Om 30 år är vi i värsta fall 10 miljarder. Ofattbara siffror.

För 50 år sedan, när världens befolkning var mindre än hälften av dagens, var en mängd experter och politiker mycket oroliga. Överbefolkning sågs då som det största globala problemet. I mängder av undersökningar ”bevisade” experter av olika slag att jorden inte längre kan försörja de ständigt växande skarorna. I dag vet vi att de hade fel, men problemet kvarstår. Hur många borde vi vara?

I dag oroar sig många politiker, paradoxalt nog, för att det föds alltför få barn. I några få länder, t.ex. i Ryssland och Japan, har antalet invånare redan minskat. I mitten av 1990-talet hade Ryssland ca 150 miljoner invånare, i dag är de knappt 144 miljoner. Japans befolkning har sedan 2010 minskat med nästan 1%. För att en befolkning skall vara konstant måste födelsetalet i snitt vara 2,1 barn per kvinna. Inom EU ligger vi en bra bit under detta värde. EU:s befolkning kommer alltså att minska om vi inte har en betydande invandring.

Statistiken visar att födelsetalen varierar vilt inom olika länder och regioner. I Asien har t.ex. Indien, som tävlar med Kina om den tvivelaktiga äran att vara jordens folkrikaste stat, fortfarande, trots massor av kampanjer för barnbegränsning, en alltför hög nativitet. I Kina infördes en ettbarnspolitik som snabbt bromsade ökningen. Nu vill politikerna luckra upp denna politik. Situationen är värst i Afrika som ännu för 50 år sedan var rätt glest befolkat. Nu är antalet afrikaner över en miljard. Mängden unga kvinnor är stor och experterna fruktar att Afrikas befolkning kommer att fördubblas relativt snabbt. Folkökningen förvärrar de enorma problem denna råvarurika världsdel står inför. Att några miljoner flyr undan krig, våld, förföljelse och fattigdom till Europa är utan betydelse för att minska fattigdomen, våldet och trycket på naturresurserna.

Hans Rosing

Samhällsfilosof

Denna artikel ingick i Hufvudstadsbladet 24.1 2017. Men redaktören Kim Isaksson gillade inte min rubrik. Den publicerades under den rätt missvisande rubriken INGEN ANLEDNING TILL PESSIMISM. Min avsikt med artikeln var att betona att splittring i en mängd avseenden har varit typiskt för vår hundraåriga historia. Samtidigt vill jag visa att splittring är normalt, inte något som man bör oroa sig över. Artikeln var bland annat inspirerad av Jörn Donners pessimism. Splittring och oenighet är t.o.m. en krydda och en drivkraft inom politiken. Ett samhälle där alla skulle leva helt i enighet med Donners ideal vore dödstråkigt. Eller hur?

FINLAND 2017: IDEAL OCH VERKLIGHET

Det självständiga Finland formades under en period av djup politisk, ekonomisk och social splittring. Under de hundra år som gått sedan dess har vi fortsatt att vara splittrade i klasser, intressegrupper, ideologier osv. Dock har splittringen aldrig senare tagit sig så våldsamma och brutala uttryck som under inbördeskriget, och kommer säkerligen aldrig mer att göra det. Stridigheter av den typ vi sett i Afrika och Mellersta östern under de senaste åren är otänkbara hos oss.

Men under senare år har splittringen, oenigheten dock snarare ökat än minskat. Självklart är vi inte unika i detta avseende. Vi ser samma tendens i flera andra länder i och utanför Europa. I och för sig är detta inget nytt under solen. Perioder av enighet, sammanhållning och utjämning är snarare undantag än regel i historien. Dessutom måste man väl medge att splittring ligger i den mänskliga naturen. Det är de spännande, dramatiska perioderna som besjungs, berättas, utforskas etc. Större delen av alla böcker, filmer, skådespel, tvsåpor etc handlar om splittring, konkurrens, rivalitet, strider, lurendrejeri och liknande. En tvsåpa som visar en harmonisk familj som lever ett vardagligt liv får inga höga tittarsiffror. Det verkar som om mord, blod och våld skulle vara något slags krydda i det enformiga vardagsliv som de flesta av oss lever.

Skarpast och tydligast är splittringen när det gäller flyktingar. Många vill stänga gränserna medan andra vill ta emot långt fler flyktingar än vi gör i dag. På båda sidorna lutar man sig mot mer eller mindre förnuftiga, emotionella och moraliska argument. Slutresultatet tycks, typiskt nog i en demokrati, bli kompromisser som ingen gillar men som de flesta kan leva med.

Flyktingfrågan är en del av en större ideologisk helhet nämligen nationalism mot internationalism, kulturell enhet mot mångkulturalism. Under de senaste decennierna har globalisering, mångkulturalism och liberalisering varit dominerande inom västerländsk politik. Som symbol och garant för denna politik har Barak Obama fungerat under sina åtta år vid makten.

Ett betydande missnöje med denna trend har dock hela tiden funnits, men inte kunnat ta sig konkreta uttryck. Genom internet som blivit nästan var mans egendom sedan början av detta sekel har ”folket” fått ett medel att uttrycka sitt missnöje och sprida sina åsikter. De konservativa, de som står för nationalism mot globalisering har på nätet kunnat konstatera att de inte är ensamma. De har kunnat etablera en motrörelse som tagit sig uttryck i brexit, Donald Trump, sverigedemokrater, sannfinländare etc. Denna ”antiglobaliseringsrörelse” har redan fått stora politiska konsekvenser t.ex. genom strängare regler för asyl, osäkerhet på aktiemarknaden, svängande valutakurser osv. Helt olika ideal kolliderar mot varandra och ekar i samhällsdebatten.

Den äldsta formen av splittring är den ekonomiska. Den var roten till inbördeskriget och den har genomsyrat hela vår hundraåriga historia. De politiska vindarna har blåst från olika håll, ibland från höger, ibland från vänster men mest från mitten. Nu är vi inne i en period när det blåser hårt från höger. De som ivrar för att allt fler funktioner i samhället skall skötas genom privat företagsamhet har en stark ställning. Tidigare ansågs ansvaret ligga på samhället, nu skall individen ta på sig allt mera ansvar genom fria val och genom att betala avgifter för de tjänster hen vill ha. Välfärdssamhället, som vänstern drev på, har alltmer naggats i kanterna och naggandet tycks fortsätta.

Pessimism eller optimism? Jörn Donner, grand old man inom vårt kulturliv, har vältaligt målat en djupt pessimistisk bild av hundraåringen. Själv ser jag ingen anledning till pessimism. Under vår hundraåriga historia har demokratins spelregler fungerat trots tidvis mycket svåra tider. Jag ser inga skäl till att demokratin, dvs ”folkets röst” inte skulle fortsätta att ljuda under nästa sekel i vårt fosterlands historia.

Hans Rosing

Filosof, Åbo