FUNDERINGAR OM
MENINGEN
Nedanstående
artikel publicerades i Vasabladet 18.4 2017. Jag erbjöd den först
till Hufvudstadsbladet men där ansåg man att den var för lång.
Anledningen till att
jag skrev artikeln är att den gamla frågan om livets mening igen en
gång dammades av och diskuterades livligt under vintern. T.ex. I det
populära tvprogrammet Efter nio ägnade redaktörerna Mårten
Svartström och Sonja Kailassaari en hel timme åt frågan. Den genom
sina ”otaliga” kolumner kända emeritusprofessorn Merete
Mazzarella gav ut en bok i vilken hon belyser frågan från olika
synvinklar. I en mängd andra sammanhang har jag noterat att åsikter
förts fram om vad meningen kan vara eller inte vara.
Många upplever
tydligen frågan som viktig. Själv gör jag det inte därför att
svaret förefaller mig självklart. Meningen är inte något som man
kan finna genom forskning och studier. Tvärtom är svaret så enkelt
att det lyser oss i ögonen.
Livet har ingen
mening!!
Men observera att
man inte av detta skall dra slutsatsen att livet är meningslöst. Vi
kan ge livet mening i betydelsen att vi kan välja mål och
värderingar som vi sätter värde på och vill uppnå. Dessa kan
variera i livets olika skeden och i olika kulturer.
VAD ÄR MENINGEN?
Under oroliga tider
brukar frågor om livets mening kännas viktiga. Tydligen lever vi nu
i sådana tider. Under den gångna vintern har meningsfrågor
ventilerats i medierna mer än vanligt. Det s.k. etablissemangets
värderingar har utmanats av populistiska, nationalistiska och
egoistiska, politiskt inkorrekta livsåskådningar.
I västerländsk
filosofi har sådana frågor diskuterats i minst 2400 år. Som
professionell filosof har jag med stort intresse läst och funderat
på ”livets mening” under ett långt liv. Platon, filosofins
fader, ägnade mycken tankekraft åt frågan. Han resonerade sig fram
till att meningen med livet ligger utanför det jordiska livet, dvs
att vi i själva verket är själar som hör hemma i en annan och
bättre värld, som man brukar kalla idévärlden. Platons idéer har
haft ett stort inflytande på eftervärlden, t.ex. på den kristna,
katolska idén om en odödlig själ. Hans lärjunge Aristoteles, den
västerländska vetenskapens fader, köpte inte denna fantasifulla
lösning. Aristoteles såg inga skäl att tro på någon individuell,
odödlig själ. Livets mening såg han i det sociala livet, i
gemenskapen, polis. Någon annan mening än att arbeta för
samhällets bästa såg han inte. (Det grekiska ordet för samhälle
är polis. Därav vårt ord politik.)
Sedan dess har
massor av filosofer och andra tänkare spunnit vidare på ettdera av
dessa alternativ: att meningen ligger utanför det jordiska livet
respektive att meningen måste sökas i det inomvärldsliga.
Själv har jag
fastnat för den engelska filosofen Karl Poppers svar. Han är inne
på samma tanke som Aristoteles. Svaret är befriande kort, lätt att
fatta men ändå så djupt man kan nå i denna grumliga fråga.
”Livet har ingen mening,” säger Popper provokativt i sin mest
kända bok ”Det öppna samhället och dess fiender”, skriven
under det andra världskriget. Detta låter deprimerande, men han
fortsätter med något som är ett slags hyllning till det mänskliga
intellektet. ”Vi kan ge livet mening” hävdar han.
Kan inte vetenskapen
ge oss svaret? Nej! Genom att utforska naturen och oss själva kan vi
upptäcka oändliga mängder fakta om både liv och död, men fakta
kan inte fatta beslut för oss, de kan inte bestämma vilka mål vi
skall sträva mot, de ger alltså i sig ingen mening. Det är stor
skillnad mellan att veta hur någonting de facto är och att ha en
åsikt om hur det borde vara. Exempel: Av det faktum att
nationalismen blir starkare i människors medvetande följer
ingenting om hur vi borde förhålla oss till den. Människan är
unik i naturen genom att hon ensam kan välja hur hon vill leva.
Det är vi som
för in mål och mening i naturen och historien. Utan oss, eller
andra liknande varelser med medvetande och fri vilja, är naturen
utan mening. Den är så att säga en själlös maskin som styrs av
blinda naturlagar och av blind slump. Det har tagit denna ”maskin”
nästan 4 000 000 000 år av försök och misstag att producera en
enda art som kan skapa mening. Vi är, för att uttrycka oss
drastiskt, egentligen ett extremt osannolikt misstag. (Härav följer
för övrigt att det är extremt osannolikt att det just nu existerar
andra intelligenta civilisationer någonstans i vår närhet i
universum).
Man inser lätt att
denna filosofi lägger ett enormt ansvar på oss människor, ett
ansvar som många inte vill eller orkar bära. Då söker man ofta
en lösning i övernaturliga krafter som ytterst väljer i stället
för oss. Man ger så att säga ifrån sig meningen. Det är då,
tror man, dessa krafters vilja som skapar meningen, och livets mening
är att följa dem. Evolutionen har inte bara format oss till
tänkande varelser utan också till varelser som vill underkasta sig
en stark ledare. Tyvärr är det dock uppenbart att detta inte är
någon lösning. Det är ändå vi själva som väljer att följa
eller låta bli att följa den ena eller andra ledaren, religionen,
ideologin etc, och det är vi som tolkar buden och bestämmer vilka
vi skall lyda och vilka vi kan ignorera. Frihet är inte bara en
välsignelse utan också en tung börda. Det är lättare att bara
lyda och lägga ansvaret på gudarna eller världsliga ledare.
Vad är då meningen
enligt Popper? Han valde under det andra världskrigets tid av global
förstörelse och galenskap att tro på kampen för det öppna
samhället, för ett förnuftets styre, för rättvisa, frihet och
jämlikhet och för kontroll av de internationella brotten. Men är
detta något som vi i dagens oroliga värld, med ökande nationalism
och populism, verkligen kan hoppas på. ”Att handla, leva utan hopp
klarar vi inte av,” menar Popper, och fortsätter: ”Men vi
behöver inte mera, vi behöver inte visshet.” Vi behöver bara det
hopp, den mening som arbetet för humanismen ger. Framtiden kan vi
inte veta någonting om, men det räcker att vi känner vår samtid
och gör vårt bästa i nuet.
Hans Rosing
Pensionerad
vetenskapsfilosof
3 kommentarer:
Jag kan inte förstå att din artikel inte publicerats i Hbl. En skam för tidningen!
Hoppers bok är fascinerande läsning. Tack för tipset!
I diktsamlingen "Om dagen om natten" börjar Werner Aspenström dikten "FÖRE KRISTUS, EFTER KRISTUS" : "Vem son jag är vet jag inte. Vem som lämnade mig på stranden har ingen velat röja ... Runt Kreta gick jag, runt Cypern och de minde öarna, frågande mig om havets avsikt var att sorla." - Och dikten slutar: "Och jag gick åter ned till stranden, där tärnan skrek som förr OCH HAVETS AVSIKT VAR ATT SORLA". - "Jag" i Aspenströms dikt är förstås människan.
Med Aspenströms ord kunde man ju om livets mening säga: "OCH LIVETS MENING VAR ATT LEVA"
Som jag förstår Hopper kan man bara försöka göra detta meningslösa liv så drägligt som möjligt. Intressantare var för mig Hoppers kritik av "historicismen" hos stora filosofer, m.a.o. att läsa en del av filosofins historia ur en ny synvinkel.
Skicka en kommentar