torsdag 18 maj 2017

FUNDERINGAR OM MENINGEN

Nedanstående artikel publicerades i Vasabladet 18.4 2017. Jag erbjöd den först till Hufvudstadsbladet men där ansåg man att den var för lång.
Anledningen till att jag skrev artikeln är att den gamla frågan om livets mening igen en gång dammades av och diskuterades livligt under vintern. T.ex. I det populära tvprogrammet Efter nio ägnade redaktörerna Mårten Svartström och Sonja Kailassaari en hel timme åt frågan. Den genom sina ”otaliga” kolumner kända emeritusprofessorn Merete Mazzarella gav ut en bok i vilken hon belyser frågan från olika synvinklar. I en mängd andra sammanhang har jag noterat att åsikter förts fram om vad meningen kan vara eller inte vara.
Många upplever tydligen frågan som viktig. Själv gör jag det inte därför att svaret förefaller mig självklart. Meningen är inte något som man kan finna genom forskning och studier. Tvärtom är svaret så enkelt att det lyser oss i ögonen.
Livet har ingen mening!!
Men observera att man inte av detta skall dra slutsatsen att livet är meningslöst. Vi kan ge livet mening i betydelsen att vi kan välja mål och värderingar som vi sätter värde på och vill uppnå. Dessa kan variera i livets olika skeden och i olika kulturer.

VAD ÄR MENINGEN?

Under oroliga tider brukar frågor om livets mening kännas viktiga. Tydligen lever vi nu i sådana tider. Under den gångna vintern har meningsfrågor ventilerats i medierna mer än vanligt. Det s.k. etablissemangets värderingar har utmanats av populistiska, nationalistiska och egoistiska, politiskt inkorrekta livsåskådningar.

I västerländsk filosofi har sådana frågor diskuterats i minst 2400 år. Som professionell filosof har jag med stort intresse läst och funderat på ”livets mening” under ett långt liv. Platon, filosofins fader, ägnade mycken tankekraft åt frågan. Han resonerade sig fram till att meningen med livet ligger utanför det jordiska livet, dvs att vi i själva verket är själar som hör hemma i en annan och bättre värld, som man brukar kalla idévärlden. Platons idéer har haft ett stort inflytande på eftervärlden, t.ex. på den kristna, katolska idén om en odödlig själ. Hans lärjunge Aristoteles, den västerländska vetenskapens fader, köpte inte denna fantasifulla lösning. Aristoteles såg inga skäl att tro på någon individuell, odödlig själ. Livets mening såg han i det sociala livet, i gemenskapen, polis. Någon annan mening än att arbeta för samhällets bästa såg han inte. (Det grekiska ordet för samhälle är polis. Därav vårt ord politik.)

Sedan dess har massor av filosofer och andra tänkare spunnit vidare på ettdera av dessa alternativ: att meningen ligger utanför det jordiska livet respektive att meningen måste sökas i det inomvärldsliga.

Själv har jag fastnat för den engelska filosofen Karl Poppers svar. Han är inne på samma tanke som Aristoteles. Svaret är befriande kort, lätt att fatta men ändå så djupt man kan nå i denna grumliga fråga. ”Livet har ingen mening,” säger Popper provokativt i sin mest kända bok ”Det öppna samhället och dess fiender”, skriven under det andra världskriget. Detta låter deprimerande, men han fortsätter med något som är ett slags hyllning till det mänskliga intellektet. ”Vi kan ge livet mening” hävdar han.

Kan inte vetenskapen ge oss svaret? Nej! Genom att utforska naturen och oss själva kan vi upptäcka oändliga mängder fakta om både liv och död, men fakta kan inte fatta beslut för oss, de kan inte bestämma vilka mål vi skall sträva mot, de ger alltså i sig ingen mening. Det är stor skillnad mellan att veta hur någonting de facto är och att ha en åsikt om hur det borde vara. Exempel: Av det faktum att nationalismen blir starkare i människors medvetande följer ingenting om hur vi borde förhålla oss till den. Människan är unik i naturen genom att hon ensam kan välja hur hon vill leva.

Det är vi som för in mål och mening i naturen och historien. Utan oss, eller andra liknande varelser med medvetande och fri vilja, är naturen utan mening. Den är så att säga en själlös maskin som styrs av blinda naturlagar och av blind slump. Det har tagit denna ”maskin” nästan 4 000 000 000 år av försök och misstag att producera en enda art som kan skapa mening. Vi är, för att uttrycka oss drastiskt, egentligen ett extremt osannolikt misstag. (Härav följer för övrigt att det är extremt osannolikt att det just nu existerar andra intelligenta civilisationer någonstans i vår närhet i universum).

Man inser lätt att denna filosofi lägger ett enormt ansvar på oss människor, ett ansvar som många inte vill eller orkar bära. Då söker man ofta en lösning i övernaturliga krafter som ytterst väljer i stället för oss. Man ger så att säga ifrån sig meningen. Det är då, tror man, dessa krafters vilja som skapar meningen, och livets mening är att följa dem. Evolutionen har inte bara format oss till tänkande varelser utan också till varelser som vill underkasta sig en stark ledare. Tyvärr är det dock uppenbart att detta inte är någon lösning. Det är ändå vi själva som väljer att följa eller låta bli att följa den ena eller andra ledaren, religionen, ideologin etc, och det är vi som tolkar buden och bestämmer vilka vi skall lyda och vilka vi kan ignorera. Frihet är inte bara en välsignelse utan också en tung börda. Det är lättare att bara lyda och lägga ansvaret på gudarna eller världsliga ledare.

Vad är då meningen enligt Popper? Han valde under det andra världskrigets tid av global förstörelse och galenskap att tro på kampen för det öppna samhället, för ett förnuftets styre, för rättvisa, frihet och jämlikhet och för kontroll av de internationella brotten. Men är detta något som vi i dagens oroliga värld, med ökande nationalism och populism, verkligen kan hoppas på. ”Att handla, leva utan hopp klarar vi inte av,” menar Popper, och fortsätter: ”Men vi behöver inte mera, vi behöver inte visshet.” Vi behöver bara det hopp, den mening som arbetet för humanismen ger. Framtiden kan vi inte veta någonting om, men det räcker att vi känner vår samtid och gör vårt bästa i nuet.

Hans Rosing
Pensionerad vetenskapsfilosof



3 kommentarer:

pi100 sa...

Jag kan inte förstå att din artikel inte publicerats i Hbl. En skam för tidningen!

pi100 sa...

Hoppers bok är fascinerande läsning. Tack för tipset!

pi100 sa...

I diktsamlingen "Om dagen om natten" börjar Werner Aspenström dikten "FÖRE KRISTUS, EFTER KRISTUS" : "Vem son jag är vet jag inte. Vem som lämnade mig på stranden har ingen velat röja ... Runt Kreta gick jag, runt Cypern och de minde öarna, frågande mig om havets avsikt var att sorla." - Och dikten slutar: "Och jag gick åter ned till stranden, där tärnan skrek som förr OCH HAVETS AVSIKT VAR ATT SORLA". - "Jag" i Aspenströms dikt är förstås människan.
Med Aspenströms ord kunde man ju om livets mening säga: "OCH LIVETS MENING VAR ATT LEVA"
Som jag förstår Hopper kan man bara försöka göra detta meningslösa liv så drägligt som möjligt. Intressantare var för mig Hoppers kritik av "historicismen" hos stora filosofer, m.a.o. att läsa en del av filosofins historia ur en ny synvinkel.