KAPITEL 8. NÄRKONTAKT AV ANDRA GRADEN

Otaliga är de författare som fantiserat om hur den första kontakten med en extraterrester civilisation kommer att ske. Otaliga är likaså de människor som sedan 1950-talet trott att utomjordingar i s.k. UFOs sedan länge besökt vår planet och studerat oss utan att ta officiell kontakt. Somliga har t.o.m., i likhet med Rauni-Leena Luukanen, trott att världens ledande vetenskapsmän och politiker har kontakt med utomjordingar utan att berätta om detta. De tror på en global konspiration av en elit som döljer sanningen för massorna. Själv har jag sedan 1960-talet argumenterat mot tron på flygande tefat. Jag har hävdat att ufona är olika naturliga fenomen eller felaktiga, feltolkade observationer. Det är frågan om ett slags folklig vidskepelse av samma typ som de gamla tron på tomtar och troll eller något modernare på andar, spöken och gastar, eller den ännu modernare tron på parapsykologi.

Kommer vi någonsin att få kontakt med utomjordingar?I min rymdroman skisserar jag ett scenarium som jag kan tänka mig som en sannolik möjlighet någon gång i en avlägsen framtid.
(FÖREGÅENDE KAPITEL FINNS PÅ MIN BLOGG 10.6)

NÄRKONTAKT AV ANDRA GRADEN

Hans Nosring stirrade uppgivet på datorskärmen framför sig. Det tycktes vara omöjligt att få ut något budskap ur de radiosignaler, på en stor mängd frekvenser, som det främmande rymdskeppet sände. Han hade analyserat signalerna med flera program som användes för att tolka koder, men utan resultat. Det tycktes vara frågan om slumpmässigt brus, men det var ju omöjligt. Varför skulle någon sända elektromagnetisk strålning som inte innehöll någon information? Det hade gått en lång stund sedan han meddelat kaptenen att diskusen sände signaler, men alla hans försök att hitta något begripligt budskap hade misslyckats.

Ännu en gång tryckte han på on-knappen för ljudåtergivning. Rummet fylldes av en kakafoni av ljud, av surr, visslingar, muller, pipanden utan något mönster. Om det är frågan om något slags tal måste det finnas ljudkombinationer som upprepas ibland, tänkte han. Men det förbannade programmet hittar inga sådana. Variationen tycks vara oändlig. Det här verkar alldeles hopplöst. Men varför sänder de så ivrigt om det inte betyder någonting, och med massiv effekt dessutom? Han stirrade grubblande på skärmens kurvor samtidigt som det brusade i rummet som i en storstad vid rusningstid.
Det var frustrerande, irriterande. Vreden sjöd inom honom. Han måste få utlopp för den. Med en grymtning reste han sig, tittade noggrannt efter att han var ensam, att ingen i all tysthet kommit in i rummet. Sedan kontrollerade han att interkomen var avstängd. Efter att ha dragit ett djupt andetag började han svära. Ur hans mun flög en lång rad tabubelagda kötteder. Han formligen spottade dem ur sig för att lätta på det inre trycket.
Nosring kallades ”musen” för att han var grå och oansenlig, en medelålders, överviktig, gleshårig man med stor näsa och dubbelhaka, alltid i bakgrunden, alltid försiktig. Ingen tog notis om honom annat än när det gällde datorprogram eller matematiskt-logiska problem. I själva verket var han en av jordens främsta experter inom computer science. Men hans sociala kompetens var nära noll. Han kunde och visste allt om datorer och programmering. I viss mån var han själv mer en dator än en normal människa. Men nu kände han sig lika misslyckad som den gång han fått en vacker kvinna i säng men inte kunde få erektion.
Det som ingen visste, hans stora hemlighet, var att han var expert på svordomar. Han kunde svära en halv timme utan att upprepa sig. Han kunde svära på ett tiotal språk. Han kunde alla tänkbara förbannelser och vulgära könsord på tjugo olika språk.

Som barn hade hans stränga mor tvättat hans mun med såpa varje gång han använde ”fula ord” som han hört av de älde barnen på daghemmet. Modern var singel och hade efter det att fadern, en alkoholiserad och våldsam halvgangster, försvunnit, blivit omvänd till islam. Hon avskydde folk som svor, drack och horade. Hans hade fått lära sig att grova svordomar var något primitivt, något som förekom i gamla filmer, men som ingen modern anständig människa tog i sin mun. I skolan fick man böta om man svor. Svärande på offentlig plats var nästan lika allvarligt som att uppträda berusad, röka cigaretter eller ta en pris snus. Sådant föll under rubriken förargelseväckande beteende och bestraffades med böter. Svordomarna var hans eget privata sätt att reagera mot vad han uppfattade som meningslösa, byråkratiska, kvävande sociala regler. När han svor var han fri, omän endast i hemlighet.

Trycket inom ”musen” lättade. Han sjönk ner i stolen. ”Satan, perkele, motherfucker, vittu,” mumlade man men utan någon entusiasm. Trycket hade lättat, men nu kände han sig, som vanligt efter ett raseriutbrott, bara tom och dyster. Han stirrade på datorskärmen utan att se.

Plötsligt blev han medveten om att schackpartiet, som han inlett mot Aristoteles, fortfarande var oavgjort. Pjäsernas ställning fanns kvar på den stora bildskärmen. Han kastade en trött och dyster blick på ställningen och tänkte be datorn avbryta spelet när han satte sig upp, rak i ryggen. Han granskade pjäsernas lägen noga. Ja, verkligen det fanns en liten chans att han kunde slå datorn!
Hans Nosring hörde till de tio främsta schackspelarna i världen. Han hade flera gånger slagit några av de främsta schackprogrammen. Visserligen vann datorerna nio gånger av tio, men varje gång han vann var han salig i minst en vecka. Hans självförtroende fick vanligen en sådan skjuts framåt att han gick på krog och försökte ragga upp en kvinna. Visserligen misslyckades också detta nio gånger av tio. Efteråt var han oftast ännu dystrare än vanligt. Men trots att han spelat tiotals matcher mot Aristoteles hade han aldrig vunnit. Två gånger hade han uppnått remi. Abel, som var Hans enda verkliga vän ombord, brukade trösta honom med att Aristoteles var en superdator, den kraftigaste som skapats. Det är helt enkelt omöjligt för en mänsklig hjärna att klå den, brukade exobiologen påpeka.
Men detta ökade bara hans beslutsamhet att en gång besegra Aristoteles. Och nu såg han en liten chans, mycket liten visserligen, men dock. ”Aristoteles!” kommenderade han. Det dröjde ett par sekunder innan datorn svarade med sin entoniga, mekaniska röst.

”Ja, Hans Nosring. Hur kan jag hjälpa dig?”

”Vi fortsätter med spelet. Det är ditt drag. Sätt igång!” Han väntade med undertryckt spänning, drog i sin stora näsa. ”Nå Aristoteles, vad väntar du på. Du brukar inte behöva någon betänketid.” En löpare förflyttades mot Hans´ kung. ”Musen” stelnade till. Datorn hade inte upptäckt att han hade en möjlighet att göra schack matt med några få drag. Han försökte hindra sin röst att darra när han kommenderade.”Jag flyttar mitt torn till D4. Sedan är det du igen.” Denna gång dröjde det ännu längre innan datorn flyttade. Och den flyttade fel pjäs!
Hans trodde knappt sina ögon. Till och med en skicklig amatör skulle ha märkt att den vita kungen var i stor fara. Med triumferande stämma ropade han. ”Jag flyttar min häst till F6. Nu är du fast!” Efter en lång stund flyttade datorn sitt torn till en position som skulle ha ställt Hans´ kung i schack vid nästa drag, men det var Hans´tur. Han flyttade en bonde för att blockera den vita kungens sista flyktväg och ropade: ”Schack matt! Ha, ha, ha! Du är schack matt din jävel!” Han hoppade av glädje. ”Fait accompli! Fait accompli!”
Om någon av besättningen sett ”musen” nu skulle han eller hon inte ha trott sina ögon. Han dansade runt i rummet, skrattade nästan hysteriskt. ”Äntligen, äntligen!”

Med ett lyckligt leende på läpparna sjönk han slutligen ner på sin stol. ”Aristoteles,” sade han med matt röst, ”jag besegrade dig! Hör du det? Jag vann!”

Datorn svarade inte.

Med rynkade ögonbryn tittade han upp mot den stora skärmen. Det var något som var fel. En svag känsla av oro började smyga sig på. Euforin var över. Hans vanliga dysterhet började återkomma. ”Aristoteles!” kommenderade han med hög röst.

Datorn förblev tyst, men bilden på den stora skärmen började flimra en aning. De onda aningarna blev allt starkare. Hans Nosring kände Aristoteles utan och innan. Han hade varit med och konstruerat en del av dess program. Han hade krävt tiofaldig säkerhet, flera back-up system, noggrannt debuggade program. Ingenting fick gå fel ute i rymden långt bortom all tänkbar hjälp. Men nu, det kände han på sig, var något fel, alldeles förbannat fel.
”Aristoteles! Kan du höra mig? Svara då för helvete!”

Med stigande oro vände han sig mot sin bordsdator för att manuellt, via tangentbordet komma in i datorn. Han knappade in kodordet ”Odysseus”, men svaret blev ”no access”. Svetten trängde ut på hans panna. Med darrande händer slog han in sitt personliga, hemliga kodord ”motherfucker”, men svaret blev igen ”no access”. ”Morituri te salutant,” mumlade han frånvarande. ”Nu tar fan bofinken.”

Men om det fanns en egenskap som präglade den fetlagde, gleshårige, tystlåtne mannen så var det envishet. Ju svårare, ja ju omöjligare uppgiften tedde sig desto envisare sökte han en lösning. Hans logiskt-analytiska tänkande hade tränats i fyrtio år. Han hade förmågan att helt försjunka i ett problem, att koncentrera hela sitt medvetande på en enda uppgift. Och nu gjorde han just detta. Han analyserade alla möjligheter, och varje analys ledde fram till samma slutsats.
Aristoteles hade fungerat perfekt ända tills det främmande rymdskeppet började sända mycket kraftfull elektromagnetisk strålning.

Som ung hade han ibland roat sig med att ta sig in i andras datorer. Han hade varit en så kallad hacker. När hans egen dator inte hade tillräcklig kapacitet för en uppgift hade han med ett flin på läpparna tagit sig in i andra datorer och låtit dem göra en del av jobbet. Ibland hade han lämnat ett meddelande, t.ex. ”tack så mycket för din vänlighet att låna ut din dator till mig.” Nu började en skrämmande aning formas i hans analytiska medvetande.

Plötsligt försvann bilden från den stora väggskärmen. I stället fylldes den av flimmer och brus. Hans Nosring stirrade med fascinerad förfäran när en helt ny bild började framträda på skärmen, bilden av diskusen, men nu på mycket nära håll. När bilden klarnade såg han en del av kanten på skeppet, en svagt buktande vitgrå yta, översållad av mönster som han inte kunde tolka. Diskusen roterade svagt och långsamt kom en stor öppning in i bilden från höger. ”En dockningsport?” frågade han matt.

”Jjjj...aaa, jaaa,” det knastrade i högtalaren. Ett brusande ljud fyllde rummet. Bruset steg och sjönk och började formas till begripliga fonem. Plötsligt upphörde det och Hans Nosring, datorexpert på rymdskeppet Odysseus hörde klart och tydligt en viskande röst.

”Heejj, hej!”

Han kände hur nackhåren reste sig. Rösten var vänlig, lågmäld, mjuk, den kändes främmande men ändå märkligt bekant. Han hade en känsla av att ha hört en liknande röst förut. Den var helt annorlunda än Aristoteles mekaniska, entoniga, könlösa röst.
Pusselbitarna föll på plats i hans analytiska sinne. Det är de som försöker få kontakt, tänkte han med en blandning av skräck och förtjusning. De har hackat sig in i vår centraldator, tagit kontrollen över den. Men vad gör jag nu? Jag måste säga något. De första orden till en varelse från en annan planet, en annan värld, en annan civilisation. I hans medvetande flimrade berömda yttranden som Neil Armstrongs ”Ett litet steg för en människa, men ett stort steg för mänskligheten”, när denne, som den första människan i historien, steg ner på en främmande himlakropp. Jag borde säga något djupsinnigt, något som kan leva i århundraden. Men han kände sig alldeles tom. Hans känslor hade en lång stund åkt bergochdalbana, han var emotionellt utmattad, renons på tankar.

”Hej på dej du!”

Orden bara slank ur honom, och han blev förskräckt över svarets trivalitet. Jag gör mig till åtlöje för hela mänskligheten, tänkte han dystert, typiskt mig.
Den viskande rösten försökte formulera ord.

”Sv..svv..svåårt... sp..pråååk. Hej, på dej...sj...själv.”

Hans öppnade med darrande händer intercomen. ”Kapten!” flämtade han med hes röst. ”Kapten!” Han höjde rösten nästan till ett rop. ”Kom genast till bryggan, genast!”
Kapten Enfaldos oroliga röst hördes i rummet. ”Vad är det Hans? Du verkar uppskärrad. Har det hänt någonting?”

Hans Nosring drog ett djupt andetag, rätade på ryggen och förkunnade högtidligt. ”Vi har kontakt, kapten. Vi har närkontakt av andra graden med en främmande civilisation.”

KAPITEL 7. RYMDPASSION

(Att skriva en bok utan sex i vår översexualiserade västerländska kultur är ju otänkbart. Ombord på Odysseus har vi människor i sin bästa ålder, instängda i en plåtburk i den oändliga tomheten under många, långa år (visserligen till en del tillbringade i dvala). Om man inte genmanipulerat bort människornas sexdrift (vilket jag anser ofantligt osannolikt) så blir det förstås en hel del sex. Vad mina huvudpersoner gör med varandra i sängar eller på andra ställen får dock förbli en hemlighet. Jag är inte särskilt nyfiken och det är du, bästa läsare, säkert inte heller. Men att kaptenen och första styrman gillar varann verkar klart. Överstens relation till sina väktare är nog inte alltid så oskyldig. Att Maja Petterson gillar karlar kan det inte råda några tvivel om. Men ung, romantisk kärlek är ju alltid det bästa dragplåstret vare sig det är frågan om en roman, film eller sång.)

Föregående kapitel finns på min blogg 23.5.

RYMDPASSION

James följde efter den mörkhåriga kvinnan som raskt klapprade iväg genom de tomma korridorerna. ”Vart skall vi gå?” Hon tog hans hand i ett fast grepp, men svarade inte. De gick förbi en rad med numrerade dörrar och stannade famför dörr 007. Var pressade sin hand mot dörrplattan och dörren gled upp. James konstaterade att hennes hytt var nästan likadan som hans. En jättestor bildskärm på motsatta väggen och mot den en bred säng. På skärmen visades ett stort hus av herrgårdstyp omgivet av gröna ängar, blommande rabatter och träd. En svag doft av liljekonvalj hängde i luften. ”Mitt hem,” sade hon kort.
James behövde inte titta närmare för att bekanta sig med rummet. Det vanliga arbetsbordet med dataterminal, två bekväma stolar, ett skåp för kläder, dörren till en toalett med dusch. Var gick fram till en nanospelare, sökte ett par sekunder, tryckte sedan på en knapp och stämingsfull musik fyllde rummet. En beslöjad, sensuell kvinnoröst sjöng ord som James inte förstod: ”Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe eingestellt...”.

Hans intresse var helt inriktat på den unga, mörkhåriga kvinnan som långsamt, med ett spefullt leende, började dra av sig sin röda blus. ”Vill du klä av mig, eller vill du att jag skall strippa för dig?” Hon drog in andan så bysten höll på att spränga den minimala behån och log med halvslutna ögon. Omsorgsfullt hängde hon blusen över en stolskarm. När han bara fortsatte att titta, eller snarare stirra, sträckte hon lättjefullt händerna bakom nacken och öppnade behån, hängde också den över stolskarmen och ställde sig med händerna på höfterna. Ogenerat tittade hon på hans byxor och observerade den förväntade utbuktningen. ”Wow vad du är snygg, sexig, ” var det enda han, med skrovlig röst, kunde stamma fram när hon långsamt började dra av sig de tätt sittande jeansen.
”Vill du att jag skall klä av dig?” Han ruskade på huvudet och tog sig samman. Långsamt drog han ett djupt andetag och sade: ”Var var snäll och låt mig bestämma.” ”Gillar du inte kvinnor som är dominerande och tar initiativ?” Han såg vädjande på henne. ”Låt mig göra det på mitt sätt nu när det är första gången du och jag är...du och jag skall..” ”Knulla! Du behöver inte vara blyg. Okej, okej jag är din sexslav, men jag går inte med på något perverst.”

Han tog ett steg framåt, böjde sig lätt, lade ena armen runt hennes knäveck och den andra runt axlarna, lyfte raskt och med lätthet upp henne. Hon lade armarna runt hans nacke och kysste honom försiktigt. Sedan lade henne varsamt på sängen. ”Var snäll och lägg dig på magen.” Hon tittade förvånat på honom, men lydde, och lade armarna under huvudet. Han är tydligen inte lika passionerad som mina tidigare pojkvänner, tänkte hon. Det är bra. Hoppas det inte går för honom alltför snabbt. Och jag får inte låtsas om någonting om den är hemskt liten. Det är nästan spännande att se hur han vill ta mig. Men jag undrar varför han inte klär av sig. Han har förbannat sexig rumpa förresten, hela hans kropp är sexig. Hoppas han inte vill att jag skall suga honom. Det är äckligt. Jag vill verkligen känna hela hans nakna kropp mot min när vi knullar.

James Brand satte sig på sängen bredvid den mörka kvinnan som nu endast hade små trosor på sig. Han lutade sig framåt och lade sina stora, varma händer på hennes axlar. Långsamt, varsamt, med mjuka rörelser började han massera hennes lena skinn, axlarna, halsen. Långsamt gled de stora muskulösa händerna ner längs ryggraden, gled ner över sidorna. ”Jag vill att du skall slappna av,” viskade han med mörk, mjuk röst. ”Tänk inte på någonting. Känn bara hur mina händer smeker din underbart mjuka kropp. Känn värmen som strålar ut från mig.” ”Mmmm, sköönt,” mumlade hon. ”Men du kommer att få mig att somna. Jag trodde att du ville knulla mig.” ”Jag skall nog väcka dig om du somnar,” skrattade han med mörk, hes röst.
Hennes hud kändes len som sammet, hon hade små fjun i svanken. Långsamt och njutninsfullt drog han av henne de tunna trosorna. Hennes stjärt var så rund och... Han slöt ögonen. Måste behärska mig en stund till, tänkte han fast det kändes som om byxorna skulle spricka. Han försökte koncentrera sig på Vars far. Han måste vara en verklig egoist, genmodifierade sitt barn för att få det precis som han ville, fostrade henne till sin egen lydiga avbild. Krävde att hon skulle vara duktig, ja bäst i allt, men ville inte ge henne eget ansvar, frihet. Nu var hon i alla fall fri, och han hade henne för sig själv. Jag får inte göra henne besviken nu, måste behärska mig. Måste vara en god älskare. Han försökte tänka på något kallt och likgiltigt. Han började räkna upp primtalen men blicken sökte sig ändå ner mellan hennes lår som nu gled isär på ett sätt som fick honom att andas allt snabbare.
Men han märkte att också den nakna kvinnan hade börjat andas snabbare. Mjukt och varsamt lät han sina händer glida över hennes stjärt, alldeles lätt i stjärtspringan, ner mot låren. Hon särade på låren så att blygdläpparna blev synliga. Han blundade igen och fortsatte att smeka ner över låren, de välformade vadorna, fötterna.”Slappna av bara kära Var,” viskade han. ”Du har inga bekymmer i världen. Du behöver inte visa dig duktig för mig. Det enda jag vill är att du skall njuta lika mycket som jag.” Hans händer darrade när de började röra sig uppåt igen. Kvinnan andades allt snabbare. ”Njuter du av att smeka mig?” undrade hon med grötig röst samtidigt som hon ytterligare särade på låren.
Utan att svara böjde han sig ner och kysste hennes lår, lät läpparna glida över rumpas runda kullar samtidigt som ena handen gled in mellan låren. Hon kände hur hjärtat bankade allt häftigare. Vad är det han gör med mig? Herregud vad jag blir våt. Varför väntar han? Han känner ju hur våt och kåt jag är. Hon andades allt snabbare. Jag står inte ut längre.
Flämtande satte hon sig med ett ryck upp i sängen, vände sig mot honom slog armarna om honom och ...Hans kyss var så passionerad och brutal att hon nästan blev chokerad. De sade ingenting men rummet var ändå fullt av ljud, av stönanden, flämtningar, kläder som slets av och flög på golvet. Han märkte att hon var stark. ”Wow,” flämtade hon när hon slet av honom de spända shortsen. ”Kom min Adonis, in i mig,” De smala fingrarna slöt hans manliga, hårda organ i ett beslutsamt grepp och styrde det in mellan låren i den våta, trånga slidan.

De flämtade båda när han fyllde upp hennes grotta med sin stora lem och hon började gunga. Hennes halvslutna ögon grävde sig in i hans blick som var en mörk brunn av upphetsning.
Jag klarar inte det här, tänkte han. Det är för underbart. Det kommer att gå för tidigt för mig, men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte behärska mig längre. Han reste sig upp med henne i famnen slängde henne på rygg i sängen, hon särade på benen och han lade sig sig över henne, pressade häftigt in sin hårda lem i hennes våta, hala kärlekshål och släppte alla hämningar, all kontroll.
De var som två djur. All civilisation och kultur var bortblåst av deras passion. De drevs av de mest primitiva instinkter som utvecklats under miljoner år av evolution. Deras rörelser var vilda, andhämtningen snabb och flämtande. De var varma, röda i ansiktet, svettiga. Snart, alltför snart kände kände han hur orgasmen nästan gjorde honom sanslös när han pumpade henne full med sin sperma.
Han sjönk ner över henne och märkte vagt att hon stönade och gnydde, klöste honom i ryggen och kastade sig av och an, tills hon plötsligt sjönk ihop.

De låg tätt bredvid varandra en lång stund, utmattade men fullständigt tillfreds med hela världen. Hans ena hand låg på hennes vänstra bröst. Han smekte lätt den styva bröstvårtan.
Sakta reste hon sig på ena armbågen, log mot honom: ”Jag fejkade inte. Inte alls,” viskade hon. James tittade undrande på hennes vackra ansikte. ”Fejkade? Vad menar du?” ”Har du aldrig varit med om att en kvinna fejkat orgasm?” ”Varför i all världen skulle hon göra det?” Skrattande lade hon sig ner på rygg. ”Du är så underbart naiv.” Hon kysste honom på näsan. ”För att göra killen nöjd förstås. Det kan finnas så många skäl. Ibland vill man bara att det skall vara över. Och det är inte svårt att lura en kille.” ”Jag förstår ändå inte. Varför inte helt enkelt säga som det är?” Sedan tittade han misstänksamt på henne. ”Brukar du fejka?” undrade han. ”Javisst, jag är ju den duktiga Var de Vulva, kvinnan som är duktig i allt, också i sängen. ” Hon böjde sig ner och kysste honom på munnen, på halsen, på bröstvårtorna. ”Faktum är att jag nästan aldrig får orgasm. Men med dig var det helt fantastiskt redan allra första gången.” Hon skrattade hest och triumferande, kysste honom på magen, såg hur hans manliga organ sakta började resa sig igen. ”Mein Liebchen, was willst du mehr,” viskade hon medan hennes kyssar och hesa skratt åter väckte vilddjuret inom honom.

En lång stund senare låg de och dåsade, tätt omslingrade. ”Vet du vad? Vi har helt glömt bort det främmande rymdskeppet,” fnissade hon. ”Det var väl konstigt. Vad kan det vara som fått oss att glömma en så viktig sak.” ”Jag kan visa dig!” ”Nej, inte en gång till. Inte nu menar jag.”
Deras fnissande avbröts av en försynt knackning på dörren. ”Vem i hela friden...” Hon satte sig upp i sängen, drog håret lättjefullt bakåt så brösten spändes ut och ropade: ”Vem är det?”
”Det är jag Nappe. Jag har spännande nyheter. Till och med mycket spännande. Jag måste tala med er.” ”Jävla gubbe,” mumlade Var och var på vippen att be gubben att dra åt helvete, men eftersom hon kände välvilja mot hela världen, började hon ändå klä på sig. James låg kvar i sängen och beundrade henne. ”Upp med dig slöfock,” ropade hon glatt. ”Du vill väl inte visa dig naken för gubbskrället.” Motvilligt drog han på sig shorts och byxor och började knäppa skjortan, där flera knappar fattades. Var öppnade dörren.

KAPITEL 5. RYMDDYNAMIT

Varsågod och slå dig ner i Bistro, krogen ombord på rymdskeppet. Läs de föregående avsnitten så kommer du in i handlingen. Kapitel 4 finns på bloggen 10.3.

Baren ombord på Odysseus var inte stor. Den gick under benämningen Bistro. Tio små runda plastbord längs väggarna, två större bord i mitten, belysningen var dämpad, doften av hyacinter och hästgödsel fyllde varje hörn. Det var meningen att Bistro skulle andas lantlig ro. För en stund kunde man drömma sig tillbaka till ett värdshus i en lantlig idyll på jorden. Väggen mitt emot dörren visade en något vildvuxen park i vilken en bred gång försvann i fjärran, kantad av blommar, buskar och ett och annat lövträd. Några ankor vaggade på vägen, fjärilar fladdrade från blomma till blomma till blomma i sin envetna jakt på nektar. Gästerna fick intrycket att de satt ute i en park i kvällningen. Effekten förstärktes ytterligare av att stora krukor med levande växter stod här och där, av ett svagt luftdrag som ibland fick löven att prassla, av en lärkas avlägsna förkunnelser och en koltrasts sköna men sporadiska drillar. Som grädde på moset kom därtill humlors surr och livslevande myggor som ivrigt sög gästernas blod. Att döda dem var förbjudet.
Mitt i rummet låg en brun, raggig hund platt på magen med huvudet på tassarna. Den lyfte sömnigt på vänstra ögonbrynet när James och Var kom in i baren. Endast fem av borden var upptagna. Invid dörren satt de tre kvinnorna från spelsalen inbegripna i ett ivrigt samtal med en högrest man iklädd svart rock med vit krage. Han hade långt brunt hår och ett välansat grått skägg. De tystnade när de båda ungdomarna passerade, och kvinnorna tittade på den långe, muskulöse mannen med gillande blickar. ”Bongiorno James,” sade den högreste mannen glatt när de passerade. ”Goddag Halla,” svarade James en smula stelt.
James visste att de tre kvinnorna var med på expeditionen därför att de var dataloger, experter på programmering och robotologi. De skötte om de otaliga datasystemen ombord. Vid ett annat bord satt fyra mörkhåriga män och spelade rymdpoker. Hur maffian lyckats få med fyra mafioso ombord på den första interstellära expeditionen kunde James inte begripa. En kort och fet ung man satt ensam invid väggen och spelade melankoliska melodier på en färgfiol. Två grönklädda, uttråkade väktare, en man och en kvinna, satt invid den motsatta väggen och drack te med scones.
James Brand och Var de Vulva slog sig ner vid ett bord mellan en stor cypress i kruka och ett bananträd fullt med gröna bananer, så långt bort från de andra som möjligt. ”Vem är den där mannen som hälsade på dig?” frågade Var. James vände på huvudet och såg att den skäggige mannen betraktade honom med fundersam min. ”Han heter Halla Dug.” James ryckte på axlarna. ”Han är något slags inofficiell skeppspräst.” ”Präst,” utbrast Var, ”vad gör vi med en präst ombord på ett hypermodernt rymdskepp?” ”Inte vet jag. Vad vill du ha att dricka?” James betraktade frågande den unga kvinnans sköna, men bleka anlete. “Någonting uppiggande?” Hon svarade inte men vinkade till kyparen att de ville beställa. Ljudlöst rullade serveringsroboten fram till deras bord.

“Välkomna. Mitt namn är Karel Čapek. Vad får det lov att vara?”

“Jag vill ha en rymddynamit,” sade Var bestämt. James gav henne en förvånad blick. “Men är den inte...” “Jag dricker väl vad jag vill,” fräste flickan, “du är inte min pappa eller ens min pojkvän.” Robotens fyra armar blandade flinkt ihop den önskade drinken. Den satte ner glaset på bordet framför Var med orden:
“Varsågod. Denna drink innehåller alkohol. Alkohol kan vara skadligt för hälsan.”
Den unge mannen ryckte på sina breda axlar. “Jag tar en likadan drink. Men den skall vara skakad, inte rörd.” De fick sina drinkar samt en skål med nötter och roboten avlägsnade sig.

”Varför hälsade han på dig? Hur kommer det sig att du är bekant med en präst?” frågade Var misstänksamt. ”Är du religiös?” Den unge mannen skakade på huvudet och log urskuldande. ”Tja, jag är inte troende eller så, men jag ville veta litet mera om religion. I skolan lyssnade jag aldrig när religionerna behandlades på historielektionerna. Och hemma talade vi aldrig om religion. Jag vet att det finns många sekter och kyrkor, men.. Nyfikenhet...Har du inte märkt hur nyfiken jag är på allt? Och Halla ville hemskt gärna berätta för mig.” ”Försökte han omvända dig?” frågade hon med rynkade ögonbryn. ”Nej, nej inte alls...eller kanske, jag vet inte. Vi bara pratade och han har senare några gånger kommit och talat med mig. Trevlig gosse.”
En lång stund satt de i egna tankar. Var de Vulva betraktade sitt glas med dess bärnstensfärgade innehåll utan att se det. James betraktade flickan och han var synnerligen medveten om vad han såg, om hennes långa böljande, svarta hår, om de lilafärgade, fylliga läpparna, om de smala händerna med lilafärgade naglar, om de spetsiga brösten som spände ut den vita blusen. Var suckade och lyfte blicken mot den unge mannen. Det var egentligen inget fel på honom. Muskulös, starka händer med långa fingrar. Hur skulle det kännas att bli kramad på brösten av dessa händer? Att känna dem... Nej, vad är det jag tänker. Stopp nu. Brunt, litet lockigt hår och snälla bruna ögon som fick något fuktigt, hundlikt över sig när han betraktade henne. Han skulle säkert vara en bra och ömsint älskare. Hon visste att det var henne det var fel på, och det retade henne.
“Skål då Var!” Han lyfte sitt glas. Hon följde mekaniskt hans exempel. “Var,” sade han med en aning av ängslan i rösten. “Ja, vad är det James? Vad är det du grubblar på? Jag hoppas du inte tänker fria till mig.” Han drog ett djupt andetag. “Varför följde du egentligen med på den här resan? Du är ju inte rymdgalen som jag.”

De mörka ögonen betraktade honom med stadig blick över kanten på glaset. Hon tog en djup klunk, gjorde en grimas, och talade sedan med låg röst. “Pappa ville att jag skulle följa med. Han köpte plats till mig för hundra miljoner euro.” James nickade. Det var allmänt känt, en offentlig hemlighet. Alla i besättningen var valda på helt rättvisa, objektiva grunder. Alla hade genomgått noggranna personlighetstest. Det var den officiella versionen. I praktiken följde de som fattade besluten, som vanligt, inte alltid de vackra principerna. Expeditionen var ofantligt dyr. Det dyraste enskilda företaget i mänsklighetens historia. ESA, Earth Space Administration, hade överskridit sin budget flera gånger. Man hade varit tvungen att ta varje bidrag man kunde få. Men att man till och med tagit emot pengar från maffian. Det var ändå att gå för långt, funderade han.
Var tog en ny klunk och fortsatte: “Pappa tjatade om vilken stor tillgång jag vore för expeditionen med mina omfattande akademiska kunskaper, han betonade vilken ära det var för mig och för hela vår familj.” “Vad ansåg din mor?” Var fnös. “Hon tyckte alltid detsamma som pappa. Vad angår det dig förresten,” tillade hon häftigt och stjälpte i sig resten av rymddynamiten i ett enda drag. Hon tystnade och betraktade sitt tomma glas.
“Varför glor du på mig på det där viset?” “På vilket vis?” frågade han. “Som om du tyckte synd om mig.” “Jag är bara nyfiken, jag menar att jag är intresserad. Du är en mycket spännande flicka. Du har så mycket lärdom.” Han avbröt sig med smått förvirrad min.
“Pappa har gjort allt för mig,” utbrast hon bestämt. “Han tog hjälp av världens främsta experter på genmodifiering för att ge mig den bästa uppsättning gener en flicka kan ha. Han ville att hans dotter skulle vara lika vacker som hon var intelligent.”
“Det lyckades han verkligen med,” fastslog James med eftertryck. Hon drog händerna genom sin böljande svarta hårman, spände ut bysten och log självmedvetet. “Skål för dig Var!” James höjde sitt glas. Var gjorde detsamma, men fann att glaset var tomt. “Jag behöver nog en dynamit till.” Hon vinkade till robotkyparen. ”Čapek!” ropade hon.
Den unge mannen skakade beklagande på sin bruna kalufs. “Det går inte.” “Varför inte? Vad menar du?” “Man får aldrig mer än en alkoholdrink per dag ombord.
Roboten kom fram till deras bord.

“Vad får det lov att vara?”

“Jag vill ha en rymddynamit till,” förkunnade Var med onödigt hög röst och med en trotsig blick på James. Robotens röst var lika mjuk och känslolöst vänlig som alltid.
“Tyvärr. Det är förbjudet att servera mer än en alkoholdryck per dag och person. Får det vara något annat, kaffe, te, choklad, läsk, coca eller isad akkak? Vi har också fruktjuice..”
“Fuck you! Eländiga maskin!”
“Tyvärr serverar vi ingenting som heter Fuck you.”
“Vi skall ingenting ha,” förklarade James vänligt, och maskinen rullade iväg till de fyra svarthårigas bord. “I varje fall har experterna inte modifierat dina aggressivitetsgener,” log han. “Ha, ha. Mycket lustigt.” Hon sträckte sig snabbt fram över bordet och grep hans halvfulla glas. “Nej, stopp där!” Men hon hade redan fört glaset till läpparna och stjälpt i sig hälften av innehållet. “Du borde inte..” Han sträckte sig efter glaset men hon vägrade ge det. “Du är precis som pappa. Du behandlar mig som en liten flicka som måste skyddas och daltas med.”
De mörka ögonen smalnade av ilska. “Vet du vad han gjorde när jag ville ta över den juridiska avdelningen efter att jag doktorerat i juridik. Han vägrade. Sade att jag inte hade någon praktisk erfarenhet.” De tre datologerna hade tystnat och de svartmuskiga männen tittade åt deras håll. “Tala inte så högt,” mumlade James generat.
Var lutade sig fram över bordet och talade med låg röst. “Pappa tog mig med på möten och konferenser. Han är kort och tjock, men han ville ha mig vid sin sida, iklädd kort kjol och urringad blus, när han trädde in i ett rum. På det viset lade ingen av männen, det var mest män förstås, märke till honom.” Hon grep hans stora, högra hand i ett stadigt grepp. “Visst njöt jag av det, i många år. Jag fick vilka kläder och smycken jag ville ha. Unga män uppvaktade mig. Men...” Hon tystnade, och fick ett bittret drag runt munnen. “I varje fall. Jag studerade flitigt, ivrigt påhejad av pappa. Varje gång jag tog en examen ordnade han en stor fest.” Nu grep hon också om hans vänstra hand och kramade den hårt.
“Jag blev medlem i styrelsen, men han ville att jag alltid skulle hålla med honom. Ibland fattade han dåliga beslut. Jag försökte avråda honom, försökte förklara vad som var fel, jag pekade på hans misstag. Men han vägrade lyssna. Han bara skrattade, gav mig en kram och kallade mig sin geniala musa, rosenknopp och allt möjligt annat larvigt.” Hennes röst hade igen ökat i volym och James viskade: “Sssch!” Hon kastade arga blickar omkring sig, men fortsatte i lugnare ton. “Herreg ... jag menar jösses, jag var ju 32 år gammal och pappa behandlade mig som en omogen tonåring. Till slut hotade jag med att grunda en egen firma. Han lovade att jag skulle få bli chef för modeavdelningen, men först när jag fyllt 35 år – modeavdelningen! Som om jag vore något slags kläddocka.” Hemmes naglar grävde sig in i hans labbar. “Då fick jag nog. Jag gav honom ett ultimatum. Antingen blir jag chef genast för den juridiska avdelningen eller så grundar jag en egen firma. Han blev rasande. Kallade mig en otacksam, bortskämd unge. Förklarade hur mycket han gjort för mig.” Hennes mörka ögon stod fulla av tårar.

“Och då beslöt du att anmäla dig till den här expeditionen?” “Nej, nej. Det var pappa som anmälde mig. Följande dag kom han och bad om förlåtelse. Han bedyrade att jag skulle få bli chef inom firman, men ville att jag först skulle få erfarenhet av annat än det bekväma liv jag vant mig vid. Han förklarade hur viktig den här expeditionen är för hela mänskligheten, vilken ära det är att vara med, hur nyttiga mina kunskaper skulle vara..” Vilka snälla bruna ögon han har, tänkte hon plötsligt. Och så starka händer. Hon kramade de stora labbarna och log så varmt att James Smith kände sig konstigt yr. Hennes ögon var så blå, mörkblå med långa ögonfransar som nu sänktes litet. Det fanns ett sug i hennes blick som gjorde honom förvirrad och förlägen. ”Du är en så fin lyssnare. Du förstår mig så bra,” viskade hon.

”Deus vobiscum, kära vänner,” hördes en djup röst bakom James. Motvilligt släppte de varandra med blicken och tittade upp på den svartklädde Halla Dug, som faderligt leende frågade: ”Jag stör väl inte. Får jag slå mig ner...James och jag har haft många spännande samtal..” James tittade generat upp i prästens godlynta ansikte. ”Ja, vi vill ju faktiskt ... jag menar.” ”Jag vill förstås inte avbryta något viktigt. Två unga vackra människor ... åh jag förstår så bra att ni..”. Han drog ogenerat ut en stol för att slå sig ner när Var fräste: ”Förstår du inte att vi är så in i helvete ointresserade av ditt sällskap. Stick och brinn.” Leendet slocknade i mannens ansikte. ”Ja, för all del då,” sade han stelt. ”Jag kan se att jag är ovälkommen. Jag försäkrar att jag inte...” ”Sluta att försäkra och försvinn i stället.” Vars ögon var nu kalla och hårda. Han klappade James lätt på axeln: ”Arrividerci James” och gick sedan med raska steg tillbaka till de tre blondinerna samtidigt som han viskade:”Ave Maria, ora pro nobis peccatoribus.”
De höll fortfarande varann i händerna. Han smeke hennes mjuka lena hud, beundrade de nätta fingrarna med långa lilamålade naglar. ”Låt oss gå någonstans där vi får vara i fred,” viskade hon och tittade honom djupt i ögonen. ”Der Liebe ist blind und macht blind,” fortsatte hon med ett underfundigt leende. ”Vilket betyder?” Han höjde ögonbrynen.

“Ursäkta mig,” hördes en välkänd, vänlig gammelmansröst. Notalp Seletotsiras rynkiga, gamla ansikte log ner mot de båda ungdomarna samtidigt som han drog fram en stol och slog sin ner. ”Ah, les enfantes terribles.“ ”Hej Nappe,” hälsade James, förargad över att den gamle bröt den relation som höll på att uppstå mellan honom och Var. ”Ni har varit och förpestat tillvaron för vår åldrige chefsastronom?” Den gråhårige gamlingen tittade sedan menande på de två tomma glasen framför den unga kvinnan. “Starka saker, men du är en stark kvinna. Du tål säkert litet alkohol.” De giftiga ord hon hade på tungan kom aldrig fram över de välmålade läpparna. Hon nöjde sig med att fnysa och betraktade föraktfullt gubbens nötta kläder. Han var fortfarande barfota, noterade hon. En verkligt äcklig gubbe. En snuskgubbe utan tivel, tänkte hon.
Hunden hade rest sig och kom nu lojt fram till den gamle. Den gläfste och han sträckte fram handen för att klia den på halsen. “Hur är det med dig Laika?” Hunden gläfste glatt till svar. ”Nå vad fick ni reda på i observatoriet...” fortsatte gubben, men avbröts av Aristoteles entoniga, men genomträngande robotröst.
”Viktigt meddelande till alla. Var vänliga lyssna noga. Maskinchefen Dumm von Dönicken skall tala.”
Efter en kort paus hördes ett harklande och mumlande och sedan von Dönickens kännspaka mullrande basröst. ”Chifen här. Jag har ett viktigt meddelande lik..öh. Ett mycket viktigt meddelande till och med. Kanske det viktigaste al...” ”Kom till saken någon gång,” väste en röst i bakgrunden. ”Ja, ja avbryt mig inte. Alltså, vi har observerat ett oidentifierat objekt. Dvs det är inte oidentifierat för vi har identifierat det som ett rymdskepp, så egentligen är det ingen OIO utan en IIO, vilket betyder ett identifierat interstellärt objekt.., men vi vet inte säkert att det är identifierat som ett skepp. Det kan också vara något annat.” Det hördes ett stönande i bakgrunden, men von Dönicken fortsatte alltmer obesvärat: ”Vi tror alltså att det är ett främmande rymdskepp, alla tiders sensation alltså. Jag överför det nu till alla bildskärmar. Ni upplever nu...öööh historiens så kallade vingslag. Här ser ni något ni aldrig tidigare sett.”
På den ena väggen fanns en stor bildskärm på vilken psykedelisk popmusik hela tidens visats utan att någon brytt sig om den. Nu uppenbarade sig i stället en stor, rund diskus, som glänste vitgrå mot den svarta stjärnbeströdda rymden. De tre kvinnorna flämtade till, reste sig upp och gestikulerade livligt. Maffiamännen stirrade med öppen mun, den fiolspelande mannen tappade instrumentet i golvet med ett brak och de två grönklädda väktarna reste sig oroligt. ”Imponerande eller hur,” konstaterade den mullrande basrösten belåtet. ”Den är på väg mot oss. Men ni behöver inte vara oroliga, alltså. Det är ingen fara. Vi har liksom allt under kontroll. Öh, vad heter det, och om det är fientligt, vilket det säkert inte är, så är vi beredda på hårda tag alltså...” Han tystnade och talade med någon i bakrunden, sen återkom han och sade snabbt: ”Vi håller er underrättade. Ingen behöver vara orolig. Ta det lugnt bara. Vi har visserligen en Advocatus diaboli här men....” Det blev tyst.

James och Var stirrade förvånade på den gamle mannen. Han hade uppenbart svårt att inte brista ut i gapskratt. ”Nom de Dieu! Den där Dumm. Han är obetalbar, borde ha blivit stand-up komiker,” flämtade han. ”Men nu vet vi i alla fall allt som finns att veta just nu.” Han plirade nyfiket mot de båda ungdomarna med sina vänliga ögon. James märkte att han hade svårt att slita blicken från dessa ögon eftersom de gjorde att han kände sig lugn och avslappad. ”Vad tror ni ungdomar? Tror ni att vi kommer att få träffa varelser från en annan värld? Och vad vill de? Är de lika nyfikna som vi? Själv tror jag inte ett ögonblick att de är farliga eller fientliga.”
Var hade motvilligt släppt den unge mannens starka händer och tittade på gubben med rynkade ögonbryn. Varför skall han alltid komma och störa, tänkte hon, och just som jag börjar lära känna James närmare, och gilla honom. Hon tvekade, försökte än en gång bestämma vad hon egentligen kände för denne pojkaktige unge man, men fattade sedan sitt beslut.
James började just tala till gubben när Var häftigt reste sig och kommenderade: ”Kom James, vi skall, vi måste...”. Utan att vända sig om började hon gå mot utgången, förbi kvinnorna och maffiamännen som nu satt tillsammans och och pratade alltmer högljutt. Den unge mannen ryckte på axlarna, tittade urskuldande på gubben. ”Sorry, have to go.” ”Jag förstår,” log gubben, ”the force seems to be with you.” Med raska steg klev James iväg efter Var.


Skall James och Var bli ett kärlekspar? Tålamod! Du får snart veta vad Var har beslutit. Men vad vill det främmande rymdskeppet egentligen? Kapitel 6 kommer på bloggen om ca två

veckor.

KAPITEL 3. I STJÄRNORNAS KALLA LJUS

Följer du med rymdskeppet Odysseus på dess resa ut i det okända? Om inte så kan du lätt ta dig ombord genom att läsa första kapitlet (blogg 5.2) och andra (19.2). Här fortsätter den halsbrytande färden.


Observatoriet var inbyggt i främre delen av det 500 meter långa teknologiska rymdmonster i vilket ett hundratal levande varelser nu färdades genom universums iskalla, dödstysta tomhet. Eftersom den främre delen inte roterade så rådde där tyngdlöshet.
För att nå den måste man åka hiss 40 meter upp till navet för den jättelika roterande delen som skapade en behaglig artificiell tyngdkraft. När hissen gick uppåt förlorade man snabbt i vikt, och väl framme var man viktlös. Sedan tog man sig in i en lång korridor. Där fanns handtag längs väggarna och man flöt fram genom att gripa tag i ett handtag och försiktigt dra eller skuffa sig framåt.
“Det är jobbigare än jag trodde,” flämtade Var de Vulva när hon långsamt och försiktigt drog sig fram med hjälp av handtagen i den långa runda, med rödaktigt ljus svagt upplysta korridor som ledde till observatoriet. “Lång väg är det också,” tillade hon misslynt. James Brand flöt muntert fram vid hennes sida, redo att bistå med en hjälpande hand. “Du har bara dålig kondition,” sade han glatt, “tränar du inte enligt instruktionerna?” “Jag avskyr träningssalen och alla tortyrinstrument som man skall lyfta, dra, hänga i, hoppa på och springa i tills man är alldeles slut och genomsvettig.” Hon släppte handtaget och svävade fritt. “Förresten hatar jag att svettas. Det är äckligt, biologiskt och svett luktar illa.”
De tog sig fram ytterligare 50 meter, stannade sedan för att låta en svart kvinna i blå overall passera. “Du borde verkligen tänka mer på din hälsa. Skönhet och kondition hör ju ihop. Du har legat i dvala i flera omgångar redan sedan vi startade. Sådant försämrar muskler, benstomme hjärtat...” “Du låter precis som min pappa,” fnyste hon och knyckte sig framåt så kraftigt att hon seglade iväg med alltför hög fart. “Akta dig!” Men det var för sent. Hon skrek till när hon med en dov duns slog med ryggen i den motsatta väggen. Han var snabbt framme. “Gjorde det ont?” “Jag slog mig i axeln,” mumlade hon ynkligt. ”Du får inte glömma att du har normal tröghet fast du är viktlös.” ”Besserwisser!” Hon räckte ut tungan åt honom. “Vill du att vi vänder?” frågade han vänligt. “Nej, vi är ju nästan framme. Jag klarar mig. Glöm inte att vi har kommit för att lösa en gåta.”
När de passerade en dörr med texten Arbeit macht frei grep Var James i armen, pekade på dörren, och frågade. ”Vad finns det där?” ”En mängd verktyg och maskiner,” svarade han, ”men jag vet inte vad den latinska texten betyder.” ”Den unga kvinnan fnyste. ”Det är inte latin. Det är tyska och betyder att arbete gör oss fria. Det var...hm...ett kommunistiskt slagord under första världskriget.” På följande dörr stod texten Blot und Boden. Hon tittade frågande på den unge mannen när de svävade förbi. ”Ett biologiskt laboratorium,” konstaterade han, ”det sköts av Eriam Eiruc, framstående biolog.” ”Och du har förstås varit där?” ”Visst, hon experimenterar med bakteriekulturer för att få dem att växa snabbare i tyngdlöst tillstånd. Största delen av vår mat kommer, som du vet, från sådana kulturer. De matas med allt vårt avfall och med den koldioxid vi andas ut.” Hon rynkade på näsan. ”Äckligt!”
När de passerade en dörr med texten Der Führer stirrade Var undrande. Hon hade ett vagt minne av att ha hört uttrycket under någon historielektion i skolan. James såg hennes blick. ”Jag har aldrig varit in där. Dörren är alltid låst. Kanske städgrejor, sanitetsmedel – jag vet inte. Om du är nyfiken kan du fråga intendenten Ludda Armstark, hon vet allt om vad som finns var i skeppet.
Han märkte att Var var ovan med den ansträngande färden och började bli bli trött. “Vi kan ta en paus om du vill och bara sväva en stund.” Hon skakade på sitt yviga, svarta hår som, i deras viktlösa tillstånd, stod ut åt alla håll. “Då börjar jag frysa. Det är kallt härinne.” Han rykte på axlarna och drog dem raskt framåt i den svagt upplysta korridoren. “Det är ingen idé att slösa energi på att hålla korridorerna varma. Vi är inte så många som rör oss här...några av besättningen och ett par tre astronomer, och sedan förstås en och annan nyfiken passagerare.” “Som herr James Brand, mannen som vet allt, kan allt och har perfekt kondition.” Hon släppte hans arm, grep ett handtag och fortsatte att dra sig framåt.
Han följde efter utan ansträngning samtidigt som han fortsatte att tala: “Jag har varit överallt i skeppet. Jag kan fortfarande inte riktigt tro att jag faktiskt är med på den första interstellära färden. Som ung slukade jag filmer, viodeospel, cyberromaner allt som fanns om rymden och rymdresor. Jag läste t.o.m. en hög gamla böcker från 1900-talet som jag fann på vinden i min farfars gamla villa i Wales. Där fanns t.ex. en massa böcker av en författare som hette Isaac Asimov. Speciellt gillade jag hans serie om Stiftelsen. Han lyckades alltid hitta på oväntade och överraskande slut.” “Ja, ja,” avbröt hon otåligt, “jag vet att du är rymdgalen. Men nu tycks vi äntligen vara framme.”
De befann sig framför en dörr med texten Observatorium. Endast för personalen. Vid sidan av dörren fanns en rad knappar och lampor samt text. James tryckte utan att tveka på en knapp och dörrhalvorna gled med ett svagt väsande in i väggen. De stirrade in i något som föreföll vara totalt mörker. Långsamt flöt de in i mörkret. Var höjde blicken, och sedan stelnade hon till. Hennes vackra ögon vidgades av häpnad och förtjusning. “Fantastiskt,” flämtade hon. “Det är otroligt.”
Hon grep James om armen och kramade honom hårt. “Visst, man måste uppleva det för att tro det,” svarade han andaktsfullt. “Det här är helt annat än att titta på stjärnhimlen på jorden en klar natt,” fortsatte hon andlöst. “De är så många, otroligt många, lysande punkter, gula, vita, röda, blå, alla slags färger.... De lyser så klart, utan att blinka, och det där jättestora bandet med ljusa och mörka stråk och myriader stjärnor...” “Vintergatan,” inföll han stolt över sina kunskaper. “Vi befinner oss i yttersta utkanten av vår egen galax, i en av dess spiralarmar. De över hundra miljarder stjärnorna, plus gasen och stoftet, bildar en skiva som är ca 100 000 ljusår i genomskärning. Vi tittar nu inåt mot skivan, inåt mot en ansamling av miljarder stjärnor. Vi ser långt fler stjärnor än man kan se på jorden.”
”Det känns som om vi flöt ute i själva rymden,” viskade hon förundrad. Han förklarade: ”Väggarna är genomskinliga åt alla håll utom rakt bakåt. Vi har alltså fri utsikt framåt, neråt, uppåt och åt sidorna.” ”Här finns väl inget neråt och uppåt,” invände hon. ”Vi kunde lika väl vara vända tvärtom och då skulle också neråt och uppåt vara tvärtom.” ”Visst,” svarade han,”men det känns faktiskt som om man svävade ute i själva rymden. Och det oroliga är att vi faktiskt rör oss med en hastighet som är nära ljusets.” ”Men det känns som om vi stod fullständigt stilla,” sade hon förundrad, ”men förresten, är inte rörelsen relativ?” ”Tänk inte på det,” svarade han kort.
James lade beslutsamt armen om den unga kvinnans midja och de svävade tätt tillsammans ett par meter över golvet med blickarna fixerade på den mest fantastiska syn ett mänskligt öga kan registrera. “Det känns som om vi svävade fritt ute i rymden,” upprepade hon förundrad. Hennes mörka hår och doften av hennes mjuka kropp kittlade honom när han viskade: “Långt där inne i galaxen, i dess centrum finns ett gigantiskt, kollossalt, obegripligt vidunder.” Hon vände sig och såg hur stjärnor speglade sig i hans mörka ögon. “Du menar...” “Ett svart hål som sväljer solar som vi petar i oss ärter.” “En öppning till ett annat universum?” “Vem vet”.
Med nästan bävande stämma andades hon i hans öra: “Alla vet att universum är obegripligt stort, men här, när man flyter mitt i den totala tomheten och mörkret med miljoner lysande punkter, med hela galaxen framför ögonen, med jorden och tryggheten oändligt långt borta, så känner man det, man upplever det bokstavligt. Och James,” hon lade båda armarna runt honom, kramade hårt, och sade med liten röst, “jag gillar det inte alls. Jag gillar inte alls att känna mig liten och obetydlig.” Den unge mannen svarade inte. Han var fullkomligt lycklig. Med denna vackra kvinna i famnen och hela universum inom räckhåll, vad kan en man mer begära, tänkte han.
Skeppets massa utövade en mycket svag tyngkraft, men den var tillräcklig för att få dem att långsamt dala ner till golvet och bli stående. Minsta rörelse fick dem dock att sväva iväg. De höll varandra i handen. Var började nu, när ögonen vant sig vid det svaga ljuset, närmare studera vad som fanns i rummet. Rakt fram såg hon ett teleskop, en refraktor genom vilken man direkt kunde observera stjärnorna. Till vänster fanns mängder av instrument, flera stora bildskärmar på vilka bilder från flera teleskop utanpå skeppet visades, där fanns datorer, tangentbord och kontroller av olika slag. Framför den största kontrollpanelen kunde Var i det svaga ljuset urskilja en lång, mycket mager, vithårig, gammal kvinna, och bredvid henne en nästan lika lång, men betydligt fylligare kvinna med kortklippt violett hår. Två män och en kvinna med höga kindkotor och litet sneda ögon var samlade runt kvinnorna. De samtalade med låg röst.
”Varför svävar de inte?” viskade Var i James´ öra. ”De har specialskor med magnetiska sulor för att hållas på platsen vid sina apparater,” svarade han med något högre röst. Kvinnan med det violetta håret, hörde honom, vände sig mot dem och frågade med hög och ovänlig röst. “Что вы там делаете? Vilka är ni, och vad gör ni här, och med vems lov?” James kände hur Var stelnade till och viskade i hennes öra. “Låt mig sköta det här.” De gled litet närmare och James förklarade med låg och vänlig röst: “Excuse us! Vi vill inte störa. Vi råkade vara tillsammans med kaptenen när han fick meddelandet om OIO:n. Vi tänkte att vi kunde få mera exakt information här. Vi vill veta vad för slags objekt det är.” Den kraftiga kvinnan fnyste. “Vi informerar till bryggan så fort vi får reda på något nytt.” Nu ingrep Var med sin mest sockersöta röst. “Har ni fått reda på något nytt då? Vad är OIO:n för något egentligen?”
“Vi vill inte ha nyfikna passagerare springande här,” sade den kraftiga barskt. “Stick iväg härifrån.” Nu hade också den magra kvinnan vänt sig mot dem. Hon granskade James ingående, uppifrån och ner, och plötsligt lyste hennes magra, rynkiga ansikte upp. “De er ju James, James Brand.” “Javisst, “ svarade James och bugade sig artigt. Den gamla vände sig till den kraftiga kvinnan vid sin sida. “Jeg känner den här gutten Ninel. Han er ok. Han har varit här tidigare. Han er full av spørsmål och sådant likar jeg hos ungdomar. Han har faktiskt läst flera av mine bøger. Han er like fascinert av rymden som jeg.”
Var tittade förvånad upp mot James som leende på nytt bugade sig för den gamla damen. “Det är en ära för mig att få lära av världens främsta, nulevande astronom. Jag är fascinerad av din teori om den mörka materien. Briljant helt enkelt!” Den magra kvinnan skrattade belåtet, men damen vid hennes sida gav de båda ungdomarna en sur grimas och återgick till arbetet. Den gamla förklarade: “Vi försöker få in en så skarp bilde som mulit av diskusen.” “Diskusen?” “Vi kallar den diskus ettersom den har formen av en sådan. “Vad är en diskus?” viskade Var i James öra. “Sch...tyst,” viskade han medan han uppmärksamt lyssnade till den gamla damen.
“Ni inser väl att de ikke er frågan om noet naturligt objekte.” Den unga kvinnan drog häftigt efter andan och spärrade upp ögonen. “Ett flygande tefat,” utbrast hon, “herregud vi har mött ett flygande tefat! En UFO!”
Ogillande blickar vändes mot henne, men den gamla fortsatte oberörd: “Ett konstruert objekt, och det är ikke konstruert på jorden. Ergo, vad den unge damen här kallar ett flyganded tefat.” Hon gjorde en kort fundersam paus och fortsatte med ogillande min: “Jeg har alltid tyckt att benämningen flying saucer, flygande tefat, är löjlig. De där UFO:na som gjorde folk hysteriska på 1950- och 60-talen kunde ju ha vilken form som helst, utom just tefatsformen. Men så är det när journalisterna får klorna i en fjäder. De förvränger allting. En lille fjer kan nok blive til fem høns. Oden ma ikke forlade dem, for de vet hva de gjør.” Hon skrockade belåtet. ”Flygande diskus kunde jeg ha förstått, men tefat bah, dumheter. Underligt att det inte blev en flying teacup. Jeg husker en gang när jeg var børn, de måtte ha vært i børjan av 2000-talet, vi bodde då i Helsingfors, i Finlands huvudby..”. Var öppnade munnen, men James viskade ett bestämt “Nej!” Den gamla fortsatte: ”De var förresten en förbannat kall vinter, massor av snø...anno 2010 tror jeg de var för jeg fyllde tio år och de var -20 grader och en halv meter snø...”.
“Notwen!” avbröt den violetthåriga kvinnan med hög röst, utan att lyfta blicken från de diagram som lyste på hennes bildskärm, och kastade ett blekt sken över hennes bistra anlete.“Javisst ja, jag babblar igen. Old age you know. Ålderdomen...Var var jeg?” Var stirrade oförstående på henne, men James förklarade. ”Hon heter Var. Därför var hon förvånad att du sade hennes namn., “du skulle berätta vad ni fått fram om diskusen, vi är mycket intresserade. Är diskusen faktiskt ett rymdskepp. Det är otroligt, helt oroligt. I så fall är det...blir vi de första...”.
Plötsligt började den gamla astronomen tala helt utan dansk brytning. “Visst är det otrolig. Tyvärr vet vi ännu väldigt litet. Diskusen kan vara en konstruktion som flutit omkring i rymden i tusentals år. I teorin kan det vara en naturlig bildning av ett slag som är okänd för oss.” Hon spände sina grå ögon i James och tillade: ”Men jag hoppas verkligen, och tror, att den är ett rymdskepp.” Rösten darrade och hon rätade på sin till ytterlighet magra och beniga kropp. ”Jag hoppas vid Oden och Tor att det finns intelligenta varelser ombord, inte bara robotar, och ...” Hon tystnade när den andra kvinnan vände sig och stirrade på henne med rynkad panna. ”Ninel gillar inte att jag talar om det, men jag har alltid hoppats få träffa en utomjording. Och detta är min chans, min allra sista chans...för..”
Hon tystnade, suckade, öppnade munnen men avbröts av kapten Enfaldo de Cos´ röst i intercomen: “Har ni fått fram någon bild ännu Notwen? Vi behöver mera info för att kunna besluta hur vi skall handla. ” “Vi har en bild kapten.” Det var den fylliga kvinnan, Ninel Nilats, som svarade. “Jag överför den till er bildskärm. Tyvärr säger den inte så mycket. Vi försöker penetrera diskusen genom radar, men all strålning tycks reflekteras av ytan.”
Det diskusformade föremålet syntes på tre bildskärmar framför de båda astronomerna. Det glänste svagt och gåtfullt med en gråaktig yta. Inga detaljer kunde urskiljas. De båda kvinnorna fortsatte att samtala med kaptenen och med exobiologen via skeppets intercom.
Var drog iväg den unge mannen mot dörren. “Så fick vi då en lösning på gåtan, men en lösning som, ärligt talat gör mig förskräckt,” viskade hon med darrande röst. “Vad händer nu? Vad vill de oss? Varför är de på väg mot oss? Är de farliga?” “Jag är också rädd,” svarade han, också viskande, “men förstår du hur...hur..”. Han tystnade, kunde inte finna ord. Hans inre var en upprörd härva av känslor. Han var spänd, orolig men samtidigt glad, nästan euforisk. Ett flygande tefat, i verkligheten! Han hade läst scifiböcker, han hade sett otaliga filmer om utomjordingar, han hade t.o.m. läst ett par av Abel Natas böcker, men detta var verklighet. Detta var ingen fantasi, inget påhitt av en fantasifull författare som ville briljera med sin kreativitet. Och han, James Michael Joseph Brand, en enkel arbetargrabb från Soho vad med, upplevde det första mötet med ett rymdskepp från en annan värld.
Var de Vulva var normalt en mycket självsäker, t.o.m. arrogant kvinna, men nu hade hon skakats i sitt innesta. Detta var något hon aldrig ens i sin vildaste fantasi hade kunnat drömma om. Att hon skulle vara med vid mötet med ET, med en alien, vad det än var... “Donnerwetter! Jag behöver en drink, en ordentlig drink, en stark drink.” Rösten lät ynklig. Hon hade inte gråtit sen hon blev vuxen, utom på bio förstås, men nu hade hon gråten i halsen, men kämpade emot. Hon var en vuxen kvinna, inte en liten flicka som ville krypa in i pappas trygga famn. Hon fick absolut inte skämma ut sig inför en stor och tuff kille som James. Han skulle få se att hon minsann inte var vekare, svagare än han.
Var de Vulva trängde beslutsamt undan bilden av det främmande rymdskeppet och sade med hög röst samtidigt som de flöt ut ur observatoriet och stängde dörren. “Hon verkar gaggig den där gamla gumman. Hur kan en sån vara med på den här expeditionen. Hon borde ju sitta i sitt rum på ett omsorgshem och titta på gamla såpoperor på tv. Gumman är ju som en mumie, urgammal, minst hundra år.” “Notwen Sukinrepok ser bräcklig ut, men är pigg och kry och har faktiskt en vilja av järn,” svarade han. “Sukinrepok,” skrattade flickan. “Kan man faktiskt heta det? På det här skeppet tycks folk ha mycket konstiga namn. Som nu den där gamla gubben Seletotsira.” “Man skall inte kasta sten när man bor i glashus,” förklarade James med ett snett leende. “Exakt vad menar du med det? Är det något fel på mitt namn?” “Naturligtvis inte. Ett namn är ett namn är ett namn. Vilket ord som helst duger som ett namn. Alla har vi ju dessutom våra datornamn. Jag heter 160655C-#KX-gg.”
“Jag lovade att följa med dig på en drink,” log hon plötsligt och tittade på honom under långa ögonfransar, ”och det löftet tänker jag verkligen hålla. “Riktning baren, alltså! Och strunt i alla OIOn, tefat och diskusar, och små gröna män. Nu är det glas som gäller.” ”Och gröna kvinnor.” Hans bullrande skratt ekade i den tomma korridoren.

Tyvärr bäste läsare. Här slutar tredje kapitlet. Men om du vill veta vad som finns i det främmande rymdskeppet, om det styrs av bugeyed monsters med strålpistoler, eller av byråkratiska vogoner, så kolla denna blogg igen om ca två veckor. Till dess may the force be with you.

HUR SKRIVER MAN EN ROMAN?

En roman är en längre, uppdiktad berättelse på prosa om ett fritt valbart område. Varje år skriver flitiga författare massvis med romaner, också i vårt lilla land, och ännu fler författare in spe skriver för skrivbordslådan, som det hette förr. I verkligheten skriver man i dag för sin dator, eller för sin minnessticka. (Det ryms betydligt mera på den än i skrivbordslådan).
Jag har skrivit fem böcker, flera kompendier och massor av artiklar, men aldrig en roman. Mitt område är sakfrågor. Jag skriver om verkligheten, inte om uppdiktade världar.
Jag är ingen storkonsument av romaner. I allmänhet tråkar de ut mig, och kärleksromaner får mig bara att tänka på något annat, mer intressant, jag tappar fort tråden. För mig är kärleksrelationer ganska ointressanta. Skall princessan Viktoria gifta sig? Jaha, gäsp! (Kanske för att jag själv har haft en kärleksrelation till en och samma kvinna i 40 år. Det är inte särskilt spännande, inget att skriva romaner om, men mycket tryggt.)

Jag har ingen anledning att skriva en roman, så varför skriver jag en blogg om att skriva romaner? Jo, därför att jag börjat skriva en roman på min blogg. Det är en SF-roman. (Föga förvånande för dem som känner mig). Den här bloggen är ett slags självförsvar. Jag försöker urskulda mig. Jag tror inte alls att jag har någon talang som romanförfattare. Jag skriver för att jag som pensionär har tid, och för att försöka locka läsare, som inte ids läsa mina långa inlägg i olika sakfrågor, att kolla min blogg någon gång emellanåt. Litet lätt underhållning behöver både jag och läsaren mellan varven.

Hur skriver man en roman?
En nödvändig förutsättning är att man behärskar skriftspråket. Det är inget problem för mig som skrivit för offentligheten sedan 1966.
Helst bör man ha god fantasi, man bör, som det heter i dag, vara kreativ. (Jag börjar bli utled på begreppet kreativ som ständigt används i dag som modeord. Eftersom jag har som vana att gå emot strömmen strävar jag i stället att vara så okreativ som möjligt. Fast om alla är kreativa så är det i själva verket den som är okreativ som är verkligt kreativ, dvs som avviker från mönstret.) Man kan diskutera huruvida fantasi och kreativitet verkligen är viktiga egenskaper för en seriös författare. S.k. god litteratur är ju i själva verket sällan fantasifull och kreativ. Den är i stället verklighetsnära, handlar om sådant som verkligen hänt. En av de mest lästa romanerna i Finland är OKÄND SOLDAT. Men den är mycket realistisk, inte alls fantasifull och allra minst kreativ.
Själv har jag ingen brist på fantasi. När jag är uttråkad eller ligger i sängen utan att somna fantiserar jag ofta ihop berättelser, oftast högst orealistiska och fantasifulla, men kreativa. En sådan berättelse lägger jag nu ut på min blogg.

Min roman har det underliga namnet I SKUGGAN AV OKÄNDA LJUSÅR. Varför? Därför att en roman skall ha något namn. Det låter litet lagom mystiskt och gåtfullt. Min avsikt är att lägga ut kapitlen på bloggen med ca två veckors mellanrum. Det blir alltså en följetong. Du som vill veta hur det går är alltså tvungen att gå in på bloggen åtminstone ett par gånger i månaden. Då kanske du hittar något annat också som intresserar dig.

Det första kapitlet ETT OIDENTIFIERAT INTERSTELLÄRT OBJEKT hittar du på bloggen 5.2. Kapitel 2 NÄRKONTAKT AV TREDJE GRADEN finner du 19.2. Det tredje kapitlet I STJÄRNORNAS KALLA LJUS kommer på bloggen ungenfär 5.3. För närvarande har jag ungenfär halva boken färdig. För att reta din aptit räknar jag här upp kapitelrubrikerna till de kapitel som jag redan skrivit: Kapitel 4. Döden i dvalan, kap 5. Rymddynamit, kap.6 Rymdkonferens, kap 7. Rymdpassion, kap 8. Närkontakt av andra graden, kap 9. Ett chokerande avslöjande, kap 10. Ut på tomhetens hav.

Sedan några filosofiska tankar om SF-genren.
Jag ha sett rätt många filmer inom området: Star trek, Star wars, Babylon 5, Alien, Predator osv. Jag har läst åtskilliga böcker. God underhållning, fina animationer. Att storyn är svag och ofta rent löjlig spelar inte så stor roll. Det är ju bara frågan om moderna sagor. Jag låter själv min fantasi ha fria tyglar ibland. Jag började t.ex. för många år sedan fundera ut en story som gick ut på en konfrontation mellan vintergatan och Andromeda-galaxen. Helt absurt förstås, men i ett oändligt universum är allt möjligt.
När man författar en roman gör man sig till gud. Man skapar en värld helt enligt eget tycke och smak. Man skapar hjältar och bovar, man tar livet av folk utan samvetskval osv. Eftersom jag undervisat i logik i 30 år är jag bl.a. intresserad av möjliga världar, ett begrepp som används inom modallogiken. Den verkliga världen, den som vi lever i är, förstås möjlig. Allt som är verkligt är möjligt, men allt som är möjligt är inte verkligt. Finns det då någon gräns för vad som är möjligt? Jo det finns en yttersta gräns som man inte bör överskrida i sin fantasi. Man bör inte beskriva en logiskt omöjlig värld. Vad är det? Det är en värld där också det logiskt omöjliga är sant. Det är en värld där 2+2 kan vara 99, där döva kan höra, stumma kan tala, där döda är levande och levande är döda, där det samtidigt kan vara isande vinter och het sommar, där folk befinner sig på olika platser vid samma tidpunkt, där hororna kan vara oskulder och mördarna helgon osv osv. En omöjlig värld är en ytterligt tråkig plats. Om vad som helst kan hända så kan ingenting hända.
Men mellan den verkliga världen och den omöjliga världen - det finns bara en omöjlig värld – finns ett oändligt spektrum av världar. De som mest liknar den verkliga är de som är teknologiskt möjliga. De är likadana som vår värld men de har en annan teknologi. Den värld som jag beskriver i min roman är inte teknologiskt möjlig i dag. Jag tar mig alltså betydande friheter när det gäller teknologin. Det finns t.ex. ingen teknologi för att accelera ett rymdskepp till nästan ljusets hastighet. (Ca 50 miljoner km/h). Mer behöver jag inte säga i den frågan. Med en kausalt möjlig värld menas en värld där naturlagarna är desamma som i vår värld. De världar som beskrivs i filmerna jag nämnde ovan är inte kausalt möjliga.
Min strävan är att världen i min roman skall vara kausalt möjlig. Naturlagarna skall vara desamma som i den verkliga världen. Då utgår jag förstås från den vetenskapliga kunskap vi har i dag. Det kommer säkert att visa sig att en del av den är felaktig. Jag ger mig själv ett visst spelrum här, men huvudtanken är att lagarna är de som vi känner. Det är t.ex. omöjligt att färdas snabbare än ljuset. Därför måste resan till det närmaste stjärnsystemet ta över fyra år.
Varför ålägger jag mig denna begränsning i fantasin? Därför att jag vill utforska vad som verkligen skulle kunna hända en gång i framtiden. Jag har alltid varit fascinerad av hur det kommer att gå med mänskligheten. Detta är ett sätt för mig att föreställa mig hur framtiden, när jag sedan länge är död och bortglömd, kan komma att gestalta sig. Genom att fantisera ihop denna berättelser är jag i andanom med på denna första expedition till en annan värld. Och jag bjuder läsaren att åka med. Fantasin har inga gränser i tid och rum. I fantasin lever vi inte bara här och nu, utan vi kan, om vi så vill leva i det förflutna och i framtiden.
Som jag betonat skriver jag för att ha roligt. Därför bakar jag in skämt i min text, jag lägger in massor med anspelningar på filmer, böcker, språk, personer, läror, teorier osv. Du kommer kanske att upptäcka några av dessa. Om du inte är språkkunnig kommer du kanske att irritera dig över att jag har med en stor mängd uttyck från andra språk. För mig, som alltid varit språkintresserad, är det mycket roligt att försöka finna sådana uttyck som passar i sammanhanget. Du tycker antagligen att namnen i boken är konstiga. De är ett uttryck för min sjuka humor.
När jag började skriva första kapitlet visste jag i stort sett ingenting om vad som skulle hända i den värld jag skapade. Jag visste bara att jag ville beskriva den första färden till ett annat stjärnsystem. Jag måste förstås ha med ett antal huvudpersoner. Så jag började fantisera ihop dem. Men jag visste inte vad de skulle komma att göra, och jag hade bara en vag bild av deras karaktärer. Men när jag började skapa ålade jag mig de begränsningar jag nämnde ovan. Det betyder att berättelsen har en inre logik som inte nämnvärt skiljer sig från den vi är vana med i vardagslag. Allt som sker måste vara begripligt för oss.
Egentligen är detta orealistiskt. Resan utspelar sig i slutet av detta sekel, dvs om ca 90 år. Då är människorna säkert på många sätt annorlunda än vi. Men det har jag undvikit att spekulera om. Jag antar att personerna på skeppet tänker och reagerar i stort sett som vi gör i dag. Det förefaller mig sannolikt. Dessutom utgår jag ifrån västerländskt tänkande eftersom det är det enda jag känner. Jag gör ingen prognos om utvecklingen. (Om vi utgår ifrån dagens trender kan det hända att den första interstellära färden organiseras av det kinesiska kommunistpartiet. Kanske består besättningen enbart av robotar. Kanske kommer en sådan färd aldrig att ske. Själv vill jag ändå tro att människan, dvs våra efterkommande övermänniskor, har en framtid i rymden. I det avseendet är jag inspirerad av Isaac Asimov. På gamla dagar blev han dock pessimist och menade att rymdfärder mellan stjärnorna aldrig kommer att ske. Vi människor har existerat som kulturvarelser med skriftspråk i 5000 år. Jag ser inga hinder för att vi kan existera i ytterligare 5000 år. Hur ser vi ut då? Det är ett ämne för en helt annan roman.)
Jag är inte en enväldig gud i den värld jag beskriver. Jag har ålagt mig massor av begränsningar. Storyn utvecklas enligt sin egen inre logik som ibland överraskar mig själv. Jag är som en gud som skapar gestalter som jag sedan inte helt kan kontrollera. De har en fri vilja! I bland har jag riktigt roligt åt deras fånigheter. Litet allvar och sorg skall det finnas med så det måste jag hitta på. Jag är mycket intresserad av hur det kommer att gå. I skrivande stund vet jag det lika litet som du. Om du har ens hälften så roligt av att läsa romanen som jag att skriva den så är den värd besväret.

KAPITEL 2. NÄRKONTAKT AV TREDJE GRADEN.

Första kapitlet av denna hårresande spännande rymdroman finner du på min blogg 5.2 2010. Läs det först så att du kommer in i handlingen. (Om du redan läst det så kan du läsa det en gång till och se om du finner alla dolda budskap och anspelningar).

Stämningen på bryggan var spänd. Halvmörkret lystes upp av flera bildskärmar på vilka siffror, figurer, bilder och ibland, dataspel, dansade sina eviga teknologiska ringlekar. Den största skärmen upptog nästan hela den ena väggen. På denna avtecknade sig nu, mot rymdens djupa mörker, bilden av ett diskusformat, silverglänsande föremål. Föremålets yta verkade vara alldeles slät, det var tjockast på mitten och tunnare mot periferin.
“Diavolos amigo! Vad säger du nu? Imponerande eller vad?” Kapten Enfaldo de Co vände sig mot exobiologen, som just skyndat in i rummet, och nu förbluffad stod och stirrade på skärmen. Den långe, magre mannen svarade inte. Hans blick var som fastnitad vid bildskärmen. Kaptenen fortsatte nervöst att prata. “Det är förstås en rekonstruktion,” sade han, “ännu är OIO:n så långt borta att vi inte får någon bra fotografisk bild, men det här är det bästa vi kan få fram just nu på basen av radarekona och de visuella observationerna.”

Abel Natas rörde sig inte. Han var endast vagt medveten om kaptenens prat. Den annars så kylige och ironiske exobiologen var chockad, men samtidigt egendomligt upphetsad. Hans inre var i uppror. Känslor som han inte visste att han ägde tumlade runt i hans medvetande. Pulsen hamrade och händerna darrade. Aldrig tidigare hade han varit så chokerad och så upphetsad.
I 30 år hade Abel Natas varit professor i exobiologi vid Harward University. Han hade skrivit tio böcker och hundratals artiklar om sökandet efter utomjordiskt liv och framför allt om UI, dvs utomjordisk intelligens. Hans forskning hade rönt föga förståelse. Kollegerna inom de etablerade vetenskaperna kallade honom ironiskt exoteolog. “En vetenskap om något som inte finns,” fnös belackarna. “Slöseri med universitetets knappa resurser,” klagade byråkraterna och försökte upprepade gånger dra in hela hans institution. Men exobiologin hade en hängiven krets anhängare, Natas skrifter sålde bra, och han hade några rika beundrare, bl.a. Amerikas rikaste kvinna, så han satt envist kvar, föreläste, forskade och skrev.
Som ung hoppades han att man skulle finna primitivt liv på Mars, på Europa eller på någon annan måne. Man fann ingenting annat än ett slags protobakterier. Han var en ivrig anhängare av SETI-projektet, sökandet efter intelligenta signaler i rymdens eviga radiobrus. De jättelika radioteleskopen riktades mot stjärna efter stjärna. Tusentals stjärnor, tiotusentals avlyssnades på tusentals frekvenser. Novor, kvasarer, pulsarer, gasmoln, stjärnor fyllde rymden med elektromagnetisk- och partikelstrålning. Big Bang spelade sin stillsamma bakgrundmusik från tidens begynnelse. Rymden brusade som miljoner muttrande, berusade gubbar, men inte ett pip av intelligens hördes. Abel Natas blev med tiden alltmer inåtvänd. Han förlorade hoppet och resignerade. Visserligen trodde han fortfarande på liv, men inte inte i jordens närhet.
När han fick erbjudandet att följa med den första interstellära expeditionen tackade han bestämt nej. Han hade endast några år kvar till pensionen. Ett bekvämt liv omgiven av några katter och många orkidéer var vad han längtade efter. Att bege sig ut på en synnerligen riskabel färd, att sitta inlåst i en plåtburk i rymden i tio år var sannerligen inte något för en klok 70 år gammal man.
Men hans anhängare bubblade av entusiasm. Hans e-post svämmade över av tiotusentals ivriga uppmaningar att gripa denna fantastiska möjlighet. Styrelsen vid universitetet krävde att han antog erbjudandet. När slutligen Amerikas rikaste kvinna meddelade att hon tänkte dra in sitt stöd till hans institution, om han inte åkte, gav han upp. Han tröstade sig med att tiden ombord på rymdskeppet, som rörde sig nära ljushastigheten, skulle gå så långsamt att han ännu skulle ha många år kvar med kattor och orkidéer efter sin återkomst – om det blev en återkomst. Trots att resan skulle ta över tio år räknade han med att på grund av tidens relativitet åldras endast omkring 3 år.

Och här stod han nu och stirrade på bilden av vad som med hög sannolikhet var ett främmande rymdskepp. Den hemliga önskan han livnärt under hela sitt liv höll på att gå i uppfyllelse. Han var förstummad.
“Ingen tvekan om att det är en artefakt amigo...en sensation... en enorm sensation!” Kaptenen nästan hoppade av iver i sin stol.
Till höger om kaptenen satt den kraftige, svarthårige maskinchefen omgiven av mätare, blinkande olikfärgade lampor, strömbrytare, tangenter och displayer. Bland alla de tekniska apparaterna hängde en ensam, brun teddybjörn på ett snöre. En påminnelse om liv i en djungel av död teknologi. Dumm von Dönicken lutade sig fram mot exobiologen. “Om det, vad heter det, var ett naturligt objekt skulle det vara ärrat av meteoritnedslag liksom, fullt med kratrar liksom. Öh, ett främmande rymdskepp, det är jag säker på.” Kaptenen nickade instämmande. “En enorm sensation! Ett historiskt möte! Vi hamnar i historieböckerna”. Dumm nickade häftigt. ”Närkontakt av tredje graden!” brummade han. ”Close encounter of the third kind”, upprepade kaptenen entusiastiskt. ”Det har skett otaliga gånger i böcker och på film, men nu sker det i verkligheten.”

Abel stod fortfarande tyst. Han lade armarna i kors över bröstet, tvingade sig att andas djupt, slöt ögonen och började långsamt räkna till tio. Sedan räknade han baklänges till noll. Långsamt fick han kontroll över kroppen och tankarna. Långsamt vände hans sig mot den blonda första styrmannen, Kaija Lipponen-Kekkonen, som satt vid sin kontrollpanel, en kopia av kaptenens. Hennes annars så ungdomliga, leende ansikte var nu mycket allvarligt. Hon såg upp mot den långe mannen och sade irriterat. “Nå, vi väntar på din bedömning. Dy påstås vara en av de främsta experterna på UI.”
”Alea iacta est,” inföll Hans Nosring plötsligt med hes röst. Han satt bakom kaptenen vid en arbetspanel, omgiven av dataskärmar. Ingen brydde sig om honom utom Kaija, som med trött röst, stönade: ”Turpa kinni, tomppeli.”
Abel vände blicken mot den blonda kvinnan vid sin vänstra sida. Han noterade att hon hade ryndkor i ansiktet som man inte lade märke till när hon log. “Kaija,” sade han släpigt. Hon såg frågande upp mot honom. De övriga lyssnade förväntansfullt.
“Vad heter Finlands huvudstad?”

En förstummad tystnad följde. Kaptenen gapade och von Dönicken skakade på huvudet och mumlade: ”Han har fått en knäpp, alltså.” Kaija hämtade sig dock snabbt. “Helsingfors,” svarade hon med rynkad panna, “men varför..”. “Är du säker?” Som första styrman kände hon ett tungt ansvar, och nu studerade hon den äldre mannen med tydlig oro. Tre år ute i rymden kunde göra folk mycket konstiga. “Klart jag är säker. Jag är jy född och uppvyxen där...” hon tvekade ett ögonblick, men fortsatte sedan med en aning av darr på rösten, “innan vi startade var jag där och tog avsked av mina föräldrar... och av, av mitt barn, min tolvårige son...”.
“Stäng munnen Enfaldo,” utbrast Dumm barskt. “Vi har faktiskt liksom en SITUATION här, mänsklighetens första möte med en utomjordisk intelligens alltså, och ni tjattrar..”.
“CARAMBA, NU FÅR DET VARA NOG SVAMLAT!” röt Enfaldo plötsligt samtidigt som han slog näven i kontrollpanelen framför sig. Destovärre råkade han träffa en röd knapp omvanför vilken texten alarm.allm kunde läsas. Rummet fylldes plötsligt till brädden av sirentjut. Överallt i skeppet klämtade alarmklockorna.

Under några sekunder stod, respektive satt, alla på bryggan som förlamade. Abel var den förste som reagerade. Han kastade sig fram över kaptenen, som satt förstummad, igen med öppen mun, och trycka ner den röda knappen i tre sekunder. Oljudet upphörde och det blev i stället dödstyst. Enfaldo reagerade genom att bryskt knuffa undan den magre exobiologen och sedan vända sig mot maskinchefen. Med anfådd röst sade han: “Dumm meddela genast att alarmet berodde på ett tekniskt missöde”. “Varför meddelar du inte själv?” protesterade maskinchefen ilsket. “DET ÄR EN ORDER!” röt Enfaldo nästan hysteriskt. Maskinchefen grep buttert en mikrofon och sade: “Detta är chifen Dumm von Dönicken som talar. Alarmet berodde, vad heter det, på ett tekniskt misstag alltså.” Han tittade långt på kaptenen. “Vi håller på och liksom klarlägger orsaken till misstaget. Allting är alltså i sin ordning alltså. Fortsätt som normalt. Tack liksom!”

“Excuzes-moi, men har ni försökt få kontakt med dem?” hördes en försynt röst i halvdunklet nära dörren. Allas ögon vändes mot den talande och de kunde urskilja den gamle, gråhårige mannen lutad mot väggen alldeles innanför dörren. Han stod med händerna i de nötta byxfickorna, med den tjocka boken under armen, och ett ursäktande leende i sitt rynkiga, välmenande ansikte. ”Det här är kanske lika spännande för dem som för oss. För dem måste vi vara en främmande, exotisk kultur.” Med djup tillförsikt i sin vänliga, nästan hypnotiska röst tillade han: ”De brinner säkert lika mycket av längtan att få kontakt med oss som vi med dem.”
Kaptenen tittade förvånad på den gamle, men sade med hög röst: “Aristoteles!”
“Ja, kapten.”
“Sänder OIO:n signaler av något slag på någon frekvens?” Det dröjde innan datorn svarade. Enfaldo trummade nervöst med högra handens fingrar på panelen men undvek noggrannt att nudda knappar och tangenter. Abel studerade den stora bildskärmen med intensiv koncentration. Den mekaniska rösten lät om möjligt ännu mer motbjudande än vanligt, nästan hånfull, åtminstone i kaptenens öron.
“Jag har inget program för att besvara den frågan.”
“Nosring,” röt Enfaldo så högt att Hans Nosring, som satt och hamrade på ett tangentbord bakom honom, hoppade till. “Varför är Arre inte programmerad för att söka efter intelligenta signaler?” Den gråklädde dataexperten suckade, lutade sig bakåt i stolen och började tålmodigt, med entonig röst att förklara: “Vår huvudantenn är riktad mot jorden. Dit sänder vi, som du vet, regelbundet rapporter och därifrån tar vi emot meddelanden. Arre är programmerad att sköta den trafiken och att lagra all info som utväxlas. Om vi vänder antennen i annan riktning och börjar söka efter eventuella intelligenta signaler i det ständiga bakgrundsbruset kan vi missa viktig info från jorden.”
“Bra, bra,” avbröt kaptenen med lugnare röst. “Det visste jag förstås, men jag ville kolla. Men nu vill jag veta om OIO:n sänder ut något slags signaler. Du får vända huvudantennen mot den för en stund.” “Det behövs inte,” suckade den äldre mannen med lidande min. “OIO:n är så nära att vi kan uppfatta eventuella signaler med en liten antenn. Jag håller på att rikta in A 3, den är i rätt läge.” “Sätt fart då! Snart har vi det där väldiga åbäket i nacken på oss.” “Festina lente,” mumlade datorexperten, men fortsatte med högre röst. “Jag måste hitta ett program som söker av tusentals frekvenser i allt bruset och känner igen intelligenta signaler.” “Jag hoppas verkligen vi har ett sådant,” utbrast kaptenen otåligt. “Det är dags att vi börjar sköta det här effektivt och proffessionellt.”
“Det är klart att vi har ett sådant program,” inföll exobiologen snabbt och satte sig ner vid en terminal invid Nosring. “Det är ju därför jag är med ombord. För alla eventualiteters skull sade de. En bekväm resa sade de. Jag får ligga i dvala största delen av resan sade de.” Han började hamra på terminalens tangenter och displayen fylldes av koder och figurer medan han tänkte: De tvingade mig att lämna en skön och bekväm tillvaro som professor vid jordens största institut för exobiologisk forskning. De långa magra fingrarna dansade ilsket över tangenterna. Fem år till och jag skulle ha gått i pension. Jag skulle äntligen ha fått ägna mig på heltid åt mina katter och orkidéer, men nej, i stället sitter jag här i tomma rymden. Inlåst i en plåtburk med en bunt knäppskallar och idioter. Inte en katt, inte en orkidé. Fingrarnas dans upphörde. “Här är programmet Hans. Det kan avläsa hundra frekvenser i minuten och markerar alla signaler som kan vara koder av något slag.”

Kaptenen, som stått bakom exobiologen, klappade honom nu på axeln. “Bra gjort amigo. Hans, nu kör du igång programmet och riktar in antennen så fort som möjligt.”
De magra fingrarna började igen dansa över terminalens hundratals tangenter. “Vad gör du nu?” undrade kaptenen. “Något som du borde ha tänkt på genast,” kom det ironiska svaret. Kaptenens ansikte mulnade. “Varför jag? Jag är astronaut, jag kör denhär bussen. Ni andra är specialister och ansvariga för era specialområden. Du har totalansvar för allt som har med exobiologi att göra.” Kaija nickade allvarligt och inföll. “Han har rätt Abel. Det är dig tet hänker på ny. Dy måste sköta regin ny. Vi litar på dej.”

Med en blandning av obehag och triumf märkte Abel Natas att alla i rummet tittade på honom. Han hade aldrig velat ta ansvar för andra, aldrig velat ge befallningar åt andra än sina studenter, men nu fanns det ingen annan på en parseks avstånd. Det som ingen räknat med, det som hans själv avfärdat som alltför otroligt för att bry sig om, hade inträffat. Men nu var han plötsligt den viktigaste personen ombord. Nu var han ledaren, mannen som fattade de tunga besluten. Och han märke till sin överraskning att han tyckte om det.
Abel Natas, mannen som alltid blivit sedd över axeln, som aldrig haft någon längan efter makt och inflytande, fylldes nu av en berusande känsla av triumf och spänning. Han insåg plötsligt att detta var det största ögonblicket i hans enformiga liv. Med en rysning insåg han, att just han nu hade chansen att gå till historien som den första människa, som kom i kontakt med, inte bara utomjordiskt liv, utan dessutom utomjordisk intelligens. Han kunde inte hindra rösten att skälva när han vände sig till dataspecialisten vid sin sida. “Hans, här är ett program som har utvecklats för att kontakta UI. Det sänder matematiska tecken och bilder på några av de vanligaste frekvenserna. Om vi får svar så övergår vi till andra program som kan fördjupa kontakten. Jag har en hel kasse full med sådana program.”

Den normalt så kylige exobiologen kunde inte längre behärska sig. Hans ansikte sprack upp i ett fåraktigt leende, han reste sig och grep kaptenen om ena armen. De båda männen flinande emot varandra. Den ungdomlige, smärte, långhårige Enfaldo de Co helt i vitt, med ett öppet ansikte och den äldre, magre exobiologen vars isblå ögon nu strålade av vänlig faderlighet. “Nu Enfaldo...”. Hans röst stockade sig, han fann inga ord. Han kunde inte kontrollera sina känslor. I stället slog han armarna om den överraskade kaptenen och gav honom en björnkram. Skrattande besvarade kaptenen omfamningen och ropade: “Besättningen på rymdskeppet Odysseus, de första människorna i världshistorien som fick kontakt med en främmande civilisation.” Med rösten bräddfull av stolthet tillade han: “Skeppets befälhavare var rymdkaptenen av I klass Enfaldo de Co.”
“Visst, visst,” inföll Hans Nosring och reste sig också han. För en gångs skull log han brett, om än något sorgmodigt. “Vi blir mer berömda än Armstrong och Aldrin. Mer berömda än Gagarin.” Sedan lyste hans ansikte upp änn mer. “Kanske kommer till och med jag att få framgång med kvinnorna efter det här. Om vi någonsin återvänder till jorden förstås.” “Garanterat,” skrattade Kaija, som nu också rest sig. Hon vände sig mot dataexperten. “Vackra kvinnor kommer att hänga i massor rynt dig.” Hon slog armarna om den generade dataexperten och kysste honom grundligt.

När överste News Duva öppnade dörren och steg in på bryggan trodde hon först att besättningen drabbts av plötslig galenskap. Alla skrattade och pratade i munnen på varandra. Kaija kramade om Abel och Enfaldo, Dumm och Hans dunkade varandra i ryggen och pratade fullkomligt nonsens om sköna kvinnor. ”Schtå eta?” ropade hon barskt. “Nej, vi är inte galna,” hickade Enfaldo när han såg den kraftfulla överstens höjda ögonbryn. “Vi skall gå till historien alltså, liksom,” skrockade Dumm och dansade fram till översten, grep hennes händer och började valsa runt med henne samtidigt som han osammanhängade försökte förklara deras upprymdhet.
Ingen märkte att den vitskäggige gamle mannen, med boken under armen, tyst slank ut ur rummet.

Detta djupsinniga drama, som är av samma klass som Shakespeares trevliga berättelser, fortsätter med kapitel 3 om ca två veckor. Missa inte det!!

RYMDROMAN. KAPITEL 2

Detta är det andra kapitlet i den SF-berättelse jag inledde i min blogg 12.12 2008. Jag har läst åtskilliga SF-stories i mina dagar, men aldrig någon lik den jag nu skriver. Jag skriver den berättelse jag hade velat läsa som ung. Om man vill läsa något bra får man skriva det själv! Alla romaner är en produkt av författarens fantasi. Genom att skriva gör man sig till Gud, dvs man skapar en värld. Många berömda författare skapar fantasivärldar i avsikt att kritisera vårt samhälle. Jag tänker t.ex. på H.G. Wells, Kafka, Huxley, Orwell och Harry Martinsons Aniara. Jag har inga sådana ambitioner. Min enda ambition är att roa läsaren och mig själv. På ett sätt skiljer sig min berättelse från typisk SF. Jag försöker hålla mig inom ramarna för vad som är möjligt på basen av dagens vetenskap. Avstånden i rymden är enorma. Därför brukar författarna hitta på sätt att fördas som bryter mot naturlagarna. De hittar t.ex. på en hyperrymd där man kan färdas från punkt A till B utan att gå genom rumtiden mellan dem. Sånt tycke jag är tråkigt. Sånt gör SF till sagoberättande, magi, fantasy. Ofta bortser författarna från att man är viktlös i rymden. Ett framtida rymdskepp måste skapa artificiell gravitation för att människor skall kunna leva i det i åratal.

KAPITEL 2: UPPSTÅNDELSE PÅ BRYGGAN

Stämningen på bryggan var spänd. Halvmörkret lystes upp av flera bildskärmar på vilka siffror, figurer, bilder och ibland, dataspel, dansade sina eviga teknologiska ringlekar. Den största skärmen upptog nästan hela den ena väggen. På denna avecknade sig nu mot rymdens djupa mörker bilden av ett stort, diskusformat, silverglänsande föremål. Föremålets yta verkade vara alldeles slät, det var tjockast på mitten och tunnare mot periferin.
“Nå Aner, vad säger du? Imponerande eller vad?” Kapten Enfaldo de Co vände sig mot exobiologen som och ställde sig bredvid hans kommandoplats. Den långe, magre mannen svarade inte. Hans blick var som fastnitad vid bildskärmen. Kaptenen fortsatte nervöst att prata. “Det är förstås en rekonstruktion,” sade han, “ännu är OIO:n så långt borta att vi inte får någon bra fotografisk bild, men det här är det bästa vi kan få fram just nu på basen av radarekona och de visuella observationerna från observatoriet.”
Aner Natas rörde sig inte. Han var endast vagt medveten om kaptenens prat. Hans inre var i uppror. Känslor som han inte visste att han ägde piskade som stormvindar genom hans medvetande. Han kände hur pulsen hamrade och händerna darrade. Aldrig tidigare hade han varit så chokerad och så upphetsad.
I 20 år hade Aner Natas varit professor i exobiologi vid Harward University. Han hade skrivit tio böcker och hundratals artiklar om sökandet efter utomjordiskt liv och framför allt om UI, dvs utomjordisk intelligens. Hans forskning hade rönt föga förståelse. Kollegerna inom de etablerade vetenskaperna kallade honom ironiskt exoteolog. “En vetenskap om något som inte finns,” fnös belackarna. “Slöseri med universitetets knappa resurser,” klagade stiftelsen och försökte upprepade gånger dra in hela hans institution. Men exobiologin hade en hängiven krets anhängare, Natas skrifter sålde bra, och han hade några rika beundrare, bl.a. Amerikas rikaste kvinna, så han satt envist kvar, föreläste, forskade och skrev.
Som ung hoppades han att man skulle finna primitivt liv på Mars, Europa eller någon annan måne. Man fann ingenting. Han var en ivrig anhängare av SETI-projektet, sökandet efter intelligenta signaler i rymdens eviga radiobrus. De jättelika radioteleskopen riktades mot stjärna efter stjärna. Tusentals stjärnor, tiotusentals avlyssnades på tusentals frekvenser. Novor, kvasarer, pulsarer, gasmoln, stjärnor fyllde rymden med elektromagnetisk- och partikelstrålning. Big Bang spelade sin stillsamma bakgrundmusik från tidens begynnelse. Rymden brusade som miljoner muttande, berusade gubbar, men inte ett pip av intelligens hördes. Aner Natas blev med tiden alltmer inåtvänd. Han förlorade hoppet och resignerade. Visserligen trodde han fortfarande på liv, men inte inte i jordens närhet.
När han fick erbjudandet att följa med den första interstellära expeditionen tackade han bestämt nej. Han hade endast fem år kvar till pensionen. Ett bekvämt liv omgiven av några katter och många orkidéer var vad han längtade efter. Att bege sig på en synnerligen riskabel färd, att sitta inlåst i en plåtburk i rymden i tio år var sannerligen inte något för en klok 60 år gammal man.
Men hans anhängare bubblade av entusiasm. Hans e-post svämmade över av tiotusentals ivriga uppmaningar. Styrelsen vid universitetet krävde att han antog erbjudandet. När slutligen amerikas rikaste kvinna meddelade att hon tänkte dra in sitt stöd till hans institution, om han inte åkte, gav han upp. Han tröstade sig med att tiden ombord på rymdskeppet, som rörde sig med 95% av ljushastigheten, skulle gå så långsamt att han ännu skulle ha många år kvar med kattor och orkidéer efter sin återkomst – om det blev en återkomst.
Och här stod han nu och stirrade på bilden av ett främmande rymdskepp. Den hemliga önskan han livnärt under hela sitt liv höll, verkade det, på att gå i uppfyllelse. Han var förstummad.
“Ingen tvekan om att det är en artefakt. En sensation. En enorm sensation!” Kaptenen nästan hoppade på stolen av iver.
Till höger om kaptenen satt den kraftige, svarthårige maskinchefen omgiven av mätare, blinkande, olikfärgade lampor, strömbrytare, tangenter och displayer. Bland alla de tekniska apparaterna hängde en ensam, brun teddybjörn på ett snöre. En påminnelse om liv i en djungel av död teknologi. Dumm von Dönicken lutade sig fram mot exobiologen. “Om det, vad heter det, var ett naturligt objekt skulle det vara ärrat av meteoritnedslag liksom, fullt med kratrar liksom. Öh, ett främmande rymdskepp, det är jag säker på.” Kaptenen nickade instämmande. “En enorm sensation! Ett historiskt möte! Vi hamnar i historieböckerna”. Dumm nickade häftigt. ”Närkontakt av tredje graden!” brummade han.
Aner stod fortfarande tyst. Han lade armarna i kors över bröstet, tvingade sig att andas djupt, slöt ögonen och och började långsamt räkna till tio. Sedan räknade han baklänges till noll. Långsamt fick han kontroll över kroppen och tankarna. Långsamt vände hans sig mot den blonda första styrmannen, Kaija Lipponen-Kekkonen, som satt vid sin kontrollpanel, en kopia av kaptenens. Hennes annars så ungdomliga, leende ansikte var nu mycket allvarligt. Hon såg upp mot den långe mannen och sade irriterat. “Nå, vi väntar på din bedömning. Du påstås vara en av de främsta experterna på UI.”
”Alea iacta est,” inföll Hans Nosring plötsligt med hög röst. Han satt vid en arbetspanel, omgiven av dataskärmar, bakom kaptenen. Ingen brydde sig om honom utom Kaija, som med trött röst, stönade: ”Turpa kinni, tomppeli.”
Aner Natas betraktade den blonda kvinnan vid sin vänstra sida. Han noterade att hon hade ryndkor i ansiktet som man inte lade märke till när hon log. “Kaija,” sade han tveksamt. Hon såg frågande upp mot honom. De övriga lyssnade förväntansfullt.
“Vad heter Finlands huvudstad?”
En förstummad tystnad följde. Kaptenen gapade och von Dönicken skakade på huvudet och mumlade: ”Han har fått en knäpp, alltså.” Kaija hämtade sig dock snabbt. “Helsingfors,” svarade hon med rynkad panna, “men varför..”. “Är du säker?” Som första styrman kände hon ett tungt ansvar, och nu studerade hon den äldre mannen med tydlig oro. Tre år ute i rymden kunde göra folk mycket konstiga. “Klart jag är säker. Jag är ju född och uppvuxen där...” hon tvekade ett ögonblick, men fortsatte sedan med en aning av darr på rösten, “innan vi startade var jag där och tog avsked av mina föräldrar... och av, av mitt barn, min tioårige son...”.
“Stäng munnen Enfaldo,” utbrast Dumm barskt. “Vi har faktiskt liksom en SITUATION här, mänsklighetens första möte med en utomjordisk intelligens alltså, och ni tjattrar..”.
“NU FÅR DET VARA NOG SVAMLAT!” röt Enfaldo plötsligt samtidigt som han slog näven i kontrollpanelen framför sig. Destovärre råkade han träffa en röd knapp omvanför vilken texten alarm.allm kunde läsas. Rummet fylldes plötsligt till brädden av sirentjut. Överallt i skeppet klämtade alarmklockorna.
Under några sekunder stod, respektive satt, alla på bryggan som förlamade. Aner var den förste som reagerade. Han kastade sig fram över kaptenen, som satt förstummad, igen med öppen mun, och trycka ner den röda knappen i tre sekunder. Oljudet upphörde och det blev i stället dödstyst. Enfaldo reagerade genom att bryskt knuffa undan den magre exobiologen och sedan vända sig mot maskinchefen. Med anfådd röst sade han: “Dumm meddela genast att alarmet berodde på ett tekniskt missöde”. “Varför meddelar du inte själv?” protesterade maskinchefen. “DET ÄR EN ORDER!” röt Enfaldo nästan hysteriskt. Maskinchefen grep buttert en mikrofon och sade: “Detta är chifen Dumm von Dönicken som talar. Alarmet berodde, vad heter det, på ett tekniskt misstag alltså.” Han tittade långt på kaptenen. “Vi håller på och liksom klarlägger orsaken till misstaget. Allting är alltså i sin ordning alltså. Fortsätt som normalt. Tack liksom!”
“Har ni försökt få kontakt med dem?” hördes en försynt röst i halvdunklet nära dörren. Allas ögon vändes i den riktningen och de kunde urskilja den gamle, gråhårige mannen lutad mot väggen alldeles innanför dörren. Han stod med händerna i de nötta byxfickorna, med en bok under armen och ett ursäktande leende i sitt rynkiga, bekymrade ansikte.
Kaptenen tittade förvånad på den gamle, men sade med hög röst: “Aristoteles!”
“Ja, kapten.”
“Sänder OIO:n signaler av något slag på någon frekvens?” Det dröjde innan datorn svarade. Enfaldo trummade nervöst med högra handens fingrar på panelen men undvek noggrannt att nudda knappar och tangenter. Aner studerade den stora bildskärmen med intensiv koncentration. Den mekaniska rösten lät om möjligt ännu mer motbjudande än vanligt, nästan hånfull, åtminstone i kaptenens öron.
“Jag har inget program för att besvara den frågan.”
“Nosring,” ropade Enfaldo så högt att Hans Nosring, som satt och hamrade på ett tangentbord bakom honom, hoppade till. “Varför är Arre inte programmerad för att söka efter intelligenta signaler?” Den gråklädde dataexperten suckade, lutade sig bakåt i stolen och började tålmodigt, med entonig röst att förklara: “Vår huvudantenn är riktad mot jorden. Dit sänder vi, som du vet, regelbundet rapporter och därifrån tar vi emot meddelanden. Arre är programmerad att sköta den trafiken och att lagra all info som utväxlas. Om vi vänder antennen i annan riktning och börjar söka efter eventuella intelligenta signaler i det ständiga bakgrundsbruset kan vi missa viktig info från jorden.”
“Bra, bra,” avbröt kaptenen med lugnare röst. “Det visste jag förstås, men jag ville kolla. Men nu vill jag veta om OIO:n sänder ut något slags signaler. Du får vända huvudantennen mot den för en stund.” “Det behövs inte,” suckade den äldre mannen med lidande min. “OIO:n är så nära att vi kan uppfatta eventuella signaler med en liten antenn. Jag håller på att rikta in A 3, den är i rätt läge.” “Sätt fart då! Snart har vi det där väldiga åbäket i nacken på oss.” “Aj, aj kapten.” Ännu en suck. “Men jag måste hitta ett program som söker av tusentals frekvenser i allt bruset och känner igen intelligenta signaler.” “Jag hoppas verkligen vi har ett sådant,” utbrast kaptenen otåligt. “Det är dags att vi börjar sköta det här effektivt och proffessionellt.”
“Det är klart att vi har ett sådant program,” inföll exobiologen snabbt och satte sig ner vid en terminal invid Nosring. “Det är ju därför jag är med ombord. För alla eventualiteters skull sade de. En bekväm resa sade de. Jag får ligga i dvala största delen av resan sade de.” Han började hamra på terminalens tangenter och displayen fylldes av koder och figurer medan han muttrade: “De tvingade mig att lämna en skön och bekväm tillvaro som professor vid jordens största institut för exobiologisk forskning.” De långa magra fingrarna dansade ilsket över tangenterna. “Fem år till och jag skulle ha gått i pension. Jag skulle äntligen ha fått ägna mig på heltid åt mina katter och orkidéer, men nej, i stället sitter jag här i tomma rymden.” Han tystnade, men tänkte för sig själv. Inlåst i en plåtburk med en bunt knäppskallar och idioter. Inte en katt, inte en orkidé. Fingrarnas dans upphörde. “Här är programmet Hans. Det kan avläsa hundra frekvenser i minuten och markerar alla signaler som kan vara koder av något slag.”
Kaptenen, som stått bakom exobiologen, klappade honom nu på axeln. “Bra gjort Aner. Hans, nu kör du igång programmet och riktar in antennen så fort som möjligt.”
De magra fingrarna började igen dansa över terminalens hundratals tangenter. “Vad gör du nu?” undrade kaptenen. “Något som du borde ha tänkt på genast,” kom det ironiska svaret. Kaptenens ansikte mulnade. “Varför jag? Jag är astronaut, jag kör denhär bussen. Ni andra är specialister och ansvariga för era specialområden. Du har totalansvar för allt som har med exobiologi att göra.” Kaija nickade allvarligt och inföll. “Han har rätt Aner. Det är dej det hänger på nu. Du måste sköta regin nu. Vi litar på dej.”
Med en blandning av obehag och triumf märkte Aner Natas att alla i rummet tittade på honom. Han hade aldrig velat ta ansvar för andra, aldrig velat ge befallningar åt andra än sina studenter, men nu fanns det ingen annan på en parseks avstånd. Det som ingen räknat med, det som hans själv avfärdat som alltför otroligt för att bry sig om, hade inträffat. Han kände hur han fylldes av en berusande glädje och spänning, och insåg plötsligt att detta var det största ögonblicket i hans enformiga liv. Med en rysning insåg han att just han nu hade chansen att gå till historien som den första människa, som kom i kontakt med, inte bara utomjordiskt liv, utan dessutom utomjordisk intelligens. Med en röst som skälvde vände han sig till dataspecialisten vid sin sida. “Hans, här är ett program som har utvecklats för att kontakta UI. Det sänder matematiska tecken och bilder på några av de vanligaste frekvenserna. Om vi får svar så övergår vi till andra program som kan fördjupa kontakten. Jag har en hel kasse full med sådana program.”
“Nu får Hans ta över den här biten.” Han reste sig raskt och grep kaptenen om ena armen. De båda männen stod mitt emot varandra. Den unge, smärte, långhårige Enfaldo de Co helt i gult, med ett öppet ansikte, oförmögen att dölja en viss oro, och den äldre, magre exobiologen vars isblå ögon nu strålade av vänlig faderlighet. “Nu Enfaldo...”. Hans röst stockade sig, han fann inga ord utan. I stället slog han armarna om den överraskade kaptenen och gav honom en snabb björnkram. Sedan ställde han sig bredbent med blicken mot den stora bildskärmen. Kaptenen slog sig tveksamt igen ner bakom sin kommandopanel.
“Har du meddelat jorden?” frågade Aner vänd mot kaptenen. “Nej, inte ännu,” svarade Enfaldo, och förklarade: “Jag vill veta vad det egentligen är frågan om först. Det är väl ingen brådska?” “Sänd ett första meddelande nu genast. Berätta bara fakta, inga spekulationer,” kommenderade exobiologen kort. Kaptenen betraktade honom med oro i blicken. “Du tror väl inte...?” “Vår tid kan ta slut när som helst.”
Det blev alldeles stilla i rummet. Allas blickar riktades mot den långe, magre mannen som stod framför bildskärmen med korslagda armar. Hans kroppsspråk talade om beslutsamhet, men också om allvar och ytterligare något som var svårt att tolka. Han började tala med låg och stadig röst.
“Det är en artefakt, ingen tvekan om den saken. Inget naturligt föremål kan ha den formen och röra sig med den farten. Jag kan inte se någon annan möjlighet än att det är något slag av farkost, ett rymdskepp. Utan tvivel är det styrt av en intelligens som är minst lika avancerad som vår, men troligen mer avancerad. Det kan hända att själva skeppet är intelligent, styrt av något som motsvarar vår Aristoteles, men av helt annan intelligens nivå.”
“Ett slags robotskepp alltså,” inföll Kaija som omedvetet gång på gång virade sitt långa blonda hår runt vänstra handens långfinger. “Kanske. Vi får troligen snart se. Det tycks vara på väg mot oss.” Med högre röst kommenderade han: ”Aristoteles!”
”Ja, Aner Natas.”
”Hur länge dröjer det innan OIO:n skär vår kurs?”
”På basen av de data jag nu har skär det vår kurs om 2 timmar, 30 minuter och 25 sekunder.”
”Vi har allså ungenfär två timmar på oss att förbereda oss för vad som verkar bli en närkontakt av första graden,” konstaterade exobiologen torrt. Kaptenen inföll, med en viss tvekan: “Borde vi väcka resten av besättningen, och informera alla som är vakna?” “Det är väl knappast någon ide,” utbrast Hans Nosring, “det tar ett par dygn innan de är till någon nytta. Att informera passagerarna är knappast klokt. Det kan skapa oro, i värsta fall panik.” Han skakade bestämt på huvudet, och tillade med dyster min. ”Om det...hm...går riktigt illa så får de dö snabbt och utan plågor.”
Dumm von Dönicken hade betraktat exobiologen med rynkad panna en stund och frågade nu tvärt: “Vad är du orolig för Enar? Det här är ju liksom...liksom, öh...något så fantastiskt. Du tror väl ändå inte att de är liksom fientligt inställda alltså?”
Den magre mannen stod tyst en lång stund. Sen sade han: “Varför är de här? Det som oroar och förbryllar mig är varför de är här.” “Det är väl självklart,” utropade den svartskäggige mannen och slog ut med sina kraftiga armar. “En slump förstås. Sådant händer alltså.” Men kaptenen skakade på huvudet. “Tänk efter innan du talar Dumm. Hur sannolikt är det att den första bemannade interstellära expeditionen skall råka träffa på ett främmande rymdskepp. Rymden mellan stjärnorna är ju inte precis som ett jordiskt hav.”
“Vi rör oss med sådana enorma avstånd och så ofattbara tidsperioder att chansen att två rymdskepp från olika världar skall träffas är lika med noll,” konstaterade exobiologen kort. “Du menar att...,” frågade Kaija med oro i rösten. “Jag menar,” sade han och pekade på bildskärmen, “att de visste att vi är på väg, när vi är på väg och vart vi är på väg.” “Omöjligt,” ropade maskinchefen ilsket, “hur skulle det ha gått till? Det är en ren slump. Fan ta dig Natas! En ren, otrolig slump.”
“Frågan är inte hur det är möjligt, utan varför de är här. Varför har de inte tagit kontakt med jorden, eller med rymdskepp i vårt solsystem? Vi har ju färdats i rymden sedan slutet av 1960-talet. Radiosignaler från jorden har läckt ut i rymden sedan början av 1900-talet. Varför vill de möta oss just här, nästan en parsek från jorden. Här är vi totalt ensamma och försvarslösa.”
En lång tystnad följde. Det diskusformade objektet på den stora bildskärmen började plötsligt te sig hotfullt. Vad dolde sig egentligen bakom dess silvervita väggar? Spänningen på bryggan var så påtaglig att den låg som en fuktig dimma över besättningen på Odysseus.

Tystnaden bröts av kaptenen som eftertänksamt började diktera ett meddelande till jorden för Aristoteles. Sedan blev det tyst igen. En minut senare hördes datorns entonigt, likgiltiga maskinröst.
“Meddelandet till jorden avsänt.”
Kaptenen reste sig beslutsamt. ”Vi har ett par timmar tid att besluta oss för ett handlingsprogram, en strategi. Om fem minuter samlas vi i konferensrummet för att diskutera oss fram till en handlingslinje. Aristoteles!”
”Ja kapten Enfaldo,” svarade den alltid lika vänliga och känslolösa rösten.
”Meddela Maja Petterson att hon skall infinna sig i konferensrummet om fem minuter.” Dumm protesterade: ”Vad behöver vi henne till? Hon är humanist, inte tekniker eller naturvetare.” Kaija reste sig och tittade irriterat på den mörkhårige maskinchefen. ”Du glömmer att hon är expert på logik, och på idéhistoria. Och det som vi nu behöver är logiskt tänkande och kunskap om främmande kulturer.”
Med hög röst befallde den gulklädde befälhavaren för det intergalaktiska rymdskeppet Odysseus. ”Om fem minuter samlas alla i konferensrummet. Hans, du stannar på bryggan. Meddela oss omedelbart om du får veta något nytt.” Han vände på klacken och gick mot dörren. De övriga följde honom. Hans Nosring tittade dystert efter dem. ”Varför får jag alltid de tråkigaste jobben?” Långsamt reste han sig och gick fram till kaptenens plats. Där slog han sig ner. ”Aristoteles! sade han. Vad sägs om ett parti schack?”
”Det är alltid ett nöje att besegra dig Hans Nosring,” svarade skeppets centraldator vänligt.

(Läsaren får gärna komma med förslag till vad det finns för "monster" i OIO:n. Men jag har nog halvt om halvt bestämt mig.)