OM MINA BLOGGAR 2012 OCH ATT VIKA UT SIG

OM BLOGGARNA 2011

Mitt fjärde år som bloggare har förrunnit. Ett magert år har det blivit. Endast 16 bloggar. Under jan, febr, mars, april och maj blev det summa två bloggar. Orsaken är förstås den dåliga hälsa jag berättat om 8.12 -09 och 10.1 -10. Vid mitten av sommaren började jag må bättre, och sedan början av augusti har jag slutet ta medicin mot ibs. Däremot tar jag medicin mot glaukom och prostataförstoring och ibland mot rytmstörningar.

Sedan mitten av sommaren har jag skrivit en hel del, men mest har jag sysslat med annat som jag tycker bättre om än att skriva. Mina favoritämnen under senaste år var desamma som tidigare, dvs energifrågan, klimatet, naturen, historia och politik. Frågor om medvetandet och jaget, som jag jobbat mycket med tidigare, har jag inte alls berört under det gågna året.

Mina bloggar handlar i allmänhet om STORA OCH VIKTIGA FRÅGOR. Men ibland släpper jag mig mycket konkret och personlig. Bloggen ”Sent i november” är ett exempel på detta. I den är jag personlig och berättar om triviala saker jag gör samtidigt som jag ger uttryck för en naturfilosofi som många säkert delar.
-----
Det sägs ofta att det är svårt att spå, speciellt om framtiden. Det sägs att man inte kan förutsäga framtiden. I min blogg 25.12 2010 gjorde jag en rad förutsägelser om vad som händer (och inte händer) under det år som just gått till ända. Jag kan med tillfredställelse konstatera att alla mina spådomar slagit in!!Vilket bevisar att man faktiskt kan förutsäga framtiden. Men hur är det möjligt, hur kan det komma sig? Jag överlåter frågan till dig bäste läsare!

I stället skall jag komma med en rad nya spådomar om år 2012.
-Det blir ingen ekonomisk kollaps inom EU.
-Grekland fortsätter att hanka sig fram genom lån och nedskärningar, men landet förblir medlem av EU.
-Nedskärningarna fortsätter i Finland, men arbetslösheten stiger endast obetydligt. Mängden ryska turister ökar och företagen söker marknader i Ryssland, som klarar sig rätt bra ekonomiskt.
-Kinas ekonomiska tillväxt fortsätter, men något långsammare än tidigare.
-Svälten fortsätter i Etiopien och Somalien. I Nigeria fortsätter våldet. Befolkningstillväxten fortsätter att vara störst i världen i Afrika.
-I Afganistan fortsätter striderna att skörda många dödsoffer både bland civila och soldater.
-Finlands nya president heter Niinistö, Rysslands Putin och USAs Obama.
-Mellan 300 och 400 personer kommer att dö i trafiken i Finland. Tusentals kommer att skadas. I hela världen kommer ca 500 000 personer att dö p.g.a. trafiken.
-Jordbävningar, stormar och översvämningar kommer att döda tusentals människor.
-Utsläppen av koldioxid kommer att fortsätta att öka.
-Jordens befolkning kommer att öka med ca 60 miljoner människor.
Så här kunde jag fortsätta länge till, men detta får räcka.
-----
OM ATT VIKA UT SIG

I somras lyssnade jag ibland på ett program i radio Vega som heter ”Sommarpratarna”. En del av dessa pratare har gått i repris den senaste tiden. Jag har noterat att de mycket gärna talar om sig själva, om sina liv och speciellt om dramatiska händelser som bråd död. I Sveriges tv har det några år gått ett program som heter ”Stjärnorna på slottet”. Svenska kändisar har fått vika ut sina liv för hela landet.

Vi tycks leva i en mycket individualistisk tid. Det som intresserar är inte DE STORA OCH VIKTIGA FRÅGORNA utan privatlivet, de små individuella upplevelserna, känslorna. Folk tycks vara ivriga att berätta om sina upplevelser, speciellt om obehagliga, traumatiska upplevelser. Och lyssnarna och tittarna är lika ivriga att ta till sig allt detta. Nyfikenheten på andras, och speciellt på kändisars privatliv tycks vara omättlig. Ju mer privat det är desto bättre. Dock tycks man dra gränsen vid att vika ut sitt sexliv. På sin höjd kan man beröra det i mycket allmänna ordalag och utan ”fula ord”.

Tänk hur det kan slumpa sig! Just när jag skriver om ivern att vika ut sig visar min hustru en artikel i tidningen Viva (Nr 1, 3.1 2012) i vilken Merete Mazzarella berättar om sitt liv och sina tankar. Det finns väl knappast någon finlandssvensk som inte vet vem hon är. Hennes kolumner har i åratal ingått i tidningar som Hufvudstadsbladet, Vasabladet och Åbo Underrättelser, och säkert också i många tidningar som jag inte läser. I dagens ÅU (6.1) ingår (surprise, surprise) en FNB-artikel om henne. Också i Sverige har hon länge verkat som kolumnist. Därtill är hon författare till ca tjugo böcker. Jag har läst endast hennes första bok Sedan sålde de pianot. Trevligt skriven berättelse om hennes ungdom, men den gav mig inte mersmak. Jag har aldrig träffat henne personligen, men numera bor hon ihop med min filosofkollega och f.d. chef, pensionerade professorn Lars Hertzberg.

Här är en bekännelse på sin plats. Jag brukar nästan aldrig läsa hennes kolumner. Dock har jag läst recensioner, intervjuer, hört henne i radio, sett henne i tv så att jag vet mer om hennes liv, hennes intressen och åsikter än om många av mina personliga bekanta. Dock tycks också hon dra en gräns vid att vika ut sitt sexliv. (Varför just sexlivet blivit tabu igen förstår jag inte riktigt. Det är väl högst naturligt att knulla med den man lever ihop med, vare sig det är man eller kvinna, eller med någon mer tillfällig bekantkskap när hormonerna pressar på. Inget att hymla om, tycker jag.)

Anledningen till att jag inte bryr mig om att läsa henne är att hon nästan alltid skriver om det personliga, om sina känslor inför det ena och andra, om sin mor och hennes död, om sitt barn i Amerika och sina barnbarn, om relationen till svärdottern, om hur det är att vara farmor, hur det känns att vara nybliven pensionär etc. Det är just sådana frågor som intresserar den stora majoriteten, speciellt majoriteten av kvinnor. Hon fyller en viktig funktion och jag beundrar hennes energi och vilja att vara med överallt, speciellt när det handlar om litteratur.

Mazzarella är verkligen en kvinna som följer med sin tid. I dagens västerländska kultur är det personliga det centrala. Det mesta kretsar kring jaget och hur vi upplever. Typisk är den fråga som journalister i dag ständigt ställer. Det må gälla en svår olycka, ett fint pris, att någon vunnit en tävling eller blivit vald till ett fint jobb. ”Hur känns det”” frågar redaktören. Frågan är idiotisk, men vi lever i en kultur där idiotiskhet är högsta mode. Dagens journalister får lära sig att sätta en personlig prägel på allt de gör. De får lära sig att principer, teorier, logiska argument, fakta är tråkiga. Så fort det blir teoretiskt väljer folk en annan kanal som är mera personlig och som inte kräver någon tankeverksamhet.

Konstigt nog har jag själv aldrig varit intresserad av folks privatliv. Detta ointresse har följt mig enda sedan barndomen. Jag visste i allmänhet mycket litet om mina kamraters privatliv. Än mindre visste jag om släkt och vänner, och allra minst om främmande människor. Jag läste massor, men aldrig romaner och allra minst kärleksromaner. Jag har läst tusentals böcker men aldrig en kärleksroman. Ett svart hål i min bildning? Överhuvudtaget somnar jag över böcker som behandlar relationer mellan människor. Detta betyder dock inte att jag skulle vara okunnig i psykologi och sociologi, vare sig det gäller teori eller praktik. De facto har jag studerat psykologi, skrivit böcker om medvetandet och haft sociologi som biämne i min licexamen.

Därför är det inte underligt att mina bloggar aldrig är beskrivningar av mitt privatliv. Men jag skall erkänna att mitt privatliv inte har varit vare sig spännande eller äventyrligt. Så det finns ingenting att berätta. Sommarpratarna har t.ex. talat mycket om barndomsupplevelser. Det har stjärnorna på slottet också gjort. Och det vi fått höra har ofta varit sorgligt. Ibland har kändisen själv fått gråten i halsen så att han/ hon inte kunnat fortsätta att tala. Det har handlat om barn som fått stryk, som haft alkoholiserade föräldrar, barn vars far lämnat familjen, som växt upp med en utarbetad mor. Det har handlat om att en förälder dött när personen ännu var barn.. I ett fall blev modern påkörd av ett tåg medan dottern såg på. Det har handlat om mobbning, om utfrysning osv. Nästan alla tycks ha haft svåra och traumatiska upplevelser. (Kanske är det just därför de vill uppträda i medierna).

Jag har aldrig haft sådana upplevelser.

Jag fick aldrig stryk som barn (vad jag kan komma ihåg), blev inte mobbad i skolan. Ingen nära anförvant dog. Jag var över 40 år när mina föräldrar dog. Min bror har varit gift två gånger och sambo två gånger men lever och är aktiv pensionär. Vi är de bästa vänner. Jag har åtta kusiner. De har haft mycket olika liv på alla sätt, men alla är fortfarande vid liv. Fyra bor för övrigt i Sverige. I dag tycks det vara så att de flesta har problem med kärleken. Också i det avseendet är jag ett undantag. Samma kvinna har suttit mitt emot mig vid morgonkaffet i 40 år, och är hon inte där känner jag mig ensam. Mitt största misstag i livet är att jag inte skaffade ett barn till. Vi satte stopp vid två söner, främst av ekonomiska skäl.

När man lyssnar på andras berättelser tycks deras liv ofta ha varit spännande och dramatiska. I mitt liv saknas nästan helt dramatik. Att jag drabbats av många svåra sjukdomar kan dock kanske kallas dramatik. Tack vare vetenskapen och kommunal sjukvård kan jag fortfarande njuta av livet och skriva ännu någon blogg eller artikel.

En av de största överraskningarna upplevde jag nyligen, hösten 2010. Då fick jag ett brev från Åbo Akademi i vilket det meddelades att jag skulle bli utnämnd till hedersdoktor. Jag var som fallen från skyarna. Hedersdoktor är en äretitel som ett universitet tilldelar folk som gjort sig speciellt bemärkta t.ex. genom viktig forskning, genom konstnärlig produktion, inom näringslivet eller inom politiken. Jag har inte gjort något av detta. Jag tänkte först helt enkelt tacka nej, men fick sedan veta att man kan ta emot titeln utan att delta i den solenna doktorspromoveringen, utan att trava nerför Aningaisgatan i värja och doktorshatt till domkyrkan och utan att delta i den högtidliga (frack obligatorisk) middagen på slottet. I stället fick jag mitt hedersdoktorsdiplom i slutet av maj senaste år på rektor Mattinens tjänsterum tillsammans med några andra. Egentligen var det en nostalgisk upplevelse. I just det rummet blev jag tillsammans med många andra välkomnad som studerande till ÅA 46 år tidigare. I det rummet hade jag bl.a. mottagit min utnämning till universitetslektor av dekanus Jan-Magnus Jansson. Nu var det den definitivt sista gången jag hade ärende dit. Men medge att det var en stilig avslutning på min livsgärning vid ÅA!

Min far och mor skulle ha varit enormt stolta om de fått uppleva denna hedersbetygelse. Själv har jag aldrig varit svag för titlar och ärebetygelser. Därför har det alltid kommit som en överraskning när jag hedrats med sådana. Mest stolt är jag väl över att jag tilldelades Svenska folkskolans vänners folkbildningspris för år 2000. Priset var på 30 000 mk. Det priset var motiverat därför att det som jag sysslat med under mitt yrkesverksamma liv mestadels har handlat om undervisning, föredrag, böcker, kompendier och hundratals artiklar främst om vetenskap men också om andra stora frågor. Att jag samma år fick Finlands lejons orden med riddartecknet var en betydligt större överraskning. Och när jag nu håller på att berömma mig själv måste jag nämna en utmärkelse som jag är särskilt stolt över. År 1988 tilldelades jag en utmärkelse avsedd för framgångsrika lärare. Utmärkelsen gavs på studenternas förslag. Den heter Harry Elvings legat och medförde en betydande summa pengar. (Hur mycket har jag glömt). Slutligen måste jag nämna att jag tilldelades ett jubileumspris på 10 000 mk av Svenska Kulturfonden 1979.

Och när jag ändå håller på vill jag nämna att jag utnämndes till löjtnant i reserven 1981. Min enda repövning inföll dock redan 1969. Som en kuriositet kan nämnas att jag då var på skjutövning med artilleri i Lappland med hästdragna kanoner. Det var sista gången man använde hästdraget artilleri vid skjutövningar i Lappland. Jag var då fänrik och chef för ett batteri (fyra kanoner K 02). Vi sköt med ammunition som var kvar från kriget. Vi sköt med en sektion (12 kanoner) och träffade målet med sådan precision att vår chef utbrast: ”Ruusuja tykkimiehille!”

Men nu är det hög tid att avsluta denna nostalgitripp. I fortsättningen skall jag återgå till DE STORA FRÅGORNA.

TANKAR EFTER TVÅ ÅR SOM BLOGGARE

Den fjärde januari 2008 skrev jag min första blogg. Sedan dess har jag gjort mig skyldig till drygt 70 bloggar, som för det mesta varit ganska långa – och ibland svårsmälta? Jag har i stort sett hållit samma takt i skrivandet sedan slutet av 1960-talet, men förstås tidigare i form av artiklar i olika slags tidningar. Vore det inte dags för mig att sluta skriva? Det är en fråga som jag ställt mig många gånger. Och som jag inte har något svar på.

Den 8 januari senaste år skrev jag en ganska lång blogg med funderingar kring mitt bloggande, en blogg om bloggandet alltså. De tankar som jag då uttryckte är lika aktuella i dag som då, så det finns egentligen ingen anledning för mig att fortsätta att skriva om detta ämne. Om någon läsare till äventyrs är intresserad så klicka på den bloggen.
Så jag borde sluta här. Men det gör jag inte.

När jag började blogga var detta sätt att sprida sina åsikter högst populärt. Jag kan ha fel, men jag har ett bestämt intryck av att bloggandet i dag håller på att tappa mark. Det har inte längre nyhetens behag. Vad kan detta bero på? Dels har andra sätt att kommunicera, som youtube och twitter, lockat bort folk från bloggarna, dels kan man ständigt hålla kontakt med mobiler och annat liknande. Men jag misstänker att många gått tillbaka till vanliga dagstidningar. Många har insett att det är mer givande att bläddra genom dagstidningar, som är skrivna av proffs och har ett mycket brett utbud på allt från politik till sport och elitkultur än att hoppa från den ena bloggen till den andra. Man får faktiskt veta väldigt litet om vad som händer i världen genom att godtyckligt beta bland bloggarna.

Jag hör själv till de trogna läsarna av papperstidningar. Jag vill ha en tidning i händerna så att jag kan bläddra och lätt skumma igenom rubrikerna. Att börja dagen med att läsa Åbo Underrättelser (lokalblaskan) och Hufvudstadsbladet är ett förträffligt sätt att på en halv timme ta in info som hundratals proffessionella journalister, skickliga yrkesmän och kvinnor, inte bara hos oss utan världen runt samlat, analyserat, bearbetat och skrivit ut i kort och lättfattlig form. Lägg därtill Vasabladet som kommer med posten och jag får en ganska heltäckande bild av vad som händer i svenskfinland, i övriga Finland, i Norden och i världen. Lägg därtill att denna info kommer nästan varje dag under året. Inga bloggar i världen kan ersätta denna dagliga flod av lättsmält info om det mesta som sker.

Många läser i dag tidningar gratis på datorn. Det är inte min melodi av två skäl. Dels kan jag inte ha datorn famför mig på bordet när jag dricker kaffe och äter skinksmörgås i arla morgonstund. Det gör ingenting om jag spiller kaffe eller droppar äggula på tidningen. Den är ju en bruksvara och åker nästa dag i lådan för returpapper. Jag vet inte vad som händer om jag spiller kaffe på datorn eller beströr den med knäckebrödssmulor men misstänker att den inte gillar det. Dels är det svårt ligga i sängen, min favortiställning, och läsa datorn. Jag gillar helt enkelt inte att sitta framför datorn. Det är tröttsamt och onaturligt. Dessutom klipper jag ofta ut intressanta artiklar. Det är fascinerande att läsa vad man själv och andra skrivit för 10, 20, 30 och t.o.m. 40 år sedan.
Det andra skälet är att jag tycker att det är omoraliskt att utnyttja andras arbete utan att betala för det. Jag betalar gärna prenumerationsavgiften därför att jag vet att pengarna går till att hålla en grundpelare för demokratin levande. Journalisterna gör ett viktigt arbete som de bör få hyggligt betalt för.

I ett avseende är dagens papperstidning dock helt oduglig. Den är en slit- och slängprodukt. Den ger breda översikter över oerhört mycket, men till priset av extrem ytlighet. Vill man ha en djupare förståelse, vill man ha reda på orsakar och verkningar, vill man ha noggranna argument och motiveringar, vill man ha djupsinnig debatt så har dagstidningarna nästan inget att bjuda. På ”den gamla goda tiden”, innan datorerna tog makten, kunde dagstidningarna innehålla mycket långa artiklar. Jag har själv skrivit hundratals sådana bestående av tiotusen tecken eller mer om de mest esoteriska ämnen, t.ex. om parapsykologi. I dag skall en artikel helst inte vara längre än 3000 tecken.

Här finns en viktig nisch för bloggar. När man bloggar behöver man inte tänka på att sälja, inte på att förtjäna pengar, inte att locka till sig reklam, inte att vara snabb och konkurrenskraftig, inte att tävla, inte att vara politiskt korrekt. Man kan i stället fördjupa sig och på allvar försöka förstå ett ämne. I varje fall är detta vad jag strävar till med mitt bloggande. Självklart hoppas jag kunna ge mina läsare större kunskap och förståelse. Någonting bör jag väl ha lärt mig efter att ha studerat, forskat, undervisat och grubblat i snart 50 år. Men bloggarna är också ett sätt att försöka utreda saker för mig själv. Den långa serie artiklar om ”jaget” som jag började senaste höst är exempel på detta. Det är ett försök att på basen av all den info jag samlat på mig försöka skapa en helhetsbild. Vad är jag egentligen och varför? Säkert finns det många andra som undrar över samma fråga. Bloggen gör det möjligt för mig att dela mina slutsatser med andra.

Nackdelen med bloggar är att man inte får en cent för besväret. Den som måste ”slita i sitt anletes svett” för att få ihop till brödfödan har självklart inte tid och ork för att skriva djupsinniga texter. Men att läsa texter, t.ex. mina bloggar, tar inte vare sig tid eller krafter. För mig som pensionär är kampen för brödfödan ett avslutat kapitel. Pensionen betals ut på mitt konto oberoende av vad jag gör. Jag kan ligga på sängen och läsa Kalle Anka eller skriva om tillvarons djupaste mysterier. I själva verket gör jag både ock.

En seriös tidning publicerar inte vilket gallimatias som helst. Det värsta skräpet, de värsta fördomarna gallras bort, men på sin blogg kan man lägga ut nästan vad som helst. Är detta bra eller dåligt? Eftersom jag är en övertygad motståndare till all slags censur anser jag att det är mera bra än dåligt. Vi lever tyvärr i en värld där det finns massor av makthavare, diktatorer, ideologer, kyrkor, bolag, regeringar osv som vill hindra oss att få reda på vad de sysslar med.

Tidningarna brukar ta in de artiklar och inlägg jag erbjuder. Å andra sidan brukar jag inte erbjuda material som jag vet eller tror att de inte tar in. Ibland händer det dock att de inte tar in vad jag skrivit. Ett exempel är nedanstående svar till Göran Ekström, som jag sände till Vasabladet, men som inte publicerades.

Moj!

Jag vill gärna förklara för Vbl:s läsare hur det är möjligt att Göran Ekström och jag är så oeniga när det gäller våra ekologiska fotavtryck.


VÅRT EKOLOGISKA FOTAVTRYCK

Göran Ekström påstår i Vbl 17.12 2009 att jag har fel beträffande finländarnas ekologiska fotavtryck (EF). Enligt honom hör EF för finländaren till de största i världen. Om alla människor hade lika stort EF skulle det, menar han, behövas fyra jordklot. Jag påstår däremot det rakt motsatta. Hur är detta möjligt? Någon av oss måste väl ha fel?
Med EF menas kort sagt den (teoretiskt beräknade) areal som behövs för att producera allt som konsumeras samt för att ta upp allt avfall. Ett lämpligt mått är att beräkna EF per person och uttrycka det i hektar. Självklart talar vi om medeltal. De individuella variationerna mellan fattiga och rika, mellan barn och vuxna, mellan medelålders och gamla osv är stora.
Låt oss som exempel jämföra Bangladesh, ett mycket fattigt men tätt befolkat land, och Finland, ett relativt rikt men mycket glest befolkat land. (Jag utgår från data hos Wackemagel 2000). I Bangladesh är EF då 0.6 hektar per person. Det betyder att det i snitt behövs blott 0.6 ha (6000 kvadratmeter) för att fylla en persons behov. I Finland är motsvarande värde ca 6 ha (60 000 kvadrat)/pers. Vi använder alltså tio gånger större resurser per person. Göran Ekström har utgående från denna jämförelse alldeles rätt.
Men är detta en rättvis jämförelse? Inte enligt min mening. Jag anser att vi måste sätta EF i relation till den tillgängliga nationella kapaciteten. Då ändras bilden radikalt. Visserligen har Bangladesh en mycket större kapacitet per ha än Finland, men landets areal är blott hälften av Finlands och befolkningen är 30 gånger större än i vårt land. Därför räcker arealen inte på långt när till för den enorma befolkningen. Det blir ett underskott på 0.3 ha per invånare. Detta betyder att hela nationens EF är nästan dubbelt större än hela landets ekologiska kapacitet. För att uppnå ekologisk balans borde den redan låga levnadsstandarden sänkas eller så borde folkmängden minskas till ca hälften av vad den är i dag. Situationen i Bangladesh är, kort sagt, katastrofal och förvärras i och med att folkmängden ökar.
I Finland har vi rakt motsatt situation. Vårt land är visserligen, som Topelius sade, fattigt på naturresurser, men i stället är det mycket glest befolkat. Medan ca 800 personer i Bangladesh måste samsas om varje kvadatkilometer är motsvarande tal för Finland 15 personer. På grund av att vi är så få räcker vårt lands ekologiska kapaciteten mer än väl till. Kapaciteten är nästan 10 ha per person. Vi är alltså i den lyckliga situationen att ha ett överskott på ca 4 ha/pers. Detta betyder att, trots vår höga levnadsstandard, så är nationens EF betydligt mindre än landets kapacitet. Vi hör därför till de få folk i världen som inte förbrukar mer naturresurser än det egna landets kapacitet medger.
Ekström och jag har alltså båda rätt därför att vi talar om alldeles olika saker. Med Ekströms globala utgångspunkt är det rimligt att kräva en radikal sänkning av vår levnadsstandard. Med min utgångspunkt i vårt eget lands ekologiska resurser finns det ingen anledning att sänka standarden. Dessutom har vi råd att skydda betydligt mer än de ca 8% av landets yta som nu är skyddade. Det finns, enligt min bedömning, rum både för vår levnadsstandard och för en rik variation av olika biotoper.
Hans Rosing


Resonemanget ovan är kanske litet för komplicerat för gemene man? Märkväl att detta är fakta som de flesta inte känner till. Vi har i många år från de gröna fått höra att vi konsumerar för mycket, att vi måste vara mer miljövänliga, att vi måste skära ner vår energiförbrukning, att vi måste vara med och rädda världen. Detta är den politiskt korrekta åsikten. Att det finns ett annat, lika berättigat, ja enligt min åsikt mer berättigat, och mer nyanserat, sätt att se på frågan får vi inte veta.
Miljön blir inte bättre i Bangladesh för att vi slutar resa, har det kallat hemma, inte åker bil, använder vindenergi, slutar äta kött osv.

Att ordet är fritt på bloggen är viktigt just för att politiskt inkorrekta åsikter skall kunna föras fram.

Under det år som nyss börjat kommer jag att lägga ut en hel del text på min blogg. Vad den kommer att handla om vet jag inte. Jag har det stora privilegiet att få skriva om det som intresserar och engagerar mig – eller att låta bli att skriva. Läsaren har också ett privilegium – att läsa eller låta bli, att ta till sig eller förneka, men för både mig och läsaren ger bloggarna åtminstone en hel del hjärngymnastik.