OM KLIMATMODELLERNAS BRISTER. KOMMENTARER TILL JOHAN JANSÉN.
Johan Jansén i Pargas har nyligen skrivit en rad artiklar i vilka han går hårt ut mot de s.k. klimatskeptikerna. (Lustig benämning för övrigt. Som om någon skulle betvivla att klimatet existerar! Det som ”klimatskeptikerna” betvivlar är att en del forskares klimatmodeller är tillförlitliga.) Jansén har i hårda ordalag underkänt Jarl Ahlbeck i några artiklar i Åbo Underrättelser. (Se min blogg 29.1 i år). Därefter har han hävdat att jag använder oärliga knep som ”guilt by association” och felaktig induktion i två artiklar i Hufvudstadsbladet.
Jag har otaliga gånger betonat hur viktigt det är med fri kritik. Någon kunde tro att Janséns kritik förargar mig, men det stämmer inte, tvärtom. Han skriver bra, är skärpt och kunnig. Han är ärligt intresserad och engagerad. En klok människa uppskattar kritik och jag räknar mig som klok. (Om jag inte är det nu vid 65 års ålder så blir jag det aldrig).
I Hbl 25.1 betonade jag hur svårt det är att göra någorlunda pålitliga prognoser och menade att detta också gäller klimatprognoser. Jansén svarade i Hbl 31.1. Hans argumentering är rätt oklar. Dels menar han att jag har rätt. Han skriver t.ex. ”Men är då klimatmodellerna osäkra? Utan tvekan.” Men dels menar han att jag har fel. Han skriver: ”Det vore betydligt mer övertygande om Rosing kunde lägga fram verkliga argument för varför han tycker klimatmodellerna är så bristfälliga i stället för att använda sig av tvivelaktiga knep.” Jag svarade, mycket kort, i Hbl 2.2 att man bör vara rätt försiktig med att lita på modellerna. Jansén anser motsatsen och skrev i Hbl 8.2 att vi bör ta modellerna på största allvar. Han skrev bl.a.:”Det verkligt viktiga i sammanhanget är att våra ledande klimatforskare tar modellerna på största allvar.”
Vad betyder ”ta modellerna på allvar”? Jag har inTrycket att det för Jansén betyder att en enorm klimatkatastrof står för dörren om vi inte snabbt får ner koldioxidutsläppen. Den 31.1 skrev han att ”vi bör ta modellerna på allvar, innan det är för sent.” Det låter verkligt hotfullt. Men när är det då för sent? Vad tror han kommer att hända om vi inte gör såsom de ledande klimatforskarna rekommenderar?
I varje fall tycks han inte tro på världens undergång eftersom han 8.2 skriver: ”Vi [dvs de rika länderna] kommer undan med livet i behåll vilket är mer än man kan säga om de fattiga i tredje världen.” På den här punkten tycker jag att han resonerar fel. Enligt en FN-rapport för något år sedan är ca 1000 miljoner människor undernärda. Inte på grund av klimatförändringar utan av helt andra orsaker. Det logiska är väl då att vi satsar de resurser som finns på s.k. strukturförändringar i tredje världen för att hjälpa dem i dag. Om vi kan hjälpa dem att höja sin levnadsstandard så har de mycket större chans att klara av eventuella klimatförändringar.
Jansén undrar varför jag tycket att klimatmodellerna är bristfälliga. Jag skall nu försöka besvara den frågan ganska utförligt. (Antagligen tråkar jag ut läsaren, men själv tycker jag detta är högst intressant.)
KLIMATFORSKARNA LIDER AV HYBRIS
Jordens klimat är ett mycket komplext system. Att tro att detta system kan ”fångas” i matematiska modeller, låt vara komplexa, till den grad att man kan förutsäga temperaturen med 1 grads noggrannhet om 50 år förefaller mig vara höjden av vetenskaplig hybris. De forskare som sysslar med detta överskattar, enligt min bedömning, sin egen förmåga och sina kunskaper. De underskattar svårigheterna. Sådan hybris är inte ovanlig inom vetenskapen. Den som, i likhet med mig, studerat vetenskapens historia vet att det finns massor av exempel på att forskare varit säkra på att de förstår ett system, men där det senare visat sig att de haft fel.
Jordens yta är 500 miljoner kvadratkilometer. Klimatet påverkas av massor av kända faktorer och troligen av många okända. Redan att mäta jordens medeltemperatur under ett år med en decimals noggannhet verkar för mig tvivelaktigt. Hur mäter man temperaturen på en så enorm yta på ett pålitligt sätt? På nätet kan man läsa att GISS, Nasa, främst baserar sig på data från över 1000 väderleksstationer. Det bli i medeltal en station på 500 000 kvadatkilometer. Dvs en station på en yta ungenfär så stor som hela Sverige! Därtill kommer dock data från satelliter och från arktiska väderstationer.
Enligt GISS har jordens medeltemperatur ökat med 0.8 grader sedan 1880. Själv är jag beredd att tro på en ökning av denna storleksordning.
Jag förundrar mig för övrigt litet över att den s.k. kaosteorin inte tycks beaktas i detta sammanhang. Den fick stor uppmärksamhet för ett tiotal år sedan. Den innebär i princip att inte ens deterministiska system kan förutsägas för lång tid framåt därför att små variationer i utgångsdata kan leda till stora avvikelser längre fram i tiden. En populär illustration v principen var att en fjäril i Kina kan orsaka en orkan i Amerika genom en mycket lång kedja av händelser. En obetydlig faktor kan i det långa loppet få stora konsekvenser. Huruvida detta gäller för klimatmodellerna vet jag inte. Kanske någon kan upplysa mig?
DET FINNS MÅNGA AV EXEMPEL PÅ MODELLER SOM VISAT SIG VARA FELAKTIGA
Att göra matematiska modeller för komplexa system är självklart inget nytt. Mitt intresse för sådana modeller väcktes på 1960-talet. Då fanns det många experter som, på basen av modeller, varnade för kommande katastrofer om politikerna inte vidtog radikala åtgärder. Det fanns t.ex. en grupp vetenskapsmän som kallade sig Rom-klubben. De fick stor uppmärksamhet i medierna när de i slutet av 60-talet publicerade prognoser som visade att en rad viktiga råvaror höll på att ta slut. De menade att fortsatt ekonomisk tillväxt blir omöjligt, att råvarupriserna kommer att stiga snabbt, att vi kan vänta en ekonomisk katastrof. Det visade sig småningom att prognoserna var, kärvt utryckt, helt åt skogen. Vid samma tid ansågs överbefolkningen vara ett stort hot. Det gjordes prognoser om den framtida tillväxten som såg mycket dystra ut. Tjugo år senare började det bli klart att alla prognoser varit alltför pessimistiska. De hade inte beaktat att födelsetalen kunde falla så snabbt som de faktiskt gjorde. Nu har vissa områden, framför allt Europa negativa reproduktion.
Jag kommer speciellt ihåg den debatt som leddes av en amerikansk professor vid namn Georg Borgström. I en rad uppmärksammade böcker varnade han för att maten inte kommer att räcka till i framtiden. Den sista boken Banketten kom ut 1973. Hans prognoser visade sig felaktiga därför att han inte beaktade alla de innovationer som kommit inom livsmedelssektorn. (Det är omöjligt att veta i dag vilken teknik vi har i morgon).
Jag kunde fotsätta denna uppräkning av modeller som gett prognoser som sedan visat sig mer eller mindre felaktiga. Detta må räcka för denna gång. Den allmänna slutsats jag drar är att man i allmänhet har alltför stor tilltro till prognoser. Vetenskapsmän, också en majoritet, kan missta sig – ibland riktigt grundligt.
Självklart menar jag inte att man helt borde sluta att göra prognoser. Men man bör inse deras begränsningar. Självklart kan prognoserna ibland t.o.m. påverka politikerna och allmänheten att vidta åtgärder. Detta har skett t.ex. när det gäller miljövården. Om man fortsatt att släppa ut gifter i naturen lika sorglöst som fram till 1960-talet skulle det uppstått stora skador. Men då skall man komma ihåg att gifternas verkan kunde bevisas botom allt rimligt tvivel. Det behövdes inga invecklade matematiska modeller för att förstå att DDT, PCB, hormoslyr, kvicksilver, kadmium, bly, arsenik tog död på också ”nyttiga och önskvärda” växter och djur.
KLIMATPROGNOSERNA HAR HITTILLS STÄMT DÅLIGT
Jag betonar alltid hur viktigt det är att teorier och modeller testas noga innan man godtar dem. Därför har jag varit mycket intresserad av hur bra klimatmodellerna hittills lyckats förutspå tendenser i klimatet. Modeller har gjorts sedan 1980-talet. Resultatet är inte uppmuntrande. De enda data vi har gäller en rätt kort period, dvs i stort sett två decennier. Deras tillfärlitlighet är direkt dålig när det gäller begränsade områden och tidsperioder.
I Vasabladet 7.2 finns en artikel av FNB-TT där några av de färskaste mätningarna redovisas. Det har redan en tid varit klart att man inte kunnat mäta någon temperaturökning sedan det varma året 1998. Detta har betonats av bl.a. Jarl Ahlbeck. Enligt prognoserna borde vi kunna se en tydlig ökning under de senaste 12 åren. Perioden är tillräckligt lång för att en tendens borde vara tydlig. Vi vet att koldioxidmängden ökat med ca 15-20 ppm. I FNB-artikeln läser vi att ”temperaturerna på jorden har legat stilla sedan 1998, efter att ha ökat stadigt i två årtionden.” Från 1980 till 2000 var ökningen ca 0.2 grader per decennium. Ingen prognos har såvitt jag vet förutsagt denna stora avvikelse från den uppåtgående tendensen. Det blir ytterst intressant att se hur det går de närmaste åren.
Lägg märke till att för att vi skall få en ökning på endast en grad från 2000 till 2050 så måste vi i medeltal ha en ökning på 0.2 per decennium. (Samma som under 80- och 90-talet alltså). Men vi har inte haft någon ökning hittills. I själva verket har många prognoser förutspått en ökning på 2 grader eller mer fram till 2050. Vi borde enligt prognoserna ha en ökning på långt över 0.3 per decennium under fortsättningen av detta sekel för att prognoserna skall stämma. Detta förefaller mig högst osannolikt.
Vattenånga är den viktigaste växthusgasen. (Därom är alla eniga). Alla modeller utgår ifrån att ökad mängd koldioxid leder till att mängden vattenånga ökar.(Alla som varit i bastun vet att ju varmare det är desto mer vattenånga kan luften bära). Mer vattenånga innebär i sin tur starkare växthuseffekt. Jag citerar artikeln i Vbl: ”Nu visar forskarna....att mängden vattenånga i atmosfären märkligt nog minskade med ca 10% mellan 2000 och 2009.”
Det bör dock påpekas att det gågna decenniet var det varmaste sedan man börjat mäta. En viss uppvärmning har med hög sannolikhet skett. Men hur det går i fortsättningen är mycket osäkert.
Prognoserna har spått att isarna över nordpolen kommer att bli allt mindre under sommarhalvåret. De två senaste åren tycks avsmältningen dock ha stannat av. Därför är det speciellt spännande att se hur det går nästa sommar.
MODELLERNA INNEHÅLLER MÅNGA OSÄKRA ANTAGANDEN
Också klimatforskarna betonar att det finns stor osäkerhet beträffande t.ex. de faktorer som styr molnbildningen, aerosolernas inverkan (partiklar i luften, t.ex. ”black carbon”). Det finns stor osäkerhet beträffande extrema vädertyper, beträffande metan, ozon och självklart inverkan från sådant som vulkanutbrott. En god översikt av hur problematiskt det faktiskt är att skapa pålitliga klimatmodeller får man i Nature 21.1 2010. Den som är intresserad kan läsa artikeln på sidorna 284-287. När man läst den är man förundrad över den tvärsäkerhet som klimatforskarna ofta uppvisar.
EXPERTERNA ÄNDRAR OFTA SINA PROGNOSER
Ett tydligt bevis för att modellerna är tämligen otillförlitliga är att experterna hela tiden ändrar sina prognoser. Här är ett exempel bland många. (Min redogörelse är baserad på Nature 30.4 2009.) James Hansen är en av de främsta klimatforskarna, chef för GISS i USA. Han beräknade år 2007 att en koldioxidhalt på 450 ppm var gränsen för ”dangerous climate change”. (i dag är halten ca 380 ppm och den stiger med 1-2 ppm per år). För tre år sedan ansåg han att vi bör sträva till att inte överskrida detta värde. I så fall blir temperaturökningen mindre än 2 grader. Men ett år senare hade han räknat ut att detta var alldeles fel. Han hade nu kommit underfund med att den avgörande gränsen låg vid 350 ppm, dvs betydligt under den halt som redan existerade. Vi hade alltså redan passerat ”the point of no return”. Problemet, hotet var, menade han nu, mycket större än forskarna tidigare trott. Vi kommer alltså enligt Hansen under alla förhållanden att drabbas av en höjning på långt över 2 grader fram till 2050. Ökningen kan vara upp till 5 grader.
PROGNOSER EFTER KÖPENHAMN
Många, och framför allt de gröna, blev mycket besvikna efter det att den jättestora internationella klimatkonferensen i Köpenhamn i december blev ett totalt fiasko. Många klimatologer har räknat ut vad de anser att konsekvenserna kommer att bli. (Dessa siffror är hämtade från Nature 31.12 2009.) Enligt Climate Interactive i USA måste vi räkna med en ökning på 4 grader till år 2100. (0.4 per decennium alltså!) Den engelska klimatologen Martin Perry räknar med att ökningen blir mellan 3 och 3.5 grader.
Lägg märke till att man tidigare gjorde prognoser fram till 2050, men nu har man flyttat framåt till 2100. År 2050 börjar vara obehagligt nära! Det blir allt tydligare att de prognoser som tidigare gjordes fram till 2050 inte alls kommer att stämma.
DET ÄR SVÅRT ATT HÅLLA VETENSKAP OCH POLITIK ÅTSKILDA
Alla som bekantat sig med denna fråga är välmedvetna om att den väcker starka känslor. Här går jag dock inte närmare in på denna frågan. Dock vill jag notera ett faktum. Senaste år förekom ovanligt många larmrapporter om klimatet i medierna. De gick ut på att hotet är ”mycket större än man idigare trott” och att vi nu hade sista chansen att få en ändring till stånd, sedan är det för sent. Jag har intrycket att många forskare försökte skapa en så skrämmande hotbild som möjligt för att påverka politikerna i Köpenhamn. Nu när mötet inte lyckades åstadkomma några bindande begränsningar får vi plötsligt veta väldigt mycket om hur osäkra modellerna i själva verket är.
Visar inlägg med etikett KLIMATET. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett KLIMATET. Visa alla inlägg
måndag 8 februari 2010
fredag 29 januari 2010
MERA KLIMATDEBATT I ANKDAMMEN
ROLF ÖSTERBLAD TROR PÅ UPPVÄRMNINGEN
I min blogg 12.1 försökte jag ge en översikt av klimatdebatten bland oss finlandssvenskar under de senaste åren. Klimatkonferensen i Köpenhamn och den vargavinter vi just nu upplever har inspirerat nya inlägg som jag här funderar kring.
Men först ett par citat från Nature. Den 14.1 recenseras en bok som fördömer klimatskeptikerna. Recensenten avslutar med att om vi inte omedelbart vidtar åtgärder så kommer vi att gå mot undergången likt lämmlar som störtar utför en klippa. I en recension i Nature 10.9 -09 får vi läsa: ”Det existerar en växande koncensus bland forskarna att vi snabbt närmar oss en global klimatkatastrof.” Denna oro delas tydligen av många finlandssvenskar. Själv har jag svårt att hitta några skäl till oro.
Rolf Österblad, som i åratal skrivit långa populärvetenskapliga artiklar om naturvetenskap i Vasabladet, bidrar 16.1 i år med en helsidesartikel om växthuseffekten. Artikeln innehåller massor av intressant information, framför allt om temperatur- och koldioxidmätningen. Han berättar t.ex. att andelen koldioxid i atmosfären började mätas med noggrannhet först 1958. Från tiden före har vi inga säkra mätdata, endast indirekta uppskattningar. 1958 var andelen 315 ppm. (Ppm betyder parts per million. 315 ppm betyder att av en miljon partiklar i luften är 315 koldioxidmolekyler, CO².) I dag är den 388 ppm. Ökningen är ca 75 ppm och den fortsätter. Att mängden koldioxid i atmosfären ökar och att den viktigaste orsaken är förbränning av fossila bränslen är en av de få saker som både troende och kritiker tycks vara överens om. Oenigheten gäller hur farligt detta är. Finland har förbundit sig att minska utsläppen med 20% jämfört med 1990, men senaste år ökade utsläppen i stället. En orsak var att mängden vattenkraft minskade. Denna kalla vinter kommer säkerligen igen att medföra en ökning. Man inser lätt att det är orättvist att ställa samma krav på ett land där man kan ha minus 30 grader på vintern som på länder där kvicksilvret sällan sjunker under nollan.
Sedan litet kritik. Österblad menar att man måste skilja mellan väder och klimat. Vi har nu mycket kallt väder men vi kan ändå ha ett varmare klimat än någonsin, menar han. Därför skall vi inte titta på termometern utan i stället lita på experterna. Hur går det ihop? Vad menas?
I själva verket är det förstås vädret som bestämmer klimatet. Vädret är konkret. Vi kan nämligen mäta det dagligen. Klimatet däremot är ett abstrakt begrepp. Klimatet härleder forskarna med statistiska metoder från dessa mätdata. Vädret upplever vi, men klimatet är en teoretisk konstruktion som visas genom långsiktiga kurvor över temperatur, vind, luftfuktighet, nederbörd och liknande. Vädret är ett faktum. Klimatet är en konstruktion. Den kalla vinter vi nu upplever syns självklart i dessa kurvor. Den påverkar därför klimatet. Alltså lönar det sig faktiskt att titta på termometern. (Själv har jag antecknat temperaturer i många år. Någon tydlig klimatförändring visar inte mina data. Som dock inte är exakta.) Enligt meteorologerna var senaste vinter ”normal”. Inte varm, som den borde vara enligt modellerna. Denna vinter tycks bli, inte normal, utan sällsynt kall. Forskarna försäkrar oss att det bara är frågan om en slumpmässig variation. Kölden får alltså, menar de, inte tas som ett argument för att de har fel.
Men vad skall vi dra för slutsatser om också nästa vinter blir normal? När kan vi dra slutsatsen att klimatforskarna faktiskt grovt har misstagit sig? Ingen forskare vill svara på den pinsamma frågan. Själv säger jag följande: Om nästa vinter blir lika kall som denna, eller normal, så anser jag att detta räcker som bevis för att forskarna med hög sannolikhet misstagit sig. Märkväl att jag säger ”med hög sannolikhet”. Det vore fortfarande möjligt att uppvärmningen är ett faktum. De fem närmaste åren ser jag som helt avgörande.
Varför är då många skeptiska? Österblad tror att det beror på dumhet, okunnighet och ”lögnpropaganda från kol- och oljeindustrin”. Han tycks dock, klokt nog, inte uttala sig tvärsäkert. I slutet av artikeln skriver han att ”mänsklig verksamhet nästan säkert är orsaken”. Lägg märke till ordet ”nästan”. Själv är jag försiktig med att dra säkra slutsatser. Vi måste ge oss till tåls ännu några år.
MARCUS ROSENLUND VILL BOTA PATIENTEN
Enligt WMO (World meteorological organisation) var det gågna decenniet det varmaste sedan mätningar inleddes på 1880-talet. Det varmaste året under decenniet var 2005. Enligt NASA var det 1998. Sedan 1880-talet har medeltemperaturen stigit med 0.8 grader om man får tro WMO. (Ja miksi me emme uskoisi?) Knappast alarmerande.
I Huvudstadsbladet 22.1 kritiserar Marcus Rosenlund ett inlägg av mig 17.1. Han menar att jag resonerar fel och skriver: ”Logiken påminner litet om att gratulera en svårt sjuk patient till att ha nekat vård då nio av tio läkare anser att en ambulans bör tillkallas med det snaraste.” Låt oss resonera litet djupare utgående från denna liknelse.
Patienten tror inte att han är sjuk. Han vill fortsätta att leva som tidigare. Vad gör då dessa nio läkare? De försöker övertyga honom om att han är mycket sjuk. Några klara symptom finns inte, men de nio har en mängd invecklade matematiska modeller som visar att patienten kanske är mycket sjuk om 50 eller hundra år. Patienten frågar vad som är orsaken till att han kanske är sjuk. De nio svarar att det troligen är hans levnadssätt. Patienten undrar om han blir frisk om han följer läkarnas rekommendationer. Det kan läkarna inte lova. Slutligen frågar patienten hur mycket behandlingen kommer att kosta. Läkarna nämner en enormt hög summa. Vad gör en klok patient i den situationen? Han väntar förstås och ser tiden an.
AHLBECK FÅR SINA FISKAR VARMA
Jarl Ahlbeck har blivit utskälld i en debatt i ÅU som inleddes av Anders Sirén i Pargas 19.1. Sirén tar till det tunga artilleriet och är direkt oförskämd: ”Att en sådan person förvillar allmänheten med låtsat vetenskapliga argument som vid en enkel ganskning visar sig vara fullkomlig humbug, det är allvarligt,” skriver han. Enligt Siren kan Ahlbeck inte använda statistiska metoder. Frågan gäller om temperaturmätningar i Sodankylä visar en uppvärmning eller inte. Sirén har använt programmet Exel på data från Sodankylä och fått en temperaturökning om hela 0.8 grader per årtionde. Han utgår från data mellan åren 1980 och 2009. Han får tre gånger den ökning på 0.8 grader som WMO fått för perioden 1880 till 2009! Jag blir minst sagt förundrad. Skämtar Sirén? Det verkar inte så. Han menar tydligen på fullt allvar att klimatet i Sodankylä på tre decennier uppvärmts tre gånger så snabbt som hela världens temperatur på 13 decennier.
Ahlbeck svarar följande dag. Han har det goda omdömet att bifoga en temperaturkurva över mätningarna i Sodankylä från 1930 framåt. Han använder samma räkneprogam, men i stället för att, som Sirén, börja i det kalla 1980-talet så tar han sin utgångspunkt i det varma 1930-talet. Hans analys baseras alltså på en mycket längre mätningsserie. I denna serie ingår både kalla och varma perioder, och det visar sig att de tar ut varandra. Alltså: Sirén använder data från de senaste 30 åren, men Ahlbeck från de senaste 80 åren. Siren får en stark uppvärmning, Ahlbeck får ingen uppvärmning. Det kan inte råda några tvivel om att Ahlbecks metod är bättre. Vill man få en översikt av svängningar i klimatet bör man självklart använda så långa mätserier man kan. Sirén borde läsa någon bok om hur man ljuger med statistik.
(Det gjorde jag när jag läste statistik för 40 år sedan. Detta påminner mig för övrigt om debatten kring parapsykologin på 1960-talet. Då användes statistiska data som bevis. När man analyserade data från enstaka experiment fick man ibland evidens för en esp-effekt. Men när man använde länge mätserier försvann effekten..)
TRÄDRINGSPROBLEMET
Den 23.1 tar Ahlbeck upp det omdiskuterade ”trädringsproblemet”. Den kända klimatforskaren Michel Mann har publicerat en kurva över temperaturökningen under flera tusen år. Den visar på en klar uppvärmning de senaste åren. Men de direkta mätningarna började först i slutet av 1800-talet. (Se ovan) För att bedöma temperaturen under tidigare perioder har han i huvudsak utgått från mätningar av trädringar. Tunna ringar betyder kalla år, tjocka varma. Det verkar logiskt. Men börjande på 1960-talet har Mann baserat sin kurva på direkta temperaturmätningar. Detta är enligt Ahlbeck medvetet fusk. Varför har han övergett data från trädringar efter 1960?
Johan Jansén hävdar i ÅU 26.1 att Mann ingalunda gjort något fel. Han betonar att forskarna vid IPCC känt till problemet och hänvisar till flera publikationer i vilka det diskuteras. På den punkten har han säkert rätt. Han avslutar med att Ahlbeck borde skämmas och att han kan förvänta sig att i allt högre grad bli offentligt förlöjligad (läs: mobbad).
Vad är då problemet? Jo mätningar av trädringar visar ingen tydlig uppvärmning efter 1960. Det visar däremot direkta temperaturmätningar. Mätningarna strider sålunda mot varandra. Mann har löst problemet genom att använda trädringsdata fram till 1960-talet, men direkta mätdata efter 1960-talet. Det kan knappast råda något tvivel om att direkta mätningar är mer pålitliga. Varför då alls använda trädringar? Och hur skall vi förklara att dessa inte antyder någon uppvärmning efter 1960-talet? Ahlbeck har ett möjligt svar i ÅU 27.1. Mätningarna i Sodankylä visar att det var ovanligt kallt från mitten av 70-talet till mitten av 80-talet.
Det påstås ibland att det inte varit lika varmt som nu på många hundratusen år. Men enligt klimatforskaren professor Johannes Oerlemans i Holland stämmer det inte alls. För mellan 9000 och 6000 år sedan var det mycket varmare än i dag i de subarktiska regionerna, ca 2-5 grader varmare. Då var troligen norra ishavet helt öppet om somrarna. Och då var det definitivt inte människans fel. (Nature, 3.12 2009, s. 572) Detta bevisar visserligen ingenting om dagens uppvärmning, men det visar att de helt naturliga klimatförändringarna kan vara mycket stora.
Det finns massor av frågor, men stor brist på säkra svar. Hurudant blir klimatet under det decennium som just börjat? Majoriteten av klimatologer tycks mena att vi kan vänta en uppvärmning på minst 0.2-0.3 grader. Får vi mera nederbörd eller mindre, blir det fler och hårdare stormar? Experterna har inga svar.
Det enda som är absolut säkert är att det nu är mycket kallt i vårt land. Vi har en av de kallaste vintrarna i mannaminne. Den visar att vi också i framtiden i främsta hand bör vara beredda att klara hård köld. Vi dör inte av litet mer värme, men nog av köld om vi inte ser till att vi har tillräckligt med billig energi.
Efter denna fimbulvinter, vargavinter får vi hoppas på en riktigt varm och solig sommar.
Debatten fortsätter förstås.
I min blogg 12.1 försökte jag ge en översikt av klimatdebatten bland oss finlandssvenskar under de senaste åren. Klimatkonferensen i Köpenhamn och den vargavinter vi just nu upplever har inspirerat nya inlägg som jag här funderar kring.
Men först ett par citat från Nature. Den 14.1 recenseras en bok som fördömer klimatskeptikerna. Recensenten avslutar med att om vi inte omedelbart vidtar åtgärder så kommer vi att gå mot undergången likt lämmlar som störtar utför en klippa. I en recension i Nature 10.9 -09 får vi läsa: ”Det existerar en växande koncensus bland forskarna att vi snabbt närmar oss en global klimatkatastrof.” Denna oro delas tydligen av många finlandssvenskar. Själv har jag svårt att hitta några skäl till oro.
Rolf Österblad, som i åratal skrivit långa populärvetenskapliga artiklar om naturvetenskap i Vasabladet, bidrar 16.1 i år med en helsidesartikel om växthuseffekten. Artikeln innehåller massor av intressant information, framför allt om temperatur- och koldioxidmätningen. Han berättar t.ex. att andelen koldioxid i atmosfären började mätas med noggrannhet först 1958. Från tiden före har vi inga säkra mätdata, endast indirekta uppskattningar. 1958 var andelen 315 ppm. (Ppm betyder parts per million. 315 ppm betyder att av en miljon partiklar i luften är 315 koldioxidmolekyler, CO².) I dag är den 388 ppm. Ökningen är ca 75 ppm och den fortsätter. Att mängden koldioxid i atmosfären ökar och att den viktigaste orsaken är förbränning av fossila bränslen är en av de få saker som både troende och kritiker tycks vara överens om. Oenigheten gäller hur farligt detta är. Finland har förbundit sig att minska utsläppen med 20% jämfört med 1990, men senaste år ökade utsläppen i stället. En orsak var att mängden vattenkraft minskade. Denna kalla vinter kommer säkerligen igen att medföra en ökning. Man inser lätt att det är orättvist att ställa samma krav på ett land där man kan ha minus 30 grader på vintern som på länder där kvicksilvret sällan sjunker under nollan.
Sedan litet kritik. Österblad menar att man måste skilja mellan väder och klimat. Vi har nu mycket kallt väder men vi kan ändå ha ett varmare klimat än någonsin, menar han. Därför skall vi inte titta på termometern utan i stället lita på experterna. Hur går det ihop? Vad menas?
I själva verket är det förstås vädret som bestämmer klimatet. Vädret är konkret. Vi kan nämligen mäta det dagligen. Klimatet däremot är ett abstrakt begrepp. Klimatet härleder forskarna med statistiska metoder från dessa mätdata. Vädret upplever vi, men klimatet är en teoretisk konstruktion som visas genom långsiktiga kurvor över temperatur, vind, luftfuktighet, nederbörd och liknande. Vädret är ett faktum. Klimatet är en konstruktion. Den kalla vinter vi nu upplever syns självklart i dessa kurvor. Den påverkar därför klimatet. Alltså lönar det sig faktiskt att titta på termometern. (Själv har jag antecknat temperaturer i många år. Någon tydlig klimatförändring visar inte mina data. Som dock inte är exakta.) Enligt meteorologerna var senaste vinter ”normal”. Inte varm, som den borde vara enligt modellerna. Denna vinter tycks bli, inte normal, utan sällsynt kall. Forskarna försäkrar oss att det bara är frågan om en slumpmässig variation. Kölden får alltså, menar de, inte tas som ett argument för att de har fel.
Men vad skall vi dra för slutsatser om också nästa vinter blir normal? När kan vi dra slutsatsen att klimatforskarna faktiskt grovt har misstagit sig? Ingen forskare vill svara på den pinsamma frågan. Själv säger jag följande: Om nästa vinter blir lika kall som denna, eller normal, så anser jag att detta räcker som bevis för att forskarna med hög sannolikhet misstagit sig. Märkväl att jag säger ”med hög sannolikhet”. Det vore fortfarande möjligt att uppvärmningen är ett faktum. De fem närmaste åren ser jag som helt avgörande.
Varför är då många skeptiska? Österblad tror att det beror på dumhet, okunnighet och ”lögnpropaganda från kol- och oljeindustrin”. Han tycks dock, klokt nog, inte uttala sig tvärsäkert. I slutet av artikeln skriver han att ”mänsklig verksamhet nästan säkert är orsaken”. Lägg märke till ordet ”nästan”. Själv är jag försiktig med att dra säkra slutsatser. Vi måste ge oss till tåls ännu några år.
MARCUS ROSENLUND VILL BOTA PATIENTEN
Enligt WMO (World meteorological organisation) var det gågna decenniet det varmaste sedan mätningar inleddes på 1880-talet. Det varmaste året under decenniet var 2005. Enligt NASA var det 1998. Sedan 1880-talet har medeltemperaturen stigit med 0.8 grader om man får tro WMO. (Ja miksi me emme uskoisi?) Knappast alarmerande.
I Huvudstadsbladet 22.1 kritiserar Marcus Rosenlund ett inlägg av mig 17.1. Han menar att jag resonerar fel och skriver: ”Logiken påminner litet om att gratulera en svårt sjuk patient till att ha nekat vård då nio av tio läkare anser att en ambulans bör tillkallas med det snaraste.” Låt oss resonera litet djupare utgående från denna liknelse.
Patienten tror inte att han är sjuk. Han vill fortsätta att leva som tidigare. Vad gör då dessa nio läkare? De försöker övertyga honom om att han är mycket sjuk. Några klara symptom finns inte, men de nio har en mängd invecklade matematiska modeller som visar att patienten kanske är mycket sjuk om 50 eller hundra år. Patienten frågar vad som är orsaken till att han kanske är sjuk. De nio svarar att det troligen är hans levnadssätt. Patienten undrar om han blir frisk om han följer läkarnas rekommendationer. Det kan läkarna inte lova. Slutligen frågar patienten hur mycket behandlingen kommer att kosta. Läkarna nämner en enormt hög summa. Vad gör en klok patient i den situationen? Han väntar förstås och ser tiden an.
AHLBECK FÅR SINA FISKAR VARMA
Jarl Ahlbeck har blivit utskälld i en debatt i ÅU som inleddes av Anders Sirén i Pargas 19.1. Sirén tar till det tunga artilleriet och är direkt oförskämd: ”Att en sådan person förvillar allmänheten med låtsat vetenskapliga argument som vid en enkel ganskning visar sig vara fullkomlig humbug, det är allvarligt,” skriver han. Enligt Siren kan Ahlbeck inte använda statistiska metoder. Frågan gäller om temperaturmätningar i Sodankylä visar en uppvärmning eller inte. Sirén har använt programmet Exel på data från Sodankylä och fått en temperaturökning om hela 0.8 grader per årtionde. Han utgår från data mellan åren 1980 och 2009. Han får tre gånger den ökning på 0.8 grader som WMO fått för perioden 1880 till 2009! Jag blir minst sagt förundrad. Skämtar Sirén? Det verkar inte så. Han menar tydligen på fullt allvar att klimatet i Sodankylä på tre decennier uppvärmts tre gånger så snabbt som hela världens temperatur på 13 decennier.
Ahlbeck svarar följande dag. Han har det goda omdömet att bifoga en temperaturkurva över mätningarna i Sodankylä från 1930 framåt. Han använder samma räkneprogam, men i stället för att, som Sirén, börja i det kalla 1980-talet så tar han sin utgångspunkt i det varma 1930-talet. Hans analys baseras alltså på en mycket längre mätningsserie. I denna serie ingår både kalla och varma perioder, och det visar sig att de tar ut varandra. Alltså: Sirén använder data från de senaste 30 åren, men Ahlbeck från de senaste 80 åren. Siren får en stark uppvärmning, Ahlbeck får ingen uppvärmning. Det kan inte råda några tvivel om att Ahlbecks metod är bättre. Vill man få en översikt av svängningar i klimatet bör man självklart använda så långa mätserier man kan. Sirén borde läsa någon bok om hur man ljuger med statistik.
(Det gjorde jag när jag läste statistik för 40 år sedan. Detta påminner mig för övrigt om debatten kring parapsykologin på 1960-talet. Då användes statistiska data som bevis. När man analyserade data från enstaka experiment fick man ibland evidens för en esp-effekt. Men när man använde länge mätserier försvann effekten..)
TRÄDRINGSPROBLEMET
Den 23.1 tar Ahlbeck upp det omdiskuterade ”trädringsproblemet”. Den kända klimatforskaren Michel Mann har publicerat en kurva över temperaturökningen under flera tusen år. Den visar på en klar uppvärmning de senaste åren. Men de direkta mätningarna började först i slutet av 1800-talet. (Se ovan) För att bedöma temperaturen under tidigare perioder har han i huvudsak utgått från mätningar av trädringar. Tunna ringar betyder kalla år, tjocka varma. Det verkar logiskt. Men börjande på 1960-talet har Mann baserat sin kurva på direkta temperaturmätningar. Detta är enligt Ahlbeck medvetet fusk. Varför har han övergett data från trädringar efter 1960?
Johan Jansén hävdar i ÅU 26.1 att Mann ingalunda gjort något fel. Han betonar att forskarna vid IPCC känt till problemet och hänvisar till flera publikationer i vilka det diskuteras. På den punkten har han säkert rätt. Han avslutar med att Ahlbeck borde skämmas och att han kan förvänta sig att i allt högre grad bli offentligt förlöjligad (läs: mobbad).
Vad är då problemet? Jo mätningar av trädringar visar ingen tydlig uppvärmning efter 1960. Det visar däremot direkta temperaturmätningar. Mätningarna strider sålunda mot varandra. Mann har löst problemet genom att använda trädringsdata fram till 1960-talet, men direkta mätdata efter 1960-talet. Det kan knappast råda något tvivel om att direkta mätningar är mer pålitliga. Varför då alls använda trädringar? Och hur skall vi förklara att dessa inte antyder någon uppvärmning efter 1960-talet? Ahlbeck har ett möjligt svar i ÅU 27.1. Mätningarna i Sodankylä visar att det var ovanligt kallt från mitten av 70-talet till mitten av 80-talet.
Det påstås ibland att det inte varit lika varmt som nu på många hundratusen år. Men enligt klimatforskaren professor Johannes Oerlemans i Holland stämmer det inte alls. För mellan 9000 och 6000 år sedan var det mycket varmare än i dag i de subarktiska regionerna, ca 2-5 grader varmare. Då var troligen norra ishavet helt öppet om somrarna. Och då var det definitivt inte människans fel. (Nature, 3.12 2009, s. 572) Detta bevisar visserligen ingenting om dagens uppvärmning, men det visar att de helt naturliga klimatförändringarna kan vara mycket stora.
Det finns massor av frågor, men stor brist på säkra svar. Hurudant blir klimatet under det decennium som just börjat? Majoriteten av klimatologer tycks mena att vi kan vänta en uppvärmning på minst 0.2-0.3 grader. Får vi mera nederbörd eller mindre, blir det fler och hårdare stormar? Experterna har inga svar.
Det enda som är absolut säkert är att det nu är mycket kallt i vårt land. Vi har en av de kallaste vintrarna i mannaminne. Den visar att vi också i framtiden i främsta hand bör vara beredda att klara hård köld. Vi dör inte av litet mer värme, men nog av köld om vi inte ser till att vi har tillräckligt med billig energi.
Efter denna fimbulvinter, vargavinter får vi hoppas på en riktigt varm och solig sommar.
Debatten fortsätter förstås.
tisdag 6 oktober 2009
NORDPOLENS ISAR, SOTPARTIKLAR OCH VINDKRAFTEN
ISBJÖRNAR, SOTPARTIKLAR OCH VINDKRAFT
(Min utredning av jaget fortsätter i nästa blogg).
Denna artikel ingick i Åbo Underrättelser 6.10.
Jag har tidigare skrivit on Nordpolens isar i min blogg 17.6 i år och i bloggen 9.10 senaste år.
ISBJÖRNARNA KAN VARA LUGNA
Nordpolens väldiga isvidder försvinner inte. Inte ännu åtminstone. Den slutsatsen kan man dra av de senaste israpporterna från NSIDC, snö- och isdatacentalen i USA. I åratal har klimatforskarna varnat för att norra ishavet snart kan svalla fritt i augusti när avsmältningen är som störst. Trenden har varit klar. Istäcket minskar från sommar till sommar. Under 1900-talet var det i snitt ca 6 miljoner kvadatkilometer. År 2007, som var ovanligt varmt, hade det sin minsta utsträckning någonsin med ”endast” 4.2 miljoner kvadratkilometer. Då varnade många forskare för att istäcket kan försvinna redan under de närmaste somrarna. Mätningarna visar nu att dessa förutsägelser har slagit slint. Isbjörnarna kan vara lugna. De har fast is under fötterna.
Senaste höst visade NSIDC:s mätningar att avsmältningen var ca 10% mindre än året innan. Innebar detta ett trendbrott? Många väntade med spänning på årets siffror. Den 12.9 hade avsmältningen nått sitt maximum och istäcket började växa igen. Då var hela 5.1 miljoner kvadratkilometer isbelagda. Nästan en miljon (tre gånger Finlands yta) mer än det varma året 2007. Dessa siffror ger förstås ammunition åt klimatskeptikerna som vill skjuta hela växthusteorin i sank.
Vad betyder detta? Är det, som majoriteten av klimatforskarna menar, blott en tillfällig avvikelse från den allmänna trenden, eller kan det vara fel i forskarnas modeller. Dessa visar nämligen klart att uppvärmningen skall vara störst vid polerna. Det är med spänning man väntar på siffrorna från nästa höst.
Denna artikel ingick i Hufvudstadsbladet 5.10 detta år.
Jag har diskuterat klimatfrågan i bloggar 30.3 i år, 10.9 senaste år, 31.1 senaste år
SOTPARTIKLAR BIDRAR TILL UPPVÄRMNINGEN
Den stundande klimatkonferensen i Köpenhamn ser ut att bli ett likadant fiasko som Kyoto-avalet. Många vackra tal men få bindande avtal. Orsakerna är många, inte minst den ekonomiska depressionen. För att få fart på delegaterna hade det behövts några ordentliga klimatkatastrofer. Men i stället har klimatet under de senaste åren varit osedvanligt normalt. Inga globala värmerekord, inga väldiga översvämningar, inga orkaner med rekordstyrka. Helt i strid med experternas förutsägelser har jordens medeltemperatur inte stigit alls under 2000-talet. Fram till slutet av 1900-talet var höjningen ca 0.8 grader. Vi i norden borde känna av uppvärmningen mer än andra, men vi har haft det lika kallt som vanligt med frostnätter i juni och köld i slutet av september.
De senaste forskningsrönen, som lyfter fram sotpartiklar (black carbon) som en viktig bidragande orsak till uppvärmningen, utgör ytterligare ett hårt slag mot den av IPCC försvarade koldioxidteorin. Enligt dessa rön kan partiklar, som uppstår genom olika slag av smutsig förbränning ha orsakat upp till 30% av temperaturökningen. Självklart är effekten störst i de områden som är täckta av snö och is. (Vi i Finland vet hur snön ser ut i tättbebyggda områden. Men i själva verket ser man sot i snön överallt, speciellt på våren.) Det är faktiskt konstigt att de svarta sotpartiklarnas effekt blir föremål för noggranna studier först nu. Enligt IPCC:s antaganden är effekten marginell. Dessa antaganden tycks vara felaktiga. Att många glaciärer smälter snabbare än tidigare kan i lika hög grad bero på sot som på koldioxid.
Under senare år har metanets roll betonats mera. Nu kommer också sotpartiklarna in i bilden. Detta betyder förstås att koldioxidens roll minskar. Även om vi, till stora kostnader, skär ner på koldioxidutsläppen så kan effekten därför bli mindre än man tidigare trott.
Men det finns också en ljuskant i sotteorin. Medan koldioxiden stannar kvar i tiotals år efter det att utsläppen minskat så försvinner sotet efter några veckor. Dessutom är det i allmänhet mycket lättare och billigare att filtrera bort sotpartiklar än att ta tillvara koldioxid. Man får därför hoppas att politikerna under klimatkonferensen noggrannt studerar denna möjlighet. Man har mycket att vinna på att få bort sotet. Uppvärmningen bromsas snabbt och detta i sin tur ger längre tid för att dels utarbeta metoder att ta hand om koldioxiden, dels mera tid att empiriskt, inte bara genom teoretiska modeller, analysera effekterna på klimatet. Det vore verkligen ett av århundradets största misstag om man i dag satsade stora resurser på ett hot som i framtiden kommer att visa sig vara marginellt.
Detta debattinlägg ingick i Vasabladet 5.10 detta år.
VÅR TIDS STÖRSTA DUMHET
Möllorna är stiliga och vackra bidrag till vår natursköna skärgård. Så tycker Henry Bertlin. (Vbl 24.9). Han torde vara ganska ensam om den åsikten. Ända sedan 1960-talet har myndigheterna strävat efter att bevara vår unika skärgårdsmiljö. Var och en som velat bygga i skärgården vet hur noga det är med att byggnaden skall smälta in i miljön. Den typ av byggande som var så vanligt tidigare, dvs att huset ligger alldeles vid stranden och syns långa vägar, blev strängt förbjudet. Det var en sund och bra politik som garanterade att kommande generationer kan njuta av den unika miljön. Men nu i början av 2000-talet tycks myndigheterna ha glömt dessa goda principer. Det som är strängt förbjudet för en privatperson är tillåtet för firmor som bygger industriparker bestående av upp till 40 jättelika vindkraftverk, som helt förändrar landskapsbilden.
”Ett är dock säkert”, menar Bertlin, ”kraften från möllorna behöver vi.” Detta är inte alls säkert, utan rent struntprat. Vi har klarat oss utmärkt hittills utan möllor (tack vare kärnkraften förstås), och vi klarar oss utmärkt i dag utan dem. Man kunde skrota alla våra möllor utan att detta skulle märkas det minsta i elförsörjningen. Det finns ingen brist på miljövänliga alternativ. Dessutom minskar elkonsumtionen främst för att vi befinner oss i en ekonomisk depression. Att vi minskar användningen av kolkraft innebär inte att den är ute ur bilden. Den är fortfarande det billigaste alternativet och det forskas intensivt om metoder att ta bort koldioxiden, eller att minska den. Om tio år kan det problemet vara löst och då sitter vi där med kanske 1000 vindmöllor – alldeles i onödan.
En eloge till Vbl för den informativa helsidesartikeln om vindkraften 21.9. Den visar hur olika man kan se på denna nya kraftindustri. Speciellt intressant är att se hur totalt olika bedömningar anhängare och motståndare har om möllornas elproduktion. Denna borde vara lätt att mäta. Det är alltså en ren faktafråga. Anhängaren menade att möllorna i Sverige i snitt kör med full effekt ca 6000 av årets 8760 timmar. Motståndaren hävdade att siffran blott är drygt 2000 timmar. Om den första siffan kan bevisas vara riktig i våra förhållanden så skall jag ändra åsikt. Om den senare kommer närmare sanningen så kan jag inte se annat än att byggandet av över 1000 jättemöllor under de kommande åren är ett enormt slöseri med knappa skattemedel, den största dumheten i början av 2000-talet.
Ett faktum som ingen kan förneka är att vindförhållandena kan ändras snabbt. Det är inte ovanligt att det blåser hårt under dagen, men mojnar helt under kvällen. Det betyder att alla vindkraftverk plötsligt slutar mata in spänning i nätet. I dagens läge när vinden endast står för 0.3 % av elförbrukningen är detta inget problem. Men ju mer vi blir beroende av vindkraft desto viktigare är att vi har andra kraftverk som ständigt står i stand-by. Dessa skall med kort varsel köra igång, vilket betyder att de hela tiden bör vara bemannade. Detta i sin tur betyder en stor extra kostnad, som i sin tur naturligvis slås ut på elpriset. Anhängarna vill ogärna att vi blir påminda om detta. Därför säger de ingenting om hur denna reglerkraft skall garanteras.
I mitt föregående inlägg 19.9 betonade jag att Bertlin baserar sin kritik av kärnkrafen på föråldrade data. Några dagar senare (Hufvudstadsbladet 23.9) påpekade docenten och experten på miljöteknologi vid Åbo Akademi, Jarl Ahlbeck, att kritiken mot kärnkraften i dag baseras på föråldade argument. Han ger en kort men utmärkt sammanfattning av var vi står i dag beträffande kärnkraften.
Bertlin ber mig göra en beräkning av vad det kommer att kosta jordens befolkning att slutförvara kärnavfallet. Självklart ansvarar vi endast för vårt eget avfall. Priset för slutförvaring är inbakat i kraftverkens produktionspris. Detta är en självklarhet. Genom att kärnverken producerar enormt mycket el med en effektivitetsgrad på över 90% blir denna post endast någon procent i priset. Som Ahlbeck säger är sannolikheten att radioaktivitet skall läcka ut praktiskt taget noll. Att någon skulle dödas är ungenfär lika troligt som att avlida p.g.a. av nedfallande meteoriter. Betydligt fler människor kommer att dödas p.g.a. vindmöllorna.
Slutligen hävdar Bertlin att ”Hans Rosing tycks inte riktigt ha koll på vetenskapen.” Det är första gången någon gjort den bedömningen. Jag har varit lärare i vetenskapsfilosofi i 20 år, skrivit en bok om vetenskapens logiska grunder som använts som lärobok i högskolor i Finland och Sverige i tiotals år, som såls i över 10 000 ex. Jag har skrivit hundratals artiklar om forskning, bl.a. i Vbl. På min blogg http://hansrosing.blogspot.com finns en mängd artiklar om forskning. Månne inte det räcker för att visa att jag vet vad jag talar om.
(Min utredning av jaget fortsätter i nästa blogg).
Denna artikel ingick i Åbo Underrättelser 6.10.
Jag har tidigare skrivit on Nordpolens isar i min blogg 17.6 i år och i bloggen 9.10 senaste år.
ISBJÖRNARNA KAN VARA LUGNA
Nordpolens väldiga isvidder försvinner inte. Inte ännu åtminstone. Den slutsatsen kan man dra av de senaste israpporterna från NSIDC, snö- och isdatacentalen i USA. I åratal har klimatforskarna varnat för att norra ishavet snart kan svalla fritt i augusti när avsmältningen är som störst. Trenden har varit klar. Istäcket minskar från sommar till sommar. Under 1900-talet var det i snitt ca 6 miljoner kvadatkilometer. År 2007, som var ovanligt varmt, hade det sin minsta utsträckning någonsin med ”endast” 4.2 miljoner kvadratkilometer. Då varnade många forskare för att istäcket kan försvinna redan under de närmaste somrarna. Mätningarna visar nu att dessa förutsägelser har slagit slint. Isbjörnarna kan vara lugna. De har fast is under fötterna.
Senaste höst visade NSIDC:s mätningar att avsmältningen var ca 10% mindre än året innan. Innebar detta ett trendbrott? Många väntade med spänning på årets siffror. Den 12.9 hade avsmältningen nått sitt maximum och istäcket började växa igen. Då var hela 5.1 miljoner kvadratkilometer isbelagda. Nästan en miljon (tre gånger Finlands yta) mer än det varma året 2007. Dessa siffror ger förstås ammunition åt klimatskeptikerna som vill skjuta hela växthusteorin i sank.
Vad betyder detta? Är det, som majoriteten av klimatforskarna menar, blott en tillfällig avvikelse från den allmänna trenden, eller kan det vara fel i forskarnas modeller. Dessa visar nämligen klart att uppvärmningen skall vara störst vid polerna. Det är med spänning man väntar på siffrorna från nästa höst.
Denna artikel ingick i Hufvudstadsbladet 5.10 detta år.
Jag har diskuterat klimatfrågan i bloggar 30.3 i år, 10.9 senaste år, 31.1 senaste år
SOTPARTIKLAR BIDRAR TILL UPPVÄRMNINGEN
Den stundande klimatkonferensen i Köpenhamn ser ut att bli ett likadant fiasko som Kyoto-avalet. Många vackra tal men få bindande avtal. Orsakerna är många, inte minst den ekonomiska depressionen. För att få fart på delegaterna hade det behövts några ordentliga klimatkatastrofer. Men i stället har klimatet under de senaste åren varit osedvanligt normalt. Inga globala värmerekord, inga väldiga översvämningar, inga orkaner med rekordstyrka. Helt i strid med experternas förutsägelser har jordens medeltemperatur inte stigit alls under 2000-talet. Fram till slutet av 1900-talet var höjningen ca 0.8 grader. Vi i norden borde känna av uppvärmningen mer än andra, men vi har haft det lika kallt som vanligt med frostnätter i juni och köld i slutet av september.
De senaste forskningsrönen, som lyfter fram sotpartiklar (black carbon) som en viktig bidragande orsak till uppvärmningen, utgör ytterligare ett hårt slag mot den av IPCC försvarade koldioxidteorin. Enligt dessa rön kan partiklar, som uppstår genom olika slag av smutsig förbränning ha orsakat upp till 30% av temperaturökningen. Självklart är effekten störst i de områden som är täckta av snö och is. (Vi i Finland vet hur snön ser ut i tättbebyggda områden. Men i själva verket ser man sot i snön överallt, speciellt på våren.) Det är faktiskt konstigt att de svarta sotpartiklarnas effekt blir föremål för noggranna studier först nu. Enligt IPCC:s antaganden är effekten marginell. Dessa antaganden tycks vara felaktiga. Att många glaciärer smälter snabbare än tidigare kan i lika hög grad bero på sot som på koldioxid.
Under senare år har metanets roll betonats mera. Nu kommer också sotpartiklarna in i bilden. Detta betyder förstås att koldioxidens roll minskar. Även om vi, till stora kostnader, skär ner på koldioxidutsläppen så kan effekten därför bli mindre än man tidigare trott.
Men det finns också en ljuskant i sotteorin. Medan koldioxiden stannar kvar i tiotals år efter det att utsläppen minskat så försvinner sotet efter några veckor. Dessutom är det i allmänhet mycket lättare och billigare att filtrera bort sotpartiklar än att ta tillvara koldioxid. Man får därför hoppas att politikerna under klimatkonferensen noggrannt studerar denna möjlighet. Man har mycket att vinna på att få bort sotet. Uppvärmningen bromsas snabbt och detta i sin tur ger längre tid för att dels utarbeta metoder att ta hand om koldioxiden, dels mera tid att empiriskt, inte bara genom teoretiska modeller, analysera effekterna på klimatet. Det vore verkligen ett av århundradets största misstag om man i dag satsade stora resurser på ett hot som i framtiden kommer att visa sig vara marginellt.
Detta debattinlägg ingick i Vasabladet 5.10 detta år.
VÅR TIDS STÖRSTA DUMHET
Möllorna är stiliga och vackra bidrag till vår natursköna skärgård. Så tycker Henry Bertlin. (Vbl 24.9). Han torde vara ganska ensam om den åsikten. Ända sedan 1960-talet har myndigheterna strävat efter att bevara vår unika skärgårdsmiljö. Var och en som velat bygga i skärgården vet hur noga det är med att byggnaden skall smälta in i miljön. Den typ av byggande som var så vanligt tidigare, dvs att huset ligger alldeles vid stranden och syns långa vägar, blev strängt förbjudet. Det var en sund och bra politik som garanterade att kommande generationer kan njuta av den unika miljön. Men nu i början av 2000-talet tycks myndigheterna ha glömt dessa goda principer. Det som är strängt förbjudet för en privatperson är tillåtet för firmor som bygger industriparker bestående av upp till 40 jättelika vindkraftverk, som helt förändrar landskapsbilden.
”Ett är dock säkert”, menar Bertlin, ”kraften från möllorna behöver vi.” Detta är inte alls säkert, utan rent struntprat. Vi har klarat oss utmärkt hittills utan möllor (tack vare kärnkraften förstås), och vi klarar oss utmärkt i dag utan dem. Man kunde skrota alla våra möllor utan att detta skulle märkas det minsta i elförsörjningen. Det finns ingen brist på miljövänliga alternativ. Dessutom minskar elkonsumtionen främst för att vi befinner oss i en ekonomisk depression. Att vi minskar användningen av kolkraft innebär inte att den är ute ur bilden. Den är fortfarande det billigaste alternativet och det forskas intensivt om metoder att ta bort koldioxiden, eller att minska den. Om tio år kan det problemet vara löst och då sitter vi där med kanske 1000 vindmöllor – alldeles i onödan.
En eloge till Vbl för den informativa helsidesartikeln om vindkraften 21.9. Den visar hur olika man kan se på denna nya kraftindustri. Speciellt intressant är att se hur totalt olika bedömningar anhängare och motståndare har om möllornas elproduktion. Denna borde vara lätt att mäta. Det är alltså en ren faktafråga. Anhängaren menade att möllorna i Sverige i snitt kör med full effekt ca 6000 av årets 8760 timmar. Motståndaren hävdade att siffran blott är drygt 2000 timmar. Om den första siffan kan bevisas vara riktig i våra förhållanden så skall jag ändra åsikt. Om den senare kommer närmare sanningen så kan jag inte se annat än att byggandet av över 1000 jättemöllor under de kommande åren är ett enormt slöseri med knappa skattemedel, den största dumheten i början av 2000-talet.
Ett faktum som ingen kan förneka är att vindförhållandena kan ändras snabbt. Det är inte ovanligt att det blåser hårt under dagen, men mojnar helt under kvällen. Det betyder att alla vindkraftverk plötsligt slutar mata in spänning i nätet. I dagens läge när vinden endast står för 0.3 % av elförbrukningen är detta inget problem. Men ju mer vi blir beroende av vindkraft desto viktigare är att vi har andra kraftverk som ständigt står i stand-by. Dessa skall med kort varsel köra igång, vilket betyder att de hela tiden bör vara bemannade. Detta i sin tur betyder en stor extra kostnad, som i sin tur naturligvis slås ut på elpriset. Anhängarna vill ogärna att vi blir påminda om detta. Därför säger de ingenting om hur denna reglerkraft skall garanteras.
I mitt föregående inlägg 19.9 betonade jag att Bertlin baserar sin kritik av kärnkrafen på föråldrade data. Några dagar senare (Hufvudstadsbladet 23.9) påpekade docenten och experten på miljöteknologi vid Åbo Akademi, Jarl Ahlbeck, att kritiken mot kärnkraften i dag baseras på föråldade argument. Han ger en kort men utmärkt sammanfattning av var vi står i dag beträffande kärnkraften.
Bertlin ber mig göra en beräkning av vad det kommer att kosta jordens befolkning att slutförvara kärnavfallet. Självklart ansvarar vi endast för vårt eget avfall. Priset för slutförvaring är inbakat i kraftverkens produktionspris. Detta är en självklarhet. Genom att kärnverken producerar enormt mycket el med en effektivitetsgrad på över 90% blir denna post endast någon procent i priset. Som Ahlbeck säger är sannolikheten att radioaktivitet skall läcka ut praktiskt taget noll. Att någon skulle dödas är ungenfär lika troligt som att avlida p.g.a. av nedfallande meteoriter. Betydligt fler människor kommer att dödas p.g.a. vindmöllorna.
Slutligen hävdar Bertlin att ”Hans Rosing tycks inte riktigt ha koll på vetenskapen.” Det är första gången någon gjort den bedömningen. Jag har varit lärare i vetenskapsfilosofi i 20 år, skrivit en bok om vetenskapens logiska grunder som använts som lärobok i högskolor i Finland och Sverige i tiotals år, som såls i över 10 000 ex. Jag har skrivit hundratals artiklar om forskning, bl.a. i Vbl. På min blogg http://hansrosing.blogspot.com finns en mängd artiklar om forskning. Månne inte det räcker för att visa att jag vet vad jag talar om.
onsdag 17 juni 2009
BLIR NORDPOLEN ISFRI I SOMMAR?
BLIR NORDPOLEN ISFRI I SOMMAR?
”Finland blir allt varmare och regnigare” löd en jättestor rubrik i Hufvudstadsbladet 16.10 2005. Enligt en rapport av VTT senaste år förändras klimatet i Finland snabbare än det globala klimatet. Senaste vår förutspådde experterna att avsmältningen av polarisarna är större än någonsin. Man menade att själva nordpolen kan bli isfri. I den vetenskapliga tidskriften Nature 30.4 2009 ingår en lång rad artiklar som utmålar en katastrof om vi inte börjar avlägsna koldioxid ur atmosfären och aktivt kontrollera klimatet.
För oss hobbyodlare låter det positivt med mera värme i vår kalla Nord. Tänk om man t.ex. kunde plocka saftiga persikor i egen trädgård! För att inte tala om hur mycket energi vi skulle spara.
Men nordpolen blev inte isfri senaste sommar. Det gick tvärtom mot vad klimatmodellerna predicerade. Avsmältningen var 10% mindre än föregående år. Enligt klimatologerna var detta en tillfällig avvikelse från den allmänna trenden. Därför är det desto mer spännande att se hur det går denna sommar. Avsmältningen är nu i full gång. Om drygt tre månader upphör den och vi får veta om experterna har rätt eller fel.
I själva verket blev senaste år inte alls så varmt som det borde enligt forskarna. (Hälften av min tomatskörd förstördes p.g.a. att augusti var mycket kall). I små notiser i tidningarna kunde man läsa att det var det kallaste på tio år. Experterna skyllde på värderfenomenet La Nina, som de tydligen glömt att ta med i modellerna. Men detta år fortsätter den globala uppvärmningen, lovar man. I Nature, som inte publicerar någon kritik av växthuseffekten, nämner man inte alls att det var ovanligt kallt senaste år. Inte heller förklarar man varför temperaturen inte stigit under de senaste tio åren. I stället kräver man mera forskning, större datorer och satsning på vetenskaplig klimatkontroll. Många klimatologer varnar i dag för att klimatet ändras snabbare än man tidigare trott. Mer pengar, mer forskning, större satsningar behövs, anser de. (Att koldioxidutsläppen kraftigt minskat p.g.a. den globala ekonomiska depressionen ignoreras helt).
Detta år borde bli varmt enligt experterna. Men det ser dåligt ut. I en minimal notis i Hufvudstadsbladet påpekas att det varit ovanligt kallt i början av juni. Endast en gång under de senaste 60 åren har det varit lika kallt i början av juni i Helsingfors. För flyttfåglarna är den kalla väderleken en katastrof. Såhär kallt brukar det inte vara när de har ungar. Ca hälften av sjöfåglarnas ungar har dött p.a.g. köld och regn. (Man får hoppas att detta också gäller skarvarna). Semesterperioden står för dörren. Vi får hoppas att kölden är en ”tillfällig avvikelse” och att sommaren ändå blir lika varm som t.ex. somrarna i slutet av 1990-talet.
Hans Rosing
Västanfjärd
Denna artikel publicerades 10.6 2009 i Åbo Underrättelser. Sedan dess har den kalla väderleken fortsatt. I mitten på denna månad har jag uppmätt mellan 10 och 13 grader mitt på dagen. Natten mot 18.6 visade min termometer 5 grader kl 03. Väderleksrapporterna har i ofta angett alldeles för höga temperaturer. Hittills har sommaren alltså varit, inte ovanligt varm som alla klimatologer förutspått, utan ovanligt kall. Är man pessimistiskt lagd kan man undra om nästa istid är på kommande. Själv är jag dock optimist och hoppas på värme. Det skall bli högst intressant att se om vi alls skall få någon verklig värme i sommar.
Den som följer min blogg vet att jag är mycket intresserad av växthusteorin. Jag har behandlat den och debatten kring den i bloggar 10.9 -08, 9.10 -08 och 30.3 -09 och jag skall återkomma i höst när vi vet hurudan sommaren blev. I slutet av året hålls en stor klimatkonferens i Köpenhamn där staterna skall dra upp riktlinjerna för den framtida klimatpolitiken. Också den skall jag följa med och kommentera.
För närvarande tycks klimatförändringen ha låg prioritet i medierna. Inte att undra på när det är rekordkallt i stället för rekordvarmt, som experterna länge förutspått. Vi kan bara hoppas att experterna får rätt när de menar att den kalla perioden snart är förbi. Annars får den som drömmer om minst 20 grader i skuggan börja tänka på att flytta söderut, till ett skönare klimat.
”Finland blir allt varmare och regnigare” löd en jättestor rubrik i Hufvudstadsbladet 16.10 2005. Enligt en rapport av VTT senaste år förändras klimatet i Finland snabbare än det globala klimatet. Senaste vår förutspådde experterna att avsmältningen av polarisarna är större än någonsin. Man menade att själva nordpolen kan bli isfri. I den vetenskapliga tidskriften Nature 30.4 2009 ingår en lång rad artiklar som utmålar en katastrof om vi inte börjar avlägsna koldioxid ur atmosfären och aktivt kontrollera klimatet.
För oss hobbyodlare låter det positivt med mera värme i vår kalla Nord. Tänk om man t.ex. kunde plocka saftiga persikor i egen trädgård! För att inte tala om hur mycket energi vi skulle spara.
Men nordpolen blev inte isfri senaste sommar. Det gick tvärtom mot vad klimatmodellerna predicerade. Avsmältningen var 10% mindre än föregående år. Enligt klimatologerna var detta en tillfällig avvikelse från den allmänna trenden. Därför är det desto mer spännande att se hur det går denna sommar. Avsmältningen är nu i full gång. Om drygt tre månader upphör den och vi får veta om experterna har rätt eller fel.
I själva verket blev senaste år inte alls så varmt som det borde enligt forskarna. (Hälften av min tomatskörd förstördes p.g.a. att augusti var mycket kall). I små notiser i tidningarna kunde man läsa att det var det kallaste på tio år. Experterna skyllde på värderfenomenet La Nina, som de tydligen glömt att ta med i modellerna. Men detta år fortsätter den globala uppvärmningen, lovar man. I Nature, som inte publicerar någon kritik av växthuseffekten, nämner man inte alls att det var ovanligt kallt senaste år. Inte heller förklarar man varför temperaturen inte stigit under de senaste tio åren. I stället kräver man mera forskning, större datorer och satsning på vetenskaplig klimatkontroll. Många klimatologer varnar i dag för att klimatet ändras snabbare än man tidigare trott. Mer pengar, mer forskning, större satsningar behövs, anser de. (Att koldioxidutsläppen kraftigt minskat p.g.a. den globala ekonomiska depressionen ignoreras helt).
Detta år borde bli varmt enligt experterna. Men det ser dåligt ut. I en minimal notis i Hufvudstadsbladet påpekas att det varit ovanligt kallt i början av juni. Endast en gång under de senaste 60 åren har det varit lika kallt i början av juni i Helsingfors. För flyttfåglarna är den kalla väderleken en katastrof. Såhär kallt brukar det inte vara när de har ungar. Ca hälften av sjöfåglarnas ungar har dött p.a.g. köld och regn. (Man får hoppas att detta också gäller skarvarna). Semesterperioden står för dörren. Vi får hoppas att kölden är en ”tillfällig avvikelse” och att sommaren ändå blir lika varm som t.ex. somrarna i slutet av 1990-talet.
Hans Rosing
Västanfjärd
Denna artikel publicerades 10.6 2009 i Åbo Underrättelser. Sedan dess har den kalla väderleken fortsatt. I mitten på denna månad har jag uppmätt mellan 10 och 13 grader mitt på dagen. Natten mot 18.6 visade min termometer 5 grader kl 03. Väderleksrapporterna har i ofta angett alldeles för höga temperaturer. Hittills har sommaren alltså varit, inte ovanligt varm som alla klimatologer förutspått, utan ovanligt kall. Är man pessimistiskt lagd kan man undra om nästa istid är på kommande. Själv är jag dock optimist och hoppas på värme. Det skall bli högst intressant att se om vi alls skall få någon verklig värme i sommar.
Den som följer min blogg vet att jag är mycket intresserad av växthusteorin. Jag har behandlat den och debatten kring den i bloggar 10.9 -08, 9.10 -08 och 30.3 -09 och jag skall återkomma i höst när vi vet hurudan sommaren blev. I slutet av året hålls en stor klimatkonferens i Köpenhamn där staterna skall dra upp riktlinjerna för den framtida klimatpolitiken. Också den skall jag följa med och kommentera.
För närvarande tycks klimatförändringen ha låg prioritet i medierna. Inte att undra på när det är rekordkallt i stället för rekordvarmt, som experterna länge förutspått. Vi kan bara hoppas att experterna får rätt när de menar att den kalla perioden snart är förbi. Annars får den som drömmer om minst 20 grader i skuggan börja tänka på att flytta söderut, till ett skönare klimat.
torsdag 9 oktober 2008
NORDPOLEN BLEV INTE ISFRI - PROGNOSERNA SLOG FEL
NORDPOLEN BLEV INTE ISFRI
Under detta år har prognoserna om växthuseffekten duggat tätare än någonsin. Speciell uppmärksamhet har Nordpolens isar fått. ”Till och med själva Nordpolen kan i år vara isfri i september.” Så spådde isdatacentrets (NSIDC) glaciolog Mark Serreze i början av sommaren. Jari Haapla vid Havsforskningsinstitutet bedömde för ett år sedan att isen smälter snabbare än FN:s klimatpanel (IPCC) beräknat. I min blogg 10.9 skrev jag att själva nordpolen kan vara isfri i slutet av september. Endast några dagar senare meddelade NSIDC att istäcket igen började växa mellan 10 och 14 september. Avsmältningen blev i själva verket betydligt mindre än vad expererna förutspådde. Det är inte bara så att Nordpolen förblev istäckt utan istäcket var som minst ca 10% större än senaste år. (När det var som minst var istäcket ca 13 gånger så stort som Finland). Prognoserna slog alltså fel – igen en gång måste man väl tillägga. Det blir verkligen intressant att se hur det går nästa sommar!
Enligt de senaste data av Global Carbon Project så ökade utsläppen av koldioxid betydligt snabbare, med i medeltal 3,5%, under perioden 2000-2007 än vad IPCC antagit i sina prognoser. De antropogena utsläppen av växthusgaser har alltså ökat mer än väntat. Om gaserna faktiskt värmer upp klimatet så som växthusteorin säger så borde jordens medeltemperatur ha stigit snabbare än vad IPCC prognosticerat under denna period. Så har inte skett. Det varmaste året man uppmätt var 1998. År 2005 var också mycket varmt. Men detta år tycks bli betydligt kallare. Förra vintern var den kallaste på åtta år. Enligt klimatskeptikern Jarl Ahlbeck vid Åbo Akademi har jordens medeltemperatur inte ökat under de senaste tolv åren. (Åbo Underrättelser 12.9) Han baserar sig på uppgifter från NASA:s hemsida.
Samtidigt som sådana data publiceras propageras det i medierna mer högljutt än någonsin för att vi måste vidta kraftfulla åtgärder för att stoppa klimatförändringen. Vad skall man riktigt tro? Håller klimatförändringen på att bli en religion, något som man tror eller inte tror helt oberoende av bevis?
Man bör dock akta sig för att dra några slutsatser av isens beteende under ett enda år. Men det blir mer spännande att se hur det går nästa år. Förra vintern var ovanligt varm hos oss, men globalt var den kallare än under de åtta senaste åren. Det blir intressant att följa med temperaturerna under denna vinter. Enligt alla prognoser skall den globala medeltemperaturen stiga. Om vi får fler år liknande det som just sjunger på sista versen är det skäl för klimatexperterna att revidera sina prognoser.
Ytterligare en faktor som säkert kommer att inverka på koldioxidutsläppen är den globala recession som vi nu upplever. Om denna blir djup och långvarig kommer utsläppen av växthusgaser att minska kraftigt, helt oberoende av vad politikerna besluter. Om växthusteorin är riktig bör en långvarig recession också påverka klimatet, dvs bromsa uppvärmningen. Som man säger: inget ont som inte också har något gott med sig.
Det blir allt mer spännande att följa utvecklingen. Vem vågar göra en prognos om hurudan vinter vi får? Jag för min del tippar att den blir kallare än senaste vinter.
Under detta år har prognoserna om växthuseffekten duggat tätare än någonsin. Speciell uppmärksamhet har Nordpolens isar fått. ”Till och med själva Nordpolen kan i år vara isfri i september.” Så spådde isdatacentrets (NSIDC) glaciolog Mark Serreze i början av sommaren. Jari Haapla vid Havsforskningsinstitutet bedömde för ett år sedan att isen smälter snabbare än FN:s klimatpanel (IPCC) beräknat. I min blogg 10.9 skrev jag att själva nordpolen kan vara isfri i slutet av september. Endast några dagar senare meddelade NSIDC att istäcket igen började växa mellan 10 och 14 september. Avsmältningen blev i själva verket betydligt mindre än vad expererna förutspådde. Det är inte bara så att Nordpolen förblev istäckt utan istäcket var som minst ca 10% större än senaste år. (När det var som minst var istäcket ca 13 gånger så stort som Finland). Prognoserna slog alltså fel – igen en gång måste man väl tillägga. Det blir verkligen intressant att se hur det går nästa sommar!
Enligt de senaste data av Global Carbon Project så ökade utsläppen av koldioxid betydligt snabbare, med i medeltal 3,5%, under perioden 2000-2007 än vad IPCC antagit i sina prognoser. De antropogena utsläppen av växthusgaser har alltså ökat mer än väntat. Om gaserna faktiskt värmer upp klimatet så som växthusteorin säger så borde jordens medeltemperatur ha stigit snabbare än vad IPCC prognosticerat under denna period. Så har inte skett. Det varmaste året man uppmätt var 1998. År 2005 var också mycket varmt. Men detta år tycks bli betydligt kallare. Förra vintern var den kallaste på åtta år. Enligt klimatskeptikern Jarl Ahlbeck vid Åbo Akademi har jordens medeltemperatur inte ökat under de senaste tolv åren. (Åbo Underrättelser 12.9) Han baserar sig på uppgifter från NASA:s hemsida.
Samtidigt som sådana data publiceras propageras det i medierna mer högljutt än någonsin för att vi måste vidta kraftfulla åtgärder för att stoppa klimatförändringen. Vad skall man riktigt tro? Håller klimatförändringen på att bli en religion, något som man tror eller inte tror helt oberoende av bevis?
Man bör dock akta sig för att dra några slutsatser av isens beteende under ett enda år. Men det blir mer spännande att se hur det går nästa år. Förra vintern var ovanligt varm hos oss, men globalt var den kallare än under de åtta senaste åren. Det blir intressant att följa med temperaturerna under denna vinter. Enligt alla prognoser skall den globala medeltemperaturen stiga. Om vi får fler år liknande det som just sjunger på sista versen är det skäl för klimatexperterna att revidera sina prognoser.
Ytterligare en faktor som säkert kommer att inverka på koldioxidutsläppen är den globala recession som vi nu upplever. Om denna blir djup och långvarig kommer utsläppen av växthusgaser att minska kraftigt, helt oberoende av vad politikerna besluter. Om växthusteorin är riktig bör en långvarig recession också påverka klimatet, dvs bromsa uppvärmningen. Som man säger: inget ont som inte också har något gott med sig.
Det blir allt mer spännande att följa utvecklingen. Vem vågar göra en prognos om hurudan vinter vi får? Jag för min del tippar att den blir kallare än senaste vinter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)