Jag har ett bestämt intryck att folk har blivit gnälligare under de senaste åren. Vad jag menar är att man gnäller över småsaker, såsom det som jag avhandlar i artikeln nedan. Jag vet inte varför och vem jag skall skylla på. Eller är det så att jag också blivit gnälligare, nämligen så att jag gnäller över gnället? Eller har jag alldeles fel?
Artikeln har publicerats i Åbo Underrättelser 5.10.
FÅR MAN KASTA BORT MAT?
Förr fick man lära sig att det är en synd mot Gud att kasta bort mat. Senare skulle man äta upp därför att miljoner svälter i uländerna. I dag sägs det att vi skall äta upp all mat för att rädda klimatet. Att slänga mat är, menar en del idealister, en synd mot moder Natur. Är detta tom propaganda, lika mycket nonsens som de tidigare uppfattningarna, eller kan vi faktiskt påverka klimatet genom maten?
Man behöver inte vara någon forskare för att inse att svaret är nej. Vi i Finland kastar bort 20 - 30% av all mat som produceras. De individuella skillnaderna är förstås enorma. Den som är tvungen att leva på en liten pension kastar nästan ingenting, möjligen potatisskalen. Välbärgade kastar däremot en hel del. Själv kastar jag uppskattningsvis ca 10% av den mat vi köper. Däremot kastar jag närmare 70% av den fisk vi fiskar. I sommar har vi t.ex. grävt ner tiotals kilo braxen.
Vi kan inte stoppa, eller minska den globala uppvärmningen genom att köpa mindre mängder mat och äta upp allt till sista smulan. Däremot kan vi, i värsta fall, orsaka matförgiftning genom att äta mat vars bäst före datum gått ut. Till all lycka kan denna typ av osaklig propaganda inte påverka våra vanor. Om vi faktiskt skulle minska konsumtionen med t.ex. 20% skulle effekterna på producenterna, livsmedelsindustrin och affärerna bli en betydande arbetslöshet och en viss prishöjning. Så fortsätt med gott samvete att kasta bort gammal mat!
Finns det alls något samband mellan vad vi äter och klimatet?
Alla torde i dag veta att utsläppen av växthusgaser, främst koldioxid, anses höja den globala temperaturen. Vidare är det allmänt känt att förbränningen av fossila bränslen, stenkol, olja och naturgas, globalt sett ger upphov till enorma mängder koldioxid. Men matproduktionen ger väl inte upphov till några betydande mängder av denna gas? Snarare är det väl tvärtom? Odlingen av allt det vi och våra djur äter binder stora mängder koldioxid. Ju mer vi odlar desto mer koldioxid avlägsnar vi ur luften. Här gör hobbyodlare som jag själv en, visserligen ytterligt liten, men dock, insats. Genom att kompostera blast, gräs, matrester ökar vi humushalten i jorden och binder därmed en del av luftens koldioxid.
För något år sedan väckte ordföranden för FN:s klimatpanel, indiern Rajendra Pachauri, uppmärksamhet genom att uppmana världens folk att minska konsumtionen av kött för att bidra till att bromsa växthuseffekten. Var detta ett skämt eller kan vi faktiskt ”rädda världen” genom att bli vegetarianer? (Pachauri är själv vegetarian). Det finns en viss logik bakom, men det är då uttryckligen frågan om nötkött, alltså produkter av idisslande boskap. (Vi kan med gott samvete smaska i oss griskotletter, grillad broiler eller stekt regnbåge). Nötboskapen ger upphov till metangas som är en växthusgas. För övrigt borde vi också låta bli att använda komjölk. Detta är dock ett så marginellt problem att man kan glömma det.
Det enda sättet att verkligen i någon mån bromsa uppvärmningen är att minska utsläppen av koldioxid. Vi har hört uppmaningarna ad nauseam. Åk inte privatbil. Det finns över 600 miljoner privatbilar i rörelse varje dag. Åk inte flyg. Flygtrafiken ökar hela tiden. Miljoner människor åker flyg varje dag. Och värst av allt: jordens befolkning ökar med 100 000 nya individer varje dag.
Hans Rosing
Vetenskapsfilosof
Västanfjärd
Visar inlägg med etikett MATFILOSOFI. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett MATFILOSOFI. Visa alla inlägg
tisdag 12 oktober 2010
måndag 15 februari 2010
MILJÖVÄNLIG VINTERDELIKATESS
Om du inte är intresserad av miljövänlig matlagning utgående från helt lokala råvaror så skall du inte läsa denna blogg.
Jag har skrivit otaliga föreläsningar i filosofi, men detta är första gången jag ger en lektion i hur man rensar och tillreder fisk.
---
För någon tid sedan hade vi möjlighet att köpa pinfärsk fisk, fångad med nät under isen, av yrkesfiskare Kurt Nyman i Västanfjärd. Vi köpte 10 kg fisk och 20 kg potatis direkt från producenten, utan mellanhänder, utan några tillsatsämnen. Fisken (inte potatisen) var fångad samma dag som vi köpte den. Dessutom var det frågan om vild fisk, inte odlad. Enda sättet att vara mer miljövänlig är att fånga fisken själv.
Bland fiskarna fanns två lakar (Lota lota) på 3 kg vardera. Laken är den enda torskfisk som lever och fortplantar sig i våra vatten. Den finns både i insjöar och vid kusten. Eftersom många i dag, speciellt unga personer, inte kan rensa och tillreda fisk skall jag här beskriva hur jag gör. Lake ätes inte allmänt i dag, men den är enligt min mening en delikatess under vinterhalvåret. Just den här tiden är den som bäst. Enligt gammal tradition är laken smakligast under månader vars namn innehåller bokstaven r, dvs från januari till april. De senaste åren har den ofta varit svår att få tag på.
---
Vi köpte alltså två stora lakar. Det var dessutom romlakar. Lakrommen betraktas som en delikatess. Också levern är mycket god.
Man börjar förstås med att rensa fisken. Lakens skinn är oaptitligt. Man brukar därför flå den. Det går till så att man skär eller klipper en skåra i skinnet runt fisken bakom huvudet så att man kan få tag i skinnet och dra det mot stjärten (dvs fiskens). Skinnet är mycket halt och slemmigt så jag brukar tag tag i det med en tång, en hovtång eller linjetång. Om man har starka armar håller man i huvudet med en hand och i tången med den andra. Sedan drar man av skinnet med några kraftiga ryck. Man kan förstås be någon annan hålla i huvudet eller t.ex. fästa det på en krok, spik eller vad man har till hands.
Det gäller att öppna fisken försiktigt så man inte skadar gallblåsan. Jag klipper upp bukskinnet börjande i analöppningen. Då väller romsäckarna, två stycken, samt levern, ett stycke, ut. Jag tar bort rommen utan att söndra säckarna och avlägsnar sedan levern. Gallblåsan, en liten påse innehållande en gul vätska, är fäst vid levern och man bör akta sig för att söndra den. Man klipper av den ledning som förenar den med levern och kastar den (gallblåsan, inte levern). Sedan tar man bort övriga inälvor och slänger dem. Gälarna klipper man också bort och lägger, liksom galla och övriga inälvor, bland komposterbart eller brännbart avfall..
STUVAD LAKE
Helst stuvar, dvs kokar, jag laken. Jag skär av huvudet, klipper bort fenorna på ryggen och buken och skär kroppen i bitar, ca 5 cm breda. Om fisken är stor krävs det kraft för att skära genom ryggraden. Man behöver en kraftig kniv som man kan slå på om det behövs. Somliga tar bort skinnet också från huvudet, men jag tycker det är onödigt. Det finns inte mycket att äta på det men det ger smak åt spadet så jag kokar det också. I en stor kastrull lägger jag en skivad lök, litet morot, pepparkorn, några lagerblad. Ovanpå lägger jag huvudet och bitarna av fisken. Salta enligt smak och storlek. Droppa över en matsked citronsaft. Litet finhackad dill passar bra. Häll över grädde så att den täcker fisken. Jag brukar använda lättgrädde. Blanda i litet vetemjöl i den kalla grädden om du vill ha en simmig sås. Vill man ha magrare kost använder man vatten. Låt sjuda sakta under lock i 10-15 minuter. Fisken är färdig när köttet lätt lossar från benen.
Själv vill jag inte ha annat än kokt potatis till fisken.
Enligt min smak är fisken lika god kall som varm. Strängt taget är den ännu godare när man värmer den eftersom kryddorna då verkligen hunnit tränga in i köttet.
LAKROM
Många känner till alla möjliga utländska delikatesser och smakar gärna på dem, men känner inte till, eller bryr sig inte om inhemska dito. I min familj har jag den goda turen att vara den enda som älskar lakrom. Jag brukar få frossa utan att någon avundas mig. Rommen tillreder jag på följande sätt. Försiktigt skär jag upp hinnan på en rompåse och skrapar ner rommen i en skål. Finhacka lök, men var försiktig med löken, alltför mycket gör rommen besk. Tillsätter salt, vit- eller svartpeppar och häller över en eller två matskedar grädde, helst vispgrädde. Jag rör om med en gaffel så att kryddorna blandas, låter rommen stå i kylen en stund. Godast är denna rätt, enligt min smak, på en rostad skiva vitt bröd. Inget smör eller margarin, bara rom på brödet. Som pricken på iet dricker man öl eller vitt vin till. Man kan njuta av denna rätt med fullkomligt rent miljösamvete. En miljövänlig, inhemsk delikatess som är lika läcker som räkor, ostron, kaviar eller vad som helst som vi importerar för dyra pengar.
LAKLEVER
Leverns smak varierar beroende på vad fisken ätit. Om levern är mörk i färgen är den antagligen inte bra. Den skall vara ljusgrå. Jag kokar den tillsammans med fisken, i samma spad och lika länge. Man kan äta den på smörgås, mosa den i spadet, men jag äter den tillsammans med fisken och potatisen.
I frysen har jag nu en stor lake, rensad och skuren i bitar. Den skall jag tillreda någon av de närmaste dagarna.
Denna tid på året är laken kanske den finaste inhemska, lokala delikatess man kan bjuda på. Dessutom stöder man fiskerinäringen och äter hälsosamt. Vad mer kan man begära!
Jag har skrivit otaliga föreläsningar i filosofi, men detta är första gången jag ger en lektion i hur man rensar och tillreder fisk.
---
För någon tid sedan hade vi möjlighet att köpa pinfärsk fisk, fångad med nät under isen, av yrkesfiskare Kurt Nyman i Västanfjärd. Vi köpte 10 kg fisk och 20 kg potatis direkt från producenten, utan mellanhänder, utan några tillsatsämnen. Fisken (inte potatisen) var fångad samma dag som vi köpte den. Dessutom var det frågan om vild fisk, inte odlad. Enda sättet att vara mer miljövänlig är att fånga fisken själv.
Bland fiskarna fanns två lakar (Lota lota) på 3 kg vardera. Laken är den enda torskfisk som lever och fortplantar sig i våra vatten. Den finns både i insjöar och vid kusten. Eftersom många i dag, speciellt unga personer, inte kan rensa och tillreda fisk skall jag här beskriva hur jag gör. Lake ätes inte allmänt i dag, men den är enligt min mening en delikatess under vinterhalvåret. Just den här tiden är den som bäst. Enligt gammal tradition är laken smakligast under månader vars namn innehåller bokstaven r, dvs från januari till april. De senaste åren har den ofta varit svår att få tag på.
---
Vi köpte alltså två stora lakar. Det var dessutom romlakar. Lakrommen betraktas som en delikatess. Också levern är mycket god.
Man börjar förstås med att rensa fisken. Lakens skinn är oaptitligt. Man brukar därför flå den. Det går till så att man skär eller klipper en skåra i skinnet runt fisken bakom huvudet så att man kan få tag i skinnet och dra det mot stjärten (dvs fiskens). Skinnet är mycket halt och slemmigt så jag brukar tag tag i det med en tång, en hovtång eller linjetång. Om man har starka armar håller man i huvudet med en hand och i tången med den andra. Sedan drar man av skinnet med några kraftiga ryck. Man kan förstås be någon annan hålla i huvudet eller t.ex. fästa det på en krok, spik eller vad man har till hands.
Det gäller att öppna fisken försiktigt så man inte skadar gallblåsan. Jag klipper upp bukskinnet börjande i analöppningen. Då väller romsäckarna, två stycken, samt levern, ett stycke, ut. Jag tar bort rommen utan att söndra säckarna och avlägsnar sedan levern. Gallblåsan, en liten påse innehållande en gul vätska, är fäst vid levern och man bör akta sig för att söndra den. Man klipper av den ledning som förenar den med levern och kastar den (gallblåsan, inte levern). Sedan tar man bort övriga inälvor och slänger dem. Gälarna klipper man också bort och lägger, liksom galla och övriga inälvor, bland komposterbart eller brännbart avfall..
STUVAD LAKE
Helst stuvar, dvs kokar, jag laken. Jag skär av huvudet, klipper bort fenorna på ryggen och buken och skär kroppen i bitar, ca 5 cm breda. Om fisken är stor krävs det kraft för att skära genom ryggraden. Man behöver en kraftig kniv som man kan slå på om det behövs. Somliga tar bort skinnet också från huvudet, men jag tycker det är onödigt. Det finns inte mycket att äta på det men det ger smak åt spadet så jag kokar det också. I en stor kastrull lägger jag en skivad lök, litet morot, pepparkorn, några lagerblad. Ovanpå lägger jag huvudet och bitarna av fisken. Salta enligt smak och storlek. Droppa över en matsked citronsaft. Litet finhackad dill passar bra. Häll över grädde så att den täcker fisken. Jag brukar använda lättgrädde. Blanda i litet vetemjöl i den kalla grädden om du vill ha en simmig sås. Vill man ha magrare kost använder man vatten. Låt sjuda sakta under lock i 10-15 minuter. Fisken är färdig när köttet lätt lossar från benen.
Själv vill jag inte ha annat än kokt potatis till fisken.
Enligt min smak är fisken lika god kall som varm. Strängt taget är den ännu godare när man värmer den eftersom kryddorna då verkligen hunnit tränga in i köttet.
LAKROM
Många känner till alla möjliga utländska delikatesser och smakar gärna på dem, men känner inte till, eller bryr sig inte om inhemska dito. I min familj har jag den goda turen att vara den enda som älskar lakrom. Jag brukar få frossa utan att någon avundas mig. Rommen tillreder jag på följande sätt. Försiktigt skär jag upp hinnan på en rompåse och skrapar ner rommen i en skål. Finhacka lök, men var försiktig med löken, alltför mycket gör rommen besk. Tillsätter salt, vit- eller svartpeppar och häller över en eller två matskedar grädde, helst vispgrädde. Jag rör om med en gaffel så att kryddorna blandas, låter rommen stå i kylen en stund. Godast är denna rätt, enligt min smak, på en rostad skiva vitt bröd. Inget smör eller margarin, bara rom på brödet. Som pricken på iet dricker man öl eller vitt vin till. Man kan njuta av denna rätt med fullkomligt rent miljösamvete. En miljövänlig, inhemsk delikatess som är lika läcker som räkor, ostron, kaviar eller vad som helst som vi importerar för dyra pengar.
LAKLEVER
Leverns smak varierar beroende på vad fisken ätit. Om levern är mörk i färgen är den antagligen inte bra. Den skall vara ljusgrå. Jag kokar den tillsammans med fisken, i samma spad och lika länge. Man kan äta den på smörgås, mosa den i spadet, men jag äter den tillsammans med fisken och potatisen.
I frysen har jag nu en stor lake, rensad och skuren i bitar. Den skall jag tillreda någon av de närmaste dagarna.
Denna tid på året är laken kanske den finaste inhemska, lokala delikatess man kan bjuda på. Dessutom stöder man fiskerinäringen och äter hälsosamt. Vad mer kan man begära!
måndag 28 september 2009
GRATIS LYXMAT
GRATIS LYXMAT ENKEL ATT TILLREDA
(Jag gör ett kort uppehåll i mina bloggar om jaget. Men fortsättning följer småningom.)
I dag (lördagen 27.9) har jag än en gång ätit lyxmat. Vad den kostade? Nästan ingenting.
Vad har jag då ätit?
Jag började med sallad. Den bestod av ett huvud frasig bladsallat, som jag nyss plockat i trädgården, av dito tomat och gurka (Kinesisk slange), samt ett äpple trån ett träd som växt upp i misstag från ett frö. Trädet är alltså av obestämt ursprung, men jag har låtit det vara därför att det har de största frukter jag sett på ett inhemskt äppelträd. Allt hackat grovt och blandat. Till salladen tar jag hemlagad dressing. En sådan sallad är fullspäckad med vitaminer och mineraler. Hälsosammare kan mat inte bli.
Därtill stuvade störbönor. Också de naturligtvis plockade i egen trädgård. Lätt saltade med en klick smör. Enklare kan det inte bli, men bönor kan knappast bli godare.
Kokt potatis. Den har jag faktiskt köpt för 50 cent kilot av en lokal odlare därför att min egen potatis är slut. Stekt gös som jag själv fiskat, rensat och fileat, var huvudrätten. Mycket enkel att tillreda men godare fisk får man inte. Stekt i smör (förstås!), litet salt och cironpeppar. I butiken får man betala en förmögenhet för gös, men dessa ”guldklimpar” rör sig då och då i vatten där jag har rätt att fiska.
Som efterrätt äppel, plommon, päron från egna träd, alltefter smak, avnjutna naturell förstås. Till det mer kuriösa hör att jag nu under slutet av september plockat en hel del jordgubbar och smultron. Jordgubbarna är en historia för sig. Jag vet inte vad sorten heter. De såldes som revfria balkongjordgubbar. Men efter ett par somrar började de skicka ut revor som vilka jordgubbar som helst, så jag fick nya plantor. Dessutom kunde plantorna delas. Jag har nu dessa gubbar på fyra ställen, visserligen endast på ett litet område. Det märkliga är att de ger bär från slutet av juni tills frosten kommer. Förutsatt att man gödslar dem ordentligt. I motsats till normala jordgubbar tål de mycket gödsel. Det blir bara mer bär ju mera man gödslar. Jag har gödslat dem duktigt med tång i somras. Det har nu, i slutet av september, massvis med karter. Alla hinner förstås inte mogna. Månadssmultron ger bär hela sommaren tills frosten kommer. Goda t.ex. på morgongröten.
Detta är ett exempel på vad jag kallar (nästan) gratis lyxmat. Jag strävar aktivt och medvetet att använda så mycket råvaror som möjligt från egna odlingar, genom fiske eller genom köp av lokala producenter. I påskas köpte jag t.ex. ett helt lamm.
Förutom från sjön och från den egna trädgården kan man få gratis mat ur skogen. (Det är min hustru som hamstrar i skogen. Det är säkert stenåldersgenerna som gör sig gällande. Forskarna anser ju att kvinnorna var samlare medan männen var jägare.) Vi har t.ex. ätit blåbär, speciellt på morgongröten, sedan mitten av juli. Det har varit ett synnerligen gott blåbärsår i år. Nu på hösten plockar min hustru lingon så vispgröt står ofta på menyn. Inte som huvudmål förstås, utan som efterrätt eller mellanmål. Kantareller har det funnits rätt gott om. Också dem räknar jag som lyxmat. Jag steker dem vanligen i smör. Först bryner jag lök, tillsätter sedan kantarellerna. De får steka tills vätskan nästan har avdunstat. Sedan blandar jag vetemjöl och lättgrädde. Blandar ner och kryddar med salt och vit eller svartpeppar. Låt puttra en stund. Avnjut sedan med t.ex. kokta morötter och bönor.
LYXMAT OCH STATUSMAT
Måste inte lyxmat vara dyr? Inte alls, enligt min åsikt. Tvärtom. Jag läser då och då recept i veckotidningarna, men jag lagar aldrig mat enligt dem. De är praktiskt taget alltid onödigt invecklade och tar mycket tid, orsakar mycket disk. Jag anser att man skall tillreda mat på enklast möjliga sätt av enklast möjliga råvaror. Varför krångla till något som kan göras enkelt? Man bör dock inte gå till överdrift. Visserligen gillar jag rå fisk, dvs gravad lax eller sik, lakrom etc, och det går att leva på okokt mat, men jag ser inga förnuftiga skäl till det. Men jag ser inte heller några förnuftiga skäl till att krångla till maten med allehanda onödiga ingredienser och överdriven stekning och kokning. Framför allt förstår jag inte varför man skulle använda utländska råvaror, t.ex. fisk från Thailand, när vi själva har bättre och framför allt mer miljövänliga råvaror.
Tidningarnas recept handlar nästan alltid om vad jag kallar statusmat. Det är allså mat som man tillreder, inte för att den är god eller hälsosam, utan för att markera sin status. Samtidigt förstår jag förstås att tidningarna inte kan publicera enkla recept. Att steka svamp, fisk, kött på enklaste sätt är inget som man kan briljera med. I tevens matprogram har man många ingredienser och invecklade procedurer. De som äter maten säger alltid utan undantag att den är fantastiskt god. De kan knappast göra annat. Tänk om någon någon gång skulle utbrista: ”Nåja, det här var då ingenting märkvärdigt.”
När får vi se en tvkock steka abborrfiléer på enklast möjliga vis. En klick smör i pannan, stek dem gyllenbruna, salta försiktig. Kokt potatis. Mer behövs inte för en lyxmiddag. Sallad, sås, ett glas öl eller vitt vin gör njutningen oslagbar. Alla tvkockar med saffran, räkor, kräftstjärtar, vitlök etc kan slänga sig i väggen.
Den värsta statusmaten är, enligt min mening, halvfabrikat och färdigmat av typ pizza, hamburgare och liknande. (Om jag vill ha pizza gör jag den själv. Den blir mycket billigare och godare. Samma sak gäller hamburgare.) Färdigmat har alla fel som man kan tänka sig. Den är dyr, ohälsosam, skadlig för miljön och skadlig för själens harmoni och balans. Om man inte har tid att laga, respektive äta, ordentlig mat så har man inte heller tid att leva ett rikt liv, med livskvalitet.
ÄR DEN FAKTISKT GRATIS?
Strängt taget är min mat inte alls gratis. Den är antagligen dyrare än om jag köpte den. Nämligen om jag sätter ett pris på mitt eget arbete. Jag betalar inte i euron för de abborrar, gösar, gäddor, braxar etc som jag får. Men jag betalar ett högt pris i arbete. I sämsta fall, och det är rätt ofta, får jag ingen fisk alls eller blott s.k. skräpfisk. (Egentligen kan all fisk i våra vatten användas, utom möjligen spiggar, men i allmänhet tar jag inte små braxar, mörtar, idar, sutare, sarvar eller vimmor). Jag sätter ner åtskilliga arbetstimmar på att sätta ut, ta upp, reda upp tomma nät. Ju mer fisk jag får desto mera arbete har jag med att plocka bort fisk ur näten, (ibland är de ordentligt intrasslade), att reda upp näten, att rensa och filea samt att tillreda. Om det är mycket fisk kan en hel förmiddag gå åt. Det betyder att om jag räknar med en rimlig timpeng så blir min fiskmiddag dyr, och i den meningen en statusmiddag.
Men jag fiskar inte i främsta hand för att det lönar sig. Att hobbyfiska är en livsstil. Det är inte bara utmärkt motion utan ger naturupplevelser, spänning, kunskap om naturen och en miljövänlig råvara utan tillsatsämnen. Detta är sådant som helt enkelt inte kan mätas i pengar. Att lägga ut nät i skymningen en höstkväll, när havet ligger stilla, några änder flyger förbi, abborren jagar småfisk och det inte hörs någon skvalmusik, endast en rogivande tystnad, kan inte mätas i pengar. Trots att jag har fiskat i 55 år är det ändå varje gång spännande att se vad som finns i näten. Och när jag känner att något stort rycker är det en upplevelse, hur många gånger jag än varit med om det.
Också trädgårdsodling är en livsstil. Om jag börjar räkna timpeng för alla de timmar jag satt ner på att gräva, plantera, gödsla, vattna, rensa ogräs, binda upp osv så blir min majs, mina gurkor, morötter, purjolöker etc mycket dyrare än de jag köper. Lägg därtill att sorkar, larver etc tar sin beskärda del, så går jag på en förfärlig förlust. Denna sommar sådde jag t.ex blomkål i krukor och fick ca 20 fina plantor som jag planterade ut under fiberduk. Jag väntade att få njuta av egen blomkål under sensommaren. Men nej! När jag kollade några veckor senare hade sorkar ätit upp varenda planta. Också mina märgärter, dvs själva växten, lät sig sorkarna väl smaka. De åt upp mer än hälften av plantorna. Åtskilliga timmars arbete gick till spillo.
En stor post på pluskontot är att trädgården ger massor med motion och frisk luft. Det är ett meningfullt sätt att motionera. Jag motionerar inte bara för kroppens skull, utan också för magens, familjens magar, och för plånbokens. De timpengar som vi talar om är ju bara fantasier. I själva verket sparar jag reda pengar genom att skaffa så mycket mat som möjligt från havet, trädgården och skogen. Alla har inte den möjligheten, men om man ids kan man åtminstone plocka bär och svamp, meta eller t.o.m. bara ha en liten odling på balkongen. Tomater har jag ibland odlat på balkongen i stan. Inga problem.
MILJÖVÄNLIG MAT
Den mat man producerar själv är den miljövänligaste. Jag antar då förstås att man inte använder konstgödsel och gifter, samt att man komposterar avfallet. Men jag är inte grön därför att jag vill bidra till ”att rädda världen”. Jag tror inte ens att världen är hotad. Jag är grön främst av egoistiska skäl. Jag vill ha god mat, utan tillsatsämnen. Att hämta grönsaker ur egen trädgård och genast tillreda dem är en njutning. I dag har jag att välja mellan om jag skall stuva bönor eller morötter, eller kanske koka rödbetor. Till sallad blir det som vanligt sallat, gurka, tomat och äpple ur egen odling.
Till detta kommer att jag är mycket naturintresserad. Dagens ungdomar gillar datorer. Jag gillar naturen. Till och med ogräset är intressant. Det vore värt en skild blogg.
Än mer miljövänlig blir maten enom att jag tillreder den på vedspis. Jag använder alltså ingen ström alls i matlagningen. Veden får jag från skogen. Att såga, hugga, rada och bära in ger bättre och mångsidigare motion än att gå på gym, dessutom gratis. Som bonus får man dessutom frisk luft och kan följa med vad som händer i naturen.
Jag bidrar sålunda inte alls till växthuseffeken. Den koldioxid som bildas när jag bränner ved tas upp av växande skog och grödor. I själva verket minskar min inverkan troligen på effekten. Trädgården, gräset, buskar, fruktträd, skog tar troligen upp mer koldioxid än jag producerar genom att bränna ved.
Här är det också skäl att betona att den som fiskar bidrar till att minska eutrofieringen. Fisken innehåller stora mängder näringsämnen. I och med att man tar upp den på land avlägsnar man motsvarande mängd näring. Man bör inte kasta tillbaka skräpfisk, t.ex. brax som nu finns i stora mängder. I stället kan man gräva ner den, kompostera den eller sätta ut den i skogen som mat åt vilda djur och fåglar. (Man kan också koka buljong på den).
EN MILJARD SVÄLTER
På tal om gratis mat får jag i nyheterna höra att FN:s generalsekreterare varnar för att en miljard människor svälter. Han vill att vi skall betala mer för att hjälpa dem. En miljard, med siffror 1 000 000 000 . Det är en obegripligt stor mängd. Vi i Finland är fem miljoner. Tvåhundra gånger fler än hela vårt lands befolkning är alltså undernärda. För många år sedan fastslogs att FN skulle sträva att avskaffa svälten i världen. En miljard som inte får tillräckligt med mat innebär att man har misslyckats totalt. Själv har jag inga illusioner när det gäller svälten. Den kommer alltid att finnas. Inte ens i vårt rika land tycks det vara möjligt att avskaffa undernäringen helt.
Positivt är dock att ganska få faktiskt svälter ihjäl. När folk börjar dö inom ett område brukar FN alltid rycka ut med katastrofhjälp.Därför har det inte inträffat någon stor svältkatastrof sedan 1960-talet. Endast en bråkdel av denna miljard kommer att avlida av hunger.
(Om man är ekofascist som Pentti Linkola anser man att det är fel att hjälpa de svältande. Man borde låta dem dö därför att detta i hög grad skulle minska belastningen på miljön.)
Orsaken till att folk svälter är inte att det inte finns mat. I Finland har vi i decennier haft problem med att bönderna producerat mer mat än vi äter. Antalet jordbruk har minskat i snabb takt sedan 1960-talet. Finland skulle säkert kunna föda en dubbelt större befolkning.
Det är paradoxalt att vi, som lever i ett kallt och mörkt land med en odlingssäsong på blott tre månader, producerar alldeles för mycket, medan länder med ett varmt klimat året runt inte klarar att försörja sin egen befolkning.
Överproduktionen är som bekant inte bara ett problem i vårt land utan i hela EU. Den är EU:s största huvudvärk. En stor del av EU:s budget slukas av subventioner till jordbruket. Överskottet skulle mer än väl räcka för att de de svältande den extra näring de behöver.
JOBB FÖR ARBETSLÖSA
För närvarande har vi drabbats av hög arbetslöshet. Den är speciellt svår för unga. En konsekvens är att man passiviseras. Men man behöver inte nödvändigtvis sitta hemma och grubbla. Man kan i stället fundera på om man kan skaffa sig billig eller t.o.m. gratis mat. Man måste vara aktiv. Skaffa sig kunskaper, t.ex. om svamp. Det finns goda svampar, t.ex. trattkantareller och rumpetsvamp, långt in på hösten. Man kan fiska. Men då måste man ta reda på hur, var och när. Man kan börja planera för att odla någonting nästa år.
Vårt land är kallt och mörkt, men det är glest befolkat. Skogar och vatten finns överallt. Jord finns likaså. Här finns allt vi behöver för att kunna äta gott.
(Jag gör ett kort uppehåll i mina bloggar om jaget. Men fortsättning följer småningom.)
I dag (lördagen 27.9) har jag än en gång ätit lyxmat. Vad den kostade? Nästan ingenting.
Vad har jag då ätit?
Jag började med sallad. Den bestod av ett huvud frasig bladsallat, som jag nyss plockat i trädgården, av dito tomat och gurka (Kinesisk slange), samt ett äpple trån ett träd som växt upp i misstag från ett frö. Trädet är alltså av obestämt ursprung, men jag har låtit det vara därför att det har de största frukter jag sett på ett inhemskt äppelträd. Allt hackat grovt och blandat. Till salladen tar jag hemlagad dressing. En sådan sallad är fullspäckad med vitaminer och mineraler. Hälsosammare kan mat inte bli.
Därtill stuvade störbönor. Också de naturligtvis plockade i egen trädgård. Lätt saltade med en klick smör. Enklare kan det inte bli, men bönor kan knappast bli godare.
Kokt potatis. Den har jag faktiskt köpt för 50 cent kilot av en lokal odlare därför att min egen potatis är slut. Stekt gös som jag själv fiskat, rensat och fileat, var huvudrätten. Mycket enkel att tillreda men godare fisk får man inte. Stekt i smör (förstås!), litet salt och cironpeppar. I butiken får man betala en förmögenhet för gös, men dessa ”guldklimpar” rör sig då och då i vatten där jag har rätt att fiska.
Som efterrätt äppel, plommon, päron från egna träd, alltefter smak, avnjutna naturell förstås. Till det mer kuriösa hör att jag nu under slutet av september plockat en hel del jordgubbar och smultron. Jordgubbarna är en historia för sig. Jag vet inte vad sorten heter. De såldes som revfria balkongjordgubbar. Men efter ett par somrar började de skicka ut revor som vilka jordgubbar som helst, så jag fick nya plantor. Dessutom kunde plantorna delas. Jag har nu dessa gubbar på fyra ställen, visserligen endast på ett litet område. Det märkliga är att de ger bär från slutet av juni tills frosten kommer. Förutsatt att man gödslar dem ordentligt. I motsats till normala jordgubbar tål de mycket gödsel. Det blir bara mer bär ju mera man gödslar. Jag har gödslat dem duktigt med tång i somras. Det har nu, i slutet av september, massvis med karter. Alla hinner förstås inte mogna. Månadssmultron ger bär hela sommaren tills frosten kommer. Goda t.ex. på morgongröten.
Detta är ett exempel på vad jag kallar (nästan) gratis lyxmat. Jag strävar aktivt och medvetet att använda så mycket råvaror som möjligt från egna odlingar, genom fiske eller genom köp av lokala producenter. I påskas köpte jag t.ex. ett helt lamm.
Förutom från sjön och från den egna trädgården kan man få gratis mat ur skogen. (Det är min hustru som hamstrar i skogen. Det är säkert stenåldersgenerna som gör sig gällande. Forskarna anser ju att kvinnorna var samlare medan männen var jägare.) Vi har t.ex. ätit blåbär, speciellt på morgongröten, sedan mitten av juli. Det har varit ett synnerligen gott blåbärsår i år. Nu på hösten plockar min hustru lingon så vispgröt står ofta på menyn. Inte som huvudmål förstås, utan som efterrätt eller mellanmål. Kantareller har det funnits rätt gott om. Också dem räknar jag som lyxmat. Jag steker dem vanligen i smör. Först bryner jag lök, tillsätter sedan kantarellerna. De får steka tills vätskan nästan har avdunstat. Sedan blandar jag vetemjöl och lättgrädde. Blandar ner och kryddar med salt och vit eller svartpeppar. Låt puttra en stund. Avnjut sedan med t.ex. kokta morötter och bönor.
LYXMAT OCH STATUSMAT
Måste inte lyxmat vara dyr? Inte alls, enligt min åsikt. Tvärtom. Jag läser då och då recept i veckotidningarna, men jag lagar aldrig mat enligt dem. De är praktiskt taget alltid onödigt invecklade och tar mycket tid, orsakar mycket disk. Jag anser att man skall tillreda mat på enklast möjliga sätt av enklast möjliga råvaror. Varför krångla till något som kan göras enkelt? Man bör dock inte gå till överdrift. Visserligen gillar jag rå fisk, dvs gravad lax eller sik, lakrom etc, och det går att leva på okokt mat, men jag ser inga förnuftiga skäl till det. Men jag ser inte heller några förnuftiga skäl till att krångla till maten med allehanda onödiga ingredienser och överdriven stekning och kokning. Framför allt förstår jag inte varför man skulle använda utländska råvaror, t.ex. fisk från Thailand, när vi själva har bättre och framför allt mer miljövänliga råvaror.
Tidningarnas recept handlar nästan alltid om vad jag kallar statusmat. Det är allså mat som man tillreder, inte för att den är god eller hälsosam, utan för att markera sin status. Samtidigt förstår jag förstås att tidningarna inte kan publicera enkla recept. Att steka svamp, fisk, kött på enklaste sätt är inget som man kan briljera med. I tevens matprogram har man många ingredienser och invecklade procedurer. De som äter maten säger alltid utan undantag att den är fantastiskt god. De kan knappast göra annat. Tänk om någon någon gång skulle utbrista: ”Nåja, det här var då ingenting märkvärdigt.”
När får vi se en tvkock steka abborrfiléer på enklast möjliga vis. En klick smör i pannan, stek dem gyllenbruna, salta försiktig. Kokt potatis. Mer behövs inte för en lyxmiddag. Sallad, sås, ett glas öl eller vitt vin gör njutningen oslagbar. Alla tvkockar med saffran, räkor, kräftstjärtar, vitlök etc kan slänga sig i väggen.
Den värsta statusmaten är, enligt min mening, halvfabrikat och färdigmat av typ pizza, hamburgare och liknande. (Om jag vill ha pizza gör jag den själv. Den blir mycket billigare och godare. Samma sak gäller hamburgare.) Färdigmat har alla fel som man kan tänka sig. Den är dyr, ohälsosam, skadlig för miljön och skadlig för själens harmoni och balans. Om man inte har tid att laga, respektive äta, ordentlig mat så har man inte heller tid att leva ett rikt liv, med livskvalitet.
ÄR DEN FAKTISKT GRATIS?
Strängt taget är min mat inte alls gratis. Den är antagligen dyrare än om jag köpte den. Nämligen om jag sätter ett pris på mitt eget arbete. Jag betalar inte i euron för de abborrar, gösar, gäddor, braxar etc som jag får. Men jag betalar ett högt pris i arbete. I sämsta fall, och det är rätt ofta, får jag ingen fisk alls eller blott s.k. skräpfisk. (Egentligen kan all fisk i våra vatten användas, utom möjligen spiggar, men i allmänhet tar jag inte små braxar, mörtar, idar, sutare, sarvar eller vimmor). Jag sätter ner åtskilliga arbetstimmar på att sätta ut, ta upp, reda upp tomma nät. Ju mer fisk jag får desto mera arbete har jag med att plocka bort fisk ur näten, (ibland är de ordentligt intrasslade), att reda upp näten, att rensa och filea samt att tillreda. Om det är mycket fisk kan en hel förmiddag gå åt. Det betyder att om jag räknar med en rimlig timpeng så blir min fiskmiddag dyr, och i den meningen en statusmiddag.
Men jag fiskar inte i främsta hand för att det lönar sig. Att hobbyfiska är en livsstil. Det är inte bara utmärkt motion utan ger naturupplevelser, spänning, kunskap om naturen och en miljövänlig råvara utan tillsatsämnen. Detta är sådant som helt enkelt inte kan mätas i pengar. Att lägga ut nät i skymningen en höstkväll, när havet ligger stilla, några änder flyger förbi, abborren jagar småfisk och det inte hörs någon skvalmusik, endast en rogivande tystnad, kan inte mätas i pengar. Trots att jag har fiskat i 55 år är det ändå varje gång spännande att se vad som finns i näten. Och när jag känner att något stort rycker är det en upplevelse, hur många gånger jag än varit med om det.
Också trädgårdsodling är en livsstil. Om jag börjar räkna timpeng för alla de timmar jag satt ner på att gräva, plantera, gödsla, vattna, rensa ogräs, binda upp osv så blir min majs, mina gurkor, morötter, purjolöker etc mycket dyrare än de jag köper. Lägg därtill att sorkar, larver etc tar sin beskärda del, så går jag på en förfärlig förlust. Denna sommar sådde jag t.ex blomkål i krukor och fick ca 20 fina plantor som jag planterade ut under fiberduk. Jag väntade att få njuta av egen blomkål under sensommaren. Men nej! När jag kollade några veckor senare hade sorkar ätit upp varenda planta. Också mina märgärter, dvs själva växten, lät sig sorkarna väl smaka. De åt upp mer än hälften av plantorna. Åtskilliga timmars arbete gick till spillo.
En stor post på pluskontot är att trädgården ger massor med motion och frisk luft. Det är ett meningfullt sätt att motionera. Jag motionerar inte bara för kroppens skull, utan också för magens, familjens magar, och för plånbokens. De timpengar som vi talar om är ju bara fantasier. I själva verket sparar jag reda pengar genom att skaffa så mycket mat som möjligt från havet, trädgården och skogen. Alla har inte den möjligheten, men om man ids kan man åtminstone plocka bär och svamp, meta eller t.o.m. bara ha en liten odling på balkongen. Tomater har jag ibland odlat på balkongen i stan. Inga problem.
MILJÖVÄNLIG MAT
Den mat man producerar själv är den miljövänligaste. Jag antar då förstås att man inte använder konstgödsel och gifter, samt att man komposterar avfallet. Men jag är inte grön därför att jag vill bidra till ”att rädda världen”. Jag tror inte ens att världen är hotad. Jag är grön främst av egoistiska skäl. Jag vill ha god mat, utan tillsatsämnen. Att hämta grönsaker ur egen trädgård och genast tillreda dem är en njutning. I dag har jag att välja mellan om jag skall stuva bönor eller morötter, eller kanske koka rödbetor. Till sallad blir det som vanligt sallat, gurka, tomat och äpple ur egen odling.
Till detta kommer att jag är mycket naturintresserad. Dagens ungdomar gillar datorer. Jag gillar naturen. Till och med ogräset är intressant. Det vore värt en skild blogg.
Än mer miljövänlig blir maten enom att jag tillreder den på vedspis. Jag använder alltså ingen ström alls i matlagningen. Veden får jag från skogen. Att såga, hugga, rada och bära in ger bättre och mångsidigare motion än att gå på gym, dessutom gratis. Som bonus får man dessutom frisk luft och kan följa med vad som händer i naturen.
Jag bidrar sålunda inte alls till växthuseffeken. Den koldioxid som bildas när jag bränner ved tas upp av växande skog och grödor. I själva verket minskar min inverkan troligen på effekten. Trädgården, gräset, buskar, fruktträd, skog tar troligen upp mer koldioxid än jag producerar genom att bränna ved.
Här är det också skäl att betona att den som fiskar bidrar till att minska eutrofieringen. Fisken innehåller stora mängder näringsämnen. I och med att man tar upp den på land avlägsnar man motsvarande mängd näring. Man bör inte kasta tillbaka skräpfisk, t.ex. brax som nu finns i stora mängder. I stället kan man gräva ner den, kompostera den eller sätta ut den i skogen som mat åt vilda djur och fåglar. (Man kan också koka buljong på den).
EN MILJARD SVÄLTER
På tal om gratis mat får jag i nyheterna höra att FN:s generalsekreterare varnar för att en miljard människor svälter. Han vill att vi skall betala mer för att hjälpa dem. En miljard, med siffror 1 000 000 000 . Det är en obegripligt stor mängd. Vi i Finland är fem miljoner. Tvåhundra gånger fler än hela vårt lands befolkning är alltså undernärda. För många år sedan fastslogs att FN skulle sträva att avskaffa svälten i världen. En miljard som inte får tillräckligt med mat innebär att man har misslyckats totalt. Själv har jag inga illusioner när det gäller svälten. Den kommer alltid att finnas. Inte ens i vårt rika land tycks det vara möjligt att avskaffa undernäringen helt.
Positivt är dock att ganska få faktiskt svälter ihjäl. När folk börjar dö inom ett område brukar FN alltid rycka ut med katastrofhjälp.Därför har det inte inträffat någon stor svältkatastrof sedan 1960-talet. Endast en bråkdel av denna miljard kommer att avlida av hunger.
(Om man är ekofascist som Pentti Linkola anser man att det är fel att hjälpa de svältande. Man borde låta dem dö därför att detta i hög grad skulle minska belastningen på miljön.)
Orsaken till att folk svälter är inte att det inte finns mat. I Finland har vi i decennier haft problem med att bönderna producerat mer mat än vi äter. Antalet jordbruk har minskat i snabb takt sedan 1960-talet. Finland skulle säkert kunna föda en dubbelt större befolkning.
Det är paradoxalt att vi, som lever i ett kallt och mörkt land med en odlingssäsong på blott tre månader, producerar alldeles för mycket, medan länder med ett varmt klimat året runt inte klarar att försörja sin egen befolkning.
Överproduktionen är som bekant inte bara ett problem i vårt land utan i hela EU. Den är EU:s största huvudvärk. En stor del av EU:s budget slukas av subventioner till jordbruket. Överskottet skulle mer än väl räcka för att de de svältande den extra näring de behöver.
JOBB FÖR ARBETSLÖSA
För närvarande har vi drabbats av hög arbetslöshet. Den är speciellt svår för unga. En konsekvens är att man passiviseras. Men man behöver inte nödvändigtvis sitta hemma och grubbla. Man kan i stället fundera på om man kan skaffa sig billig eller t.o.m. gratis mat. Man måste vara aktiv. Skaffa sig kunskaper, t.ex. om svamp. Det finns goda svampar, t.ex. trattkantareller och rumpetsvamp, långt in på hösten. Man kan fiska. Men då måste man ta reda på hur, var och när. Man kan börja planera för att odla någonting nästa år.
Vårt land är kallt och mörkt, men det är glest befolkat. Skogar och vatten finns överallt. Jord finns likaså. Här finns allt vi behöver för att kunna äta gott.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)