VAD VAR DET JAG SADE? SADDAM, BUSH, IRAK OCH DEMOKRATIN.

Irak var för endast sju år sedan, under några mycket dramatiska månader, huvudnyheten i alla världens medier. Den 20 mars 2003 gick en koalition med USA i spetsen till angrepp mot Irak. Den 9 april möttes de amerikanska soldaterna av jublande folkmassor när de körde in i Bagdad.
USA, med president George W. Bush i spetsen, arbetade vintern 2003 energiskt på att få godkännande av FN:s säkerhetsråd för att störta Saddam Husseins långvariga, extremt blodiga och brutala diktatur. Säkerhetsrådet var oenigt och satte därmed tummen ned. Bush fick stöd av Tony Blair i England och några andra länder, bl.a. Danmark, och hotade med krig om Saddam inte gick med på att avgå. I Europa var man, med undantag för England, starkt emot krig. Frankrike och Tyskland motsatte sig ett krig. Det gjorde också Finland.
Mot hökarna i Washington stod duvorna i Europa. En djup politisk klyfta uppstod mellan USA och Europa. Förolämpningarna haglade åt båda hållen. Många trodde att splittringen skulle bli långvarig. Somliga såg t.o.m. USA som det värsta hotet mot den s.k. världsfreden (som ju aldrig existerat). Republikanen Bush var redan från början illa omtyckt i Europa, speciellt inom vänstern och den politiska mitten. I USA hade han däremot efter attacken 11.9 2001 starkt stöd över partigränserna vid denna tid.
Vintern 2003 fördes i stora delar av världen en av de häftigaste och mest omfattande debatterna någonsin. (Kina och Ryssland motsatte sig ett krig och självklart också Nordkorea. Inte underligt eftersom dessa själva är diktaturer, om än inte lika onda som Saddams diktatur). Massdemonstrationer mot Bush hölls i en mängd länder världen över. Självklart också i Irak där Saddam betecknade Bush som ”den store satan”. Några få personer (s.k. nyttiga politiska idioter) också från Finland, åkte till Irak för att fungera som en levande mur mot bombningar. Demonstrationerna tolkades av Saddam som stöd för honom och stärkte hans vilja att trotsa Bush. Han gjorde, liksom så många andra, en felbedömning av Bush och USA.
Också i våra medier fylldes insändarspalterna av inlägg. Mer än 70% av finländarna ställde sig i praktiken på Saddams sida genom att motsätta sig det krig som skulle innebära slutet för honom. En stor mängd finlandssvenska intellektuella kastade sig in i debatten. Jag räknade t.ex. till 27 insändare i Hufvudstadsbladet och hela nio ledare, kritiska mot USA, i samma tidning. Nästan alla ledare var skrivna av Sture Gadd. I dag är det ytterst intressant att läsa dessa inlägg. De vittnar om en nästan hysterisk oro för vad Saddam och hans anhängare, och vad al Qaida kommer att göra, samt om en tilltagande avsky, inte bara för Bush och hans administration utan för USA som supermakt.

MINIENKÄT I HBL
Den 18.2 2003 publicerade Hbl en minienkät i vilken åtta kända finlandssvenska intellektuella tillfrågades om sin åsikt. Professor Jan-Magnus Jansson var emot. ”Det vore oerhört farligt att släppa lös ett anfallskrig,” menade han, ”man vet aldrig hur ett krig sprider sig.” Specialforskaren vid försvarshögskolan Tomas Ries ansåg att det vore strategiskt klokare att inte gå till anfall. Han såg al Qaidas globala terrornätverk som det största hotet. Han fruktade en våg av terrordåd i USA och Europa. F.d. riksdagsman Georg C. Ehrnrooth försvarade ett militärt anfall. ”Det är hög tid att stoppa diktaturen nu,” menade han. Docent Anna Rotkirch sade: ”Det vore oroligt farligt, och mot all internationell rätt.” Lektor Hans Rosing vid Åbo Akademi menade dock: ”Det är moraliskt berättigat att avsätta Saddam med våld om det ger möjlighet för verklig demokrati i Irak.” Docenten, filosofen Kristian Klockars ansåg däremot ett anfall helt och hållet oberättigat. ”Vi kan vara säkra på”, bedömde han, ”att våld föder mera våld”. Journalisten Henrika Zilliacus sade: ”Jag är emot en attack. Det är absurt att tro att man får slut på terror genom krig.” Det sista miniinlägget gjordes av journalisten Annika Sandlund. Hon var helt emot en attack och trodde att man kan lösa problemen på politisk väg, t.ex. genom att häva sanktionerna mot Irak.”
Av de åtta tillfrågade var sex bestämt mot att Saddam störtades med våld och att demokrati tvingades på Irak. Endast jag och Ehrnrooth stödde Bush. (Jag gick som vanligt emot strömmen vilket inte gjorde mig populär, men mina många inlägg publicerades ändå. Någon censur drabbades jag aldrig av trots att jag argumenterade för demokrati!!)
Jag framförde mina argument i ett stort antal artiklar i olika tidningar. I dag har vi facit på hand och jag kan triumferande utbrista: ”Vad var det jag sade.”

BUSHS VISION
Bush hade en vision om att tvinga demokrati av västerländsk typ på Irak. Han var tydligt inspirerad av sin store föregångare Roosevelt, som tillsammans med Churchill, under det andra världskriget planerade att tvinga demokrati på världens då värsta diktaturer, den tyska och den japanska. De lyckades över förväntan. Jag för min del såg ingen anledning till att det inte skulle lyckas även denna gång. Däremot framträdde en rad experter, t.ex. professorn i religionshistoria Nils Holm och hävdade att västerländsk demokrati är främmande för den irakiska kulturen. Motståndarna hävdade allmänt att man inte kan tvinga demokrati på ett folk. De bortsåg då helt från att demokrati med stor framgång tvingades på Japan och Tyskland efter att de krossats militärt under det andra världskriget. I dag har det hållits flera demokratiska val i Irak, det senaste nu i början av mars. Alla de som sade att detta är omöjligt hade alltså fel. Om man är ärlig och uppriktig måste man medge att Bush lyckades. (Däremot hade han förstås fel när det gällde massföstörelsevapnen. Men dessa var alltid en bisak i min bedömning. Kampen för demokrati är, enligt min ideologi, viktigast av allt. Utan demokrati finns enligt min bedömning ingen framtid. Den kanpem måste utkämpas med alla medel. I nästan alla länder har man tillkämpat sig demokrati genom krig och våld, inte minst i USA, Frankrike och Tyskland. Också vi finländare har fått utkämpa blodiga krig för att först skaffa och sedan behålla vår demokrati.)
Att jag tog ställning för Bush berodde i främsta hand på min etiska övertygelse. Diktatur är, enligt min bedömning, det ondaste av alla politiska system. Jag är någorlunda väl insatt i hur diktaturer som Nazityskland, Stalinsovjet och många andra fungerat och fungerar. (Vi skall komma ihåg att det fortfarande finns många diktaturer i vår sargade värld.) När jag läser om dessa känner jag alltid en djup avsky, för att inte säga ett djupt hat blandat med fruktan. Personkult, persondiktatur avskyr jag mest av allt. Jag anser att det är en moralisk plikt att alltid bekämpa sådana system med de medel man har till sitt förfogande. Mitt enda medel är min ”penna” (dator). Bush hade däremot till sitt förfogande världens starkaste krigsmakt. Jag bedömde att Saddam och hans gäng kunde avlägsnas endast genom krig. Jag ansåg att regimen var så ond en regim kan bli. Att alla slickade Saddam av rädsla eller för att få fördelar upplevde jag som avskyvärt. I ett debattinlägg kallade jag de journalister som befann sig i Irak för ”Saddams knähundar”, vilket förstås väckte ilska bland journalisterna. De sålde, menade jag, sin själ för att få ett scoop. Detta utnyttjades självklart av Iraks propagandaministerium. (Den politiska strukturen i Saddams Irak påminde mycket om den i Hitlers Tyskland, ytterligare en faktor som ökade min avsky.)
Jag såg inga oöverkomliga hinder för demokrati i Irak och förutspådde att förhållandena kommer att normaliseras inom tio år. Jag hade dock fel på den punkten. Det gick betydligt snabbare!! Alla de som trodde att man inte kan skapa demokrati i Irak gjorde, som vi i dag vet, en total felbedömning.
I Irak har man redan hållit flera demokratiska val. Den 6 mars hölls ett parlamentsval som fick ampla lovord av utomstående observatörer. Obama betecknade valet som en milstolpe och Ashton såg det som ett bevis för att irakierna vill ha demokrati. Al Qaida hotade som vanligt att mörda alla som röstade, men röstningsprocenten blev trots detta imponerande 62%.

KRIGSMOTSTÅNDARNAS ARGUMENT
Nu i efterhand är det intressant och viktigt att ganska krigsmotståndarnas argument. Mitt allmänna intryck då, och nu, är att de flesta som uttalade sig hade dåliga kunskaper dels om Irak och dels om modern historia, men också om sociologi och psykologi.
En av de ivrigaste motståndarna var Carl Fredrik Sandelin som i flera långa debattartiklar i Hbl i hårda ordalag fördömde dels Bush och hans administration och dels USA:s utrikespolitik under de senaste decennierna. Han hörde till dem som trodde att demokrati inte kan påtvingas. 16.2 skrev han bl.a. i Hbl: ”När västvärlden hoppas på en demokratisk utveckling i Irak så måste den inse att en sådan kräver en lång, intern fredlig mognadsprocess och inte en supermakts ambitioner att sprida sina ideal världen runt.” Själv ansåg jag att detta innebar en grov underskattning av Iraks folk. Jag anser att man kan spåra en viss, visserligen omedveten, rasism eller snarare etnocentrism bakom sådana uttalanden.
Några menade att USA:s agerande försvagade FN. Detta hävdade t.ex. filosofen och journalisten Mårten Ringbom i Hbl 19.2. Han såg USA som det allvarligaste hotet mot FN. Själv tyckte jag att detta argument var naivt i överkant. FN har aldrig varit starkt. Det var redan så svagt och tandlöst som det kunde bli. FN lyckades inte ens förhindra folkmord i centrum av Europa när Jugoslavien föll samman. I Srebreniza mördades 1995 8000 civila mitt under näsan för FN.
Tyngre vägde då argumentet att USA handlade emot folkrätten. Det tråkiga med folkrätten är att den tillät Saddam att starta krig, terrorisera sin egen befolkning, begå folkmord på kurderna utan att ingripa. Men så fort någon på allvar ville stoppa Saddam så plockades folkrättsargumentet fram. Enligt min mening är en folkrätt som skyddar diktaturer inte värd att respekteras.
Ett av krigsmotståndarnas favoritargument var att Bush ingalunda hade några ädla mål, som att befria Iraks folk, stoppa terrorismen och låta folket välja sina ledare, utan att hans motiv var egoism och girighet. Han ville, menade man, helt enkelt lägga beslag på Iraks rika oljefält. Ekonomijournalisten vid Sveriges radio Henric Borgström visade i sin kolumn i Hbl 22.2 hur ihåligt detta argument var. ”Det är,” påpekade han, ”betydligt billigare att köpa Iraks olja på världsmarknaden.” I själva verket var kostnaderna för kriget och för att bygga upp landet på nytt enormt mycket större än det USA eventuellt kunde vinna på att få kontroll över oljan. Detta var min bedömning då och den har visat sig riktig. I dag är det Iraks regering som har kontrollen över oljan och som ger koncessioner åt lämpliga oljebolag.
Rent löjligt var argumentet att USA gick till anfall därför att man ville testa nya vapensystem.
Efteråt har det visat sig att Irak inte hade några lager av massförstörelsevapen. Många ansåg att USA kommer att ljuga och påstå att man hittat sådana, men i själva verket har demokratin och det öppna systemet i USA fungerat som det skall. USA har erkänt att inga sådana vapen hittats. Den formella orsaken till kriget var alltså felaktig. Men detta kunde man inte veta förrän USA gått in i landet och gjort en grundlig undersökning. Själv ansåg jag hela tiden att massförstörelsevapnen var en skenorsak som skulle ge ett juridiskt motiv för att störta den avskydda diktaturen.

Ingen av alla de fruktansvärda scenarier som motståndarna till kriget oroade sig för har inträffat. Tvärtom har Irak blivit en demokrati och har därmed, precis som Bush och Blair planerade, haft en stabiliserande inverkan inom regionen. Irak har i dag, tack vare att den av så många hatade president Bush vågade gå mot världsopinionen, goda utsikter att bli en välmående modern stat. Utan krig och utan Bush skulle situationen i Irak och i hela regionen i dag vara mycket svårare.

BORDE VANHANEN AVGÅ?

AKTUELL POLITIK

Denna blogg är en analys av den i medierna mest omdiskuterade frågan i republiken just nu. Den fråga som stötts och blötts är om statsminister Vanhanen borde avgå för att några redaktörer vid Yle gjort ett scoop, dvs anser sig ha bevis för att han fått ett lass hyvlat virke gratis när han byggde sitt hus för 13 år sedan.

Enligt min analys är hela detta mediepådrag ett exempel på irrelevant och osaklig journalistik. Varför?

Därför att Finland är en demokrati.

Det betyder att makten ligger hos folket, inte hos mediernas redaktörer. Folket utövar sin makt genom att i fria och hemliga val vart fjärde år utse 200 personer till riksdagen, som har den högsta makten i landet. Riksdagen utser regering. Regeringen skall åtnjuta riksdagens, dvs de folkvaldas, förtroende. Den nuvarande majoritetsregeringen har flera gånger fått förtroende i omröstningar i riksdagen.

Statsministerna kan avsättas av riksdagens majoritet eller av regeringspartierna. Han kan också avgå frivilligt, men det har aldrig hänt i vårt land. I dagens läge har han regeringspartiernas och riksdagens förtroende. Eftersom dessa representerar Finlands folk (dvs majoriteten) så har han också folkets förtroende. Därmed är saken klar. Han bör inte avgå.

Dessutom är en eventuell mindre gåva (en hög hyvlade bräder, enligt obevisade uppgifter) för 13 år sedan inte ett sakligt skäl att avsätta en folkets representant som i övrigt skött sitt jobb på ett kompetent sätt. Självklart anser oppositionen att han inte skött sig bra och kräver hans avgång. Överhuvudtaget är det oförenligt med demokratin att en av folket vald representant tvingas avgå av skäl som inte berör hans sätt att sköta sitt jobb. Politiker har samma sätt till privatliv som alla andra. Det viktiga är att de sköter de uppgifter de är valda att sköta, inte att de har ett oklanderligt privatliv (vad nu det kan betyda).

Vad är då mediernas uppgift i en demokrati? Det är en komplex fråga som jag grundligt analyserat en annan skrift. Här vill jag bara påpeka några fakta som medierna själva talar tyst om. Det är mediernas chefredaktörer som ansvarar för innehållet. De är inte valda av folket och behöver självklart inte ha folkets förtroende. De flesta stora medier i vårt land ägs av privata bolag. Yle ägs av staten och styrs därmed inte av kommersiella intressen. Chefredaktörerna väljs av bolagens styrelser. Bolagen är normala kapitalitiska företag i den meningen att de strävar att gå med vinst. Chefredaktörerna väljs m.a.o. med tanke på att de kan driva ett vinstbringande företag. Ett scoop är alltid en fjäder i hatten för ett medium som ökar försäljningen och mängden annonser.

Den springande punkten i min argumentering är att varken chefredaktörerna eller deras underlydande redaktörer väljs av folket. De väljs i stället av en liten elit av kapitalister om man vill uttrycka sig rakt på sak. De har inte, och behöver inte ha folkets förtroende för att göra ett bra jobb, dvs ha en stor upplaga.

Det är helt irrelevant om statsministern har redaktörernas förtroende. Det ena som betyder något är om han har riksdagens, dvs folkets valda representanters förtroende.

Därmed är frågan i rubriken besvarad.

OBAMA ÄR INGEN FRÄLSARE

BARAK OBAMA KOMMER INTE ATT ”RÄDDA VÄRLDEN”.

Presidentvalet i USA har fått betydligt mera utrymme i våra massmedier än det nyligen timade kommunalvalet. Före valet matades vi nästan dagligen med siffrorna från otaliga opinionsundersökningar, vi fick veta om allt som huvudkandidaterna sagt och gjort.
Varför? En utomstående kunde, på basen av den iver med vilken man hos oss följde valrörelsen, tro att Finland är en delstat i USA. Självklart hade valet ett visst underhållninsvärde, men spelar det sist och slutligen någon roll för oss vem som sitter i Vita huset? Svaret är uppenbart nej. Vi är mer beroende av situationen i t.ex. EU, Ryssland och t.o.m. Kina än av USA.

Att Obama blev vald väckte euforiska känslor hos hans anhängare i USA, speciellt hos de svarta. Det kan man förstå. Man kan också förstå att ryssarna hellre förhandlar med en demokrat än med en republikan, men att många hos oss drabbades av glädjefnatt är märkligare. I själva verket skulle vi troligen haft större nytta av McCain än Obama. Den förra är, som typisk republikan, anhängare av frihandel. Obama däremot kommer att försöka minska arbetslösheten genom att stöda den inhemska produktionen. Det betyder alla slags hinder för importen, också importen från Finland. (EU har för övrigt använt samma metod för att skydda sin, alltså vår, produktion, och kritiserats för detta av bl.a. USA).

Endast ca 20% av finländarna stödde McCain. Varför? Vid kommunalvalet blåste det högervindar. Majoriteten i vårt land tycks i själva verket ha värderingar som åtminstone delvis stämmer mer med republikanernas än demokraternas. Hos oss fäster de borgerliga partierna stor vikt vid det som var McCains ständiga käpphäst, alltså skattelättnader. Obama vill höja skatterna för höginkomsttagarna. Hos oss vill regeringen, precis som McCain, sänka dem. Hos oss vill man privatisera och avreglera, man är misstänksam mot ”herrarna i H.fors”. Detta är typiska republikanska idéer. Republikanerna vill ha hårdare straff, mer poliser, hård övervakning av sociala bidrag, begränsad invandring, hårda tag mot terrorister. Allt sådant som man i vida kretsar gillar hos oss. I motsvarande val i Finland skulle McCain troligen fått långt mer än 20% av rösterna. För att inte tala om att en svart aldrig skulle haft en chans att bli president i vårt land.

Många har höga förväntningar på att Obama skall ”rädda världen”. Han talade ju ständigt, liksom John Kennedy på sin tid, om förändring. (Jag kommer ihåg en 80-årig farbror, hemma från Vasa, som emigrerade till USA i början av 1900-talet och blev rik. Någon tid efter att Kennedy blev vald kom han på besök till Vasa för att gifta sig med en hälften yngre kvinna, kusin till min mor. Han var enormt vital och höjde Kennedy till skyarna. Nu skulle det bli fart på Amerika, menade han, och prisade Kennedy. Vi vet hur det gick.)

Varför har så många så stora förväntningar på Obama? Att han är en god talare, har karisma, att han säger det som många vill höra spelar en stor roll. Många längtar efter en stark ledare som de kan beundra och se upp till. Men Obama är långtifrån den enda ”frälsargestalten” i världshistorien. Hittills har kritiken av honom varit ytterst lam. Också de som är kritiska mot USA vill tro på Obamas förändringsbudskap. Destovärre kommer de som har höga förväntningar på att Obama skall skapa en bättre värld att bli djupt besvikna. USA är på väg ner i en djup depression, som kan bli långvarig. Han kommer att ha fullt jobb på hemmaplan. Det blir inte mycket tid för ”att rädda världen”.

Den amerikanska presidenten är världens mäktigaste man. Men inte ens världens mäktigaste man kan göra särskilt mycket för en bättre värld. President Bush försökte åstadkomma en tryggare och mer demokratisk värld. Han störtade den hatade talibanregimen i Afganistan, liksom den lika hatade diktatorn i Irak. Han lovade infånga Usama bin Laden och krossa den islamska terrorismen. Han försökte hindra Nordkorea och Iran att skaffa kärnvapen. Alla dessa planer misslyckades i mer eller mindre hög grad. Obama har mindre chanser att lyckas än Bush. Världens diktatorer har inget att frukta av Obama som absolut inte har råd med något nytt krig. Allt tyder på att USA:s roll som supermakt, som redan är starkt reducerad, kommer att minska ännu mer under Obama. I stället blir EU:s, Rysslands, Kinas, Indiens och Brasiliens inflytande större.

De gröna hatade Bush för att han vägrade underteckna Kyotoprotokollet. Men hans motstånd blev svagare med åren och han erkände problemet. Obama kommer säkert att underteckna, men det kommer inte att ha någon omedelbar verkan, lika litet som inom EU. Kina har för övrigt gått förbi USA som den värsta boen när det gäller växthusgaser. Många delstater i USA, med Kalifornien i spetsen, har redan gjort mer än de flesta EU-länder för att minska växthusgaserna. USA är som bekant en miljöbov av stora mått, framför allt genom att alla kör egna bilar och eller åker billigt flyg. Dessutom konsumerar amerikanarna enorma mängder prylar. Man skall dock inte glömma att USA har massor av nationalparker och andra skyddade områden. Landet är lika stort som det geografiska Europa men har hälften mindre befolkning.
Ur miljösynvinkel är en depression en välsignelse, ju längre och djupare dess bättre. Konsumtionen minskar, man reser mindre, åker mindre bil, bygger färre vägar etc. USA håller nu på att glida ner i ett sådant ”miljövänligt” tillstånd. Det var en viktig orsak till att Obama blev vald. Bristen på pengar är ett effektivare hinder för miljöförstörelse än regler och lagar. (Sovjet saknade helt miljövård, ändå fanns där mer orörd natur än i något kapitalistiskt välfärdsland). Obama kommer att göra allt som står i hans makt för att vända utvecklingen och få igång konsumtionen igen. Målet är, som överallt, ekonomisk tillväxt och därmed ökad konsumtion av prylar och tjänster som man inte behöver. Att spara, skära ner, minska onödig konsumtion är inte ett alternativ för Obama.

ÄR KAPITALISMEN PÅ FALLREPET?

HÅLLER KAPITALISMEN PÅ ATT GÅ UNDER?

För ca 20 år sedan brakade den kommunistiska, statsreglerade planekonomin samman under tyngden av sina inneboende svagheter. Sovjet gick till historien. Ekonomin avreglerades under kaotiska former och ersattes för en tid av vad man i väst kallade rövarkapitalism. Den andra kommunistiska stormakten, Kina, avreglerade en stor del av sin industri. Man införde en avgränsad kapitalism. En stor del av produktionen förblev dock i statens ägo. Jorden i Kina ägs t.ex. fortfarande av staten. I Vietnam, som efter det långa, blodiga och grymma kriget, blev kommunistiskt har ledarna delvis avreglerat en del av produktionen. Man har alltså infört en partiell kapitalism. Endast i ett fåtal obetydliga stater såsom Nordkorea och Kuba har man hållit fast vid en sträng kommunism, dvs vid att all produktion ägs och planeras av staten.
Det gick ett euforiskt rus genom den kapitalistiska världen när den kommunistiska planekonomin rasade samman. Kriget mellan kapitalism och kommunism, som startade genom den ryska revolutionen 1917, hade äntligen tagit slut. Kapitalismen hade segrat och därmed bevisat sin igen förträfflighet som ekonomiskt system.
Man kan gott tala om ett ideologiskt paradigmskifte under 1980-talet. Det märktes tydligt också i vårt land. Marknaden skulle lösa alla problem som den statliga regleringen gått bet på. Avreglering, privatisering, konkurrens, större löneskillnader, sänkta skatter, optioner, och ständigt ökande produktion och konsumtion blev de nya slagorden. Livets mål och mening blev, enligt de nyfrälsta ideologerna, att jobba allt mer, och allt hårdare, för att producera allt mera, och sedan konsumera, konsumera och sedan ytterligare konsumera en liten smula till. Och hade man inte pengar för de senaste teknologiska prylarna så fick man låna. Bankerna var rundhänta med lån. Habegäret och egoismen upphöjdes till den starkaste drivkraften. Skäm bort dig själv ersatte solidaritet och jämlikhet som slagord.
Allt detta skulle styras av enorma elektroniska, globala penningströmmar som sköttes av internationella jättebanker. Bankdirektörerna blev spindlarna i nätet. De skulle belönas med saftiga optioner för sitt skickliga arbete. De styrde de astronomiska penningflödena och därmed var de rikaste, mäktigaste och vackraste. Att producera mat var ute, att producera pengar var inne.
Euforin var, som alltid inom politiken, förhastad. Långtifrån alla (inklusive undertecknad) var övertygade om kapitalismens ofelbarhet. Liksom statsreglerad planekonomi har en oreglerad marknad en mängd inneboende svagheter. De starka vinner, de svaga slås ut. Ett slags socialdarwinism alltså. Under de senaste åren har svagheterna blivit alltmer tydliga. Själv har jag länge väntat den depression vi nu är på väg ner i. Jag väntade en liknande utveckling i slutet av 80-talet och sålde då bort mina (fåtaliga) aktier när priserna var på en fantasinivå.
I dag skrivs det historia. Vi upplever nu att den oreglerade penningmarknaden rasar samman som ett gigantiskt korthus. Att sammanbrottet började i USA, kapitalismens högborg, var symptomatiskt. Tar man bort ett kort, ett globalt kreditinstitut, så börjar de andra rasa. Vi får en dominoeffekt. Aktiemarknaden grips av panik, kurserna råkar i fritt fall. Aktieägarna förlorar varje dag astronomiska summor. Självklart kan man inte i evighet hålla igång en tillväxt genom att bankerna ger större och större lån.
Det är i främsta hand frågan om ett psykologiskt fenomen. En del aktieägare blir rädda att förlora pengar och säljer ut. Därmed sjunker kursen. Andra som ser att kursen sjunker skyndar sig att sälja så länge man ännu får ett hyggligt pris. Detta leder till att kursen sjunker ytteligare, vilket i sin tur leder till allmän panik som gör att kurserna, också på solida firmor, rasar i botten. Hela processen underblåses av att en del av affärerna sköts av datorer.
Om man i denna situation följer kapitalismens lagar, dvs. låter marknaden lösa problemen, så hamnar vi i en djup depression. I och för sig inget nytt. En fri marknad drabbas alltid med ojämna mellanrum av depressioner. Vad en sådan kan leda till fick världen erfara för 80 år sedan. Det finns bara ett sätt att försöka hindra en katastrof: reglering, att staten ingriper och försöker kontrollera penningmarknaden. I princip är det frågan om ett slags socialism, om än begränsad sådan. Men om ekonomin trots allt går igenom denna kris någorlunda intakt så uppstår frågan: hur skall man garantera att detta inte upprepas, eventuellt med ännu värre konsekvenser? Ingen kris varar i evighet. När den är över är det dags att grundligt diskutera hur förträfflig en oreglerad kapitalism sist och slutligen är.
I själva verket var kapitalismens seger ganska ihålig. I våra dagar existerar det knappast någon renodlad kapitalism någonstans. Vi måste gå tillbaka till 1800-talet för att finna en fri och oreglerad marknad. Kapitalismen genererade då, som varje ideologi, motkrafter. De viktigaste var socialismen och fackföreningarna och framför allt demokratin.
Att staterna i dag försöker stoppa paniken inom penningmarknaden är ett uttryck för en ideologi som redan länge i tysthet utvecklats av de demokratiska institutionerna. Den innebär i själva verket ett steg tillbaka mot socialism och planekonomi. Staterna har redan länge ökat regleringen av nästan all ekonomisk verksamhet. Det senaste är försöken att stoppa växthuseffekten. Före det har otaliga lagar stiftats för att reglera marknadens utnyttjande av miljön. Vi kallar det miljövård. Förr kunde man bygga när och hur man ville. I dag får man knappt bygga ett utedass utan detaljerade ritningar och myndigheternas tillstånd. Energiproduktionen blir allt strängare reglerad. Stenkol finns i enorma mängder och är en billig energikälla. Men dess användning begränsas av ständigt strängare regler. En fri marknad stöder inte förnybar energi. Oljepriserna fluktuerar vilt. Alltså måste staterna kommer in också här i avsikt att styra marknaden genom lagar och subventioner.
Den tyska filosofen F. Hegel hävdade att historien uppvisar en pendling mellan ytterligheter. Den ena ytterligheten, tesen leder obönhörligen till sin motsats, antitesen. Denna i sin tur är ohållbar. Tes och antites förenas småningom i ett högre tillstånd, syntesen. Det blir intressant att se om planekonomi och kapitalism skall kunna förenas i en syntes, ett system som förenar systemens goda sidor, men undviker de katastrofala svagheterna. En demokratiskt reglerad marknad kan vara svaret.