RICHARD DAWKINS STÖRSTA MISSTAG
Den engelska biologen R. Dawkins är förmodligen den mest omdiskuterade och debattglada biologen i västvärlden under de senaste decennierna. Han blev känd genom sin teori om att vi i själva verket styrs av våra gener som drivs av en enda sak, dvs en strävan att föröka sig själva. Allt vårt beteende kan i sista hand återföras, dvs förklaras, utgående från de ”själviska generna” som i sin tur är en produkt av evolutionen.
Jag var från början rätt skeptisk till denna teori. Den försöker, enlig min bedömning, förklara alltför mycket utgående från alltför litet. Teorin är extremt reduktionistisk och jag är skeptisk till enkla reduktionistiska teorier. De är vanligen snarare visioner än verkliga förklaringar.
På älde dagar har Dawkins sökt en ny marknad för sin längan att vara i centrum av häftiga debatter. Han har satsat massor av tid och arbete på ett slags korståg mot religionerna. (Ordet korståg är förstås ironiskt om en ateist. Ett korståg är ju en kamp för att sprida den religion man tror på. Dawkins kämpar i stället mot alla religioner. Han för alltså egentligen ett antikorståg.) Hans bok THE GOD DELUSION är en sammanfattning av detta antikorståg. Jag studerade boken rätt grundligt under våren 2008 och skrev en lång artikel om den. Artikeln publicerades i Finsk Tidskrift och den finns på min blogg.(9.5 2008)
Anders Lundberg, rikssvensk professor emeritus, har läst såväl Dawkins bok som min rätt kritiska recension av boken. Han har i ett melj till mig framfört en rad kommentarer till min analys. Jag går här inte in på detaljer utan konstaterar bara att han anser min analys vara orättvis mot Dawkins och på några punkter direkt felaktig. Jag är tacksam för hans kommentarer och kritik och den inspirerar mig att en än gång fundera över Dawkins och hans kamp mot religionerna. Här försöker jag precisera min kritik mot Dawkins. Dessa funderingar har fått extra bränsle p.g.a. att Fritänkarna r.f. i Finland nyligen betalade reklamutrymme på bussarna i Helsingfors för en slogan som lyder. JUMALA OM TUSKIN OLEMASSA. VOIT SIIS NAUTTIA ELÄMÄSTÄ. (Gud finns knappast. Du kan alltså njuta av livet.) Märkligt nog väckte denna reklam stor uppståndelse. Den debatterades allmänt i medierna. (Nyhetstorkan under sommaren gör att vad som helst duger att fylla spalterna med. Michael Jacksons, en popstjärnas, död fick t.ex. enorm uppmärksamhet.) Många ansåg ateisternas reklam för sin sak vara opassande. Religionerna får gärna göra hur mycket reklam de vill men inte ateisterna, var budskapet.
Ytterligare inspiration fick jag av en utmärkt kolumn av teologen Patrik Hagman i VASABLADET 26.6. Han tar upp den syn på religionerna som Dawkins och andra ”kämpande” ateister gör sig till tolk för. Han hänvisar till filosofer och religionsvetare som menar att Dawkins i stort sett missat poängen med religionerna. Dawkins krossar en ”högubbe” (a strawman) som i stor utsträckning är en konstruktion av ateisterna själva. Den kritik dessa filosofer, och Hagman, anför går efter samma linjer som jag själv fördes in på när jag läste Dawkins THE GOD ILLUSION. Det inryck som växte sig allt starkare när jag läste boken var att Dawkins missat poängen. Han förstår inte vad världens många religioner handlar om, han förstår inte varför folk är religiösa och än mindre varför religionerna har en stor roll i historien och än i dag i många samhällen.
Hagman har inte alldeles fel när han skriver: ”Dagens ateister attackerar en kristendom som bara existerar i deras egna huvuden.” Men sedan gör han sig själv skyldig till samma misstag, dvs att dra alla ateister öven samma förenklade kam. Han påstår att ateisterna ser religionen som i stort sett roten till alla problem i världen. I själva verket är det bara en liten minoritet, historiskt okunniga, ”fundamentalistiska” ateister som har en så enfaldig åsikt. De flesta ateister är helt enkelt ointresserade av religion.
Hagman påpekar att ateisterna långt ifrån är eniga sinsemellan. Han menar att ”fundamentalistiska ateister” såsom Dawkins, enligt mer ”liberala och intellektuella” ateister ”på sikt misskrediterar ateismen som livshållning och intellektuellt projekt.” Det är förmodligen naturligt för en troende att tro att ateismen liknar religionerna genom att vara just ”en livshållning och ett intellektuellt projekt”. Men det är ett stort misstag. Det enda som är gemensamt för alla ateister är att de inte tror på några gudar. I övrigt kan de ha precis vilken inställning som helst till frågan om livets mening. Ateismen är inte, som det ofta felaktigt påstås, ett slags tro, utan avsaknad av tro på det slags övernaturliga väsen som går under benämningen gudar. En ateist kan mycket väl gilla kyrkan och dess verksamhet, följa dess traditioner etc.
DAWKINS STÖRSTA MISSTAG
Hans grundläggande misstag är att anföra rationella argument mot religionernas teser. Som naturvetenskapsman är han van att basera sig på logik och vetenskaplig testning. Hans underförstådda antagande är att religionerna strävar att ge en rationell världsbild ungenfär på samma sätt som vetenskapen. Men om man rationellt analyserar vilken religion som helst så blir resultatet att den är rent nonsens.
I alla religioner spelar musik, sång, dans, predikningar, heliga skrifter, upprepning, mässande, bilder, symboler en central roll, men aldrig rationella argument eller empiriska fakta. Vad visar detta? I vetenskapen sjunger man inte, inte heller mässar man eller har heliga skrifter. Detta visar att religionerna alltid vänder sig till människans känsloliv, aldrig till hennes förnuft. För vetenskapen gäller det omvända. Religionerna finns, kort sagt, för att de fyller många människors känslomässiga och sociala behov. (Samt givetvis för att de är ett utmärkt medel för att manipulera massorna. Egyptens pyramider skulle aldrig ha byggts utan religion.)
Den stora svagheten i Dawkins och många andra moderna ”kämpande” ateisters religionskritik är att de inte har något att erbjuda i stället. Dawkins bok innehåller massor av i och för sig helt korrekt kritik, men han erbjuder ”stenar i stället för bröd” för att uttrycka sig bibliskt. Han menar att vetenskapen för honom fyller behovet av mening och sammanhang. Men han är ett undantag. För den stora massan, dvs för 99% av världens folk är forskning abstrakt och främmande. Ateisterna rekommenderar att man skall njuta av livet. Också detta är ett slags fromt nonsens. Majoriteten av jordens folk har fullt jobb med att försöka överleva. Också i den industrialiserade världen jobbar folk i dag mer och hårdare än någonsin. På fritiden glor man mest på tv eller liknande. Det är inte många som har råd och tid att faktiskt njuta av livet. Men så har det i själva verket varit under alla tider.
Detta faktum är i själva verket en viktig orsak till att massorna vänt sig till religionerna för att få tröst. När livet är hårt, fyllt av arbete, fattigdom och umbäranden så är det naturligt att man griper efter löftet om ett evigt liv i paradiset som om ett halmstrå. Den fattige har aldrig haft någon glädje av detta livet. Därför är drömmen om ett liv efter döden, ett liv utan hårt arbete, utan stress, utan tvång och myndigheter, ett liv där man är älskad, respekterad och frisk från alla krämpor så lockande. De moderna ateisterna har ingenting annat att erbjuda än ”blod, svett och tårar” (för att citera Churchill). Att han nästan helt ignorerar detta centrala problem är Dawkins största misstag. Han vill inte ens erkänna att det existerar.
ALTERNATIV TILL RELIGIONERNA
En av de första som öppet förde fram en ateistiskt livsfilosofi var den franske filosofen Auguste Comte (död 1857). Han är pappa till den riktning inom filosofin som kallas positivism men han är också grundaren av sociologin. Han präglade också benämningen ”altruism” (En altruist är en person som av helt oegoistiska skäl, dvs utan att förvänta vare sig straff eller belöningar efter döden, arbetar för sina medmänniskor). Han ansåg sig ha goda skäl att tro att religionerna så småningom kommer att självdö när människan blir mer upplyst.
Det viktigaste för honom var inte att anföra argument mot religionerna. Det ansåg han vara onödigt eftersom de inte grundade sig på förnuftet och därför var förutbestämda att dö ut. Det viktigaste var att formulera en livsfilosofi som kunde ersätta religionerna. En stor del av sitt liv ägnade han sig åt just detta. Det centrala begreppet i hans livsfilosofi är utveckling. Han trodde att upplysning och vetenskap skulle omvandla människan och göra henne mer social och altruistisk. Felet med religionerna är att de är statiska, inte utvecklas, menade han.
Positivismen blev en av många orsaker till att religionernas betydelse i västvärlden kraftigt minskade. Här bör betonas att Comte trodde att utvecklingen i främsta hand skulle ta sig uttryck i en ”moralisk förbättring av människan”. I våra dagar har positivismen förlorat sin betydelse. Den har ersatts av en mycket mer materialistisk och mindre idealistisk tro på kapitalismen och på den heliga ekonomiska tillväxten. Kapitalismen passar i själva verket utmärkt ihop med kristendomen, vilket visas i USA, världens enda supermakt, men med en övervägande, troende kristen befolkning.
En viktigare orsak till att religionernas inflytande minskade var den socialistiska rörelse som startades av Karl Marx (död 1883). Socialismen hade verkligen ett budskap och en livsfilosofi. Den var ursprungligen starkt idealistisk och apellerade därför också till intellektuella och konstnärer. Men främst riktade den sig till de fattiga och förtryckta, till det som Marx med en svepande generalisering kallade proletariatet eller arbetarklassen. Socialismen hade en vision om ett jämlikt och rättvist samhälle där var och en bidrar efter sin förmåga och får det han eller hon behöver för att leva ett gott liv. Uppenbart är att socialismen tog många tankar från kristendomen. Jesus ömmade ju också för de fattiga och förtryckta. Men i stället för att fantisera om ett paradis i en tillvaro efter döden utmålade socialisterna ett framtida jordiskt paradis, dvs det kommunistiska samhället där allt ägs och förvaltas gemensamt och där alla konflikter och strider har upphört. Detta var en kraftfull och lockande vision för miljoner fattiga och förtryckta fram till sovjetimperiets sammanbrott. Socialismen erbjöd ett alternativ till religionernas utomvärldsliga eskatologi och samtidigt var den öppet religionskritiska. Slagordet var: ”Religionen är opium för folket”.
Socialismen är antirasistisk och antinationalistisk. Men alternativen till religionerna har ibland varit både rasistiska och nationalistiska. Nazismen utformades medvetet med framför allt katolicismen som modell. Den var uttryckligen antirationell (som religionerna) och riktade sig till känslan. Folket, rasen och nationen upphöjdes till en slags helig treenighet. Tron på den ariska rasens överlägsenhet var ingenting annat än just en religiös tro. Hitler dyrkades av miljoner som ett slags Tysklands frälsare.
Många har förundrat sig över att nazismen, en grym och brutal lära, kunde få starkt stöd just i Tyskland, Europas mest religiösa stat där både katolicismen och protestantismen i århundraden hade varit stark. Men å andra sidan kan man förundra sig över att en mycket brutal version av kommunism gick segrande fram i Ryssland där den ortodoxa katolicismen så länge haft en helt dominerande makt över själarna. Vad lär vi av detta? Jo att religionerna inte är något skydd mot makthunger, brutalitet och grymhet.
KOMMER RELIGIONERNA ATT DÖ UT?
August Comte förutspådde för drygt 150 år sedan att religionerna kommer att dö ut när mänskligheten blir mer upplyst. Karl Marx menade samma sak. Nietzsche hävdade i slutet av 1800-talet: ”Gud är död!” Ännu på 1960-talet var det vanligt bland intellektuella att anse att religionerna håller på att förlora sin makt över sinnena. Hur har det gått? Hade de många som under 1800-talet förutspådde religionernas undergång rätt eller fel?
Ingen av de stora religionerna har dött ut. Tvärtom, de har i dag fler anhängare än någonsin. I den meningen hade Comte et al. alldeles fel. Men om vi kunde uppväcka Comte och låta honom bekanta sig med situationen i dag skulle han knappast medge att han hade fel. Han skulle för det första peka på att det på hans tid fanns ytterst få som öppet var ateister. I dag kan de räknas i hundratals miljoner. Relativt sett har antalet ateister ökat enormt, medan antalet troende minskat kraftigt. Vidare skulle han påpeka att han förutspådde utvecklingen på mycket lång sikt. Det tar hundratals år innan religionerna dör ut. Han skulle påpeka att det tog hundratals år för religionerna att sprida sig. Vi talar om mycket långsamma processer.
Men framför allt skulle han betona att religionerna har förändrats. De har liksom hela samhället påverkats av upplysning, utveckling och utbildning. Religionerna accepterar i dag att kvinnor får utbildning och jobbar utanför hemmet, en del religioner accepterar t.o.m. kvinnliga präster, många accepterar preventivmedel. På Comtes tid var t.ex. skilsmässa, sex utom äktenskapet, abort och homosexualitet svåra synder. I dag tolereras sådant av mer liberala troende. Visserligen finns det fortfarande, skulle han säga, människor som tror på samma sätt som i början av 1800-talet, men de är en minoritet. Också i de flesta muslimska länder har en viss modernisering skett.
Comtes slutsats skulle alltså bli att han på det stora hela hade rätt. Jag håller med honom.
Visar inlägg med etikett RELIGIONSFILOSOFI. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett RELIGIONSFILOSOFI. Visa alla inlägg
söndag 12 juli 2009
tisdag 21 april 2009
GUD ÄR ORSAKEN TILL ALLT ONT
GUD ÄR ORSAKEN TILL ALLT DET ONDA
Lars-Johan Sandvik, kyrkoherde i Nykarleby, grubblar i sin påskkolumn i Vasabladet 10.4 över ondskan i världen och lidandets problem. Varför får lidandet finnas, frågar han sig, men erkänner att han inte kan ge något begripligt svar. Om Gud är god borde han ju inte tillåta allt det onda i världen. Så varför finns det?
För en ateist är detta inget problem. Människan är ett djur bland andra djur, omän det intelligentaste. Evolutionen har gett henne, liksom andra djur både förmåga till det vi kallar ont och det vi kallar gott. Problemet uppstår när man tror på en god och allsmäktig gud.
Sandvik säger att han har ”hundra obesvarade frågor”. Det är sympatiskt att en präst erkänner sin okunskap. Han är sannerligen inte den första som grubblar över religionens paradoxer. Ett berömt exempel i Gamla Testamentet är Jobs bok. Den handlar om en gudfruktig och rättskaffens man, Job, som trots sitt goda leverne drabbas av de mest ohyggliga olyckor. Bl.a. dödas hans barn. Han kan inte begripa varför han, som noggrannt följer Guds bud, drabbas medan många som begår onda gärningar aldrig råkar ut för sorg, olyckor och katastrofer. Varför straffar Gud sin trogne anhängare, men inte de otrogna, frågar Job förtvivlat. Man behöver inte vara en Job för att tycka att detta är absurt.
Faktum är att redan de babyloniske vise männen grubblande över lidandets problem. Långt före Jobs bok skrevs ett babyloniskt diktverk kallat ”Den rättfärdige som lider”. Babylonierna hade visserligen flera gudar. Den mäktigaste var Shamash, solguden, men de dyrkade i övrigt sina gudar på samma sätt som judarna i Gamla Testamentet. Deras religion innehöll, liksom judarnas, en mängd regler för hur den troende bör handla. Men babylonierna kunde förstås konstatera detsamma som judarna. Också de som följer alla regler drabbas av sorg och lidande. I den babyloniska dikten räknar författaren upp alla de sorger och bedrövelser som den troende drabbas av. Han kan inte förstå varför gudarnas lydiga tjänare drabbas. Liksom Sandviks kolumn utmynnar det över 3000 år gamla babyloniska diktverket i uppgivenhet. Guds vägar är obegripliga för mänskligt förnuft. Vi måste helt enkelt bara lita på Gud ”Livets och tillvarons gåta löser vi,” skriver Sandvik, ”inte med logiken.” Svaret är alltså en blind tro och förtröstan. Credo quia absurdum.
Men det finns ett svar. I själva verket ett ganska enkelt svar. Vi behöver ingalunda ge upp förnuftet och logiken. Det är ju trots allt Gud själv som skapat förnuftet och logiken för att rusta oss för att överleva i den hårda, skoningslösa värld som han skapat. Det är ju just förnuftet, intelligensen och logiken som höjer oss över djuren, som gör oss till människor, som gör oss unika och t.o.m. till ”Guds avbilder”. Att ge upp logiken är praktiskt taget hädelse. Att antyda att Gud inte tänker och resonerar logiskt är att förminska honom, att göra honom till en person utan plan och system. Ja att göra honom slumpmässig.
För närvarande läser jag Allan Klynnes bok Kleopatra. Liv och legend. (Prisma 2009). Boken handlar, som titeln säger, om drottning Kleopatra, den säkerligen mest kända och omdiskuterade kvinnan under antiken. Hon var ju för övrigt också farao och gud. De flesta vet säkert att mänsklighetens historia är proppfull av våld, krig, blod och vad vi i dag kallar ondska. Men det är en sak att veta detta på ett abstrakt plan och en helt annan att läsa om alla mord, krig, om alla konspirationer om allt förräderi mera i detalj. Det ligger ett romatiskt skimmer över kärleksaffären mellan drottningen och den romerske diktatorn Julius Caesar. Men i verkligheten var romantiken mycket långt borta. Det är ingen större överdrift att karakterisera dessa två berömda gestalter som maktgalna mordmaskiner. Det är otroligt för en modern människa att läsa om hur personer som de kungliga släktingarna i Egypten, och de olika romerska befälhavarna och politikerna använde alla medel, inklusive alla tänklbara slag av mord, för att göra sig av med konkurrenter och motståndare. Den enda rätt som gällde var den starkares rätt. Och Caesar visade sig vara starkast. I historieböckerna framstår han som en klok och upplyst regent som reformerade romarriket. Det var han visserligen, men han var också en man utan några som helst skrupler. Han skröt med att hans krig i Gallien hade skördat en miljon offer. Han ägnade sig åt alla tänkbara sexuella förlustelser, både med flickor och gossar.
Denna period för drygt 2000 år sedan är på intet sätt unik i mänsklighetens historia. Det har funnits många långt värre härskare än Caesar. I själva verket är han i jämförelse med de flesta mäktiga diktatorer en ganska sympatisk person.
Hur kan Gud tillåta sådant? Eftersom han är allsmäktig kunde han när som helst sätta stopp för mord och krig, för naturkatastrofer, för förtryck osv. Han kunde straffa de onda och belöna de goda. Man kan inte heller säga att Gud inte vet vad som sker. Tvärtom. Han är ju allvetande. Han ser varje mord som sker, varje liten gosse eller flicka som blir våldtagen, varje mor som dör i barnsäng, varje individ som krossas till döds i en jordbävning, varje barn som blir uppätet av vilda djur, han ser varje människas sorg och förtvivlan osv. Eftersom det är han som skapat allting, inklusive människan, just sådana som det är, så är han den yttersta orsaken till allt ont och allt lidande. (Självklart är han också den yttersta orsaken till allt gott och till all lycka.) T.o.m. de troende medger att Gud vet om allt ont som sker och att han kunde hindra det, om han ville. Så varför gör han det inte? Är han ett monster, okänslig för den oändliga mängden lidande i världen?
Varför läser jag en bok som handlar om mord, våld, en smula sex och brutal kamp om makten? Jag kunde svara att jag är nyfiken, att jag vill veta vad som hände. Men det är inte alldeles sant. Jag vill inte veta vad som verkligen hände i medelhavsområdet för drygt 2000 år sedan. Jag är inte nyfiken på de vanliga människornas dagliga strävan utan på makthavarna. Caesar är intressant, inte de tusentals anonyma legionärer som gjorde det möjligt för honom att gripa makten. Än mindre intressanta är de miljontals män, kvinnor och barn som dog en våldsam död i krigen och utrensningarna. Ingen skriver någonsin böcker om offren. Det är makthavarna, segrarna som är intressanta. Det är det våld, de krig, den maktkamp, den erotik som leder till seger som intresserar forskarna och i sista hand läsare som du och jag.
Tag en bok från hyllan i något bibliotek. Vad handlar den om? Med hög sannolikhet handlar den om våld, krig, maktkamp eller erotik eller om hot och katastrofer av olika slag. Jag brukar ibland titta på de animerade serier som visas för barn i tv. Dessa innehåller alltid något element av hot, våld eller maktkamp. Det finns väl knappast något snällare och gosigare än Tove Janssons muminvärld. Mumintrollen är inkarnationen av goda människor. Är det därför muminberättelserna är så populära världen över? Nej det är därför att de goda trollen konfronteras av olika slag av hot och ondska. De måste uppleva ett hot för att skapa spänning, men de måste också besegra hotet. Hotet kan vara en komet som rusar mot jorden, en översvämning, en skurk som Stinky eller mystiska varelser swom Morran eller hattifnattarna. Men hotet kan också vara svartsjuka, en längtan efter äventyr etc. Muminvärlden är alltså en värld av både ont och gott.
Anta att Tove Jansson hade gjort muminvärlden enbart god. Ingen Stinky, ingen Morra, ingen Filofjonka, inga naturkatastrofer, enbart glada, lyckliga varelser som äter, sover och leker dag ut och dag in. Varelser som aldrig dör, alltid är lyckliga, aldrig möter några hot. Kort sagt en värld utan ondska. Skulle en sådan serie ha blivit enormt populär? Svaret är självklart. Ingen skulle orka läsa sådana böcker. Ondskan och lidandet är nödvändiga ingredienser i varje god berättelse. Själva Bibeln är fylld av våld. Alla berömda epos från Odysséen till Kalevala är våldsspäckade.
När jag var yngre läste jag rätt mycket deckare. Det som gör en deckare värd att läsa är våld och ondska. Författaren är den allsmäktige och allvetande gud som skapar deckarvärlden. Ingen författare har någonsin blivit berömd för att skriva en bok om enbart goda människor. Ondskan och döden är nödvändiga ingredienser i alla de oändligt många världar som forfattarna skapar. Inte underligt därför att ondskan och döden är nödvändiga också i den verkliga världen.
Svaret på lidandets och onskans problem är alltså att ondskan är nödvändig för att livet skall bli ett spännande äventyr. Detta insåg Gud när han planerade att skapa ett universum. Han kunde ha skapat en god värld befolkad av goda människor. Men vad skulle det ha varit för mening med en sådan värld och sådana människor? En människa som inte kan göra något ont har ingen fri vilja. Hon är som en biologisk robot som är progammerad att endast göra gott. Hon är fullkomligt ointressant. Självklart insåg Gud detta. Att skapa en god värld skulle alltså ha varit fullkomligt meningslöst. Han måste hitta på något mycket bättre för att skapandet skulle få någon mening.
Lösningen var självklar. Han måste skapa en värld som inte var färdig, utan som tvärtom var en utgångspunkt, en början. En värld i utveckling. En värld med massor av problem och hot, eller utmaningar, som man säger i dag. Men för att göra världen intressant måste den bli oförutsägbar. Den måste skapas så att inte ens Gud själv kunde veta vad som kommer att hända. En deterministisk värld är ointressant. Därför måste han skapa intelligenta varelser. Och intelligens kan man ha endast om man har fri vilja. (Robotar har ingen intelligens). Genom intelligensen blev världen enormt komplicerad, men samtidigt öppnades hisnande möjligheter för utveckling i alla tänkbara riktningar.
Ett faktum som man vanligen inte beaktar i diskussioner om lidandet och ondskan är att Gud inte bara skapade jorden och vårt solsystem utan ett obegripligt stort universum. Varför? Därför att han är oändlig och därmed måste han skapa en oändlig mängd möjligheter. Forskarna har under de senaste åren upptäckt några hundra solsystem i jordens närhet. Det finns antagligen flera miljarder solsystem i vår galax. Och i det kända universum finns det miljarder galaxer. Det är otänkbart att Gud skulle ha skapat en så enorm värld enbart för människans skull. Självklart finns universum till för livets skull. Det betyder att det måste finnas liv överallt och vid alla tider. Kanske finns det t.o.m. någonstans alltigenom goda varelser.
Universum är kort sagt Guds experiment. Inte ens han vet hur det kommer att utvecklas. Men den största frågan av alla är: Är vårt universum Guds enda experiment eller
håller han samtidigt igång många experiment, många universa, kanske t.o.m. oändligt många?
Lars-Johan Sandvik, kyrkoherde i Nykarleby, grubblar i sin påskkolumn i Vasabladet 10.4 över ondskan i världen och lidandets problem. Varför får lidandet finnas, frågar han sig, men erkänner att han inte kan ge något begripligt svar. Om Gud är god borde han ju inte tillåta allt det onda i världen. Så varför finns det?
För en ateist är detta inget problem. Människan är ett djur bland andra djur, omän det intelligentaste. Evolutionen har gett henne, liksom andra djur både förmåga till det vi kallar ont och det vi kallar gott. Problemet uppstår när man tror på en god och allsmäktig gud.
Sandvik säger att han har ”hundra obesvarade frågor”. Det är sympatiskt att en präst erkänner sin okunskap. Han är sannerligen inte den första som grubblar över religionens paradoxer. Ett berömt exempel i Gamla Testamentet är Jobs bok. Den handlar om en gudfruktig och rättskaffens man, Job, som trots sitt goda leverne drabbas av de mest ohyggliga olyckor. Bl.a. dödas hans barn. Han kan inte begripa varför han, som noggrannt följer Guds bud, drabbas medan många som begår onda gärningar aldrig råkar ut för sorg, olyckor och katastrofer. Varför straffar Gud sin trogne anhängare, men inte de otrogna, frågar Job förtvivlat. Man behöver inte vara en Job för att tycka att detta är absurt.
Faktum är att redan de babyloniske vise männen grubblande över lidandets problem. Långt före Jobs bok skrevs ett babyloniskt diktverk kallat ”Den rättfärdige som lider”. Babylonierna hade visserligen flera gudar. Den mäktigaste var Shamash, solguden, men de dyrkade i övrigt sina gudar på samma sätt som judarna i Gamla Testamentet. Deras religion innehöll, liksom judarnas, en mängd regler för hur den troende bör handla. Men babylonierna kunde förstås konstatera detsamma som judarna. Också de som följer alla regler drabbas av sorg och lidande. I den babyloniska dikten räknar författaren upp alla de sorger och bedrövelser som den troende drabbas av. Han kan inte förstå varför gudarnas lydiga tjänare drabbas. Liksom Sandviks kolumn utmynnar det över 3000 år gamla babyloniska diktverket i uppgivenhet. Guds vägar är obegripliga för mänskligt förnuft. Vi måste helt enkelt bara lita på Gud ”Livets och tillvarons gåta löser vi,” skriver Sandvik, ”inte med logiken.” Svaret är alltså en blind tro och förtröstan. Credo quia absurdum.
Men det finns ett svar. I själva verket ett ganska enkelt svar. Vi behöver ingalunda ge upp förnuftet och logiken. Det är ju trots allt Gud själv som skapat förnuftet och logiken för att rusta oss för att överleva i den hårda, skoningslösa värld som han skapat. Det är ju just förnuftet, intelligensen och logiken som höjer oss över djuren, som gör oss till människor, som gör oss unika och t.o.m. till ”Guds avbilder”. Att ge upp logiken är praktiskt taget hädelse. Att antyda att Gud inte tänker och resonerar logiskt är att förminska honom, att göra honom till en person utan plan och system. Ja att göra honom slumpmässig.
För närvarande läser jag Allan Klynnes bok Kleopatra. Liv och legend. (Prisma 2009). Boken handlar, som titeln säger, om drottning Kleopatra, den säkerligen mest kända och omdiskuterade kvinnan under antiken. Hon var ju för övrigt också farao och gud. De flesta vet säkert att mänsklighetens historia är proppfull av våld, krig, blod och vad vi i dag kallar ondska. Men det är en sak att veta detta på ett abstrakt plan och en helt annan att läsa om alla mord, krig, om alla konspirationer om allt förräderi mera i detalj. Det ligger ett romatiskt skimmer över kärleksaffären mellan drottningen och den romerske diktatorn Julius Caesar. Men i verkligheten var romantiken mycket långt borta. Det är ingen större överdrift att karakterisera dessa två berömda gestalter som maktgalna mordmaskiner. Det är otroligt för en modern människa att läsa om hur personer som de kungliga släktingarna i Egypten, och de olika romerska befälhavarna och politikerna använde alla medel, inklusive alla tänklbara slag av mord, för att göra sig av med konkurrenter och motståndare. Den enda rätt som gällde var den starkares rätt. Och Caesar visade sig vara starkast. I historieböckerna framstår han som en klok och upplyst regent som reformerade romarriket. Det var han visserligen, men han var också en man utan några som helst skrupler. Han skröt med att hans krig i Gallien hade skördat en miljon offer. Han ägnade sig åt alla tänkbara sexuella förlustelser, både med flickor och gossar.
Denna period för drygt 2000 år sedan är på intet sätt unik i mänsklighetens historia. Det har funnits många långt värre härskare än Caesar. I själva verket är han i jämförelse med de flesta mäktiga diktatorer en ganska sympatisk person.
Hur kan Gud tillåta sådant? Eftersom han är allsmäktig kunde han när som helst sätta stopp för mord och krig, för naturkatastrofer, för förtryck osv. Han kunde straffa de onda och belöna de goda. Man kan inte heller säga att Gud inte vet vad som sker. Tvärtom. Han är ju allvetande. Han ser varje mord som sker, varje liten gosse eller flicka som blir våldtagen, varje mor som dör i barnsäng, varje individ som krossas till döds i en jordbävning, varje barn som blir uppätet av vilda djur, han ser varje människas sorg och förtvivlan osv. Eftersom det är han som skapat allting, inklusive människan, just sådana som det är, så är han den yttersta orsaken till allt ont och allt lidande. (Självklart är han också den yttersta orsaken till allt gott och till all lycka.) T.o.m. de troende medger att Gud vet om allt ont som sker och att han kunde hindra det, om han ville. Så varför gör han det inte? Är han ett monster, okänslig för den oändliga mängden lidande i världen?
Varför läser jag en bok som handlar om mord, våld, en smula sex och brutal kamp om makten? Jag kunde svara att jag är nyfiken, att jag vill veta vad som hände. Men det är inte alldeles sant. Jag vill inte veta vad som verkligen hände i medelhavsområdet för drygt 2000 år sedan. Jag är inte nyfiken på de vanliga människornas dagliga strävan utan på makthavarna. Caesar är intressant, inte de tusentals anonyma legionärer som gjorde det möjligt för honom att gripa makten. Än mindre intressanta är de miljontals män, kvinnor och barn som dog en våldsam död i krigen och utrensningarna. Ingen skriver någonsin böcker om offren. Det är makthavarna, segrarna som är intressanta. Det är det våld, de krig, den maktkamp, den erotik som leder till seger som intresserar forskarna och i sista hand läsare som du och jag.
Tag en bok från hyllan i något bibliotek. Vad handlar den om? Med hög sannolikhet handlar den om våld, krig, maktkamp eller erotik eller om hot och katastrofer av olika slag. Jag brukar ibland titta på de animerade serier som visas för barn i tv. Dessa innehåller alltid något element av hot, våld eller maktkamp. Det finns väl knappast något snällare och gosigare än Tove Janssons muminvärld. Mumintrollen är inkarnationen av goda människor. Är det därför muminberättelserna är så populära världen över? Nej det är därför att de goda trollen konfronteras av olika slag av hot och ondska. De måste uppleva ett hot för att skapa spänning, men de måste också besegra hotet. Hotet kan vara en komet som rusar mot jorden, en översvämning, en skurk som Stinky eller mystiska varelser swom Morran eller hattifnattarna. Men hotet kan också vara svartsjuka, en längtan efter äventyr etc. Muminvärlden är alltså en värld av både ont och gott.
Anta att Tove Jansson hade gjort muminvärlden enbart god. Ingen Stinky, ingen Morra, ingen Filofjonka, inga naturkatastrofer, enbart glada, lyckliga varelser som äter, sover och leker dag ut och dag in. Varelser som aldrig dör, alltid är lyckliga, aldrig möter några hot. Kort sagt en värld utan ondska. Skulle en sådan serie ha blivit enormt populär? Svaret är självklart. Ingen skulle orka läsa sådana böcker. Ondskan och lidandet är nödvändiga ingredienser i varje god berättelse. Själva Bibeln är fylld av våld. Alla berömda epos från Odysséen till Kalevala är våldsspäckade.
När jag var yngre läste jag rätt mycket deckare. Det som gör en deckare värd att läsa är våld och ondska. Författaren är den allsmäktige och allvetande gud som skapar deckarvärlden. Ingen författare har någonsin blivit berömd för att skriva en bok om enbart goda människor. Ondskan och döden är nödvändiga ingredienser i alla de oändligt många världar som forfattarna skapar. Inte underligt därför att ondskan och döden är nödvändiga också i den verkliga världen.
Svaret på lidandets och onskans problem är alltså att ondskan är nödvändig för att livet skall bli ett spännande äventyr. Detta insåg Gud när han planerade att skapa ett universum. Han kunde ha skapat en god värld befolkad av goda människor. Men vad skulle det ha varit för mening med en sådan värld och sådana människor? En människa som inte kan göra något ont har ingen fri vilja. Hon är som en biologisk robot som är progammerad att endast göra gott. Hon är fullkomligt ointressant. Självklart insåg Gud detta. Att skapa en god värld skulle alltså ha varit fullkomligt meningslöst. Han måste hitta på något mycket bättre för att skapandet skulle få någon mening.
Lösningen var självklar. Han måste skapa en värld som inte var färdig, utan som tvärtom var en utgångspunkt, en början. En värld i utveckling. En värld med massor av problem och hot, eller utmaningar, som man säger i dag. Men för att göra världen intressant måste den bli oförutsägbar. Den måste skapas så att inte ens Gud själv kunde veta vad som kommer att hända. En deterministisk värld är ointressant. Därför måste han skapa intelligenta varelser. Och intelligens kan man ha endast om man har fri vilja. (Robotar har ingen intelligens). Genom intelligensen blev världen enormt komplicerad, men samtidigt öppnades hisnande möjligheter för utveckling i alla tänkbara riktningar.
Ett faktum som man vanligen inte beaktar i diskussioner om lidandet och ondskan är att Gud inte bara skapade jorden och vårt solsystem utan ett obegripligt stort universum. Varför? Därför att han är oändlig och därmed måste han skapa en oändlig mängd möjligheter. Forskarna har under de senaste åren upptäckt några hundra solsystem i jordens närhet. Det finns antagligen flera miljarder solsystem i vår galax. Och i det kända universum finns det miljarder galaxer. Det är otänkbart att Gud skulle ha skapat en så enorm värld enbart för människans skull. Självklart finns universum till för livets skull. Det betyder att det måste finnas liv överallt och vid alla tider. Kanske finns det t.o.m. någonstans alltigenom goda varelser.
Universum är kort sagt Guds experiment. Inte ens han vet hur det kommer att utvecklas. Men den största frågan av alla är: Är vårt universum Guds enda experiment eller
håller han samtidigt igång många experiment, många universa, kanske t.o.m. oändligt många?
lördag 24 maj 2008
OM TILLIT TILL EN HÖGRE MAKT
OM TILLIT TILL EN HÖGRE MAKT
Denna essä är en kommentar till TD, professor Tage Kurténs artikel ”Religiös och irreligiös humanism” som ingår i boken Advocatus Scientiae. En filosofisk vänbok tillägnad Hans Rosing (2008).
Den handlar främst om vad sann religion är, samt om tillit, både som begrepp och som känsla och attityd. Jag vill tacka Kurtén för hans bidrag som fått mig att fösöka tänka djupare än tidigare kring frågan om tillit, vad den innebär och vad den kan leda till.
Jag har flera gånger tidigare haft nöjet att debattera med Kurtén. Vi har vädrat våra åsikter och argument i Hufvudstadsbladet, i Finsk Tidskrift och mer privat genom e-post. Jag säger nöjet därför att Kurtén i motsats till de flesta troende personer jag debatterat med har djupa insikter inte bara i sitt specialområde, teologin, utan också i mitt gebit, filosofin.
ATEISMEN
Det är inte helt klart för mig vad vi är oeniga om därför att Kurtén sällan direkt säger vad han tror och inte tror på. Jag har alltid försökt presentera mina egna åsikter och argument så klart som möjligt. Jag ”kom ur skåpet” med min ateistiska livssyn offentligt redan på 1970-talet. Sedan dess har jag debatterat med en stor mängd religiösa personer i en stor mängd artiklar i flera tidningar och tidskrifter. I min blogg 9.5 -08 diskuterar jag ateismen med utgångspunkt i dagens förmodligen mest kända ”kämpande ateist”, biologen Richard Dawkins. Min skeptiska inställning framgår också av mina bloggar 27.1 -08 (Vad är meningen med Gud?) och 29.2 (Om Einsteins ateism).
I mina ögon är religionerna, för att uttrycka det provokativt, olika former av vidskepelse. Lustigt nog var det den katolska kyrkan som först började använda begreppet vidskepelse. Kristendomen har självklart ända sedan begynnelsen ansett sig vara den enda och sanna tron. Därför har den bekämpat alla andra former av tro. Dessa har betraktats som ond magi och trolldom. Astrologin hör till denna kategori. Under 1600-talet var tron på häxor allmän, men mot slutet av århundadet och under 1700-talet blev det vanligt att kalla häxtron för folklig vidskepelse. Under 1800-talet började positivisterna, som ansåg sig vara strikt vetenskapliga, använda ordet vidskepelse om allt som inte ”vetenskapligt kunde bevisas”. Själv är jag positivist i denna bemärkelse.
Naturligtvis är jag medveten om att det länge varit omodernt att sympatisera med positivismen. Det enda som i dag är värre än att vara positivist och ateist är att vara kommunist. Själv har jag alltid varit såväl antikommunist som antinazist. Jag är medveten om att de troende själva upplever religionen som någonting upphöjt, rent, heligt, något som står över allt annat. Därför kräver de att alla, också ateisterna, skall visa stor respekt och pietet för deras tro. Det är ett krav som jag vägrar gå med på. Jag ser det som en skyldighet att respektera trosfriheten (inom rimliga gränser) men inte att respektera den tro och verklighetsuppfattning som den troende har. Speciellt motbjudande finner jag sådan tro som antar att alla som inte delar tron skall plågas och pinas i helvetet i evighet. T.ex. i Koranen sägs tiotals gånger att de otrogna skall brinna i helvetet. Likaså finner jag det motbjudande, t.o.m. omoraliskt, att den som tror på rätt gud utlovas ett paradis efter döden. En gud som belönar dem som tror på honom men bestraffar dem som inte tror är i mina ögon varken upphöjd eller ren, inte värd en moralisk människas respekt. Evigt liv förefaller mig inte bara vara absurt som begrepp utan också direkt motbjudande som en dröm. Vad vore det för mening med ett sådant liv. (Denna och många andra tankar utvecklar jag i detalj i min bok Är Gud en osynlig krokodil, som jag skrev sommaren för 14 år sedan. I den boken argumenterar jag t.o.m. för att det är vår plikt att dö. Vi har alltså ingen moralisk rätt att leva längre än ett långt människoliv. Allra minst har vi rätt till evigt liv. Boken finns på nätet på adressen http://web.abo.fi/fak/hf/filosofi/HRlogik/.html/ ).
Det finns ett ordspråk som säger att när fan blir gammal blir han religiös. Jag är gammal men ser inga tecken hos mig själv på att jag blivit mer sympatiskt inställd till religionerna än tidigare. Snarare har utvecklingen under de senaste 20 åren med alla sexskandaler, alla terrorism, åsiksförföljelser och fundamentalism gjort mig mera avogt inställd.
KURTÉNS KRITIK AV ATEISTERNAS KRITIK
Kurtén menar att ateisternas kritik av tron vanligen (alltid?) missar målet med många hästlängder därför att de inte förstår vad sann religion egentligen är. Vi ateister skapar alltså en högubbe (eng. straw man) som vi sedan, med lätthet sliter i stycken med våra argument. Kurtén skriver: ”Gudstron görs till något kognitivt och kontrollerbart och därmed öppet för förnuftets prövning.” (27) Litet längre ner på samma sida skriver han beträffande ateisternas argument: ”Såvitt jag kan se är dock den mest betydelsefulla formen av religiös tro därmed inte alls berörd.” Han avslutar sin artikel genom att citera den danska filosofen Sören Kirkegaards berömda ord om att tron är ”ett språng ut på tusen famnars djup”. Den är alltså ett språng ut i det okända. Här kunde man tillägga den medeltida frasen ”Credo quia absurdum”. (Jag tror därför att det är orimligt).
De ateistiska kritikernas misstag är alltså, enligt Kurtén, att de utgår ifrån att man kan diskutera tron med rationella argument. Lägg märke till att han använder uttrycket ”den mest betydelsefulla formen av religiös tro”. Det implicerar att det finns andra, visserligen mindre betydelsefulla, former av tro. Jag kan inte ta ställning till vilken form av tro som är mest betydelsefull. Att den typ av tro som han talar om faktiskt existerar och är viktig kan det inte råda några tvivel om. Men lika säkert är att mängdera av teologer och troende menar att det finns rationella grunder för att tro. Det är t.ex. den största kristna kyrkan, dvs katolicismens officiella ståndpunkt. Ända sedan Thomas av Aquinos dagar har katolikerna ansett att det inte kan finnas någon konflikt mellan sann tro och sann vetenskap. Det är främst mot denna typ av religion som ateisterna riktar sina rationella argument.
Men kan man inte rikta en rationell kritik också mot Kirkegaards form av absurd tro? Det tror jag att man kan göra. Men den kritiken riktar sig inte mot trons innehåll utan mot själva förhållningssättet till det man dyrkar. Den riktar sig mot en speciell form av tillit.
I förbigående finns det ännu en form av religion. Jag har hört svenska teologer säga sådant som ”Gud finns i våra relationer” och ”Gud är kärleken”. Denna tolkning förutsätter inte någon allsmäktig, utomvärldslig gud. Därför är det en religion som också ateister kan omfatta. Den drabbas inte av ateisternas kritik.
ANALYS AV BEGREPPET TILLIT
I den form av tro Kurtén menar att vi ateister inte förstår spelar begreppet tillit en central roll. Vad innebär tillit? Vilken är logiken hos detta begrepp? Sådana frågor innebär att vi är inne på den analytiska filosofins hemmaplan. Georg Henrik von Wright, Finlands internationellt sett främsta filosof, var specialist på sådana analyser. Hans analys av orsaksbegreppet i boken Explanation and Understanding är ett briljant exempel på analytisk filosofi. Låt oss allså börja med en begreppsanalys av ”tillit”, eller, för att uttrycka oss mera vardagligt av uttrycket ”lita på”.
Normalt är det så att en människa litar på en annan människa i något visst avseende. Ex. Kalle litar på att Maja betalar tillbaka lånet nästa vecka. Eller formellt: en person A litar på en person B med avseende på X.
För att det skall vara frågan om tillit måste A ha ett fritt val. Han/hon måste medvetet välja att lita på B. Man kan därför inte säga att ett barn litar på sina föräldrar. Barnet har inga alternativ och är inte medvetet om sin tillit. Det ligger i barndomens natur att ett barn är totalt beroende av sina föräldrar, eller av andra vuxna som tar hand om det. Det som barnet lär sig av föräldrarna är därför mycket djupgående. Det anammas med nödvändighet kritiklöst. Det kommer i hög grad att styra barnets beteende när det blir vuxet.
När barnet blir tonåring börjar det alltmer tänka självständigt. Det blir då medvetet om att det finns andra åsikter, värderingar etc än föräldrarnas. Det blir därmed medvetet om att föräldrarna kan ha fel. De är inte länge ofelbara auktoriteter. Barnet genomgår en process som innebär att det, i bästa fall, frigör sig från föräldrarna och börjar tänka självständigt. I värsta fall blir frigörelsen ett trotsigt uppror mot allt vad föräldrarna tror på. I den situationen är tonåringen speciellt utsatt för allehanda inflytanden. Hon söker någon auktoritet eller ledare som talar om hur hon skall leva. I dagens värld är tonåringen utsatt för påtryckningar från stat och myndigheter, manipulering av reklamen, lockelser från ungdomskulturen med popmusik, alkohol, sex och droger. Det är inte underligt att många undomar reagerar med stressymptom som självsvält, att skära sig, promiskuös sex, att röka och supa etc.
Vad är då B? För att det skall kunna vara frågan om tillit måste B vara en människa, eller i varje fall en intelligent varelse som vet att någon litar på den. Vidare måste B kunna svika tilliten. Det måste alltså finnas en möjlighet att B inte handlar som A förväntar sig. Man kan t.ex. inte lita på naturlagarna. De kan aldrig svika. Man kan inte heller lita på en person som är tvungen att göra som man vill. Ex. En terrorist tar en familj som gisslan och sänder fadern att hämta mat. Det är inte så att terroristen litar på fadern utan han använder våld för att tvinga fadern att utföra den önskade handlingen.
Vad är då X? Det kan vara vad som helst som det står i B:s makt att förverkliga. A kan alltså inte lita på att B gör något som inte står i B:s makt.
Detta är självklarheter när det gäller människor. Men hur blir det när ordet tillit används som ett religiöst begrepp. Vad innebär tillit då? Om vi utgår från min analys ovan så får vi att A är en människa och B en gud, men vad är X? I religiöst språkbruk finner vi uttryck som ”Jag litar på att Gud ha en mening med mitt liv”. Vi är nu inne på teologins domäner och jag kan inte längre agera ciceron därför att mitt rationella tänkande upphör att gälla.
SUND TILLIT OCH BLIND TILLIT
Ordet tillit betecknar en psykologisk process som både är en attityd och en känsla.
Jag började fundera över tillit första gången för många år sedan när jag läste om hur tyskarna förhöll sig till Adolf Hitler. Det är igen tvekan om att majoriteten av tyskar kände en stor tillit till Hitler när han blev utnämnd till rikskansler 1933. De litade på att han skulle avskaffa arbetslösheten, bekämpa kommunisterna, göra Tyskland respekterat utomlands etc. Häri låg ingenting märkligt. Det som jag upplevde som märkligt var att så många fortsatte att lita på Hitler trots att det blev allt tydligare att han var en skurk. Missförhållandena blev allt svårare, men man vägrade inse att de var Hitlers fel. I stället skyllde man på underhuggare. ”Om Hitler visste om det här så skulle han vidta åtgärder”, sade man. Man kunde inte förmå sig att inse att Hitler hela tiden svek den tillit folket kände.
Senare har jag kunnat konstatera att denna typ av tillit, som jag kallar blind tillit, är mycket vanlig. Diktatorer försöker alltid genom propaganda, indokrinering och hård censur upprätthålla en sådan tillit. Jag förundade mig över att Mao-tse-tung ännu under 70-talet var föremål för stor tillit i vänsterkretsar och speciellt bland en del ungdomar hos oss.
På ett mera konkret plan förundrade jag mig över den tillit en del personer kände till predikanter. I en del extrema fall har denna tillit lett till hela sektens undergång.
Självklart kan vi inte fungera socialt helt utan tillit. Varje samhälle bygger på en viss grad av tillit. Men mot den blinda tilliten ställer jag den sunda tilliten. Den innebär att man inte är blind för att den man litar på kan svika en. Den innebär att tilliten är baserad på erfarenhet, egen och andras. En speciell typ av sund tillit är den rationella tilliten. Den förutsätter en förmåga att kritiskt bedöma. Tilliten är då inte en allt eller intet attityd utan något som kan variera. De flesta av oss har en stark tillit till släkt och vänner, men mindre tillit till främlingar.
Själv har jag en stark tillit till vetenskapen. Det betyder inte att jag är blind för att enskilda forskare ibland misstar sig, att de drivs av egoistiska motiv, att det förefommer rena bedrägerier. I det avseendet är forskarna helt normala människor. Men jag litar på att forskarna som samfund korrigerar sig själv. Jag kan inte kolla alla resultat. Jag litar på det som majoriteten av experter hävdar. I ganska stor utsträckning kan jag faktiskt kolla t.ex. det som står i läroböckerna och det har visat sig stämma. Jag anser mig därför ha rationella skäl till min tillit till vetenskapen.
För två år sedan hade jag ett svårt hjärtfel, som relativt snart skulle ha lett till en plågsam död (hjärtsvikt). Läkarna gav mig ett val: operation som medförde en viss risk att jag dör men som kan bota felet eller medicinering som kan lindra symptomen men inte bota. Jag litade på läkarvetenskapen och valde operation. I dag fungerar mitt hjärta mycket bättre än för två år sedan. Jag gjorde en rationell bedömning som innebar att jag litade på den bild läkarna gav och de risker de pekade på. Det var inte första gången. Vetenskapen har räddat min syn, liksom också min förmåga att gå. (Jag har proteser i vardera höftleden).
BLIND TILLIT ÄR FARLIG
Vad har då allt detta med tillit till en gud att göra? Om jag förstår Kurtén rätt menar han att religion i ordets djupaste mening innebär en blind tillit till att Gud älskar villkorslöst och vad man än gör. Gud är beredd att förlåta allting blott man uppriktigt ångrar sig. Denna gudstillit är blind i den meninen att man inte har några vetenskapligt-rationella argument för sin tillit. I vetenskaplig mening är sannolikheten för att det existerar en sådan gud, att han älskar just mig villkorslöst och att han har en djupt meningsfull plan med just mitt obetydliga liv ytterligt liten, för att inte säga noll. Att ändå tro, trots att det är absurt är just vad Kirkegaard menar med ett ”språng ut på tusen famnars djup”.
Jag har någon gång lyssnat till ärkebiskop, numera emeritus, John Vikströms predikningar i tv. Han har betonat att man inte rationellt kan bevisa Guds existens men inte heller att han inte existerar. Han uttrycker sig ofta med satser av typen ”vi får tro att...”. Vi får t.ex. tro att Gud älskar oss.
Kurten har rätt i att denna typ av tro inte drabbas av ateisternas argument. Om ateisten betonar att det är ytterst osannolikt att det existerar en sådan gud så håller den troende med. Hon betonar att hennes tro inte är en produkt av rationellt övervägande, den är i stället en följd av ett språng som vi kallar omvändelse..
Kurtén använder liknelsen med en man som litar på sin hustrus kärlek. Han skriver: ”Tro i betydelsen tillit framstår alltså som en relation som får sin mening av ett helt liv.” (28) Liknelsen haltar dock betänkligt. Knappast finns det många män, om ens någon som efter många år blint litar på sin hustru.”En relation som vilar på misstänksam prövning, andas,” skriver han,” inte längre den djupa tillit som vi startade med.” Det är sant. Ett förhållande som vilar på misstänksam prövning blir aldrig förtroendefullt. Misstänksam prövning hör hemma inom t.ex. vetenskapen, affärslivet, polisväsendet osv. Inte inom vänskap och kärlek. Men det finns ett stort spelrum mellan misstänksam prövning och blind tillit. Under den första förälskelsen är man ofta blind för den älskades brister, men med åren lär man sig hur kvinnan beter sig och när man kan lita på henne och när inte. Men då använder man sitt förnuft, man påverkas av fakta och omvärderar sin bedömning av hustrun. Den häftiga förälskelsen övergår under alla de år man lever samman till en djupare relation av samhörighet. Men, och detta är min poäng, en sund tillit inkluderar också kritik. Den innebär att man inser den älskades brister, men accepterar dem och anpassar sig till dem. Ett sunt förhållande kan inte byggas på blind tillit till den andras kärlek utan måste baseras på insikten att världen, man själv och den andra förändras. I ett sunt förhållande ingår kritik i betydelsen en öppenhet för brister och en beredskap att diskutera dem.
Detsamma gäller inte för relationen till Gud. Att lita på gud innebär att man aldrig använder sitt förnuft eller påverkas av fakta. Man klänger sig fast vid tilliten till guds kärlek så att man blir blind för alla kritik. Hur många människor har inte t.ex. fått uppleva att ens barn dör. För en ateist är det bara något som man måste ta sig igenom. Naturen är grym, men det måste vi leva med. För en troende är barnets död Guds vilja. Hon står inför frågan: Hur kan Gud, som älskar mig, vara så grym att han tar mitt älskade barn ifrån mig. Om hennes tillit är sund utesluter den inte kritik av Gud som kan leda till en ändrad gudsbild, eller t.o.m. till skepticism. Men om tilliten är blind intalar hon sig att barnets död är en del av Guds plan. Meningen kan hon inte förstå, men hon litar på att den finns. Steget från ett barns död är inte långt till tusentals barns död i malaria varje år. Hon litar på att också detta är en del i Guds stora plan. Inget pris är för högt för att hålla fast vid tilliten till Gud. Digerdöden, holocaust och andra folkmord, aids är obegripliga för en svag liten människa. Men vi måste blint lita på att de inte är totalt meningslösa grymheter utan delar av Guds plan. I slutändan kan den blint troende acceptera vad som helst, t.ex. att bli självmordsbombare och vara övertygad om att hon utför Guds vilja när hon dödar sig själv och tiotals medmänniskor.
Min slutsats: Sund tillit är viktig, men den förutsätter öppen diskussion och en beredskap att ändra åsikt. Detta innebär inte misstänksamhet utan en realistisk hållning i en mycket ofullkomlig värld. Blind tillit innebär en farlig återvändsgränd. Det må sedan gälla blind tillit till en diktator eller en gud. I värsta fall leder den till förinelse av en själv och många medmänniskor.
Denna essä är en kommentar till TD, professor Tage Kurténs artikel ”Religiös och irreligiös humanism” som ingår i boken Advocatus Scientiae. En filosofisk vänbok tillägnad Hans Rosing (2008).
Den handlar främst om vad sann religion är, samt om tillit, både som begrepp och som känsla och attityd. Jag vill tacka Kurtén för hans bidrag som fått mig att fösöka tänka djupare än tidigare kring frågan om tillit, vad den innebär och vad den kan leda till.
Jag har flera gånger tidigare haft nöjet att debattera med Kurtén. Vi har vädrat våra åsikter och argument i Hufvudstadsbladet, i Finsk Tidskrift och mer privat genom e-post. Jag säger nöjet därför att Kurtén i motsats till de flesta troende personer jag debatterat med har djupa insikter inte bara i sitt specialområde, teologin, utan också i mitt gebit, filosofin.
ATEISMEN
Det är inte helt klart för mig vad vi är oeniga om därför att Kurtén sällan direkt säger vad han tror och inte tror på. Jag har alltid försökt presentera mina egna åsikter och argument så klart som möjligt. Jag ”kom ur skåpet” med min ateistiska livssyn offentligt redan på 1970-talet. Sedan dess har jag debatterat med en stor mängd religiösa personer i en stor mängd artiklar i flera tidningar och tidskrifter. I min blogg 9.5 -08 diskuterar jag ateismen med utgångspunkt i dagens förmodligen mest kända ”kämpande ateist”, biologen Richard Dawkins. Min skeptiska inställning framgår också av mina bloggar 27.1 -08 (Vad är meningen med Gud?) och 29.2 (Om Einsteins ateism).
I mina ögon är religionerna, för att uttrycka det provokativt, olika former av vidskepelse. Lustigt nog var det den katolska kyrkan som först började använda begreppet vidskepelse. Kristendomen har självklart ända sedan begynnelsen ansett sig vara den enda och sanna tron. Därför har den bekämpat alla andra former av tro. Dessa har betraktats som ond magi och trolldom. Astrologin hör till denna kategori. Under 1600-talet var tron på häxor allmän, men mot slutet av århundadet och under 1700-talet blev det vanligt att kalla häxtron för folklig vidskepelse. Under 1800-talet började positivisterna, som ansåg sig vara strikt vetenskapliga, använda ordet vidskepelse om allt som inte ”vetenskapligt kunde bevisas”. Själv är jag positivist i denna bemärkelse.
Naturligtvis är jag medveten om att det länge varit omodernt att sympatisera med positivismen. Det enda som i dag är värre än att vara positivist och ateist är att vara kommunist. Själv har jag alltid varit såväl antikommunist som antinazist. Jag är medveten om att de troende själva upplever religionen som någonting upphöjt, rent, heligt, något som står över allt annat. Därför kräver de att alla, också ateisterna, skall visa stor respekt och pietet för deras tro. Det är ett krav som jag vägrar gå med på. Jag ser det som en skyldighet att respektera trosfriheten (inom rimliga gränser) men inte att respektera den tro och verklighetsuppfattning som den troende har. Speciellt motbjudande finner jag sådan tro som antar att alla som inte delar tron skall plågas och pinas i helvetet i evighet. T.ex. i Koranen sägs tiotals gånger att de otrogna skall brinna i helvetet. Likaså finner jag det motbjudande, t.o.m. omoraliskt, att den som tror på rätt gud utlovas ett paradis efter döden. En gud som belönar dem som tror på honom men bestraffar dem som inte tror är i mina ögon varken upphöjd eller ren, inte värd en moralisk människas respekt. Evigt liv förefaller mig inte bara vara absurt som begrepp utan också direkt motbjudande som en dröm. Vad vore det för mening med ett sådant liv. (Denna och många andra tankar utvecklar jag i detalj i min bok Är Gud en osynlig krokodil, som jag skrev sommaren för 14 år sedan. I den boken argumenterar jag t.o.m. för att det är vår plikt att dö. Vi har alltså ingen moralisk rätt att leva längre än ett långt människoliv. Allra minst har vi rätt till evigt liv. Boken finns på nätet på adressen http://web.abo.fi/fak/hf/filosofi/HRlogik/.html/ ).
Det finns ett ordspråk som säger att när fan blir gammal blir han religiös. Jag är gammal men ser inga tecken hos mig själv på att jag blivit mer sympatiskt inställd till religionerna än tidigare. Snarare har utvecklingen under de senaste 20 åren med alla sexskandaler, alla terrorism, åsiksförföljelser och fundamentalism gjort mig mera avogt inställd.
KURTÉNS KRITIK AV ATEISTERNAS KRITIK
Kurtén menar att ateisternas kritik av tron vanligen (alltid?) missar målet med många hästlängder därför att de inte förstår vad sann religion egentligen är. Vi ateister skapar alltså en högubbe (eng. straw man) som vi sedan, med lätthet sliter i stycken med våra argument. Kurtén skriver: ”Gudstron görs till något kognitivt och kontrollerbart och därmed öppet för förnuftets prövning.” (27) Litet längre ner på samma sida skriver han beträffande ateisternas argument: ”Såvitt jag kan se är dock den mest betydelsefulla formen av religiös tro därmed inte alls berörd.” Han avslutar sin artikel genom att citera den danska filosofen Sören Kirkegaards berömda ord om att tron är ”ett språng ut på tusen famnars djup”. Den är alltså ett språng ut i det okända. Här kunde man tillägga den medeltida frasen ”Credo quia absurdum”. (Jag tror därför att det är orimligt).
De ateistiska kritikernas misstag är alltså, enligt Kurtén, att de utgår ifrån att man kan diskutera tron med rationella argument. Lägg märke till att han använder uttrycket ”den mest betydelsefulla formen av religiös tro”. Det implicerar att det finns andra, visserligen mindre betydelsefulla, former av tro. Jag kan inte ta ställning till vilken form av tro som är mest betydelsefull. Att den typ av tro som han talar om faktiskt existerar och är viktig kan det inte råda några tvivel om. Men lika säkert är att mängdera av teologer och troende menar att det finns rationella grunder för att tro. Det är t.ex. den största kristna kyrkan, dvs katolicismens officiella ståndpunkt. Ända sedan Thomas av Aquinos dagar har katolikerna ansett att det inte kan finnas någon konflikt mellan sann tro och sann vetenskap. Det är främst mot denna typ av religion som ateisterna riktar sina rationella argument.
Men kan man inte rikta en rationell kritik också mot Kirkegaards form av absurd tro? Det tror jag att man kan göra. Men den kritiken riktar sig inte mot trons innehåll utan mot själva förhållningssättet till det man dyrkar. Den riktar sig mot en speciell form av tillit.
I förbigående finns det ännu en form av religion. Jag har hört svenska teologer säga sådant som ”Gud finns i våra relationer” och ”Gud är kärleken”. Denna tolkning förutsätter inte någon allsmäktig, utomvärldslig gud. Därför är det en religion som också ateister kan omfatta. Den drabbas inte av ateisternas kritik.
ANALYS AV BEGREPPET TILLIT
I den form av tro Kurtén menar att vi ateister inte förstår spelar begreppet tillit en central roll. Vad innebär tillit? Vilken är logiken hos detta begrepp? Sådana frågor innebär att vi är inne på den analytiska filosofins hemmaplan. Georg Henrik von Wright, Finlands internationellt sett främsta filosof, var specialist på sådana analyser. Hans analys av orsaksbegreppet i boken Explanation and Understanding är ett briljant exempel på analytisk filosofi. Låt oss allså börja med en begreppsanalys av ”tillit”, eller, för att uttrycka oss mera vardagligt av uttrycket ”lita på”.
Normalt är det så att en människa litar på en annan människa i något visst avseende. Ex. Kalle litar på att Maja betalar tillbaka lånet nästa vecka. Eller formellt: en person A litar på en person B med avseende på X.
För att det skall vara frågan om tillit måste A ha ett fritt val. Han/hon måste medvetet välja att lita på B. Man kan därför inte säga att ett barn litar på sina föräldrar. Barnet har inga alternativ och är inte medvetet om sin tillit. Det ligger i barndomens natur att ett barn är totalt beroende av sina föräldrar, eller av andra vuxna som tar hand om det. Det som barnet lär sig av föräldrarna är därför mycket djupgående. Det anammas med nödvändighet kritiklöst. Det kommer i hög grad att styra barnets beteende när det blir vuxet.
När barnet blir tonåring börjar det alltmer tänka självständigt. Det blir då medvetet om att det finns andra åsikter, värderingar etc än föräldrarnas. Det blir därmed medvetet om att föräldrarna kan ha fel. De är inte länge ofelbara auktoriteter. Barnet genomgår en process som innebär att det, i bästa fall, frigör sig från föräldrarna och börjar tänka självständigt. I värsta fall blir frigörelsen ett trotsigt uppror mot allt vad föräldrarna tror på. I den situationen är tonåringen speciellt utsatt för allehanda inflytanden. Hon söker någon auktoritet eller ledare som talar om hur hon skall leva. I dagens värld är tonåringen utsatt för påtryckningar från stat och myndigheter, manipulering av reklamen, lockelser från ungdomskulturen med popmusik, alkohol, sex och droger. Det är inte underligt att många undomar reagerar med stressymptom som självsvält, att skära sig, promiskuös sex, att röka och supa etc.
Vad är då B? För att det skall kunna vara frågan om tillit måste B vara en människa, eller i varje fall en intelligent varelse som vet att någon litar på den. Vidare måste B kunna svika tilliten. Det måste alltså finnas en möjlighet att B inte handlar som A förväntar sig. Man kan t.ex. inte lita på naturlagarna. De kan aldrig svika. Man kan inte heller lita på en person som är tvungen att göra som man vill. Ex. En terrorist tar en familj som gisslan och sänder fadern att hämta mat. Det är inte så att terroristen litar på fadern utan han använder våld för att tvinga fadern att utföra den önskade handlingen.
Vad är då X? Det kan vara vad som helst som det står i B:s makt att förverkliga. A kan alltså inte lita på att B gör något som inte står i B:s makt.
Detta är självklarheter när det gäller människor. Men hur blir det när ordet tillit används som ett religiöst begrepp. Vad innebär tillit då? Om vi utgår från min analys ovan så får vi att A är en människa och B en gud, men vad är X? I religiöst språkbruk finner vi uttryck som ”Jag litar på att Gud ha en mening med mitt liv”. Vi är nu inne på teologins domäner och jag kan inte längre agera ciceron därför att mitt rationella tänkande upphör att gälla.
SUND TILLIT OCH BLIND TILLIT
Ordet tillit betecknar en psykologisk process som både är en attityd och en känsla.
Jag började fundera över tillit första gången för många år sedan när jag läste om hur tyskarna förhöll sig till Adolf Hitler. Det är igen tvekan om att majoriteten av tyskar kände en stor tillit till Hitler när han blev utnämnd till rikskansler 1933. De litade på att han skulle avskaffa arbetslösheten, bekämpa kommunisterna, göra Tyskland respekterat utomlands etc. Häri låg ingenting märkligt. Det som jag upplevde som märkligt var att så många fortsatte att lita på Hitler trots att det blev allt tydligare att han var en skurk. Missförhållandena blev allt svårare, men man vägrade inse att de var Hitlers fel. I stället skyllde man på underhuggare. ”Om Hitler visste om det här så skulle han vidta åtgärder”, sade man. Man kunde inte förmå sig att inse att Hitler hela tiden svek den tillit folket kände.
Senare har jag kunnat konstatera att denna typ av tillit, som jag kallar blind tillit, är mycket vanlig. Diktatorer försöker alltid genom propaganda, indokrinering och hård censur upprätthålla en sådan tillit. Jag förundade mig över att Mao-tse-tung ännu under 70-talet var föremål för stor tillit i vänsterkretsar och speciellt bland en del ungdomar hos oss.
På ett mera konkret plan förundrade jag mig över den tillit en del personer kände till predikanter. I en del extrema fall har denna tillit lett till hela sektens undergång.
Självklart kan vi inte fungera socialt helt utan tillit. Varje samhälle bygger på en viss grad av tillit. Men mot den blinda tilliten ställer jag den sunda tilliten. Den innebär att man inte är blind för att den man litar på kan svika en. Den innebär att tilliten är baserad på erfarenhet, egen och andras. En speciell typ av sund tillit är den rationella tilliten. Den förutsätter en förmåga att kritiskt bedöma. Tilliten är då inte en allt eller intet attityd utan något som kan variera. De flesta av oss har en stark tillit till släkt och vänner, men mindre tillit till främlingar.
Själv har jag en stark tillit till vetenskapen. Det betyder inte att jag är blind för att enskilda forskare ibland misstar sig, att de drivs av egoistiska motiv, att det förefommer rena bedrägerier. I det avseendet är forskarna helt normala människor. Men jag litar på att forskarna som samfund korrigerar sig själv. Jag kan inte kolla alla resultat. Jag litar på det som majoriteten av experter hävdar. I ganska stor utsträckning kan jag faktiskt kolla t.ex. det som står i läroböckerna och det har visat sig stämma. Jag anser mig därför ha rationella skäl till min tillit till vetenskapen.
För två år sedan hade jag ett svårt hjärtfel, som relativt snart skulle ha lett till en plågsam död (hjärtsvikt). Läkarna gav mig ett val: operation som medförde en viss risk att jag dör men som kan bota felet eller medicinering som kan lindra symptomen men inte bota. Jag litade på läkarvetenskapen och valde operation. I dag fungerar mitt hjärta mycket bättre än för två år sedan. Jag gjorde en rationell bedömning som innebar att jag litade på den bild läkarna gav och de risker de pekade på. Det var inte första gången. Vetenskapen har räddat min syn, liksom också min förmåga att gå. (Jag har proteser i vardera höftleden).
BLIND TILLIT ÄR FARLIG
Vad har då allt detta med tillit till en gud att göra? Om jag förstår Kurtén rätt menar han att religion i ordets djupaste mening innebär en blind tillit till att Gud älskar villkorslöst och vad man än gör. Gud är beredd att förlåta allting blott man uppriktigt ångrar sig. Denna gudstillit är blind i den meninen att man inte har några vetenskapligt-rationella argument för sin tillit. I vetenskaplig mening är sannolikheten för att det existerar en sådan gud, att han älskar just mig villkorslöst och att han har en djupt meningsfull plan med just mitt obetydliga liv ytterligt liten, för att inte säga noll. Att ändå tro, trots att det är absurt är just vad Kirkegaard menar med ett ”språng ut på tusen famnars djup”.
Jag har någon gång lyssnat till ärkebiskop, numera emeritus, John Vikströms predikningar i tv. Han har betonat att man inte rationellt kan bevisa Guds existens men inte heller att han inte existerar. Han uttrycker sig ofta med satser av typen ”vi får tro att...”. Vi får t.ex. tro att Gud älskar oss.
Kurten har rätt i att denna typ av tro inte drabbas av ateisternas argument. Om ateisten betonar att det är ytterst osannolikt att det existerar en sådan gud så håller den troende med. Hon betonar att hennes tro inte är en produkt av rationellt övervägande, den är i stället en följd av ett språng som vi kallar omvändelse..
Kurtén använder liknelsen med en man som litar på sin hustrus kärlek. Han skriver: ”Tro i betydelsen tillit framstår alltså som en relation som får sin mening av ett helt liv.” (28) Liknelsen haltar dock betänkligt. Knappast finns det många män, om ens någon som efter många år blint litar på sin hustru.”En relation som vilar på misstänksam prövning, andas,” skriver han,” inte längre den djupa tillit som vi startade med.” Det är sant. Ett förhållande som vilar på misstänksam prövning blir aldrig förtroendefullt. Misstänksam prövning hör hemma inom t.ex. vetenskapen, affärslivet, polisväsendet osv. Inte inom vänskap och kärlek. Men det finns ett stort spelrum mellan misstänksam prövning och blind tillit. Under den första förälskelsen är man ofta blind för den älskades brister, men med åren lär man sig hur kvinnan beter sig och när man kan lita på henne och när inte. Men då använder man sitt förnuft, man påverkas av fakta och omvärderar sin bedömning av hustrun. Den häftiga förälskelsen övergår under alla de år man lever samman till en djupare relation av samhörighet. Men, och detta är min poäng, en sund tillit inkluderar också kritik. Den innebär att man inser den älskades brister, men accepterar dem och anpassar sig till dem. Ett sunt förhållande kan inte byggas på blind tillit till den andras kärlek utan måste baseras på insikten att världen, man själv och den andra förändras. I ett sunt förhållande ingår kritik i betydelsen en öppenhet för brister och en beredskap att diskutera dem.
Detsamma gäller inte för relationen till Gud. Att lita på gud innebär att man aldrig använder sitt förnuft eller påverkas av fakta. Man klänger sig fast vid tilliten till guds kärlek så att man blir blind för alla kritik. Hur många människor har inte t.ex. fått uppleva att ens barn dör. För en ateist är det bara något som man måste ta sig igenom. Naturen är grym, men det måste vi leva med. För en troende är barnets död Guds vilja. Hon står inför frågan: Hur kan Gud, som älskar mig, vara så grym att han tar mitt älskade barn ifrån mig. Om hennes tillit är sund utesluter den inte kritik av Gud som kan leda till en ändrad gudsbild, eller t.o.m. till skepticism. Men om tilliten är blind intalar hon sig att barnets död är en del av Guds plan. Meningen kan hon inte förstå, men hon litar på att den finns. Steget från ett barns död är inte långt till tusentals barns död i malaria varje år. Hon litar på att också detta är en del i Guds stora plan. Inget pris är för högt för att hålla fast vid tilliten till Gud. Digerdöden, holocaust och andra folkmord, aids är obegripliga för en svag liten människa. Men vi måste blint lita på att de inte är totalt meningslösa grymheter utan delar av Guds plan. I slutändan kan den blint troende acceptera vad som helst, t.ex. att bli självmordsbombare och vara övertygad om att hon utför Guds vilja när hon dödar sig själv och tiotals medmänniskor.
Min slutsats: Sund tillit är viktig, men den förutsätter öppen diskussion och en beredskap att ändra åsikt. Detta innebär inte misstänksamhet utan en realistisk hållning i en mycket ofullkomlig värld. Blind tillit innebär en farlig återvändsgränd. Det må sedan gälla blind tillit till en diktator eller en gud. I värsta fall leder den till förinelse av en själv och många medmänniskor.
fredag 9 maj 2008
OM RICHARD DAWKINS OCH ATEISMEN
Denna artikel erbjöd jag åt Finsk Tidskrifts huvudredaktör TD Peter Nynäs 17.2 -o8. Han svarade, efter en påstöt, 26.2 att han "skall återkomma" till artikeln. Han gav dock inget löfte om att publicera den. Kanske finns det någon som är intresserad. Därför lägger jag ut artikeln på min blogg.
ÄR GUD EN INBILLNING?
Finns Gud eller finns han inte? Majoriteten av jordens folk har i alla tider trott på en eller flere gudar, men föga förvånande, tycks det också ha funnits skeptiker, ateister, under alla tider. Redan i Gamla testamentet fördöms ateisterna, t.ex. i psalm 14 som börjar med orden: ”Dårarna säger i sina hjärtan: Det finns ingen Gud.” Konfucius och Budda utvecklade för ca 2500 år sedan livsåskådningar som inte grundar sig på några gudar. Ungenfär samtidigt utecklades i antikens Grekland filosofiska läror som var ateistiska. Av dem är epikureismen bäst känd. Den betonade att döden är slutet, att det sålunda inte finns vare sig straff eller belöningar bortom döden. Ironiskt nog har många, kanske de flesta västerlänningar, i dag samma mål i livet som epikuréerna, nämligen hedoné, dvs lust, njutning, tillfredställelse. Hur ofta hör man inte i dag människor säga att man skall njuta av livet. Så talar en sann epikuré!
Under upplysningstiden på 1700-talet började en och annan våghalsig dissident öppet diskutera ateismen. Men dess stora genombrott kom med Karl Marx och hans efterföljare. En av Marx´ mest berömda aforismer ”Religionen är opium för folket” blev ett slagord inom den globala kommunistiska rörelsen. I den kommunistiska världen rådde formell religionsfrihet, men i praktiken lärdes ateismen ut som sanningen om gudarna.
Men det var inte bara i de kommunistiska länderna som många började tvivla på fädernas tro. I England gick filosofen, logikern och nobelpristagaren Bertrand Russell till hårt angrepp mot religionerna, och enkannerligen då den tro som han själv växt upp med. Hans bok Varför jag inte är kristen väckte stor debatt. I Sverige kom filosofen Ingmar Hedenius genom böckerna Tro och vetande (1949) och Helvetesläran (1972) att bidra till den ”urvattning” av kristendomen som är så typisk för dagens Sverige.
Efter kommunismens fall har religionerna upplevt ett starkt uppsving i de gamla öststaterna, men ännu mera i Asien och Afrika. Också i USA har religionernas, och speciellt de konservativas, inflytande ökat. I Finland har trenden däremot varit den motsatta. Senaste år skrev 37 000 personer ut sig ur kyrkan (statskyrkan). Drygt 80% av befolkningen hör nu till kyrkan. Det betyder självklart inte att 80% tror på den gud kyrkan predikar om. I själva verket tycks det i dag vara så att majoriteten inte tror på kyrkans gudsbild. Samma tendenser finns inom de flesta EU-länderna.
I dagens värld finns det inga ateister av samma dignitet som Marx, Russell, Sartre, Hedenius etc. Detta är kanske en av anledningarna till att den engelska biologen Richard Dawkins fått mycket utrymme i medierna. Genom boken The God Delusion (2006) har han retat upp de troende och fått redaktörerna att gnugga händerna. Dawkins är en av samtidens främsta biologer, men i motsats till sina kolleger har han länge fört ett ”korståg” mot religionerna. Han har under ett antal år gjort antireligiösa tv-program och deltagit i otaliga debatter.
De berömda ateister jag nämnde ovan var alla humanister. Dawkins är biolog och alltså naturvetenskapsman. Det märks i boken. Hans sätt att angripa frågan är inte den lärde humanistens utan den experimenterande och observerande naturforskarens. Litet ironiskt kunde man sammanfatta hans argumentering i frasen: Gud kan inte påvisas genom någon objektiv vetenskaplig undersökning.. Alltså är han en inbillning.
I förordet till den 400 sidor tjocka boken fastslår författaren sitt mål. Han skriver: ”Om den här boken fungerar som jag avser kommer religiösa personer som öppnar den att vara ateister när de lägger ner den.” Boken är elegant, lättläst och övertygande skriven och innehåller massor med konkreta exempel på missbruk av religion. Det skulle inte förvåna mig om många som är svaga i tron faktiskt blir ateister. På mig har den ingen effekt eftersom jag förlorade min barnatro redan när jag var 15 år gammal. För den som redan är ateist fungerar den ungenfär som Bibeln för en troende, den bekräftar det som man redan är övertygad om. Fundamentalisterna inom alla religioner kommer självklart att sätta den på listan över strängt förbjudna böcker. Enligt den kreationistiska sajten http://preachingyoufuneral.com är Dawkins ”en av de mest onda människor som någonsin gått på jorden”.
Dawkins ägnar sig åt ett slags omvänd frälsning. Vi är vana att troende människor vill omvända oss till den enda rätta tron (deras egen förstås). Själv har jag träffat tröttsamt många som velat omvända mig. Jag har t.ex. diskuterat med Jehovas vittnen, vanligen två unga kvinnor, med mormoner, två unga, trevliga, välklädda amerikanska män med mycket märkliga åsikter, men mest arbete för att rädda min själ, på uppmaning av Gud förstås, satte en äldre dam som tillhörde Livets ord. Hon var bl.a. övertygad om att Gud gör mirakel bara man ber tillräckligt intensivt. Hon berättade på fullt allvar att Gud gett henne pengar till en ny bil när den gamla var slut. En dag bara fanns det en tjock bunt sedlar i en låda! Vid den tiden led jag av så svår artros i båda höftlederna att jag hade svårt att gå. Denna dam undrade om hon och en förbönsgrupp fick be till Gud att han skulle bota min artros. Självklart svarade jag ja och lovade omvända mig om jag faktiskt blev frisk. Hur hade jag reagerat om jag fakiskt blivit botad? Klart är att den verklighetsuppfattning jag haft i 40 år i så fall skulle ha skakats i sina grundvalar. Eftersom jag är en ärlig människa skulle jag ha gått ut i offentligheten och berättat om miraklet. Men antingen finns Gud inte eller så ville han inte hjälpa mig trots de snälla damernas många böner. Däremot ville vår förträffliga hälsovård hjälpa mig. I dag kan jag gå utan problem tack vare vetenskapen. Jag tror på vetenskapen därför att den bevisligen flera gånger har räddat mig (och otaliga andra) från olika svåra lidanden. Men varför har jag drabbats av dessa svåra sjukdomar? Slumpen enligt min tro. Guds straff enligt fundamentalisterna.
För att kunna avgöra om man tror på något måste man veta vad detta är. Vad är alltså Gud egentligen för något? Var och en som läser litet religionsfilosofi märker att ordet Gud används i många helt olika betydelser. Om Gud = Naturen, som många, bl.a. den berömda 1600-talsfilosofen Spinoza ”bevisade” så finns det inte många ateister. Ingen vill väl påstå att naturen är en inbillning. (Det finns dock filosofer som påstått detta. De har vanligen varit religiösa.) Om Gud = naturlagarna, vilket bl.a. Einstein menade så finns Gud definitivt. Om Gud = kärleken, så gäller samma sak. Ingen tror väl att kärleken är en inbillning. Men om Gud = en gammal man uppe i himlen så är de flesta säkert ateister.
Dawkins diskuterar detta problem och betonar hur viktigt det är med en klar definition. Han definierar Gud som övermänsklig, övernaturlig intelligens som avsiktligt planerade och skapade universum och allting i det. Den som tror på en sådan intelligens är i Dawkins terminologi teist, den som inte tror ateist. Denna definition påminner mig om det svar som den kände finske filosofen Esa Saarinen brukar ge när han tillfrågas om han tror på Gud. ”Jag har aldrig lyckas begripa vad som menas med Gud.” För min del finner jag Dawkins definition lika obegriplig. Jag förstår inte ens ordet övermänsklig. Är det ett slags människa som är mera mänsklig? Såvitt jag förstår antas Gud vara osynlig. I så fall kan han väl inte på något sätt vara mänsklig utan snarast totalt icke-mänsklig? Ännu svårare har jag att beripa termen övernaturlig. Antas detta vara en annan natur med helt andra naturlagar, eller helt utan naturlagar eller är det en icke-natur? Dawkins är ingen filosof och ägnar sig aldrig åt filosofernas favoritsysselsättning, begreppsanalys. Det har däremot jag gjort i 40 år.
Gud är enligt definitionen en intelligens. Enligt Dawkins är intelligens en komplex egenskap som kan uppstå endast genom en oerhört lång evolution. Det kan alltså inte ha funnits någon superkomplex intelligens i universums början, men varelser med sådan intelligens kan uppstå i ett universum som existerat mycket länge.
Ärkebiskop emeritus John Vikström brukar säga att Guds existens inte kan bevisas, men inte heller motbevisas. Detta torde vara en ganska vanlig uppfattning bland protestantiska teologer. Många vetenskapsmän, också ateister, har haft samma åsikt. Biologen Richard Dawkins hävdar i stället att frågan om Gud ingalunda ligger helt utanför vetenskapens kompetensområde. Han menar att i den mån Gud påstås vara något verkligt som påverkar världen så kan man anföra bevis för eller emot. För Dawkins är Guds existens därför en hypotes och inte en ren trosfråga. Därför ägnar han ett par kapitel åt att gå igenom bevisen för och emot. I Kapitel 3 granskar han argumenten för. Han går t.ex. igenom Thomas av Aquinos bevis från 1200-talet (som den katolska kyrkan fortfarande i princip godkänner), han demolerar det ännu äldre ontologiska beviset och går sedan till nyare bevis såsom skönhetsbeviset, den personliga upplevelsen som bevis, skriften som bevis och Pascals bevis. I följande kapitel fortsätter han att destruera bevis, nu av modernare snitt. Design-beviset har han vederlagt utförligt tidigare i boken The Blind Watchmaker (1986), men han gör det ännu en gång. Ett av de nyaste bevisen, som upprepats i det oändliga av kreationisterna, också hos oss, är irreducerbar komplexitet. Misstaget med detta, samt med argumentet att det inte finns mellanformer, förklarar han rätt utförligt. Såvitt jag förstår är hans argumentering korrekt och den livas upp av många anekdoter och skildringar av debatter han deltagit i.
Självklart kommer han fram till att Guds-hypotesen är falsk, något annat är ju inte att vänta. Något förvånande är dock att hypotesen, enligt Dawkins, inte är falsk med säkerhet utan med mycket hög sannolikhet. Detta innebär att han lämnar en liten möjlighet för motsatsen öppen. Varför? Tydligen är Dawkins influerad av den vetenskapsfilosofi som kallas positivism. Positivisterna brukar göra stort nummer av att vi inte kan veta någonting med absolut säkerhet utan endast med mer eller mindre stor sannolikhet.
Märkligt nog nämner Dawkins inte några av de mest uppenbara bevisen för att Gud är en inbillning. Han nämner t.ex. inte teodicé-beviset. Här är en version av det. Jag har oturen att vara försedd med stark förmåga att känna medlidande. Jag undviker t.o.m. att se våldsfilmer därför att de får mig att må dåligt. Om jag hade stor makt skulle jag inte kunna låta bli att stoppa allt grymt och omänskligt våld, jag skulle avskaffa alla plågsamma sjukdomar etc. Inte därför att jag är god, inte därför att jag älskar människorna, utan därför att jag lider av att se andra lida, det plågar mig. Om det funnes en Gud är det otänkbart att han skulle vara mindre god än jag. Men världen är full av grymt lidande och ännu mer är att vänta i framtiden. Alltså kan det inte finnas någon Gud. Här är ett annorlunda bevis. Antingen har Gud skapat människan, eller människan skapat Gud. Gud kan inte ha skapat något som är så fysiskt och psykiskt misslyckat som människan. Alltså är det människan som skapat Gud. Jag slänger in ännu ett bonusbevis. Gud har inget behov av att skapa människan, men människan har en mängd behov av att tro på Gud. Alltså har människan skapat Gud. Q.E.D.
En rationell diskussion av bevisen för och emot Guds existens har i själva verket mycket liten effekt på människors tro. Det är helt andra faktorer som formar vår inställning i dylika frågor. Dawkins är i sin egenskap av naturvetenskapsman utbildad och van att tänka rationellt och logiskt. Han har svårt att föreställa sig att de flesta människor inte gör det. Därför har han en överdriven tro på att hans argument kan påverka folk.
Anta att Dawkins har rätt, att Oden, Zeus, Amon, Jahweh, Allah, Shiva och allt vad de heter är inbillningar. Hur skall vi då förklara att människorna i nästan alla kulturer trott och fortfarande tror på gudar? Är det kanske så, som många sociologer menat, att vi har ett religiöst behov på samma sätt som vi har behov av mat, sex, ömhet, stimulans etc? Hans försök att förklara religionerna är det svagaste avsnittet i boken.
Dawkins blev en vetenskaplig kändis genom boken The Selfish Gene (1976), som till dags dato utkommit i hela 30 upplagor. Hans huvudtanke är att försöka förklara så mycket som möjligt av det mänskliga beteendet utgående från evolutionsteorin. Därför förväntar man sig att han skall förklara också religionen enligt samma mönster. Grundidén i darwinismen är, som bekant, att beteenden som är till fördel för arten utvecklas och sprider sig medan beteenden som är skadliga försvinner. Eftersom religioner funnits i tusentals år borde de, enligt darwinismen, vara till nytta. Troende borde ha större chans att överleva än ateister. Men Dawkins hävdar i starka ordalag att religionerna i själva verket är långt mer skadliga än nyttiga. De konsumerar en mängd energi och resurser, leder till krig och stridigheter osv. Enorma resurser och otaliga fattiga människors liv har offats för att bygga katedraler som inte är av någon praktisk nytta. Om vi utgår från Dawkins egna antaganden om religionernas skadlighet så borde de ha dött ut för länge sedan. Men det har de definitivt inte gjort, tvärtom. Hur klarar han sig ur detta dilemma?
Dawkins förklaring går ut på att religion är en skadlig biprodukt av något i och för sig nyttigt beteende. Vilken är då denna goda medfödda benägenhet som har så skadliga bieffekter? Han medger att han endast har vaga idéer på den punkten. Barn har en genetiskt betingad benägenhet att lita på auktoriteter. Detta är till nytta därför att barnen därigenom snabbt suger i sig de äldres kunskaper och erfarenheter. Men det innebär också att barnen okritiskt anammar de äldres vidskepelse och dumheter. Men detta löser inte problemet därför att det förblir oförklarat varför de äldre håller fast vid skadliga beteenden. Sådana föeställningar borde överhuvud aldrig ha haft en chans att uppstå, än mindre att få en central roll i livet.
Som jag tidigare betonat är Dawkins naturvetare, inte humanist. Hans kunskaper i historia och framför allt i idéhistoria är mycket magra. Hans bild av religionernas roll i olika kulturer under historiens gång är milt sagt ensidigt mörk. Det är ingen överdrift att kalla honom fundamentalist, men en ateistisk sådan. De religiösa fundamentalisterna är övertygade om att allt ont kommer från ateismen. Dawkins är förstås inte så enfaldig att han tror att allt ont kommer från religionerna, men han är övertygad om att religionerna för med sig mycket mera ont än gott. I själva verket är det svårt att hitta ett enda positivt omdöme om religiös tro i boken.
Dawkins är självklart långtifrån den första som försökt ge en vetenskaplig förklaring till religiös tro. Redan Darwin tog upp frågan, Sigmund Freud behandlade ämnet och under senare år har en mängd böcker i ämnet publicerats. Själv är jag benägen att hålla med Dawkins om att det religiösa beteendet, åtminstone i sina grunddrag kan förklaras darwinistiskt. Men jag anser att Dawkins, på grund av egna tråkiga erfarenheter av konservativa, fördömande, makthungriga religiösa ”fanatiker”, har fått en fundamentalt skev bild av religionen som socialt fenomen.
Om vi studerar historien finner vi att religionen ofta är det ”kitt” som hållit samman många mäktiga kulturer. Den äldsta av alla högkulturer, den egyptiska var helt och hållet uppbyggd kring religionen. Farao var både kung och gud. Muhammed lade grunden till ett väldigt imperium och en blomstrande kultur just genom sin religion. Kristendomen var grunden för all kultur i det medeltida Europa. Det var genom de kristna institutionerna som arvet från antiken bevarades. På en tid när jämlikhet, frihet och demokrati var okända begrepp kunde ett stort rike baseras endast på lydnad, offervilja, en känsla av gemenskap gentemot ”det främmande”, samt enkla idéer om livets mening, om hinsides straff och belöningar. Religionerna höll så att säga folken i ”herrans tunkt och förmaning”.
De kulturer som byggde på en religion och som därigenom fick ett starkt grepp om folket hade den största chansen att klara sig i ”kampen om tillvaron”. De stora och starka religionerna slog ut de svaga (t.ex. vikingarnas asatro och finnarnas Kalevala-sägner) och assimilerade dem. Vi känner igen ett typiskt darwinistiskt mönster.
Utgående från denna teori är det inte förvånande att religionerna fortfarande spelar en viktig roll. Att försöka utrota dem är en hopplös och t.o.m. meningslös uppgift. Rationella argument biter inte. Det som vi ateister kan och bör göra är att alliera oss med de, enligt våra värderingar, ”goda krafterna” inom de olika religionerna, dvs med dem som predikar kärlek, tolerans och hjälpsamhet, som godtar och respekterar vetenskapen och inte ser den som en fiende, och som bekämpar all slags rasism, sexism och diskriminering. Tillsammans bör vi bekämpa sådan religion som strävar att stänga in människorna, redan som små oskyldiga barn, i stela rustningar av intoleranta, föråldade dogmer.
Ateisten är oförmögen att söka tröst och mening i tron på en övernaturlig verklighet som motsvarar hennes/hans drömmar. Tror ateisterna överhuvudtaget på någonting? Dawkins har, liksom de flesta ateister, en ganska positiv människosyn. Han tror att det finns en medfödd känsla för rätt och orätt och att vi kan leva och dö utan att klamra oss fast vid hoppet om en övernaturlig, mäktig fadersgestalt och ett evigt liv. Om döden påpekar han det som ateisterna framhållit ända sedan antiken.Här kan jag inte låta bli att citera en av mina favoritfilosofer, Lucretius som levde för litet mer än 2000 år sedan. ”Se tillbaka på den evighet som förflöt före vår födelse: den betyder intet för oss. Naturen håller här fram en spegel till oss där vi kan se framtiden, när vi skall vara döda.” (De rerum natura, slutet av bok III) Dawkins citerar en modernare och roligare ateist, Mark Twain. ”Jag fruktar inte döden. Jag hade varit död under miljarder och miljarder år innan jag föddes, och har inte på något sätt lidit av det.” (354) Knappast lider han desto mera under alla de oändligt många år han kommer att fortsätta att vara död. (En del troende hoppas förstås att han nu pinas i helvetet).
Men räcker det bara med epikuréernas hedoné? Räcker det bara att ta ut den njutning man kan få av livet och sedan dö nöjd? Dawkins menar att människor som inte tror på högre makters styrning söker mening på olika vägar. ”Min väg inkluderar en stor dos vetenskap,” förklarar han föga överraskande. Typiskt för vetenskapen är att den är ett socialt projekt som pågår i århundraden och där varje forskare lämnar sitt bidrag, det må i allmänhet vara obetydligt, till ett gemensamt giganiskt bygge. Forskare känner vanligen en stark gemensamhet med gågna generationer och med kommande. Vill vi ironisera litet kan vi säga att vetenskapen hos Dawkins fyller den roll som Gud fyller hos den troende. Laboratoriet är hans helgedom och forskningen hans andakt.
Själv har jag varit fascinerad av vetenskapen hela mitt vuxna liv, men jag känner mig i främsta hand som del i en gemenskap av filosofer som sträcker sig från antikens greker in i en okänd framtid. För många år sedan gav den franska 1600-talsfilosofen Blaise Pascal mig en ahaupplevelse. Han var ett vetenskapligt geni som, efter en personlig kris, blev en religiös mystiker. Men innan han försjönk i en betraktelse av Gud var han optimist och trodde på människan. Mänskligheten är, menade han, som en enda människa som ständigt utvecklas och aldrig dör. Genom att vara människor har vi del i denna odödliga mänsklighet och därigenom del i ett slags odödlighet. Vi är som de miljarder cellerna i vår kropp, nödvändiga för dess existens, men ersätts ständigt av nya likadana celler. Allt det som är väsentligt för kroppen fortlever i de nya cellerna. På samma sätt fortlever allt det väsentliga i att vara människa, allt det väsentliga i var och en av oss, i ständigt nya generationer, i en mänsklighet som lever och utvecklas i evighet.
Richard Dawkins The God Delusion. Houghton Mifflin Company, 2006
Den som vill veta mera om Dawkins verksamhet kan gå till www.richarddawkins.net.
ÄR GUD EN INBILLNING?
Finns Gud eller finns han inte? Majoriteten av jordens folk har i alla tider trott på en eller flere gudar, men föga förvånande, tycks det också ha funnits skeptiker, ateister, under alla tider. Redan i Gamla testamentet fördöms ateisterna, t.ex. i psalm 14 som börjar med orden: ”Dårarna säger i sina hjärtan: Det finns ingen Gud.” Konfucius och Budda utvecklade för ca 2500 år sedan livsåskådningar som inte grundar sig på några gudar. Ungenfär samtidigt utecklades i antikens Grekland filosofiska läror som var ateistiska. Av dem är epikureismen bäst känd. Den betonade att döden är slutet, att det sålunda inte finns vare sig straff eller belöningar bortom döden. Ironiskt nog har många, kanske de flesta västerlänningar, i dag samma mål i livet som epikuréerna, nämligen hedoné, dvs lust, njutning, tillfredställelse. Hur ofta hör man inte i dag människor säga att man skall njuta av livet. Så talar en sann epikuré!
Under upplysningstiden på 1700-talet började en och annan våghalsig dissident öppet diskutera ateismen. Men dess stora genombrott kom med Karl Marx och hans efterföljare. En av Marx´ mest berömda aforismer ”Religionen är opium för folket” blev ett slagord inom den globala kommunistiska rörelsen. I den kommunistiska världen rådde formell religionsfrihet, men i praktiken lärdes ateismen ut som sanningen om gudarna.
Men det var inte bara i de kommunistiska länderna som många började tvivla på fädernas tro. I England gick filosofen, logikern och nobelpristagaren Bertrand Russell till hårt angrepp mot religionerna, och enkannerligen då den tro som han själv växt upp med. Hans bok Varför jag inte är kristen väckte stor debatt. I Sverige kom filosofen Ingmar Hedenius genom böckerna Tro och vetande (1949) och Helvetesläran (1972) att bidra till den ”urvattning” av kristendomen som är så typisk för dagens Sverige.
Efter kommunismens fall har religionerna upplevt ett starkt uppsving i de gamla öststaterna, men ännu mera i Asien och Afrika. Också i USA har religionernas, och speciellt de konservativas, inflytande ökat. I Finland har trenden däremot varit den motsatta. Senaste år skrev 37 000 personer ut sig ur kyrkan (statskyrkan). Drygt 80% av befolkningen hör nu till kyrkan. Det betyder självklart inte att 80% tror på den gud kyrkan predikar om. I själva verket tycks det i dag vara så att majoriteten inte tror på kyrkans gudsbild. Samma tendenser finns inom de flesta EU-länderna.
I dagens värld finns det inga ateister av samma dignitet som Marx, Russell, Sartre, Hedenius etc. Detta är kanske en av anledningarna till att den engelska biologen Richard Dawkins fått mycket utrymme i medierna. Genom boken The God Delusion (2006) har han retat upp de troende och fått redaktörerna att gnugga händerna. Dawkins är en av samtidens främsta biologer, men i motsats till sina kolleger har han länge fört ett ”korståg” mot religionerna. Han har under ett antal år gjort antireligiösa tv-program och deltagit i otaliga debatter.
De berömda ateister jag nämnde ovan var alla humanister. Dawkins är biolog och alltså naturvetenskapsman. Det märks i boken. Hans sätt att angripa frågan är inte den lärde humanistens utan den experimenterande och observerande naturforskarens. Litet ironiskt kunde man sammanfatta hans argumentering i frasen: Gud kan inte påvisas genom någon objektiv vetenskaplig undersökning.. Alltså är han en inbillning.
I förordet till den 400 sidor tjocka boken fastslår författaren sitt mål. Han skriver: ”Om den här boken fungerar som jag avser kommer religiösa personer som öppnar den att vara ateister när de lägger ner den.” Boken är elegant, lättläst och övertygande skriven och innehåller massor med konkreta exempel på missbruk av religion. Det skulle inte förvåna mig om många som är svaga i tron faktiskt blir ateister. På mig har den ingen effekt eftersom jag förlorade min barnatro redan när jag var 15 år gammal. För den som redan är ateist fungerar den ungenfär som Bibeln för en troende, den bekräftar det som man redan är övertygad om. Fundamentalisterna inom alla religioner kommer självklart att sätta den på listan över strängt förbjudna böcker. Enligt den kreationistiska sajten http://preachingyoufuneral.com är Dawkins ”en av de mest onda människor som någonsin gått på jorden”.
Dawkins ägnar sig åt ett slags omvänd frälsning. Vi är vana att troende människor vill omvända oss till den enda rätta tron (deras egen förstås). Själv har jag träffat tröttsamt många som velat omvända mig. Jag har t.ex. diskuterat med Jehovas vittnen, vanligen två unga kvinnor, med mormoner, två unga, trevliga, välklädda amerikanska män med mycket märkliga åsikter, men mest arbete för att rädda min själ, på uppmaning av Gud förstås, satte en äldre dam som tillhörde Livets ord. Hon var bl.a. övertygad om att Gud gör mirakel bara man ber tillräckligt intensivt. Hon berättade på fullt allvar att Gud gett henne pengar till en ny bil när den gamla var slut. En dag bara fanns det en tjock bunt sedlar i en låda! Vid den tiden led jag av så svår artros i båda höftlederna att jag hade svårt att gå. Denna dam undrade om hon och en förbönsgrupp fick be till Gud att han skulle bota min artros. Självklart svarade jag ja och lovade omvända mig om jag faktiskt blev frisk. Hur hade jag reagerat om jag fakiskt blivit botad? Klart är att den verklighetsuppfattning jag haft i 40 år i så fall skulle ha skakats i sina grundvalar. Eftersom jag är en ärlig människa skulle jag ha gått ut i offentligheten och berättat om miraklet. Men antingen finns Gud inte eller så ville han inte hjälpa mig trots de snälla damernas många böner. Däremot ville vår förträffliga hälsovård hjälpa mig. I dag kan jag gå utan problem tack vare vetenskapen. Jag tror på vetenskapen därför att den bevisligen flera gånger har räddat mig (och otaliga andra) från olika svåra lidanden. Men varför har jag drabbats av dessa svåra sjukdomar? Slumpen enligt min tro. Guds straff enligt fundamentalisterna.
För att kunna avgöra om man tror på något måste man veta vad detta är. Vad är alltså Gud egentligen för något? Var och en som läser litet religionsfilosofi märker att ordet Gud används i många helt olika betydelser. Om Gud = Naturen, som många, bl.a. den berömda 1600-talsfilosofen Spinoza ”bevisade” så finns det inte många ateister. Ingen vill väl påstå att naturen är en inbillning. (Det finns dock filosofer som påstått detta. De har vanligen varit religiösa.) Om Gud = naturlagarna, vilket bl.a. Einstein menade så finns Gud definitivt. Om Gud = kärleken, så gäller samma sak. Ingen tror väl att kärleken är en inbillning. Men om Gud = en gammal man uppe i himlen så är de flesta säkert ateister.
Dawkins diskuterar detta problem och betonar hur viktigt det är med en klar definition. Han definierar Gud som övermänsklig, övernaturlig intelligens som avsiktligt planerade och skapade universum och allting i det. Den som tror på en sådan intelligens är i Dawkins terminologi teist, den som inte tror ateist. Denna definition påminner mig om det svar som den kände finske filosofen Esa Saarinen brukar ge när han tillfrågas om han tror på Gud. ”Jag har aldrig lyckas begripa vad som menas med Gud.” För min del finner jag Dawkins definition lika obegriplig. Jag förstår inte ens ordet övermänsklig. Är det ett slags människa som är mera mänsklig? Såvitt jag förstår antas Gud vara osynlig. I så fall kan han väl inte på något sätt vara mänsklig utan snarast totalt icke-mänsklig? Ännu svårare har jag att beripa termen övernaturlig. Antas detta vara en annan natur med helt andra naturlagar, eller helt utan naturlagar eller är det en icke-natur? Dawkins är ingen filosof och ägnar sig aldrig åt filosofernas favoritsysselsättning, begreppsanalys. Det har däremot jag gjort i 40 år.
Gud är enligt definitionen en intelligens. Enligt Dawkins är intelligens en komplex egenskap som kan uppstå endast genom en oerhört lång evolution. Det kan alltså inte ha funnits någon superkomplex intelligens i universums början, men varelser med sådan intelligens kan uppstå i ett universum som existerat mycket länge.
Ärkebiskop emeritus John Vikström brukar säga att Guds existens inte kan bevisas, men inte heller motbevisas. Detta torde vara en ganska vanlig uppfattning bland protestantiska teologer. Många vetenskapsmän, också ateister, har haft samma åsikt. Biologen Richard Dawkins hävdar i stället att frågan om Gud ingalunda ligger helt utanför vetenskapens kompetensområde. Han menar att i den mån Gud påstås vara något verkligt som påverkar världen så kan man anföra bevis för eller emot. För Dawkins är Guds existens därför en hypotes och inte en ren trosfråga. Därför ägnar han ett par kapitel åt att gå igenom bevisen för och emot. I Kapitel 3 granskar han argumenten för. Han går t.ex. igenom Thomas av Aquinos bevis från 1200-talet (som den katolska kyrkan fortfarande i princip godkänner), han demolerar det ännu äldre ontologiska beviset och går sedan till nyare bevis såsom skönhetsbeviset, den personliga upplevelsen som bevis, skriften som bevis och Pascals bevis. I följande kapitel fortsätter han att destruera bevis, nu av modernare snitt. Design-beviset har han vederlagt utförligt tidigare i boken The Blind Watchmaker (1986), men han gör det ännu en gång. Ett av de nyaste bevisen, som upprepats i det oändliga av kreationisterna, också hos oss, är irreducerbar komplexitet. Misstaget med detta, samt med argumentet att det inte finns mellanformer, förklarar han rätt utförligt. Såvitt jag förstår är hans argumentering korrekt och den livas upp av många anekdoter och skildringar av debatter han deltagit i.
Självklart kommer han fram till att Guds-hypotesen är falsk, något annat är ju inte att vänta. Något förvånande är dock att hypotesen, enligt Dawkins, inte är falsk med säkerhet utan med mycket hög sannolikhet. Detta innebär att han lämnar en liten möjlighet för motsatsen öppen. Varför? Tydligen är Dawkins influerad av den vetenskapsfilosofi som kallas positivism. Positivisterna brukar göra stort nummer av att vi inte kan veta någonting med absolut säkerhet utan endast med mer eller mindre stor sannolikhet.
Märkligt nog nämner Dawkins inte några av de mest uppenbara bevisen för att Gud är en inbillning. Han nämner t.ex. inte teodicé-beviset. Här är en version av det. Jag har oturen att vara försedd med stark förmåga att känna medlidande. Jag undviker t.o.m. att se våldsfilmer därför att de får mig att må dåligt. Om jag hade stor makt skulle jag inte kunna låta bli att stoppa allt grymt och omänskligt våld, jag skulle avskaffa alla plågsamma sjukdomar etc. Inte därför att jag är god, inte därför att jag älskar människorna, utan därför att jag lider av att se andra lida, det plågar mig. Om det funnes en Gud är det otänkbart att han skulle vara mindre god än jag. Men världen är full av grymt lidande och ännu mer är att vänta i framtiden. Alltså kan det inte finnas någon Gud. Här är ett annorlunda bevis. Antingen har Gud skapat människan, eller människan skapat Gud. Gud kan inte ha skapat något som är så fysiskt och psykiskt misslyckat som människan. Alltså är det människan som skapat Gud. Jag slänger in ännu ett bonusbevis. Gud har inget behov av att skapa människan, men människan har en mängd behov av att tro på Gud. Alltså har människan skapat Gud. Q.E.D.
En rationell diskussion av bevisen för och emot Guds existens har i själva verket mycket liten effekt på människors tro. Det är helt andra faktorer som formar vår inställning i dylika frågor. Dawkins är i sin egenskap av naturvetenskapsman utbildad och van att tänka rationellt och logiskt. Han har svårt att föreställa sig att de flesta människor inte gör det. Därför har han en överdriven tro på att hans argument kan påverka folk.
Anta att Dawkins har rätt, att Oden, Zeus, Amon, Jahweh, Allah, Shiva och allt vad de heter är inbillningar. Hur skall vi då förklara att människorna i nästan alla kulturer trott och fortfarande tror på gudar? Är det kanske så, som många sociologer menat, att vi har ett religiöst behov på samma sätt som vi har behov av mat, sex, ömhet, stimulans etc? Hans försök att förklara religionerna är det svagaste avsnittet i boken.
Dawkins blev en vetenskaplig kändis genom boken The Selfish Gene (1976), som till dags dato utkommit i hela 30 upplagor. Hans huvudtanke är att försöka förklara så mycket som möjligt av det mänskliga beteendet utgående från evolutionsteorin. Därför förväntar man sig att han skall förklara också religionen enligt samma mönster. Grundidén i darwinismen är, som bekant, att beteenden som är till fördel för arten utvecklas och sprider sig medan beteenden som är skadliga försvinner. Eftersom religioner funnits i tusentals år borde de, enligt darwinismen, vara till nytta. Troende borde ha större chans att överleva än ateister. Men Dawkins hävdar i starka ordalag att religionerna i själva verket är långt mer skadliga än nyttiga. De konsumerar en mängd energi och resurser, leder till krig och stridigheter osv. Enorma resurser och otaliga fattiga människors liv har offats för att bygga katedraler som inte är av någon praktisk nytta. Om vi utgår från Dawkins egna antaganden om religionernas skadlighet så borde de ha dött ut för länge sedan. Men det har de definitivt inte gjort, tvärtom. Hur klarar han sig ur detta dilemma?
Dawkins förklaring går ut på att religion är en skadlig biprodukt av något i och för sig nyttigt beteende. Vilken är då denna goda medfödda benägenhet som har så skadliga bieffekter? Han medger att han endast har vaga idéer på den punkten. Barn har en genetiskt betingad benägenhet att lita på auktoriteter. Detta är till nytta därför att barnen därigenom snabbt suger i sig de äldres kunskaper och erfarenheter. Men det innebär också att barnen okritiskt anammar de äldres vidskepelse och dumheter. Men detta löser inte problemet därför att det förblir oförklarat varför de äldre håller fast vid skadliga beteenden. Sådana föeställningar borde överhuvud aldrig ha haft en chans att uppstå, än mindre att få en central roll i livet.
Som jag tidigare betonat är Dawkins naturvetare, inte humanist. Hans kunskaper i historia och framför allt i idéhistoria är mycket magra. Hans bild av religionernas roll i olika kulturer under historiens gång är milt sagt ensidigt mörk. Det är ingen överdrift att kalla honom fundamentalist, men en ateistisk sådan. De religiösa fundamentalisterna är övertygade om att allt ont kommer från ateismen. Dawkins är förstås inte så enfaldig att han tror att allt ont kommer från religionerna, men han är övertygad om att religionerna för med sig mycket mera ont än gott. I själva verket är det svårt att hitta ett enda positivt omdöme om religiös tro i boken.
Dawkins är självklart långtifrån den första som försökt ge en vetenskaplig förklaring till religiös tro. Redan Darwin tog upp frågan, Sigmund Freud behandlade ämnet och under senare år har en mängd böcker i ämnet publicerats. Själv är jag benägen att hålla med Dawkins om att det religiösa beteendet, åtminstone i sina grunddrag kan förklaras darwinistiskt. Men jag anser att Dawkins, på grund av egna tråkiga erfarenheter av konservativa, fördömande, makthungriga religiösa ”fanatiker”, har fått en fundamentalt skev bild av religionen som socialt fenomen.
Om vi studerar historien finner vi att religionen ofta är det ”kitt” som hållit samman många mäktiga kulturer. Den äldsta av alla högkulturer, den egyptiska var helt och hållet uppbyggd kring religionen. Farao var både kung och gud. Muhammed lade grunden till ett väldigt imperium och en blomstrande kultur just genom sin religion. Kristendomen var grunden för all kultur i det medeltida Europa. Det var genom de kristna institutionerna som arvet från antiken bevarades. På en tid när jämlikhet, frihet och demokrati var okända begrepp kunde ett stort rike baseras endast på lydnad, offervilja, en känsla av gemenskap gentemot ”det främmande”, samt enkla idéer om livets mening, om hinsides straff och belöningar. Religionerna höll så att säga folken i ”herrans tunkt och förmaning”.
De kulturer som byggde på en religion och som därigenom fick ett starkt grepp om folket hade den största chansen att klara sig i ”kampen om tillvaron”. De stora och starka religionerna slog ut de svaga (t.ex. vikingarnas asatro och finnarnas Kalevala-sägner) och assimilerade dem. Vi känner igen ett typiskt darwinistiskt mönster.
Utgående från denna teori är det inte förvånande att religionerna fortfarande spelar en viktig roll. Att försöka utrota dem är en hopplös och t.o.m. meningslös uppgift. Rationella argument biter inte. Det som vi ateister kan och bör göra är att alliera oss med de, enligt våra värderingar, ”goda krafterna” inom de olika religionerna, dvs med dem som predikar kärlek, tolerans och hjälpsamhet, som godtar och respekterar vetenskapen och inte ser den som en fiende, och som bekämpar all slags rasism, sexism och diskriminering. Tillsammans bör vi bekämpa sådan religion som strävar att stänga in människorna, redan som små oskyldiga barn, i stela rustningar av intoleranta, föråldade dogmer.
Ateisten är oförmögen att söka tröst och mening i tron på en övernaturlig verklighet som motsvarar hennes/hans drömmar. Tror ateisterna överhuvudtaget på någonting? Dawkins har, liksom de flesta ateister, en ganska positiv människosyn. Han tror att det finns en medfödd känsla för rätt och orätt och att vi kan leva och dö utan att klamra oss fast vid hoppet om en övernaturlig, mäktig fadersgestalt och ett evigt liv. Om döden påpekar han det som ateisterna framhållit ända sedan antiken.Här kan jag inte låta bli att citera en av mina favoritfilosofer, Lucretius som levde för litet mer än 2000 år sedan. ”Se tillbaka på den evighet som förflöt före vår födelse: den betyder intet för oss. Naturen håller här fram en spegel till oss där vi kan se framtiden, när vi skall vara döda.” (De rerum natura, slutet av bok III) Dawkins citerar en modernare och roligare ateist, Mark Twain. ”Jag fruktar inte döden. Jag hade varit död under miljarder och miljarder år innan jag föddes, och har inte på något sätt lidit av det.” (354) Knappast lider han desto mera under alla de oändligt många år han kommer att fortsätta att vara död. (En del troende hoppas förstås att han nu pinas i helvetet).
Men räcker det bara med epikuréernas hedoné? Räcker det bara att ta ut den njutning man kan få av livet och sedan dö nöjd? Dawkins menar att människor som inte tror på högre makters styrning söker mening på olika vägar. ”Min väg inkluderar en stor dos vetenskap,” förklarar han föga överraskande. Typiskt för vetenskapen är att den är ett socialt projekt som pågår i århundraden och där varje forskare lämnar sitt bidrag, det må i allmänhet vara obetydligt, till ett gemensamt giganiskt bygge. Forskare känner vanligen en stark gemensamhet med gågna generationer och med kommande. Vill vi ironisera litet kan vi säga att vetenskapen hos Dawkins fyller den roll som Gud fyller hos den troende. Laboratoriet är hans helgedom och forskningen hans andakt.
Själv har jag varit fascinerad av vetenskapen hela mitt vuxna liv, men jag känner mig i främsta hand som del i en gemenskap av filosofer som sträcker sig från antikens greker in i en okänd framtid. För många år sedan gav den franska 1600-talsfilosofen Blaise Pascal mig en ahaupplevelse. Han var ett vetenskapligt geni som, efter en personlig kris, blev en religiös mystiker. Men innan han försjönk i en betraktelse av Gud var han optimist och trodde på människan. Mänskligheten är, menade han, som en enda människa som ständigt utvecklas och aldrig dör. Genom att vara människor har vi del i denna odödliga mänsklighet och därigenom del i ett slags odödlighet. Vi är som de miljarder cellerna i vår kropp, nödvändiga för dess existens, men ersätts ständigt av nya likadana celler. Allt det som är väsentligt för kroppen fortlever i de nya cellerna. På samma sätt fortlever allt det väsentliga i att vara människa, allt det väsentliga i var och en av oss, i ständigt nya generationer, i en mänsklighet som lever och utvecklas i evighet.
Richard Dawkins The God Delusion. Houghton Mifflin Company, 2006
Den som vill veta mera om Dawkins verksamhet kan gå till www.richarddawkins.net.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)