TÄNK OM JUSSI HALLA-AHO HAR RÄTT!

Riksdagsman Jussi Halla-aho har orsakat inte bara en storm, utan en orkan, i ett vattenglas genom en handfull ”olämpliga” uttryck på sin blogg. Han har, kort sagt, rekommenderat att en militärjunta tar makten i Grekland för att få ordning på folket som inte vill böja sig för alla nedskärningar. Sådant får man kanske tänka, men absolut inte säga högt i dagens Finland. Hur många som är av samma åsikt får vi aldrig veta. Jag gissar att de är många.

Det skall genast sägas att jag inte läser Halla-ahos bloggar, eller överhuvud sannfinländarnas bloggar. Det som skrivs på bloggar tycks till 99% vara skräpprat. Jag har verkligen viktigare och intressantare saker att göra, som t.ex. att jobba i trädgården eller skriva egna, djupsinniga, analytiska bloggar. Det som jag vet om den famösa bloggen har jag läst i tidningarna, främst i Hufvudstadsbladet.

Halla-aho har fått enormt mycket gratisreklam. Som bekant är det ingen skillnad vad medierna skriver bara de skriver. Ju mer du blir omskriven och debatterad i desto högre grad existerar du i dagens masskultur. Kanske var det t.o.m. hans avsikt att reta gallfeber på redaktörerna och de professionella tyckarna? Bland sina anhängare framstår han säkert som något av en martyr.

Det vore intressant att veta vem som satte i gång hela rabaldret, och varför. Det klokaste hade varit att helt ignorera bloggen. Uppenbarligen var den inte värd att uppmärksammas. Men nu har det skett, men som man kan vänta på fel sätt. Det är svårt att veta om kritikerna faktiskt är upprörda eller om de helt enkelt inte har något viktigt att säga. Det händer ju faktiskt inte något viktigt just nu? Visserligen har vi en växande ungdomsarbetslöshet, vikande konjunkturer, stigande skatter, nedskärningar överallt, ökande alkoholbruk, ständiga problem med den nya tekniken, en känsla av likgiltighet som breder ut sig, pedofiler, massmördare, terrorister osv osv. Men allt det är småpotatis mot att en politiker tar ordet militärjunta i sin mun, eller i sin blogg.

Kritikerna bryr sig inte alls om att försöka förstå vad det var Halla-aho ville ha sagt. Han har senare krupit till korset, strött aska i håret etc och bortförklarat det hela som ett skämt. Men politiska skämt brukar ha en udd. Ingen tycks dock bry sig om att fundera över vad udden kan vara.

Ingen vågar ens tänka tanken att Halla-aho kanske har rätt. Då menar jag inte bokstavligen utan i princip. Grekland styrdes av en militärjunta under 1970-talet. Troligen är det därför han ville provocera med den idéen. Det är möjligt att Halla-aho är naiv, kanske t.o.m. politiskt dum, men jag misstänker att han menade att landet behöver en stark och beslutsam ledning om det skall klara sig ur skuldkrisen. Och det kan stämma! Man bör komma ihåg att grekerna under 1900-talet hade många svaga regeringar och tidvis sargades av rena inbördeskrig. Grekland hade ett av de starkaste och mest aggressiva kommunistpartierna i Europa. Vänstern är fortfarande stark och beredd att dra ut på gatorna för att understryka sina krav.

I Finland är folk lydiga. Här kan regeringen höja skatter, skära ner, dra in all slags service osv osv utan att någon går ut på gatorna och börjar tända eld på bilar eller slå in skyltfönster. Vi är ivriga att lyda alla påbud från EU. Grekerna är av mycket hårdare virke. De är inte villiga att lyda EU eller sin egen regering om deras levnadsstandard sänks till miniminivå samtidigt som de måste arbeta hårdare.

I det populära radioprogrammet Eftersnack sällade sig Londen och Björkqvist till drevet mot Halla-aho fredagen 16.9. Men filosofen Joel Backström, som är något av en dissident och kritiker av kapitalismen, gav Halla-aho delvis rätt. Självklart hade han ingen sympati för en militärjunta, men han påpekade något som tydligen undgått de flesta som stirrat sig blinda på valet av ord. Han menade att EU de facto fungerar som ett slags diktator i förhållande till grekerna. EUs ledare dikterar ju villkor. Ni måste spara, spara, privatisera, sälja bort statsegendom, skärpa beskattningen, öka kontrollen, sparka tjänstemän, minska på de sociala förmånerna – annars får ni inte mera lån. Vad är detta annat än diktat och ultimatum? Det grekiska folket har ingen talan. Det är bara att lyda.

Men som Janette Björkqvist påpekade använder sig EU inte av pansarvagnar. Inte heller skjuter man folk, sätter dem i fängelse, torterar dem eller driver dem i landsflykt. Det är så att säga frågan om en mjuk EU-diktatur. Såtillvida hade Backström rätt.

Men vad annat kan EU göra? Problemet ligger i den grekiska samhällsstrukturen, i folkets värderingar, i politikernas maktlöshet. Ytterst är det frågan om okunnighet om politiska realiteter. Det finns ingen gratis lunch!

Bakom Halla-ahos misslyckade ”skämt” ligger ett fundamentalt problem, ett mycket djupt problem, ett problem som har att göra med demokratins legitimitet. Ett problem som ingen kritiker tycks inse, eller i varje fall inte vill ta i med tång ens. Hur förändrar man värderingarna i ett samhälle? Om det är en folksport att undvika att betala skatt, hur får man då folk att faktiskt göra det? Om det är sed att ta mutor, hur får man folk att sluta med det? Om man jobbar korta dagar och tycker om att sitta vid ett glas vin och prata etc, hur får man folk att jobba hårdare?

Det bästa hade varit att ignorera Halla-aho från början, men när nu katten är på bordet borde man utförligt ha förklarat varför en militärjunta är en dödfödd idé. Det finns nämligen mycket starka skäl att tro att en sådan skulle göra situationen ännu värre. I värsta fall skulle den leda till ännu ett inbördeskrig i landet. I varje fall skulle den leda till våldsamma sammandrabbningar mellan militär och stora folkmassor. Ännu värre är att generalerna är dåliga ekonomer, företagare och politiker. Massor av företagare skulle fly ur landet, turistströmmen skulle minska, kanske helt sluta. Och folk skulle på alla sätt sabotera juntans påbud. EU skulle förklara landet i blockad. Diktaturer brukar misslyckas katastrofalt med ekonomiska frågor. Sovjet är det mest extrema exemplet. Det kommunist-kapitalistiska Kina duger inte som förebild av skäl som jag inte behöver gå in på här.

Det grundläggande problemet i Grekland (och många andra länder) är att staten (politikerna) har infört en mängd reformer som betalats med lån. Sådant går inte i längden. Förr eller senare kommer väggen emot. Pengarna tar slut. Och vad gör man då? Lånar ännu mer till högre ränta. Men när ingen mer är dum nog att låna ut pengar? Detta är den stora och grundläggande fråga som redaktörer, kolumnister, politiker och tyckare i största allmänhet borde fördjupa sig i. Det är onekligen enklare att ansluta sig till drevet mot Halla-aho. Om han slutar uttrycka sig provokativt så är allt frid och fröjd.
O sankta simplicitas!
(Finska staten skall i år låna 7 000 miljoner euro för att klara alla sina utgifter).

TEKNORELIGIONEN ÄR DEN SENASTE IDEOLOGIN

Denna artikel ingick i Hufvudstadsbladet 7.9 2011. Rubriken ovan är satt av redaktören på Hbl. Artikeln är en mycket kort beskrivning av min kritik av de ideologier som dominerat främst den västerländska kulturen under min livstid. Den enda ideologi som jag reservationslöst kan omfatta är, som framgår, demokratin.

IDEALISM KONTRA VERKLIGHET

Under de senaste drygt etthundra åren har vi européer fått uppleva en rad mer eller mindre katastrofala ideologier. Det har visat sig att det som fungerar perfekt i idealisternas hjärnor inte går att anpassa till en motsträvig och komplicerad verklighet.

Under början av 1900-talet dominerade nationalistiska och rasistiska ideologier. Man skulle vara beredd att offra allt, t.o.m. sitt liv, för sitt folk, sin nation och sin religion. Njutningslystnad, lättja och egoism var dödssynder. Dessa tankar innebar det absoluta bottennappet i ideologiernas dunkla djup. Den yttersta konsekvensen blev två världskrig, som i propagandan utmålades som krig mellan raser.

Under mitten av 1900-talet växte kommunismen fram som det stora idealet, speciellt bland ungdomen. I ideologernas platonska drömvärld rådde jämlikhet och solidaritet. All privat egendom, all privat företagsamhet var avskaffad och därmed också egoismen. Staten tog hand om medborgarna, garanterade skolgång, hälsovård, arbetsplats och slutligen åldringsvård. Aldrig har väl så högstämda ideal förverkligats så illa.

Den gröna rörelsen uppstod som en motreaktion mot tillväxthysterin och den hänsynslösa exploateringen av naturen på 1960- och 1970-talet. Vi fick veta att litet är vackert, att vi skulle leva anspråkslöst och använda lokala produkter, vi skulle cykla och åka kollektivt. spara energi. Natur och djur skulle skyddas. Kärnkraften skulle bort. Verkligheten blev en annan. Idealen anpassades snart till kapitalismen. Vi fick en ny form av exploatering av naturen genom tusentals vindkraftverk, genom att skogen skulle ge energi i stället för uranet, genom odling av energigrödor och grödor för framställning av biobränsle. Samtidigt avfolkades landsbygden i allt snabbare takt.

Genom kommunismens sammanbrott framstod kapitalismen mot slutet av 1900-talet som den nya frälsningsläran. Det var inte längre tal om solidaritet och jämlikhet. I stället skulle alla sociala funktioner hälsovård, skolor, åldringsvård, kommunikationer privatiseras. Girighet och njutningslystnad var nu rumsrena ideal. Because you are worth it! Vi skulle jobba mera, hårdare, effektivare för att klara oss i den alltmer tuffa globala konkurransen. Konsekvenserna blev utslagning, utbrändhet, depressioner, ökande bruk av alkohol och andra droger, ökande benägenhet för meningslöst våld, olika slag av verklighetsfrämmande extremism. Och kapitalismens eviga gissel – ständiga konjunktursvängningar. Den ena ekonomiska krisen avlöser den andra.

Den senaste ideologin är teknoreligionen. Alla problem som kapitalismen skapar skall lösas med ny och ännu mer avancerad teknologi. Tänkande maskiner skall skapa ny efterfrågan och ny tillväxt. En hushållsrobot i varje familj. Varje hus skall bli en självreglerande maskin. Genom övervakningskameror skall brottsligheten stävjas. Alkolås i varje bil skall stoppa rattfylleriet. Kirurgiska robotar skall göra sjukvården snabbare och billigare. Varje medborgare skall var uppkopplad på nätet dag och natt och sköta allting, utom möjligen sitt sexliv, vi datorer. Personliga kontakter blir gammalmodiga när allt umgänge sköts via sociala medier. En skön ny värld? Snarare en mardröm!

Det finns dock en ideologi som är perfekt anpassad till verkligheten och till människans motsägelsefulla natur, nämligen demokratin. Under de senaste hundra åren har det ibland sett mörkt ut för folkväldet, men i själva verket har demokratin spridit sig, visserligen långsamt, över allt större delar av världen. Demokratins styrka är att blodiga revolutioner, tortyr, våld och skoningslöst förtryck ersätts av fredliga val. Den innebär att medborgarna kan få utlopp för sitt missnöje och få en ändring till stånd. Den innebär att rasister, nationalister, kommunister, kapitalister, gröna, teknofiler, religiösa och ateister kan leva tillsammans utan att slå ihjäl varandra. Mer kan man knappast begära och förvänta i vår komplicerade värld. Men det är mer än vad tidigare kulturer lyckats med.

Hans Rosing
Samhällsfilosof

TANKAR OM NOLLTILLVÄXT

Artikeln nedan publicerades i Vasabladet 25.7 -10. Rubriken är litet missvisande. (Det är vanligen den ansvariga redaktören vid tidningen som sätter rubrikerna, inte författaren). Mitt budskap är i korthet att det är möjligt att både äta kakan och ha den kvar, eller med ett politiskt begrepp, att hållbar utveckling är möjlig. Vi kan ha en måttlig tillväxt och ändå få ett allt bättre miljöskydd. I själva verket kan en måttlig tillväxt göra det lättare att få resurser för miljöskyddet. Ex: om folk har råd med miljöbilar så går det snabbare att ersätta de gamla smutsiga bilarna med renare.
Hållbar utveckling är förstås inget nytt begrepp. För många är det väl snarare en självklarhet.

Här vill jag ännu nämna en rent personlig observation som ett konkret exempel på hållbar utveckling. I sommar har jag noterat att vattnet vid vår holme i Holma by, Kimito kommun, är klarare än det varit på många år. Siktdjupet är ca tre meter. De långa trådalger som tidigare växte på alla stenar har minskat avsevärt. Under flera somrar var blåstången helt borta, men nu ser man tångruskor här och där längs stränderna. Ännu är det långt kvar till de massiva tångbälten som omgav holmen ännu på 1970-talet, men det verkar som om utvecklingen skulle gå åt rätt håll. Skärgårdshavet blir renare. Trots att det varit exceptionellt varmt under juli har vi inte upplevt någon betydande algblomning i sommar. Det har varit ett nöje att få simma i det relativt rena vattnet.
Alla de resurser som satts ner på att minska utsläppen, minska eutrofieringen, har redan nu gett synliga resultat. Det finns gott hopp om att denna utveckling skall fortsätta, men självklart förutsätter det fortsatta ansträngningar.
Det är mycket glädjande.



BORDE VI STOPPA TILLVÄXTEN?

Den globala ekonomiska depressionen inverkade, visserligen med en viss eftersläpning, kraftigt också hos oss. Efter många år med tillväxt stod vi plötsligt där med en minskande BNP. Exporten slutade dra, efterfrågan minskade, firmorna permitterade eller sparkade folk, arbetslösheten ökade. Statens och kommunernas sociala utgifter ökade samtidigt som skatteinkomsterna minskade. Receptet blev nedskärningar plus att staten lånade upp pengar för att klara utgifterna.

Det var frågan om påtvingad, inte bara nolltillväxt, utan sjunkande BNP. En del debattörer såg detta som ett gyllene tillfälle att medvetet gå in för en sänkt levnadsstandard, för en lugnare, mer miljövänlig livsstil. Tanken är förstås inte ny. Den har upprepats av en mängd tänkare och gröna samhällsfilosofer alltsedan 1960-talet. Mest prominent bland dessa i vårt land var den internationellt respekterade filosofen Georg Henrik von Wright. I ett flertal böcker och artiklar skrivna i slutet av 1900-talet varnade han för alla negativa konsekvenser av tillväxtideologin.

Alla dessa varningar och uppmaningar har dock klingat för döva öron. Varken konsumenterna, företagarna eller politikerna har tagit dem ad notam. Inte ens de gröna har konsekvent gått in för nolltillväxt. Varför? Är det faktiskt omöjligt att ända kursen på samhällsskutan?

Problemet är i korthet att vi inte har kontroll över de ekonomiska krafterna. Detta visas av den senaste tidens ekonomiska osäkerhet, men det visas också att all erfarenhet. Ekonomin är helt enkelt beroende av alltför många samverkande faktorer. Trots en enorm mängd forskare och en ofantlig mängd avhandlingar och böcker i ekonomi är förståelsen av detta komplexa system bristfällig. (Till alla lycka, kunde man tillägga).

Hur skulle en kursändring gå till? Många talar vitt och brett om hur nödvändig en förändring är, men ingen har ett svar på denna enkla, praktiska fråga. Skulle riksdagen stifta lagar som begränsar konsumtionen, fryser priserna, förbjuder strejker för högre lön, förbjuda effektivisering, datorer och robotar? Allt detta har prövats på olika håll i världen. Det mest extrema exemplet på total statlig kontroll har vi i Nordkorea. Ett annat exempel är Kubas socialistiska ekonomi. Den enda möjligheten till en total kursändring tycks vara en totalitär stat styrd av en grön elit, i praktiken en grön diktatur. Självklart en omöjlighet i dagens västerländska kultur.

Men leder inte fortsatt tillväxt till en total miljöförstörelse och att alla naturresurser uttöms? Så enkelt är det inte. Valet står ingalunda mellan grön diktatur och allt värre natur- och andra katastrofer. Om ekonomin är komplex så är den dynamik som förändrar en hel kultur än mer komplex. Historien vittnar om detta. (Ingen borde delta i samhällsdebatten utan att ha gedigna historiska kunskaper). Att förutspå samhällsutvecklingen på lång sikt är t.o.m. svårare än att förutspå klimatet. T.ex. på 1960-talet, när den ideologiska debatten var som livligast, kunde ingen drömma om att Europa skulle marginaliseras i så hög grad som faktiskt skett. För 100 år sedan härskade Europa över nästan hela världen. I dag härskar vi knappt över vår egen lilla världsdel.

Strängt taget har samhällsskutan långsamt, men säkert ändrat kurs under de senaste decennierna. Den gröna kritiken har visserligen inte lett till nolltillväxt men den har ändå inte varit verkningslös, tvärtom. Kapitalismen har utan större besvär anpassat sig till en ökande omsorg om naturen och respekt för flora och fauna. Den liberala demokratin har visat sin styrka genom att skapa en ökande medvetenhet inte bara om problemen utan också om lösningarna. Trots tillväxten har vattendragen blivit renare, mängden avgaser har minskat, sophanteringen har blivit allt mer effektiv, djurskyddet har blivit strängare, allt fler områden skyddas. De större rovdjuren har blivit så talrika att de börjar bli ett problem.

I själva verket har den gröna ideologin blivit en kraft som driver på tillväxten genom att den kräver ny produktion och nya investeringar i miljardklassen. Lågenergilampor är miljardbusiness, likaså (skattesubventionerade) vindmöllor. Miljöbilar är en annan sektor som kommer att expandera oerhört. Miljöhus är ännu mest en dröm, men kommer att bli en växande sektor. Trots att Europa marginaliseras så har vi varit ledande när det gäller miljöteknologi och ideologi. Det bör vi fortsätta med.

Hans Rosing
Samhällsfilosof