Denna artikel publicerades den 13 juni 2009 i Vasabladet. Jag har tidigare behandlat censur i bloggarna 5 och 6 mars 2008.
YTTRANDEFRIHETEN ALLTMER HOTAD
Under president George W. Bushs tid som ”världssheriff” spelade frihet och demokrati en central roll i USA:s utrikespolitik. Han präglade bl.a. den mycket odiplomatiska, men träffande, termen skurkstat. Bush tvekade inte att kritisera regeringarna i stormakter som Kina och Ryssland och störtade som bekant två av de mest skurkaktiga regimerna med militärt våld.
President Obama har gått in för en helt annan linje. Hans slagord ”change” (förändring) gäller också inom utrikespolitiken. I stället för de hårda ordens retorik och militärt våld går han in för dialog. Han vill överbrygga klyftor och räcka ut en försonande hand. Denna politik applåderas i Europa men ses med misstänksamhet i USA.
Destovärre finns det inga tecken på att skurkstaterna, dvs de slutna samhällen där kritiker mördas eller kastas i fängelse, är villiga till en dialog på Obamas villkor. Sålunda tycks USA:s relationer till problemet Nordkorea bli lika dåliga, om inte sämre, än under Bushs åtta år som världens mäktigaste man. Inför de olympiska spelen i Kina senaste sommar trodde de politiskt blåögda att Kinas regering skulle tillåta större öppenhet. Det gick, som realisterna anade, tvärtom. Den kinesiska regeringen har skärpt greppet om sin jättebefolkning. Sålunda har regeringen totalt mörklagt vad som hände på Himmelska fridens torg för 20 år sedan.
I Ryssland har regeringen alltmer återgått till metoderna under sovjettiden. (Och vårt land håller, realistiskt nog, igen på att ”finlandiseras”). Ett stort antal journalister har mördats utan att polisen fått tag i förövarna. Medier och organisationer som kritiserar regeringen har i stort sett försvunnit. I de flesta muslimska länder är yttrandefriheten svag eller obefintlig och tendensen är snarare att regeringarnas och mullornas grepp hårdnar än mjuknar.
I västvärlden är alla i teorin för yttrandefrihet och öppenhet, men i praktiken minskar denna frihet också här, om än inte genom regeringarnas utan genom ”marknadens” åtgärder. Tidningspressen har alltid varit demokratins ryggrad. Destovärre håller denna ryggrad i dag på att allvarligt försvagas. Den har länge kroknat under den växande bördan av de elektroniska medierna och nu innebär den ekonomiska depressionen att ytterligare sten läggs på bördan.
Under internets barndom trodde teknofilerna att nätet skulle öka yttrandefriheten och skapa en öppnare politisk kultur. Så har det, som t.ex. de senaste valen inom EU visat, inte gått. Intresset och förståelsen av politik är mindre än någonsin. Kapitalismens traditionella utmanare, socialismen, är så gott som död. En viktig delorsak är att vänsterpressen i stort sett är utslagen av marknadsekonomin. Människan och samhället är inga maskiner och fungerar enligt sina egna lagar, som teknofilerna i allmänhet är saligen ovetande om.
I själva verket innebär internet ett allvarligt hot mot yttrandefriheten. Aldrig tidigare har makthavarna haft ett så effektivt instrument för att övervaka och kontrollera opinionerna. Förr var de beroende av en liten armé av censorer som satt och läste allt som publicerades. I dag har censorerna ersatts av outröttliga och omutliga maskiner, dvs av program som kan övervaka allt som kommer ut på nätet. I diktaturerna kan man lätt blokera kritiska sajter eller hindra sökning av icke önskad info. Yttrandefrihet får man aldrig gratis, utan endast genom ständig kamp.
Hans Rosing
Vetenskapsfilosof
Kommentar 1.7 2009.
Sedan artikeln publicerades har två uppmärksammade händelser ytterligare bekräftat min tes om att yttrandefriheten alltmer begränsas. Inför presidentvalet i Iran 12.6 hade man i västvärlden stora förhoppningar på att de konservativa mullornas makt i landet skulle minska och att landet skulle få en president som är öppnare, liberalare och mindre fientlig mot västvärlden. Kort sagt hoppades man på en större frihet och främst yttrandefrihet i landet. En stor majoritet av de unga iranierna stödde den liberala presidentkandidaten Mousavi. Vi vet i dag hur det gick. De konservativa vann och Iran kommer att fortsätta med sin västfientliga och demokatifientliga politik. Resultatet ledde till kravaller och upplopp, men de som väntade sig en upprepning av revolutionen 1979, nu dock med omvända förtecken, blev djupt besvikna. Demonstationerna slog ner med våld och alla försök till öppen nyhetsförmedling stoppades. Utländska journalister fick inte arbeta fritt, telefontrafiken censurerades, likaså infon på nätet. Självklart censurerades tidningarna.
För mig var detta ingen överraskning. Liksom de flesta i väst önskar jag en utveckling mot demokati i denna stora och viktiga muslimska stat. Men konservativa religiösa ledare, som anser sig utvalda att förverkliga Allahs vilja, är självklart motståndare till yttrandefrihet. I praktiken är Iran en teokrati och kommer, destovärre, att förbli det under överskådlig tid.
Den andra uppmärksammade händelsen gäller friheten i vårt eget land. Finland har aldrig varit någon föregångare när det gäller yttrandefrihet, snarare tvärtom. I dag har vi större frihet än någonsin tidigare, men det finns tecken på att många grupper tycker att friheten har gått för långt.
Nyligen köpte Ateistföreningen och Humanistförbundet, två religionskritiska grupper, reklamplats på bussarna i några storstäder för att föra fram sin åsikt att ”JUMALA TUSKIN ON OLEMASSA”. (Gud finns knappast). Åsikten torde knappast förvåna någon. Alla vet att det finns massor av folk i vårt land som har denna åsikt. Många som hör till kyrkan gör det inte för att de tror på Gud (kyrkans gud) utan därför att de vill upprätthålla en gammal tradition. Men reklamen väckte enorm uppståndelse och många krävde att den slopas, eller åtminstone ändras. I vårt land får man nog tänka att Gud inte finns men man får tydligen inte offentlig yttra denna tanke. Här finns en släktskap, föga förvånande, mellan de konservativa muslimska mullorna i Iran och de konservativa kristna kretsarna hos oss.
Det är uppenbart att det inte finns några gudar. Men detta får man tydligen inte meddela i offentliga medier. Varför är det så farligt? Självklart därför att det kan få folk att börja tänka självständigt, och sådant är alltid farligt för sådana som har makt, inte p.g.a. att de är valda och har kompetens, utan för att de anser sig vara utvalda av en absolut makt att genomdriva denna makts vilja.
Visar inlägg med etikett YTTRANDEFRIHET. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett YTTRANDEFRIHET. Visa alla inlägg
onsdag 1 juli 2009
onsdag 5 mars 2008
DEN KATOLSKA KYRKANS CENSUR
UNDER MÅNGA ÅRHUNDRADEN BEDREV DEN KATOLSKA KYRKAN HÅRD CENSUR.
Enligt den katolska läran finns det vissa orubbliga dogmer, t.ex. att det finns en och endast en gud och att frälsning (dvs räddning undan döden = evigt liv) kan nås endast genom att tro på och följa denna lära. Eftersom kyrkan ansåg att dess uppgift var att frälsa människorna, dvs att rädda deras odödliga själar, och eftersom frälsning var möjlig endast genom kyrkan, var det konsekvent att införa hård censur. Allt som kunde få folk att tro fel eller handla fel och därmed hamna i helvetet måste på det bestämdaste bekämpas. Allt som stred mot den officiella läran betraktades som kätteri. Kyrkans motiv var sålunda, utifrån dess egen världsbild, i teorin goda och ädla. I praktiken spelade förstås mer egoistiska motiv ofta en stor roll. Den katolska kyrkan blev sålunda den första mäktiga organisation som införde kontroll över medierna.
Under medeltiden var denna uppgift inte särskilt svår därför att det inte fanns några egentliga massmedier. De böcker som fanns i omlopp, som rika människor kunde köpa, skrevs för det mesta av munkar. Upplagorna var små. Dessutom var vanligt folk analfabeter. De fick sina kunskaper i stor utsträckning via tal och predikningar i kyrkan och via kyrkomålningar, skulpturer och liknande. Prästerna var de viktigaste nyhetsförmedlarna genom att från predikstolen varje söndag meddela om viktiga händelser. Annars var “vanligt folk” hänvisat till skvaller för att få veta något om vad som hände i byn och i stora världen.
När konsten att trycka text och bilder uppfanns och snabbt spred sig i mitten av 1400-talet ändrades förutsättningarna för masskommunikation radikalt. Snart fanns det tusentals små och större tryckerier i hundratals städer som producerade en ström av relativt billiga böcker. Man tryckte också pamfletter, flygblad, propagandaskrifter etc. Samtidigt ökade läskunnigheten. Därmed blev det allt svårare att övervaka att inte kätterska tankar började spridas.
1500-talet var en orolig tid i Europa. Martin Luther gjorde uppror mot påvemakten och startade därmed reformationen. Bönderna i Tyskland var missnöjda och ställde till oroligheter och uppror. Turkarna hotade Europa från sydost och kom ända fram till Wien innan de slogs tillbaka. Oron underblåstes av böcker, pamfletter och flygblad med “farliga tankar”, som trycktes och spreds i stora mängder. I den situationen såg sig de katolska ledarna i Vatikanen tvugna att vidta kraftfulla åtgärder för att häva sina anspråk på att inneha den enda sanna kunskapen och kännedom om den enda vägen till frälsning. De startade den s.k. motreformationen för att skydda och sprida den rena läran.
Redan i slutet av 1100-talet hade den katolska kyrkan skapat en speciell avdelning, inkvisitionen, vars uppgift var att spåra upp och döma kättare. (Av latin inquisitio = undersökning, samlande av bevismaterial. Ordet kättare kommer av grekiska katharos = ren.) Inkvisitionens viktigaste mål var att utrota kätteriet bland katarer, en vid den tiden vida spridd religiösa riktningar som inte godkände kyrkans dogmer. Inkvisitionen fick en fast organisation omkring år 1230 av påven Gregorius IX. Då började man grunda speciella inkvisitionsdomstolar som lydde direkt under påven. Dessa stod över de världsliga domstolarna. 1252 fastställdes att tortyr var tillåten som medel att få fram bekännelser. Den som av en inkvisitionsdomstol dömts för kätteri kunde avrättas genom att brännas på bål. Själva straffet verkställdes dock alltid av de världsliga myndigheterna. Kyrkan ville inte ha ”blod på sina händer”. Inkvisitionen blev sålunda det första exemplet på vad man i dag brukar kalla en “hemlig polis”, dvs en polis som tar sig rätten att bruka vilka medel som helst, också tortyr, för att nå sina mål, och som arbetar utanför all offentlig insyn och kontroll.
Inkvisitionen höll förstås ett vakande öga över allt som publicerades. I mitten av 1500-talet, i samband med att motreformationen inleddes, beslöt Vatikanen att skärpa greppet över medierna. Man gjorde upp en lista över böcker som en katolik inte fick inneha eller läsa. Listan kallades index librorum prohibitorum (förteckning över förbjudna böcker), eller kort och gott index. Den publicerades första gången 1559. Böcker som fanns på listan måste brännas.
En vanlig uppfattning i dag är att Nikolaus Kopernikus bok Om de himmelska sfärernas rotationer (1543), i vilken han lägger fram sin berömda heliocentriska hypotes, hamnade på index. Detta stämmer dock inte. Boken kunde fritt tryckas, köpas och användas. Däremot förbjöds själva teorin år 1616, dvs 73 år efter Kopernikus död. En av påven Paulus V tillsatt expertgrupp på elva teologer konstaterade då enhälligt att teorin var “formellt kättersk” och “enfaldig och orimlig”. Faktum är att största delen av Kopernikus bok består av regler för att beräkna en stor mängd astronomiska parametrar. Den fungerade sålunda som en rent teknisk handbok i astronomiska beräkningar och användes också som sådan av astronomerna. Endast i några få satser i början av boken hävdar Kopernikus att solen står stilla och jorden rör sig. Indexförsamlingen krävde att dessa få satser skulle strykas. Annars var det fritt fram att använda boken.
Läsaren bör notera uttrycket “formellt kättersk”. Kätteri betraktades, sedan flera århundrades, av kyrkan som ett ytterst allvarligt brott. Det innebar att man förnekade den enda sanna och rätta läran och i stället spred falska läror, villoläror. Den som trodde på sådana läror hamnade i helvetet efter döden. Genom att bekämpa kätteriet ansåg sig kyrkan kämpa för själarnas eviga existens i paradiset. Straffet för kätteri var därefter. Om man gjorde avbön och ångrade sig kunde kyrkan förlåta, men den som höll fast vid sin “kätterska tro” straffades hårt. I värsta fall brändes han/hon på bål, ett grymt straff som illustrerar tidens allmänna grymhet. Vid denna tid, dvs i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet var häxhysterin som värst. En häxa var per definition en kättare. Tiotusentals människor i Europa fängslades, torterades och brändes på bål som kättare. Speciellt stor uppmärksamhet väckte det när en man vid namn Giordano Bruno år 1600 brändes på bål i själva Rom. Bruno hade bl.a. förkunnat att universum är oändligt, att det finns andra solsystem och annat som stred mot kyrkans världsbild.
Den mest berömda bok, som hamnade på listan, var Galileo Galileis Dialog om de två världssystemen, det ptolemaiska och det kopernikanska (1632). Galileo åtalades 1633 som misstänkt för kätteri. Han dömdes att avsvära sig tron på Kopernikus teori samt till livslång husarrest. Hans bok förbjöds och existerande exemplar måste brännas. (Självklart var det många som inte löd denna order.) Först år 1835 beslöt påven att det var fritt fram för en god katolik att läsa Galileos skrifter! Men det dröjde ända till år 1966 innan Vatikanen äntligen avskaffade index. Då hade listan självklart redan förlorat all praktisk betydelse. Men det dröjde till 1992 innan Vatikanen, med påven Johannes Paulus röst, medgav att man gjort ett misstag genom att åtala och döma Galileo 360 år tidigare.
Galileo tillbringade resten av sitt liv dvs nio år i husarrest. Under den tiden skrev han i hemlighet sitt viktigaste vetenskapliga verk Dialog om två nya vetenskaper. Manuskriptet smugglades ut ur Italien och boken trycktes av den kände holländske boktryckaren Elzevier i Leiden 1638. Galileo dog 1642.
En annan berömd forskare som råkade ut för censuren var fransmannen René Descartes (1596-1650). Han strävade att vara en god katolik och kyrkans underdåniga tjänare. En av böckerna, Le monde, som handlade om fysik stoppade han själv just som den skulle gå till tryckpressarna. Han hade jobbat fyra år på boken, men fick, just när den var färdig, höra om hur det gått för Galileo Galilei. Descartes insåg, liksom de flesta fysiker vid denna tid, att Kopernikus hade rätt, men han var rädd att reta kyrkan. Hans underdånighet hjälpte inte. Han var en radikal nytänkare och det räckte för att hans böcker skulle hamna på index. Detta skedde visserligen 1663, dvs efter hans död. 1685 förbjöd Ludvid VIX undervisning i Descartes filosofi i Frankrike. Först i början av 1800-talet fick han erkännande som en av de stora vetenskapsmännen och filosoferna genom tiderna.
Enligt den katolska läran finns det vissa orubbliga dogmer, t.ex. att det finns en och endast en gud och att frälsning (dvs räddning undan döden = evigt liv) kan nås endast genom att tro på och följa denna lära. Eftersom kyrkan ansåg att dess uppgift var att frälsa människorna, dvs att rädda deras odödliga själar, och eftersom frälsning var möjlig endast genom kyrkan, var det konsekvent att införa hård censur. Allt som kunde få folk att tro fel eller handla fel och därmed hamna i helvetet måste på det bestämdaste bekämpas. Allt som stred mot den officiella läran betraktades som kätteri. Kyrkans motiv var sålunda, utifrån dess egen världsbild, i teorin goda och ädla. I praktiken spelade förstås mer egoistiska motiv ofta en stor roll. Den katolska kyrkan blev sålunda den första mäktiga organisation som införde kontroll över medierna.
Under medeltiden var denna uppgift inte särskilt svår därför att det inte fanns några egentliga massmedier. De böcker som fanns i omlopp, som rika människor kunde köpa, skrevs för det mesta av munkar. Upplagorna var små. Dessutom var vanligt folk analfabeter. De fick sina kunskaper i stor utsträckning via tal och predikningar i kyrkan och via kyrkomålningar, skulpturer och liknande. Prästerna var de viktigaste nyhetsförmedlarna genom att från predikstolen varje söndag meddela om viktiga händelser. Annars var “vanligt folk” hänvisat till skvaller för att få veta något om vad som hände i byn och i stora världen.
När konsten att trycka text och bilder uppfanns och snabbt spred sig i mitten av 1400-talet ändrades förutsättningarna för masskommunikation radikalt. Snart fanns det tusentals små och större tryckerier i hundratals städer som producerade en ström av relativt billiga böcker. Man tryckte också pamfletter, flygblad, propagandaskrifter etc. Samtidigt ökade läskunnigheten. Därmed blev det allt svårare att övervaka att inte kätterska tankar började spridas.
1500-talet var en orolig tid i Europa. Martin Luther gjorde uppror mot påvemakten och startade därmed reformationen. Bönderna i Tyskland var missnöjda och ställde till oroligheter och uppror. Turkarna hotade Europa från sydost och kom ända fram till Wien innan de slogs tillbaka. Oron underblåstes av böcker, pamfletter och flygblad med “farliga tankar”, som trycktes och spreds i stora mängder. I den situationen såg sig de katolska ledarna i Vatikanen tvugna att vidta kraftfulla åtgärder för att häva sina anspråk på att inneha den enda sanna kunskapen och kännedom om den enda vägen till frälsning. De startade den s.k. motreformationen för att skydda och sprida den rena läran.
Redan i slutet av 1100-talet hade den katolska kyrkan skapat en speciell avdelning, inkvisitionen, vars uppgift var att spåra upp och döma kättare. (Av latin inquisitio = undersökning, samlande av bevismaterial. Ordet kättare kommer av grekiska katharos = ren.) Inkvisitionens viktigaste mål var att utrota kätteriet bland katarer, en vid den tiden vida spridd religiösa riktningar som inte godkände kyrkans dogmer. Inkvisitionen fick en fast organisation omkring år 1230 av påven Gregorius IX. Då började man grunda speciella inkvisitionsdomstolar som lydde direkt under påven. Dessa stod över de världsliga domstolarna. 1252 fastställdes att tortyr var tillåten som medel att få fram bekännelser. Den som av en inkvisitionsdomstol dömts för kätteri kunde avrättas genom att brännas på bål. Själva straffet verkställdes dock alltid av de världsliga myndigheterna. Kyrkan ville inte ha ”blod på sina händer”. Inkvisitionen blev sålunda det första exemplet på vad man i dag brukar kalla en “hemlig polis”, dvs en polis som tar sig rätten att bruka vilka medel som helst, också tortyr, för att nå sina mål, och som arbetar utanför all offentlig insyn och kontroll.
Inkvisitionen höll förstås ett vakande öga över allt som publicerades. I mitten av 1500-talet, i samband med att motreformationen inleddes, beslöt Vatikanen att skärpa greppet över medierna. Man gjorde upp en lista över böcker som en katolik inte fick inneha eller läsa. Listan kallades index librorum prohibitorum (förteckning över förbjudna böcker), eller kort och gott index. Den publicerades första gången 1559. Böcker som fanns på listan måste brännas.
En vanlig uppfattning i dag är att Nikolaus Kopernikus bok Om de himmelska sfärernas rotationer (1543), i vilken han lägger fram sin berömda heliocentriska hypotes, hamnade på index. Detta stämmer dock inte. Boken kunde fritt tryckas, köpas och användas. Däremot förbjöds själva teorin år 1616, dvs 73 år efter Kopernikus död. En av påven Paulus V tillsatt expertgrupp på elva teologer konstaterade då enhälligt att teorin var “formellt kättersk” och “enfaldig och orimlig”. Faktum är att största delen av Kopernikus bok består av regler för att beräkna en stor mängd astronomiska parametrar. Den fungerade sålunda som en rent teknisk handbok i astronomiska beräkningar och användes också som sådan av astronomerna. Endast i några få satser i början av boken hävdar Kopernikus att solen står stilla och jorden rör sig. Indexförsamlingen krävde att dessa få satser skulle strykas. Annars var det fritt fram att använda boken.
Läsaren bör notera uttrycket “formellt kättersk”. Kätteri betraktades, sedan flera århundrades, av kyrkan som ett ytterst allvarligt brott. Det innebar att man förnekade den enda sanna och rätta läran och i stället spred falska läror, villoläror. Den som trodde på sådana läror hamnade i helvetet efter döden. Genom att bekämpa kätteriet ansåg sig kyrkan kämpa för själarnas eviga existens i paradiset. Straffet för kätteri var därefter. Om man gjorde avbön och ångrade sig kunde kyrkan förlåta, men den som höll fast vid sin “kätterska tro” straffades hårt. I värsta fall brändes han/hon på bål, ett grymt straff som illustrerar tidens allmänna grymhet. Vid denna tid, dvs i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet var häxhysterin som värst. En häxa var per definition en kättare. Tiotusentals människor i Europa fängslades, torterades och brändes på bål som kättare. Speciellt stor uppmärksamhet väckte det när en man vid namn Giordano Bruno år 1600 brändes på bål i själva Rom. Bruno hade bl.a. förkunnat att universum är oändligt, att det finns andra solsystem och annat som stred mot kyrkans världsbild.
Den mest berömda bok, som hamnade på listan, var Galileo Galileis Dialog om de två världssystemen, det ptolemaiska och det kopernikanska (1632). Galileo åtalades 1633 som misstänkt för kätteri. Han dömdes att avsvära sig tron på Kopernikus teori samt till livslång husarrest. Hans bok förbjöds och existerande exemplar måste brännas. (Självklart var det många som inte löd denna order.) Först år 1835 beslöt påven att det var fritt fram för en god katolik att läsa Galileos skrifter! Men det dröjde ända till år 1966 innan Vatikanen äntligen avskaffade index. Då hade listan självklart redan förlorat all praktisk betydelse. Men det dröjde till 1992 innan Vatikanen, med påven Johannes Paulus röst, medgav att man gjort ett misstag genom att åtala och döma Galileo 360 år tidigare.
Galileo tillbringade resten av sitt liv dvs nio år i husarrest. Under den tiden skrev han i hemlighet sitt viktigaste vetenskapliga verk Dialog om två nya vetenskaper. Manuskriptet smugglades ut ur Italien och boken trycktes av den kände holländske boktryckaren Elzevier i Leiden 1638. Galileo dog 1642.
En annan berömd forskare som råkade ut för censuren var fransmannen René Descartes (1596-1650). Han strävade att vara en god katolik och kyrkans underdåniga tjänare. En av böckerna, Le monde, som handlade om fysik stoppade han själv just som den skulle gå till tryckpressarna. Han hade jobbat fyra år på boken, men fick, just när den var färdig, höra om hur det gått för Galileo Galilei. Descartes insåg, liksom de flesta fysiker vid denna tid, att Kopernikus hade rätt, men han var rädd att reta kyrkan. Hans underdånighet hjälpte inte. Han var en radikal nytänkare och det räckte för att hans böcker skulle hamna på index. Detta skedde visserligen 1663, dvs efter hans död. 1685 förbjöd Ludvid VIX undervisning i Descartes filosofi i Frankrike. Först i början av 1800-talet fick han erkännande som en av de stora vetenskapsmännen och filosoferna genom tiderna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)