ETT FÖRSVAR FÖR YRKESFISKARNA

Denna artikel publicerades som debattartikel i Hufvudstadsbladet 6.12 2008. Två personer kommenterade artikeln. En var positiv, den andra kritisk. Den kritiska var verksamhetsledare Berndt Nordman. Hans svar ingick 12.12. Den andra artikeln nedan är mitt svar till honom.

EN URBAN KVASIRELIGION?

På 30-talet var det på det politiska modet att vara svart. På 60-talet skulle man vara röd, men på 80-talet blev blått den politiska modefärgen. I dag är det nödvändigt att vara grön för att vara politiskt korrekt. Men helst skall man vara lagom ljusgrön, inte mörkgrön som t.ex. Pentti Linkola eller Göran Ekström. Grönt är speciellt vanligt bland unga och unga vuxna. De gröna bor i städerna, framför allt i storstadsregionen i södra Finland, så långt borta från naturen som det alls är möjlig i vårt land. De tillbringar en stor del av sina dagliga gärning i datorernas artificiella, tekniska, välplanerade värld. I kommunalvalet ökade de gröna mest i de mest onaturliga delarna av vårt land dvs i Helsingfors, Esbo och Vanda.

Hur kan det komma sig att de människor som har minst kontakt med naturen, som är minst beroende av den, är ivrigast att skydda den? Är det så att den som bor i en teknologisk betongdjungel lätt skapar sig romantiska föreställningar om djur och natur? Är det så att man idealiserar det man inte har någon verklig erfarenhet av? Att skydda naturen blir ett slags dröm på samma sätt som religionerna är en dröm, en flykt från en hård urban verklighet. Naturen blir ett surrogat för en gud som man inte längre kan tro på. Naturen blir nästan helig, något man dyrkar men inte får utnyttja.

Det enda logiska för den som verkligen vill leva ett naturligt liv är att flytta ut till landet, att odla åtminstone en del av sin föda själv, att få sin energi ur ved, att se till att allt avfall återgår till naturens ketslopp. Det finns förstås en del som lever så, men för de troende gröna verkar det vara otänkbart att byta ut den bekväma stadslivet mot en mer osäker tillvaro på naturens villkor. (Undantag finns förstås). Det är mycket lättare att kräva att de som faktiskt bor på landet skall offra sig för naturen än att göra det själv. Det är lättare att skydda sälarna när de inte äter upp ens fisk och söndrar ens nät. Det är lättare att beundra storskarvarna när man inte ser dem genom sitt eget fönster, vid sin egen strand och i stora flockar på kobbar där ejdrarna tidigare höll till. Det är lätt att tycka om lodjur när de inte hotar ens egen stadskatt, när de inte river ens får. Det är lätt att krama vargar och björnar när man inte har barn som måste röra sig på ensliga skogsvägar.

För den som får sin utkomst försvårad genom att t.ex. sälarna förökat sig explosionsartat och helt oskyggt kommer in i vikar där de inte setts på 50 år är det svårt att förstå varför det är, inte bara tillåtet, utan beundansvärt, att avliva varje mink och mårdhund man får tag på, medan sälar och skarvar, som gör minst lika mycket skada är helt fridlysta.

Finland är ett stort och glest befolkat land. Det finns gott om utrymme för de vilda djuren utan att de blir ett problem för den allt mindre grupp människor som faktiskt känner naturen, lever nära den och får sin bärgning av den. Ingen vill utrota vare sig sälar, storskarvar, lodjur, vargar eller björnar. Men de bör lära sig att hålla sig undan från människan. De har inga naturliga fiender. Därför måste vi vara deras fiender och dra gränser för var de får röra sig och vad de får göra.


NATUREN HAR INGA IDEAL

Verksamhetsledare Bernt Nordman undrar 12.12 på vad jag baserar mitt påstående 6.12 att de som har minst kontakt med naturen är ivrigast att skydda naturen. Tydligen har han inte bekantat sig med resultaten från kommunalvalet. De gröna klarade sig bra i de större städerna, men inte på landsbygden. 70% av de grönas röster kom från H:fors, Esbo, Vanda, Tammerfors, Åbo och Uleåborg. Framför allt är det urbana kvinnor som drömmer om en orörd natur. Av de nya gröna som kom in i Esbo, Helsingfors och Vanda var 14 av 16 kvinnor. Tendensen är densamma i de andra länderna inom EU. Man kan inte undgå slutsatsen: den folkgrupp som har minst erfarenhet och kunskap om naturen är mest ivrig att skydda den. Den trista tillvaron i alfaltdjungeln och cyberrymden är lättare att uthärda om man gör sig romantiska visioner av en natur där vargar, björnar, sälar, hasörnar, lodjur osv lever i ursprunglig balans och harmoni.
Nordman tycker att myndigheterna gjort tillräckligt för att stöda dem som sysslar med primärnäringarna. Han menar att yrkesfiskarena får kompensation för t.ex. de förluster som orsakas av gråsälens explosionsartade ökning. (Som orsakas av att sälen har ett dukat bord i fiskarenas nät). Jag föreslår att Nordman och andra gröna lyssnar på vad fiskarena själva har att säga om dessa kompensationer. Men själva principen är fel. Man skall kunna utöva sitt yrke utan att tigga ersättning av en okänslig byråkrati. Det har gått utmärkt tidigare, innan makten över näringarna överfördes till tjänstemän i Helsingfors och Bryssel. Varken gråsälen eller storskarven är utrotningshotade, men det är yrkesfiskarkåren.
Nordman menar att bössan representerar stenåldersteknologi när det gäller att påverka djurens beteende. Jag är förstummad. Skall tjänstemännen vid sina datorer hindra de intelligenta och läraktiga gråsälarna att plocka åt sig lax och gös ur fiskarnas nät? Man får skjuta mink och mårdhund, älg, hjort och andra djur. Vad är det som gör sälen tabu? Är den så söt, gullig?
Nordman skriver att det finns på forskning baserad naturkunskap. Självklart. Sådan kunskap har jag tagit till mig i 40 år, men jag har ännu längre personlig erfarenhet av naturen och husbehosfiske. Men forskningen kan bara tala om för oss hur något är, inte hur det borde vara, vad som är bra eller dåligt. Det är vi som måste bestämma hur mycket vilda djur vi vill ha, var vi vill ha dem, och hur mycket de kostar dem som har dem inpå knutarna. Det har gått för långt med kramandet av rovdjur som det nu är.
Detta är speciellt viktigt i dessa ekonomiskt oroliga tider. Vi kan inte äta Nokiatelefoner, datorer, miljöbilar. Men vi kan äta vild fisk, förutsatt att det finns en yrkeskår som ser till att den hamnar på butiksdiskarna. Vi bör också tänka på att abborre, gös, gädda, brax, lax etc inte bara är hälsosam mat utan dessutom den bästa föda som finns ur ekologisk synvinkel. Öka jakten på gråsäl och skarvar, stöd yrkesfisket, ät fisk och du bidrar konkret till att rädda världen.

TANKAR EFTER ETT ÅR SOM BLOGGARE

TANKAR OM MITT BLOGGANDE

Den 4.1 senaste år skrev jag min första blogg. Sedan dess har det blivit 31 stycken om mycket varierande ämnen. Här kommer några funderingar kring mitt bloggande och bloggandet i allmänhet.

Först en bekännelse. Jag läser inte andra människors bloggar. Har faktiskt inte läst en enda blogg. Så jag vet egentligen inte ett dugg om vad andra skriver om. Det lilla jag vet har jag hämtat från tidningsartiklar om bloggandet.

Varför läser jag då inte bloggar? Jag vill omformulera frågan. Varför skulle jag läsa bloggar? Jag läser massvis, har gjort det ända sedan jag lärde mig läsa för 57 år sedan. Jag läser tre dagstidningar dagligen för att följa med vad som händer i landet och speciellt i svenskfinland. Jag bläddrar i en del finsk- och svenskspråkiga veckotidningar som min fru prenumererar på. Jag skummar en del andra tidskrifter som Finsk tidskrift, Finlands natur, Kyrkpressen. Jag skummar också en del utländska tidskrifter som Time och National Geographic. Mera tid ägnar jag åt den vetenskapliga tidskriften Nature, som varje vecka kommer med en massa info om vad som händer inom vetenskapens värld. Dessutom läser jag böcker av varierande slag. Jag har t.ex. läst alla böckerna av J.K. Rowlings om Harry Potters äventyr. Just nu håller jag på och tragglar mig igenom ett klassiskt verk Odysséen. Den väcker så många tankar hos mig att jag skall skriva en skild blogg om den – när jag får tid. Dessutom tittar jag en del på tv, framför allt på vintern när kvällarna är långa och mörka. Jag får också veta en hel del om vad som är på gång genom att ha på Radio Vega flera timmar om dagen.

Så jag upprepar min fråga. Varför skulle jag läsa bloggar? Vad finns det i bloggarna som jag inte redan får veta genom allt det som jag annars läser. Så vitt jag förstår är svaret: ingenting.
Är det någon som har annan åsikt så vill jag gärna läsa den.

Då uppstår frågan: Varför väntar jag mig att någon skall läsa mina bloggar? Svaret är kort sagt, och i all anspråkslöshet: Därför att de är så kloka och bra. Den som läser dem får verkligen veta en massa. Det är inte bara tomt svammel om vilka fester jag varit på eller om vad jag ätit, vad mina barn gör, om idrott, sex, poplåtar osv osv utan om världen, livet och t.o.m. universum. Den som läser mina bloggar blir helt enkelt klok, eller åtminstone något klokare.

Men för att bli klokare måste man anstränga sig. Och att läsa mina ofta ganska långa bloggar är mången gång rätt ansträngande. Det är en intellektuell utmaning. Det kräver tänkande. Men det är just kunnande och tänkande som är, och alltid har varit mitt mål. Jag har sedan unga år varit mycket nyfiken på världen. Jag har funderat över varför vi är här, vad som existerar, vad som är verkligt och overkligt, vad vi kan veta och hur vi får veta det, och liknande frågor. Det som intresserar mig är m.a.o. filosofiska frågor och det återspeglas i mina bloggar.

Eftersom jag inte läser andra människors bloggar vet jag inte om det finns någon som skriver samma typs texter som jag. Jag betvivlar det starkt. Men rätta mig om jag har fel. I dagens snuttifierade, ytliga, snabba, kommersiella kultur finns det knappast längre någon som tänker djupa tankar.

Jag har antagligen mycket få läsare – på bloggen nämligen. De flesta av de artiklar som finns på bloggen har publicerats, ofta i en kortare version, i någon tidning eller tidskrift. T.ex. mina debattinlägg om energi 25.1, 15.2, 21.2, 27.2, och 16.8 har, i förkortad form, publicerats i Hufvudstadsbladet eller i Vasabladet. Detta betyder att de flesta artiklarna på min blogg i själva verket har lästs av hundratals, ibland kanske tusentals personer. Endast ett mindre antal artiklar finns endast på bloggen. De är vanligen så speciella att ingen tidskrift vill publicera dem. Exempel finner man 6.2 (om fortsättningskriget), 5.3 och 6.3 (om censur), 27.4 (om medvetandet), 24.5 (om religion), 17.9 (om äppel), 2.10 (om plommon), 11.12 (om kreationism). Artiklarna om censur är förresten hämtade ur ett kompendium som jag använt i min undervisning. Så det är ganska många som läst dem. Artikeln om kreationism, i kortare form, sände jag till Vasabladet, men som väntat, ville den ansvariga redaktören inte ta in den.

Jag har ibland roat mig med att försöka skriva en roman inom science-fiction genren. Det har aldrig blivit annat än försök. Jag har inte den begåvning, den fantasi och den stilistiska skicklighet som behövs. Bloggen ger mig en möjlighet att sätta ut exempel på mina svagsinta försök i den branschen. Det finns sådana manuskript i min dator, men där är de dolda för världen. Det kommer de också att förbli. Men något avsnitt har jag satt ut på bloggen och det kommer jag att fortsätta med – om jag har tid. Någonting som är en blandning mellan fantasi och fakta började jag med 20.2 och fortsatte med 26.2. Ingen av oss kommer någonsin att resa ut i rymden, men jag finner tanken oerhört fascinerande. I min fantasi fösöker jag föreställa mig hur en sådan resa skulle gå till och vad vi skulle se och uppleva. Jag har tänkt fortsätta denna resa, men det finns alltid en massa annat jag måste göra först.

För något år sedan började jag skriva på en ren SF-berättelse med humoristiska förtecken. Min tanke var att baka in så många dolda anspelningar och lustigheter som jag kunde hitta på utan att helt förstöra storyn. Det är frågan om ett slags parodi på genen. Första kapitlet finns på bloggen 12.12. Avsikten är att det skall bli flera kapitel – när jag får tid.

Bloggen 12.12 blev den sista år 2008. Borde jag sluta blogga? Är det någon mening med att lägga ut texter som nästan ingen läser på nätet? Jag vill igen omformulera frågan. Borde jag sluta skriva och tänka? Svaret är att jag inte kan göra det. Det vore intellektuellt självmord och jag känner mig inte mogen för det ännu. På något sätt måste jag få uttryck för mina tankar och min kreativitet. Det räcker inte med att odla majs, laga mat och fiska abborre. Eftersom jag inte kan låta bli att skriva kan jag lika gärna lägga ut texterna på nätet så att de är tillgängliga, om någon är intresserad. Och ofta verkar någon vara det. År 2009 kommer alltså att föra med sig nya långa artiklar om mycket mellan himmel och jord.

Dessutom finns det ännu ett skäl för mig att skriva bloggar. Mina åsikter är ofta ”politiskt inkorrekta”, jag är, som någon sagt, en ”kärring mot strömmen”. Jag har en annan åsikt än majoriteten av kolumnister, ledarskribenter och andra påverkare. Sådana åsikter kan man inte uttrycka offentligt. Men på min blogg kan jag skriva dem. Det är nästan ingen som läser dem och ingen blir upprörd, men jag har ändå markerat en ståndpunkt så att säga officiellt. Den finns tillgänglig, är offentlig.

Vad har jag då för avvikande åsikter? Några exempel i all korthet. Det är i dag politiskt korrekt att vara rädd för växthuseffekten. I Sverige tycks man, som vanligt, vara speciellt oroad. Jag för min del önskar att vårt klimat skulle bli varmare. Senaste sommar var augusti och september så kalla att mina tomater, ca 30 kg, inte mognade. Minst hälften blev odugliga till föda. I Finland och den övriga Norden skulle vi, enligt min åsikt, ha mer nytta än skada av att medeltemperaturen steg med några grader. Vi skulle få en rikare flora och fauna, bättre villkor för jordbruket, mindre kostnader för uppvärmning, plogning, sandning, bättre tafiksäkerhet, mindre behov av isbrytning, mindre halkolyckor osv.

Ett annat exempel. När jag skriver detta fördöms Israel allmänt för sitt angrepp på Hamas i Gaza. Det är politiskt korrekt att ta palestinierna i försvar, mer eller mindre kraftigt, och att kritisera Israel. Jag anser att Hamas handlar orätt både mot judarna och mot sitt eget folk. Hamas kan aldrig med terror besegra Israel. Det är omöjligt att få sju miljoner judar att försvinna. Hamas raketattacker och annan terror kan aldrig göra annat än reta judarna och driva dem att slå tillbaka med sin överlägsna militärmakt. De som lider mest av Hamas fanatiska judehat är palestinierna, främst barnen. Hamas borde gå med på nästan vilken fred som helst och sedan sträva till samarbete med judarna. Endast på så sätt kan de palestinska barnen få en fredlig framtid.

ETT OIDENTIFIERAT INTERSTELLÄRT OBJEKT

KAPITEL I: ETT OIDENTIFIERAT INTERSTELLÄRT OBJEKT

“Viktigt meddelande till kaptenen”.
Aristoteles röst var mjuk, övertydlig, könsneutral och motbjudande entonig. Sorlet i den lilla salen mattades något, men tilltog sedan igen.
“Det är din tur Enfa!” Den djupa basrösten tillhörde Dumm von Dönicken, maskinchefen ombord, en kort, kraftig, mörkhårig, svartskäggig man klädd i brunrutig skjorta och gröna shorts, samt svarta strumpor och skor.Tillsammans med honom satt sju andra personer runt det gula plastbordet på vilket det stod flaskor, glas, två skålar med sötsaker och en ask kex, som ingen öppnat därför att kexen smakade konstigt. En vas med gula rosor mitt på bordet spred en angenäm väldoft.
Förutom de sju runt bordet fanns det fyra personer i rummet. Vid ett annat bord satt tre kvinnor fördjupade i ett parti schack med en dator. De diskuterade ivrigt varje gång datorn valde ett drag. De höll förstås på att förlora. Bakom dem satt en gråhårig, vitskäggig man och läste en tjock bok. Då och då mumlade han för sig själv. ”Jaha, den rosenfingrade Eos igen,” eller ”han gav orden vingar” eller något liknande. Längst bak i ett hörn satt en mycket blek man orörlig framför en datorskärm. Han hade inte rört sig alls sedan kaptenen och hans besättning kom in i rummet. Antagligen var han död.
Den entoniga, motbjudande rösten ekade igen mellan de ockrafärgade metallväggarna, högre denna gång.
“Viktigt meddelande till kaptenen.”
”Storebror tycks ha något viktigt att säga dig boss,” påpekade von Dönicken. Kapten Enfaldo de Co suckade. “Just när jag har de bästa korten på flera månader.” Han slängde med en uppgiven gest korten på bordet, med framsidan nedåt, och drog med båda händerna genom sitt långa, gula hår. Han var av medellängd, medelgrov och medelålders. Allting hos kapten de Co var i själva verket medelmåttigt, inte minst hans intelligens. Liksom maskinchefen von Dönicken, som satt vid hans högra sida, var han klädd i rutig skjorta och byxor, dock ankellånga. Såväl skjortan som byxorna var knallgula. Gult var rymdkaptenen av I klass Enfaldo de Cos älsklingsfärg. Bakom ryggen kallades han gemenligen kycklingen.
“Vi kan väl fortsätta när du hört meddelandet, liksom,” protesterade maskinchefen. “Jag har också, vad heter det, mycket bra kort, och det ligger, öh liksom minst en miljon i potten. Inte kan vi sluta nu, alltså!” Han tittade uppfordrande på de andra personerna runt spelbordet, två kvinnor och tre män.
“Du hörde vad Arre sade,” svarade kaptenen med skärpa i rösten. ”Det är viktigt”. Han lyfte sitt glas och tömde med en grimas det sista av den bruna alkoholfria vätskan i blomvasen..
Den ljushåriga kvinnan på kaptenens vänstra sida slängde även hon sina kort på bordet, men med framsidan uppåt. Alla kunde se att hon endast hade lankor. “Det betyder arbete. Tillbaka till grottekvarnen. Slut på det roliga. Jag tycker att vi låter pengarna ligga tills vi får tid att spela igen. OK?” Kaija Lipponen-Kekkonen var hennes namn och hon var första styrman och första navigatör ombord. Också hon var klädd i rutig skjorta, men hennes jeans satt som gjutna över en väl tilltagen bak och smet åt över välformade ben. Hennes skjorta var bländande vit, medan jeansen var lika bländande svarta. Hon log mot kaptenen med perfekta, vita tänder.
På hennes vänstra sida muttrade Hans Nosring: ”Wer nicht arbeitet soll auch nicht essen.” Sedan sade han med högre röst: “Antagligen den förbannade improbalitetsdriven som krånglar igen.”
Nosring var andre navigatör och dataexpert, en äldre, gleshårig man som alltid såg dystert på tillvaron. Han bar en kortärmad grå blus, bruna byxor samt bruna strumpor i gråa tofflor. Musen kallades han allmänt. Han grep en ölflaska men fick endast några droppar i sitt tomma glas. ”Förstås,” muttrade han.
På andra sidan bordet, mittemot Nosring satt Aner Natas. “Det vore kanske en god idé om Enfaldo frågade Aristoteles vad saken gäller, “ sade han kyligt och spände sin isblå blick i dataexperten, som dystert studerade sina kort. Natas var lång, mycket mager, alltid lika noggrann med sin klädsel som med sitt uttal. Han var klädd i brun skjorta, röd kravatt och gråa, välpressade byxor. Hans bitande ironi och skarpa tunga var lika fruktade som hans knivskarpa intelligens. Han fann en njutning i att verbalt klippa till vem det vara må.
Vid hans sida satt en kort, men kraftig svarthårig kvinna som däremot rent fysiskt kunde klippa till vem än som försökte ställa till bråk. Överste Nevs Dufva var som vanligt iklädd reglementsenlig uniform. Vid bältet bar hon ett pistolhölster trots att ingen, allra minst hon själv, begrep vad det var bra för när det närmaste förbrytarna och terroristerna befann sig på tre ljusårs avstånd. Om någon frågade svarare hon torrt att hon var ansvarig för säkerheten ombord och därför alltid var reglementsenligt utrustad.
Med en generad blick på Aner Natas lutade sig kapten Enfaldo de Co tillbaka i stolen. “Aristoteles!” kommenderade han.
“Ja kapten.”
“Hur lyder meddelandet?”
“Skall jag meddela till bryggan?”
“Nej, jag sitter i spelrummet,” svarade kaptenen otåligt. En nyfiken tystnad sänkte sig som ett lätt dis i rummet. Enfaldo trummade med högra handens fingrar på bordet. Kaija Lipponen-Kekkonen log obestämt ut i tomma luften och Hans Nosring gav henne en dyster grimas. Tystnaden fortsatte. “Nå Aristoteles!” utbrast kaptenen. “Sätt igång, låt höra. Förstår du inte vad jag säger?” Den entoniga, mjuka rösten svarade:
“Jag skannar andra än besättningsmän i spelsalen just nu. Är kapten medveten om detta?”
“Naturligtvis vet jag vilka som är här. Jag har ögon i huvudet. Två ungdomar, som spelar med oss, tre kvinnor från avdelning V, och en,” han tvekade och kastade en blick mot den gråhårige mannen som satt ensam med sin bok, “en äldre herreman.” Han reste sig och försökte göra sin röst myndig. “Hur lyder budskapet?” Nu svarade den entoniga rösten genast.
“Observatoriet meddelar att ett OIO har observerats på ett avstånd av ca 100 000 km på styrbords sida. Det rör sig med samma hastighet som vi och i samma riktning mot Alpha Centauri. Det närmar sig oss och beräknas skära vår kurs om ca en timme. En preliminär beräkning anger en genomskärning på minst 1000 m.”
Nyfikenheten förvandlades till häpen ordlöshet. Kapten de Co stirrade rakt fram med öppen mun. Dumm von Dönicken höll på att ramla av stolen. Överste Dufvas fyrkantiga ansikte fick ett beslutsamt uttryck och hon lade handen på pistolhölstret. Den gamle mannen tittade fundersamt upp från sin bok, men de schackspelande kvinnorna grälade högljutt om nästa drag.
Slutligen bröts tystnaden runt spelbordet av Natas´ sonora stämma: “Stäng munnen Enfaldo.” Samtidigt utbrast von Dönicken: “Omöjligt alltså!” Han slog sin kraftiga labb i bordet så korten yrde omkring. “Det kan inte, vad heter det, vara något oidentifierat interstellärt objekt, inte här ute liksom, i den totala tomheten alltså.” Han stirrade nästan vädjande på kaptenen. “En asteroid, en komet som rymt från ett solsystem...”. Natas´ ironiska skratt avbröt honom. “En asteroid som rör sig nära ljusets hastighet, Dumm?”
Innan den svartskäggige maskinchefen hann svara sträckte kapten Enfaldo på sin 180 cm långa, gulklädda kropp och förkunnade med myndig röst: “Slut på slöandet. Vi har ett jobb att göra, ett problem att lösa. Alla intar sina stationer omedelbart!” Han tittade uppfordrande på sin besättning, som tveksamt började resa sig. “OCH DET ÄR EN ORDER!”
von Dönicken kastade en ilsken blick mot Natas innan han skyndade mot dörren. Kaija Lipponen-Kekkonen gled med ett inåtvänt leende efter maskinchefen, Nosring lomande efter henne med dyster min, och överste Dufva marscherade i sin tur efter henne med bestämda steg. Kaptenen följde efter översten.
Kvar runt bordet satt Aner Natas och de två ungdomarna, en muskulös ung man och en bildskön, likaledes ung kvinna. Den äldre gråhårige mannen satt kvar vid sitt bord, men tittade långt efter de utmarscherande. ”Schack och matt,” förkunnade den schackspelande datorn och de tre kvinnorna började ivrigt diskutera spelet. Den unga kvinnan vid spelbordet satt fortfarande med sina spelkort i handen. Hon gav Natas en lång blick och sade spydiskt: “Har du ingen station att inta? Skall inte du som är så intelligent hjälpa vår stackars idiot till kapten?”
Den magre mannen samlade inhop en bunt spelkort och började långsamt blanda dem. Han fäste blicken på de schackspelande kvinnorna. “Jag är exobiolog,” svarade man med låg och kall röst. ”De brukar klara sig bra på bryggan utan min hjälp.” Långsamt vände han på huvudet och borrade in sin isblå blick i den frapperande vackra flickan. “Vad heter du förresten?” frågade han som om han först nu lagt märke till henne.
“Jag presenterade mig när jag kom,” svarade hon stelt och sträckte på sig. Det långa korpsvarta håret föll ner över axlarna, en ljusröd jumper omslöt perfekta kurvor och matchades av ett par grönrutiga jeans. De snygga benen avslutades med ett par högklackade röda, stövlar i äkta läder. En diamant blixtrade i vardera örat.
Den unge mannen, som satt bredvid henne, vände sig till Natas och sade inställsamt: “Hon heter Var de Vulva och hon är mycket intelligent...”. “Jag kan presentera mig själv, tack skall du ha James,” fräste flickan, och vände sig mot den magre mannen som nu studerade sina kort med stort intresse. “Jag heter, som James säger, Var de Vulva. Min far är den kände affärsmannen Adolf Fridolf de Vulva, ledande tillverkare av damunderkläder,” förkunnade hon stolt. Natas gäspade. “Jag har förresten fyra doktorsexamina,” fortsatte hon, irriterad över hans markerade likgiltighet, “nämligen i ekonomi, rymdrätt, sociologi och gourmetri.” “Jasså, verkligen. Pappas duktiga flicka.” “Min far tyckte att mina kunskaper kunde vara till stor nytta på den här expeditionen.” Flickan höjde rösten och rätade stolt på axlarna. ”Därför ordnade han så att jag fick plats ombord. Förresten är jag magister i humorologi också, om du vet vad det är.”
Den unge mannen reste sig, sträckte fram en kraftig hand mot Natas och sade snabbt och nervöst. “Jag har inte presenterat mig. Jag heter Smith, James Smith. Jag är bara en enkel smeds son från Soho, London.” Aner Natas ignorerade den utsträckta handen och den unge mannen fortsatte med förvirrad min. ”Jag har varit fascinerad av rymdresor ända sedan jag som barn såg gamla filmer som Star Wars och Star Treck i tv, jag...”
Den magre mannen fortsatte att blanda korten. James babblade nervöst vidare. “Jag föddes faktiskt samma år som den första bemannade resan till Mars genomfördes. Det är helt otroligt att jag fick komma med på den här första interstellära resan. Vi var minst tio miljoner sökande.” “Då hade du verkligen otur, ” inföll Natas torrt. “Tur menar du väl?” invände den unge mannen förvånad och fortsatte: “Av tio miljoner valdes 100 genom lottdragning. Jag kunde inte tro att det var sant, att lilla jag...”. Han tystnade när han märkte att de inte lyssnade till honom.
Den mörkhåriga kvinnan stirrade sammanbitet på Natas som likgiltigt började lägga patiens. James tittade buttert ner i bordet, vände sig sedan mot Natas och tillade häftigt: “Jag har ingen rik pappa, som Var har...”. ”Var har Var sin far?” mumlade Natas med ett snett leende. ”Vars far köpte plats till henne,”fortsatte James envist, ”för några miljoner behåer och trosor.” Han satte sig och tittade på flickan med fåraktig min.
Hon fortsatte att ignorera honom och talade i stället till den äldre mannen. “Vem var den där blonda vampen som smilade så glatt mot alla karlar.” Exobiologen gäspade och fortsatte att stirra på sina kort. Långsamt lyfte han huvudet och sade ogillande: “Välj dina ord flicka! Visserligen angår det inte dig, men hon heter Kaija Lipponen-Kekkonen...”. Den unga flickan brast i skratt. “Lipponen-Kekkonen! Det var det löjligaste namn jag hört. Man kan ju knappt uttala det.” “Hon är finne, från ett land som du antagligen inte hört talas om, Finland.” Natas höjde rösten och hans isblå ögon borrade sig som spjut in i hennes bruna. För sig själv tänkte han. Hon är en förfärlig högfärdsblåsa. Bortskämd som fan. Borde tas ner på jorden. Högt sade han: “Hon är trevlig och glad, som alla finskor.”
“Hur vet du att alla finskor är trevliga och glada,” muttrade James, surt. Natas fortsatte att betrakta Var när han svarade: “Därför att jag i min ungdom deltog i en konferens i exobiologi i Stockholm, som är Finlands huvudstad och...”
“Stockholm är inte alls Finlands huvudstad,” avbröt flickan med överlägsen min. “Den heter St Peter.., någonting. Det vet jag därför att min farmors mors faster föddes där och hon var finne.” James, som i smyg betraktade den unga kvinnan med stora fuktiga ögon, utbrast nu: “Ha, ni har fel båda två! Finland tillhör EU och EU:s huvudstad är Bryssel. Alltså är Bryssel Finlands huvudstad. Där har jag förresten varit en gång, i Bryssel alltså.”
“Ursäkta mig!” Den gamle, gråhårige mannen hade rest sig och kommit fram till spelbordet. “Beklagar,” log han,” men ni har fel allihop.” Medan han talade drog han ogenerat fram en stol och slog sig ner bredvid James. Den eleganta, svarthåriga kvinnan betraktad med avsmak gamlingens nötta bruna tröja och hans lika nötta byxor. Att han var barfota och att fötterna var täckta av gråa hår ökade hennes avsmak. “Såå gamle man,” sade hon högdraget, “och vad tror Ni att den heter då?”
James räckte glatt fram sin kraftiga näve mot den gamle mannen. “Jag heter, Smith, James Smith, vanlig knegare från London.” “Jag vet,” log den gamle och fattade hans hand i ett stadigt grepp med en mager, men stor och senig hand. “Själv har jag ett något ovanligare namn. Jag heter Notalp i förnamn, efter min farbror Sven, och Seletotsira, efter min morbror, som var hemma från Sumatra. Men mina ovänner kallar mig helt enkelt Nappe, efter Napoleon Bonaparte, om ni vet vem han var.”
Var stirrade förbluffad på den livlige gamlingen. “Det var ett konstigt namn, ja inte Napoleon, utan Ert namn, Notalp Sel...Sela..Selu.” “Seletotsira,” stönade Natas. “Lyssnar du aldrig när man talar kvinna.” “Vad kallas du av dina vänner då,” frågade James. “Nappe,” svarade Notalp Seletotsira med ett brett grin.
“Och vad tror du att Finlands huvudstad heter?” frågade Natas, som med likgiltig min fuskade vilt med sin patience. “Åbo,” löd det självsäkra svaret.
Samtidigt hördes kapten Enfaldo de Cos röst i högtalaren. “Aner Natas till bryggan omedelbart, OCH DET ÄR EN ORDER.” Den långe, magre mannen satt emellertid lugnt kvar och började blanda korten på ett sätt som blev alltmer enerverande. Flickan iakttog honom med stigande nyfikenhet. Han gjorde ingen min av att åtlyda befallningen. “Skall du inte lyda din kapten? De behöver dig.”
“Stockholm är Finlands huvudstad,” sade han med lugn, kall men bestämd röst. “Jag vet det därför att jag bodde där i en studentby, Frescati tror jag den kallades, under en konferens. Då träffade jag flera trevliga finska flickor.” Han tvekade, slängde kortpacken på bordet och vände sig mot den unga kvinnan. Med låg röst fortsatte han: “Faktum är att jag blev kär i en finsk flicka, Greta Obrag, hette hon.” Hans blick blev fjärrskådande. “Faktum är att hon blev mitt livs stora kärlek, ja förutom exobiologin förstås.”
“Vad hände?” Den unge mannen lutade sig intresserat fram över bordet, men med en aning av skadeglädje i blicken.
“VAR HÅLLER DU HUS?” dånade plötsligt kaptenens röst i högtalaren. “Det här är ditt område...du måste se det för att tro det. Sätt fart nu!” Den tilltalade suckade. ”Det är väl bäst att jag går dit innan han spränger en blodåder. Den där OIO:n tycks göra vår kapten nervös. Man kunde tro att det är ett främmande rymdskepp,” tillade han med ett torrt skratt. ”Det vore väl inte omöjligt,” inföll den gamle snabbt. Flickan skrattade högt. ”Små gröna män, aliens, predatorer, slemmiga monster. Hjälp, hjälp. De kommer för att kidnappa mig. Det är bara småbarn som tror på extraterrestrier. Lika gärna kunde man tro på jultomten.”
Natas reste sig med en hård blick på den unga kvinnan. “Aristoteles!” kommenderade han.
“Ja, Aner Natas?”Hur kan jag hjälpa?”
“Ge en kort beskrivning av formen på OIO:n.”
“Den preliminära beskrivningen är följande. Form: platt och cirkelrund. Genomskärning: över 1000 meter. Största tjocklek ca 100 meter.”
Den långe exobiologens ögon vidgades av häpnad. “Det var som satan!” utbrast han högt samtidigt som han vände sig så häftigt att stolen föll omkull. Utan att bevärdiga de andra med en blick eller förklaring rusade han mot dörren. De hörde bara ett: “Det var verkligen som satan!” just innan dörren slog igen efter den gänglige gestalten.
Den gamle mannen reste sig och återvände småleende till sitt bord och sin bok. De två ungdomarna tittade frågande på varandra. James slog ut med händerna. “Ingen aning.” Var fnyste, men ljusnade igen och sade: “Datorn bör ju veta vad det är frågan om. Aristoteles!” kommenderade hon med hög röst.
“Tyvärr,” svarade den obehagligt könlösa, enformiga rösten, “endast medlemmar av besättningen får använda mig.” Flickan pressade missnöjt ihop sina välmålade, ljuslila läppar. “Jag hör till besättningen,” ljög hon. “Jag befaller dig att besvara min frågan!”
“Tyvärr, jag har röstprov av alla i besättningen. Er röst finns inte med. Alltså kan jag inte ta emot några order av er.”
“Fuck you, din eländiga maskin,” fräste Var de Vulva, och vände sig mot den unge mannen som fortsatte att stirra på henne med en dyrkande hundblick. “Vad glor du på!” Han öppnade och slöt munnen flera gånger som en fisk på land, men lyckades till slut få fram: “ Kan vi.. vill du.. jag menar, följer du med på en drink i baren och sedan...”. “Var inte löjlig.” Hennes skratt pärlade fram som friskt vatten ur en källa. Hon reste sig för att gå, följd av den unge mannens trånande blickar, men kunde inte slå bort det okända objektet ur sitt nyfikna, unga sinne. Det var något speciellt med det, eftersom det fick en slö och likgiltig person som exobiolog Natas att bli så upphetsad att han t.o.m. använde tabubelagda svordomar. Att bli avspisad, först av en man, som låtsades att han inte alls påverkades av hennes skönhet, och sedan av en korkad maskin fick det att koka inom henne. Var de Vulva var inte van att bli avspisad.
Hon granskade den unge mannen med fundersam min. Många kvinnor skulle säkert anse honom stilig med rufsigt brunt hår, en kraftig bestämd haka med svag skäggstubb och bruna snälla ögon. Hundögon, tänkte hon. Han är inte alls min typ. En massa muskler men ingen hjärna. Men kanske ändå. Dum är han ju inte och jag kanske kan ha nytta av honom. Hon slog sig ner vid bordet igen.
“Nåväl, James,” sade hon. ”Jag skall ge dig en chans.” Hennes ord och ännu mer hennes leende fick honom att bli knäsvag. “Om du kan hitta på ett sätt att ta reda på varför den här OIO:n är så speciell så följer jag med på en drink, och på cyberdans och sen får vi se.”
“Gör du det? Verkligen? Inget skoj?” “Har jag någonsin lurat dig,” utbrast hon förnärmat. Många gånger, tänkte han, men högt förklarade han ivrigt att han skulle göra vad han kunde. Antagligen försöker hon lura mig, utnyttja mig, men vad har jag att förlora. Han tänkte på hur det skulle kännas att hålla henne i famnen, kyssa henne på halsen, på axlarna...Nej stopp nu, kommenderade hans ig själv. Högt sade han: “Men kan vi inte diskutera över en drink på baren?”
“Du får fem minuter på dig, från och med nu, att hitta på ett sätt att få veta vad som gjorde mallstroppen Natas så upphetsad.” Hon noterade tiden på sitt lilla armbandsur och tog sedan upp kortpacken för att lägga patiens.
James reste sig och sträckte på sin muskulösa kropp. Hans kortärmade bländvita, skjorta smet åt över deltamuskler och biceps. De spända ljusgrå, byxorna framhävde att också hans stjärtmuskler var väl utvecklade. Långsamt började han gå av och an i rummet intensivt funderande. Att fråga Aristoteles var lönlöst. De skulle säkert inte få komma in på bryggan, där experterna satt. Finns det någon annan möjlighet? Inte såvitt jag kan se. Minuterna tickade iväg medan den unge mannen rådbråkade sin hjärna. Notalp Seletotsira tittade upp från sin bok med ett svagt, medlidsamt leende på läpparna.
“Två minuter kvar,” konstaterade Var vänligt. Han skakade på huvudet som var lika tomt på idéer som en påse nötter. Som vanligt skulle han gå minste om chansen till en date med en vacker flicka. När han passerade gamlingen lyfte denne på huvudet, kastade en förstulen blick mot Var, som var upptagen av sina kort, och viskade: “Observatoriet.”
Jamen stannade, stirrade oförstående på den gamle, som formade sina stora nävar som en kikare framför ögonen.
“Tiden är ute, tyvärr!” ropade Var och reste sig för att lämna rummet. “Vänta! Jag vet ett sätt.” James hade äntligen förstått den gamles antydningar. “Vi kan gå till observatoriet. Där finns säkert någon astronom vi kan fråga. Kanske får vi själva studera OIOn i teleskopet.” Han betraktade förväntansfullt hennes perfekta, ovalformade ansikte, omramat av det svarta hårsvallet. “Det är ingen dum idé,” log hon, “men kommer vi in där?” Hon var nu så nära att hon måste böja huvudet bakåt för att se honom i ögonen. “Visst. Jag har varit där. Det är helt fantastiskt att sväva där i mörkret med hela vintergatan utbredd ovanför. Det är som om...ja som om man flöt ute i själva rymden.” “Sväva?” Hon höjde frågande de mörka ögonbrynen. “Observatoriet ligger utanför skeppets roterande del. Där finns ingen artificiell tyngdkraft,” förklarade han.
Hennes mjuka hand smekte honom lätt över kinden, grep sedan om hans kraftiga näve och drog honom ivrigt mot dörren. “Till observatoriet alltså. Visa vägen James!” skrattade hon, “och när vi har löst gåtan tar vi en drink, eller två, går på cyberdans och sen får vi se...”. James Smith tyckte att han gick på moln när han, med hennes mjuka, svala hand i sin stora kraftiga labb, steg ut i korridoren och började gå mot hissen som förde upp till utgången. Notalp Seletotsira tittade efter de två undomarna. Hans rynkiga ansikte drogs ihop i ett melankoliskt, vemodigt leende. “Lycka till James,” viskade han. Sedan slog han
ihop boken och reste sig. Också jag har ett problem att lösa, tänkte den gamle mannen.
Detta skepp plöjde inte blånande hav, utan den interstellära tomhetens oändliga vidder. Det fortsatte att rusa framåt i det nästan totala intet i riktning mot Alpha Centauri med så hög hastighet att till och med ljuset hade svårt att hänga med.

LÄSAREN FÅR GÄRNA KOMMENTERA DENNA BERÄTTELSE, T.EX. NÄR DET GÄLLER HUR JAG SKALL FORTSÄTTA.

KREATIONISTER I ANKDAMMEN

RELIGION: VI HAR VÅRA EGNA KREATIONISTER
MIRAKEL OCH UTVECKLING I ANKDAMMEN

De flesta tänkande människor har väl läst om kreationismen i USA. En majoritet av amerikanarna tror att skapelseberättelsen i Gamla testamentet bokstavligen är sann. De tror att en gud skapade världen, djur, växter, bakterier, virus och människan genom ett obegripligt mirakel för mindre än 10 000 år sedan. Allt annat är lögn och bedrägeri. Sådana troende kallas kreationister. En nyare benämning är ”intelligent design”, dvs intelligent skapande.
Det finns en rad kända amerikanska kreationister som gett ut många böcker i vilka de ”motbevisar” evolutionsteorin. Advokaten Philip E. Johnson finns översatt också till finska. Man kan dock undra om en advokat vet mer om biologi än experter på biologi. Michael Behe har, i motsats till Johnson, vetenskaplig utbildning. Kreationisterna hänvisar ofta till just honom därför att han är biokemist. Han har dock inte gjort några upptäckter eller annat som skulle göra honom värd att lyssna på. Inte heller har Jonathan Wells, som faktiskt har en doktorsgrad i biologi, bedrivit någon självständig forskning. Alla dessa är goda kristna men, enligt all expertis, dåliga biologer. De har trogna anhängare inom den konservativa, kristna högern i USA, men avfärdas som okunniga av alla kompetenta forskare. Med kompetent menar jag en som själv gjort upptäckter och publicerat artiklar i vetenskapliga fackidskrifter.
Vi finländare är betydligt mer upplysta. (Vi har ett bättre skolsystem än jänkarna). De flesta hos oss tror på evolutionen. Vi tror att allt som lever har sina rötter minst två miljarder år tillbaka i tiden, och att dagens miljontals arter är produkter av en utveckling, som kommer att fortgå så länge jorden existerar. Vi tror också att det har funnits hundratals miljoner arter som dött ut och att detta är förklaringen till de enorma mängder fossil man finner överallt i världen. Fossilen är jordens minne.
Det betyder dock inte att de flesta hos oss skulle vara ateister. Visserligen finns det proportionellt sett fler ateister hos oss än i USA, men också hos oss tror en stor majoritet på en gud och på gudomliga mirakel. Av de ofta återkommande religionsdebatterna framgår dock att bilden av denna gud varierar mycket. Somliga anser t.ex. att han godkänner abort och kvinnliga präster, andra förnekar detta.
Finns här inte en motsägelse? Å ena sidan tror man att vi uppstått genom en oerhört lång utveckling, å andra sidan att vi, och den övriga faunan, skapats av en gud. Det kan väl inte vara så att både Gud och evolutionen skapat oss? Jodå, menar majoriteten. Mina troende vänner säger att evolutionen visserligen är ett faktum, men de tror att en gud (deras gud) ingripit i evolutionen, som han själv skapat och planerat, på så sätt att en av arterna, en enda, utvecklat intelligens, kultur, vetenskap och religion. En av arterna har genom ett gudomligt mirakel formats till en avbild av denna gud. Evolutionen är därför inte, enligt denna tolkning, meningslös och utan riktning, utan den har en mening. Människan är evolutionens mening. Gud skapade sålunda sin egen avbild, inte fix och färdig av stoft, utan genom över 2 000 000 000 år av evolution. Berättelsen i början av GT är skriven av och för människor som inte hade någon aning om vetenskap och evolution. I dag vet vi så mycket mera och de flesta troende inser att skapelseberättelsen måste tolkas symboliskt.
Gud har, enligt denna tro, då och då under årmiljonernas lopp gjort små ingrepp i arvsmassan och därigenom styrt utvecklingen. Vi vet att det sker mutationer. Enligt vetenskapen är dessa slumpmässiga. Men kanske är det så att Gud, som inte är bunden av tiden och ser allt i ett evighetsperspektiv, ibland har styrt mutationerna i önskad riktning. Detta kan inte bevisas vetenskapligt, men det kan inte heller motbevisas. Här är alltså en möjlighet att, utan motsägelse, hålla fast vid både vetenskapen och sin barnatro på en gud.
Men det finns kreationister också i det man ironiskt kallar vår ankdamm. Under det gågna året har våra finlandssvenska kreationister varit rätt mycket ute och gått i spalterna, speciellt i Vasabladet och Kyrkpressen. Men också med påhälsningar i Hufvudstadsbladet. Nils Östman hör till de flitigaste. Han är starkt influerad av de mest kända och konservativa amerikanska kreationisterna. Han uppmanar sina läsare att läsa dem. Jag har läst en del av dem, men är föga imponerad. De tycks ha fått det mesta om bakfoten. Likt dem ser Östman tron på evolutionen som en viktig orsak till det mesta som gått snett i samhället. I somras menade han t.ex. i en insändare i Hufvudstadsbladet att det finns ett samband mellan massmorden i Jokela och Kauhajoki och tron på evolutionen. Det är onekligen en originell tolkning. Några bevis kan han förstås inte ge. Tidigare har han utpekat Darwins teori som en orsak till nazismen och dess folkmord.
Märkligt nog tycks Östman bortse ifrån att Europa varit kristet i över tusen år, men att européerna trots detta har utkämpat otaliga krig och begått outsägliga grymheter, ofta i kyrkans namn. Alla som deltagit har varit troende kristna, övertygade om att Gud står på deras sida. De lidanden de kristna orsakat i andra kulturer skall vi inte förglömma. Östman tycks också vara omedveten om att européerna blivit allt fredligare när vetenskapens inflytande ökat på bekostnad av vidskepelse och övertro. I dag är Europa den överlägset fredligaste delen av världen, men också den mest sekulariserade. Krigena tycks utkämpas i de länder där religionens makt är stor. I USA är det t.ex. den religiösa högern som är mest krigisk.
Börje Lindén tycks anse att om man upprepar samma påstående tillräckligt många gånger så börjar folk tro på det. Undervisningen i evolutionsläran i skolorna kallade han i en insändare ”..detta skojeri som nu pågår i våra skolor och fått så tråkiga konsekenser..”. Hans viktigaste vapen är ironi över dumbommarna som tror på ”..den beryktade Charles Darwin”. Hans trumfkort är att ”vetenskapen ännu inte fått till stånd en enda gnutta liv.” Nästa år blir säkert jobbigt för honom när hela världen kommer att fira ”dumbommen Darwin” som ett av alla tiders största vetenskapliga genier.
Östman och Lindén är kul att läsa, men de ersätter kunskap i biologi med stor trosnit. De föredrar att slåss mot en halmgubbe som de själva, eller snarare de amerikanska kreationisterna skapat, framom att ta reda på fakta om hur biologin utvecklats sedan Darwins dagar. Att lära sig biologi är jobbigt, att förstå evolutionens mekanismer är svårt, att sätta sig in i genetik är ännu jobbigare, att förstå evolutionens roll i samhällsutvecklingen är hart när omöjligt ens för experter.
Om Östman och Lindén är okunniga om darwinismen så kan man inte säga det om den tredje av de flitiga debattörerna, läkaren Pekka Reinikainen. Han har i åratal hävdat att den moderna evolutionsteorin inte kan stämma. Också han hämtar sin ammunition från Amerika. Argumentet går ut på att mutationer inte kan leda till förbättringar av arten. Som han själv säger: ”Evolutionens blinda urmakare kan bara riva sönder.” Slumpen kan aldrig, enligt detta argument, skapa något nytt, allra minst en ny art. (Kyrkpressen 13.11 -08)
Enligt biologerna av facket har Reinikainen fel därför att han inte beaktar att utvecklingen sker gradvis under mycket lång tid. Det är inte slumpen utan naturlagarna som styr. Ett öga, för att ta ett uttjatat exempel som redan Darwin grunnade på, uppstår inte av en slump. Ett öga uppstår ur en tidigare ljuskänslig struktur, som i sin tur uppstår ur kemiska reaktioner. Massor av olika slags ögon, dvs organ som reagerar på ljus, har uppstått hos massor av arter massor av gånger.
I Kyrkpressen 11.12 skriver Reinikainen att det finns en stor mängd olösta problem när det gäller de processer som leder fram till nya arter och nya strukturer. Detta håller säkert alla evolutionister med om. Det är ju därför som tusentals forskare jobbar inom detta område. Om alla problem vore lösta skulle forskningen upphöra. Det kommer säkert att finnas problem för forskning flera hundra år fram i tiden. Problem finns det inom alla forskningsområden. Reinikainen har nog inte tänkt efter ordentligt.
Inte heller tycks han ha tänkt efter när det gäller mutationerna. Han skriver att det finns över 700 enzymer som försöker bevara integriteten hos DNA. Jag förstår inte vad han vill säga med detta. Evolutionen är ju en klåpare. Den gör allting på ett väldigt komplicerat sätt. Detta bevisar, om något, att det inte finns någon ”ingenjör” som planerat systemet. Det är alltså ett klart argument för evolutionen. Allt som är möjligt förverkligas också. Ingen ingenjör skulle t.ex. skapa tusentals arter av myggor av vilka hundratals är så lika att de knappt kan skiljas från varandra. Men detta är just vad man kan vänta om evolutionsteorin stämmer. Det finns inga mål i naturen. Miljontals arter kan uppstå, men också utrotas i ett enda slag, och sen uppstår igen nya arter som fyller de tomma nischerna.
Enligt Reinikainen skapade Gud en felfri människa. Men efter syndafallet har människan och hela naturen blivit allt sämre. Evolutionen bygger aldrig upp något nytt. Den kan, menar han, bara förstöra och bryta ner. Några vetenskapliga argument för en sådan uppfattning finns självklart inte. För mig är detta en helt obegriplig åsikt. Jag förstår inte ens vad som menas med en felfri människa.

Såvitt jag vet är evolutionsteorin den enda förklaring som finns till allt det märkliga vi upptäckt om den levande naturen. Några tunga argument mot teorin känner jag inte till, och jag har ändå läst massvis i ämnet. Däremot finns det massvis med tunga argument för teorin. Jag har ingen svårighet att tro att evolutionen under 3000 miljoner år, eller mer, åstadkommit miljontals arter av t.ex. virus, bakterier och andra småkryp, men att tänka sig en gud som tänker ut alla dessa och knåpar ihop dem på sju dagar övergår min förmåga.
Kan naturlagarna verkligen vara skapande, kreativa? I dag vet vi att de t.o.m. skapar komplicerade molekyler, t.ex. aminosyror i stoftmoln ute i tomma rymden. Naturen själv är alltså kreativ. Detta innebär förstås att Naturen får egenskaper som tidigare tillskrevs gudarna. Inte underligt alltså att en del forskare, t.ex. Albert Einstein, som igen en gång ventilerats i Vasabladet under året som gått, tenderat att sätta likhetstecken mellan Gud och Naturen.
Nästa år är det 200 år sedan Darwin föddes och 150 år sedan Om arternas uppkomst kom ut. Många kommer säkert att få Darwin upp i halsen p.g.a. av alla tvprogram, konferenser, artiklar, böcker, debatter osv. som kommer att välla över oss.
För många av oss är den vetenskapliga bilden av människan långt mer spännande och utmanande än trons torftiga mirakel. I motsats till tron är det frågan om vetande, det är frågan om naturlagar och teorier som kan kontrolleras, testas och ibland bevisas bortom allt rimligt tvivel. Vi lever under en tid när kunskaperna om livet i alla dess former och de lagar som styr livet ökar explosionsartat. Detta är samtidigt skrämmande och fascinerande. Människans makt över naturen ökar men därmed står vi inför svåra etiska frågor. Hur långt får vi gå i vår önskan att ”leka Gud”? I teorin är det möjligt att skapa arter som dött ut för länge sedan. Men är det rätt? Men den yttersta etiska frågan är: är det rätt att skapa liv som aldrig tidigare funnits? Allt liv som existerar i dag har uppstått ur tidigare liv. Så har det varit i miljarder år. Vi står nu på gränsen till en ny era i jordens historia. En av jordens arter håller på och utrönar livets innersta hemligheter. Under de närmaste åren blir det möjligt att skapa enkla celler som reproducerar sig själva. Liv som inte uppstått ur tidigare liv utan ur forskarnas tankar. Borde utvecklingen stoppas? Kan den alls stoppas? Vart är vi egentligen på väg?

Hans Rosing
Vetenskapsfilosof

HURRA VAD JAG ÄR BRA!

JAG ÄR MILJÖVÄNLIGARE ÄN ALLA ANDRA

Okej, det kan finnas några få i vårt land som är något mer vänliga mot miljön, t.ex. Pentti Linkola och Göran Ekström, samt några andra pensionärer. Vill du ha bevis? Bli i så fall kvar på bloggen.
Att vara miljövänlig, grön, är i dag politiskt korrekt och inne i högsta grad. Under året som gått har jag noterat mer artiklar, tvprogram, radioprogram och snack i allmänhet om miljöhot och hur vi skall rädda världen än någonsin tidigare. Det har publicerats strömmar av böcker om hur vi hotar miljön, och därmed oss själva. Självklart har filmmakarna tagit fasta på samma tema. Filmer om jordens undergång, helst genom mänsklig dumhet, är lika inne som att vara allmänt grön. Undergång och katastrofer är gefundenes fressen för alla medier i dagens kapitalistiska recession.
Dagens unga är grönare än någon tidigare generation. Inte underligt eftersom de indoktrinerats med gröna ideal ända sedan grundskolan. Men, men, men! Det är lätt att vara grön i orden men svårare att vara grön på jorden. Skrapar man på ytan av en grön så kommer det fram blå, röda eller t.o.m. svarta nyanser. Grönheten är i själva verket ofta skenhelig. Den översätts inte till praktisk handling. Vi får veta att vi bör spara på allting för miljöns skull, men när jag skriver detta börjar julhysterin snart gripa kreti och pleti. I år kommer folk, trots recessionen, att köpa all världens skräp och onödiga prylar för större summor än någonsin. Hur många tänker på växthuseffekten när miljarder julljus lyser upp köpcentra, varje butik, varje gård och varje hem? Jag måste erkänna att jag själv är ganska utled på julen. Jag har inte köpt julklappar på många år, än mindre har jag tagit stress och trängts i affärer. Jag brukar ge en slant. Det är fullständigt ofarligt för miljön.
Det är omöjligt att vara snäll mot naturen om man bor i en stad. Städerna är i själva verket, ur naturens, växternas, djurens, mikrobernas och svamparnas perspektiv jättelika kräftsvulster på en frodig natur. Städerna är livsfarliga för allt som är naturligt. På alla sätt försöker stadsborna driva ut allt oordnat och oplanerat ur städerna och ersätta det med artificiella, planerade, sterila, noga kontrollerade strukturer. Oordning är det värsta som finns i en stad.
Under de senaste ca åtta månaderna har jag bott på landet, närmare bestämt i skärgården. Därmed har jag haft möjlighet, men också intresse av att försöka leva verkligt vänligt mot naturen. Att helt leva på naturens villkor är omöjligt för en civiliserad människa. Naturen producerar t.ex. inga böcker eller tidningar och för mig är det otänkbart att leva utan sådana.
Utan värme fryser vi ihjäl. Det är omöjligt för en människa att leva i detta kalla och mörka land utan värmekälla. Till all lycka finns det sätt att få värme som är absolut miljövänligt. Jag har eldat med ved. Vi har en vedspis och en kamin (Porin Matti) och i bastun finns en vedeldad ugn. Veden har den förträffliga egenskapen att den växer upp ur marken helt av sig själv. Den är fullständigt naturlig. Den består främst av kol (C). Detta kol tar veden – jag talar förstås om träden – ur luften. Träd lever bokstavligen på luft. Det är luftens koldioxid, dvs den så fruktade växthusgasen, som tas upp och kolet binds i träet. Syret avges därmot. Träden tar alltså upp kol ur luften och avger syre. Det är detta ur luften tagna kol som värmt mig under den tid jag varit på landet. När jag bränner trä så förenas syre med kolet i träet och koldioxid avges genom skorstenen. Men jag bidrar inte till växthuseffekten med ett enda gram därför att skogen och alla andra växter tar upp motsvarande mängd koldioxid. Min uppvärmning är därmed fullständigt naturlig. Den ingår i ett slutet kretslopp.
Vid förbränningen bildas förstås också aska. Den innehåller ämnen som är nyttiga för växterna som kalium, kalcium och fosfor plus mineraler. Genom att strö ut askan över gräsmattan, under bärbuskar och äppelträd, i trädgårdsland återför jag näringsämnena till naturen. Också askan ingår därför i det naturliga kretsloppet.
Allt biologiskt avfall komposterar jag. Allt som kan brännas bränner jag. Vi har torrdass och samlar upp avföringen i en så i vilken den blandas med flis eller liknande. Inga luktproblem uppstår och produkten kan återföras till naturen som jordförbättring. Urinen är en förträfflig dryck för växterna. Blomrabatterna prunkar otroligt när ”man pissar” på dem ibland. Förutom vatten innehåller urinen kväve, ett av de viktigaste ämnena för att växterna skall må bra. Genom dehär åtgärderna får jag ett praktiskt taget slutet kretslopp. I en stad är inget av detta möjligt.
Att producera mat innebär alltid en viss förstörelse av den naturliga miljön. Man måste t.ex. röja ett stycke mark om man vill odla egna grönsaker. Själv har jag i sommar odlat t.ex. sallat, potatis, ärter, gurka, tomat, morötter, majs och en del till. Därtill har vi äppel, plommon, bär etc. Också detta innebär ett slutet kretslopp.
Vi har nyligen fått veta att vi bör minska konsumtionen av kött därför att uppfödningen av slaktboskap, inklusive grisar, medför gasen metan som är en värre växthusgas än koldioxid. För mig är detta inget problem därför att vi fiskar rätt mycket och äter fisk två, ibland tre gånger i veckan. Också fisken, som man själv fångar och tillreder, ingår i ett fullkomligt naturvänligt kretslopp.
Med ekologiskt fotspår menas den mängd icke förnybara resurser ens livsstil kräver. Ju mer icke förnyelsebara desto större fotspår. Av det jag beskrivit ovan framgår att jag enbart använt resurser som ingår i naturens kretslopp, dvs som är förnyelsebara. Veden växer ständigt på nytt, det gör också grönsakerna, allt organiskt avfall återgår till naturen och blir nya träd och grönsaker. Nya fiskar växer varje år.
Detta är ju i själva verket det sätt som människorna levat på i århundraden innan industrialiseringen kom. (Men miljöförstörelse förekom redan då, framför allt genom att man högg ner skogarna. Hela Europa var en gång täckt av skog. Medelhavsområdet var täckt av skog innan de stora kulturerna, egyptier, perser, babylonier, greker, romare använde dem som bränsle och virke.)
Självklart måste jag i någon mån använda icke förnyelsebara resurser. Den viktigaste är bensin. I dagens värld kan man inte bo i skärgården utan att använda oljebaserade produkter. Mängden bensin som går åt i bilen och båten är dock liten, troligen under 100 liter på min andel. Vanligen är vi flera personer i bilen eller båten vilket innebär mindre fotavtryck per capita. Min inverkan på växthuseffekten är så mikroskopiskt liten att den knappast kan göras mindre med mindre än att jag kroppsligen återgår till naturens kretslopp.
Jag kunde fortsätta denna uppräkning men läsaren har säkert fattat min point, och håller nu säkert med om att jag bevisat att jag är miljövänligare än alla andra. Det är för övrigt det enda som jag är bäst i. Däremot är jag sämst i att flyga, åka tåg, åka med de flytande snabbköpen av och an till Tallin eller Stockholm, att köpa nya kläder, köpa all världens kosmetika och deodoranter och överhuvudtaget att bli lurad att sätta mina pengar på skräp som sedan samlas i jättelika soptippar.
Om jag är bäst i miljövänlighet så är jag i stället sämst i att jobba för alla regeringars stora mål – ekonomisk tillväxt. I det avseendet är jag rent av en farlig, asocial anarkist. Regeringen, handeln, industrin, bankerna, ja alla tunga institutioner i samhället vill ju att vi skall konsumera mera för att hålla igång den ekonomiska tillväxten. Utan tillväxt rasar hela det obegripligt invecklade globala informationssamhället samman. Och då kan det hända att många måste leva som jag, dvs med minimalt ekologiskt fotspår. Vilken katastrof !
Mitt råd till läsaren är alltså: lev inte som jag gör utan som de rika gör. Vi måste konsumera oss upp ur depressionen. Amen.

OBAMA ÄR INGEN FRÄLSARE

BARAK OBAMA KOMMER INTE ATT ”RÄDDA VÄRLDEN”.

Presidentvalet i USA har fått betydligt mera utrymme i våra massmedier än det nyligen timade kommunalvalet. Före valet matades vi nästan dagligen med siffrorna från otaliga opinionsundersökningar, vi fick veta om allt som huvudkandidaterna sagt och gjort.
Varför? En utomstående kunde, på basen av den iver med vilken man hos oss följde valrörelsen, tro att Finland är en delstat i USA. Självklart hade valet ett visst underhållninsvärde, men spelar det sist och slutligen någon roll för oss vem som sitter i Vita huset? Svaret är uppenbart nej. Vi är mer beroende av situationen i t.ex. EU, Ryssland och t.o.m. Kina än av USA.

Att Obama blev vald väckte euforiska känslor hos hans anhängare i USA, speciellt hos de svarta. Det kan man förstå. Man kan också förstå att ryssarna hellre förhandlar med en demokrat än med en republikan, men att många hos oss drabbades av glädjefnatt är märkligare. I själva verket skulle vi troligen haft större nytta av McCain än Obama. Den förra är, som typisk republikan, anhängare av frihandel. Obama däremot kommer att försöka minska arbetslösheten genom att stöda den inhemska produktionen. Det betyder alla slags hinder för importen, också importen från Finland. (EU har för övrigt använt samma metod för att skydda sin, alltså vår, produktion, och kritiserats för detta av bl.a. USA).

Endast ca 20% av finländarna stödde McCain. Varför? Vid kommunalvalet blåste det högervindar. Majoriteten i vårt land tycks i själva verket ha värderingar som åtminstone delvis stämmer mer med republikanernas än demokraternas. Hos oss fäster de borgerliga partierna stor vikt vid det som var McCains ständiga käpphäst, alltså skattelättnader. Obama vill höja skatterna för höginkomsttagarna. Hos oss vill regeringen, precis som McCain, sänka dem. Hos oss vill man privatisera och avreglera, man är misstänksam mot ”herrarna i H.fors”. Detta är typiska republikanska idéer. Republikanerna vill ha hårdare straff, mer poliser, hård övervakning av sociala bidrag, begränsad invandring, hårda tag mot terrorister. Allt sådant som man i vida kretsar gillar hos oss. I motsvarande val i Finland skulle McCain troligen fått långt mer än 20% av rösterna. För att inte tala om att en svart aldrig skulle haft en chans att bli president i vårt land.

Många har höga förväntningar på att Obama skall ”rädda världen”. Han talade ju ständigt, liksom John Kennedy på sin tid, om förändring. (Jag kommer ihåg en 80-årig farbror, hemma från Vasa, som emigrerade till USA i början av 1900-talet och blev rik. Någon tid efter att Kennedy blev vald kom han på besök till Vasa för att gifta sig med en hälften yngre kvinna, kusin till min mor. Han var enormt vital och höjde Kennedy till skyarna. Nu skulle det bli fart på Amerika, menade han, och prisade Kennedy. Vi vet hur det gick.)

Varför har så många så stora förväntningar på Obama? Att han är en god talare, har karisma, att han säger det som många vill höra spelar en stor roll. Många längtar efter en stark ledare som de kan beundra och se upp till. Men Obama är långtifrån den enda ”frälsargestalten” i världshistorien. Hittills har kritiken av honom varit ytterst lam. Också de som är kritiska mot USA vill tro på Obamas förändringsbudskap. Destovärre kommer de som har höga förväntningar på att Obama skall skapa en bättre värld att bli djupt besvikna. USA är på väg ner i en djup depression, som kan bli långvarig. Han kommer att ha fullt jobb på hemmaplan. Det blir inte mycket tid för ”att rädda världen”.

Den amerikanska presidenten är världens mäktigaste man. Men inte ens världens mäktigaste man kan göra särskilt mycket för en bättre värld. President Bush försökte åstadkomma en tryggare och mer demokratisk värld. Han störtade den hatade talibanregimen i Afganistan, liksom den lika hatade diktatorn i Irak. Han lovade infånga Usama bin Laden och krossa den islamska terrorismen. Han försökte hindra Nordkorea och Iran att skaffa kärnvapen. Alla dessa planer misslyckades i mer eller mindre hög grad. Obama har mindre chanser att lyckas än Bush. Världens diktatorer har inget att frukta av Obama som absolut inte har råd med något nytt krig. Allt tyder på att USA:s roll som supermakt, som redan är starkt reducerad, kommer att minska ännu mer under Obama. I stället blir EU:s, Rysslands, Kinas, Indiens och Brasiliens inflytande större.

De gröna hatade Bush för att han vägrade underteckna Kyotoprotokollet. Men hans motstånd blev svagare med åren och han erkände problemet. Obama kommer säkert att underteckna, men det kommer inte att ha någon omedelbar verkan, lika litet som inom EU. Kina har för övrigt gått förbi USA som den värsta boen när det gäller växthusgaser. Många delstater i USA, med Kalifornien i spetsen, har redan gjort mer än de flesta EU-länder för att minska växthusgaserna. USA är som bekant en miljöbov av stora mått, framför allt genom att alla kör egna bilar och eller åker billigt flyg. Dessutom konsumerar amerikanarna enorma mängder prylar. Man skall dock inte glömma att USA har massor av nationalparker och andra skyddade områden. Landet är lika stort som det geografiska Europa men har hälften mindre befolkning.
Ur miljösynvinkel är en depression en välsignelse, ju längre och djupare dess bättre. Konsumtionen minskar, man reser mindre, åker mindre bil, bygger färre vägar etc. USA håller nu på att glida ner i ett sådant ”miljövänligt” tillstånd. Det var en viktig orsak till att Obama blev vald. Bristen på pengar är ett effektivare hinder för miljöförstörelse än regler och lagar. (Sovjet saknade helt miljövård, ändå fanns där mer orörd natur än i något kapitalistiskt välfärdsland). Obama kommer att göra allt som står i hans makt för att vända utvecklingen och få igång konsumtionen igen. Målet är, som överallt, ekonomisk tillväxt och därmed ökad konsumtion av prylar och tjänster som man inte behöver. Att spara, skära ner, minska onödig konsumtion är inte ett alternativ för Obama.

ÄR KAPITALISMEN PÅ FALLREPET?

HÅLLER KAPITALISMEN PÅ ATT GÅ UNDER?

För ca 20 år sedan brakade den kommunistiska, statsreglerade planekonomin samman under tyngden av sina inneboende svagheter. Sovjet gick till historien. Ekonomin avreglerades under kaotiska former och ersattes för en tid av vad man i väst kallade rövarkapitalism. Den andra kommunistiska stormakten, Kina, avreglerade en stor del av sin industri. Man införde en avgränsad kapitalism. En stor del av produktionen förblev dock i statens ägo. Jorden i Kina ägs t.ex. fortfarande av staten. I Vietnam, som efter det långa, blodiga och grymma kriget, blev kommunistiskt har ledarna delvis avreglerat en del av produktionen. Man har alltså infört en partiell kapitalism. Endast i ett fåtal obetydliga stater såsom Nordkorea och Kuba har man hållit fast vid en sträng kommunism, dvs vid att all produktion ägs och planeras av staten.
Det gick ett euforiskt rus genom den kapitalistiska världen när den kommunistiska planekonomin rasade samman. Kriget mellan kapitalism och kommunism, som startade genom den ryska revolutionen 1917, hade äntligen tagit slut. Kapitalismen hade segrat och därmed bevisat sin igen förträfflighet som ekonomiskt system.
Man kan gott tala om ett ideologiskt paradigmskifte under 1980-talet. Det märktes tydligt också i vårt land. Marknaden skulle lösa alla problem som den statliga regleringen gått bet på. Avreglering, privatisering, konkurrens, större löneskillnader, sänkta skatter, optioner, och ständigt ökande produktion och konsumtion blev de nya slagorden. Livets mål och mening blev, enligt de nyfrälsta ideologerna, att jobba allt mer, och allt hårdare, för att producera allt mera, och sedan konsumera, konsumera och sedan ytterligare konsumera en liten smula till. Och hade man inte pengar för de senaste teknologiska prylarna så fick man låna. Bankerna var rundhänta med lån. Habegäret och egoismen upphöjdes till den starkaste drivkraften. Skäm bort dig själv ersatte solidaritet och jämlikhet som slagord.
Allt detta skulle styras av enorma elektroniska, globala penningströmmar som sköttes av internationella jättebanker. Bankdirektörerna blev spindlarna i nätet. De skulle belönas med saftiga optioner för sitt skickliga arbete. De styrde de astronomiska penningflödena och därmed var de rikaste, mäktigaste och vackraste. Att producera mat var ute, att producera pengar var inne.
Euforin var, som alltid inom politiken, förhastad. Långtifrån alla (inklusive undertecknad) var övertygade om kapitalismens ofelbarhet. Liksom statsreglerad planekonomi har en oreglerad marknad en mängd inneboende svagheter. De starka vinner, de svaga slås ut. Ett slags socialdarwinism alltså. Under de senaste åren har svagheterna blivit alltmer tydliga. Själv har jag länge väntat den depression vi nu är på väg ner i. Jag väntade en liknande utveckling i slutet av 80-talet och sålde då bort mina (fåtaliga) aktier när priserna var på en fantasinivå.
I dag skrivs det historia. Vi upplever nu att den oreglerade penningmarknaden rasar samman som ett gigantiskt korthus. Att sammanbrottet började i USA, kapitalismens högborg, var symptomatiskt. Tar man bort ett kort, ett globalt kreditinstitut, så börjar de andra rasa. Vi får en dominoeffekt. Aktiemarknaden grips av panik, kurserna råkar i fritt fall. Aktieägarna förlorar varje dag astronomiska summor. Självklart kan man inte i evighet hålla igång en tillväxt genom att bankerna ger större och större lån.
Det är i främsta hand frågan om ett psykologiskt fenomen. En del aktieägare blir rädda att förlora pengar och säljer ut. Därmed sjunker kursen. Andra som ser att kursen sjunker skyndar sig att sälja så länge man ännu får ett hyggligt pris. Detta leder till att kursen sjunker ytteligare, vilket i sin tur leder till allmän panik som gör att kurserna, också på solida firmor, rasar i botten. Hela processen underblåses av att en del av affärerna sköts av datorer.
Om man i denna situation följer kapitalismens lagar, dvs. låter marknaden lösa problemen, så hamnar vi i en djup depression. I och för sig inget nytt. En fri marknad drabbas alltid med ojämna mellanrum av depressioner. Vad en sådan kan leda till fick världen erfara för 80 år sedan. Det finns bara ett sätt att försöka hindra en katastrof: reglering, att staten ingriper och försöker kontrollera penningmarknaden. I princip är det frågan om ett slags socialism, om än begränsad sådan. Men om ekonomin trots allt går igenom denna kris någorlunda intakt så uppstår frågan: hur skall man garantera att detta inte upprepas, eventuellt med ännu värre konsekvenser? Ingen kris varar i evighet. När den är över är det dags att grundligt diskutera hur förträfflig en oreglerad kapitalism sist och slutligen är.
I själva verket var kapitalismens seger ganska ihålig. I våra dagar existerar det knappast någon renodlad kapitalism någonstans. Vi måste gå tillbaka till 1800-talet för att finna en fri och oreglerad marknad. Kapitalismen genererade då, som varje ideologi, motkrafter. De viktigaste var socialismen och fackföreningarna och framför allt demokratin.
Att staterna i dag försöker stoppa paniken inom penningmarknaden är ett uttryck för en ideologi som redan länge i tysthet utvecklats av de demokratiska institutionerna. Den innebär i själva verket ett steg tillbaka mot socialism och planekonomi. Staterna har redan länge ökat regleringen av nästan all ekonomisk verksamhet. Det senaste är försöken att stoppa växthuseffekten. Före det har otaliga lagar stiftats för att reglera marknadens utnyttjande av miljön. Vi kallar det miljövård. Förr kunde man bygga när och hur man ville. I dag får man knappt bygga ett utedass utan detaljerade ritningar och myndigheternas tillstånd. Energiproduktionen blir allt strängare reglerad. Stenkol finns i enorma mängder och är en billig energikälla. Men dess användning begränsas av ständigt strängare regler. En fri marknad stöder inte förnybar energi. Oljepriserna fluktuerar vilt. Alltså måste staterna kommer in också här i avsikt att styra marknaden genom lagar och subventioner.
Den tyska filosofen F. Hegel hävdade att historien uppvisar en pendling mellan ytterligheter. Den ena ytterligheten, tesen leder obönhörligen till sin motsats, antitesen. Denna i sin tur är ohållbar. Tes och antites förenas småningom i ett högre tillstånd, syntesen. Det blir intressant att se om planekonomi och kapitalism skall kunna förenas i en syntes, ett system som förenar systemens goda sidor, men undviker de katastrofala svagheterna. En demokratiskt reglerad marknad kan vara svaret.