ÖVERSIKT AV MINA BLOGGAR ÅR 2009

Mitt skrivande under det gågna året har resulterat i hela 42 bloggar. År 2008 var antalet ”blott” 31. Mest bloggar publicerade jag under januari (7 st), september (7 st) och oktober (6 st). Eftersom mina bloggar vanligen är långa är det frågan om stora mängder text. Mest har jag skrivit om miljöfilosofi och om ”jaget”. Har dessa bloggar något värde? Det får läsaren avgöra. För mig har de i alla fall stort värde. Dels genom att jag som åldrande filosof får lägga fram tankar i ämnen som intresserar mig och dels för att jag då och då får respons. Många av bloggarna har publicerats som artiklar i olika tidningar.

För att göra det lättare för dig att finna det som intresserar just dig har jag samlat mina artiklar under några huvudrubriker. Under rubriken ger jag sedan datum för bloggar som behandlar frågan. Inom parentes finns bloggar från år 2008.

ENERGIFRÅGAN
Ända sedan 1970-talet har jag skrivit mycket om detta ämne, men år 2009 lade jag blott en artikel ut på nätet, dvs. ”Vill du ha mera vindkraft?” 10.9. (I stället skrev jag desto mera år 2008 genom att jag deltog i kärnkraftsdebaten det året. ”Atomsoporna är ingenting att oroa sig över” 15.2, ”Hur många dödsoffer orsakade Tjernobyl” 21.2, ”Kan kärnkraften ersättas med vindkraft?” 27.2, ”Svårt att spara elektricitet” 16.8).

KLIMATFÖRÄNDRINGEN
Teorin om växthuseffeken är förmodligen alla tiders mest omdebatterade vetenskapliga teori. För mig som specialist på vetenskapsteori sedan 40 år tillbaka är det fascinerande att följa med en så omfattande debatt i realtid. Jag har skrivit ett stort antal artiklar i denna fråga. De flesta finns på min blogg. I höstas inbjöds jag av Sebu Björklund vid FST 5 att delta i en diskussion om frågan tillsammans med tre andra äldre herrar. Detta program sänds i tv 7.1 med repriser 9.1 och 13.1. Det kan också beses på vebben på adressen http://areena.yle.fi/video/636928
Under det gågna året har jag behandlat klimatfrågan i följande bloggar: ”Har växthuseffekten blivit uppskjuten?” 30.3, ”Blir Nordpolen isfri i år?” 17.6, ”Nordpolen, sotpartiklar, vindkraft” 6.10 och ”Klimatmötet i Köpenhamn” 19.12. (År 2008 behandlade jag denna fråga i artiklarna ”Vår mesta klimatskeptiker (dvs Jarl Ahlbeck)” 31.1, ”Striden om klimatet – ett spännande skådespel” 10.9 och ”Nordpolen blev inte isfri” 9.10.

KRIG
Under det gågna året har jag haft åsikter om två krig, dvs Israel mot Hamas och det andra världskriget. ”Tankar om kriget mellan Israel och Hamas” 18.1, ”Hamas måste erkänna Israel” 21.1, ”Adolf Hitler var en galen idiot” 22.7, ”Krigens tid är förbi” 2.9 och ”Allierade misstag i Normandie 1944” 8.9. (År 2008 behandlade jag krig i artiklarna ”De finska generalernas största blunder” 6.2 och ”Kriget i Georgien i augusti 2008” 28.8.

MEDVETANDEFILOSOFI (JAGFILOSOFI)
Jag håller på med en lång utredning av vad ”jaget” egentligen är. Hittills har den resulterat i åtta artiklar, eller kapitel. De har publicerats på bloggen enligt följande: Kapitel 1 21.9, kapitel 2 23.9, kapitel 3 26.9, kapitel 4 13.10, kapitel 5 18.10, kapitel 6 26.10, kapitel 7 5.11 och slutligen kapitel 8 den 11 november. Under detta år planerar jag att skriva ytterligare några kapitel. Kritiska synpunkter diskuteras 19.11. (År 2008 behandlar jag medvetandefrågan endast 27.4).

MILJÖFILOSOFI
Under 1990-talet och början av 2000-talet höll jag då och då kuser i miljöfilosofi som en del av min undervisningsskyldighet som lektor vid Åbo Akademi. En del av innehållet i dessa kurser har jag lagt ut på bloggen i form av ganska långa kapitel. För den som är intresserad av att fördjupa sig i miljöfrågan har dessa kapitel säkert mycket att ge. Första kapitlet heter ”Människan och naturen under antiken” 26.1. Andra kapitlet ”Naturen är en maskin” 29.1. Sedan följer ”Romantik och civilisationskritik” 9.2, ”Människans krig mot naturen” 28.2, ”När, var och varför började vi skydda naturen?” 15.3. Det sista kapitlet heter ”Har naturen ett egenvärde” och finns på bloggen 7.4.
Till detta område kan artikeln ”Vi är alltför många människor på jorden” 22.5 räknas, liksom också ”En filosof i örtagården” 30.5. (Mina trädgårdsbloggar år 2008 17.9 om äpplen och 2.10 om plommon faller väl också under denna rubrik, liksom ”Hurra vad jag är bra” 8.11 som beskriver mina åtgärder för att leva miljövänligt).

POLITISK FILOSOFI
”Yttrandefriheten begränsas alltmera” 1.7, ”Demokrati genom våld” 19.2, ”Borde Vanhanen avgå?” 3.10, ”Demokratin vann – Vanhanen avgick inte” 21.10. (År 2008: ”Kampen mot censuren i Europa” 6.3, ”Är kapitalismen på fallrepet?” 26.10, ”Obama är ingen frälsare” 7.11).

RELIGIONSFILOSOFI
”Gud är orsaken till allt ont” 21.4, ”Richard Dawkins största misstag” 12.7. (År 2008 skrev jag betydligt mera om religionsfilosofi. ”Vad är meningen med Gud?” 27.1, ”Albert Einstein trodde inte på Gud” 29.2. ”Den katolska kyrkans censur” 5.3, ”Richard Dawkins och ateismen” 9.5, ”Om tillit till en högre makt” 24.5).

DIVERSE
”Tankar efter ett år som bloggare” 8.1, ”Ett försvar för yrkesfiskarna” 13.1, ”Översikt av mina bloggar 2008” 16.1, ”Svar på kommentarer till mina bloggar” 16.3, ”En filosof i örtagården” 30.5, ”Fiskehistorier” 14.5, ”Gratis lyxmat” 28.9, ”Varför försämras finländsk forskning?” 18.11, ”Den teknologiska invecklingen” 26.12.

SCIENCE FICTION
Som motvikt till mina sakliga artiklar brukar jag ibland låta fantasin flöda fritt. Jag har läst och läser fortfarande rätt mycket fantasifull litteratur av alla slag. Ibland försöker jag helt på skoj skriva något själv, väl medveten om att jag inte har några talanger som skönlitterär författare. Så jag försöker i stället vara en skojig författare. Därom vittnar mina bloggar 12.12 år 2008, Kapitel 1: ”Ett oidentifierat interstellärt objekt” och Kapitel 2: ”Uppståndelse på bryggan” 18.2 2009. Det vore roligt att fortsätta, men när jag har så mycket annat, som jag tycker är viktigare, att skriva. Dessutom gillar jag inte att sitta vid datorn!!!

SVAR TILL JAN BERGMAN OM "KREATIONISMEN I ANKDAMMEN"

Det är alltid trevligt när någon kommenterar mina bloggar. Jag brukar besvara kommentarer så fort jag upptäcker dem. För någon tid sedan märkte jag att Jan Bergman kommenterat min blogg om ”Kreationister i ankdammen”, som jag lade ut på nätet 11.12 2008. Jan Bergman kom flera korta kommentarer ca 10 månader senare, dvs. 24.9 2009. Men bättre sent än aldrig. Jag behandlar ju i allmänhet s.k. evighetsfrågor, filosofiska frågor, så det finns inget ”bäst före”-datum för dem. Läsarna får självklart gärna kommentera också långt i efterhand.

Bergman ställer en direkt fråga till mig. Jag skrev i bloggen bl.a.: ”Under de närmaste åren blir det möjligt att skapa enkla celler som reproducerar sig själva.” Bergman konstaterar, helt riktigt förstås, att detta är ett påstående som går att kontrollera. Men han frågar: ”Hur många år är det max frågan om?” Han föreslår fyra år. Och menar att om vetenskapen inte senast år 2012 har lyckats producera en enkel cell ”from scratch” så är mitt påstående falsifierat.

Jag tycker att han ger en alltför snäv tolkning av uttrycket ”de närmaste åren”. Själv skulle jag godkänna upp till 10 år som de närmaste. Men låt gå. Jag vill vara tillmötesgående. Låt oss återkomma till frågan om tre år, dvs i slutet av 2012 och se hur det gått.

Inom biologin har framstegen varit mycket snabba under de senaste decennierna. Upptäckter görs i snabb takt. Jag erkänner dock villigt att min bedömning kan ha varit litet väl optimistisk. Vi får väl se.

På vad baserade jag mitt påstående? Främst på artiklar i Nature som är min viktigaste källa när det gäller naturvetenskapen. Tyvärr finns mitt källmaterial nu på landet i en igensnöad sommarstuga så jag kan inte ge någon referens. Om jag inte minns fel så jobbar en av årets nobelpristagare just med detta problem. Idén är att skapa en fungerande cell utgående från enkla molekyler som uppstår av sig själva i naturen, t.ex. aminosyror, som ju bygger upp en stor del av vår kropp. En cell innehåller ett flertal delar med olika funktioner. Forskarna försöker först bygga dessa mindre delar, t.ex. mitokondrier, cellmembran, gener. Sedan försöker man sammanföra dem till en fungerande helhet. Om man på detta sätt kan få en cell som sätter igång med att föröka sig, dvs dela sig så har man löst problemet.

Att skapa en levande cell av enkla molekyler i laboratoriet vore självklart sensationellt. Men den första cell man skapar kommer att vara ytterst enkel. Steget till celler av den typ som vi är uppbyggda av är fortfarande enormt långt. Man skall alltså inte tro att biologerna inom någon nära framtid kan skapa flercelliga djur. Steget från en levande cell till ett djur som består av miljarder samverkande celler är enormt stort.

För lekmannen kan begreppet cell vara rätt oklart. Det finns celler av en oerhörd mängd olika sorter, från mycket enkla till bakterier och amöbor som kan röra sig, känna omgivningen och t.ex. lära sig. Självklart är det sista omstritt. Men det finns forskning som tyder på att mögel har en rudimentär förmåga att lära och komma ihåg under någon timme. (Sådan forskning rapporterades nyligen i Nature).

Forskarna kan, som de flesta vet, flytta arvsanlag från en art till en annan. Därigenom kan man i princip skapa nya arter. Men då använder man biologiskt material som redan finns. Det faktum att man kan flytta en gen från en art till en annan är ett slående bevis för att alla organismer uppstått ur en gemensam urmoder. Jag har svårt att tänka mig ett slagkraftigare bevis för evolutionsteorin. Kreationisterna kan inte förklara detta, lika litet som de kan förklara existensen av enorma mängder fossil eller att det finns miljontals arter av småkryp.

Bergman menar att om min förutsägelse falsifieras kan vi dra slutsatsen att mina övriga utsagor inte heller är ”mycket att hänga i julgranen”. Detta resonemang förstår jag inte alls. Om jag har fel på en punkt betyder det självklart inte att allt som jag skriver är fel. Eller hur?

Jag har alltid varit en förespråkare för självständigt och kritiskt tänkande. Självklart vill jag att mina läsare skall tänka kritiskt också om det jag själv skriver. Minst av allt vill jag försöka vara någon ofelbar auktoritet. Jag hoppas att mina läsare själva bedömer vad de anser vara rimligt, pålitligt, sant och vad de ställer sig skeptiska till.

Jag är ju själv ofta kritisk och skeptisk. Jag kräver bevis eller starka argument innan jag tror. T.ex. har jag aldrig funnit några starka bevis eller argument för någon religion. Därför tror jag inte heller på någon.

Slutligen undrar Bergman om inte Nils Östman och Pekka Reinikainen, personer som jag kritiserat och debatterat med flera gånger, har gedignare naturvetenskaplig utbildning än jag. Reinikainen har en medicinsk utbildning. Östmans utbildning känner jag inte till. Den som vill bedöma mina kunskaper kan ju läsa mina bloggar. Många av mina bloggar behandlar t.ex. fysik och biologi. Om någon vill veta mina meriter står jag gärna till tjänst, men det är onödigt här.

Bergman håller säkert med om att vi skall stöda oss på de mest framstående forskarna. Själv har jag inte bedrivit någon forskning inom biologin. Min egen forskning har främst berört vetenskapsteori och medvetande- samt riskfilosofi. Därför stöder jag mig på erkända toppforskare. Björn Kurtén var en världsberömd finländsk paleontolog som jag har stor respekt för. (Jag träffade honom blott en enda gång. Han dog, om jag minns rätt, 1988). Han gjorde mycket omfattande studier av fossil från istiderna och såg klara utvecklingslinjer. Charles Darwin är väl värd att läsa. Hans argumentering är briljant. Arternas uppkomst finns på svenska och är inte speciellt svår. Richard Dawkins är en av samtidens främsta biologer. Också han har gjort fältstudier och är en expert på evolutionsteorin. Speciellt övertygande är hans enkla datormodeller som visar hur slumpen och naturligt urval tillsammans snabbt kan skapa komplicerade strukturer. Edward Wilson är en av vår tids mest berömda och produktiva biologer. Hans kunskaper, speciellt om insekter är enorma, och visar att de miljontals arter av insekter som finns måste ha uppstått genom darwinistisk evolution.

Jag hoppas att detta räcker som svar på Jan Bergmans frågor.

DEN TEKNOLOGISKA INVECKLINGEN

DEN TEKNOLOGISKA INVECKLINGEN

Vad är detta? Ett julkåseri, eller en juldystopi? Välj själv.

Framför mig på bordet har jag fem fjärrkontroller. De är symboler för den teknologiska utveckling som pågått under de senaste 25 åren, eller, som man också kan se det, för den teknologiska galenskap som, likt en pandemi, drabbat hela mänskligheten under de senaste decennierna. En galenskap som bara förvärras. Men varför galenskap? Det är ju frågan om utveckling, en utveckling till något bättre? Utvecklingen måste ju gå framåt! Fem fjärrkontroller är väl ingenting. Om ytterligare 25 år behöver vi inga fjärrkontroller alls. De är bara ett övergångsstadium på vägen till det framtida teknologiska paradiset där vi kontrollerar våra maskiner med rösten!

I min ungdom klarade man sig, tro det eller ej, helt utan fjärrkontroller. När man satte på tvn reste man sig upp från soffan, gick fram till apparaten, och tryckte på en knapp. Nå, det gör jag faktiskt fortfarande därför att min tv är helt avstängd när jag inte tittar. Den står alltså inte i standby. Men, här kommer det märkliga, man reste sig och gick fram till tvn också varje gång man bytte kanal. Oerhört ansträngande! Det fanns visserligen inte så många kanaler att välja på. Vanligen hade man redan på förhand bestämt sig för vilken kanal och t.o.m. vilket program man skulle titta på. Det fanns inte hundatals kanaler att surfa mellan. Så man behövde inte resa sig upp väldigt ofta.

Vår tv är rätt gammal, men inte så gammal att den saknar fjärrkontroll. Det tråkiga är bara att det enda jag i dag kan göra med denna kontroll är att sätta på tvn förutsatt att den är i standby läge. Men utan kontrollen klarar jag mig inte heller. För att kunna välja en kanal måste jag ha en digibox, och för att manövrera den behöver jag en annan fjärrkontroll.

Förr gick jag fram till tvn satte på den och valde kanal. I dag går jag fram till tv, kopplar på strömmen, sen använder jag tvn:s fjärrkontroll för att koppla på tvn, sen tar jag digiboxens fjärrkontroll och sätter på boxen. Först därefter kan jag välja kanal med digiboxens fjärrkontroll. (Digiboxen står i standby hela tiden. Enda möjligheten att stänga av den är att dra ut stöpseln.) Det är fantastiskt hur teknologin gör våra liv enklare!!

Men vad gör jag med de andra tre fjärrkontrollerna? För att titta på en film med DVD-spelaren behöver jag en kontroll för DVDn. Först sätter jag på tvn med dess fjärrkontroll, sedan styr jag DVDn med dess kontroll. Desto värre kan jag inte titta på mina massor med VHS-kasetter med DVD-spelaren. För att titta på dem behöver jag inte bara en fjärde fjärrkontroll utan dessutom koppla om sladdarna från både digibox och DVD- spelare så att videospelaren fungerar. Det är fantastiskt hur enkelt allt blir med avancerad teknologi!

Visst jag kunde köpa en digitv. Då behöver jag ingen digibox och klarar mig med två fjärrkontroller, en för tvn och en för DVDn. Men vad gör jag i så fall med mina många VHS-kasetter? Kastar bort dem? Visst, jag kan köpa en kombinerad DVD och VHS-spelare. Det finns teknologiska lösningar på alla problem! Dvs bara man har gott om pengar och tekniskt kunnande. Det teknologiska idealsamhället är inte avsett för fattiglappar och tekniska analfabeter.

Men den femte fjärrkontrollen då? Den hör till min videokamera. Men den är analog så jag kan inte visa dess filmer på en digitv. En stor del av det material jag filmat på den har jag överfört på VHS. Men det materialet kan jag förstås inte spela upp på en DVD-spelare. För att göra det ännu mer invecklat har jag en kamera för super 8 film. Med den har jag filmat under 1970- och 1980-talet. Det finns t.o.m. några filmer från slutet av 1960-talet. Men dessa kan inte visas vare sig på video eller DVD. En del filmer överförde vi till hög kostnad till en VHS-kasett för att kunna visa filmerna på tv. Men nu borde de överföras till DVD-skivor. Det är fantastiskt hur teknologin gör livet enklare!

Nå, jag har följt med min tid och köpt en digifilmkamera. Och till den hör, hör och häpna, ingen fjärrkontroll. Märkligt nog är filmkvaliteten sämre än med min gamla analoga videokamera. Det beror väl på att jag valde en billig modell. Jag har alltså en massa super 8 film, mängder av kassetter till en analog videokamera, film på VHS-kasetter, samt film på DVD-skivor. Nu väntar jag bara med spänning på nästa teknologiska underverk. Men borde man inte snarare tala om teknologisk inveckling än utveckling?

KLIMATMÖTET I KÖPENHAMN

KLIMATMÖTET I KÖPENHAMN

Jag har behandlat den spännande klimatfrågan i många tidigare bloggar, senast 6.10 -09. Med anledning av det stora klimatmötet i Köpenhamn har jag skrivit flera artiklar som publicerats i Hbl, Vbl och ÅU. För den som är intresserad sätter jag ut artiklarna på bloggen. Har du kommentarer eller kritik? Hosta gärna fram den!


VAD SKALL VI TRO EGENTLIGEN? (Publ. I Hbl)

Det är ingen idé att du tittar på din termometer. Vad den än visar spelar det ingen roll med tanke på klimatförändringen. Det som striden gäller är hela jordens klimat, 500 miljoner kvadratkilometer av oceaner, skogar, öknar, bergskedjor, tundror, polarisar osv. Påverkas klimatet över hela världen av att vi förbränner fossila bränslen? Hur mycket i så fall? Hur snabbt? Vilka bevis finns det? Liksom de flesta lekmän vet jag inte vad jag skall tro. Det naturliga vore att lita på majoriteten av klimatforskare, att lita på det av FN tillsatta IPCC. Men det finns en högljudd kritik, också den ledd av experter inom olika områden.

Pro-sidan är bergfast övertygad om att ”jorden har feber” och att det är människans fel. De pekar på temperaturkurvor som visar att medeltemperaturen under 1900-talet steg med 0.7-0.8 grader. För en lekman verkar detta inte oroande, men experterna extrapolerar och kommer fram till att temperaturen under detta århundrade, om kraftiga motåtgärder inte vidtas, kommer att stiga med upp till 6 grader. Målet måste därför vara att begränsa ökningen till högst 2 grader fram till 2050. En förbryllad lekman undrar dock hur det är möjligt att temperaturstegringen under detta sekel antas blir tiofalt större än under det föregående.

Contra-sidan är lika bergfast övertygad om att människans inverkan är marginell. De menar att klimatet alltid har förändrats, att det finns en mängd naturliga orsaker till både upp- och nedgång. De ifrågasätter IPCC på alla punkter. Ännu mer förundrad blir lekmannen när en del forskare hävdar att vi går mot en ny istid och att växthusgaserna i själva verket bromsar den naturliga nedkylning som pågår. De menar att utan dessa gaser skulle jordens klimat i dag vara betydligt kallare. Enligt denna teori borde vi snarare öka än minska utsläppen för att undvika framtida katastrofer.

I traditionell vetenskap brukar man kräva att en teori skall vara falsifierbar, dvs möjlig att motbevisa om den är felaktig. Man gör prediktioner utgående från teorin. Om dessa stämmer så är teorin bekräftad, om de inte stämmer är den motbevisad, falsifierad. Men experterna tycks inte kunna göra några bestämda prediktioner utgående från växthusteorin. Under de senaste tolv åren har temperaturen inte stigit. Men detta är inget motbevis. Under de två senaste åren har polarisarna inte minskat som väntat. Men inte heller detta tycks ha något bevisvärde. Att många glaciärer smälter, världshavens yta stiger något tycks däremot vara ett bevis för teorin. Själv har jag beslutat att om medeltemperaturen inte stiger klart under de närmaste fem åren så hoppar jag ner på contra-sidan av staketet.

Många som är osäkra hänvisar till försiktighetsprincipen. Vi bör vara försiktiga, dvs välja det alternativ som medför de minsta riskerna. Om pro-sidan har rätt så kommer konsekvenserna att vara katastrofala. Om contra-sidan har rätt är ingen större skada skedd även om vi satsar på en kraftig minskning av utsläppen av växthusgaser. I själva verket har detta ha positiva effekter inom många andra områden. Ur politisk synvinkel verkar det förnuftigaste alternativet just nu vara att minska utsläppen. Men politiska beslut är aldrig för evigt. Självklart måste detta beslut omprövas allteftersom våra kunskaper ökar. Det finns minst av allt någon orsak till panik eller hysteri.
Hans Rosing
Vetenskapsfilosof, Åbo

ABSURDA DRAG I KLIMATDEBATTEN (Publ. I Vbl 12.12)

När jag studerade vetenskapsteori för mycket länge sedan fick jag lära mig att forskning måste baseras på objektiva data, tillgängliga för alla, att teorierna måste vara testbara samt att fri och öppen kritik är vetenskapens livsblod. Dessa regler tycks, konstigt nog, inte gälla den moderna klimatforskningen. De data, som IPCC bygger på, har inte varit tillgängliga för alla forskare, teorierna har inte varit testbara och forskarna inom IPCC svarar inte på kritik. I stället för testbara teorier bygger man matematiska modeller som anpassas till data och sedan extrapolerar man utifrån dessa.
Den naturvetenskapliga tidskriften Nature hör till de mest ansedda inom sitt fack. I åratal har dess redaktion publicerat mängder av artiklar om klimatforskningen. Men i stället för att sträva till objektivitet har tidningen för länge sedan tagit ställning för IPCC. Kritiska artiklar publiceras inte. Det mycket uppmärksammade s.k. klimatgate har inte rubbat tidningens linje. I en lång och ovanligt aggressiv ledare 3.12 försvarar redaktionen IPCC:s forskare. Man hävdar att det finns klara bevis för att jorden blir varmare och att den av människan producerade koldioxiden är orsaken. Vilka är då dessa bevis? Man räknar upp sådant som sagts otaliga gånger under det senaste decenniet. Glaciärerna smälter, polarisarna minskar i omfång, premafrosten smälter, ismassorna på Grönland och Antarktis smälter snabbare än någonsin, havsytan stiger, våren kommer tidigare varje år. Men, märkligt nog, säger man inte ett ord om det viktigaste – temperaturen. Om jorden blir varmare bör våra termometrar rimligtvis också visa detta. Men det gör de inte. Jordens medeltemperatur har legat på samma nivå under de tolv senaste åren. Jag har läst varenda artikel om klimatförändringen i Nature under flera år, men inte en enda gång har man publicerat temperaturkurvor för det senaste decenniet.
I själva verket har Nature publicerat artiklar som indirekt försvagar evidensen för koldioxidhypotesen. Den 2.7 i år rapporterade tidningen att sotpartiklar kan ha en betydligt större roll än forskarna tidigare trott. Under senare delen av 1900-talet anses jordens temperatur ha ökat med ca 0.7 grader. Enligt denna forskning kan sotpartiklar stå för mellan 0.2 och 0.3 grader. Dessutom anses metan vara en växthusgas. Vi får då att mindre än 0.5 grader kan tillskrivas koldioxiden. Därtill kommer den naturliga uppvärmningen, som tycks vara okänd. Den 17.4 senaste år ingick i Nature en lång artikel om avsmältnigen på Grönland. Slutsatsen var att forskarna inte helt kan förklara de data man har och att inga säkra prognoser kan göras.
En vanlig uppfattning är att permafrosten har börjat smälta, vilket i sin tur ger upphov till metan, som ytterligare ökar uppvärmningen. I en liten notis i Nature 1.10 i år rapporteras dock att man inte kunnat observera detta. Den ökning som noterats kom år 2007 från nordliga och 2008 från sydliga våtmarker.
Den mest synliga och dramatiska effekten av uppvärmningen är att havsytan stiger. Man får visionen av hur jättestora städer översvämmas. En siffra som ofta uppges är 7 meter på hundra år. Men den verkar vara helt tagen ur luften. Enligt en alldeles färsk studie av två experer, Vermeer och Rahnstorf, har havsytan sedan 1990 stigit med ca 3,5 cm per decennium. Det skulle betyda att havsytan är 35 cm högre i slutet på detta århundrade. Ingenting att bita på naglarna för! Men experterna anser att takten kommer att öka så att ytan år 2100 är minst 75 cm över dagens värde och högst 190 cm. Men det högsta värdet är fortfarande långtifrån 7 meter.
Märkligt nog är de data som IPCC bygger på inte tillgängliga för alla. Detta är ytterst märkligt. Forskarna väntar sig att politiker och vanligt folk skall vidta drastiska åtgärder för att minska utsläppen av koldioxid, men är inte villiga att offentliggöra de data de baserar sig på. Om bevisen är tydliga och klara borde det inte finnas några skäl att hålla dem inom en liten krets av redan övertygade experter. Inte heller borde det finnas några skäl att dra sig undan kritisk granskning. Man kan inte förvänta att journalister skall vara insatta i forskningen, men forskare har stor makt i dagens samhälle, också politisk makt, och därför är det viktigt att allt sker lika öppet som inom politiken.
I Nature 3.12 jämför klimatforskaren Eric Rignot, USA; klimatskeptikerna med dem som inte tror på evolutionsteorin. Jämförelsen är asurd därför att när det gäller evolutionsteorin har alla fakta hela tiden varit allmänt tillgängliga. Det har hela tiden förekommit en kritisk debatt och biologerna har publicerat massor av böcker där de punkt för punkt har visat på kritikernas misstag. I själva verket är debatten kring evolutionsteorin en förebild för hur god forskning bör bedrivas. Klimatforskarna borde sträva efter samma öppenhet.
Slutligen vill jag påminna om att dagens debatt inte är ny. Framför mig har jag en 20 år gammal artikel från Scientific American (april 1989) skriven av några ledande klimatforskare. Artikeln börjar med orden: ”Världen håller på att bli varmare...Glaciärerna smälter. Havsytan stiger.” Sedan får vi veta att klimatologerna är eniga, att bevisen är klara, samt att det är hög tid att vidta snabba åtgärder. Bl.a. rekommenderar forskarna att användningen av fossila bränslen minskas med 50%. Det har gått två decennier, mängden koldioxid i atmosfären har ständigt ökat. Hur mycket varmare har det blivit? Då bör vi veta att temperaturen i norr skall stiga dubbelt så mycket som i söder och den största ökningen skall observeras om vintern. Så håll ett öga på termometern i vinter! Enligt prognoserna för 20 år sedan blir det en varm och blåsig vinter, bara regn och blötsnö, inga ordentliga isar. Snart har vi facit i hand – åtminstone för denna vinter.
Hans Rosing
Miljöfilosof


HUR VIKTIG ÄR KOLDIOXIDEN? (Publ. I ÅU 16.12)

En av de bäst bevarade ”hemligheterna” i klimatinfon är att mängden koldioxid i atmosfären kommer att fortsätta att öka oberoende av vilka beslut politikerna fattar i Köpenhamn. Även om utsläppen genast minskade med t.ex. 50% skulle ökningen fortsätta. Den gas som människan redan släppt ut försvinner nämligen, enligt experterna, mycket långsamt. Det talas om 5-10 år eller ännu längre perioder. Det tar decennier innan en ”naturlig nivå” uppnås, även om det omöjliga, dvs att utsläppen genast upphör, inträffade.
Härav följer att, vad politikerna än besluter, så kommer jordens klimat att bli varmare. Förutsatt förstås att växthusteorin faktiskt stämmer. Och om jorden, mot alla odds, de facto inte blir varmare under de närmaste åren så betyder det att klimatskeptikerna har rätt, att teorin är motbevisad, att koldioxiden inte orsakar uppvärmning.
I mediernas klimatinfo har koldioxiden helt dominerat som ”boven i dramat”. Och eftersom det är industriländerna, med USA i spetsen, som har släppt ut, och fortfarande släpper ut mest, så utpekas vi som de svarta skurkarna. Självklart stöder uländerna helhjärtat denna tolkning, som befriar dem själva från skuld och ansvar, och är ett starkt argument för mera stöd för uländerna. .
Klimatet påverkas dock, som alla torde veta, av många andra faktorer än koldioxiden. En del faktorer är naturliga, andra påverkas av människan. Redan under 1700-talet insåg forskarna att skogsskövling påverkar det lokala klimatet. Under 1800-talet ansågs skogsskövlingen i Indien leda till torka, som i sin tur ledde till sämre skördar och hungersnöd. Därför stiftade man lagar för att skydda skogen. Skogsskövlingen var värst mot slutet av 1900-talet. Samtidigt uppmätte man snabbt stigande temperaturer. I Kina t.ex. har skogarna nästan helt utplånats. Ca 7% finns kvar. På Madagaskar finns det endast små områden kvar av den ytterst artrika tropiska urskogen. Men i några länder, t.ex. Finland, ökar skogsarealen.
Orsaken är förstås att befolkningen växer och behöver mer land för odling, vägar, städer osv. Jordens befolkning ökar fortfarande mycket snabbt. Under den tid klimtkonferensen i Köpenhamn pågår kommer det till ca två miljoner som skall ha mat, bostad etc. Denna ökning sker nästan enbart i uländerna. (Lösningen anses i dag vara högre utbildning för kvinnorna).
Förutom koldioxid anses metan vara en viktig växthusgas. Största delen av utsläppen kommer från uländerna och är därför mindra intressanta i sammahanget. Man kan ju inte kräva att uländerna skall sluta med jordbruk och boskapsskötsel, speciellt som större delen av de ca 1000 miljoner människor som lider brist på mat bor i just dessa länder. Betydande delar av produktionen säljs dessutom billigt till iländerna.
En omstridd fråga är huruvida sotpartiklar bidrar till uppvärmningen. Enligt IPCC:s beräkningar är deras betydelse så obetydlig att vi inte behöver bekymra oss om dem. Men den nyaste forskningen tyder på att s.k. ”black carbon” kan bidra med upp till 30% av uppvärmningen, speciellt när det gäller nordliga områden och glaciärer. (Se t.ex. Nature 2.7 2009) I detta fall är skurkarna inte iländerna utan främst Asiens enorma folkmassor som är beroende av förbränning för att överleva. (Här vill jag påminna om att kärnkraft varken orsakar koldioxid eller ”black cabon”.) I teorin är det lätt att åtgärda sotpartiklar. De försvinner på några veckor så fort utsläppen upphör, men politiskt kan det vara mycket svårt.
Hans Rosing

Slutligen: Är jag en s.k. klimatskeptiker? Jag förhåller mig ganska kritiskt till IPCC och till klimatologernas mer tvärsäkra påståenden. Det betyder inte att jag godtar klimatskeptikernas argument. Jag tar mig friheten att lyssna till alla sidor, att tänka och kommentera. Men jag kan i dagens läge och med de kunskaper jag har inte bestämt ta ställning för något alternativ. Jag har sagt attjag vill se temperaturkurvorna för de kommande fem åren innan jag bestämt tar ställning. Om de inte visar någon klar uppvärmning ser jag det som ett bevis för att klimatologerna hade fel. Om de visar uppvärmning är detta däremot ett klart bevis för att de har rätt.

VAD ÄR JAG? KAPITEL 8

Kapitel 7 i denna långa undersökning av jaget kan läsas på min blogg 5.11. I detta kapitel för jag fram de centrala tankarna i min jagteori. De kan delvis verka radikala, men förefaller mig rätt triviala. Jag kunde därmed avsluta, men har ännu inte beslutit om jag skall ta upp ytterligare frågor. Sådana finns förstås, t.ex. de personliga erfarenheternas betydelse, en undersökning av hur jaget formar och formas av kulturen och hur teknologin påverkar självmedvetandet. Om någon har kritik svarar jag gärna på den. Hoppas att någon läsare ännu orkar hänga med. Hoppas att någon ibland kan få en ahaupplevelse. I så fall är mitt arbete värt besväret.

VAD ÄR DU?
Vad skulle du svara om någon ställde dig frågan ”Vad är du?”. Själv skulle jag svara något i stil med ”Jag är en finlandssvensk filosof” därför att den beskrivningen rätt väl karakteriserar mycket av det som jag ser som väsentligt i att vara jag. Svenska är mitt modersmål. Jag skriver, tänker, lever på svenska. Men Finland är det land där jag är född, där jag levat och verkat och där jag vill dö. Den finländska kulturen är mitt andliga hem. Men den i sin tur är i hög grad en nordisk kultur, och genom mitt modersmål är hela Norden ett hem för mig. Att jag är filosof är dels en yrkesbeteckning men också en identitet. Det innebär att jag hör hemma i en mycket gammal europeisk tradition. Det som jag skriver i mina kapitel om jaget är en del i denna tradition. Att jag är mycket starkt påverkad av en mycket lång rad filosofer är självklart. En människas tankar kan påverka kommande generationer i hundratals, t.o.m. tusentals år. Tankarna lever ett slags eget liv.
Här vill jag nämna att en av de filosofer som påverkat mig mest är Karl Popper, född och utbildad i Wien, men senare verksam i England. Han var en av 1900-talets mest inflytelserika vetenskapsfilosofer. Hans filosofi om ”de tre världarna” har säkert påverkat min jagfilosofi i hög grad. Vi bör, menade han, skilja mellan tre olika slags världar. Den mest fundamentala är den materiella världen. Ur den har allt annat uppstått. Värld två har emergerat ur den materialla världen. Den är det psykiska, medvetandet, tänkandet. Värld tre har i sin tur skapats av värld två. Den består av det som jag just nämnde ovan, dvs tankar, idéer. I en människa förenas alla dessa världar. Men nu tillbaka till huvudtexten.
Anta som, ett rent tankeexperiment, att någon superintelligent alien, som vet allt om hur man mixtrar med hjärnor, berövade mig mitt modersmål (och de andra språk jag kan), all kunskap om den finländska och nordiska kulturen, mitt vetande om filosofi samt allt det jag minns från mitt liv. Anta vidare att den inte mixtrar med mina gener och min biologiska natur. Det som blir kvar, som jag skall kalla ”denna människa” skulle alltså fortfarande vara samma kropp. Den skulle ha samma reflexer, instinkter, behov och drifter. Den skulle fortfarande vara en medveten och intelligent varelse. Skulle jag då finnas kvar?
Förmodligen är alla eniga om att svaret är ett klart nej. Alienen skulle ha dödat mig! Det som bleve kvar är en människa som kan känna och uppleva och som är intelligent, men som inte är jag. Om alienen inte skadar hjärnan så kunde denna människa lära sig ett språk, t.ex. kinesiska, en kultur, t.ex. den kinesiska. Men denna människa skulle inte länge vara jag. Fysiskt skulle den ha samma kropp, men andligen skulle den vara en helt annan person.
Skulle denna människa ha något jag? Nej, inte omedelbart efter att alienen gjort sitt experiment. Det finns exempel på människor som genom sjukdom eller olyckor drabbats av skador på hjärnan som förstört en del av deras minnen. Därmed har, menar jag, en del av deras jag skadats. Men i mitt tankeexperiment har hjärnan inte skadats. Jag tror att denna människa skulle vara förvirrad, men att han med tiden skulle bli ett jag. Men jag skulle definitivt vara utplånad, dödad.
Genom detta tankeexperiment vill jag visa att jaget är något mera än bara en individ med medvetande.
Som jag tidigare betonat är medvetandet en produkt av den biologiska evolutionen. Alla däggdjur har någon grad av förmåga att känna och uppleva. Medvetandet bestäms i hög grad genom våra gener, som i sin tur åtminstone delvis styr hur nervsystemet byggs upp. (Jag säger ”delvis” därför att miljön också hela tiden medverkar). Jaget däremot är en produkt av den kulturella evolutionen. Det byggs upp av den kultur vi föds in i, växer upp och verkar i. Självklart spelar generna en viss roll, men det var inte mina gener som gjorde mig till finlandssvensk filosof. Självklart är medvetandet, liksom också kroppen förutsättningar för jaget. Utan kropp och medvetande kan inget jag existera. Men enbart medvetande och kropp räcker inte för att ett jag skall uppstå. En kultur är en nödvändig förutsättning.
Läsaren lägger säkert märke till att detta tankeexperiment ger upphov till en följdfråga. Kunde man tänka sig att den superintelligenta varelsen flyttar mitt jag till en annan kropp? Denna fråga diskuterades, i litet andra termer förstås, redan på 1600-talet av den engelska filosofen John Locke. Han frågade vad som skulle hända om vi tänker oss att en prins´ själ överförs till en skomakares kropp. Givetvis efter att skomakarens själ lämnat kroppen. Enligt Locke skulle prinsen fortleva, men i en annan kropp. I min terminologi skulle prinsens jag oskadat fortleva i skomakarens kropp.
Skulle vår alien kunna göra detsamma med mig? Den kunde självklart inte flytta mig till en kvinnas kropp, eller till ett barns kropp. Men kunde den avlägsna jaget ur en vuxen manlig kropp och sätta in mitt jag i stället?
Mitt svar är ett klart nej. Locke liksom Descartes och de flesta på den tiden trodde på existensen av en själ. Detta själsbegrepp är sedan länge föråldrat inom vetenskapen. (I en del religioner finns det förstås kvar). Jag har betonat att jaget är beroende av både kroppen och medvetandet. Kroppen och medvetandet kan leva kvar utan jaget, men inte tvärtom. Jaget är alltför intimt förbundet med kroppen för att det skulle kunna flyttas till en annan kropp.
Ur biologisk synvinkel är vi alla djur, men liksom andra däggdjur är vi genetiskt determinerade att ha medvetande och intelligens. Alla individer av arten Homo sapiens har samma grundläggande behov och samma drifter. Vi behöver föda och vatten, vi känner lust och smärta, vi har en drift att fortplanta oss och att ta hand om avkomman, vi har sinnen som ger oss en bild av omgivningen, vi har behov av socialt erkännande ”makt” och vi är nyfikna till vår natur. Biologiskt har människorna varit likadana i tiotusentals år. Biologiskt är vi mycket lika, kulturellt är vi mycket olika.
Tusentals kulturer har uppstått. Många har dött ut eller uppgått i andra mer framgångsrika kulturer. Eftersom jaget huvudsakligen formas av kulturen kan våra jag skilja sig förvånande mycket från varandra. Inom större kulturer finns det dessutom subkulturer som ytterligare ökar spektret av olika jag. Språk, sedvänjor, värderingar, normer, fördomar, ideologier, religioner, kunskap och okunskap etc formar våra jag. Och kulturerna varierar som alla vet oerhört mycket. Detta återspeglas självklart i våra jag. (När jag skriver detta hör jag i nyheterna att en man, som dömts för hor i Somalien, har stenats till döds. Kvinnan, som han bedrivit hor med skall också stenas, men först efter att hon fött deras gemensamma barn. Hos mig liksom hos de flesta i vår kultur väcker detta starka känslor av avsky och förfäran. Man bör dock komma ihåg att detta grymma straff omtalas också i Bibeln. De människor som stenar och de som tittar på är av sin kultur ”programmerade” att uppleva bestraffningen som rättvis och riktig, i enlighet med den gudomliga rättvisan. Det är för övrigt inte så länge sedan offentliga avrättningar var ett folknöje i vår kultur.)

JAGMEDVETANDE OCH DUMEDVETANDE
Alla normala, friska människor har ett jagmedvetande, eller självmedvetande, om man så vill. Selfconsciousness på engelska. Redan det att vi använder pronomen som ”jag” och ”du” visar att vi har ett begrepp om skillnaden mellan oss själva och andra. När det lilla banet lär sig tala lär det sig automatiskt att skilja mellan jag och du och mellan vi och de. Med åren blir dessa skillnader allt tydligare när barnet genom s.k. trotsåldrar blir medveten om sig själv som en särskild individ med egen vilja. Hos tonåringen blir medvetandet om det egna jaget nästan pinsamt. Hur ser andra på mig? Respekterar de mig, tycker de om mig? De hormonella förändringar som som skapar sexualiteten ökar ytterligare jagmedvetandet. Är jag tilldragande, sexig? Hur skall jag bli tilldragande? Hur skall jag klä mig, hur skall jag tala, röra mig? Är min kropp vacker? Hur kan jag göra den vackrare, stiligare? I värsta fall kan jagmedvetandet skapa en rent plågsam blyghet och nervositet eller ett ständigt behov av att hävda sig själv.
Är människan det enda djur som har självmedvetande? Eftersom vi är nära släkt med apor såsom chimpanser och bonobor så borde vi rent teoretiskt förvänta oss åtminstone någon grad av självmedvetande också hos dem. Att aporna har känslor och god inlärningsförmåga är uppenbart. Men självmedvetande förutsätter en viss tankeförmåga, en viss förmåga att använda språk och en rudimentär kultur. Ännu när jag började intressera mig för medvetandefilosofi på 1970-talet var ”den vetenskapliga sanningen” att aporna, de mest intelligenta icke-mänskliga djuren, inte har något av detta. Visserligen fanns det inte länge seriösa forskare som höll fast vid Descartes teori att djuren är rena automater, men man höll ändå fast vid att det finns en, som man sade, kvalitativ klyfta mellan människa och djur. Om den som kan tänka, tala och har en kultur kan sägas ha en själ, så hade inte ens chimpanser och bonobor, enligt den tidens sanning, någon själ.
Men som så många ”vetenskapliga sanningar” visade sig denna blott vara en spekulativ teori, kanske t.o.m. en fördom. I och med att intresset för naturen och djuren ökade explosionsartat under senare delen av 1900-talet visade det sig att den gamla ”sanningen” var en osanning. Mängder av noggranna experiment och observationer i fångenskap och i djurens naturliga miljöer visade att chimpanser, bonobor, gorillor, orangutanger, makaker och andra apor kunde tänka, kunde lära sig att använda enkla symboler och att olika grupper av apor använde olika verktyg, betedde sig olika, gillade olika former av föda, dvs att det fanns vad vi hos människan kallar kulturella skillnader. En av de mest kända forskarna på området, Frans de Vaal, berättar t.ex. om chimpansen Georgia som gillade practical jokes. Georgia bodde i en koloni med andra chimpanser på ett forskningscenter i Atlanta, USA. Ibland kom besökare för att träffa aporna. Vid sådana tillfällen brukade Georgia ta munnen full med vatten. Med hopknipna läppar och oskyldig min blandade hon sig sedan med de andra aporna. Men när en besökare kom nära frustade hon ut allt vattnet över besökaren samt skrek och hoppade. Skrattade skulle man säga om en människa.
Det kanske mest berömda djuret är bonobon Kanzi som spontant lärde sig tala med enkla symboler genom att titta på när forskarna försökte lära hans mor att tala. Det gick trögt med mamman men den unge Kanzi lärde sig snart att använda ett tangentbord med symboler för olika ting och processer. Hans ordförråd omfattade 360 symboler. Mer förvånande är att hundar tycks kunna lära sig hundratals ord och namnen på tiotals människor. Är mer oväntat var att fåglar dels kan använda verktyg, dels kan tala, dels t.o.m. kan försöka luras. Det finns massvis av publikationer om denna forskning. National Geographic hade nyligen, i mars 2008, en lättläst artikel i ämnet.
Enligt dagens forskare råder det inga tvivel om att kultur inte är förbehållen människan. T.ex. i Scientific American (jan 2001) finns en utmärkt översikt av kulturella skillnader mellan olika grupper av chimpanser i olika delar av Afrika. (Det lär finns ca 200 000 chimpanser). I artikeln räknar man upp 18 beteenden som varierar på olika orter och anses vara inlärda. Det finns dock många fler. Att apor kan lära sig tala med hjälp av symboler har visats många gånger. Förutsättningarna för självmedvetande tycks finnas. Men hur avgör man om ett djur faktiskt ser sig som ett jag?
I självmedvetandet ingår insikten att vi kommer att dö. Kanske har vårt långt utvecklade självmedvetandet uppstått just genom att våra förfäder insåg att de kommer att dö. Man kan t.o.m. säga att våra förfäder upptäckte döden. Vi tycks vara den enda art som förstår vad döden är. Inte ens chimpanser, som på många sätt är mycket mänskliga, tycks ha något begrepp om döden. När en chimpans dör lämnas den kvar av flocken, som inte visar några tecken på sorg. En chimpanshona kan bära på en död unge en tid, men slänger den sedan helt enkelt åt sidan utan några känsloyttringar. Däremot verkar det som om t.ex. neandertalarna skulle ha begravt sina döda. Om chimpanserna har ett självmedvetande så inkluderar det inte ett dödsmedvetande. Men då kan man fråga sig om det faktiskt är ett självmedvetande av samma typ som vi har.

När man ser andra dö och inser att det kommer att gå likadant med en själv står man inför frågor som inget djur kan förstå. Jaget står inför ”de yttersta frågorna”. Insikten att man kommer att upphöra att existera är oroande, kanske direkt smärtsam. Som den tänkande, intelligenta, kreativa varelse hon är börjar människan då grubbla över vad som egentligen händer vid döden. Vi vet vad som händer med kroppen, men hur går det med anden, själen, medvetandet, jaget eller vad man vill kalla det? Här finner vi en del av förklaringen till att den typ av idéer vi kallar religiösa har uppstått. Dessa frågor har jag diskuterat i andra bloggar så vi lämnar dem.
Människor som från barnsben är undertryckta, som saknar inflytande, som lever som slavar får ett svagt utvecklat självmedvetande. De identifierar sig lätt med sina herrar och har en svag egen vilja. I dagens västerländska kultur har vi en motsatt tendens. Självmedvetandet tenderar att utvecklas till narcissism, en självdyrkan eller -beundran. Man fäster enorm vikt vid sitt utseende, använder allehanda ”skönhetsmedel”, man använder moderiktiga märkeskläder, strävar att synas i medierna, på nätet, på fina fester osv. I värsta fall leder det till att man anser sig stå över normer och god moral. I västvärlden har kulturen blivit alltmer individualistisk. Detta är ytterligare ett tecken på att vi fjärmar oss från naturen. Våra gener skapar behov av samhörighet och gemenskap, men den eknologiska kulturen fungerar i motsatt riktning. Inte underligt att vi har existentiella problem!

HAR JAGET MAKT ÖVER MATERIEN?
För många år sedan hade jag en studerande som som inte hade någon kontroll över sin kropp. Som ung man hade han dykt, slagit i huvudet och brutit nacken. Från nacken nedåt var hans muskler förlamade. Han satt förstås i rullstol och hade hjälp av en assistent. Det var inget fel på hans intelligens och han behärskade alla muskler ovanför nacken. Han skrev genom att ha en pinne, med vilken han tryckte på tangenterna i en dator, i munnen. Hans kropp fungerade alltså helt utan jagets kontroll. Däremot kunde hans jag förstås inte ha fungerat utan kroppen.
För de flesta av oss har jaget full kontroll över kroppen. Jag har tidigare använt liknelsen med kaptenen på ett fartyg. Den skall självklart endast tas som en grov analogi. Kaptenen kan med lätthet byta fartyg, men jaget kan aldrig byta kropp. Jaget är fullkomligt integrerat med såväl medvetandet som kroppen. Men jag håller inte med Daniel Dennett när han i sin bok Att förstå medvetandet (1999) skriver:: ”Min kropp innehåller lika mycket av mig – och de värderingar, anlag, minnen och drivkrafter, som gör mig till den jag är – som mitt nervsystem gör.” (s. 80) Jag hävdar att sådant som värderingar och minnen uttryckligen ingår i jaget som i sin tur uttryckligen (på okänt sätt) hänger ihop med nervsystemet. Som exemplet med den förlamade studenten ovan visar förstörs inte värderingar och minnen fast kontrollen över kroppen upphör. Men jag har tidigare betonat att t.ex. våra drifter i hög grad styrs av kroppens kemi, och framför allt det inresekretorisk systemet, dvs av alla ämnen som produceras i kroppens många körtlar. Att t.ex. könshormonerna testosteron och estrogen spelar en stor roll för drifts- och känslolivet är välkänt.
Jagets kontroll över en stor del (inte alla!) av kroppens muskler är, som alla vet, mycket stor. Genom träning kan vi bli fantastiskt skickliga som cirkusatister, idrottare, gymnaster, för att inte tala om konstnärer. Jag kan få min kropp att göra, eller låta bli att göra, om inte vad som helst, så åtminstone det som ligger inom ramen för muskelstyrka och naturlagarna. I dagens samhälle håller denna kontroll i viss mån på att försvinna därför att de flesta inte utnyttjar den dagligen. Man sitter i bilen, framför tv, framför datorn. Alla tunga fysiska jobb, och massor av lätta görs av maskiner. Hur många kan använda kniv, yxa, såg, hur många kan sy, väva, sticka, hur många kan hantera en båt osv osv. För att kompensera går man på gym eller tränar med allehanda apparater. Man upprepar robotaktigt vissa rörelser. Felet med denna träning är att den inte samtidigt tränar medvetandet och hjärnan. Man utför inte ett meningsfullt arbete i vilket hela jag deltar.
Jagets kontroll har genom allt mer avancerad teknik och ökande kunskaper ökat enormt. Vi har byggt maskiner, som ger oss fantastiska egenskaper, som inget djur någonsin haft. Vi är starkare än dinosaurierna, flyger snabbara och högre än fåglarna osv. Människans jag har därigenom skaffat sig en makt och kontroll över naturen som ständigt växer. Denna makt har i sin tur, typiskt nog, skapat vad antikens greker kallade hybris, övermod, en överdriven tilltro till den egna förmågan. Det senaste exemplet är att många forskare i dag börjar jobba med klimatet. Vad man siktar på är ingenting mindre än att kunna kontrollera hela planetens klimat.

Nyligen läste jag i Nature (29.10 -09) om forskning som går ut på att med viljan reducera smärta. Anta att en cancerpatient känner stor smärta. Kan han besluta att minska känslans styrka? Kan han eventuellt t.o.m. besluta att inte känna smärta? I viss mån tycks detta vara möjligt, åtminstone för vissa människor. Här har vi igen ett exempel på att jaget är ett kontrollsystem, men nu är det inte frågan om kontroll över musklerna, utan över känslorna. Är detta möjligt? Kan jag besluta att ha eller inte ha en viss känsla? Kan jag kontrollera inte bara sin kropp och min omgivning utan också mitt eget medvetande?
Jag har tidigare betonat att känslor och upplevelser är av biologisk natur. De bildar medvetandet i biologisk mening. Men jag har också betonat att jaget har en viss kontroll över sitt medvetande. Det typiska exemplet är intentionaliteten, dvs att jag kan rikta mina upplevelser och mitt tänkande mot ett medvetet valt objekt. Att jag kan styra min uppmärksamhet är uppenbart. Men kan jag också styra mina känslor?
Alla har vi väl sett shower vid vilka människor från publiken blivit hypnotiserade. Hypnotisören tycks kunna få den hypnotiserade att känna, tycka, ändra karaktär etc. Han tycks ta kontroll över personens jag. Det normala kritiska förnuftet är ur funktion. Ett annat jag har övertagit kontrollen. Men varför skulle jag inte själv kunna hypnotisera mig? I själva verket är självsuggestion, en svagare form av hypnos, inte bara möjlig utan vanlig. I dagens västerländska kultur är den vanligaste formen att öka sin egen prestationsförmåga genom positiv suggestion. Man uppmanas att tro på sig själv, att ständigt ha positiva tankar, att utsätta sig för ”goda vibrationer”. Om du tror på dig själv så kan du!
Det s.k. placebofenomenet torde vara känt för läsaren. Om vi tror att en medicin eller behandling skall göra oss friska så har vi betydligt större chans att faktiskt bli friska än om vi är skeptiska, eller neutrala till medicinen. Placeboeffekten gäller tydligen främst för sjukdomar av typen smärta, astma, och andra som på något sätt är kopplade till medvetandet. Homeopati är en behandling som är vanlig i t.ex. Tyskland och Frankrike. Kritikerna menar att den fungerar genom palceboeffeken. Det finns en mängd vetenskapliga undersökningar av denna effekt och olika teorier, men några säkra slutsatser tycks man inte kunna dra. Här tycks jagets roll igen vara avgörande. Vad jaget tror har inverkan på vad medvetandet upplever.

HAR JAGET MAKT ÖVER VILJAN?
Om det som jag tror kan påverka medvetandet så bör väl också mina beslut kunna göra det? Åke Daun påstår i boken Arv och miljö :”Viljan styr våra beslut.” (249) Så är det säkerligen för det mesta. Men gäller det alltid? Kan det inte vara så att våra beslut ibland styr vår vilja? Kan vi inte besluta oss för att vilja något som vi normalt inte skulle vilja? Enligt min jagteori är jaget det högsta kontrollsystemet (inom individen). Det är alltså inte viljan som styr, utan jaget. Men stämmer detta med daglig erfarenhet och fakta?
Här bör vi vara noggranna med vad vi menar. Att viljan styr våra beslut kan tolkas som en ren autologi. Den är då av samma logiska typ som att alla änkor har varit gifta, alla cirklar är runda eller att afasipatiener har talsvårigheter. Den är då trivial och saknar empiriskt innehåll. Jag tolkar viljan som ett empiriskt fenomen, som något vi kan observera och bilda hypoteser om, söka förklaringar till. Med den utgångspunkten är Dauns påstående felaktigt. Det är ingalunda så att viljan alltid styr våra beslut. Ofta besluter vi att handla mot vår vilja. Vi vill ett men gör något helt annat.
Tänk t.ex. på att betala skatt. Säkert finns det folk som faktiskt vill betala skatt. Men lika säkert är att det finns många som inte vill det. De betalar inte därför att de vill utan därför att de är tvugna. Det är mycket svårt att smita undan skatten. Det finns hur många exempel som helst på att vi handlar mot vår vilja. Peller hatar Pingo och vill slå honom på käften. Men han gör det inte. Han gör i stället vad samhället vill. Stina är inte ett dugg intresserad av politik och vill verkligen inte rösta. Men hon gör det ändå därför att hon ser det som en skyldighet. Kalle vill gå i säng med Pia, men han gör det inte därför att han är gift med Mia och uppfattar otrohet som moraliskt fel.
Här är ett exempel från min personliga erfarenhet. Under större delen av mitt liv har Finland varit ”finlandiserat”. Det innebar att öppen kritik av Sovjet och kommunismen systematiskt och medvetet undveks. I stället betonades ständigt de goda och vänskapliga relationerna till Sovjet. Jag var ytterst kritisk mot kommunismen och sovjetsystemet. Men jag undvek medvetet direkt kritik i det jag skrev. Det fanns ingen formell censur, men jag visste, liksom alla andra, att kritik inte skulle ha publicerats, och om den hade publicerats så skulle den ha stoppat mina möjligheter till en karriär som lärare och forskare. Det gällde alltså att väga sina ord och formuleringar. Om man kom med kritik skulle den vara underförstådd.
Naturligtvis var Finland inte som DDR. Det fanns inget Stasi som snokade och lyssnade överallt. Privat kunde man säga vad man ville, och man gjorde det också. Typiskt för diktaturer är att människorna inte kan handla som de själva vill utan böjer sig för regimen och handlar emot sin vilja.
Om jaget kan kontrollera viljan så bör det väl också kunna skapa vilja som inte är naturlig. Eller på vanlig svenska. Jag kan lära mig att vilja sådant som jag normalt inte vill. Med ”normalt vill” avser jag våra naturliga, biologiskt baserade, behov och instinkter. Den som första gången dricker öl tycker i allmänhet att det smakar illa. Men man kan besluta sig för att börja dricka det ändå och så småningom vill man mycket gärna dricka öl. I allmänhet vill en människa inte äta mat som är främmande i hennes kultur. Men om hon besluter sig för att äta annorlunda mat så börjar hon ofta småningom gilla den. Inom reklamen och propagandan har man i alla tider försökt skapa nya behov och önskningar. Reklamen försöker med olika knep få oss att vilja ha prylar och tjänster som vi inte behöver. Att den varit framgånsrik kan man se på de flesta kvinnors toalettbord.
Vi kan alltså besluta oss för att ändra vår vilja, för att vilja sådant som vi normalt inte vill, och tvärtom. Själv ville jag som ung inte hålla föredrag. Jag var hypernervös varje gång jag skulle stå inför publik. Men jag tvingade mig att göra det och med tiden ville jag hålla föredrag. (Men nervositeten försvann aldrig helt). Som universitetslärare har jag hållit oändligt många föreläsningar. Ibland var jag utled på föreläsandet och funderade på att försöka hitta ett annat jobb. Men jag ”övertalade” mig själv att vilja föreläsa. Jag försökte tänka poisitiva tankar om hur föreläsandet kunde bli roligare. En idé som jag förverkligade under många år var att bjuda studenterna på någonting och bara umgås när kursen var slut. Ofta tog jag med några flaskor vin och läsk till den sista föreläsningen. Vi hade ibland riktigt roligt.
I själva verket har kontrollen av medvetandet blivit en stor och luckrativ business. Det finns massvis av experter och konsulter som lär ut hur man blir vackrare, effektivare, lyckligare, positivare etc. Ett exempel är boken Mindfulness. En väg ur nedstämdheti (2007) skriven av tre experter på ”medveten närvaro och beteendeterapi”. Den är seriös och lovar inga lätta lösningar. Experterna riktar sig till jaget, till det förnuftiga tänkandet. De förutsätter alltså att läsaren själv kan ta tag i sina problem och ändra sitt sätt att uppleva livet. Deras metoder är inte originella. De har använts vid olika slag av meditation och självkontroll under årtusenden.

VI KAN TÄNKA LOGISKT
Hur är det möjligt att jaget i viss mån kan kontrollera sin egen vilja? Svaret ligger i vår förmåga att tänka logiskt i kombination med att vi är kulturvarelser. Samhällets normer och värderingar utövar ett stark kontroll över de enskilda jagen. Vi gör saker, inte därför att vi vill, och ofta mot vår vilja, utan därför att vi uppfattar det som rätt, sant eller som en skyldighet. Moralen spelar här en central roll. Den styr i mycket hög grad våra handlingar och våra beslut. Det känns ofta tungt och motbjudande att följa moralen, men vi ser det som en plikt eller skyldighet. Dessutom straffar vi dem som inte gör det. Men moralen tvingar oss inte. Den är inte kausal, ingen naturlag. Allt som oftast bryter vi mot moralen, väl medvetna om att vi gör det. Moralen determinerar oss alltså inte till någonting.
Det förefaller mig uppenbart att förmågan till logiskt tänkande är det centrala i en förklaring av jaget. Jag menar att den är kärnan i jaget. Visserligen är denna förmåga inte lika utvecklad hos alla, men den finns hos varje jag. Hur länge har människan kunnat tänka logiskt? Det kan vi inte veta, men ur de äldsta skriftliga källor vi har framgår klart att de som skrev ner texterna kunde tänka lika logiskt som vi i dag. Gilgamesh är en över 5000 år gammal babylonisk skrift. I den behandlas frågor som vi i dag kallar existentiella. Vad är livets mening, varför existerar vi, varför måste vi dö eller finns det någon möjlighet till evigt liv? En fråga som man tydligen grubblade över redan under forntiden är det som vi kallar teodicé-problemet. Om gud är god hur kan det då finnas så mycket ont? Hur kan det komma sig att gudruktiga och fromma människor råkar ut för svåra lidanden när skurkar och bedragare kan leva i rikedom och överflöd?
Det är just förmågan att tänka logiskt som all vetenskaplig forskning förutsätter. Jag förutsätter att du som läser detta kan förstå mina argument. I boken Mindfulness, som jag nämnde ovan, resonerar författarna hela tiden med läsaren. Detta vore meningslöst om läsaren inte kunde se logiken i deras metoder.
Jag har alltid tyckt att det är egendomligt att forskare, som i åratal tränats att tänka logiskt, helt ”glömmer” bort denna förmåga i sina teorier om medvetandet och jaget. I forskarutbildningen betonas ständigt sökandet efter orsaker. Därför är det naturligt att man söker orsaker till våra beteenden, tankar, känslor, beslut osv. Men de kausala teorier man kommer fram till motiveras med logik, inte med orsaker. Forskaren redogör inte för de orsaker som drev honom att framlägga en teori om orsakerna till mänskligt beteende. I stället pekar han på logiska argument. Han menar att det är rationellt att godta teorin. Han pekar på att teorin förklarar mycket, att den är förenlig med fakta, att den är testbar, att den är enklare än konkurrerande teorier. Han förutsätter därmed implicit att hans eget beteende och hans kollegers beteende som forskare inte kan förklaras av någon kausal teori.
Av mitt resonemang följer logiskt (sic!) en filosofisk tes av grundläggande natur. Ingen kausal teori kan förklara jaget. Detta betyder inte att jaget är oförklarligt. Men det betyder att här krävs en annan typ av förklaring. För den som studerat vetenskapsfilosofi är detta ingen nyhet. Inom den riktning som kallas hermeneutik har man alltid betonat att mänskliga handlingar inte kan förklaras kausalt.

Varför är logiken så avgörande? Vad är det för nytta med den? Karl Popper brukade säga att logiken gör det möjligt för oss människor att låta våra teorier dö i stället för oss. Evolutionen är ett slags forskare (igen en liknelse) som testar en oändlig mängd organismer. De som inte är väl anpassade dör. Det är en grym och slösaktig metod. Människan har skapat en metod som är mindre grym och slösaktig. Hon skapar teorier för att lösa sina problem. Sedan prövar hon teorierna, testar dem. Därmed rensas de dåliga bort utan att någon människa behöver dö. Logiken är det instrument som gör detta ”underverk” möjligt. Genom logiken har människan gjort sig oberoende av den biologiska evolutionen. Hon skapar nya lagar för sin egen evolution.

NÅGRA MOTARGUMENT
Om jaget formas av kulturen borde alla jag inom samma kultur vara i stort sett likadana. Givetvis finns det genetiska, dvs biologiska skillnader, men jaget formas ju, enligt min teori, främst av kulturen. Allt som formas av kulturen borde vara lika. Men så är det ju inte. I Finland t.ex. har vi en kultur, men ändå är vi väldigt olika. Mitt svar är att det ingalunda finns en enda kultur i Finland utan en hel mängd. Finland har under olika perioder utsatts för inflytanden från en mängd olika håll. Dessutom finns det en mängd subkulturer. Varje barn som växer upp i Finland blir, förutsatt att det inte totalt isoleras, utsatt för olika kulturer. Redan från det vi är små blir vi utsatta för olika normer, värderingar och åsikter. Ett belysande exempel på en extremt mångkulturell stat är USA. I stort sett alla jordens kulturer finns representerade där.
Människor som växer upp inom en s.k. monolitisk kultur, en mycket enhetlig kultur, blir de facto mycket lika. De tänker, tycker, gillar, ogillar, klär sig etc likadant. Nordkorea kan tas som ett exempel. En mycket liten monolitisk kultur är Amish-folket i USA. De är djupt religiösa och lever som folk gjorde på 1800-talet. Men i själva verket är vi nordbor i dag tämliga lika i de flesta kulturella avseenden. Nästan alla tror på demokratin, tror att kvinnor och män bör vara jämställda, är emot djurplågeri, tror på värlfärdssamhället, motsätter sig dödsstraff, tycker att man inte får slå barn, tolererar homosexuella osv.

Kulturen bestämmer, enligt min teori, om vi blir kristna, muslimer, kommunister, kapitalister, godtrogna, okunniga, lättlurade, tänkande, kritiska, dumma, brottsliga osv. Generna bestämmer t.ex. att vi kan lära oss språk, men inte vilket eller vilka, av de tusentals språk som finns, som vi lär oss. Generna gör att vi har behov av gemenskap men också en benägenhet att underkasta oss en ledare, men de bestämmer inte att detta tar sig uttryck i någon bestämd av världens hundratals religioner. Det kan också ta sig uttryck i världsliga ”religioner” såsom kommunism, nazism, kapitalism, demokrati, eller t.o.m. i en dyrkan av filmstjärnor, fotbollsspelare eller vetenskapsmän som Einstein. Generna bestämmer inte ens hur intelligenta vi blir, utan den stimulans miljön ger spelar en viktig roll. Inte heller bestämmer generna huruvida vi blir brottslingar eller helgon. De nazistiska SS-bödlarna var inte determinerade att mörda judar p.g.a. sina gener, utan deras jag formades av en gammal antisemitisk subkultur inom den västerländska kulturen.
Nu tycks jag motsäga mig själv. Det kan väl inte vara så att vi samtidigt både har fri vilja och formas av kulturen? Jag hävdar att kulturen ingalunda begränsar vår frihet att välja. Varför inte? Tänk efter!
När jag säger ”tänk efter” förutsätter jag att läsaren kan tänka rationellt och logiskt. Det vore meningslöst för mig att uppmana dig att tänka efter om jag inte trodde att både du och jag kan göra det. Det vore meningslöst för dig att läsa mina argument om du inte trodde att du på ett förnuftigt sätt kan ta ställning till dem. Vad innebär det att tänka efter? Det innebär främst två saker, att kunna se motsägelser och att kunna dra slutsatser. Om du finner motsägelser i min text börjar du tvivla på mina slutsatser. Allt kritiskt tänkande går ut på att finna och eliminera motsägelser. Det behöver inte vara direkta formella motsägelser utan alla slag av oförenlighet. T.ex. att två åsikter är oförenliga, att en åsikt är oförenlig med fakta, att en ståndpunkt är självmotsägande. Också att skapa en ny teori som motsäger en gammal är ett exempel.
Motsägelser får oss att tänka, att fundera över vad som är sant, rätt, bäst eller liknande. En motsägelse kan existera bara om vi kan skilja på alternativ. T.o.m. en så trivial sak som att det, som vanligen sker, inte inträffar denna gång får en intelligent person att undra. Likaså att det som vi förväntar att skall ske inte sker. Om vi ser att det finns alternativ, att det som borde ha skett, inte sker, så hamnar vi in en valsituation. Hur skall vi handla? Då behöver vi bakgrundskunskap och förmågan att dra slutsatser. Vi måste överväga, använda s.k. sunt förnuft. Kulturen ger oss förmågan att tänka logiskt plus kunskaper, värden och moral, och detta i sin tur gör oss fria.
I motsats till vad många tycks tro innebär fri vilja inte att vi är fria från alla inflytanden utan tvärtom att vi är utsatta för så många olika kulturella inflytanden som möjligt. Det är kulturen som gör oss fria och ju mer mångkulturell vår omgivning är desto friare är vi. (Det är för övrigt inte självklart att frihet alltid är någonting gott. Men det är en annan och knepigare fråga.) Friheten ökar också i och med bildning och träning i att tänka. I en diktatur vill makthavarna alltid begränsa kulturen så att endast en typ av info är tillgänglig. Därmed har folket begränsad möjlighet att utnyttja sin medfödda intelligens till kritiskt tänkande. Jfr t.ex. Nordkorea. Den kulturella evolutionen har gjort oss fria. Dagens västerländska människa är friare, i betydelsen att hon har störra valfrihet, än någon tidigare människa.

EN SAMMANFATTNING
Mina resonemang är ofta långa och invecklade. (Jag har ju trots allt varit yrkesfilosof i 40 år). Jag sticker inte under stol med att ett elegant resonemang ger mig en viss lustkänsla. Också kritik, som är smart, är ett slags njutning, samtidigt som den är en utmaning. Här försöker jag kortfattat sammanfatta några av de viktigaste punkterna.
På frågan ”Vad är jag” svarar jag att jag är en helhet bestående av a) kroppen, b) medvetandet, och c) jaget. Jag använder dels ordet ”jag” och dels ”jaget”. (Också på denna punkt riktar jag ett tack till Anders Lundberg för viktig kritik.) Det kan vara förvirrande, men sammanhanget visar om jag avser helheten eller den del som formas av kulturen. Det kan också vara förvirrande att jag skiljer mellan medvetandet och jaget. Det förra är, enligt min teori, i främsta hand av biologisk natur. Det senare av kulturell natur. När jag skriver detta är det inte mitt medvetande som gör jobbet utan mitt jag, dvs den del som formats av den kultur jag växt upp i och levat i. Mycket förenklat så står medvetandet för mina känslor och sinnesupplevelser medan jaget står för tänkande, förnuft, logik och abstrakt kunskap.
Jag hävdar att såväl medvetandet som jaget är kontrollsystem. Det första är skapat av den biologiska evolutionen. Det är baserat på känslor av lust och olust. Det fungerar snabbt och effektivt och mer eller mindre instinktivt. Vi undviker snabbt sådant som orsakar smärta, men dras till sådant som orsakar känslor av lust. Inlärning spelar en viktig roll. Ett visst mått av logiskt tänkande, t.ex. förmåga att se likheter, att inse orsak och verkan, ingår i högre utvecklade medvetanden.
Åsikterna är som alltid delade om hur mycket däggdjur faktiskt kan känna. Intressant är att evolutionsteorins fader trodde att hundar, som hans älskade, har ett rikt känsloliv. I recensionen av en bok om Charles Darwins förhållande till hundar läser vi: ”Dogs, for Darwin, know happiness and sadness, grumpiness and kindness and loyalty. They understand language and have a sense of humour...a dogs deep love for his master associated with complete submission, some fear, and perhaps other feelings prefigures human feelings of religious devotion.”( Nature 29.10 -09 s. 1210) Möjligen läste Darwin in mer mänskliga känslor i hundarnas beteende än vad som finns där, men de flesta hundägare skulle troligen hålla med honom. Ett beteende som kontrolleras av medvetandet kallar jag instinktivt. Enligt min teori reagerar vi människor i hög grad instinktivt. Detta var ändamålsenligt när vi levde i små grupper på naturens villkor. I dagens högteknologiska samhälle leder instinkterna däremot till ständiga problem. Vår biologiska natur passar mycket dåligt i de högteknologiska, gigantiska, enormt komplexa kultur som vi skapat. Däremot har jaget inga problem med att anpassa sig till en teknologisk kultur. Det finns sålunda en spänning, en konflikt mellan vår biologiska sida och vårt kulturella jag.
Jagets viktigaste kännetecken är förmågan till logiskt, rationellt, förnuftigt tänkande. Jaget är skapat av kulturen, men samtidigt är det jaget som hela tiden skapar och omformar kulturen. Härav följer att jaget är sin egen skapare. Jaget är m.a.o. ett slags gud, en entitet med förmåga att skapa och omforma. I religionerna är det gudarna som skapar moralen. T.ex. i Gamla Testamentet läser vi att Gud gav lagarna åt människorna. Enligt min teori är lagarna, dvs moralen, visserligen skapade, men skaparen är jaget. Men inte ett enskilt jag utan något som står högre, det kollektiva jaget.
Men nu skyndar jag mig igen att betonar min holistiska grundfilosofi. Kroppen, medvetandet och jaget bildar en helhet, som är ett djur och samtidigt en mycket avancerad kulturvarelse.
Ett av de vanligaste felen i försöken att förklara människan är, tror jag, att man alltför mycket betonar antingen det djuriska eller det kulturella. På den punkten håller jag helt med Daun, vars bok gav mig inspiration att försöka sammanfatta mina egna idéer om jaget. Biologer och naturvetare i allmänhet ser den biologiska och materiella sidan av människan, men undervärderar den kulturella. Man kan också kalla den andlig, bara man inte tolkar detta religiöst. Med andligt kapital menar jag allt som människan skapat genom kreativitet, intelligens och logik. Med artefakter menas konkreta ting som människan skapat, t.ex. verktyg, vapen, smycken, byggnader, fordon, konstverk etc. I min terminologi hör artefakterna till den andliga sfären därför att de är uttryck för jaget, som ju är kulturens bärare.
Åke Daun menar att humanisterna överbetonar kulturens roll. Enligt min teori innebär detta att jaget överbetonas på medvetandets och kroppens bekostnad. Han har, enligt min erfarenhet, rätt. Samtidigt vill jag försvara båda sidor. Det är faktiskt en mycket stor beställning att försöka sätta sig in i såväl den biologiska som den humanistiska forskningen om människan. Jag har själv försökt göra det, men resultatet är att jag inte kan någondera området på djupet. Jag är något av en dilettant såväl när det gäller naturvetenskap som kulturvetenskap. Kanske har vi människor helt enkelt inte en tillräckligt komplex hjärna för att klara en sådan beställning.

KRITISKA SYNPUNKTER PÅ MIN JAGFILOSOFI

KRITIK AV ”VAD ÄR JAG”.

Anders Lundberg (Sverige) har kommit med mycket intressant och värdefull kritik av min långa (ännu ofärdiga) epistel ”Vad är jag”. Vi har utväxlat många mejl. Den kritik han kommer med i nedanstående inlägg är så intressant att jag, med Anders tillstånd, lägger ut den på min blogg. Hoppas den kan inspirera också andra. Jag svarar kortfattat, men i kapitel 8, som hoppeligen snart är färdigt och kommer på bloggen, försöker jag beakta hans kritik mera utförligt. Anders skrev:

Hasse!
Vi börjar så smått få struktur på diskussionen.
Determinismen
Vi är eniga om att tills vidare lämna determinismen åsido.
Du tog i sammanhanget upp vad man möjligen kan mena med uttrycket "i princip". Jag använder det uttrycket ibland, förmodligen med olika innebörd vid olika tillfällen. Man kan diskutera vad som menas, men låt oss som sagt hålla oss till jagfilosofin. (Jag brukar använda det längre ordet "medvetandefilosofin", men jaget och medvetandet är så nära förknippade att de hör ihop i en och samma teori.)
Den fria viljan
Viljan hör ihop med jaget. En jagteori måste ta upp viljebegreppet. Längre fram bör vi artikulera det mer ingående. Tills vidare utgår jag från att vi menar ungefär samma sak med ordet "vilja". Däremot behöver man inte nödvändigtvis gå in på "viljans frihet". Ska man göra det, så måste man ange vad det är frihet ifrån för något. Annars blir begreppet så obestämt att det inte är mycket mening med att orda om. Varje gång vi säger att något är fritt, så är det uttalat eller underförstått vad det är fritt ifrån. Tänk t.ex. på frihandel, fri utsikt, fritt val, fri man, fri entré o.s.v. Jag har inte funnit att du i något av dina exempel har angett vad viljan är fri ifrån.
Ditt "bevis" för den fria viljan är kort och koncist: "Antag att en determinist förutsäger att jag kommer att sitta vid min dator i morgon kl 11. När jag får reda på förutsägelsen kan jag välja att inte sitta vid datorn kl 11. Därmed har jag motbevisat förutsägelsen och bevisat att jag har fri vilja."
Jag drar inte den slutsatsen. Min enda slutsats är den, att om du valt att inte sitta vid datorn kl 11, och du gjorde som du valt, så var förutsägelsen fel.
Hitler är ett av dina exempel i kap. 6. När jag letar efter dina argument för hans fria vilja finner jag följande mening, som jag tillmäter avgörande vikt: "Det finns ingen grund för att tro att han inte i varje situation skulle ha kunnat välja annorlunda." Vad du här talar om är hans valfrihet. Om du identifierar fri vilja med frihet att välja, inom ramarna för ens resurser, så har människan en fri vilja. Det håller även Åke Daun med om. Är det verkligen så att du sätter likhet mellan viljefrihet och valfrihet? I så fall tycker jag att du uttryckligen ska säga det i kapitlets början och rensa bort allt om determinism i kap. 6.
Du skriver också att det var rätt att ställa Hitler till svars. Hade Hitler inte tagit sig av daga, så skulle segrarmakterna förvisso ha ställt honom till svars. De skulle inte ett ögonblick reflektera över om det var rätt att göra det. Jag undrar varför du tar upp en sådan rent moralisk fråga här. För egen del kan jag inte förstå varför det i något som helst sammanhang skulle vara orätt att ställa en människa till svars för sina handlingar. Det har, menar jag, ingenting med viljans frihet att göra.
Du skrev i ditt ebrev 2009-11-10: "För mig förefaller det klart att vi hela tiden väljer och gör det fritt." Det är alltså valfrihet du talar om. Vidare: "Jag kan inte välja att låta bli att vara hungrig, men jag kan välja att låta bli att äta. Det är ett val som vem som helst, t.o.m. en svältande kan göra - tror jag. Är vi eniga på den punkten?" Ja, det är vi. Men jag tycker inte att man ska identifiera viljefrihet med valfrihet. Val och vilja är två skilda saker. Min vilja och mina resurser bestämmer mitt val i en given situation. Men vad är det som formar min vilja? Vad styr de processer som mynnar ut i min vilja? Vilka restriktioner vidlåder dessa processer? Viljan kan vara fri från någon viss sådan restriktion. Någon annan sorts frihet har jag svårt att föreställa mig.
Tillägg: Ofstads bok handlar om "fredom of decision". Skulle man översätta den frasen till svenska, tror jag inte att det skulle bli "beslutsfrihet" utan "viljefrihet".
Det omedvetna
Du skriver: "Det kan hända att vår oenighet bara är en 'strid om ord'." Nej, menar jag! Vi verkar djupt oeniga i väsentliga sakfrågor som rör det omedvetna. Om vi lägger ner tid och möda på att enas, så kommer det att ge god utdelning för oss båda. Det omedvetna jag talar om har ingenting med matsmältningen e.d. att göra, utan rör det kognitiva systemet.
Som inledning till den diskussionen ska jag citera några saker från dina två senaste brev och svara på dem.
H 10 nov: "Du frågar om jag aldrig gjort något utan att förstå varför. På rak arm kan jag inte komma på något exempel. Kanske är jag ett undantag därför att jag funderar så mycket över mina och andras handlingar."
A: Jag tror inte att du är ett undantag. Vad jag tror är att du, som många andra, mestadels inte upptäcker när du gjort något utan att veta varför, och att du därför inte har något att erinra dig. Vi kommer kanske att få se om jag har rätt eller fel på den punkten..
H 10 nov: "Reklam utnyttjar knep som de flesta inte är medvetna om för att påverka."
A: Ja, t.ex. subliminal perception, en metod att tala direkt till det undermedvetna.

H 10 nov: "Däremot är idéen om att jag förutom mitt medvetna medvetande styrs av ett annat medvetande, som jag inte är medveten om men som tydlgien är medvetet om mig, eller om mitt medvetna medvetande, rent nonsens för mig - och för dig också misstänker jag. Eller..?"
A: Uttryckt i denna språkliga form blir det förstås nonsens. Men den formuleringen är väl vald i polemiskt syfte?.
H 2 nov: "Jag har också, som du säkert anar, problem med det undermedvetna. Freud är för mig en pompös besserwisser."
A: Varför påpekar du det om Freud här? Svara på det är du snäll! Jag är mycket intresserad av ditt svar! Jag tycker nämligen detsamma om Dennett som du om Freud, men jag har aldrig förut sagt det till någon. Jag skulle aldrig använda det som ett argument mot Dennetts ståndpunkter.

H 2 nov: "Var Freud medveten om sitt eget undermedvetande."
A: Han måste ha varit medveten om att han hade ett undermedvetet. Men förmodligen var han inte bättre än de flesta andra i konsten att rota i sitt undermedvetna och därmed medvetandegöra något av dess innehåll.
H 2 nov: "Som du säkert gissar är jag också skeptisk till begrepp som regression, överföring, rationalisering, Oidipus komplex etc. Men detta är en lång historia som vi helst skall undvika."
A: Vissa av Freuds hypoteser är väl korroborerade idag, t.ex. en del om regression, överföring och rationalisering. Andra har fått förkastas. Om det idag finns någon dogmatisk freudian som intresserar sig för oidipuskomplexet, vet jag inte. Delar av det som stått sig i arvet från Freud måste en väl genomarbetad jagteori ta hänsyn till. Framförallt behöver man förstå samspelet mellan det medvetna och det undermedvetna
Jag påstår att huvuddelen av innehållet i vårt kognitiva system i varje ögonblick är omedvetet/undermedvetet. I vaket tillstånd är en del av det medvetet, men endast en ytterst ringa del. Bland fackpsykologer är detta knappast kontroversiellt. Vad kommer det sig då att vissa filosofer, däribland du, tycks bestrida det? Du kan säkert kasta ljus över den frågan. Om du har allvarliga invändningar mot saker, som idag är psykologiskt allmängods, är det angeläget att du framför dina sakskäl. Om du helst vill undvika det, är det kanske därför att du redan har publicerat de argumenten och betraktar saken som utagerad. I så fall önskar jag läsa det du har skrivit om denna sak.
Jaget
Som sagt avvaktar jag med spänning nästa kapitel.
Hälsningar från ett Los Cristianos, som långsamt håller på att bli kallare. Än går folk dock med shorts och kortärmad skjorta.
Anders
MINA SVAR TILL ANDERS

Den fria viljan
Du har alldeles rätt. Det som jag hela tiden talar om är valfrihet. Jag brukar säga att vi har frihet att välja men inte frihet att vilja. Det uttrycket borde jag haft med i min text. Men som du säger framgår det av min text att jag talar om att välja inte om att vilja. För mig har det alltid förefallit uppenbart att problemet med den fria viljan måste handla om i vilken mån vi kan välja oberoende av olika drivkrafter. Man bör dock självklart notera att ordet ”vill” har många olika betydelser.
Du har säkert rätt i att en jagteori bör ta upp viljebegeppet. Det har jag ju gjort, omän ganska kortfattat, när jag talat om drivkrafter som lust och olust och olika mer specifika drifter som hunger, sexdrift, drift att sköta ungarna, drift att söka makt och status och t.o.m. nyfikenhet. Men detta behandlar jag utförligare i kapitel 8.

Jag ser inga skäl till att jag inte kan handla emot min vilja. Jag ser t.ex. någon som äter glass och vill då själv ha glass. Men jag kan välja att låta bli. Jag kan har en stark vilja att ha sex med en snygg blondin, men jag kan välja att låta bli alla närmanden.

Det omedvetna
Jag har inga problem med begreppet ”det omedvetna”, det mesta som sker i hjärnan och kroppen är omedvetet, men ”det undermedvetna” finner jag högst problematiskt. Termens betydelse är högst oklar för mig. Det mycket som pågår i kroppen och nervsystemet som är omedvetet. På den punkten är vi säkert eniga. Glömska är ett exempel. Vi glömmer ständigt enorma mängder info. Glömmandet sker omedvetet. Också våra upplevelser tycks formas på ett omedvetet plan innan de blir medvetna. Hur skiljer sig det undermedvetna från det omedvetna? I min jagteori ser jag inget behov av begreppet undermedvetet. Jag är dock öppen för argument.
Freud

Okej, pompös besserwisser var att ta i. I varje fall hade han mycket höga tankar om sig själv och sin lära, tankar som enligt min åsikt var ogrundade. Det finns ju en hel drös med olika läror som tolkar på ett helt annat sätt än Feud. För övrigt håller jag med dig om att också Dennett är en besserwisser. Visserligen är han i många avseenden raka motsatsen till Freud, men det betyder inte att jag anser att han har rätt i allt. Min jagfilosofi är oförenlig både med Feuds och Dennetts.
Freud skulle säkert ha haft en förklaring till min negativa inställning. Han skulle t.ex. ha tolkat den som ett undermedvetet undanträngande därför att ett erkännande av att han har rätt skulle skapa ångest hos mig. Han skulle ha sagt att det jag behöver är långvarig analys, t.ex. drömanalys, fria associationer etc. Därigenom skulle jag kunna bli medveten om hur mitt förnekande hänger ihop med min ångest. Jag skulle då kunna leva ut de känslor som är undanträngda, t.ex. hat mot min far, och sålunda befrias och kunna ta till mig sanningen i hans lära. Det vimlar av dylika resonemang i Freuds skrifter. Felet är att vad som helst kan tolkas i hans termer. Man kan lika gärna tro, som en djupt religiös kamrat med vilken jag ofta diskuterade sådana frågor, att det är djävulen som ger oss onda tankar och upplevelser.

Jag är dock öppen för att diskutera konkreta exempel på hur vi påverkas av det omedvetna. Som jag nämnt kan jag inte komma ihåg att jag gjort saker som jag inte förstår, men som på goda grunder skulle kunna förklaras med hänvisning till mitt omedvetna. Jag ser alltså, tillsvidare, inget behov av att inkludera det freudianska begreppet undermedvetet i min jagteori.
Jag har antagligen skrivit om Freud i en del tidningsatiklar, men det var på 1960-talet, när jag studerade psykologi, och på 1970-talet. Men ingenting med vetenskaplig tyngd. Ingenting som är värt att läsa i dag. Under några år höll jag en kurs för psykologer som hette vetenskapsteori och riktningar i psykologin. Då behandlade jag också psykoanalysen. Redan på den tiden var kritiken mot Feud hård. Framför allt kritiserades hans metod för behandling av neuroser. Den gav inte nämnvärt bättre resultat än ingen behandling alls.

Hälsningar
Hasse

VARFÖR FÖRSÄMRAS FINLÄNDSK FORSKNING?

Nedanstående artikel publicerades i Åbo Underrättelser 14.11-09. Den direkta anledningen var en rapport från Finlands Akademi, som nästan inte alls noterades av medierna. Ändå är forskningen enormt mycket viktigare än Vanhanens brädhög. Det som kallas forskning och utveckling slukar årligen nästan 4% av vårt lands BNP. Eftersom jag jobbade inom den akademiska världen i nästan 40 år har jag på nära håll kunnat följa med den s.k. utvecklinen. Det vore intressant att närmare studera vad som hänt och vilka effekter det fått. Här skulle finnas mycket att rota i för s.k. forskning om forskning. Jag hoppas kunna återkomma till frågan i framtida bloggar.

VARFÖR FÖRSÄMRAS FINLÄNDSK FORSKNING?

För någon tid sedan rapporterade Finlands Akademi, dvs toppforskarna i vårt land, att kaliteten på den finländska forskningen försämrats under senare år. Rapporten baserades på utlåtanden av ca 400 experter. Slutsatsen är inte förvånande för den som följt med forskningspolitiken under de senaste decennierna. Forskarna själva har redan i åratal klagat över de ständiga omstruktureringarna och reformerna som tar mycken tid och stör arbetsron.

Grundforskningen i traditionell mening i vårt land är död. Den har långsamt strypts genom en tilltagande politisering. Det är inte många som vet något om vetenskapspolitiken under 1900-talet, men om man söker förebilder faller blickarna oundvikligen på den sovjetiska forskningen. Forskningen planerades och styrdes med hård hand uppifrån och av ideologiska skäl. Resultatet blev på det stora hela dåligt. Det fanns massvis med forskare som producerade massvis med rapporter som var ideologiskt korrekta men inte gav någon viktig ny kunskap.

I vårt land har den tidigare fria forskningen alltmer börjat styras uppifrån. Det är experterna vid undervisningsministeriet och en del administratörer och planerare vid högskolorna som tagit som sin uppgift att ”förbättra” den finländska forskningen genom att öka kontrollen och styrningen uppifrån. (Detta ger dem själva större makt och inflytande). Inom EU finns motsvarande experter som försöker öka kontrollen och styrningen inom hela EU. Självklart ligger makten i sista hand hos politikerna, men dessa har sällan någon egen erfarenhet av forskning. De är beroende av experterna inom sina ministerier och inom högskolorna. Dessa experter, ansiktslösa byråkrater, har i praktiken den verkliga makten.

Dessa experter, om några, måste väl ändå förstå forskningens förutsättningar och drivkrafter? De kan väl inte fatta beslut som skadar forskningens kvalitet?

Under de senaste åren har man ofta hört forskare som gått i pension säga: ”Nu får jag äntligen tid för forskning.” Och detta är inte bara ett skämt. Faktum är att, med få undantag, har ökande mängd pappersarbete, rent rutinarbete, som vanligen planeras av ministeriets tjänstemän, kraftigt minskat den tid som kan sättas in på verklig forskning. Till detta kommer att ständiga möten och diskussioner som gäller omstrukturering, utvärderingar, löneprinciper och t.o.m. hur trivseln skall höjas tar alltmera tid. Allt detta styrs av påbud uppifrån och tar tid från verkligt kreativt arbete.

I själva verket är nästan ingen av de experter och politiker som i dag med hård hand styr forskningen själv toppforskare. De har sällan själva dragit ett forskninsprojekt, stått i laboratoriet, försökt utveckla en teori. Varför? Därför att forskning av toppkvalitet är en heltidssysselsättning. Man kan inte ägna sin tid åt administration, övervakning och planering samtidigt som man koncentrerar hela sin kreativa energi och intelligens på ytterst svåra frågor inom grundforskningen. Forskare som inte brinner för sitt ämne och är kreativa blir administratörer, vilket ger dem makt över dem som utför den verkliga forskningen.

Ett typiskt misstag bland tjänstemännen är att man räknar mängden publikationer samt också hur ofta de citeras utomlands. Detta tvingar forskaren att sätta ner mycket tid på att skriva allehanda rapporter långt innan projektet är slutfört och slutsatser kan dras. I dag publiceras det enorma mängder vetenskapliga rapporter av vilka 99% är tämligen värdelösa. Mycket få innehåller någon verkligt ny idé. Situationen förvärras ytterligare av att de tjänstemän som beviljar anslag vill ha detaljerade ansökningar där man praktiskt taget redan bestämt vad slutsatserna skall vara. Det typiska för verklig grundforskning är att man inte på förhand kan veta vart den kommer att leda. Om man redan från början vet vilka slutsatserna blir så är det rågan om dålig forskning, eller t.o.m. nollforskning.
Det tydligaste uttrycket för forskningens politisering är att den s.k. externa finansieringen fått allt större betydelse. Det betyder att firmorna beställer forskning om något de kan ha nytta av. Detta i sin tur betyder som regel rutinforskning inom ramen för teorier och modeller som sedan länge godtagits. Den ger ingenting nytt. Men det betyder också i allt högre grad att data, metoder och slutsatser hålls hemliga. En firma har ju ingen nytta av att betala för forskning som alla konkurrenter sedan gratis kan ta del av. Tendensen att hemlighålla data, modeller etc tycks bli allt vanligare också internationellt. Också detta är en effekt av politiseringen.

Hans Rosing
vetenskapsfilosof