Artikeln nedan ingick i Åbo Underrättelser 10.12.
Jag har alltid varit en anhängare av gröna värden, men en motståndare till ekofascism. Vidare är jag en anhängare av jämlikhet och rättvisa och av livskvalitet. Därför kritiserar jag den politik som nu förs i vårt land. Vi har ett stort underskott i statsbudgeten, som troligen kommer att öka. Experterna föreslår två åtgärder. I första hand fortsatta nedskärningar. Dessa drabbar alltid de fattigaste och svagaste och är inte rättvisa. Höjda skatter stöter på hårt motstånd och kommer att spela en mindre roll.
Det jag främst kritiserar är att regeringen i denna svåra ekonomiska situation gladeligen satsar miljarder på olika projekt för att, som det heter ”skydda miljön”. Vidare kritiserar jag att regeringen lägger ytterligare ekonomiska bördor på befolkningen, och igen främst på de fattiga och svaga.
DET HAR GÅTT TROLL I MILJÖN
I dag tycks miljön ha blivit något slags helig graal, ett slags frälsningssymbol. Och liksom de flesta symboler har den stort känslovärde men föga konkret innehåll. Alla slags anläggningar, avgifter, investeringar, begränsningar och ingrepp från myndigheterna kan försvaras om man blott säger sig värna om miljön. Inga kostnader är för höga, speciellt inte om de drabbar vanligt folk och folk i glesbygden.
Det fanns en tid när vi hade enorma miljöproblem. Till all lycka är den tiden förbi. De flesta problemen har åtgärdats eller håller på att åtgärdas. (Men de verkligt stora problemen som bil- och flygtrafiken vill ingen åtgärda). I dag är det inte havsörnen, gråsälen, vargen eller björnen som är utrotningshotad utan befolkningen i glesbygden och i skärgården.
Det naturliga vore att skära ner på investeringarna, byråkratin, experterna, utbildningen etc inom miljösektorn och i stället satsa mer resurser i form av pengar och personal på den växande grupp som har det svårt i vårt samhälle och som blir alltmer alienerad. Men i stället kommer kolossala summor, privata och offentliga medel, under de kommande åren att användas för att åstadkomma tvivelaktiga förbättringar i miljön. Subventionerna för vindkraften kan växa sig till 200 miljoner i året innan de gradvis skärs ner i hopp om att branschen då skall vara konkurrenskraftig. Den famösa förordningen om avfallsvatten kan kosta folk på landsbygden minst flera hundra miljoner. Lågenergilampor, som tvingas på oss utan att deras effekt på miljön och hälsan är tillräckligt utredd, gräver ytterligare miljoner ur våra plånböcker. Nästa år kommer många att drabbas av nya kostnader genom att den invanda 95-oktaniga bensinen ersätts med ”miljöbensin”. För miljön är detta av marginell betydelse, eller t.o.m. skadligt om det leder till att urskog huggs ner för att man skall kunna odla råmaterial för biobensin.
Desto värre har det hunnit gå troll i miljöfrågan. Det viktiga är inte längre att lösa svåra miljöproblem. I stället har det viktiga blivit att förtjäna pengar för massor av mer eller mindre seriösa företagare, att upprätthålla en svällande miljöbyråkrati, att ge jobb åt alltför många högutbildade miljöexperter av alla de slag. För att inte tala om att politisk makt och prestige blivit viktigare än själva miljön.
Låt mig ta ett exempel. I hundratals år har torrdass varit det finska folkets genialt enkla metod att ta hand om avföringen. Såväl den fasta som flytande avföringen är ju naturliga näringsämnen. Men man kan inte förtjäna pengar, eller samla politiska poäng på torrdass. Det krävs inga högt utbildade experter för att planera dem eller övervaka deras användning. Alltså måste de ersättas med mycket mera invecklade system. Septikbrunnar är ett annat exempel. Låt vara att jag överdriver en smula, men tron på invecklade tekniska lösningar tycks förleda opinionsbildare och beslutsfattare till förhastade åtgärder. I själva verket är det ingen brådska. Tiden tar aldrig slut för naturen, och vi kan inte rädda världen hur mycket vi än satsar.
Finland är ett glest befolkat land, och det blir ännu mer glest befolkat. Naturen kan mycket väl ta emot och ”återanvända” allt naturligt avfall. (Artificiella ämnen är en annan sak). Vad vi behöver är inte mer dyr och invecklad miljöteknologi utan mer kunskap om naturen och om hur avfall bryts ner och blir material för nya växter, djur etc. Ett älgkadaver i skogen försvinner mycket snart. All materia kommer in i de naturliga kretsloppen. Så är det också med mänskligt, naturligt avfall. Det är miljövänligare att kissa på gräsmattan (den egna, inte grannens) än i toaletten. Trollen spricker när kunskapens strålkastare riktas mot dem.
söndag 12 december 2010
onsdag 8 december 2010
ANGINA PECTORIS - OCH ANDRA SJUKDOMAR
Varning: Läs inte detta om du har obehag för att höra om sjukdomar!
Jag skriver egentligen detta mest för min egen skull, för att få en översikt över mina sjukdomar. Men jag lägger ut det på bloggen i förhoppning att någon läsare skall ha någon slags nytta eller t.o.m. tröst av det. Många andra lider säkert av en eller flera av samma sjukdomar som begränsat mitt liv. Om det finns någon sens moral i denna långa ”sjukrapport” så är det att man kan leva ett gott, aktivt och t.o.m. lyckligt liv trots att man lider av kroniska sjukdomar.
FARFAR
Min farfar dog år 1960, vid ungenför 70 års ålder, i angina pectoris, dvs genom att blodkärlen som försörjer hjärtat blev för trånga p.g.a. artärioskleros. Jag var en bekymmerslös 16-årig yngling när familj, släkt och vänner samlades till begravningen i Dragsfjärds kyrka på Kimitoön.
Min farfar, Emil Rosing, fick vad man brukar kalla en god död. Han dog sittande i sin egen gungstol i Holma by. Han dog i armarna på sin hustru som han delat ett långt liv med. Farmor Helmi berättade hur det gick till. Farfar hade länge lidit av angina pectoris. Han bar alltid med sig nitrotablettet och när smärtan i bröstet blev svår lät han en eller flere tabletter smälta under tungan tills anfallet gick förbi. Farfar var lika envis som han var stark. Liksom farmor hade han en grundmurad tro på Gud. Denna dag hade han varit till skogen och hämtat hem en ovanligt stor och tung, torr tallstam. Av allt att döma utmanade han ödet (Gud?) medvetet.
När han satt i gungstolen en stund senare började han känna den bekanta smärtan. Han tog nirotabletter, men smärtan blev bara värre. Han gungade häftigt av och an i stolen och berättade för hustrun hur det brände i bröstet. Hon omfamnade honom och frågade: ”Går du ifrån mig nu Emil?” Han svarade ja och dog i sin älskade hustrus famn.
Ingen annan var hemma. Närmaste telefon fanns hos grannen och farmor sprang dit för att meddela sorgebudskapet.
SONSON
För någon tid sedan vaknade jag på natten av en känsla jag inte känt förut. Jag kände tryck över bröstet. Inte direkt smärta men som om något tryckt på. Efter en stund kände jag direkt smärta i vänstra armen och lindrigare i vänstra sidan. Självklart blev jag mycket orolig. Jag förstod att det måste vara något fel med hjärtat. Symptomen på kärlkramp har jag läst om många gånger. Frågan var: Hur allvarligt var anfallet? Var det början till en infarkt? Borde jag ringa 112? Jag tog de mediciner jag hade (Emconcor, Temesta), men klädde på mig för att vara beredd på eventuell färd till sjukhus. Trycket började emellertid ge med sig och smärtan minskade. Medicinerna gjorde verkan. Tillsvidare har jag inte haft flera sådana smärtanfall.
Några dagar senare var jag på läkarkontroll, EKG, blodprov, lungröntgen. Ingenting onormalt framkom enligt läkaren, men hon skrev ut nirotabletter åt mig. Det är samma medicin som min farfar använde för 50 år sedan. Destovärre är risken för nya anfall stor. Självklart finns det i dag långt bättre möjligheter att behandla kärlkramp. Jag hoppas därför kunna leva aktiv längre än min farfar.
-------
Under mitt rätt långa liv har jag haft betydligt mer än min beskärda del av sjukdomar. Angina pectoris eller kranskärlsförträngning är bara den senaste krämpan i en dystert lång rad. Faktum är att jag knappast ens vet hur det är att leva frisk och kry.
ÖGONINFLAMMATION
I maj 1970 blev jag för första gången intagen på sjukhus i Åbo (på ÅUCS). (Som barn låg jag en gång på sjukhus i Vasa p.g.a. scharlakansfeber). Då hade jag drabbats av en ögoninflammation. Inflammationen började i ena ögat, som blev rött och värkte, men spred sig sedan till det andra. Jag var först till en allmänläkare som ordinerade ögonsalva. Den hjälpte inte alls. Så jag for till ögonpolikliniken på ÅUCS. Där frågade läkaren genast om det fanns några hinder för att ta in mig. Det fanns det inte. Jag bodde ensam i ett litet hyresrum på Bäckgatan. Min flickvän, senare hustru Marica råkade vara och hälsa på då, men hon åkte hem till H:fors. Jag låg ca en vecka på sjukhuset. Om jag minns rätt behandlades inflammationen med cortison. Min syn räddades och jag skrevs ut.
Men innan dess röntgades olika delar av min kropp. Läkarna sökte en inflammation som kunde ha varit upphovet till ögonsjukdomen.
BECHTEREVS SJUKDOM
Röntgenbilderna av ryggraden visade att jag led av ryggradsreuma, Bechterevs sjukdom. Det fanns då ingen känd bot, och det finns fortfarande inte. Sjukdomen är kronisk och leder till att ryggraden förbenas, blir helt stel. Stelheten börjar nere och fortsätter sedan ända upp till nack-kotorna Den kan också leda till att lederna stelnar. Man har också ont. Jag har varit tvungen att anpassa mitt liv till att jag blivit allt stelare. Smärtan avklingade med åren och i 50-årsåldern var min ryggrad helt stel och nacken följde efter. Tur i oturen var att jag stelnade i tämligen rak ställning. Jag kan alltså gå nästan rak, men kan inte alls vända på huvudet eller lyfta det för att t.ex. titta på gatuskyltar.
Under 1980-talet åkte jag ibland flyg för att hålla kurser eller föredrag. På flygstationerna är informationstavlorna nästan alltid högt uppe för att vara synliga långa vägar. Men inte för mig. Jag kunde inte lyfta blicken uppåt. Detta är bara ett exempel på de svårigheter den som lider av Bechterevs sjukdom upplever. Självklart kan jag inte vända på huvudet och se åt båda hållen när jag går över gatan. Jag måste vända hela kroppen.
Tur i oturen var att jag valt, eller snarare halkat in på ett yrke i vilket detta handikap inte spelade någon större roll. Jag kunde fungera som lärare och skribent (nästan?) lika bra som en helt frisk person.
------
IBS
Nästa sjukdom var mer diffus. Den erkändes till en början inte ens som en sjukdom. Om jag minns rätt var det 1975 som jag drabbades av kräkningsattacker. Det var andra gången jag togs in på ÅUCS. Läkarna sökte efter en förändring i mag-tarmkanalen, efter magsår, förträngningar eller liknande. Man hittade ingenting. Kräkningarna upphörde, jag skrevs ut och började fungera normalt igen.
I själva verket hade jag haft magproblem redan i slutet av 1960-talet. Jag kände mig ibland uppblåst. Mycket tarmgaser. Om jag sov bra så kom gaserna ut på morgonsidan av natten. Då var allt ok. Ibland kom de inte ut och då hade jag ett visst obehag en stor del av dagen. Efter en resa till släktingar i H:fors 1969 mådde jag dåligt och kände mig uppblåst och konstig. Jag hade åkt tåg tur och retur och sovit i en mycket obekväm säng hos släktingarna. Magmusklerna kunde inte slappna av, inga gaser kom ut. Jag låg en hel dag och kände stort obehag i magregionen, men följande dag kände jag mig igen någorlunda normal. Detta mönster är ganska typiskt.
I slutet på 1970-talet var jag igen intagen på ÅUCS för magbesvär. Utan att någon organisk orsak kunde upptäckas. Då blev jag första gången gastroskoperad. Det innebär att läkaren trycker ner ett långt, böjligt rör i magsäcken. Genom detta geniala instrument kan man studera hur magsäcken ser ut. Men jag garanterar att det inte är någon angenäm upplevelse att få denna slang nertryckt genom matstrupen! Jag har haft det tvivelaktiga nöjet hela fyra gånger. Förutom på ÅUCS på kommunalsjukhuset, på Åbolands sjukhus och på läkarstationen Pulssi. Alltid med samma negativa resultat. Läkarna har aldrig hittat något organiskt fel i min mage. Inte heller har tarmröntgen visat något onormalt.
Ändå är det denna sjukdom som begränsat mitt liv mest, och pinat mig mest under mitt liv. Den har inte blivit lättare med åren, utan tvärtom.
Symptomen varierar. Jag känner mig uppblåst, känner obehag i vänstra sidan, till vänster nedanom naveln och nedanför naveln. Ibland också till höger naveln. Direkt smärta känner jag inte, men illamående som ibland ger upphov till kräkningar. Morgnarna är värst. Jag har svårt att få i mig någon mat. Jag måste rapa, hosta och ibland kräkas. Typiskt för kräkningarna är att maten i magen inte kommer upp. Min matstrupe är litet böjd så sammandragningar i magsäcken gör inte automatiskt att innehållet kommer upp.
Jag har varit tvungen att anpassa mig också till denna sjukdom allteftersom symptomen blivit mer besvärliga. Under yngre år var symptomen lindriga eller helt borta. På den tiden åt jag rätt ofta ute på matbarer eller restauranger. Det har jag nästan helt slutat med därför att jag måste rapa rätt mycket efter att jag ätit. Om jag inte får rapa börjar jag hosta och får i värsta fall kräkningsreflexer. Ytterst obehagligt för andra vid bordet!! Men för att kunna rapa, dvs för att få upp den luft jag svalt (eller varifrån den kommer) så måste jag ligga ner en stund. Hemma lägger jag mig ner varje gång jag ätit. När jag sätter mig upp kommer en del luft i allmänhet ut och trycket lättar. Men på en restaurang kan man ju inte lägga sig ner, inte heller är det förenligt med god sed att rapa.
Mina studenter och kolleger undrade säkert varför jag aldrig deltog i fester, middagar, eftersnack på någon bar, julfester och liknande. Förklaringen är att jag inte kunnat lägga mig ner, och inte kunnat rapa upp luften i magen. På fester skall man ju alltid äta och dricka.
Sista gången jag åt på en restaurang var i Umeå 1991 när jag tillsammans med min far och mina söner åkte över från Vasa. Min far, som fick ut pengar som han som sjöman satt in på ett konto 1947!, bestod. Maten var god. Jag kunde förstås inte ligga ner, men försökte ändå rapa så gott det gick när vi vandrade på Umeås gator och sökte bussen som går till hamnen.. Obehagligt var det. Sedan dess har jag ätit ute någon enstaka gång men endast om vi varit med bil. T.ex. i Kristinestad har vi ätit riktigt gott några gånger. Men då har bilen varit parkerad utanför och jag har kunnat fälla ner sätet och ligga en stund.
Vad är det då för en märkvärdig sjukdom jag har? Inga organiska förändringar kan påvisas. Psykiska faktorer, såsom stress och nervositet spelar en roll. Men jag har symptomen också t.ex. på landet när jag är helt avstressad, omän de då vanligen är mildare.
Tidigare talade man om colon irritabile (irriterad tjocktarm). Många läkare viftade bort den som ett psykiskt besvär eller som hypokondri. Under de senaste åren har man forskat mera grundligt kring denna sjukdom, eller snarare detta sjukdomssyndrom. Det har erkänts av läkarvetenskapen som en sjukdom och fått benämningen IBS (irritable bowel syndrom). Det är inte bara colon som inte fungerar normalt utan hela systemet från magen till colon. Systemet tycks vara överkänsligt och överreagera med ömsom kamper, ömsom diarre, ömsom förstoppning. Jag känner mig ibland uppblåsthet utan att det kommer ut några gaser. Tarmen är utspänd av gaser vilket ger en stark känsla av obehag. När det är som värst ligger jag bara på rygg på sängen. Men sedan kan krampen släppa och jag går och fiser hela tiden. Illamående, kräkningar, nedstämdhet, smärtor finns med. (På Google kan man läsa mera om IBS).
Jag har varit på massor av undersökningar, konsulterat många läkare – ingen har haft någon hjälp att ge. De söker efter organiska, mätbara orsaker. När de inte finner sådana vill de bli av med en så snabbt som möjligt. Den senaste läkare jag besökte sade rakt på sak att det inte finns någon medicin, att han inte kan hjälpa mig, men han betonade att forskning pågår. På egen hand har jag konstaterat att lugnande medel lindrar symptomen temporärt. Temesta är ett läkemedel som inverkar lugnande på det centrala nervsystemet. Därmed lugnar det, enligt min erfarenhet, också de kramper i tarmen som är typiska för IBS. Jag brukar vid behov ta en halv tablett, dvs 0,5 mg, högst 1mg om dagen. Man bör försöka klara sig med minsta möjliga dos därför att man lätt blir beroende av den verkande substansen loratsepam.
Att sitta framför datorn och skriva förvärrar för övrigt symptomen. Att sitta i bil en längre tid leder också till ökande besvär. Att sexuellt umgänge, erektion och orgasm leder till kraftiga symptom är naturligt eftersom det innebär kraftiga sammandragningar av magmusklerna och därmed irriterar tarmarna. Långa promenader är inte heller bra, och inte heller stavgång. Jag måste alltid söka en kompromiss mellan motion och att inte stressa mina stackars överkänsliga inälvor.
RYTMSTÖRNINGAR
I maj 1985 var det dags igen. Denna gång var det hjärtat som krånglade. Jag började få massor av s.k. extraslag (extra systole). De känns som om hjärtat ”hoppade” i bröstet. Den 16.5 fick jag tid till en allmänläkare, som efter att ha lyssnat på hjärtat, skrev en remiss till ÅUCS. Så jag promenerade iväg dit. Blev intagen, och till min överraskning, inlagd på intensiven. Det kom förstås som en chock för min fru när jag ringde hem och sade att jag ligger på intensiven. Läkarna försäkrade i alla fall att mitt tillstånd inte var livshotande, utan att jag låg där bara för säkerhets skull. I dagboken, som jag skrev när jag kom hem, står det bl.a. ”Funderade mycket på hur rädd jag är för att dö.” Det har jag gjort många gånger senare också. Jag fick en medicin Sotacor. Småningom normaliserades pulsen. Den 21.5 fick jag gå hem. Då var pulsen normal, 60 slag i minuten.
Efter alla tänkbara undersökningar kom läkarna fram till att orsaken var ”hiippaläpän pullistuma”, dvs en utbuktning på en av hjärtats klaffar, den s.k. mitralklaffen.
I maj 1989 var det dags igen. Rytmstörningar. Jag var till ÅUCS och lades bland inkommande med elektroder som registrerade hjärtrytmen. Men denna gång blev det inga noggrannare undersökningar. Jag fick recept på ny medicin. På egen begäran fick jag också medicin mot oro och nervositet. Temesta heter den och den har senare hjälpt mig att komma över många svåra stunder.
Det finns en uppenbar likhet mellan dessa fall, de inträffade båda i maj. Under denna tid arbetade jag hårt. Jag var timlärare på heltid vid ÅA, höll kurser på andra håll, skrev artiklar, men också böcker. Mot slutet av terminerna var jag tämligen utmattad. Jag körde mig helt enkelt för hårt. Ofta undervisade jag under veckan och skrev artiklar under veckosluten. Då fanns begreppet utbrändhet ännu inte, men jag var ganska nära gränsen. Men den långa sommarledigheten gav mig möjlighet att börja leva ett lugnare, normalare liv.
PÅ ÅBOLANDS
I slutet av år 1989 blev magbesvären igen värre. Jag tog kontakt med läkare Reijo Grönfors på Åbolands sjukhus och han tog in mig för en grundlig kontroll av hela mag-tarmsystemet. Med ultraljud undersöktes galla, lever, mjälte, njurar. Sedan gjordes en tarmröntgen och en rectoskopi. (Liknar gastroskopi men instrumentet sticks in genom ändtarmen och läkaren kan studera tarmens insida.) Tarmröntgen är inte speciellt obehaglig, men man måste dricka ca sex liter vätska som sköljer tarmen innan ingreppet. Att klämma i sig denna mängd av sköljvätskan är inte lätt. Grönfors gjorde också gastroskopi, men under bedövning. Jag märkte knappt av hela proceduren. Därtill fick jag dricka ½ liter laktos för att testa om jag är laktosintolerant. Svaret var nej.
Något organiskt fel hittades inte. Man kan tycka att dessa omständliga undersökningar därför var onödiga, men då tycker man fel. Grönfors uteslöt därmed att jag hade någon allvarlig, livshotande organisk sjukdom. IBS är visserligen ofta plågsam, men man dör inte av den. Jag har levat med den i 40 år. Grönfors ordinerade en medicin, Prepulsid, som är avsedd att förbättra peristaltiken, dvs tarmrörelserna. Jag tog pliktskyldigt medicinen en tid, men slutade efter att ha pinats av att peristaltiken ”tröskade” på en hel natt. Jag hade känt mig mycket uppblåst på kvällen. Tog en Prepulsid till natten. Men den satte igång tarmrörelser som irriterade så att jag inte kunde sova alls. Jag vandrade mest runt hela natten. Då slutade jag med den medicinen. Det är låntifrån den enda medicin jag provat som inte hjälpt. I själva verket känner läkarna än i dag ingen effektiv medicin mot IBS.
IGEN PÅ ÅBOLANDS
Hösten 1995 drabbades jag av svåra magproblem, diarre och kräkningar, samt svåra smärtor i höfterna, låren och knäna. Jag måste gå med kryckor. Jag tog kontakt med Reijo Grönfors igen, och han ordnade plats åt mig på Åbolands sjukhus. Han misstänkte en tarmbakterie, clostridium difficile. Själv misstänkte jag en allergisk reaktion. Jag hade nämligen på hösten blivit biten av en fästing. Jag fick en stor svullnad och var till en läkare som ordinerade en antibiotikakur, Amoxin 500 mg. Efter några dagar började min mage bli allt sämre. Jag avslutade kuren i förtid. Men mitt tillstånd förvärrades. Analys av tarminnehållet visade, till Grönfors överraskning, att där inte fanns några clostridiumbakterier. Efter dagarna på sjukhuset började jag må bättre och kunde småningom igen börja jobba.
Under de senaste åren har jag genomgått flera kirurgiska ingrepp. Men dem skall jag berätta om i en senare blogg. Denna är redan tillräckligt lång.
Jag skriver egentligen detta mest för min egen skull, för att få en översikt över mina sjukdomar. Men jag lägger ut det på bloggen i förhoppning att någon läsare skall ha någon slags nytta eller t.o.m. tröst av det. Många andra lider säkert av en eller flera av samma sjukdomar som begränsat mitt liv. Om det finns någon sens moral i denna långa ”sjukrapport” så är det att man kan leva ett gott, aktivt och t.o.m. lyckligt liv trots att man lider av kroniska sjukdomar.
FARFAR
Min farfar dog år 1960, vid ungenför 70 års ålder, i angina pectoris, dvs genom att blodkärlen som försörjer hjärtat blev för trånga p.g.a. artärioskleros. Jag var en bekymmerslös 16-årig yngling när familj, släkt och vänner samlades till begravningen i Dragsfjärds kyrka på Kimitoön.
Min farfar, Emil Rosing, fick vad man brukar kalla en god död. Han dog sittande i sin egen gungstol i Holma by. Han dog i armarna på sin hustru som han delat ett långt liv med. Farmor Helmi berättade hur det gick till. Farfar hade länge lidit av angina pectoris. Han bar alltid med sig nitrotablettet och när smärtan i bröstet blev svår lät han en eller flere tabletter smälta under tungan tills anfallet gick förbi. Farfar var lika envis som han var stark. Liksom farmor hade han en grundmurad tro på Gud. Denna dag hade han varit till skogen och hämtat hem en ovanligt stor och tung, torr tallstam. Av allt att döma utmanade han ödet (Gud?) medvetet.
När han satt i gungstolen en stund senare började han känna den bekanta smärtan. Han tog nirotabletter, men smärtan blev bara värre. Han gungade häftigt av och an i stolen och berättade för hustrun hur det brände i bröstet. Hon omfamnade honom och frågade: ”Går du ifrån mig nu Emil?” Han svarade ja och dog i sin älskade hustrus famn.
Ingen annan var hemma. Närmaste telefon fanns hos grannen och farmor sprang dit för att meddela sorgebudskapet.
SONSON
För någon tid sedan vaknade jag på natten av en känsla jag inte känt förut. Jag kände tryck över bröstet. Inte direkt smärta men som om något tryckt på. Efter en stund kände jag direkt smärta i vänstra armen och lindrigare i vänstra sidan. Självklart blev jag mycket orolig. Jag förstod att det måste vara något fel med hjärtat. Symptomen på kärlkramp har jag läst om många gånger. Frågan var: Hur allvarligt var anfallet? Var det början till en infarkt? Borde jag ringa 112? Jag tog de mediciner jag hade (Emconcor, Temesta), men klädde på mig för att vara beredd på eventuell färd till sjukhus. Trycket började emellertid ge med sig och smärtan minskade. Medicinerna gjorde verkan. Tillsvidare har jag inte haft flera sådana smärtanfall.
Några dagar senare var jag på läkarkontroll, EKG, blodprov, lungröntgen. Ingenting onormalt framkom enligt läkaren, men hon skrev ut nirotabletter åt mig. Det är samma medicin som min farfar använde för 50 år sedan. Destovärre är risken för nya anfall stor. Självklart finns det i dag långt bättre möjligheter att behandla kärlkramp. Jag hoppas därför kunna leva aktiv längre än min farfar.
-------
Under mitt rätt långa liv har jag haft betydligt mer än min beskärda del av sjukdomar. Angina pectoris eller kranskärlsförträngning är bara den senaste krämpan i en dystert lång rad. Faktum är att jag knappast ens vet hur det är att leva frisk och kry.
ÖGONINFLAMMATION
I maj 1970 blev jag för första gången intagen på sjukhus i Åbo (på ÅUCS). (Som barn låg jag en gång på sjukhus i Vasa p.g.a. scharlakansfeber). Då hade jag drabbats av en ögoninflammation. Inflammationen började i ena ögat, som blev rött och värkte, men spred sig sedan till det andra. Jag var först till en allmänläkare som ordinerade ögonsalva. Den hjälpte inte alls. Så jag for till ögonpolikliniken på ÅUCS. Där frågade läkaren genast om det fanns några hinder för att ta in mig. Det fanns det inte. Jag bodde ensam i ett litet hyresrum på Bäckgatan. Min flickvän, senare hustru Marica råkade vara och hälsa på då, men hon åkte hem till H:fors. Jag låg ca en vecka på sjukhuset. Om jag minns rätt behandlades inflammationen med cortison. Min syn räddades och jag skrevs ut.
Men innan dess röntgades olika delar av min kropp. Läkarna sökte en inflammation som kunde ha varit upphovet till ögonsjukdomen.
BECHTEREVS SJUKDOM
Röntgenbilderna av ryggraden visade att jag led av ryggradsreuma, Bechterevs sjukdom. Det fanns då ingen känd bot, och det finns fortfarande inte. Sjukdomen är kronisk och leder till att ryggraden förbenas, blir helt stel. Stelheten börjar nere och fortsätter sedan ända upp till nack-kotorna Den kan också leda till att lederna stelnar. Man har också ont. Jag har varit tvungen att anpassa mitt liv till att jag blivit allt stelare. Smärtan avklingade med åren och i 50-årsåldern var min ryggrad helt stel och nacken följde efter. Tur i oturen var att jag stelnade i tämligen rak ställning. Jag kan alltså gå nästan rak, men kan inte alls vända på huvudet eller lyfta det för att t.ex. titta på gatuskyltar.
Under 1980-talet åkte jag ibland flyg för att hålla kurser eller föredrag. På flygstationerna är informationstavlorna nästan alltid högt uppe för att vara synliga långa vägar. Men inte för mig. Jag kunde inte lyfta blicken uppåt. Detta är bara ett exempel på de svårigheter den som lider av Bechterevs sjukdom upplever. Självklart kan jag inte vända på huvudet och se åt båda hållen när jag går över gatan. Jag måste vända hela kroppen.
Tur i oturen var att jag valt, eller snarare halkat in på ett yrke i vilket detta handikap inte spelade någon större roll. Jag kunde fungera som lärare och skribent (nästan?) lika bra som en helt frisk person.
------
IBS
Nästa sjukdom var mer diffus. Den erkändes till en början inte ens som en sjukdom. Om jag minns rätt var det 1975 som jag drabbades av kräkningsattacker. Det var andra gången jag togs in på ÅUCS. Läkarna sökte efter en förändring i mag-tarmkanalen, efter magsår, förträngningar eller liknande. Man hittade ingenting. Kräkningarna upphörde, jag skrevs ut och började fungera normalt igen.
I själva verket hade jag haft magproblem redan i slutet av 1960-talet. Jag kände mig ibland uppblåst. Mycket tarmgaser. Om jag sov bra så kom gaserna ut på morgonsidan av natten. Då var allt ok. Ibland kom de inte ut och då hade jag ett visst obehag en stor del av dagen. Efter en resa till släktingar i H:fors 1969 mådde jag dåligt och kände mig uppblåst och konstig. Jag hade åkt tåg tur och retur och sovit i en mycket obekväm säng hos släktingarna. Magmusklerna kunde inte slappna av, inga gaser kom ut. Jag låg en hel dag och kände stort obehag i magregionen, men följande dag kände jag mig igen någorlunda normal. Detta mönster är ganska typiskt.
I slutet på 1970-talet var jag igen intagen på ÅUCS för magbesvär. Utan att någon organisk orsak kunde upptäckas. Då blev jag första gången gastroskoperad. Det innebär att läkaren trycker ner ett långt, böjligt rör i magsäcken. Genom detta geniala instrument kan man studera hur magsäcken ser ut. Men jag garanterar att det inte är någon angenäm upplevelse att få denna slang nertryckt genom matstrupen! Jag har haft det tvivelaktiga nöjet hela fyra gånger. Förutom på ÅUCS på kommunalsjukhuset, på Åbolands sjukhus och på läkarstationen Pulssi. Alltid med samma negativa resultat. Läkarna har aldrig hittat något organiskt fel i min mage. Inte heller har tarmröntgen visat något onormalt.
Ändå är det denna sjukdom som begränsat mitt liv mest, och pinat mig mest under mitt liv. Den har inte blivit lättare med åren, utan tvärtom.
Symptomen varierar. Jag känner mig uppblåst, känner obehag i vänstra sidan, till vänster nedanom naveln och nedanför naveln. Ibland också till höger naveln. Direkt smärta känner jag inte, men illamående som ibland ger upphov till kräkningar. Morgnarna är värst. Jag har svårt att få i mig någon mat. Jag måste rapa, hosta och ibland kräkas. Typiskt för kräkningarna är att maten i magen inte kommer upp. Min matstrupe är litet böjd så sammandragningar i magsäcken gör inte automatiskt att innehållet kommer upp.
Jag har varit tvungen att anpassa mig också till denna sjukdom allteftersom symptomen blivit mer besvärliga. Under yngre år var symptomen lindriga eller helt borta. På den tiden åt jag rätt ofta ute på matbarer eller restauranger. Det har jag nästan helt slutat med därför att jag måste rapa rätt mycket efter att jag ätit. Om jag inte får rapa börjar jag hosta och får i värsta fall kräkningsreflexer. Ytterst obehagligt för andra vid bordet!! Men för att kunna rapa, dvs för att få upp den luft jag svalt (eller varifrån den kommer) så måste jag ligga ner en stund. Hemma lägger jag mig ner varje gång jag ätit. När jag sätter mig upp kommer en del luft i allmänhet ut och trycket lättar. Men på en restaurang kan man ju inte lägga sig ner, inte heller är det förenligt med god sed att rapa.
Mina studenter och kolleger undrade säkert varför jag aldrig deltog i fester, middagar, eftersnack på någon bar, julfester och liknande. Förklaringen är att jag inte kunnat lägga mig ner, och inte kunnat rapa upp luften i magen. På fester skall man ju alltid äta och dricka.
Sista gången jag åt på en restaurang var i Umeå 1991 när jag tillsammans med min far och mina söner åkte över från Vasa. Min far, som fick ut pengar som han som sjöman satt in på ett konto 1947!, bestod. Maten var god. Jag kunde förstås inte ligga ner, men försökte ändå rapa så gott det gick när vi vandrade på Umeås gator och sökte bussen som går till hamnen.. Obehagligt var det. Sedan dess har jag ätit ute någon enstaka gång men endast om vi varit med bil. T.ex. i Kristinestad har vi ätit riktigt gott några gånger. Men då har bilen varit parkerad utanför och jag har kunnat fälla ner sätet och ligga en stund.
Vad är det då för en märkvärdig sjukdom jag har? Inga organiska förändringar kan påvisas. Psykiska faktorer, såsom stress och nervositet spelar en roll. Men jag har symptomen också t.ex. på landet när jag är helt avstressad, omän de då vanligen är mildare.
Tidigare talade man om colon irritabile (irriterad tjocktarm). Många läkare viftade bort den som ett psykiskt besvär eller som hypokondri. Under de senaste åren har man forskat mera grundligt kring denna sjukdom, eller snarare detta sjukdomssyndrom. Det har erkänts av läkarvetenskapen som en sjukdom och fått benämningen IBS (irritable bowel syndrom). Det är inte bara colon som inte fungerar normalt utan hela systemet från magen till colon. Systemet tycks vara överkänsligt och överreagera med ömsom kamper, ömsom diarre, ömsom förstoppning. Jag känner mig ibland uppblåsthet utan att det kommer ut några gaser. Tarmen är utspänd av gaser vilket ger en stark känsla av obehag. När det är som värst ligger jag bara på rygg på sängen. Men sedan kan krampen släppa och jag går och fiser hela tiden. Illamående, kräkningar, nedstämdhet, smärtor finns med. (På Google kan man läsa mera om IBS).
Jag har varit på massor av undersökningar, konsulterat många läkare – ingen har haft någon hjälp att ge. De söker efter organiska, mätbara orsaker. När de inte finner sådana vill de bli av med en så snabbt som möjligt. Den senaste läkare jag besökte sade rakt på sak att det inte finns någon medicin, att han inte kan hjälpa mig, men han betonade att forskning pågår. På egen hand har jag konstaterat att lugnande medel lindrar symptomen temporärt. Temesta är ett läkemedel som inverkar lugnande på det centrala nervsystemet. Därmed lugnar det, enligt min erfarenhet, också de kramper i tarmen som är typiska för IBS. Jag brukar vid behov ta en halv tablett, dvs 0,5 mg, högst 1mg om dagen. Man bör försöka klara sig med minsta möjliga dos därför att man lätt blir beroende av den verkande substansen loratsepam.
Att sitta framför datorn och skriva förvärrar för övrigt symptomen. Att sitta i bil en längre tid leder också till ökande besvär. Att sexuellt umgänge, erektion och orgasm leder till kraftiga symptom är naturligt eftersom det innebär kraftiga sammandragningar av magmusklerna och därmed irriterar tarmarna. Långa promenader är inte heller bra, och inte heller stavgång. Jag måste alltid söka en kompromiss mellan motion och att inte stressa mina stackars överkänsliga inälvor.
RYTMSTÖRNINGAR
I maj 1985 var det dags igen. Denna gång var det hjärtat som krånglade. Jag började få massor av s.k. extraslag (extra systole). De känns som om hjärtat ”hoppade” i bröstet. Den 16.5 fick jag tid till en allmänläkare, som efter att ha lyssnat på hjärtat, skrev en remiss till ÅUCS. Så jag promenerade iväg dit. Blev intagen, och till min överraskning, inlagd på intensiven. Det kom förstås som en chock för min fru när jag ringde hem och sade att jag ligger på intensiven. Läkarna försäkrade i alla fall att mitt tillstånd inte var livshotande, utan att jag låg där bara för säkerhets skull. I dagboken, som jag skrev när jag kom hem, står det bl.a. ”Funderade mycket på hur rädd jag är för att dö.” Det har jag gjort många gånger senare också. Jag fick en medicin Sotacor. Småningom normaliserades pulsen. Den 21.5 fick jag gå hem. Då var pulsen normal, 60 slag i minuten.
Efter alla tänkbara undersökningar kom läkarna fram till att orsaken var ”hiippaläpän pullistuma”, dvs en utbuktning på en av hjärtats klaffar, den s.k. mitralklaffen.
I maj 1989 var det dags igen. Rytmstörningar. Jag var till ÅUCS och lades bland inkommande med elektroder som registrerade hjärtrytmen. Men denna gång blev det inga noggrannare undersökningar. Jag fick recept på ny medicin. På egen begäran fick jag också medicin mot oro och nervositet. Temesta heter den och den har senare hjälpt mig att komma över många svåra stunder.
Det finns en uppenbar likhet mellan dessa fall, de inträffade båda i maj. Under denna tid arbetade jag hårt. Jag var timlärare på heltid vid ÅA, höll kurser på andra håll, skrev artiklar, men också böcker. Mot slutet av terminerna var jag tämligen utmattad. Jag körde mig helt enkelt för hårt. Ofta undervisade jag under veckan och skrev artiklar under veckosluten. Då fanns begreppet utbrändhet ännu inte, men jag var ganska nära gränsen. Men den långa sommarledigheten gav mig möjlighet att börja leva ett lugnare, normalare liv.
PÅ ÅBOLANDS
I slutet av år 1989 blev magbesvären igen värre. Jag tog kontakt med läkare Reijo Grönfors på Åbolands sjukhus och han tog in mig för en grundlig kontroll av hela mag-tarmsystemet. Med ultraljud undersöktes galla, lever, mjälte, njurar. Sedan gjordes en tarmröntgen och en rectoskopi. (Liknar gastroskopi men instrumentet sticks in genom ändtarmen och läkaren kan studera tarmens insida.) Tarmröntgen är inte speciellt obehaglig, men man måste dricka ca sex liter vätska som sköljer tarmen innan ingreppet. Att klämma i sig denna mängd av sköljvätskan är inte lätt. Grönfors gjorde också gastroskopi, men under bedövning. Jag märkte knappt av hela proceduren. Därtill fick jag dricka ½ liter laktos för att testa om jag är laktosintolerant. Svaret var nej.
Något organiskt fel hittades inte. Man kan tycka att dessa omständliga undersökningar därför var onödiga, men då tycker man fel. Grönfors uteslöt därmed att jag hade någon allvarlig, livshotande organisk sjukdom. IBS är visserligen ofta plågsam, men man dör inte av den. Jag har levat med den i 40 år. Grönfors ordinerade en medicin, Prepulsid, som är avsedd att förbättra peristaltiken, dvs tarmrörelserna. Jag tog pliktskyldigt medicinen en tid, men slutade efter att ha pinats av att peristaltiken ”tröskade” på en hel natt. Jag hade känt mig mycket uppblåst på kvällen. Tog en Prepulsid till natten. Men den satte igång tarmrörelser som irriterade så att jag inte kunde sova alls. Jag vandrade mest runt hela natten. Då slutade jag med den medicinen. Det är låntifrån den enda medicin jag provat som inte hjälpt. I själva verket känner läkarna än i dag ingen effektiv medicin mot IBS.
IGEN PÅ ÅBOLANDS
Hösten 1995 drabbades jag av svåra magproblem, diarre och kräkningar, samt svåra smärtor i höfterna, låren och knäna. Jag måste gå med kryckor. Jag tog kontakt med Reijo Grönfors igen, och han ordnade plats åt mig på Åbolands sjukhus. Han misstänkte en tarmbakterie, clostridium difficile. Själv misstänkte jag en allergisk reaktion. Jag hade nämligen på hösten blivit biten av en fästing. Jag fick en stor svullnad och var till en läkare som ordinerade en antibiotikakur, Amoxin 500 mg. Efter några dagar började min mage bli allt sämre. Jag avslutade kuren i förtid. Men mitt tillstånd förvärrades. Analys av tarminnehållet visade, till Grönfors överraskning, att där inte fanns några clostridiumbakterier. Efter dagarna på sjukhuset började jag må bättre och kunde småningom igen börja jobba.
Under de senaste åren har jag genomgått flera kirurgiska ingrepp. Men dem skall jag berätta om i en senare blogg. Denna är redan tillräckligt lång.
fredag 26 november 2010
VÄRLDEN HAR BLIVIT BÄTTRE
VÄRLDEN HAR BLIVIT BÄTTRE ENLIGT FN
I min blogg 10.11 (se den ovan) klagade jag över att Vasabladet inte tog in min artikel om att världen blivit fredligare. Jag hade sänt in den 30.10. Så jag lade ut artikeln på bloggen 10.11. Men, men jag var ute i ogjort väder. (Konstigt uttryck förresten!) Artikeln ingick i själva verket i Vbl mitt på debattsidan 5.11. Jag hade missat den därför att jag då var på landet och posten kom till Åbo. Jag är skyldig Vbl en ursäkt.
Samma blunder gjorde jag mig skyldig till i min blogg 5.11. Då var jag missnöjd över att Vbl inte publicerat min artikel ”Tar jordens resurser slut?” som jag hade sänt in ca två veckor tidigare. (Den finns på bloggen 5.11) I själva verket ingick artikeln, stort uppslagen och med bild, i tidningen 13.11. Ett tack till Vbl och en ursäkt för min otålighet är på sin plats.
I stället för kritik förtjänar Vasabladet beröm för att man, trots att man är en regiontidning, också tar in debattartiklar som behandlar stora globala frågor.
När man följer mediernas nyheter får man intrycket att världen är eländigare än någonsin. Bara krig, elände och ekonomiska kriser överallt. I de båda nämnda artiklarna, liksom i många andra under årens lopp, har jag försökt motverka denna ensidigt negativa bild. Jag har ständigt betonat att vi inte skall se världen i svart och vitt. Det finns mycket dåligt, men också mycket bra och positivt. Speciellt inom konsten och litteraturen tar man gärna fram konflikter och elände. Kanske är det så att personer som har en svår barndom har större benägenhet att bli konstnärer än de som har en lycklig barndom? Kanske är jag rätt optimistisk därför att min barndom på det stora hela var ganska lycklig.
Är jag helt enkelt naiv och ser världen genom rosenfärgade glasögon? Nix. Det finns en mängd undersökningar som stöder min bedömning att världen blivit fredligare och att resurserna räcker till. Lustigt nog, eller kanske medvetet av någon redaktör, innehöll Vbl 5.11, alltså samma dag som min artikel om att världen blir fredligare ingick, en notis från FNB-TT om en rapport publicerad av FN. Rapporten säger, i ett nötskal, att världen under de senaste 20 åren blivit bättre. FN gör m.a.o. samma bedömning som jag.
Rapporten, som årligen publiceras av ett FN organ, UNDP, baseras på en metod kallad Human development index. I åratal har vi mest fått höra om ekonomisk tillväxt och BNP. Detta index baseras emellertid på en mycket bredare undersökning. Man beaktar inte bara ekonomi utan också t.ex. hälsovård och utbildningsnivå. Globalt sett är de flesta människor friskare, lever längre, har högre utbildning och bättre tillgång till varor och tjänster än tidigare. På det stora hela tycks utvecklingen faktiskt innebära en förbättring för de flesta. Utvecklingen är inte bara en inveckling. Men världen blir onekligen också alltmer invecklad, vilket skapar nya risker och hotbilder.
Eftersom jag själv är övertygad om att demokrati är det bästa politiska system som vi kan leva under är jag speciellt glad över att världen blivit mycket mera demokratisk. På 1930-talet var demokratin utrotningshotad. År 1970 var endast en tredjedel av världens stater demokratier. På 1990-talet var redan ca hälften demokratier. Ökningen berodde främst på att de forna kommuniststaterna frigjorde sig från förtrycket. I dag är tre femtedelar av världens länder demokratier. Själv bedömer jag att denna utveckling kommer att fortsätta. Diktaturer är alltför instabila för att bli bestående. T.ex. Burma och Nordkorea kan inte förbli stenhårda diktaturer i evighet.
NYTT KOREAKRIG?
Jag har hävdat att ”krigens tid är förbi”. Motbevisas inte detta av spänningen mellan de båda staterna på Korea-halvön? Nordkorea skapade ju nyligen nästan hysteri i medierna i västvärlden genom att beskjuta en sydkoreansk ö med artilleri. Visserligen utgör hundra artillerigranater inget krig, men kan de inte vara inledningen till ett? Man bör då komma ihåg att det inte är särskilt länge sedan ett fruktansvärt krig utkämpades mellan dessa stater. Sydkorea hade stöd av USA och FN, Nordkorea av Kina. Under det rre år långa kriget i början av 1950-talet dödades sammanlagt ca 2,5 miljoner människor. Till all lycka använde USA aldrig kärnvapen.
Jag finner det synnerligen osannolikt att någondera sidan är beredde att riskera en upprepning av detta krig. Ingen skulle ha någon nytta av ett krig i full skala, allra minst nordkorea. Beskjutninen är i stället ett politiskt spel för gallerierna. Och det är det utfattiga ”militärlägret” Nordkorea som har behov av att hävda sig, att få uppmärksamhet. Världens intresse har under de senaste åren varit riktat på andra frågor. Nordkorea har varit en statist i bakgrunden. Nu spelar man igen huvudrollen. Landet har en ny ledare, (kommande ledare), som känner sig tvungen att ”bli sedd” och, om inte respekterad, så i alla fall fruktad. En bidragande orsak är, som vanligt, att Nordkoreas styrande elit vill ge sitt folk känslan av att vara hotat för att hindra att missnöjet riktas mot den egna regeringen. I demokratiska stater som Grekland, Irland, Island och Portugal, demonstrerar folkmassorna mot regeringen när de är missnöjda. I Nordkorea är eliten alltid rädd att folket skall rikta sitt missnöje mot den. Därför provocerar man Sydkorea och USA. Dessa är i sin tur tvugna att demonstrera sin styrka och sin beslutsamhet. Dvs de handlar precis som generalerna i Pyongyang önskar.
Hur kommer skådespelet att sluta denna gång? En mängd stater kommer att erbjuda sig som medlare i konflikten. Starka påtryckningar sker från många håll och man kommer att erbjuda Nordkorea morötter, bl.a. mathjälp, för att lugna sig. Förhandlingar kommer att inledas, men som vanligt kommer Nordkorea inte att ge efter på någon punkt och de rinner ut i sanden. Läget blir lugnare tills Nordkoreas ledare igen vill ha världens uppmärksamhet och nya morötter.
Nordkorea är som ett svart hål i dagens globaliserade värld. Vi får inte veta någonting om vad landets över 20 miljoner invånare verkligen anser. Medierna är hårdare kontrollerade än t.o.m. i Nazi-tyskland. Medan andra kommuniststater som Kina och Vietnam har öppnat sina gränser för både utländska investeringar och turister så fortsätter Nordkorea att vara världens mest slutna samhälle. En politik som i längden är ohållbar. Frågan är bara hur blodig förändringen blir när den äntligen kommer.
ÄR FINLAND I KRIG?
Frågan verkar absurd. Hur kan ett land som lever i djupaste fred också vara i krig? Det som avses är förstås att en handfull finska soldater deltar i kampen mot talibanerna i Afganistan. Afganistan är till ytan dubbelt så stort som Finland och har en befolkning som är fem gånger Finlands. Innebär en handfull soldater i detta folkhav att vi är i krig? Om svaret är ja så innebär det att massor av länder i världen i dag befinner sig i krig. Ja, det är svårt att hitta ett land som inte är i krig.
Jag kommer att tänka på H.C. Andersens saga om fjädern som till slut, efter att ryktet har stötts och blötts och skarvats, blir en hel hönsgård.
I min blogg 10.11 (se den ovan) klagade jag över att Vasabladet inte tog in min artikel om att världen blivit fredligare. Jag hade sänt in den 30.10. Så jag lade ut artikeln på bloggen 10.11. Men, men jag var ute i ogjort väder. (Konstigt uttryck förresten!) Artikeln ingick i själva verket i Vbl mitt på debattsidan 5.11. Jag hade missat den därför att jag då var på landet och posten kom till Åbo. Jag är skyldig Vbl en ursäkt.
Samma blunder gjorde jag mig skyldig till i min blogg 5.11. Då var jag missnöjd över att Vbl inte publicerat min artikel ”Tar jordens resurser slut?” som jag hade sänt in ca två veckor tidigare. (Den finns på bloggen 5.11) I själva verket ingick artikeln, stort uppslagen och med bild, i tidningen 13.11. Ett tack till Vbl och en ursäkt för min otålighet är på sin plats.
I stället för kritik förtjänar Vasabladet beröm för att man, trots att man är en regiontidning, också tar in debattartiklar som behandlar stora globala frågor.
När man följer mediernas nyheter får man intrycket att världen är eländigare än någonsin. Bara krig, elände och ekonomiska kriser överallt. I de båda nämnda artiklarna, liksom i många andra under årens lopp, har jag försökt motverka denna ensidigt negativa bild. Jag har ständigt betonat att vi inte skall se världen i svart och vitt. Det finns mycket dåligt, men också mycket bra och positivt. Speciellt inom konsten och litteraturen tar man gärna fram konflikter och elände. Kanske är det så att personer som har en svår barndom har större benägenhet att bli konstnärer än de som har en lycklig barndom? Kanske är jag rätt optimistisk därför att min barndom på det stora hela var ganska lycklig.
Är jag helt enkelt naiv och ser världen genom rosenfärgade glasögon? Nix. Det finns en mängd undersökningar som stöder min bedömning att världen blivit fredligare och att resurserna räcker till. Lustigt nog, eller kanske medvetet av någon redaktör, innehöll Vbl 5.11, alltså samma dag som min artikel om att världen blir fredligare ingick, en notis från FNB-TT om en rapport publicerad av FN. Rapporten säger, i ett nötskal, att världen under de senaste 20 åren blivit bättre. FN gör m.a.o. samma bedömning som jag.
Rapporten, som årligen publiceras av ett FN organ, UNDP, baseras på en metod kallad Human development index. I åratal har vi mest fått höra om ekonomisk tillväxt och BNP. Detta index baseras emellertid på en mycket bredare undersökning. Man beaktar inte bara ekonomi utan också t.ex. hälsovård och utbildningsnivå. Globalt sett är de flesta människor friskare, lever längre, har högre utbildning och bättre tillgång till varor och tjänster än tidigare. På det stora hela tycks utvecklingen faktiskt innebära en förbättring för de flesta. Utvecklingen är inte bara en inveckling. Men världen blir onekligen också alltmer invecklad, vilket skapar nya risker och hotbilder.
Eftersom jag själv är övertygad om att demokrati är det bästa politiska system som vi kan leva under är jag speciellt glad över att världen blivit mycket mera demokratisk. På 1930-talet var demokratin utrotningshotad. År 1970 var endast en tredjedel av världens stater demokratier. På 1990-talet var redan ca hälften demokratier. Ökningen berodde främst på att de forna kommuniststaterna frigjorde sig från förtrycket. I dag är tre femtedelar av världens länder demokratier. Själv bedömer jag att denna utveckling kommer att fortsätta. Diktaturer är alltför instabila för att bli bestående. T.ex. Burma och Nordkorea kan inte förbli stenhårda diktaturer i evighet.
NYTT KOREAKRIG?
Jag har hävdat att ”krigens tid är förbi”. Motbevisas inte detta av spänningen mellan de båda staterna på Korea-halvön? Nordkorea skapade ju nyligen nästan hysteri i medierna i västvärlden genom att beskjuta en sydkoreansk ö med artilleri. Visserligen utgör hundra artillerigranater inget krig, men kan de inte vara inledningen till ett? Man bör då komma ihåg att det inte är särskilt länge sedan ett fruktansvärt krig utkämpades mellan dessa stater. Sydkorea hade stöd av USA och FN, Nordkorea av Kina. Under det rre år långa kriget i början av 1950-talet dödades sammanlagt ca 2,5 miljoner människor. Till all lycka använde USA aldrig kärnvapen.
Jag finner det synnerligen osannolikt att någondera sidan är beredde att riskera en upprepning av detta krig. Ingen skulle ha någon nytta av ett krig i full skala, allra minst nordkorea. Beskjutninen är i stället ett politiskt spel för gallerierna. Och det är det utfattiga ”militärlägret” Nordkorea som har behov av att hävda sig, att få uppmärksamhet. Världens intresse har under de senaste åren varit riktat på andra frågor. Nordkorea har varit en statist i bakgrunden. Nu spelar man igen huvudrollen. Landet har en ny ledare, (kommande ledare), som känner sig tvungen att ”bli sedd” och, om inte respekterad, så i alla fall fruktad. En bidragande orsak är, som vanligt, att Nordkoreas styrande elit vill ge sitt folk känslan av att vara hotat för att hindra att missnöjet riktas mot den egna regeringen. I demokratiska stater som Grekland, Irland, Island och Portugal, demonstrerar folkmassorna mot regeringen när de är missnöjda. I Nordkorea är eliten alltid rädd att folket skall rikta sitt missnöje mot den. Därför provocerar man Sydkorea och USA. Dessa är i sin tur tvugna att demonstrera sin styrka och sin beslutsamhet. Dvs de handlar precis som generalerna i Pyongyang önskar.
Hur kommer skådespelet att sluta denna gång? En mängd stater kommer att erbjuda sig som medlare i konflikten. Starka påtryckningar sker från många håll och man kommer att erbjuda Nordkorea morötter, bl.a. mathjälp, för att lugna sig. Förhandlingar kommer att inledas, men som vanligt kommer Nordkorea inte att ge efter på någon punkt och de rinner ut i sanden. Läget blir lugnare tills Nordkoreas ledare igen vill ha världens uppmärksamhet och nya morötter.
Nordkorea är som ett svart hål i dagens globaliserade värld. Vi får inte veta någonting om vad landets över 20 miljoner invånare verkligen anser. Medierna är hårdare kontrollerade än t.o.m. i Nazi-tyskland. Medan andra kommuniststater som Kina och Vietnam har öppnat sina gränser för både utländska investeringar och turister så fortsätter Nordkorea att vara världens mest slutna samhälle. En politik som i längden är ohållbar. Frågan är bara hur blodig förändringen blir när den äntligen kommer.
ÄR FINLAND I KRIG?
Frågan verkar absurd. Hur kan ett land som lever i djupaste fred också vara i krig? Det som avses är förstås att en handfull finska soldater deltar i kampen mot talibanerna i Afganistan. Afganistan är till ytan dubbelt så stort som Finland och har en befolkning som är fem gånger Finlands. Innebär en handfull soldater i detta folkhav att vi är i krig? Om svaret är ja så innebär det att massor av länder i världen i dag befinner sig i krig. Ja, det är svårt att hitta ett land som inte är i krig.
Jag kommer att tänka på H.C. Andersens saga om fjädern som till slut, efter att ryktet har stötts och blötts och skarvats, blir en hel hönsgård.
onsdag 10 november 2010
VÄRLDEN HAR BLIVIT FREDLIGARE
Denna korta artikel sände jag till Vasabladet 30.10. Den publicerades inte. Jag tycker att artikeln är såpass intressant att den borde publiceras någonstans. I brist på bättre sätter jag ut den på min blogg. Samtidigt gör jag en del tillägg och preciseringar.
Jag har tidigare publicerat artiklar i vilka jag hävdat att ”Krigens tid är förbi”. Jag förutspår m.a.o. en allt fredligare framtid.
Många anser säkert att detta är blåögd optimism. Jag ber dem då att sätta ner litet tid på att studera mänsklighetens historia. Krig har mer eller mindre varit ett normalt tillstånd i de tusentals kulturer som existerat eller fortfarande existerar på vår jord. T.o.m. i djurriket förekommer olika slags krig.
Men i dagens globaliserade värld börjar krig bli något mycket onormalt.
Här är artikeln:
Den flitige kolumnisten Sture Gadd har åsikter om det mesta. Därför är det inte konstigt att en del är mindre väl genomtänkta och kontrollerade. I sin kolumn i Vbl 28.10 skrev han: ”Världen har inte blivit fredligare under de senaste decennierna.” Men där högg han i sten, vilket varje fredsforskare kan bekräfta. Världen har faktiskt blivit betydligt fredligare både relativt sett och i absoluta tal.
Redan för ett antal år sedan rapporterade fredsforskarna att antalet krig blivit färre. Det finns en mängd orsaker till detta som jag inte går in på här. Men var och en kan själv kolla i tidningarna hur många krig som pågår. Ingenstans pågår i dag ett krig av traditionell typ med arméer som står mot varandra. Under 1900-talet utkämpades massvis av sådana krig, ofta med miljoner dödsoffer. När jag var barn på 1950-talet utkämpades t.ex. koreakriget med miljoner dödsoffer, kriget i Indokina (Vietnam), en mängd frihetskrig i Afrika och revolten i Ungern för att ta de mest uppmärksammade.
Vi bör komma ihåg att de två världskrigen i främsta hand var europeiska krig. De var, kan man säga, kulmen på en urgammal tradition i Europa. De fick äntligen européerna att inse att krigens tid är förbi – även om det tog länge för denna insikt att sjunka in. Det kalla kriget gjorde väl mer än något annat att européerna insåg att ännu ett stort krig kommer att förinta hela Europa. I dag är ett fullskaligt krig mellan stater i Europa inte längre tänkbart. Det senaste traditionella kriget var, om jag är rätt underrättad, tamilkriget på Sri Lanka. I detta krig användes artilleri, pansarvagnar och stridsflyg i en traditionell offensiv som krossade tamilernas styrkor.
Ett tydligt tecken på att världen blivit fredligare är att de flesta länder har skurit ner sina väpnade styrkor. Det finns förstås undantag, t.ex. Kina som kraftigt förstärkt sin krigsmakt. Kina siktar på att bli nästa supermakt, men jag är rätt skeptisk till kinesernas möjligheter att nå det målet därför att det finns mycket stora interna problem som försvagar landet.
Det senaste traditionella kriget mellan stater var förstås USA:s och några andra staters krig för att krossa diktaturen i Irak. Det är sju år sedan och Irak börjar normaliseras. Något lika omfattande krig verkar inte troligt inom någon snar framtid.
Men kriget i Afganistan då invänder läsaren. Visst, men det är inte ett krig i traditionell mening. Det är snarare en variant av terrorism och gerillakrig. Militärt är Nato-styrkorna förkrossande överlägsna. Terrorism är förstås ingenting nytt. Men också terrorismen har minskat. Den förekommer främst i vissa regioner. I Europa och USA har vi inte på flera år upplevt en enda blodig terrorattack eller plankapning. Dessa var vanliga förr överallt i Europa. I en del områden i Afrika förekommer fortfarande en del stamkrig, religionskrig och ren anarkism. Men också i Afrika har krigen minskat.
Vi har under den senaste tiden kunnat läsa om gangsterkrig i Mexiko med tusentals offer. Detta tättbefolkade land har detsto värre en mycket lång tradition av våld. Men annars tycks också blodiga gangsterkrig bli mer sällsynta. Finland hör till de våldsammaste länderna när det gäller brott mot liv. Men också hos oss visar statistiken på en minskning. Senaste år var antalet mord och dråp färre än tidigare.
Tendensen är klar. Mänskligheten blir fredligare. Självklart är det långt kvar till total s.k. världsfred. Men det faktum att traditionella krig så gott som upphört är ju oerhört glädjande och ger skäl till optimism. Vi kan hoppas att sådana krig snart bara förekommer på bio och i dataspel.
Hans Rosing
Jag har tidigare publicerat artiklar i vilka jag hävdat att ”Krigens tid är förbi”. Jag förutspår m.a.o. en allt fredligare framtid.
Många anser säkert att detta är blåögd optimism. Jag ber dem då att sätta ner litet tid på att studera mänsklighetens historia. Krig har mer eller mindre varit ett normalt tillstånd i de tusentals kulturer som existerat eller fortfarande existerar på vår jord. T.o.m. i djurriket förekommer olika slags krig.
Men i dagens globaliserade värld börjar krig bli något mycket onormalt.
Här är artikeln:
Den flitige kolumnisten Sture Gadd har åsikter om det mesta. Därför är det inte konstigt att en del är mindre väl genomtänkta och kontrollerade. I sin kolumn i Vbl 28.10 skrev han: ”Världen har inte blivit fredligare under de senaste decennierna.” Men där högg han i sten, vilket varje fredsforskare kan bekräfta. Världen har faktiskt blivit betydligt fredligare både relativt sett och i absoluta tal.
Redan för ett antal år sedan rapporterade fredsforskarna att antalet krig blivit färre. Det finns en mängd orsaker till detta som jag inte går in på här. Men var och en kan själv kolla i tidningarna hur många krig som pågår. Ingenstans pågår i dag ett krig av traditionell typ med arméer som står mot varandra. Under 1900-talet utkämpades massvis av sådana krig, ofta med miljoner dödsoffer. När jag var barn på 1950-talet utkämpades t.ex. koreakriget med miljoner dödsoffer, kriget i Indokina (Vietnam), en mängd frihetskrig i Afrika och revolten i Ungern för att ta de mest uppmärksammade.
Vi bör komma ihåg att de två världskrigen i främsta hand var europeiska krig. De var, kan man säga, kulmen på en urgammal tradition i Europa. De fick äntligen européerna att inse att krigens tid är förbi – även om det tog länge för denna insikt att sjunka in. Det kalla kriget gjorde väl mer än något annat att européerna insåg att ännu ett stort krig kommer att förinta hela Europa. I dag är ett fullskaligt krig mellan stater i Europa inte längre tänkbart. Det senaste traditionella kriget var, om jag är rätt underrättad, tamilkriget på Sri Lanka. I detta krig användes artilleri, pansarvagnar och stridsflyg i en traditionell offensiv som krossade tamilernas styrkor.
Ett tydligt tecken på att världen blivit fredligare är att de flesta länder har skurit ner sina väpnade styrkor. Det finns förstås undantag, t.ex. Kina som kraftigt förstärkt sin krigsmakt. Kina siktar på att bli nästa supermakt, men jag är rätt skeptisk till kinesernas möjligheter att nå det målet därför att det finns mycket stora interna problem som försvagar landet.
Det senaste traditionella kriget mellan stater var förstås USA:s och några andra staters krig för att krossa diktaturen i Irak. Det är sju år sedan och Irak börjar normaliseras. Något lika omfattande krig verkar inte troligt inom någon snar framtid.
Men kriget i Afganistan då invänder läsaren. Visst, men det är inte ett krig i traditionell mening. Det är snarare en variant av terrorism och gerillakrig. Militärt är Nato-styrkorna förkrossande överlägsna. Terrorism är förstås ingenting nytt. Men också terrorismen har minskat. Den förekommer främst i vissa regioner. I Europa och USA har vi inte på flera år upplevt en enda blodig terrorattack eller plankapning. Dessa var vanliga förr överallt i Europa. I en del områden i Afrika förekommer fortfarande en del stamkrig, religionskrig och ren anarkism. Men också i Afrika har krigen minskat.
Vi har under den senaste tiden kunnat läsa om gangsterkrig i Mexiko med tusentals offer. Detta tättbefolkade land har detsto värre en mycket lång tradition av våld. Men annars tycks också blodiga gangsterkrig bli mer sällsynta. Finland hör till de våldsammaste länderna när det gäller brott mot liv. Men också hos oss visar statistiken på en minskning. Senaste år var antalet mord och dråp färre än tidigare.
Tendensen är klar. Mänskligheten blir fredligare. Självklart är det långt kvar till total s.k. världsfred. Men det faktum att traditionella krig så gott som upphört är ju oerhört glädjande och ger skäl till optimism. Vi kan hoppas att sådana krig snart bara förekommer på bio och i dataspel.
Hans Rosing
fredag 5 november 2010
TAR RESURSERNA SLUT?
TAR JORDENS RESURSER SLUT?
I slutet av 1960-talet publicerade en grupp forskare, som gick under benämningen Romklubben, ett antal alarmerande rapporter som hävdade att en del råvaror håller på att ta slut och att priserna därför kommer att skjuta i höjden. Rapporterna fick - förstås – stor uppmärksamhet i medierna. Själv var jag rätt så kritisk och ansåg att Romklubben kraftigt överdrev riskerna. Jag skrev också artiklar om detta.
Det visade sig med åren att rapporterna faktiskt var, inte bara överdrivna, utan direkt felaktiga. Råvarorna tog ingalunda slut, utan de blev tvärtom billigare.
Sedan den tiden har jag varit skeptisk till alla larmrapporter om att den ena eller andra råvaran tar slut. Själv skrev jag i början av 1980-talet en artikel där jag varnade för att oljan tar slut. Det var några år efter den s.k. oljekrisen 1973. Den gången misstog jag mig grundligt. Sedan dess betraktar jag alla prognoser om att oljan håller på att ta slut med skepsis. Sådana prognoser publiceras då och då och väcker förstås uppmärksamhet. Många tänker att denna gång stämmer det. Tja, någon gång kommer det väl att stämma. Men för närvarande tycks det inte vara någon brist på olja.
Artikeln nedan erbjöd jag till Vasabladet för ett par veckor sedan. Till dags dato har den inte publicerats. Tyvärr har Vbl minskat utrymmet för dylika artiklar. Det är den allmänna trenden i dagens samhälle. Sensationer, skvaller, ja, seriös debatt nej. Domedagsprofetior, ja, realistiska bedömningar, nej. Sorgligt.
Här är artikeln:
Den 14 oktober kunde man i tidningarna läsa att WWF (World Wildlife Fund) gett ut sin årliga rapport om användningen av jordens resurser. Liknande rapporter har publicerats i 12 år och med samma dystra slutsatser. Det går åt skogen, inte bara för de vilda djuren utan också för människan. Jordens befolkning på ca 6,8 miljarder konsumerar mera resurser än vad naturen kan förnya. Det behövs drygt ett och ett halvt jordklot för att upprätthålla vår livsstil.
Som vanligt väckte rapporten knappt mer än en gäspning i vårt land. Ingen debatt, ingen diskussion. I republiken har man viktigare saker att avhandla såsom f.d. statsministerns agerande och huruvida bögar skall få gifta sig i kyrkan.
Den 21 augusti kunde man läsa att jordens folk då redan utnyttjat de årligen förnybara resurserna. Då var det en annan amerikansk (grön) organisation the Global Footprint Network som hade gjort beräkningarna. Forskare Tuomas Mattila vid Finlands miljöcentral förkunnade att om alla människor på jorden skulle konsumera som vi finländare så skulle det behövas 3,5 jordklot.
Men hur är det möjligt att jordens befolkning ökar med 50 miljoner varje år, att Kinas BNP ökar med enorma 8%, att BNP i de flesta länder ökar osv om jordens resurser inte räcker till? Vi har ju ingalunda mer än detta enda jordklot till vårt förfogande.
Beräkningarna är naturligtvis rent teoretiska, baserade på statistisk (mer eller mindre pålitlig) och på en mängd mer eller mindre rimliga antaganden. Avsikten är i första hand politisk, att påverka politiker och vanligt folk i en grönare riktning. Man bör inse att det finns en mängd andra både nationella och internationella organisationer som kommer fram till andra resultat.
Vad är då sanning? Eller finns det alls någon sanning i denna fråga? Det sägs t.ex. att om alla levde som vi finländare så skulle det behövas flere jordklot. Men samtidigt lever mer än en miljon finländare, pensionärer, arbetslösa, handikappade, studerande, ensamförsörjande föräldrar osv ytterligt sparsamt. Globalt sett lever ca 1000 miljoner på svältgränsen. Å andra sidan har ungenfär lika många betydande övervikt. Man skall inte heller glömma bort de hundratals miljoner husdjur som också skall ha mat och omvårdnad.
Det s.k. ekologiska fotspåret för en genomsnittsfinländare sägs vara ca 6 hektar. Men samtidigt anges den ekologiskt tillgängliga ytan vara dubbelt större, dvs 13 hektar. Å ena sidan konsumerar vi alldeles för mycket, å andra sidan utnyttjar vi endast ca hälften av de ekologiskt tillgängliga resurserna. Hur går detta ihop? Vad är det för mening med att uppmana finländare att äta kött högst en gång i veckan när resurserna gott räcker för kött varje dag? De miljoner som svälter i Afrika och Asien blir ju inte mättare av att vi äter mindre kött. Logik ersätts ofta av grumlig retorik och naiv ideologi.
Enligt min bedömning utnyttjar mänskligheten fortfarande bara en liten del av de resurser som faktiskt är tillgängliga. Vi i Finland satsar t.ex. några miljoner på att ta till vara den ynkliga lilla mängd solenergi som förunnas vårt nordliga, kalla, mörka land. Stora delar av jordklotet är däremot välsignade med enorma mängder solenergi. Enbart Sahara är lika stort som hela Europa. En liten del av den energi som dagligen hettar upp öknen till 50 grader eller mer skulle räcka för hela världens behov. Tekniken finns, men den politiska viljan saknas. Jag läste nyligen att det i Brasilien finns ca 400 miljoner hektar odlingsbara savannområden. Endast ca 50 miljoner används i dag. Före revolutionen 1917 producerade det ryska jordbruket ett stort överskott som exporterades. Med moderna metoder kunde den bördiga jorden i södra Ryssland och i Ukraina ge mångdubbelt större skördar. Men vi skall inte heller glömma att vårt eget jordbruk systematiskt körts ner under tiotals år. Orsaken var att bönderna producerade mycket mer än vi kunde konsumera. I dag importerar vi en hel del mat från länder såsom t.ex. Danmark där det ekologiska fotspåret per individ mångdubbelt överskrider den tillgängliga arealen. I decennier har vi fått höra att oljan tar slut. Hur det än är med den saken så räcker reserverna av stenkol i århundraden. Kärnkraften är i princip evig.
Svaret på rubrikens fråga är alltså nej.
Hans Rosing
Vetenskapsfilosof
I slutet av 1960-talet publicerade en grupp forskare, som gick under benämningen Romklubben, ett antal alarmerande rapporter som hävdade att en del råvaror håller på att ta slut och att priserna därför kommer att skjuta i höjden. Rapporterna fick - förstås – stor uppmärksamhet i medierna. Själv var jag rätt så kritisk och ansåg att Romklubben kraftigt överdrev riskerna. Jag skrev också artiklar om detta.
Det visade sig med åren att rapporterna faktiskt var, inte bara överdrivna, utan direkt felaktiga. Råvarorna tog ingalunda slut, utan de blev tvärtom billigare.
Sedan den tiden har jag varit skeptisk till alla larmrapporter om att den ena eller andra råvaran tar slut. Själv skrev jag i början av 1980-talet en artikel där jag varnade för att oljan tar slut. Det var några år efter den s.k. oljekrisen 1973. Den gången misstog jag mig grundligt. Sedan dess betraktar jag alla prognoser om att oljan håller på att ta slut med skepsis. Sådana prognoser publiceras då och då och väcker förstås uppmärksamhet. Många tänker att denna gång stämmer det. Tja, någon gång kommer det väl att stämma. Men för närvarande tycks det inte vara någon brist på olja.
Artikeln nedan erbjöd jag till Vasabladet för ett par veckor sedan. Till dags dato har den inte publicerats. Tyvärr har Vbl minskat utrymmet för dylika artiklar. Det är den allmänna trenden i dagens samhälle. Sensationer, skvaller, ja, seriös debatt nej. Domedagsprofetior, ja, realistiska bedömningar, nej. Sorgligt.
Här är artikeln:
Den 14 oktober kunde man i tidningarna läsa att WWF (World Wildlife Fund) gett ut sin årliga rapport om användningen av jordens resurser. Liknande rapporter har publicerats i 12 år och med samma dystra slutsatser. Det går åt skogen, inte bara för de vilda djuren utan också för människan. Jordens befolkning på ca 6,8 miljarder konsumerar mera resurser än vad naturen kan förnya. Det behövs drygt ett och ett halvt jordklot för att upprätthålla vår livsstil.
Som vanligt väckte rapporten knappt mer än en gäspning i vårt land. Ingen debatt, ingen diskussion. I republiken har man viktigare saker att avhandla såsom f.d. statsministerns agerande och huruvida bögar skall få gifta sig i kyrkan.
Den 21 augusti kunde man läsa att jordens folk då redan utnyttjat de årligen förnybara resurserna. Då var det en annan amerikansk (grön) organisation the Global Footprint Network som hade gjort beräkningarna. Forskare Tuomas Mattila vid Finlands miljöcentral förkunnade att om alla människor på jorden skulle konsumera som vi finländare så skulle det behövas 3,5 jordklot.
Men hur är det möjligt att jordens befolkning ökar med 50 miljoner varje år, att Kinas BNP ökar med enorma 8%, att BNP i de flesta länder ökar osv om jordens resurser inte räcker till? Vi har ju ingalunda mer än detta enda jordklot till vårt förfogande.
Beräkningarna är naturligtvis rent teoretiska, baserade på statistisk (mer eller mindre pålitlig) och på en mängd mer eller mindre rimliga antaganden. Avsikten är i första hand politisk, att påverka politiker och vanligt folk i en grönare riktning. Man bör inse att det finns en mängd andra både nationella och internationella organisationer som kommer fram till andra resultat.
Vad är då sanning? Eller finns det alls någon sanning i denna fråga? Det sägs t.ex. att om alla levde som vi finländare så skulle det behövas flere jordklot. Men samtidigt lever mer än en miljon finländare, pensionärer, arbetslösa, handikappade, studerande, ensamförsörjande föräldrar osv ytterligt sparsamt. Globalt sett lever ca 1000 miljoner på svältgränsen. Å andra sidan har ungenfär lika många betydande övervikt. Man skall inte heller glömma bort de hundratals miljoner husdjur som också skall ha mat och omvårdnad.
Det s.k. ekologiska fotspåret för en genomsnittsfinländare sägs vara ca 6 hektar. Men samtidigt anges den ekologiskt tillgängliga ytan vara dubbelt större, dvs 13 hektar. Å ena sidan konsumerar vi alldeles för mycket, å andra sidan utnyttjar vi endast ca hälften av de ekologiskt tillgängliga resurserna. Hur går detta ihop? Vad är det för mening med att uppmana finländare att äta kött högst en gång i veckan när resurserna gott räcker för kött varje dag? De miljoner som svälter i Afrika och Asien blir ju inte mättare av att vi äter mindre kött. Logik ersätts ofta av grumlig retorik och naiv ideologi.
Enligt min bedömning utnyttjar mänskligheten fortfarande bara en liten del av de resurser som faktiskt är tillgängliga. Vi i Finland satsar t.ex. några miljoner på att ta till vara den ynkliga lilla mängd solenergi som förunnas vårt nordliga, kalla, mörka land. Stora delar av jordklotet är däremot välsignade med enorma mängder solenergi. Enbart Sahara är lika stort som hela Europa. En liten del av den energi som dagligen hettar upp öknen till 50 grader eller mer skulle räcka för hela världens behov. Tekniken finns, men den politiska viljan saknas. Jag läste nyligen att det i Brasilien finns ca 400 miljoner hektar odlingsbara savannområden. Endast ca 50 miljoner används i dag. Före revolutionen 1917 producerade det ryska jordbruket ett stort överskott som exporterades. Med moderna metoder kunde den bördiga jorden i södra Ryssland och i Ukraina ge mångdubbelt större skördar. Men vi skall inte heller glömma att vårt eget jordbruk systematiskt körts ner under tiotals år. Orsaken var att bönderna producerade mycket mer än vi kunde konsumera. I dag importerar vi en hel del mat från länder såsom t.ex. Danmark där det ekologiska fotspåret per individ mångdubbelt överskrider den tillgängliga arealen. I decennier har vi fått höra att oljan tar slut. Hur det än är med den saken så räcker reserverna av stenkol i århundraden. Kärnkraften är i princip evig.
Svaret på rubrikens fråga är alltså nej.
Hans Rosing
Vetenskapsfilosof
lördag 23 oktober 2010
POLARISARNA ÅR 2010
POLARISARNA ÅR 2010
Den som läser mina bloggar vet att debatten kring växthusteorin är ett av mina stora intressen. Under det senaste året tycks debatten ha mattats av. En orsak är väl att senaste vinter, i motsats till vad vi borde vänta, var ovanligt kall. Om kommande vinter också blir kall ökar säkert skepsisen. Blir den ovanligt varm går det tvärtom.
För att en teori skall kunna kallas vetenskaplig måste den ha s.k. testningsimplikationer. Det betyder att man logiskt måste kunna härleda konkreta, testbara konsekvenser från teorin. Problemet med växthusteorin är att den inte har några testningsimplikationer på kort sikt. Det finns inga observationer som vi kan göra i dag som klart skulle antingen bevisa eller motbevisa teorin. Den kalla vintern bevisar lika litet som den varma sommaren någonting alls.
Det finns dock en svag implikation. Teorin säger att uppvärmningen är störst på de nordliga breddgraderna, t.ex. i Finland. Härav följer att nordpolens isar borde smälta mer och mer för varje år. Så har faktiskt skett under många år. Detta har med rätta setts som ett starkt stöd för teorins riktighet. Under de senaste åren har en rad klimatologer förutspått att ishavet snart kommer att vara isfritt i slutet av sommaren. I Vasabladet 5.4 2006 kunde man läsa att forskare i USA slår larm: Grönlands glaciärer smälter alarmerande snabbt. Professor Gordon Hamilton varnade för katastrofala konsekvenser genom att världshavens yta stiger. I år har det dock varit tämligen tyst om Grönland. I Vasabladet 30.10 2007 rapporterades om finländsk forskning. Jari Haapala vid Havsforskningsinstitutet beräknade att polarisarna kan smälta helt redan om drygt tio år. Men det amerikanska glaciologen Mark Serreze var betydligt djärvare. Han varnade följande år för att ishavet kan svalla fritt i september samma år. (Han högg som vi nu vet i sten så det skrällde). Senaste år hävdade den brittiska forskaren Pen Hadow att ishavet kommer att vara isfritt om somrarna inom mindre än tio år. Forskarna själva tycks alltså vara ytterst oeniga. Deras förutsägelser är formodligen inte mer än gissningar på basen av statistiska trender.
Sedan dess har det varit ganska tyst om polarisarna.
Jag behöver väl inte säga att jag varje höst med stort intresse väntar på årets siffror om hur mycket isen smält. I år blev det i alla fall inget rekord. Men hur det ser ut om tio år är en annan historia. Den som lever får se.
Kan det vara så att avsmältningen stannat av? Kan det vara så att uppvärmningen stannat av? Eller är det bara frågan om en tillfällig inbromsning som snart följs av snabb avsmältning? Jag skulle ge mycket för att få veta svaret.
Artikeln nedan publicerades i Åbo Underrättelser 21.10 i år.
POLARISARNA SMALT INTE I ÅR HELLER
Detta år kommer enligt klimatexperterna att bli ett av de varmaste hittills. Den kände amerikanske klimatologen James Hansen förutspådde redan för ett år sedan att år 2010 blir det varmaste sedan man började mäta 1880. Man skulle därför vänta sig att polarisarna krympt mer än någonsin tidigare denna sommar. Det tidigare rekordet är från år 2007 då isarnas areal i mitten av september, när den var som minst, omfattade 4,25 miljoner kvadratkilometer. I själva verket förutspådde en del forskare då att norra ishavet inom några år kommer att svalla fritt i slutet av sommaren.
Men nej! Följande år hade den minsta utsträckningen ökat till 4,52 och senaste år till hela 5,1 miljoner kvadratkilometer. I år rapporterade det amerikanska institutet för isforskning i Boulder, Colorado på basen av satellitmätningar en minsta utsträckning på 4,76. Med den här takten kommer det att dröja ett bra tag innan isarna försvinner helt under sommaren!
Kan man dra några slutsatser av dessa siffror? Man bör veta att alla klimatmodeller säger att den globala uppvärmningen är störst i de nordliga områdena. Om avsmältningen faktiskt avstannat så betyder det att modellerna innehåller allvarliga fel. Men att avsmältningen varit mindre än väntat tre år i rad bevisar, desto värre, ännu ingenting. Vi måste ge oss till tåls några somrar till. Personligen förutspår jag att avsmältningen nästa år blir något mindre än i år. Isbjörnarna har tills vidare fast is under tassarna. Däremot förefaller det som om klimatforskarna vore ute på svag is.
Hans Rosing
Västanfjärd
Den som läser mina bloggar vet att debatten kring växthusteorin är ett av mina stora intressen. Under det senaste året tycks debatten ha mattats av. En orsak är väl att senaste vinter, i motsats till vad vi borde vänta, var ovanligt kall. Om kommande vinter också blir kall ökar säkert skepsisen. Blir den ovanligt varm går det tvärtom.
För att en teori skall kunna kallas vetenskaplig måste den ha s.k. testningsimplikationer. Det betyder att man logiskt måste kunna härleda konkreta, testbara konsekvenser från teorin. Problemet med växthusteorin är att den inte har några testningsimplikationer på kort sikt. Det finns inga observationer som vi kan göra i dag som klart skulle antingen bevisa eller motbevisa teorin. Den kalla vintern bevisar lika litet som den varma sommaren någonting alls.
Det finns dock en svag implikation. Teorin säger att uppvärmningen är störst på de nordliga breddgraderna, t.ex. i Finland. Härav följer att nordpolens isar borde smälta mer och mer för varje år. Så har faktiskt skett under många år. Detta har med rätta setts som ett starkt stöd för teorins riktighet. Under de senaste åren har en rad klimatologer förutspått att ishavet snart kommer att vara isfritt i slutet av sommaren. I Vasabladet 5.4 2006 kunde man läsa att forskare i USA slår larm: Grönlands glaciärer smälter alarmerande snabbt. Professor Gordon Hamilton varnade för katastrofala konsekvenser genom att världshavens yta stiger. I år har det dock varit tämligen tyst om Grönland. I Vasabladet 30.10 2007 rapporterades om finländsk forskning. Jari Haapala vid Havsforskningsinstitutet beräknade att polarisarna kan smälta helt redan om drygt tio år. Men det amerikanska glaciologen Mark Serreze var betydligt djärvare. Han varnade följande år för att ishavet kan svalla fritt i september samma år. (Han högg som vi nu vet i sten så det skrällde). Senaste år hävdade den brittiska forskaren Pen Hadow att ishavet kommer att vara isfritt om somrarna inom mindre än tio år. Forskarna själva tycks alltså vara ytterst oeniga. Deras förutsägelser är formodligen inte mer än gissningar på basen av statistiska trender.
Sedan dess har det varit ganska tyst om polarisarna.
Jag behöver väl inte säga att jag varje höst med stort intresse väntar på årets siffror om hur mycket isen smält. I år blev det i alla fall inget rekord. Men hur det ser ut om tio år är en annan historia. Den som lever får se.
Kan det vara så att avsmältningen stannat av? Kan det vara så att uppvärmningen stannat av? Eller är det bara frågan om en tillfällig inbromsning som snart följs av snabb avsmältning? Jag skulle ge mycket för att få veta svaret.
Artikeln nedan publicerades i Åbo Underrättelser 21.10 i år.
POLARISARNA SMALT INTE I ÅR HELLER
Detta år kommer enligt klimatexperterna att bli ett av de varmaste hittills. Den kände amerikanske klimatologen James Hansen förutspådde redan för ett år sedan att år 2010 blir det varmaste sedan man började mäta 1880. Man skulle därför vänta sig att polarisarna krympt mer än någonsin tidigare denna sommar. Det tidigare rekordet är från år 2007 då isarnas areal i mitten av september, när den var som minst, omfattade 4,25 miljoner kvadratkilometer. I själva verket förutspådde en del forskare då att norra ishavet inom några år kommer att svalla fritt i slutet av sommaren.
Men nej! Följande år hade den minsta utsträckningen ökat till 4,52 och senaste år till hela 5,1 miljoner kvadratkilometer. I år rapporterade det amerikanska institutet för isforskning i Boulder, Colorado på basen av satellitmätningar en minsta utsträckning på 4,76. Med den här takten kommer det att dröja ett bra tag innan isarna försvinner helt under sommaren!
Kan man dra några slutsatser av dessa siffror? Man bör veta att alla klimatmodeller säger att den globala uppvärmningen är störst i de nordliga områdena. Om avsmältningen faktiskt avstannat så betyder det att modellerna innehåller allvarliga fel. Men att avsmältningen varit mindre än väntat tre år i rad bevisar, desto värre, ännu ingenting. Vi måste ge oss till tåls några somrar till. Personligen förutspår jag att avsmältningen nästa år blir något mindre än i år. Isbjörnarna har tills vidare fast is under tassarna. Däremot förefaller det som om klimatforskarna vore ute på svag is.
Hans Rosing
Västanfjärd
fredag 22 oktober 2010
STOREBROR I SEPTIKBRUNNEN
STOREBROR I SEPTIKBRUNNEN ELLER FÖRORDNINGEN OM AVLOPPSVATTEN
Under de senaste decennierna har vi fått allt fler lagar och förordningar för att skydda miljön. I allmänhet har dessa varit kloka och genomtänkta och naturen har blivit allt renare. Men det som vi alltmer borde diskutera är var vi skall dra gränsen? Hur mycket makt och befogenheter skall vi ge miljötjänstemännen? Hur mycket skall vi betala för en renare miljö? Vem skall betala? Och varför tillåts vissa skadliga verksamheter såsom att flyga och köra bil i onödan medan andra mindre skadliga förbjuds? Varför drabbas vissa, vanligen med låga inkomster, medan andra betydligt rikare kan göra som de vill? Dessa frågor har aktualiserats genom den omtvistade förordningen om avfallsvattnet från år 2004. Själv ansåg jag redan från början att gränsen hade överskridits genom denna förordning. I nedanstående artikel som publicerades i Hufvudstadsbladet 19.10 förklarar jag min ståndpunkt.
Jag tycker att miljömyndigheterna alltmer börjar få en karaktär av Storebror. Det finns t.o.m. en viss tendens till vad vi kunde kalla ”miljöfascism”. Eller har jag fel? Vad tycker du?
VEM VINNER PÅ FÖRORDNINGEN OM AVLOPPSVATTEN?
Statens lagar och förordningar, som alltmer inskränker vår frihet, väcker sällan någon entusiasm hos medborgarna. Men förordningen om avloppsvattnet tar nog priset i detta avseende. Förordningen, som trädde i kraft 1.1 2004 har orsakat osäkerhet, oro, förvirring och fått många att göra dyra inveseringar i dåligt fungerande reningsanläggningar. Många är rent förbannade och underblåser det s.k. politikerföraktet. För de gröna är förordningen direkt pinsam.
Under de senaste årtiondena har statsmakten skapat en snårskog av lagar och förordningar gällande miljön. Samtidigt har ett stort antal tjänster inrättats för att övervaka att påbuden följs men också för forskning och utveckling. Vi har fått en miljöbyråkrati vid sidan av alla andra byråkratier. I allmänhet har de nya inskränkningarna godtagits av folket utan större missnöje. Det ligger i allas intresse att vi har rena sjöar, vattendrag och hav, att luften vi andas är ren, att skräp inte kastas var som helst, att vi återvinner etc. Till en början riktades åtgärderna mot industrin samt mot städer och tätorter, men när dessa utsläpp minskat har miljöbyråktatins intresse alltmer flyttats till glesbygden och skärgården. Traditionellt har folk i glesbygden själva fått bestämma och ta ansvar för sin närmiljö. Och det har fungerat bra i århundraden.
Det har länge varit tydligt att miljöbyråkraterna varit på kollisionskurs med befolkningen i glesbygden. En del åtgärder har dock godkänts utan större problem. Avfallshaneringen i glesbygden är mestadels välordnad. Fastigheternas ägare betalar utan att knota. De som både har bostad i en tätort och en sommarstuga måste betala dubbla avgifter. I vissa fall är avgifterna absurda. Själv har jag betalat 70€ för en stuga som på sin höjd bebos två veckor per sommar. Trots att jag och min fru producerar ytterst litet avfall har vi i flera år betalat avfallsavgift för tre lägenheter.
Miljöbyråkraterna hamnade, som de flesta torde veta, i direkt kollision med skärgårdsbefolkningen när det gällde gråsälen och storskarven. Såväl yrkes- som hobbyfiskare drabbades hårt. Sälarna åt inte bara upp laxen utan förstörde också redskapen. Storskarven satte i sig stora mängder abborre och gös som hör till de viktigaste fiskarna. Nu har byråkraterna visserligen pressats till att ge efter en smula så att en viss avskjutning är tillåten, s.k. skyddsjakt. Frågan handlar mera om prestige och makt än om skydd av naturen. Miljötjänstemännen vill hävda sitt revir. Samtidigt som miljöbyråkraterna skyddar djur som gör stor skada för för folk i glesbygderna satsar de stora summor på att utrota andra djur, t.ex. mårdhunden och minken, som inte gör någon större skada för människan.
Självklart finns det en mängd hot mot naturen fortfarande. Man brukar nämna den ständigt ökande biltrafiken, nya vägar, oljetransporter, flygtrafiken, nya flygfält, den ständigt ökande konsumtionen, idrottshallar som är uppvärmda året runt, simhallar som är behagligt varma när det är -20 grader ute osv osv. Och nu när tillväxten tar fart igen kan vi vänta fortsatt utveckling i samma riktning. Detta tycks dock inte bekymra miljöministeriet. Varför?
Vad har detta med avloppsvattenförordningen att göra? Den är en del i ett större sammanhang, i ett mönster som blir allt tydligare. Miljöbyråkratin har blivit en del av etablissemanget. Den går hand i hand med industrin, företagarna och forskningen. Den starka satsningen på vindkraft är ett aktuellt exempel. Här öppnas möjligheter för projekt i miljardklassen. Att man tidigare varit mån om att skydda skärgårdsmiljön glöms bort. Förr skulle den traditionella profilen bevaras. Så är det tydligen inte längre. Lågenergilamporna är ett annat exempel. Förr var kvicksilver ett svårt hot i miljön. Nu öppnas emellertid en marknad som rör sig om miljarder. Då är kvicksilver inte längre så farligt.
I åratal har man i glesbygden skött sitt avloppsvatten utan inblandning av byråkraterna och de gröna i Helsigfors. Några större olägenheter har detta sällan medfört. (Vi talar inte här om jordbruket). Verksamhetsledare Bernt Nordman lägger i Hbl 8.10 skulden på företagarna i branschen som ”fått härja fritt med massiv desinformation” för att sälja dyra anläggningar. Men i själva verket är det tjänstemännen på miljöministeriet som är skyldiga till det kaos och den oreda som uppstått. Nordman anser att miljöförvaltningen borde stärkas avsevärt. I klartext vill han ha betydligt flere miljöbyråkrater. Snarare borde denna byråkrati skäras ner kraftigt och pengarna och resurserna satsas på vård av sjuka och gamla.
Under de senaste decennierna har vi fått allt fler lagar och förordningar för att skydda miljön. I allmänhet har dessa varit kloka och genomtänkta och naturen har blivit allt renare. Men det som vi alltmer borde diskutera är var vi skall dra gränsen? Hur mycket makt och befogenheter skall vi ge miljötjänstemännen? Hur mycket skall vi betala för en renare miljö? Vem skall betala? Och varför tillåts vissa skadliga verksamheter såsom att flyga och köra bil i onödan medan andra mindre skadliga förbjuds? Varför drabbas vissa, vanligen med låga inkomster, medan andra betydligt rikare kan göra som de vill? Dessa frågor har aktualiserats genom den omtvistade förordningen om avfallsvattnet från år 2004. Själv ansåg jag redan från början att gränsen hade överskridits genom denna förordning. I nedanstående artikel som publicerades i Hufvudstadsbladet 19.10 förklarar jag min ståndpunkt.
Jag tycker att miljömyndigheterna alltmer börjar få en karaktär av Storebror. Det finns t.o.m. en viss tendens till vad vi kunde kalla ”miljöfascism”. Eller har jag fel? Vad tycker du?
VEM VINNER PÅ FÖRORDNINGEN OM AVLOPPSVATTEN?
Statens lagar och förordningar, som alltmer inskränker vår frihet, väcker sällan någon entusiasm hos medborgarna. Men förordningen om avloppsvattnet tar nog priset i detta avseende. Förordningen, som trädde i kraft 1.1 2004 har orsakat osäkerhet, oro, förvirring och fått många att göra dyra inveseringar i dåligt fungerande reningsanläggningar. Många är rent förbannade och underblåser det s.k. politikerföraktet. För de gröna är förordningen direkt pinsam.
Under de senaste årtiondena har statsmakten skapat en snårskog av lagar och förordningar gällande miljön. Samtidigt har ett stort antal tjänster inrättats för att övervaka att påbuden följs men också för forskning och utveckling. Vi har fått en miljöbyråkrati vid sidan av alla andra byråkratier. I allmänhet har de nya inskränkningarna godtagits av folket utan större missnöje. Det ligger i allas intresse att vi har rena sjöar, vattendrag och hav, att luften vi andas är ren, att skräp inte kastas var som helst, att vi återvinner etc. Till en början riktades åtgärderna mot industrin samt mot städer och tätorter, men när dessa utsläpp minskat har miljöbyråktatins intresse alltmer flyttats till glesbygden och skärgården. Traditionellt har folk i glesbygden själva fått bestämma och ta ansvar för sin närmiljö. Och det har fungerat bra i århundraden.
Det har länge varit tydligt att miljöbyråkraterna varit på kollisionskurs med befolkningen i glesbygden. En del åtgärder har dock godkänts utan större problem. Avfallshaneringen i glesbygden är mestadels välordnad. Fastigheternas ägare betalar utan att knota. De som både har bostad i en tätort och en sommarstuga måste betala dubbla avgifter. I vissa fall är avgifterna absurda. Själv har jag betalat 70€ för en stuga som på sin höjd bebos två veckor per sommar. Trots att jag och min fru producerar ytterst litet avfall har vi i flera år betalat avfallsavgift för tre lägenheter.
Miljöbyråkraterna hamnade, som de flesta torde veta, i direkt kollision med skärgårdsbefolkningen när det gällde gråsälen och storskarven. Såväl yrkes- som hobbyfiskare drabbades hårt. Sälarna åt inte bara upp laxen utan förstörde också redskapen. Storskarven satte i sig stora mängder abborre och gös som hör till de viktigaste fiskarna. Nu har byråkraterna visserligen pressats till att ge efter en smula så att en viss avskjutning är tillåten, s.k. skyddsjakt. Frågan handlar mera om prestige och makt än om skydd av naturen. Miljötjänstemännen vill hävda sitt revir. Samtidigt som miljöbyråkraterna skyddar djur som gör stor skada för för folk i glesbygderna satsar de stora summor på att utrota andra djur, t.ex. mårdhunden och minken, som inte gör någon större skada för människan.
Självklart finns det en mängd hot mot naturen fortfarande. Man brukar nämna den ständigt ökande biltrafiken, nya vägar, oljetransporter, flygtrafiken, nya flygfält, den ständigt ökande konsumtionen, idrottshallar som är uppvärmda året runt, simhallar som är behagligt varma när det är -20 grader ute osv osv. Och nu när tillväxten tar fart igen kan vi vänta fortsatt utveckling i samma riktning. Detta tycks dock inte bekymra miljöministeriet. Varför?
Vad har detta med avloppsvattenförordningen att göra? Den är en del i ett större sammanhang, i ett mönster som blir allt tydligare. Miljöbyråkratin har blivit en del av etablissemanget. Den går hand i hand med industrin, företagarna och forskningen. Den starka satsningen på vindkraft är ett aktuellt exempel. Här öppnas möjligheter för projekt i miljardklassen. Att man tidigare varit mån om att skydda skärgårdsmiljön glöms bort. Förr skulle den traditionella profilen bevaras. Så är det tydligen inte längre. Lågenergilamporna är ett annat exempel. Förr var kvicksilver ett svårt hot i miljön. Nu öppnas emellertid en marknad som rör sig om miljarder. Då är kvicksilver inte längre så farligt.
I åratal har man i glesbygden skött sitt avloppsvatten utan inblandning av byråkraterna och de gröna i Helsigfors. Några större olägenheter har detta sällan medfört. (Vi talar inte här om jordbruket). Verksamhetsledare Bernt Nordman lägger i Hbl 8.10 skulden på företagarna i branschen som ”fått härja fritt med massiv desinformation” för att sälja dyra anläggningar. Men i själva verket är det tjänstemännen på miljöministeriet som är skyldiga till det kaos och den oreda som uppstått. Nordman anser att miljöförvaltningen borde stärkas avsevärt. I klartext vill han ha betydligt flere miljöbyråkrater. Snarare borde denna byråkrati skäras ner kraftigt och pengarna och resurserna satsas på vård av sjuka och gamla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)