Denna artikel ingick i Vasabladet 29.1 2017.

HUR MÅNGA BORDE VI VARA?

Senaste år föddes drygt 52 000 barn i vårt land. Men under samma tid avled drygt 53 000 personer. Folkmängden i vårt land minskade med andra ord med omkring 1 000 personer. Men på grund av inflyttning ökade folkmängden i alla fall med omkring 13 000 personer.

Är den låga nativiteten något att oroa sig för? Borde våra kvinnor uppmuntras att föda fler barn? Knappast. Det viktiga är att varje barn är välkommet och får allt det som vi i dag förväntar oss: god och gratis utbildning, god och billig hälsovård, en bostad utan mögel och gifter i luften, hälsosam mat till rimligt pris, ett stimulerande jobb med rimlig lön, möjlighet till en berikande fritid och en trygg ålderdom. Och vi skall inte glömma en ren, mångsidig, artrik natur och skärgård.

Detta är ingen liten beställning. Endast en minoritet av världens befolkning kan i dag leva ett sådant liv. Varje individ behöver betydande resurser och producerar stora mängder avfall. Ju fler människor det finns i ett land desto större blir belastningen på resurserna och naturen. Någon gång i slutet av sommaren i år kommer vi igen att få läsa att mänskligheten redan konsumerat resurser som teoretiskt motsvarar ett och ett halvt jordklot. Ur det perspektivet är vi med vår låga folkökning bland de minst skyldiga.

Sverige har en högre nativitet, men framför allt har svenskarna under åratal tagit emot stora mängder invandrare, inte minst från Finland. Hela 1600 000 medborgare i Sverige är födda utomlands. (Den största gruppen är förstås finländarna, men bland invandrarna finns människor från nästan alla världens konfliktområden.) Att Sverige nyligen passerade tiomiljonerstrecket beror alltså inte på att svenskorna föder massor av barn utan på inflyttningen.

Hur många invånare borde vi då ha? Finns det något optimalt antal? En sak är i alla fall säker. Evig tillväxt är en omöjlighet. Tillväxten kan säkert pågå ännu många decennier, kanske något århundrade, men någon gång kommer taket emot. Finns det då viktiga fördelar med ständig folkökning? Nej, 5,5 – 6 miljoner är en optimal folkmängd för vårt land, med tanke på våra resurser. Somliga anser att vi redan är för många.

I dag ökar världens befolkning med närmare 200 000 munnar. I morgon ökar vi med samma mängd, i övermorgon lika många, och så fortsätter det dag efter dag, år efter år. Visserligen har nativiteten sjunkit kraftigt sedan 1960-talet då överbefolkningen för första gången blev hett nyhetsstoff, men något slut på tillväxten är ännu inte inom synhåll. I dag bor det ca 7 300 000 000 människor på denna planet. Om 30 år är vi i värsta fall 10 miljarder. Ofattbara siffror.

För 50 år sedan, när världens befolkning var mindre än hälften av dagens, var en mängd experter och politiker mycket oroliga. Överbefolkning sågs då som det största globala problemet. I mängder av undersökningar ”bevisade” experter av olika slag att jorden inte längre kan försörja de ständigt växande skarorna. I dag vet vi att de hade fel, men problemet kvarstår. Hur många borde vi vara?

I dag oroar sig många politiker, paradoxalt nog, för att det föds alltför få barn. I några få länder, t.ex. i Ryssland och Japan, har antalet invånare redan minskat. I mitten av 1990-talet hade Ryssland ca 150 miljoner invånare, i dag är de knappt 144 miljoner. Japans befolkning har sedan 2010 minskat med nästan 1%. För att en befolkning skall vara konstant måste födelsetalet i snitt vara 2,1 barn per kvinna. Inom EU ligger vi en bra bit under detta värde. EU:s befolkning kommer alltså att minska om vi inte har en betydande invandring.

Statistiken visar att födelsetalen varierar vilt inom olika länder och regioner. I Asien har t.ex. Indien, som tävlar med Kina om den tvivelaktiga äran att vara jordens folkrikaste stat, fortfarande, trots massor av kampanjer för barnbegränsning, en alltför hög nativitet. I Kina infördes en ettbarnspolitik som snabbt bromsade ökningen. Nu vill politikerna luckra upp denna politik. Situationen är värst i Afrika som ännu för 50 år sedan var rätt glest befolkat. Nu är antalet afrikaner över en miljard. Mängden unga kvinnor är stor och experterna fruktar att Afrikas befolkning kommer att fördubblas relativt snabbt. Folkökningen förvärrar de enorma problem denna råvarurika världsdel står inför. Att några miljoner flyr undan krig, våld, förföljelse och fattigdom till Europa är utan betydelse för att minska fattigdomen, våldet och trycket på naturresurserna.

Hans Rosing

Samhällsfilosof

Denna artikel ingick i Hufvudstadsbladet 24.1 2017. Men redaktören Kim Isaksson gillade inte min rubrik. Den publicerades under den rätt missvisande rubriken INGEN ANLEDNING TILL PESSIMISM. Min avsikt med artikeln var att betona att splittring i en mängd avseenden har varit typiskt för vår hundraåriga historia. Samtidigt vill jag visa att splittring är normalt, inte något som man bör oroa sig över. Artikeln var bland annat inspirerad av Jörn Donners pessimism. Splittring och oenighet är t.o.m. en krydda och en drivkraft inom politiken. Ett samhälle där alla skulle leva helt i enighet med Donners ideal vore dödstråkigt. Eller hur?

FINLAND 2017: IDEAL OCH VERKLIGHET

Det självständiga Finland formades under en period av djup politisk, ekonomisk och social splittring. Under de hundra år som gått sedan dess har vi fortsatt att vara splittrade i klasser, intressegrupper, ideologier osv. Dock har splittringen aldrig senare tagit sig så våldsamma och brutala uttryck som under inbördeskriget, och kommer säkerligen aldrig mer att göra det. Stridigheter av den typ vi sett i Afrika och Mellersta östern under de senaste åren är otänkbara hos oss.

Men under senare år har splittringen, oenigheten dock snarare ökat än minskat. Självklart är vi inte unika i detta avseende. Vi ser samma tendens i flera andra länder i och utanför Europa. I och för sig är detta inget nytt under solen. Perioder av enighet, sammanhållning och utjämning är snarare undantag än regel i historien. Dessutom måste man väl medge att splittring ligger i den mänskliga naturen. Det är de spännande, dramatiska perioderna som besjungs, berättas, utforskas etc. Större delen av alla böcker, filmer, skådespel, tvsåpor etc handlar om splittring, konkurrens, rivalitet, strider, lurendrejeri och liknande. En tvsåpa som visar en harmonisk familj som lever ett vardagligt liv får inga höga tittarsiffror. Det verkar som om mord, blod och våld skulle vara något slags krydda i det enformiga vardagsliv som de flesta av oss lever.

Skarpast och tydligast är splittringen när det gäller flyktingar. Många vill stänga gränserna medan andra vill ta emot långt fler flyktingar än vi gör i dag. På båda sidorna lutar man sig mot mer eller mindre förnuftiga, emotionella och moraliska argument. Slutresultatet tycks, typiskt nog i en demokrati, bli kompromisser som ingen gillar men som de flesta kan leva med.

Flyktingfrågan är en del av en större ideologisk helhet nämligen nationalism mot internationalism, kulturell enhet mot mångkulturalism. Under de senaste decennierna har globalisering, mångkulturalism och liberalisering varit dominerande inom västerländsk politik. Som symbol och garant för denna politik har Barak Obama fungerat under sina åtta år vid makten.

Ett betydande missnöje med denna trend har dock hela tiden funnits, men inte kunnat ta sig konkreta uttryck. Genom internet som blivit nästan var mans egendom sedan början av detta sekel har ”folket” fått ett medel att uttrycka sitt missnöje och sprida sina åsikter. De konservativa, de som står för nationalism mot globalisering har på nätet kunnat konstatera att de inte är ensamma. De har kunnat etablera en motrörelse som tagit sig uttryck i brexit, Donald Trump, sverigedemokrater, sannfinländare etc. Denna ”antiglobaliseringsrörelse” har redan fått stora politiska konsekvenser t.ex. genom strängare regler för asyl, osäkerhet på aktiemarknaden, svängande valutakurser osv. Helt olika ideal kolliderar mot varandra och ekar i samhällsdebatten.

Den äldsta formen av splittring är den ekonomiska. Den var roten till inbördeskriget och den har genomsyrat hela vår hundraåriga historia. De politiska vindarna har blåst från olika håll, ibland från höger, ibland från vänster men mest från mitten. Nu är vi inne i en period när det blåser hårt från höger. De som ivrar för att allt fler funktioner i samhället skall skötas genom privat företagsamhet har en stark ställning. Tidigare ansågs ansvaret ligga på samhället, nu skall individen ta på sig allt mera ansvar genom fria val och genom att betala avgifter för de tjänster hen vill ha. Välfärdssamhället, som vänstern drev på, har alltmer naggats i kanterna och naggandet tycks fortsätta.

Pessimism eller optimism? Jörn Donner, grand old man inom vårt kulturliv, har vältaligt målat en djupt pessimistisk bild av hundraåringen. Själv ser jag ingen anledning till pessimism. Under vår hundraåriga historia har demokratins spelregler fungerat trots tidvis mycket svåra tider. Jag ser inga skäl till att demokratin, dvs ”folkets röst” inte skulle fortsätta att ljuda under nästa sekel i vårt fosterlands historia.

Hans Rosing

Filosof, Åbo

Denna artikel publicerades på nyårsaftonen 2016 i Vasabladet.

ÅRET DÅ POPULISMEN BLEV POPULÄR

Amerikanska presidentval brukar få mycken uppmärksamhet i europeiska medier, och framför allt då i Norden. Men aldrig tidigare har ett val stötts och blötts lika intensivt som det som förde Donald Trump in i Vita huset. Kommentarer, analys, kritik, varningar etc har formligen forsat fram ur redaktörernas datorer. Trots allt blev valet en chock för etablissemanget, för de liberala och för de intellektuella. Under de närmaste fyra åren får vi se om de värsta farhågorna besannas. Man bör då inse att de amerikanska presidentkandidaternas vallöften sällan infrias till punkt och pricka. Barach Obama hälsades som något av en frälsargestalt av de liberala men lyckades inte ens stänga fånglägret i Guantanamo.

Populismen är, som det gågna året visat, ingalunda ett enbart amerikanskt fenomen. Tvärtom måste vi söka rötterna till denna typ av politisk trend eller rörelse (man kan knappast kalla den en ideologi) i den europeiska kulturen. År 2016 kan med fog kallas populismens år. Brexit i England blev för många en lika stor chock som Donald Trump. I Frankrike ses Marie le Pen som ett liknande hotande spöke. Det nyligen avverkade valet i Italien sågs som en seger för populisterna. I Tyskland, Österrike, Polen och många andra stater kan vi se starka populistiska strömningar. I det av tradition liberala Sverige har sverigedemokraterna lyckats samla så många anhängare att partiet blivit tredje störst och inte längre kan ignoreras. Hos oss har sannfinnarna visserligen gått kräftgång, men det beror till stor del på att de stora partierna tagit många steg mot bl.a. skärpta regler för invandring.

Är populismen en katastrof? Borde man vara rädd för dess konsekvenser? Ordet populism kommer av latinets populus = folk. Genom populismen låter alltså folket sin stämma bli hörd, så högljutt som möjligt. Det är i stor utsträckning de s.k. gräsrötterna, de som har svagt eller intet inflytande som plötsligt vällt fram på den politiska scenen. På grekiska heter folk demos. När folket har makten kallas det demokrati. Populismen borde alltså ses som ett uttryck för folkviljan, för demokrati!

Dagens populism är långtifrån unik. Vi som är äldre minns den marxistiska populism som gjorde sig bred på 1960-talet. Ungdomarna ville störta klassamhället genom en massornas revolution. Studenterna i Frankrike (revolutionernas förlovade land) tände krutdurken genom att ordna våldsamma demonstrationer. De fick snabbt ivriga efterföljare runt om i västvärlden. (Kommunikationen fungerade utmärkt långt innan internet skapades). De värsta extremisterna, t.ex. Röda armefraktionen i Västtyskland, drog sig inte för att tillgripa terror och mord. I vårt land gick det lugnare till. Det mest dramatiska var när studenterna ockuperade Studenthuset i Helsingfors. (Själv studerade jag vid denna tid vid Åbo Akademi som knappt alls berördes av dramatiken i stora världen).

Dagens populism är ideologiskt sett raka motsatsen till marxismen. Däremot har dagens populism likheter med de nationalistiska och auktoritära rörelserna på 1930-talet. Historien upprepar sig visserligen aldrig, men i det långa perspektivet finns en tendens till svängningar från den ena ytterligheten till den andra. Grundorsaken till dessa svängningar är förändringar i maktstrukturen.

Vi har i flera decennier under ledning av det s.k. etablissemanget omformat världen i den process som kallas globalisering. För miljontals människor har procssen inneburit välstånd, makt och inflytande. De har drivit på digitaliseringen, automationen, centraliseringen, byråkratiseringen och mångkulturalismen. De vill skapa konkurrensinriktade, högutbildade, effektiva producenter och konsumenter. Ekonomisk tillväxt är den heliga graal de strävar till.

Ur etablissemangets synvinkel är populisterna bråkmakare, bakåtsträvare, demagoger och annat föraktligt. Delvis drivs dagens populister av samma faktorer som drev marxisterna: växande klyftor,

hög arbetslöshet för lågutbildade, minskande politiskt inflytande, begränsningar av gräsrötternas makt genom att man skapar allt större enheter, sämre service etc. I motsats till marxismen är dagens populism utpräglat nationalistisk. Man vill slå vakt om den egna kulturen, de egna traditionerna, de egna värderingarna, den egna moralen.

Ett belysande lokalt exempel är striden om storskarven, en art som på några få år invaderat vår skärgård. Lokalbefolkningen ”gräsrötterna” vill att antalet skall begränsas av många orsaker. Men miljöbyråkraterna i Helsingfors och Bryssel (etablissemanget) har bestämt att storskarven hör till vår natur och bör skyddas.

Den våldsamma entusiasmen för marxismen på 1960-talet svalnade småningom och ersattes av det vanliga politiska kompromissandet. Så kommer det också att gå i dag. I varje fall måste man medge att världen inte på länge har varit en så dramatisk plats som i dag. Många sörjer och är rädda. Själv rekommenderar jag som alltid is i hatten. Nästa år kommer vi att få skåda dramatiska och spännande händelser på den världspolitiska scenen. Verkligheten är intressantare än någon tv-såpa eller realityserie. Och inträdet är gratis.

Hans Rosing

Samhällsfilosof  

DATORERNA GÖR OSS DUMMARE

Denna artikel publicerades i Hufvudstadsbladet i maj 2016. Jag väntade mig kritik, men till min förvåning har ingen reagerat. Många tycks nämligen tro att datorerna gör oss smartare. Därför skall barnen läras att använda datorer så tidigt som möjligt. Dvs de skall göras datorberoende. Något som jag ser mycket skeptiskt på. Snarare borde de läras hur man klarar sig utan datorer. Det om något utvecklar ens intelligens och kreativitet. 

DATORERNA GÖR OSS DUMMARE

Ännu för 50 år sedan använde vi dagligen våra muskler. Vi gick till skolan, till jobbet, till butiken, till biografer, teatrar, krogar och massvis av andra platser, Vi gick i trappor, vi bar kassar, tunga föremål på jobbet, vi städade, tvättade, vi sågade och högg ved osv.

I dag sitter vi och trycker på knappar. Det egentliga muskelarbetet har reducerats till ett minimum. Det är inte förvånande att vi generellt sett är svagare och har sämre kondition än äldre generationer. Ett typiskt exempel är att varje ny kontingent beväringar har sämre kondition än den föregående. Den industriella världen håller på att degenerera fysiskt. Övervikt är ett växande problem.

Datoriseringen (digitaliseringen) innebär ett radikalt nytt steg i utvecklingen (eller invecklingen borde man väl hellre säga). Nu ersätts inte bara våra muskler utan också vår hjärna av maskiner. På samma sätt som lösandet av en mängd fysiskt krävande uppgifter redan har ersatts av maskiner så ersätts nu lösandet av intellektuellt krävande uppgifter av datorer.

Ett typiskt exempel är GPS som snart finns i varje fordon och mobil. En dator, eller snarare ett ytterst invecklat datasystem som ersätter vår förmåga att orientera oss. Vi behöver inte längre ha en överblick, inte intuitiv känsla för riktningar och avstånd, inte längre kunna använda karta och kompass. GPS vet allt om var vi befinner oss och hur vi skall ta oss dit vi önskar. Datorerna har för länge sedan gjort det onödigt att kunna räkna ut inkomster, utgifter, skatter, räntor etc. Vi behöver bara mata in de relevanta siffrorna och ange önskad räkneoperation. Förr måste man träna sitt minne genom att hålla en massa info i huvudet. I dag är det onödigt eftersom allt finns på nätet. Många tycks tro att datorerna förbättrar vår kreativitet. Men i själva verket begränsar de den. Vi kan aldrig går utanför de ramar som programmet drar upp. Verklig kreativitet förutsätter omfattande kunskaper och erfarenhet samt förmåga att gå utanför ”boxen”. De produkter man skapar genom en dator tenderar att vara mycket invecklade. Verklig kreativitet visar sig genom förmåga att finna enkla lösningar på invecklade problem. T.ex. Olika sätt att ta tillvara sådant som betraktas som avfall.

Det har i åratal gjorts en massa forskning om hur datoriseringen påverkar oss. Resultaten är på det stora hela ganska entydiga, och föga förvånande. För hjärnan gäller samma lagar som för musklerna. Muskler som inte används försvagas och tvärtom. En hjärna vars kapacitet inte används fullt ut försvagas. Uttryckt på ren svenska: Om vi inte hela tiden använder våra olika intellektuella förmågor så blir vi dummare. Vårt ordförråd minskar, vi förstår inte måttligt komplicerade texter. (Många förstår kanske inte ens denna mycket förenklade text). Vi förmår inte koncentrera oss på långa texter. Vi ser detaljer men kan inte kombinera dem till helheter. Vi vill helst ha underhållning och känslor i stället för fakta och analyser.

Hur påverkar allt detta samhället som helhet? En konsekvens är att politiken blir förenklad och allt mer känslobetonad. Rent konkret innebär det att populismen spelar en allt större roll. Frågan: Hur känns det? Blir viktigare än: Vad hände egentligen? Könsloladdade bilder, helst av barn, blir viktigare än text som analyserar samband och orsaker.

Vad borde då en klok människa göra? Datorerna är självklart här för eviga tider. Men vi behöver inte bli deras slavar. På samma sätt som vi kan gå in för att upprätthålla muskelstyrka och kondition genom träning och motion kan vi gå in för att använda hjärnan så ofta och så mångsidigt som möjligt. Men det kräver ett medvetet val. Man kan testa sig själv. Hur länge klarar du dig utan stöd av datorer?

Hans Rosing

Filosof

Västanfjärd

MINNEN AV VIDAR HANNUS (1929-2016)

Vidar Hannus, välkänd profil i Vasa, avled 26.1 2016. Jag hade nöjet att vara hans elev under många år samt senare kollega vid Åbo Akademi. Det är med vemod jag skriver ner dessa minnen av honom. För mig handlar detta om ”den gamla goda tiden”.

FÖRSTA INTRYCKET

Det är nästan 60 år sedan, men mitt första intryck av Vidar Hannus lever fortfarande kvar i mitt sviktande minne. Jag gick på fjärde klassen i Vasa Svenska Lyceeum. Jag var dålig i finska – ett år hade jag t.o.m. villkor. Vår lärare var en amper äldre dam vid namn Hakalax. En gång när vi var ovanligt bråkiga när hon kom in i klassen slängde hon i ilskan sina papper på katedern så de flög omkring. ”Plocka upp,” kommenderade hon och marscherade ut. Om en stund kom hon in tillbaka och det var lugnt i klassen och hennes papper var i god ordning på katedern. Hennes förmåga som pedagog var, enligt min mening, på sin höjd nöjaktig. Nu gick hon i pension och vi skulle få en ny lärare i finska.

Vi var en stor, över 30 pojkar, och rätt bråkig klass. På väg in i de jobbiga tonåren. Vi väntade med spänning på vår nya lärare i finska.

Så kom han. Lång och smärt med snabba energiska steg. Han smällde igen dörren efter sig och ställde sig vid katedern och granskade oss med kalla ögon. Vi stod ganska nonchalanta. (Vid denna tid hörde det ännu till att eleverna reste sig när läraren kom in i klassrummet). Med sin något hesa röst kommenderade han oss att stå raka i ryggen. Vi märkte snabbt att han var en man som krävde disciplin, ordning och reda. (Han var officer i reserven). Här var en lärare av helt annan typ än den gamla damen . Ung, energisk, bestämd, snabb och mycket krävande. (Han sprang alltid uppför trapporna i skolen). Han drillade oss i grammatik, som han betonade mycket kraftigt, och delade ut listor med en oändlig mängd ord som vi skulle lära oss. Hans metoder var tuffa men effektiva – åtminstone för mig. (Otänkbara i dag, men detta var i slutet av 1950- och början av 1960-talet). Jag började jobba på allvar med finska grammatiken och med ordförrådet och mitt vitsord började stiga. Till slut behärskade jag ämnet så bra att jag skrev laudatur i studentskrivningarna 1963.

Men när jag lämnade skolan kunde jag inte tala finska. Jag kunde läsa och skriva tämligen felfritt men inte föra ett vanligt samtal. Nåja, jag överdriver förstås en aning. Samma år som jag blev student började jag jobba på byggnadsavdelningen vid Vasa Elektriska. Där kom jag att jobba med flera karlar som alltid talade finska med mig. (Senare kom jag underfund med att två av dem hade varit i Sverige och talade en helt förståelig svenska. Men med mig vägrade de tala svenska. De ansåg väl att eftersom jag var student så kunde jag finska.)

GRAMMATIKEN ÄR VIKTIG

Det var typiskt för Hannus att fästa stor vikt vid språkreglerna dvs vid grammatiken. Många, speciellt de som redan kunde tala finska i praktiken, var missnöjda med att vara tvugna att lära sig en mängd regler. Redan på den tiden tyckte många att det var onödigt med grammatik. De ville i stället ha praktiska övningar i talad finska. Denna kritik har med åren blivit mera allmän och mera högljudd så att språkundervisningen i dag snarast följer en motsatt pedagogik – massor av övning i att tala i praktiken och ett minimum av grammatik. Kritikerna brukar betona att det viktiga är att man förstår varandra, inte att man kan formulera korrekta meningar.

Jag har aldrig hållit med om detta. Resultatet av denna metod ser vi i dag – halvspråkighet. Talet innehåller en massa fel och misstag. Vilket leder till att man inte förstår varandra fullt ut. Men i dag anses detta inte heller nödvändigt. Huvudsaken är att man förstår någotsånär, något ditåt – anser man tydligen.

Detta var inte sista gången jag var elev till Vidar Hannus. Jag började studera vid Åbo Akademi 1965, vid humanistiska fakulteten (HF). På den tiden måste alla som studerade vid HF avlägga ett prov i latin, kallat pro excercitio. Latinet hade i 2000 år varit lärdomens språk och man höll fast vid att en humanist måste känna till grunderna. Jag hade läst latin tre år i Lyceet, utan att dock lära mig särskilt mycket mer än Sicilia est insula (Sicilien är en ö). (Vår latinlärare Britta Slätis var måttligt intresserad av sitt ämne. Engelska var hennes ämne och ibland övade vi engelska på latintimmarna.) För att förbättra mina kunskaper beslöt jag sommaren 1966 att gå en kurs i latin vid Vasa sommaruniversitet.

Lärare var Vidar Hannus, som hade ett brinnande intresse för ämnet, och speciellt för latinsk grammatik. Han kände förstås igen mig som en gammal elev och hade mig att jobba ganska hårt. Tyvärr var jag rätt lat, så när kursen blev mer krävande så hoppade jag av. (Jag trivdes bättre med att lata mig och pyssla på vårt sommarställe Komlet.) Men visst lärde jag mig en hel del och mycket mera skulle jag ha lärt mig om jag idats jobba. Vid ÅA gick jag sedan ännu en latinkurs och kunde utan större svårighet avlägga provet pro excercitio.

Har jag då haft någon nytta och glädje av mina kunskaper i latin. Ja, utan tvekan. Som yrkesfilosof som bl.a. undervisat i filosofins historia och i idéhistoria har jag hjälpligt kunnat förstå texter och uttryck. Dessutom har det underlättat min förståelse av många uttryck i språk som utvecklats ur latinet, främst engelska. (Eftersom jag är lat har jag dock aldrig försökt lära mig vare sig italienska, spanska eller franska. Franska har jag övaat på litet på gamla dar bara för att det är ett så roligt språk).

KOLLEGER VID ÅBO AKADEMI

År 1971 började jag undervisa som timlärare i filosofi vid ÅA i Åbo, samtidigt som jag fortsatte mina studier och jobbade på min licentiatavhandling. Vid denna tid pågick det en livlig finlandssvensk debatt om att flytta en del av ÅA till Vasa. Motståndet i södra Finland var hårt, men kraven från Vasa var ännu hårdare. Vasa vann, vilket såhär i efterhand måste anses som lyckligt för Svenskfinland. Vasa fick därigenom en svenskspråkig akademisk miljö som är av stort värde för att bibehålla stadens tvåspråkighet. Pedagogiska fakulteten (PF) flyttades till Vasa 1974 och en statsvetenskaplig sektion grundades.

Hannus blev lektor i finska språkets didaktik vid PF. När en biträdande professur i ämnet grundades var det självklart att utse honom till tjänsten.

Jag fick 1975 erbjudande att hålla några kurser i filosofi, främst vetenskapsteori, vid PF, en möjlighet som jag tog emot med glädje eftersom jag då kunde förtjäna pengar och få en gratis flygresa tur och retur Åbo-Vasa. Jag bodde hos mina föräldrar. Första gången hade jag min lilla son

med mig. Då höll jag föreläsningarna i annexet till Lyceet. Det var en speciell känsla att nu röra sig som lärare på de platser jag i åtta långa år lärt känna som elev.

PF övertog den gamla flickskolan i hörnet av Kyrkoesplanaden och Biblioteksgatan. (Min mor hade gått i den skolan). De följande åren höll jag mina föreläsningar i denna byggnad. På pauserna brukade jag sitta i kafeet och en gång kom Hannus och slog sig ner vid mitt bord. Vi kom sedan att träffas här flera gånger. Hannus var intresserad att diskutera mina artiklar i tidningarna men uttryckte också sitt gillande av min bok Vetenskapens logiska grunder (1978). Jag kommer inte ihåg i detalj vad vi diskuterade. Vid denhär tiden skrev jag rätt många artiklar om andra världskriget. Det var ett ämne som reservofficeren Hannus gärna diskuterade. (Själv var jag för övrigt också reservofficer. Jag blev löjtnant i reserven 1981). Jag har ett vagt minne av att vi bl.a. skulle ha diskuterat nazisternas inställning till teknik och vetenskap, ett ämne som jag bl.a. debatterade i tidningen med Vasabladets chefredaktör Birger Thölix. Redan vid denna tid var miljöfrågorna aktuella. Vi diskuterade extremister som Pentti Linkola och var i allmänhet överens om att extremismen var farlig. Jag kritiserade Linkolas idéer i artiklar i Huvudstadsbladet. Till min förvåning svarade Linkola i samma tidning på svenska. Också detta noterade Hannus. Också i kärnkraftsfrågan var vi, om jag minns rätt, eniga. 

När vi träffades brukade han höra sig för om min hälsa. Jag led redan då av kronisk ryggradsreuma och magbesvär. Långt senare när min bror, som också haft honom som lärare, träffade honom på stan brukade han fråga: ”Hur mår din bror”.

Hannus visade förståelse för de åsikter jag förde fram i mina talrika artiklar. Det låg inte i hans natur att vara fördömande eller kritisk. Han var själv expert på ett ganska begränsat område, lingvistiken, men hade ett brett intresse. Jag hade stor respekt för honom när han var min lärare, men också när vi båda var lärare vid ÅA. När det gäller åsikter, politiska och andra, var vi,tror jag, rätt lika. Hannus hade föga sympati för kommunismen, som då ännu var stark, för studentradikalismen och för andra extrema riktningar som var högsta mode på 1970-talet. Båda var vi humanister med samma intresse för historien.

Mina föreläsningar flyttades senare till statsvetenskapliga sektionens lokaliter i gamla sparbanken i hörnet av Vasaesplanaden och Stora Långgatan. Såvitt jag kommer ihåg träffade jag aldrig Vidar Hannus efter det. Jag slutade mina föreläsningar i Vasa 1995. Jag var då universitetslektor i vetenskapsfilosofi. (2007 gick jag i pension).

Såhär långt i efterhand kan jag se att Hannus metoder troligen påverkade mig i betydande grad. Jag har alltid i min undervisning, i mina böcker och artiklar fäst stor vikt vid klarhet och systematik. Min bok Vetenskapens logiska grunder, som kom ut i massor av upplagor, är ett slags den vetenskapliga forskningens grammatik.

BARNDOMSMINNEN FRÅN VASKLOT STATION

BARNDOMSMINNEN FRÅN VASKLOT STATION, VASA

SLUTET AV 1940-TALET

Här fortsätter jag att berätta minnen från min barndom och från ett Finland som inte längre existerar. Den första artikeln i denna serie är införd på bloggen 8.2 2015 och den andra 2.3 samma år. Detta är alltså den tredje artikeln i mina "memoarer".

Jag var en parvel på 3-4 år. Året var 1947 eller 1948. Jag stod innanför staketet som omgav min morfar och mormors gård. På andra sidan staketet låg Vasklotvägen ut till hamnen, och på andra sidan vägen låg Vasklot järnvägsstation. Där rådde livlig verksamhet. Det som fascinerad den lilla parveln var ett ur hans synvinkel stort och hotfullt växellok. Stånkande och pustande åkte det av och an på rangerbarngården. Vagnar kopplades till och slamrande försvann hela tågsättet bakom stationsbyggnaden. Där inne satt min morfar och skötte något som kallades bokföring och som jag inte alls förstod.

Plötsligt dök det svarta ångloket, likt en frustande oxe, fram igen och höll, som jag upplevde det, rak kurs på mig. Det kom närmare och närmare, alltmer hotfullt. Plötsligt fick jag för mig att denna slamrande jättemaskin var ute efter mig. Skrikande vände jag mig om och började springa mot huset allt vad mina korta ben förmådde. Jag hörde hur det slamrade och pustade alldeles bakom mig. Vettskrämd ryckte jag upp köksdörren och sprang in i köket till mormors trygga famn.

En ny era tog sin början i världshistorien. Det värsta kriget någonsin var äntligen förbi. Finland var utmattat och utfattigt. Men sisu saknades inte. Alla gick energiskt in för att försöka glömma och i stället bygga upp landet igen. Vi hade ett skriande behov av utländsk valuta, men vi hade inte mycket att sälja. Men en sak hade vi. Finlands gröna guld. Skogen hade inte förstörts av kriget. Snarare tvärtom. Avverkningen hade till stor del stått stilla i fyra år. Skog fanns hur mycket som helst. Tusentals arbetare begav sig ut i skogen med yxa och handsåg. (Motorsågen var ännu inte uppfunnen). Gran och tall avverkades, transporterades ut ur skogen med häst till närmaste järnvägsknutpunkt, lastades på järnvägsvagnar som drogs mot någon hamnstad av stånkande ånglok. En sådan hamn var Vasklot, Vasas uthamn. Vid denna tid bestod hamnen av två långa pirar. På den ena piren fanns två stora lyftkranar. Vasa blev under de kommande åren, dvs under min barndom och ungdom en viktig utskeppningshamn för trävaruprodukter. (Pirarna finns fortfarande kvar. En ny angöringsplats, reinska kajen har byggts där man i min ungdom kunde åka båt. Men den livliga trafiken från förr, när många fartyg tvingades ligga på redden och vänta på kajplats, lyser med sin frånvaro. Färjtrafiken på Sverige gick från Vasas inre hamn när jag var ung.)

Som barn kom jag att tillbringa en hel del tid hos min mormor Anna och morfar Valdemar Nyman (mommo och moffa). Eftersom morfar var järnvägstjänsteman hade de tjänstebostad. Alla SJ:s byggnader var vid denna tid byggda i samma stil och målade i samma ljusgråa färg. Det fanns tusentals av dem runt om i landet, vilket man kunde konstatera varje gång man åkte tåg. Sedan slutet av 1800-talet hade järnvägen varit landets viktigaste transportled. Bilarna var ännu fåtaliga. När man gick längs Vasklotvägen mötte man sällan en bil.

Huset var ganska stort. Från gatsidan kom man in i en stort rum där det bl.a. stod ett piano. Mormor Anna kunde spela piano och hade en inte oäven sångröst. Också morfar kunde spela, men endast några enkla melodier. Från tamburen kom man in i sovrummet med dubbelsängen. Därifrån kom man till köket, ut till en farstu och sedan ut på gården. Från sovrummet ledde en annan dörr till ”finrummet” matsalen, som brukdes vid festliga tillfällen. Såväl Anna som Valdemar ställde gärna till fest. Tyvärr har jag endast diffusa minnen av dessa fester. Till saken hör att morfar bryggde sitt eget vin som han sedan bjöd på. Jag kommer ihåg en stor damejann (halvmeterhög glasflaska) som brukade stå och ”pluppa” bredvid spisen. Till huset hörde förutom gräsmattor med många träd, bl.a, s.k. sibiriska tallar med långa barr och jättelika kottar. En rätt stor trädgård med mängder av vinbärsbuskar hörde också till.

Det är inte lätt att komma ihåg något som hände för närmare 70 år sedan. Såvitt jag minns fanns det inte rinnande vatten inne. Man måste hämta in vatten i hinkar från brunnen. Detta var i själva verket mycket vanligt ännu under min barndom. Jag såg åtskilliga kvinnor släpa på vattenhinkar, också i Dalsbruk i södra Finland där min fars föräldrar bodde. (Jovisst, männen bar också vatten när de var hemma från jobbet). Självklart fanns det inte någon toalett inomhus. På Annas och Valdemars gård fanns det ett stort uthus och i detta en utetupp, ett utedass som (om jag minns rätt) delades av två hushåll. Man gick några trappsteg upp och där var en bänk med tre hål. Inga väggar emellan. På den här tiden ansågs det inte pinsamt eller genant att sitta och kacka tillsammans med andra. Det sågs som helt naturligt. Folk var vana med att ha sällskap, att vara flera vad man än gjorde. Att kacka är ju i själva verket precis lika naturligt som att äta. Om man kan äta tillsammans bör man också kunna släppa ut det som kroppen inte tar upp tillsammans. I det, liksom i många andra avseenden, har vi blivit alltmer onaturliga och osociala. (Datoriseringen förstärker denna tendens).

(Ordet kacka används inte så mycket nuförtiden. I stället talar man om att bajsa eller skita. Själv föredrar jag kacka därför att det är ett mycket ärevördigt ord. Redan de gamla romarna kackade. Ordet kommer av latinets cacare = att bajsa. Caco = jag kackar. Jag gick i skola på den tid när man fortfarande kunde läsa latin. När jag inledde mina studier vid Humanisticum vid Åbo Akademi var en kurs i latin obligatorisk.)

Var tvättade man sig då? I köket fanns en s.k. kommod, dvs ett litet skåp på vilket det stod ett stort tvättfat och en vattenkanna och förstås tvål och handduk. Här blaskade man av sig på kvällen, använde litet tvål och torkade sig sedan på handduken. Enkelt och behändigt. Men man fick vara sparsam med vattnet, speciellt om det var varmt. Köket dominerades, som var vanligt under äldre tid, av en stor vedspis med rymlig ugn. Här lagade mormor mat dagligen, plus att hon syltade och saftade produkter ur den egna trädgården.

Här är ett minne som följt mig under alla år litet på samma sätt som att jag sprang undan tåget. Det har anknytning till köket. Jag var i köket med min far. Mormor hade just varit in till stan och handlat. Bl.a. hade hon köpt en bit palvad skinka. Min far bad att vi skulle få smaka på skinkan. Han skar upp varsin smakbit åt oss. Oj vad det var gott! Ännu i denna dag, 65 år senare, har jag denna smak i minnet. Aldrig har jag ätit lika god palvad skinka senare. Jag ville förstås ha mera, men fick endast en liten bit till. Resten skulle mormor använda i matlagningen. Min far sa något i stil med att ”mommo vet nog att köpa det som är gott”. Anledningen till att det smakade så gott i min mun var, antar jag, att skinkan var mycket fet, att den var ordentligt saltad och att jag inte tidigare ätit sådan skinka. Dagens palvade skinka är magar och sparsamt saltad. Den är säkert hälsosammare men inte alls lika god.

Det fanns elektrisk belysning, men uppvärmningen sköttes med vedeldning. Ett av mina livligare minnen handlar just om uppvärmningen. I varje rum fanns en stor kakelugn, typisk för äldre hus. Min bror och jag skall sova hos mommo och moffa. Vi kryper ner i den stora dubbelsängen och tittar på när moffa kommer in med en vedkorg, radar in björkklabbar i kakelugnen och tänder med björknäver. Snart flammar en munter brasa bakom de stängda plåtluckorna. Om en stund kommer moffa in igen. Nu har han ett ämbar med kolbitar med sig. Han matar försiktigt några stora bitar stenkol i elden. Kolet ger en mycket hetare låga och det gäller att inte ladda in så mycket att ugnen spricker. Egentligen är det förbjudet att elda med stenkol i kakelugnarna, men man sparar en hel del dyr björkved. Stenkolet är gratis. Moffa har nämligensom vana att plocka med sig kolbitar som ramlat från lokenas tendrar.

ETT RACKARTYG

Jag var ett mycket snällt och stillsamt barn. Att i likhet med Emil i Lönneberga (i Astrid Lindgrens böcker) göra hyss var mig främmande. Men en gång gjorde jag, tillsammans med min bror Lasse och kusin Bo, ett allvarligt rackartyg. Jag var äldst, kanske 6-7 år, och borde ha haft mera förstånd. Vid denna tid fanns det s.k. brandklockor på många byggnader i stan. Självklart fanns det inga mobiler, och trådtelefoner fanns inte heller i varje hushåll. (Jag minns inte om det fanns telefon hos mommo och moffa, men såväl min bror som kusin minns att det fanns en). Brandklockorna var kopplade till närmaste brandstation. De var försedda med en liten glasruta, en liten hammare och texten: Vid eldsvåda, slå in glaset. Tryck på knappen. Invänta brandkåren.

En sådan knallröd brandklocka fanns på gaveln till stationshuset. Den hade en magisk dragningskraft på oss småpojkar. Vem som kom på att vi skulle ”testa” klockan minns jag inte. I varje fall föll vi för frestelsen (inte helt ovanligt på den tiden, det förekom många falska alarm). Vi tog den lilla hammaren, slog in glaset och tryckte på knappen – sen sprang vi in på mommos och moffas gård, som var alldeles i närheten, och väntade på vad som skulle hända. Och mycket riktigt. Det dröjde inte länge innan vi hörde sirener och en brandbil kom och stannade vid stationen. Vid denna tid fanns det ett stort sockerbruk på Vasklot. Där jobbade åtskilliga personer. Där fanns också en liten brandstation och det var därifrån bilen kom.

Jag har endast mycket vaga minnen av vad som sedan hände. När brandbilen kom sprang vi in i köket. Mommo och moffa hörde förstås sirenerna. Moffa gick ut och talade med brandmännen. Jag har för mig att han kopplade på stora charmen, han kunde vara mycket jovialisk och kände de flesta av betydelse på Vasklot. I varje fall åkte brandmännen iväg. Enligt vad min bror tror sig minnas kom sedan en polis från den lokala polisstationen och talade med moffa. Själv har jag inget minne av detta. Inte heller har jag något minne av att vi skulle ha fått något hårt straff. Jag har för övrigt inget minne av att jag någonsin skulle ha fått stryk under min barndom.

MOMMO OCH MOFFA

För en liten pojke var mommos och moffas hus och stora trädgård med omgivande park något av ett paradis. Morfar, som var född i Vasa 1885, jobbade (såvitt jag vet) hela sitt liv som järnvägstjänsteman. Han var student från Vasa svenska lyceeum. Han skrev in sig vid Alexandersuniversitetet i Helsingfors, men påbörjade aldrig sina studier. I stället började han jobba som bokhållare på SJ. Sitt första jobb fick han i östra Finland vid en ort som heter Asunta. Han talade utmärkt finska. Men han ville tillbaka till sin hemstad och fick då jobb på Vasklot station. Det passade honom utmärkt för han var en ivrig seglare och fiskare. Hans hustru Anna, född 1887, ärvde en tvåvånings sommarvilla efter sin far, en köpman i Vasa vid namn Oskar Byman. Villan låg, tillsammans med två andra som Byman lät bygga, i Sundom ungenfär mittemot hamnen i Vasklot. Den kallades Komlet och blev ett slags sommarparadis för mina morföräldrar, för deras barn, och för deras barnbarn (dvs främst för mig och min bror).

Det var sålunda kort väg från huset vid Vasklot station till Komlet. När jag var barn hade moffa en motorbåt som vanligen låg vid en brygga som fanns mellan pirarna. När vi åkte ut gick vi först en sträcka på ett par hundra meter ner till pirarna. Lastade oss ombord på motorbåten och körde över till andra stranden. Det tog kanske 10 minuter med ca 6 knops fart. Avståndet var så kort att man kunde ro dit. Min mor rodde många gånger.

Här kan jag inte låta bli att berätta hur min mor och far träffades. Far var då maskinmästare på en ångbåt. Hans föräldrar bodde i Dalsbruk i Åboland. Pappas hem var båten. (Han hann vara på många båtar under sin tid som sjöman). En dag låg fartyget i Vasklot. Min far och en kamrat som stod vid fartygets reling lade märke till två flickor i en roddbåt som var på väg ut. De ropade och frågade om de fick följa med ut och ro. Flickorna vände, tog med sig de båda unga, stiliga sjömännen och hade en trevlig dag med dem på Komlet. Därefter brevväxlade mor och far och träffades varje gång hans fartyg kom till Vasa. Och 1942, mitt under brinnande krig, gifte de sig. Smekmånaden tillbringade de för övrigt på Komlet.

På vintern kunde man förstås gå eller skida över isen till Komlet. Under vinterkriget sprang mormor och en del andra över isen till Sundom, när flygalarm hördes. Ryssarna försökte förstås bomba hamnen, men såvitt jag vet, träffades aldrig några viktiga installationer. Mommo talade på äldre dagar om att ”vi sprang undan Molotov”.

Ingen lycka är evig och när jag var sju år fick min vistelse vid Vasklot station ett definitivt slut. Min morfar fyllde 66 år och gick i pension 1951. Eftersom deras hus var en tjänstebostad ägd av SJ var de tvugna att flytta. I god tid hade de börjat betala insats på en lägenhet i ett nybyggt hus på Strandgatan 14 i Vasa. Huset låg, och ligger, vid Fiskarstranden så de bodde fortfarande nära vattnet. Morfar hyrde båtplats vid en brygga ungenfär 100 meter från huset. Där levde de sina pensionärsdagar i en stor etta med kokvrå och balkong på sjunde våningen.

Mormor Anna dog svårt dement 1972 vid 85 års ålder och morfar Valdemar 1974 hela 89 år gammal. Märkligt nog blev han så gammal trots att han i åratal rökt en ask feta cigarrer av märket Signora varje dag.

OM RACISM OCH ETNICISM

OM RACISM OCH ETNICISM (ETNOCENTRISM)

Artikeln nedan sände jag till Hbl tisd 26.1. Anledningen var att jag är missnöjd med den sloppiga användningen av ordet rasim i dagens debatt. Alla som anför något slags kritik mot strömmen av asylsökande stämplas (i en del kretsar) som rasister. I själva verket kan man givetvis vara kritisk utan att ha ett uns av rasism i sig. Själv har jag studerat den äkta rasismen, dvs den som var mycket stark under förra delen av 1900-talet, ungenfär fram till 1960-talet. Då upphörde (eller mildrades) segregeringen i en mängd länder, t.ex. I USA och Sydafrika. De mindervärdiga raserna ansågs då, av ”den vita rasen” vara negrerna, judarna och zigenarna. Rasismen var global. Japanerna ansåg sig vara en högrestående ras än de andra folken i Asien. Europeeerna ansåg sig dock vara en högrestående ras än ”den gula rasen”. Osv. I min ungdom hörde jag ibland rasistiska yttranden bland bekanta. ”Allt är judarnas fel”. ”Negrerna är ett slags halvapor”.

Jämfört med rasisterna på den tiden är dagens rasister, i den mån de faktiskt är äkta rasister, ganska snälla och liberala. Få av dem skulle vara beredda att behandla flyktingarna på samma sätt som nazisterna behandlade de "raser" de såg som "untermenschen".

Artikeln nedan publicerades i Hbl 1.2 -16. Debattredaktören ändrade dock rubriken till VI SER VÅR LIVSSTIL SOM EN SMULA BÄTTRE.

VEM ÄR INTE RASIST?

Rasismen har under den senaste tiden dansat runt i medierna och på nätet intensivare än på länge. Inget nytt i och för sig. Det nya är att rasismen blivit ett politiskt slagträ som man slår motståndare i huvudet med på ett onyanserat och oanalytiskt sätt. Debatten tenderar att bli svart-vit: de goda antirasisterna mot de onda rasisterna. Man strävar att plocka politiska poäng i stället för att bena ut problemen på ett seriöst sätt. Verkligheten är långt ifrån enkel och svart-vit.

Vem är verkligen inte rasist? Förr i världen var det lätt att svara på den frågan: ytterst få, om ens någon. Det som man då menade med rasism var en (ofta omedveten) teori om att människorna liksom t.ex. hundarna kan delas upp i naturliga raser med bestämda, ärftliga egenskaper. Rasismen var (och är) en lära om genetiska särdrag som kännetecknar klart avgränsade populationer. Vissa raser är högrestående än andra. De som faktiskt tror på denna lära i dag är en liten (ofta fanatisk) minoritet

I dagens debatt tycks antirasisterna sätta likhetstecken mellan rasism och ondska, eller t.o.m. mellan rasism och natzism. Å andra sidan vittnar tro på genetisk rasism om kompakt okunnighet om logik och vetenskapens resultat. Mer komplicerat blir det när man betänker att det finns ett litet uns av sanning i den genetiska rasismen. Frekvensen av ärftliga egenskaper, t.ex. blodgrupper, ärftliga sjukdomar, ögonfärg, skonummer, laktosintolerans etc varierar i viss mån mellan olika populationer.

Under senare år har det genetiska innehållet i begreppet urvattnats och ersatts av ett etniskt. Raser i denna mening kännetecknas inte av arvsanlagen utan av kulturella särdrag, av språk, livsstil, religion etc. Människor som tillhör samma kultur, som har samma religion, värderingar och moral etc bildar då något som (felaktigt) kallas en ras. Det är uppenbart att det finns ”raser” i denna mening och att vi (nästan) alla då är rasister.

Ordet ras borde aldrig användas i denna betydelse (om man inte medvetet vill hetsa upp publiken). Om man nödvändigt måste ha en term kan man tala om etnicism. En etnicist är då helt enkelt en person som värdesätter och försvarar den egna kulturen och livsstilen. Få av oss är rasister men nästan alla är i mer eller mindre hög grad etnicister. Alla har vi en tendens att anse att vår egen moral och livsstil är en smula bättre än andras. Alla har vi en tendens att vilja exportera våra egna ideal om jämlikhet, frihet, demokrati och tolerans till andra folk.

De fleta av dem som motsätter sig invandring är inte egentliga rasister utan etnicister, om de överhuvudtaget har någon genomtänkt grund för sin inställning. Många, kanske en majoritet, är helt enkelt rädda för de problem och kostnader (inbillade eller verkliga) som tiotusentals flyktingar från en främmande kultur oundvikligen föra med sig.

Om man håller detta i minnet finns det rum för en öppnare, ärligare och mer realistisk debatt. Man kan diskutera konkreta frågor såsom vad i vår egen kultur och livsstil vi anser omistligt och i vilka frågor vi kan kompromissa eller t.o.m. lära oss något nytt. Åtminstone när det gäller matkulturen tycks de flesta vara öppna för nya intryck. Vi bör också inse att det finns mycket i flyktingarnas livsstil som strider mot våra värderingar, t.ex. synen på mannen och kvinnans roller. Några tiotaltusen människor från andra kulturer kan inte hota den kultur fem och en halv miljon ganska envisa och konservativa finländare ser som den bästa i världen.

Hans Rosing

Filosof

Åbo