BORGERSKAPET VILLE HA STÖRRE MAKT OCH INFLYTANDE
Det har säkert alltid funnits människor som kritiskt granskat medierna. Under äldre tider hade dessa svårt att få sin röst hörd. För att kritisera medierna behöver man tillgång till dem. Och censuren gick förstås just ut på att vägra dem som ville kritisera det rådande systemet, inklusive kritisera censuren, tillgång till medierna.
I Europa växte sig kritiken mot den kyrkliga och statliga censuren allt starkare i takt med att borgerskapets rikedom, och därmed makt växte. När den moderna vetenskapen uppkom i Europa på 1600-talet var det just inom borgerskapet som den hade sitt starkaste stöd. Vetenskapen utmanade de gamla maktstrukturerna, främst kyrkan. Borgerskapet utmanade i sin tur den makthavande adeln. Både vetenskapen och borgerskapet drog nytta av friare medier. Kort sagt: Forskarna ville ha större frihet att bestämma över hur de arbetade, vilka teorier de arbetade med och vilka slutsatser de kom fram till, och borgarna ville ha större inflytande på hur riket styrdes. För att uppnå detta måste adelns och kyrkans rätt att censurera medierna krossas. Självklart var detta ingen lätt uppgift. Det tog över 300 år innan trosfrihet och yttrandefrihet började betraktas som självklarheter Europa. I stora delar av världen har dessa friheter än i dag inte förverkligats.
Galileo Galilei (1564-1642) har i Europas idéhistoria blivit en symbol för kampen för vetenskapens frihet. På hans tid ansåg de flesta att Bibeln bokstavligen var Guds ord. Eftersom Gud uppfattades som allvetande och fullkomligt ärlig måste Bibeln därför vara fullkomligt sann. Allting, inte bara religionen, moralen och lagstiftningen, utan också vetenskapen och världsbilden måste därför baseras på Bibeln. Så resonerade man i allmänhet.
Galileo förnekade varken Gud eller Bibeln. Han var en troende katolik. Men han ansåg att Gud skrivit (låtit skriva) Bibeln så att den skulle vara begriplig för det enkla, obildade folket. Bibeln fick därför inte, menade han vidare, tolkas som om den vore en lärobok i naturfilosofi. En av Galileos oftast citerade aforismer säger att Bibeln lär oss ”How to go to heaven, not how the heavens go.” Den lär oss hur vi skall leva för att komma till himlen, men inte hur himlakropparna rör sig. I sina böcker och mängder av brev argumenterade han, med massor av citat från berömda teologer, för vetenskapens frihet.
De argument han förde fram var inte nya, men de fick med tiden allt större tyngd och allt fler anhängare. De är tidlösa i den meningen att de är lika användbara i dagens debatt som i äldre tiders. Därför är det skäl att granska dem i detalj.
Mot de bokstavstroende
Ett exempel är hans långa brev till storhertiginnan av Toscana år 1615. Om sina moståndarna bland de konservativa teologerna skriver han: “ De... framhåller att teologin är alla vetenskapers drottning, som inte i något avseende behöver nedlåta sig därhän att hon anpassar sig efter teser som framlagts av mindre aktningsvärda vetenskaper. Dessa vetenskaper bör i stället åberopa henne som suverän härskarinna och modifiera sina slutsatser i enlighet med teologins lagar och förordningar.”
Galileo och andra forskare, liksom också liberala teologer, trodde på Gud och på att han är ofelbar. De accepterade också att Bibeln faktiskt är Guds ord, men de förnekade att Bibeln skall tolkas bokstavligt.
Denna konflikt mellan bokstavstolkning och symbolisk tolkning uppstod tidigt, inte bara inom kristendomen, utan också¨inom islam. Den i Spanien (som då behärskades av muslimerna) verksamma filosofen Muhammed ibn Rushd (1126-1198), i Europa känd under namnet Averroes, hävdade på sin tid samma tanke när det gäller Koranen. Den är skriven på ett konkret sätt, t.ex. så att livet i himmelriket beskrivs i termer av grönskande trädgårdar och porlande bäckar där de trogna efter döden tillbringar ett lustfyllt liv. Men de rationellt tänkande lärda inser att detta inte är den yttersta sanningen. Ibn Rushd var starkt påverkad av Aristoteles, som helt förnekade ett liv efter döden i något slags paradis. Intressant nog fick den muslimska filosofens skrifter stort inflytande i det medeltida, kristna Europa.
Det är enligt Galileo orimligt och oförnuftigt att tolka Bibeln som auktoritet i naturvetenskapliga frågor. Han skriver: “Jag kan inte tro att samme Gud som givit oss sinnen, förnuft och intellekt, skulle vilja att vi åsidosatte dessa gåvor... Jag kan inte tro att vi i slutsatser som gäller naturen, och som uppenbarats för oss genom sinnenas vittnesbörd, eller nödvändiga demonstrationer, skulle vara tvugna att förneka våra sinnen och vårt förnuft, i synnerhet i fråga om vetenskaper där Skriften endast bjuder oss smärre fragment och strödda slutsatser.” Galileo menar att: “När frågor som gäller naturen diskuteras borde man således, enligt min uppfattning, inte i första hand åberopa Skriftens auktoritet, utan beakta sinnenas vittnesbörd och nödvändiga demonstrationer.”
I dag är detta självklart (för de flesta), men på Galileos tid var det en revolutionerande åsikt. I århundraden hade man vant sig vid att betrakta Bibeln som den yttersta auktoriteten i alla frågor. Kyrkans maktställning baserades i hög grad på detta antagande. Galileo var alltså ute på farlig mark när han argumenterade för forskningens frihet från kyrkans förmyndarskap.
Hans argument duger lika bra i dag som för 400 år sedan. Jag formulerar om det för att göra logiken ännu tydligare. Gud är ofelbar. Det betyder att han inte kan göra några misstag. Han har skapat människan så att hon har sinnen, förnuft och intellekt. Därför måste det vara hans avsikt att vi skall använda dessa gåvor. När vi forskar följer vi alltså Guds plan och avsikt. De slutsatser vi kommer fram till kan därför inte stå i strid med Guds avsikt. Om det alls finns en konflikt med någon sats i Bibeln måste denna därför vara skenbar. Vi kan också formulera argumentet på ett annat sätt. Om Guds avsikt var att vi blint skall tro på Bibeln så skulle han inte ha gett oss förmågan att tänka rationellt och självständigt och att utforska naturen vetenskapligt.
Galileo pekade på ett annat argument som vi i dag ser som självklart, men som i början av 1600-talet var nytt och radikalt. Under hela medeltiden trodde de lärde att människan redan visste allting av betydelse. Snarast menade man att kunskapen förfallit. Världen gick mot sin undergång. Under renässansen förstärktes detta intryck genom att han upptäckte hur djupa kunskaper antikens greker verkligen haft. Men inom det framväxande borgerskapet blev man alltmer missnöjd med denna åsikt. Man pekade på alla tekniska innovationer, på ökad rikedom, kunskaper om främmande kulturer osv. Tanken att människan kanske ännu hade mycket att lära och upptäcka växte sig starkare. För kyrkan var detta en riskabel tanke därför att man satsat sin prestige på en världsbild som baserade sig på Aristoteles och Bibeln, dvs på uråldriga källor. Det hade varit klokare av kyrkan att helt ägna sig åt det religiösa arbetet och inte alls ta ställning i vetenskapliga frågor. Men detta är efterklokhet. Det var oundvikligt att kyrkans män blandade sig både i politiken och i vetenskapen. I många länder, framför allt i den muslimska världen, gör de detta ännu i dag.
Galileo skriver: “Vem vill för övrigt sätta en gräns för människans sinnrikhet? Vem vill försäkra att allt man kan se och uppfatta ifråga om universum redan är upptäckt och känt?...Enligt min uppfattning borde ingen...spärra vägen för det fria filosoferadet över ting i universum och i naturen, nästan som om dessa redan i sin helhet vore säkerställda och uppenbarade.”
Men alla Galileos argument var förgäves. Påven och de konservativa inom kyrkan kände att deras makt och auktoritet var hotade. De använde denna makt för att bekämpa de nya radikala idéer som låg i luften.
I Nederländerna verkade vid denna tid en annan banbrytare inom filosofi och vetenskap, fransmannen René Descartes (1596-1650). Han emigrerade 1628 från sitt hemland till Nederländerna, som vi denna tid var Europas friaste stat. Här arbetade han på en mängd banbrytande skrifter. En av dessa med titeln Le Monde (Världen) behandlade delvis samma frågor som Galileo forskat om. Descartes ställde upp lagar för kropparnas rörelser och hävdade bl.a., liksom Kopernikus och Galileo, att jorden rör sig. I fyra år hade han arbetat på detta arbete och var just färdig att låta publicera det när han fick höra om rättegången mot Galileo. “Nyheten om Galilei blev ett slag hårdare än något annat som drabbat honom, “ skriver Amir D. Azcel i sin descartesbiografi. Han beslöt att inte publicera Le Monde. I ett brev till fransmannen Mersenne, skrivet i slutet av februari 1634, förklarar Descartes sitt beslut. “Utan tvivel vet ni att Galilei för en kort tid sedan blivit dömd av inkvisitionen och att hans uppfattning om jordens rörelse har fördömts som kättersk. Nu vill jag berätta för er att allt det jag förklarar i min avhandling, däribland min åsikt om jordens rörelse, inbördes hänger samman med varandra, och allt är grundat på helt uppenbara sanningar.Icke desto mindre vill jag inte för någonting i världen sätta mig upp emot kyrkans auktoritet...Jag har en önskan att få leva i frid och fortsätta på den väg jag slagit in på.” I ett annat brev till samma person skriver han.”...att jag frivilligt dragit in avhandlingen, och därigenom förlorat fyra år av mitt arbete, i fullständig vördnad för kyrkan...”.
Descartes´ “fullständiga vördnad” för kyrkan gagnade föga. Han hade framfört nya revolutionerande idéer och detta var tillräckligt för att göra honom till en suspekt figur i de konservativas ögon. Inte heller i det protestantiska Holland fick han arbeta i fred. Han beskylldes för ateism och hans filosofi förbjöds vid vissa universitet. Inte heller den katolska kyrka vilken han vördade till sin död förlät honom. År 1663 rönte hans skrifter samma öde som Galileis. De bedömdes som kätterska av indexförsamlingen och sattes upp på index librorum prohibitorum.
Konsekvenser av censuren
Att den katolska kyrkan förbjöd en mängd vetenskapliga böcker kan få en att tro att kyrkan, dvs dess ledare, påven, kardinalerna, teologerna osv var fientligt inställda till vetenskapen som helhet. Så var det dock inte. Det fanns många framstående forskare bland teologerna, kyrkan stödde i allmänhet universiteten och sådan forskning som inte riskerade att komma i strid med dess världsbild. Den officiella uppfattningen var att sann religion och sann vetenskap inte kan komma i konflikt med varandra. (Detta är fortfarande den officiella katolska doktrinen). Kyrkans uppfattning var alltså att sådan forskning som stod i strid med kyrkans världsbild var falsk. Därför var det inte bara rätt utan en plikt att bekämpa den.
Men konsekvenserna blev katastrofala för forskningen i de områden där den katolska kyrkan hade makt att åtala, döma och bestraffa författare och förläggare. På Galileos tid var Italien ett centrum för europeisk forskning. Men den religiösa censuren medförde att det var omöjligt eller i varje fall riskabelt att publicera nya djärva resultat och teorier i Italien. Därför publicerade man i andra länder med lindrigare censur, t.ex. i Tyskland och Holland. Ännu värre var att varken universiteten eller privatpersoner fick äga de censurerade böckerna. (Många ägde dem ändå, men det var riskabelt). Det var sålunda omöjligt att bedriva avancerad forskning i Italien. Kyrkan hade, trots sin officiellt positiva inställning till forskningen, riktat ett dråpslag mot vetenskapen i Italien.
Vad kan vi lära av detta? Framgångsrik forskning förutsätter att forskarna fritt kan både publicera sina resultat, även om de strider mot mäktiga intressen, och att de fritt kan ta del av vad andra forskare producerar. Censur är alltid skadlig för forskningen.
I själva verket är detta självklart. Man kan inte bedriva framgångsrik forskning om det hela tiden finns en myndighet, som själv inte har forskarkompetens, men som ändå talar om vad man får skriva och läsa. Det finns massor av exempel på att forskning censurerats och de visar alla på samma konsekvenser. Den censurerade forskningen blir efter i utvecklingen. Ett intressant exempel modernt exempel är forskningen i Sovjetunionen. Det finns stora likheter mellan den katolska kyrkans censur och censuren i Sovjet. I båda fallen är makthavarna officiellt mycket positiva till forskning. Men Sovjet var ännu mer positivt än kyrkan. Man kallade sin ideologi vetenskaplig och ansåg att den var baserad på bevisade teorier, dvs Marx ekonomiska teorier. Målet var att skapa ett jämlikt, rättvist samhälle där var och en bidrog enligt sin förmåga och var och en erhöll t.ex. skolning, arbete, bostad och annat hon behövde från staten. För att uppnå detta censurerades all info som kritiserade ideologin eller kom med alternativ.
Den sovjetiska forskningen var helt finansierad och kontrollerad av staten. Inom vissa områden var forskningen framgångsrik, främst inom matematik och teoretisk fysik. Men ju mer politiskt känsligt ett område var desto mer låg forskningen i Sovjet efter den i västvärlden. I USA och Västeuropa drevs utvecklingen inom datorvetenskapen främst av privata intressen. Små grupper av unga entusiaster grundade firmor som växte och blev framgångsrika. Detta var inte möjligt i Sovjet som vid tiden för sitt sammanbrott ansågs vara 20 år efter USA när det gällde datorvetenskap. När det gäller den biologiska forskningen var situationen ännu värre därför att myndigheterna, av politiska skäl, ansåg att Darwins evolutionsteori var felaktig. Enligt Darwins teori, sådan den allmänt godtogs i väst, kan inlärda egenskaper inte ärvas av nästa generation. I Sovjet var målet att skapa en ny människa, sovjetmänniskan, vars högsta mål inte var egoistiska utan att arbeta för hela samhället, för gemenskapen. Man menade att man genom fostran kan skapa sådana egenskaper och att dessa sedan nedärvs till kommande generationer. Forskarna i Sovjet fick sålunda inte följa med hur den biologiska forskningen i Väst snabbt utvecklades. De blev sålunda ohjälpligt efter i utvecklingen.
I Kina var vetenskapens ställning ännu sämre efter att kommunisterna under Mao-Tse-Tungs ledning tog makten 1949. Hård censur infördes och Kina isolerades nästan helt från den kapitalistiska världen. Under den s.k. kulturrevolutionen på 1960-talet utplånades för en tid praktiskt taget alla forskning. Under de senaste decennierna har myndigheterna i Kina däremot satsat mycket på forskning och censuren har blivit lindrigare.
torsdag 6 mars 2008
onsdag 5 mars 2008
DEN KATOLSKA KYRKANS CENSUR
UNDER MÅNGA ÅRHUNDRADEN BEDREV DEN KATOLSKA KYRKAN HÅRD CENSUR.
Enligt den katolska läran finns det vissa orubbliga dogmer, t.ex. att det finns en och endast en gud och att frälsning (dvs räddning undan döden = evigt liv) kan nås endast genom att tro på och följa denna lära. Eftersom kyrkan ansåg att dess uppgift var att frälsa människorna, dvs att rädda deras odödliga själar, och eftersom frälsning var möjlig endast genom kyrkan, var det konsekvent att införa hård censur. Allt som kunde få folk att tro fel eller handla fel och därmed hamna i helvetet måste på det bestämdaste bekämpas. Allt som stred mot den officiella läran betraktades som kätteri. Kyrkans motiv var sålunda, utifrån dess egen världsbild, i teorin goda och ädla. I praktiken spelade förstås mer egoistiska motiv ofta en stor roll. Den katolska kyrkan blev sålunda den första mäktiga organisation som införde kontroll över medierna.
Under medeltiden var denna uppgift inte särskilt svår därför att det inte fanns några egentliga massmedier. De böcker som fanns i omlopp, som rika människor kunde köpa, skrevs för det mesta av munkar. Upplagorna var små. Dessutom var vanligt folk analfabeter. De fick sina kunskaper i stor utsträckning via tal och predikningar i kyrkan och via kyrkomålningar, skulpturer och liknande. Prästerna var de viktigaste nyhetsförmedlarna genom att från predikstolen varje söndag meddela om viktiga händelser. Annars var “vanligt folk” hänvisat till skvaller för att få veta något om vad som hände i byn och i stora världen.
När konsten att trycka text och bilder uppfanns och snabbt spred sig i mitten av 1400-talet ändrades förutsättningarna för masskommunikation radikalt. Snart fanns det tusentals små och större tryckerier i hundratals städer som producerade en ström av relativt billiga böcker. Man tryckte också pamfletter, flygblad, propagandaskrifter etc. Samtidigt ökade läskunnigheten. Därmed blev det allt svårare att övervaka att inte kätterska tankar började spridas.
1500-talet var en orolig tid i Europa. Martin Luther gjorde uppror mot påvemakten och startade därmed reformationen. Bönderna i Tyskland var missnöjda och ställde till oroligheter och uppror. Turkarna hotade Europa från sydost och kom ända fram till Wien innan de slogs tillbaka. Oron underblåstes av böcker, pamfletter och flygblad med “farliga tankar”, som trycktes och spreds i stora mängder. I den situationen såg sig de katolska ledarna i Vatikanen tvugna att vidta kraftfulla åtgärder för att häva sina anspråk på att inneha den enda sanna kunskapen och kännedom om den enda vägen till frälsning. De startade den s.k. motreformationen för att skydda och sprida den rena läran.
Redan i slutet av 1100-talet hade den katolska kyrkan skapat en speciell avdelning, inkvisitionen, vars uppgift var att spåra upp och döma kättare. (Av latin inquisitio = undersökning, samlande av bevismaterial. Ordet kättare kommer av grekiska katharos = ren.) Inkvisitionens viktigaste mål var att utrota kätteriet bland katarer, en vid den tiden vida spridd religiösa riktningar som inte godkände kyrkans dogmer. Inkvisitionen fick en fast organisation omkring år 1230 av påven Gregorius IX. Då började man grunda speciella inkvisitionsdomstolar som lydde direkt under påven. Dessa stod över de världsliga domstolarna. 1252 fastställdes att tortyr var tillåten som medel att få fram bekännelser. Den som av en inkvisitionsdomstol dömts för kätteri kunde avrättas genom att brännas på bål. Själva straffet verkställdes dock alltid av de världsliga myndigheterna. Kyrkan ville inte ha ”blod på sina händer”. Inkvisitionen blev sålunda det första exemplet på vad man i dag brukar kalla en “hemlig polis”, dvs en polis som tar sig rätten att bruka vilka medel som helst, också tortyr, för att nå sina mål, och som arbetar utanför all offentlig insyn och kontroll.
Inkvisitionen höll förstås ett vakande öga över allt som publicerades. I mitten av 1500-talet, i samband med att motreformationen inleddes, beslöt Vatikanen att skärpa greppet över medierna. Man gjorde upp en lista över böcker som en katolik inte fick inneha eller läsa. Listan kallades index librorum prohibitorum (förteckning över förbjudna böcker), eller kort och gott index. Den publicerades första gången 1559. Böcker som fanns på listan måste brännas.
En vanlig uppfattning i dag är att Nikolaus Kopernikus bok Om de himmelska sfärernas rotationer (1543), i vilken han lägger fram sin berömda heliocentriska hypotes, hamnade på index. Detta stämmer dock inte. Boken kunde fritt tryckas, köpas och användas. Däremot förbjöds själva teorin år 1616, dvs 73 år efter Kopernikus död. En av påven Paulus V tillsatt expertgrupp på elva teologer konstaterade då enhälligt att teorin var “formellt kättersk” och “enfaldig och orimlig”. Faktum är att största delen av Kopernikus bok består av regler för att beräkna en stor mängd astronomiska parametrar. Den fungerade sålunda som en rent teknisk handbok i astronomiska beräkningar och användes också som sådan av astronomerna. Endast i några få satser i början av boken hävdar Kopernikus att solen står stilla och jorden rör sig. Indexförsamlingen krävde att dessa få satser skulle strykas. Annars var det fritt fram att använda boken.
Läsaren bör notera uttrycket “formellt kättersk”. Kätteri betraktades, sedan flera århundrades, av kyrkan som ett ytterst allvarligt brott. Det innebar att man förnekade den enda sanna och rätta läran och i stället spred falska läror, villoläror. Den som trodde på sådana läror hamnade i helvetet efter döden. Genom att bekämpa kätteriet ansåg sig kyrkan kämpa för själarnas eviga existens i paradiset. Straffet för kätteri var därefter. Om man gjorde avbön och ångrade sig kunde kyrkan förlåta, men den som höll fast vid sin “kätterska tro” straffades hårt. I värsta fall brändes han/hon på bål, ett grymt straff som illustrerar tidens allmänna grymhet. Vid denna tid, dvs i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet var häxhysterin som värst. En häxa var per definition en kättare. Tiotusentals människor i Europa fängslades, torterades och brändes på bål som kättare. Speciellt stor uppmärksamhet väckte det när en man vid namn Giordano Bruno år 1600 brändes på bål i själva Rom. Bruno hade bl.a. förkunnat att universum är oändligt, att det finns andra solsystem och annat som stred mot kyrkans världsbild.
Den mest berömda bok, som hamnade på listan, var Galileo Galileis Dialog om de två världssystemen, det ptolemaiska och det kopernikanska (1632). Galileo åtalades 1633 som misstänkt för kätteri. Han dömdes att avsvära sig tron på Kopernikus teori samt till livslång husarrest. Hans bok förbjöds och existerande exemplar måste brännas. (Självklart var det många som inte löd denna order.) Först år 1835 beslöt påven att det var fritt fram för en god katolik att läsa Galileos skrifter! Men det dröjde ända till år 1966 innan Vatikanen äntligen avskaffade index. Då hade listan självklart redan förlorat all praktisk betydelse. Men det dröjde till 1992 innan Vatikanen, med påven Johannes Paulus röst, medgav att man gjort ett misstag genom att åtala och döma Galileo 360 år tidigare.
Galileo tillbringade resten av sitt liv dvs nio år i husarrest. Under den tiden skrev han i hemlighet sitt viktigaste vetenskapliga verk Dialog om två nya vetenskaper. Manuskriptet smugglades ut ur Italien och boken trycktes av den kände holländske boktryckaren Elzevier i Leiden 1638. Galileo dog 1642.
En annan berömd forskare som råkade ut för censuren var fransmannen René Descartes (1596-1650). Han strävade att vara en god katolik och kyrkans underdåniga tjänare. En av böckerna, Le monde, som handlade om fysik stoppade han själv just som den skulle gå till tryckpressarna. Han hade jobbat fyra år på boken, men fick, just när den var färdig, höra om hur det gått för Galileo Galilei. Descartes insåg, liksom de flesta fysiker vid denna tid, att Kopernikus hade rätt, men han var rädd att reta kyrkan. Hans underdånighet hjälpte inte. Han var en radikal nytänkare och det räckte för att hans böcker skulle hamna på index. Detta skedde visserligen 1663, dvs efter hans död. 1685 förbjöd Ludvid VIX undervisning i Descartes filosofi i Frankrike. Först i början av 1800-talet fick han erkännande som en av de stora vetenskapsmännen och filosoferna genom tiderna.
Enligt den katolska läran finns det vissa orubbliga dogmer, t.ex. att det finns en och endast en gud och att frälsning (dvs räddning undan döden = evigt liv) kan nås endast genom att tro på och följa denna lära. Eftersom kyrkan ansåg att dess uppgift var att frälsa människorna, dvs att rädda deras odödliga själar, och eftersom frälsning var möjlig endast genom kyrkan, var det konsekvent att införa hård censur. Allt som kunde få folk att tro fel eller handla fel och därmed hamna i helvetet måste på det bestämdaste bekämpas. Allt som stred mot den officiella läran betraktades som kätteri. Kyrkans motiv var sålunda, utifrån dess egen världsbild, i teorin goda och ädla. I praktiken spelade förstås mer egoistiska motiv ofta en stor roll. Den katolska kyrkan blev sålunda den första mäktiga organisation som införde kontroll över medierna.
Under medeltiden var denna uppgift inte särskilt svår därför att det inte fanns några egentliga massmedier. De böcker som fanns i omlopp, som rika människor kunde köpa, skrevs för det mesta av munkar. Upplagorna var små. Dessutom var vanligt folk analfabeter. De fick sina kunskaper i stor utsträckning via tal och predikningar i kyrkan och via kyrkomålningar, skulpturer och liknande. Prästerna var de viktigaste nyhetsförmedlarna genom att från predikstolen varje söndag meddela om viktiga händelser. Annars var “vanligt folk” hänvisat till skvaller för att få veta något om vad som hände i byn och i stora världen.
När konsten att trycka text och bilder uppfanns och snabbt spred sig i mitten av 1400-talet ändrades förutsättningarna för masskommunikation radikalt. Snart fanns det tusentals små och större tryckerier i hundratals städer som producerade en ström av relativt billiga böcker. Man tryckte också pamfletter, flygblad, propagandaskrifter etc. Samtidigt ökade läskunnigheten. Därmed blev det allt svårare att övervaka att inte kätterska tankar började spridas.
1500-talet var en orolig tid i Europa. Martin Luther gjorde uppror mot påvemakten och startade därmed reformationen. Bönderna i Tyskland var missnöjda och ställde till oroligheter och uppror. Turkarna hotade Europa från sydost och kom ända fram till Wien innan de slogs tillbaka. Oron underblåstes av böcker, pamfletter och flygblad med “farliga tankar”, som trycktes och spreds i stora mängder. I den situationen såg sig de katolska ledarna i Vatikanen tvugna att vidta kraftfulla åtgärder för att häva sina anspråk på att inneha den enda sanna kunskapen och kännedom om den enda vägen till frälsning. De startade den s.k. motreformationen för att skydda och sprida den rena läran.
Redan i slutet av 1100-talet hade den katolska kyrkan skapat en speciell avdelning, inkvisitionen, vars uppgift var att spåra upp och döma kättare. (Av latin inquisitio = undersökning, samlande av bevismaterial. Ordet kättare kommer av grekiska katharos = ren.) Inkvisitionens viktigaste mål var att utrota kätteriet bland katarer, en vid den tiden vida spridd religiösa riktningar som inte godkände kyrkans dogmer. Inkvisitionen fick en fast organisation omkring år 1230 av påven Gregorius IX. Då började man grunda speciella inkvisitionsdomstolar som lydde direkt under påven. Dessa stod över de världsliga domstolarna. 1252 fastställdes att tortyr var tillåten som medel att få fram bekännelser. Den som av en inkvisitionsdomstol dömts för kätteri kunde avrättas genom att brännas på bål. Själva straffet verkställdes dock alltid av de världsliga myndigheterna. Kyrkan ville inte ha ”blod på sina händer”. Inkvisitionen blev sålunda det första exemplet på vad man i dag brukar kalla en “hemlig polis”, dvs en polis som tar sig rätten att bruka vilka medel som helst, också tortyr, för att nå sina mål, och som arbetar utanför all offentlig insyn och kontroll.
Inkvisitionen höll förstås ett vakande öga över allt som publicerades. I mitten av 1500-talet, i samband med att motreformationen inleddes, beslöt Vatikanen att skärpa greppet över medierna. Man gjorde upp en lista över böcker som en katolik inte fick inneha eller läsa. Listan kallades index librorum prohibitorum (förteckning över förbjudna böcker), eller kort och gott index. Den publicerades första gången 1559. Böcker som fanns på listan måste brännas.
En vanlig uppfattning i dag är att Nikolaus Kopernikus bok Om de himmelska sfärernas rotationer (1543), i vilken han lägger fram sin berömda heliocentriska hypotes, hamnade på index. Detta stämmer dock inte. Boken kunde fritt tryckas, köpas och användas. Däremot förbjöds själva teorin år 1616, dvs 73 år efter Kopernikus död. En av påven Paulus V tillsatt expertgrupp på elva teologer konstaterade då enhälligt att teorin var “formellt kättersk” och “enfaldig och orimlig”. Faktum är att största delen av Kopernikus bok består av regler för att beräkna en stor mängd astronomiska parametrar. Den fungerade sålunda som en rent teknisk handbok i astronomiska beräkningar och användes också som sådan av astronomerna. Endast i några få satser i början av boken hävdar Kopernikus att solen står stilla och jorden rör sig. Indexförsamlingen krävde att dessa få satser skulle strykas. Annars var det fritt fram att använda boken.
Läsaren bör notera uttrycket “formellt kättersk”. Kätteri betraktades, sedan flera århundrades, av kyrkan som ett ytterst allvarligt brott. Det innebar att man förnekade den enda sanna och rätta läran och i stället spred falska läror, villoläror. Den som trodde på sådana läror hamnade i helvetet efter döden. Genom att bekämpa kätteriet ansåg sig kyrkan kämpa för själarnas eviga existens i paradiset. Straffet för kätteri var därefter. Om man gjorde avbön och ångrade sig kunde kyrkan förlåta, men den som höll fast vid sin “kätterska tro” straffades hårt. I värsta fall brändes han/hon på bål, ett grymt straff som illustrerar tidens allmänna grymhet. Vid denna tid, dvs i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet var häxhysterin som värst. En häxa var per definition en kättare. Tiotusentals människor i Europa fängslades, torterades och brändes på bål som kättare. Speciellt stor uppmärksamhet väckte det när en man vid namn Giordano Bruno år 1600 brändes på bål i själva Rom. Bruno hade bl.a. förkunnat att universum är oändligt, att det finns andra solsystem och annat som stred mot kyrkans världsbild.
Den mest berömda bok, som hamnade på listan, var Galileo Galileis Dialog om de två världssystemen, det ptolemaiska och det kopernikanska (1632). Galileo åtalades 1633 som misstänkt för kätteri. Han dömdes att avsvära sig tron på Kopernikus teori samt till livslång husarrest. Hans bok förbjöds och existerande exemplar måste brännas. (Självklart var det många som inte löd denna order.) Först år 1835 beslöt påven att det var fritt fram för en god katolik att läsa Galileos skrifter! Men det dröjde ända till år 1966 innan Vatikanen äntligen avskaffade index. Då hade listan självklart redan förlorat all praktisk betydelse. Men det dröjde till 1992 innan Vatikanen, med påven Johannes Paulus röst, medgav att man gjort ett misstag genom att åtala och döma Galileo 360 år tidigare.
Galileo tillbringade resten av sitt liv dvs nio år i husarrest. Under den tiden skrev han i hemlighet sitt viktigaste vetenskapliga verk Dialog om två nya vetenskaper. Manuskriptet smugglades ut ur Italien och boken trycktes av den kände holländske boktryckaren Elzevier i Leiden 1638. Galileo dog 1642.
En annan berömd forskare som råkade ut för censuren var fransmannen René Descartes (1596-1650). Han strävade att vara en god katolik och kyrkans underdåniga tjänare. En av böckerna, Le monde, som handlade om fysik stoppade han själv just som den skulle gå till tryckpressarna. Han hade jobbat fyra år på boken, men fick, just när den var färdig, höra om hur det gått för Galileo Galilei. Descartes insåg, liksom de flesta fysiker vid denna tid, att Kopernikus hade rätt, men han var rädd att reta kyrkan. Hans underdånighet hjälpte inte. Han var en radikal nytänkare och det räckte för att hans böcker skulle hamna på index. Detta skedde visserligen 1663, dvs efter hans död. 1685 förbjöd Ludvid VIX undervisning i Descartes filosofi i Frankrike. Först i början av 1800-talet fick han erkännande som en av de stora vetenskapsmännen och filosoferna genom tiderna.
fredag 29 februari 2008
ALBERT EINSTEIN TRODDE INTE PÅ GUD
ALBERT EINSTEIN TRODDE INTE PÅ GUD
Under årens lopp har jag då och då roat mig med att skriva en artikel om tro och vetenskap. Varje gång jag gjort detta har någon troende läsare förgrymmat eller skadeglatt påstått att jag är okunnig om att Albert Einstein, den största av alla vetenskapsmän, de facto trodde på Gud. Ibland antyder de dessutom att jag försöker sopa detta under mattan. Senast i Vasabladet 24.8 2007. Då skrev Herbert Lindén: ”Men det är väl litet taskigt för en ateist att nämna att han, den störste av dem alla, visste att Gud finns.” Första gången jag debatterade denna fråga var i själva verket för jämt 30 år sedan. Jag skrev då två artiklar om Einstein och religionen i Hufvudstadsbladet. De ingick 16.7 och 6.9. Det kom en mängd insändare som hävdade att jag inte bara hade fel utan borde förpassas till en betydligt hetare plats.
Redan i unga år gjorde Einstein uppror mot alla auktoriteter. Varken judendomen, kristendomen, islam eller någon annan religion fann nåd inför hans ögon. Det som under årens lopp fått så många att missförstå honom är att han gärna använde Gud som en metafor för naturlagarna i sin filosofi. Hans mest kända och ofta upprepade yttrande är “Gott würfelt nicht” (Gud kastar inte tärning). Detta yttrande är riktat mot den nya teori om atomerna som utvecklades under 1920-talet. Enligt denna styrs atomerna av rent slumpmässiga processer. Slumpmässigheten är, enligt den nya fysik som utvecklades, en fundamental egenskap i universum. Detta kunde Albert inte acceptera. Han var djupt övertygad om att universum styrs av deterministiska lagar. Denna övertygelse är, kan man säga, av religiös natur. Det var en tro, en övertygelse för Albert. På denna punkt hade Einstein, enligt de flesta moderna experter, fullständigt fel.
Einstein tillfrågades många gånger om han trodde på Gud. Han brukade svara att han inte trodde på “Jahwe eller Jupiter utan på Spinozas immanenta Gud”. Spinoza var en märklig och fascinerande holländsk-judisk filosof som levde på 1600-talet. Han hävdade inte bara att Gud och Naturen är ett och detsamma, utan dessutom att allting i världen sker med logisk nödvändighet. Spinoza betraktades, föga överraskande, som ateist av sin samtid. Det finns enligt honom ingen Gud i betydelsen en person som hör bön och styr och ställer enligt egen vilja. Med en ”immanent Gud” menas en gud som finns i världen, inte utanför den. Därför kunde både Spinoza och Einstein tro att den fria viljan är en illusion och att det bara finns en enda logisk möjlighet för världen att utvecklas. Einstein drömde om att upptäcka deterministiska naturlagar som styr allting. Hans relativitetsteorier är just av denna typ. I dag har så gott som alla fysiker övergett denna åsikt.
Nyligen har Richard Dawkins förklarat Einsteins inställning till religionen i sin bok The God Delusion (2006). Den store fysikern fick ta emot många hatbrev av kristna för att han så öppet förde fram sin åsikt. Dawkins citerar några exempel. (Ss. 16-17) Detta är inte förvånande för han sade bl.a.: ”Jag tror inte på en personlig gud och har aldrig förnekat detta utan öppet uttryckt det.” ”Idén om en personlig gud är helt främmande för mig och förefaller t.o.m. naiv”. (s. 15)
Slutligen vill jag påpeka att Einstein gjorde allt han kunde för att stöda den unga staten Israel. Han fick t.o.m. erbjudande om att bli Israels president, men tackade nej. I unga år var han pacifist, men ändrade åsikt när Hitler kom till makten. Han ansåg att judarna måste hålla ihop och, om nödvändigt försvara sig med våld därför att, som historien visar, är ingen annan beredd att försvara dem.
Under årens lopp har jag då och då roat mig med att skriva en artikel om tro och vetenskap. Varje gång jag gjort detta har någon troende läsare förgrymmat eller skadeglatt påstått att jag är okunnig om att Albert Einstein, den största av alla vetenskapsmän, de facto trodde på Gud. Ibland antyder de dessutom att jag försöker sopa detta under mattan. Senast i Vasabladet 24.8 2007. Då skrev Herbert Lindén: ”Men det är väl litet taskigt för en ateist att nämna att han, den störste av dem alla, visste att Gud finns.” Första gången jag debatterade denna fråga var i själva verket för jämt 30 år sedan. Jag skrev då två artiklar om Einstein och religionen i Hufvudstadsbladet. De ingick 16.7 och 6.9. Det kom en mängd insändare som hävdade att jag inte bara hade fel utan borde förpassas till en betydligt hetare plats.
Redan i unga år gjorde Einstein uppror mot alla auktoriteter. Varken judendomen, kristendomen, islam eller någon annan religion fann nåd inför hans ögon. Det som under årens lopp fått så många att missförstå honom är att han gärna använde Gud som en metafor för naturlagarna i sin filosofi. Hans mest kända och ofta upprepade yttrande är “Gott würfelt nicht” (Gud kastar inte tärning). Detta yttrande är riktat mot den nya teori om atomerna som utvecklades under 1920-talet. Enligt denna styrs atomerna av rent slumpmässiga processer. Slumpmässigheten är, enligt den nya fysik som utvecklades, en fundamental egenskap i universum. Detta kunde Albert inte acceptera. Han var djupt övertygad om att universum styrs av deterministiska lagar. Denna övertygelse är, kan man säga, av religiös natur. Det var en tro, en övertygelse för Albert. På denna punkt hade Einstein, enligt de flesta moderna experter, fullständigt fel.
Einstein tillfrågades många gånger om han trodde på Gud. Han brukade svara att han inte trodde på “Jahwe eller Jupiter utan på Spinozas immanenta Gud”. Spinoza var en märklig och fascinerande holländsk-judisk filosof som levde på 1600-talet. Han hävdade inte bara att Gud och Naturen är ett och detsamma, utan dessutom att allting i världen sker med logisk nödvändighet. Spinoza betraktades, föga överraskande, som ateist av sin samtid. Det finns enligt honom ingen Gud i betydelsen en person som hör bön och styr och ställer enligt egen vilja. Med en ”immanent Gud” menas en gud som finns i världen, inte utanför den. Därför kunde både Spinoza och Einstein tro att den fria viljan är en illusion och att det bara finns en enda logisk möjlighet för världen att utvecklas. Einstein drömde om att upptäcka deterministiska naturlagar som styr allting. Hans relativitetsteorier är just av denna typ. I dag har så gott som alla fysiker övergett denna åsikt.
Nyligen har Richard Dawkins förklarat Einsteins inställning till religionen i sin bok The God Delusion (2006). Den store fysikern fick ta emot många hatbrev av kristna för att han så öppet förde fram sin åsikt. Dawkins citerar några exempel. (Ss. 16-17) Detta är inte förvånande för han sade bl.a.: ”Jag tror inte på en personlig gud och har aldrig förnekat detta utan öppet uttryckt det.” ”Idén om en personlig gud är helt främmande för mig och förefaller t.o.m. naiv”. (s. 15)
Slutligen vill jag påpeka att Einstein gjorde allt han kunde för att stöda den unga staten Israel. Han fick t.o.m. erbjudande om att bli Israels president, men tackade nej. I unga år var han pacifist, men ändrade åsikt när Hitler kom till makten. Han ansåg att judarna måste hålla ihop och, om nödvändigt försvara sig med våld därför att, som historien visar, är ingen annan beredd att försvara dem.
onsdag 27 februari 2008
ENERGI: KAN KÄRNKRAFTEN ERSÄTTAS MED VINDKRAFT?
ÄR VINDKRAFT BÄTTRE ÄN KÄRNKRAFT?
Kärnkraften har utdömts i en mängd inlägg i Vasabladet nyligen. Debattörerna anser att kärnkraften är frukansvärt farlig och borde avvecklas snarast. Att kärnkraften medför risker förnekar ingen. Oenigheten gäller hur stora riskerna är och om det är värt att ta dem.(Se mina bloggar om Tjernobylkatastrofen och atomsoporna). Man bör alltid komma ihåg att det är omöjligt att producera de enorma mängder el som vårt högteknologiska samhälle behöver utan att ta risker. Hur vi än producerar, eller låter bli att producera ström så tar vi risker. Att spara el är ingalunda så riskfritt som många tror. Om vi t.ex. ersätter lamporna med lågenergilampor så kommer vi att ha stora mängder giftigt kvicksilver, ett problemavfall, i omlopp. Avsikten är förstås att varje lampa skall föras till en anläggning för problemavfall, men om det finns tiotals miljoner lampor kommer en del att slås sönder och hamna ut i naturen. LED-lamporna är en intressant lösning, men det återstår att se hur vanliga de blir.
Att bli utan ström eller bli helt beroende av import är också riskabelt. Problemet är akut i dag därför att vår främsta källa för elproduktion, dvs stenkolet är ett fossilt bränsle som är en av de viktigaste orsakerna till den mycket fruktade klimatförändringen. Det råder stor enighet om att vi kraftigt måste minska användningen av fossila bränslen. EU kräver att Finland minskar utsläppen av koldioxid med 16%. Samtidigt vet vi att de äldsta kärnreaktorerna och många stenkolskraftverk måste tas ur bruk inom 10-20 år. Det betyder att 2000 MW eller mer faller bort. Till all lycka kompenseras detta delvis när den femte reaktorn tas i bruk. Utan kärnkraft skulle vi inte under dessa 10-20 år kunna upprätthålla vår ekonomiska tillväxt och vårt välfärdssamhälle. Detta torde också de ivrigaste motståndarna till kärnkraft medge. Att snabbt avveckla kärnkraften skulle leda till ekonomisk katastrof för att inte tala om ett enormt folkligt missnöje som inget parti skulle kunna överleva.
Motståndarna till kärnkraft pekar ofta på vindkraften som lösningen. Regeringen har beslutat att vi skall ha mera vindkraft. En mängd vindparker håller nu på att planeras. En del av kolkraften måste ersättas av vindkraft för att vi skall uppnå målet 16%. Varför kan vi inte driva alla våra elektriska prylar med vindel i framtiden? Varför kan vi inte ersätta också kärnkraften?
För närvarande får vi 0.2 % av strömmen från skyarna. Den installerade effekten är 110 MW. Kärnkraften står för ca 25%. Vi behöver alltså bygga åtskilliga möllor för att ersätta kärnkraften, för att inte tala om kolkraften. I havet utanför Korsnäs planeras för närvarande landets största vindkraftspark. Den skall bestå av 150 jättestora torn. I toppen på vart och ett finns en vindturbin med 5 MW effekt. De kommer att täcka en havsyta på 18 000 ha. Den sammanlagda effekten blir alltså 750 MW. Parken motsvarar därmed ett stort kolkrafterk. (Vi har 11 stycken kolkraftverk på över 400 MW i vårt land). När och om denna park blir färdig kommer vindkraftens andel på sin höjd att stiga till 1,5% av produktionen. (Man får ut hela effekten endast när det blåser hårt). Var och en kan själv räkna ut hur många vindparker som behövs för att ersätta kärnkraften, för att inte tala om kolkraften.
Flera andra vindparker håller på att byggas eller planeras. Under byggnad är en vindpark i Kemi på 30 MW. I havet utanför Kristinestad planeras en park som skall bestå av 65-100 turbiner med en effekt på 200-300 MW. Och på Replot norr om Vasa vill EPV bygga 15-25 möllor. Om några år kan vi sålunda ha närmare 1500 MW vindkraft i bruk. Men först skall miljökonsekvenserna utredas och eventuella protester och besvär utredas. Det blir intressant att se hur det går. Men med alla dessa parker kommer vindkraften inte ens att kunna producera lika mycket el som den femte reaktorn i Olkiluoto. Någon chans att de skulle kunna ersätta kärnkraften finns inte.
Vattenkraft ger den billigaste strömmen, men den är osäker. Den stod för ca 16% år 2007. Torra somrar och höstar minskar produktionen kraftigt. Dessutom är den till största delen utbyggd. Uran och stenkol medför trygg produktion, till ett relativt billigt pris. Hur är det då med vindkraften? Den stora nackdelen är förstås att det ibland blåser för litet och ibland för mycket, och att man inte på förhand vet hur mycket ström som produceras. Verkningsgraden är låg och därför blir strömmen dyr. När konsumtionen är som störst och alla kraftverk behövs mitt i smällkalla vintern kan det vara alldeles lugnt.
Självklart kan vi inte stänga kylen, frysboxen låta bli att laga mat, låta tågen stå och friställa folk från industrin när det inte blåser. Om man bygger en park som den i Korsnäs måste man samtidigt bygga en viss mängd reglerkraft som snabbt kan fås igång när Korsnäs-möllorna stannar. Det enklaste och billigaste är att använda vattenkraft. Enligt energiindustrins beräkningar är behovet 300 MW reservkraft per 1000 MW vindkraft. Det finns fortfarande möjlighet att bygga vattenkraft i vårt land. Alla har t.ex. hört talas om Vuotos-bassängen. Men vill vi faktiskt ha ett kraftverk i varje fors? Borde inte de som finns kvar sparas så att kommande generationer får se hur en fors ser ut? De flesta naturvänner är, i likhet med mig, emot detta. En annan möjlighet är att bygga naturgasturbiner som reservkraft. Det blir betydligt dyrare, medför koldioxid och gör oss beroende av import.
Kärnkraften, släpper visserligen ut kylvatten, men är annars miljövänlig. Uranbrytningen medför självklart en viss skada på miljön. Hur är det då med vindkraftparker, kan de betraktas som miljövänliga? Därom tycks åsikterna vara mycket delade. Det blir intressant att se vad miljökonsekvensutredningen av Korsnäs-parken kommer fram till.
Kärnkraften har utdömts i en mängd inlägg i Vasabladet nyligen. Debattörerna anser att kärnkraften är frukansvärt farlig och borde avvecklas snarast. Att kärnkraften medför risker förnekar ingen. Oenigheten gäller hur stora riskerna är och om det är värt att ta dem.(Se mina bloggar om Tjernobylkatastrofen och atomsoporna). Man bör alltid komma ihåg att det är omöjligt att producera de enorma mängder el som vårt högteknologiska samhälle behöver utan att ta risker. Hur vi än producerar, eller låter bli att producera ström så tar vi risker. Att spara el är ingalunda så riskfritt som många tror. Om vi t.ex. ersätter lamporna med lågenergilampor så kommer vi att ha stora mängder giftigt kvicksilver, ett problemavfall, i omlopp. Avsikten är förstås att varje lampa skall föras till en anläggning för problemavfall, men om det finns tiotals miljoner lampor kommer en del att slås sönder och hamna ut i naturen. LED-lamporna är en intressant lösning, men det återstår att se hur vanliga de blir.
Att bli utan ström eller bli helt beroende av import är också riskabelt. Problemet är akut i dag därför att vår främsta källa för elproduktion, dvs stenkolet är ett fossilt bränsle som är en av de viktigaste orsakerna till den mycket fruktade klimatförändringen. Det råder stor enighet om att vi kraftigt måste minska användningen av fossila bränslen. EU kräver att Finland minskar utsläppen av koldioxid med 16%. Samtidigt vet vi att de äldsta kärnreaktorerna och många stenkolskraftverk måste tas ur bruk inom 10-20 år. Det betyder att 2000 MW eller mer faller bort. Till all lycka kompenseras detta delvis när den femte reaktorn tas i bruk. Utan kärnkraft skulle vi inte under dessa 10-20 år kunna upprätthålla vår ekonomiska tillväxt och vårt välfärdssamhälle. Detta torde också de ivrigaste motståndarna till kärnkraft medge. Att snabbt avveckla kärnkraften skulle leda till ekonomisk katastrof för att inte tala om ett enormt folkligt missnöje som inget parti skulle kunna överleva.
Motståndarna till kärnkraft pekar ofta på vindkraften som lösningen. Regeringen har beslutat att vi skall ha mera vindkraft. En mängd vindparker håller nu på att planeras. En del av kolkraften måste ersättas av vindkraft för att vi skall uppnå målet 16%. Varför kan vi inte driva alla våra elektriska prylar med vindel i framtiden? Varför kan vi inte ersätta också kärnkraften?
För närvarande får vi 0.2 % av strömmen från skyarna. Den installerade effekten är 110 MW. Kärnkraften står för ca 25%. Vi behöver alltså bygga åtskilliga möllor för att ersätta kärnkraften, för att inte tala om kolkraften. I havet utanför Korsnäs planeras för närvarande landets största vindkraftspark. Den skall bestå av 150 jättestora torn. I toppen på vart och ett finns en vindturbin med 5 MW effekt. De kommer att täcka en havsyta på 18 000 ha. Den sammanlagda effekten blir alltså 750 MW. Parken motsvarar därmed ett stort kolkrafterk. (Vi har 11 stycken kolkraftverk på över 400 MW i vårt land). När och om denna park blir färdig kommer vindkraftens andel på sin höjd att stiga till 1,5% av produktionen. (Man får ut hela effekten endast när det blåser hårt). Var och en kan själv räkna ut hur många vindparker som behövs för att ersätta kärnkraften, för att inte tala om kolkraften.
Flera andra vindparker håller på att byggas eller planeras. Under byggnad är en vindpark i Kemi på 30 MW. I havet utanför Kristinestad planeras en park som skall bestå av 65-100 turbiner med en effekt på 200-300 MW. Och på Replot norr om Vasa vill EPV bygga 15-25 möllor. Om några år kan vi sålunda ha närmare 1500 MW vindkraft i bruk. Men först skall miljökonsekvenserna utredas och eventuella protester och besvär utredas. Det blir intressant att se hur det går. Men med alla dessa parker kommer vindkraften inte ens att kunna producera lika mycket el som den femte reaktorn i Olkiluoto. Någon chans att de skulle kunna ersätta kärnkraften finns inte.
Vattenkraft ger den billigaste strömmen, men den är osäker. Den stod för ca 16% år 2007. Torra somrar och höstar minskar produktionen kraftigt. Dessutom är den till största delen utbyggd. Uran och stenkol medför trygg produktion, till ett relativt billigt pris. Hur är det då med vindkraften? Den stora nackdelen är förstås att det ibland blåser för litet och ibland för mycket, och att man inte på förhand vet hur mycket ström som produceras. Verkningsgraden är låg och därför blir strömmen dyr. När konsumtionen är som störst och alla kraftverk behövs mitt i smällkalla vintern kan det vara alldeles lugnt.
Självklart kan vi inte stänga kylen, frysboxen låta bli att laga mat, låta tågen stå och friställa folk från industrin när det inte blåser. Om man bygger en park som den i Korsnäs måste man samtidigt bygga en viss mängd reglerkraft som snabbt kan fås igång när Korsnäs-möllorna stannar. Det enklaste och billigaste är att använda vattenkraft. Enligt energiindustrins beräkningar är behovet 300 MW reservkraft per 1000 MW vindkraft. Det finns fortfarande möjlighet att bygga vattenkraft i vårt land. Alla har t.ex. hört talas om Vuotos-bassängen. Men vill vi faktiskt ha ett kraftverk i varje fors? Borde inte de som finns kvar sparas så att kommande generationer får se hur en fors ser ut? De flesta naturvänner är, i likhet med mig, emot detta. En annan möjlighet är att bygga naturgasturbiner som reservkraft. Det blir betydligt dyrare, medför koldioxid och gör oss beroende av import.
Kärnkraften, släpper visserligen ut kylvatten, men är annars miljövänlig. Uranbrytningen medför självklart en viss skada på miljön. Hur är det då med vindkraftparker, kan de betraktas som miljövänliga? Därom tycks åsikterna vara mycket delade. Det blir intressant att se vad miljökonsekvensutredningen av Korsnäs-parken kommer fram till.
tisdag 26 februari 2008
DEL 2. OM RYMDEN: SOLENS NÄRMASTE GRANNAR
Vårt solsystem har utforskats grundligt under de senaste decennierna. Vi har fått många överraskningar, men i dag finns det knappast längre något helt nytt att upptäcka. Vi vet redan mycket om de övriga sju planeterna (Pluto räknas inte längre som planet därför att den är så liten). Vi känner till ett hundratal månar. De flesta är små och kretsar runt jätteplaneterna Jupiter och Saturnus. Till de mest spännande månarna hör den isklädda Europa som möjligen hyser någon form av liv, och Titan, också den iskall, men med atmosfär, regn och floder av metan och ammoniak. Vi vet att vårt solsystem befolkas av miljontals kometer, ”smutsiga snöbollar” som förr skrämde vettet ur folk när de fick svans i solens närhet. Vi känner till asteroiderna, tiotusentals stenbumlingar som seglar omkring och i värsta fall kan kollidera med jorden och orsaka enorma katastrofer. Vi känner solvinden som blåser genom planetsystemet, dvs elektriskt laddade partiklar som ständigt slungas ut från solen. Somliga forskare drömmer om att bygga rymdskepp med enorma segel som drivs av denna vind. Det låter nästan romantiskt. Att segla i solvinden på rymdens väldiga ocean. Liksom när det gäller att segla på jordens hav behöver man inte bära med sig stora mängder bränsle. På solvinden kan rymdsonder segla ända ut till det ganska nyligen upptäckta Kuiper-bätet, ett område av stenar, stoft och gas, rester av det stoft och gasmoln ur vilket solen och planeterna uppstod, som breder ut sig på 10 000 miljoner kilometers avstånd, i den yttersta utmarken av vår värld.
Vad finner vi bortom Kuiper-bältet? Den mänskliga nyfikenheten är omättlig. Själv hör jag till de notoriskt nyfikna, inte på det som ”vanligt folk” är nyfikna på, dvs popstjärnor, prinsessan Viktoria, politiker och tvsåpor, utan på varför vi finns och hur världen ser ut. Jag vill veta vad som finns bortom det iskalla, tomma rymdhav som omger vårt ”mysiga” lilla solsystem. Finns det liknande system eller är vårt unikt? Om det finns andra system, hur ser de då ut? Vad finns där?
Science-fictionlitteraturen bär oss på fantasins vingar hur långt som helst i universum. Vi som är äldre och tittat på tv sedan 60-talet har fått följa med rymdskeppet Enterprise i tvserien Star Trek när det färdats till de mest märkliga områden i universum. Måttot har varit ”to boldly go where no man has gone before”. Kapten Kirk driver sitt skepp tio gånger snabbare än ljuset utan några konstiga konsekvenser. I Isaac Asimovs berömda böcker om Stiftelsen är hela vintergatan med dess miljarder stjärnor skådeplats för de dramatiska händelserna. Huvudpersonerna hoppar bekymmerslöst från en del av galaxen till en annan. I filmserien Stjärnornas krig åker Skyvalker och Darth Vader runt mellan planetsystemen som om de skulle köra bil mellan olika supermarketar. För författarna finns det inga gränser och inga järnhårda naturlagar. Däri ligger författandets charm, men också dess begränsning. Om allt är möjligt så är ingenting möjligt.
Jag har alltid varit road av sf-litteratur, men den tillfredställer inte min obotliga nyfikenhet. Vad finns där ute på riktigt? Enda möjligheten att få ett svar är att vända sig till forskningen.
I föregående blogg om rymden (Del 1) föreställde vi oss att vi färdas med den bästa teknologi vi har i dag. Att färdas till den närmaste grannsolen tar då lika länge som mänskligheten existerat som art. Vi måste har bättre fart om vi skall hinna fram under en livstid, och inte likt Harry Martinssons Aniara, irra fram över oändliga rymder i generation efter generation.
Så låt oss gå ombord på Eva, en rymdfarkost som rör sig med den högsta möjliga hastigheten, dvs den elektromagnetiska strålningens, kallad c av fysikerna. 300 000 km på en sekund är inte dåligt. Vi hinner nästan tio varv runt jorden på ett ögonblick. Visserligen vet vi att det är fysikaliskt omöjligt att accelerera ett skepp till så hög hastighet. Skeppets massa ökar snabbt när vi närmar oss c och blir oändligt stor när vi nått c. I teorin skulle vi dock kunna komma ganska nära c. Låt oss alltså inte hänga upp oss på småsaker, vi färdas ju ändå bara i teorin, även om allt baseras på verkliga astronomiska observationer. Vi bryr oss inte heller om att tiden ombord på skeppet går långsammare ju fortare vi rör oss. Det är ju för övrigt bara bra. Om vi rör oss med c så står tiden, skeppets Eigenzeit, stilla. Resan går i ett huj för oss som är ombord. På jorden går det däremot många år.
Vart skall vi styra kosan? Mot den närmaste solen förstås. Men vilken är den och hur vet vi att den är närmast? Under årtusenden har astronomerna undrat hur långt borta stjärnorna är. Redan de gamla grekerna spekulerade om frågan för nästan 2500 år sedan. Men det dröjde till en bit in på 1800-talet innan tekniken utvecklats så långt att astronomerna kunde mäta parallaxer för de närmaste stjärnorna och därmed bestämma avståndet till dem. Det visade sig att den närmaste stjärnan är Alfa Centauri, en klart lysande punkt, som dock kan ses endast på det södra halvklotet. (Vad menas med parallax undrar säkert en och annan av mina många läsare. Kort sagt är det den skenbara förskjutningen av en stjärnas position i förhållande till bakgrunden, dvs alla stjärnor runtomkring, när man observerar den med ett halvt års mellanrum. Denna förskjutning är större ju närmare oss stjärnan är. Men det är frågan om en en mycket liten vinkel. För den närmaste stjärnan är vinkeln 1,3 bågsekunder. Det dröjde till 1800-talet innan man hade så noggranna instrument att parallaxer för de närmaste stjärnorna kunde mätas.)
Alfa Centauri är därför det naturliga första resmålet om vi vill utforska solens grannskap. Så låt oss sätta kurs mot den och färdas med ljusets hastighet. Färden tar utgående från jordtid drygt fyra år. Det betyder att stjärnan befinner sig på ett avstånd av fyra ljusår. (Man mäter alltså avstånd med hjälp av tid inom astronomin. Fackmännen använder dock en måttenhet som kallas parsek. Ordet är en förkortning av parallaxsekund. En parsek är 3.26 ljusår eller 30 000 000 000 000 (30 biljoner) km. Alfa Centauri befinner sig på ett avstånd av 1.3 parsek.)
När vi startar från jorden tar det flera månader att accelerera skeppet till c. Även om det i teorin kunde gå snabbare skulle vi inte överleva därför att vi skulle uppleva detsamma som astronauter som lyfter med en rymdraket, dvs att vi våldsamt pressas bakåt samtidigt som raketen ökar farten framåt. Men när vi väl nått c skulle vår Eigenzeit stå stilla. Varför? Alla har väl hört om att Einstein revolutionerade fysiken genom att upptäcka att rum och tid inte är två helt olika storheter, utan kopplade till varanda i en enda storhet, kallad rumtid. Ju snabbare vi färdas i rumsdimensionen desto långsammare rör vi oss i tidsdimensionen. Nu färdas vi med den högsta möjliga hastigheten i rumsdimensionen och därmed med den lägsta möjliga i tidsdimensionen. Vi står stilla i tiden. Under den tid vi rör oss med c åldras vi sålunda inte alls. Men när vi närmar oss målet måste vi bromsa, decelerera i flera månader. Vad kommer vi att se när vi är framme vid målet? Det får bli en fråga för nästa gång. (Del 3).
Vad finner vi bortom Kuiper-bältet? Den mänskliga nyfikenheten är omättlig. Själv hör jag till de notoriskt nyfikna, inte på det som ”vanligt folk” är nyfikna på, dvs popstjärnor, prinsessan Viktoria, politiker och tvsåpor, utan på varför vi finns och hur världen ser ut. Jag vill veta vad som finns bortom det iskalla, tomma rymdhav som omger vårt ”mysiga” lilla solsystem. Finns det liknande system eller är vårt unikt? Om det finns andra system, hur ser de då ut? Vad finns där?
Science-fictionlitteraturen bär oss på fantasins vingar hur långt som helst i universum. Vi som är äldre och tittat på tv sedan 60-talet har fått följa med rymdskeppet Enterprise i tvserien Star Trek när det färdats till de mest märkliga områden i universum. Måttot har varit ”to boldly go where no man has gone before”. Kapten Kirk driver sitt skepp tio gånger snabbare än ljuset utan några konstiga konsekvenser. I Isaac Asimovs berömda böcker om Stiftelsen är hela vintergatan med dess miljarder stjärnor skådeplats för de dramatiska händelserna. Huvudpersonerna hoppar bekymmerslöst från en del av galaxen till en annan. I filmserien Stjärnornas krig åker Skyvalker och Darth Vader runt mellan planetsystemen som om de skulle köra bil mellan olika supermarketar. För författarna finns det inga gränser och inga järnhårda naturlagar. Däri ligger författandets charm, men också dess begränsning. Om allt är möjligt så är ingenting möjligt.
Jag har alltid varit road av sf-litteratur, men den tillfredställer inte min obotliga nyfikenhet. Vad finns där ute på riktigt? Enda möjligheten att få ett svar är att vända sig till forskningen.
I föregående blogg om rymden (Del 1) föreställde vi oss att vi färdas med den bästa teknologi vi har i dag. Att färdas till den närmaste grannsolen tar då lika länge som mänskligheten existerat som art. Vi måste har bättre fart om vi skall hinna fram under en livstid, och inte likt Harry Martinssons Aniara, irra fram över oändliga rymder i generation efter generation.
Så låt oss gå ombord på Eva, en rymdfarkost som rör sig med den högsta möjliga hastigheten, dvs den elektromagnetiska strålningens, kallad c av fysikerna. 300 000 km på en sekund är inte dåligt. Vi hinner nästan tio varv runt jorden på ett ögonblick. Visserligen vet vi att det är fysikaliskt omöjligt att accelerera ett skepp till så hög hastighet. Skeppets massa ökar snabbt när vi närmar oss c och blir oändligt stor när vi nått c. I teorin skulle vi dock kunna komma ganska nära c. Låt oss alltså inte hänga upp oss på småsaker, vi färdas ju ändå bara i teorin, även om allt baseras på verkliga astronomiska observationer. Vi bryr oss inte heller om att tiden ombord på skeppet går långsammare ju fortare vi rör oss. Det är ju för övrigt bara bra. Om vi rör oss med c så står tiden, skeppets Eigenzeit, stilla. Resan går i ett huj för oss som är ombord. På jorden går det däremot många år.
Vart skall vi styra kosan? Mot den närmaste solen förstås. Men vilken är den och hur vet vi att den är närmast? Under årtusenden har astronomerna undrat hur långt borta stjärnorna är. Redan de gamla grekerna spekulerade om frågan för nästan 2500 år sedan. Men det dröjde till en bit in på 1800-talet innan tekniken utvecklats så långt att astronomerna kunde mäta parallaxer för de närmaste stjärnorna och därmed bestämma avståndet till dem. Det visade sig att den närmaste stjärnan är Alfa Centauri, en klart lysande punkt, som dock kan ses endast på det södra halvklotet. (Vad menas med parallax undrar säkert en och annan av mina många läsare. Kort sagt är det den skenbara förskjutningen av en stjärnas position i förhållande till bakgrunden, dvs alla stjärnor runtomkring, när man observerar den med ett halvt års mellanrum. Denna förskjutning är större ju närmare oss stjärnan är. Men det är frågan om en en mycket liten vinkel. För den närmaste stjärnan är vinkeln 1,3 bågsekunder. Det dröjde till 1800-talet innan man hade så noggranna instrument att parallaxer för de närmaste stjärnorna kunde mätas.)
Alfa Centauri är därför det naturliga första resmålet om vi vill utforska solens grannskap. Så låt oss sätta kurs mot den och färdas med ljusets hastighet. Färden tar utgående från jordtid drygt fyra år. Det betyder att stjärnan befinner sig på ett avstånd av fyra ljusår. (Man mäter alltså avstånd med hjälp av tid inom astronomin. Fackmännen använder dock en måttenhet som kallas parsek. Ordet är en förkortning av parallaxsekund. En parsek är 3.26 ljusår eller 30 000 000 000 000 (30 biljoner) km. Alfa Centauri befinner sig på ett avstånd av 1.3 parsek.)
När vi startar från jorden tar det flera månader att accelerera skeppet till c. Även om det i teorin kunde gå snabbare skulle vi inte överleva därför att vi skulle uppleva detsamma som astronauter som lyfter med en rymdraket, dvs att vi våldsamt pressas bakåt samtidigt som raketen ökar farten framåt. Men när vi väl nått c skulle vår Eigenzeit stå stilla. Varför? Alla har väl hört om att Einstein revolutionerade fysiken genom att upptäcka att rum och tid inte är två helt olika storheter, utan kopplade till varanda i en enda storhet, kallad rumtid. Ju snabbare vi färdas i rumsdimensionen desto långsammare rör vi oss i tidsdimensionen. Nu färdas vi med den högsta möjliga hastigheten i rumsdimensionen och därmed med den lägsta möjliga i tidsdimensionen. Vi står stilla i tiden. Under den tid vi rör oss med c åldras vi sålunda inte alls. Men när vi närmar oss målet måste vi bromsa, decelerera i flera månader. Vad kommer vi att se när vi är framme vid målet? Det får bli en fråga för nästa gång. (Del 3).
torsdag 21 februari 2008
HUR MÅNGA DÖDSOFFER ORSAKADE TJERNOBYLKATASROFEN?
Detta är ett reviderat avsnitt ur min bok RISKFILOSOFI.
Hur många cancerfall har Tjernobylkatastrofen till dags dato orsakat? självklart kan inget exakt svar ges. Även om katastrofen inte inträffat skulle tiotusentals personer i regionen drabbats av varierance typer av cancer årligen. En ökning med några hundra fall årligen försvinner sålunda lätt i det statistiska “bruset”. Leukemi är den första cancerform som teoretiskt förväntas. Antalet leukemifall förväntas öka inom några år efter en stor stråldos. Eftersom leukemi inte är någon särskilt vanlig cancerform borde en ökning lätt kunna påvisas. Märkligt nog har man ännu i dag inte kunnat upptäcka någon ökning i leukemifrekvensen. (Nature, sept. 2005, s.181)Leukemihypotesen har sålunda inte bekräftats i detta fall. Hur skall detta tolkas? Ingen vet. Vid explosionen spreds stora mängder radioaktivt jod. Jod tas upp från födan i sköldkörteln. Radioaktivt jod försvinner visserligen snabbt eftersom det sönderfaller inom åtta dagar, men många hann ändå få i sig så mycket att sköldkörteln utsattes för en stor dos strålning. Speciellt barn var utsatta eftersom de drack mjölk som innehöll radioaktivt jod. Eftersom sköldkörtelcancer hos barn är ganska sällsynt är det lätt att märka om antalet fall ökar. Hittills har man funnit 1 800 barn med sköldkörtelcancer (tyroidcancer). Man räknar med att antalet skall öka och totalt bli 6-8 000. Det verkliga antalet fall förefaller stanna vid hälften av dessa forskares nedre gräns. Det bör kraftigt understrykas att sköldkörtelcancer nästan alltid kan botas. dödligheten är endast ca 1%. Enligt den omfattande FN-rapport, utarbetad av mer än 100 experter, som Nature (se ovan) refererar kan man vänta sig att det totala antalet dödsfall som direkt orsakats av strålningen från katastrofen stannar vid ca 4000. (I Finland beräknas ca 5000 dö p.g.a. tobak och 2000 p.g.a. alkohol VARJE ÅR!)
Efter katastrofen sändes 4 700 unga män från Estland för att göra olika arbeten inom det kontaminerade området. Dessa har undersökts av en forskargrupp med representanter från Estland, Finland och USA. I genomsnitt beräknas de ha fått en stråldos på 110 mSv. Sju år efter olyckan hittades inga fall av leukemi eller sköldkörtelcancer i gruppen! När det gäller övriga cancerformer var frekvensen inte högre än normalt. Däremot var självmordsfrekvensen i gruppen mycket hög, 50 % högre än genomsnittet. Härav bör man förstås inte dra slutsatsen att joniserande strålning kan orsaka självmord! Dessa unga män upplevde uppenbarligen sin situation som mycket stressande. Detta är för övrigt ett genomgående drag hos dem som evakuerades från de kontaminerade områdena. Depressioner, apati, ökat alkoholbruk, rökning, stressrelaterade sjukdomar, självmord hör till bilden. Orsaken är förstås inte strålningen i sig utan den oro och ängslan som katastrofen, evakueringen, osäkerheten o.s.v. medförde. Tjernobyl är ett typiskt exempel på hur viktiga de psykologiska faktorerna är. Det är möjligt att oro, depression, apati, alkohol, självmord etc, som följt i katastrofens spår, orsakat större skada och skördat flera offer än själva strålningen. Detta är igen en bekräftelse på att oro, stress och depression är viktiga faror. Den som fått en förhöjd stråldos intalar sig lätt att han snart kommer att dö och att det därför är meningslöst att planera för framtiden, ta nya tag, skaffa familj o.s.v. Denna rädsla beror i sin tur i främsta hand på okunnighet om de verkliga riskerna. Inte ens stråldoser på 100 mSv, motsvarande en normal livstida dos, medför någon dramatiskt förhöjd risk. Man bör också ha i minnet att om man får en 100 mSv dos så tar det troligen flera decennier innan man får cancer. Chansen är mycket stor att man inte får cancer p.g.a. denna stråldos. Man hinner sålunda få vuxna barn innan man möjligen drabbas. Om man ändå får cancer beror det troligen på något annat såsom, rökning alkohol, mat, luftföroreningar, radon eller liknande.
Vilka slutsatser följer av detta? Man bör akta sig noga för att överskatta och dramatisera en fara. Hellre bör man underskatta den en smula, om det finns en stor osäkerhet. Om man skrämmer upp folk måste man räkna med att faran själv skördar offer men att också rädslan leder till stora skador. Mot detta måste man förstås väga att rädslan också kan ha en positiv effekt genom att den får folk att vara försiktigare. Man bör komma ihåg att en massevakuering i sig själv medför en mängd negativa konsekvenser. Dessa måste vägas mot konsekvenserna av den ursprungliga faran. I dag lever många människor, främst äldre, inom det kontaminerade området vid Tjernobyl. Många av dem kommer att dö i cancer. Men deras livslängd kommer troligen att bli längre när de får leva i en välkänd miljö, som de känner och är vana med, jämfört med om de flyttats till en främmande omgivning. Framför allt kommer deras livskvalitet att vara bättre.
Helst bör myndigheterna förstås ge så korrekta och utförliga uppgifter som möjligt. Massmedierna har också ett stort ansvar för att hotet varken överdramatiseras, för att locka tittare eller läsare, eller förringas, för att inte stöta sig med myndigheter eller mäktiga företag. För att kunna ge korrekt kunskap bör medierna överlåta rapporteringen till sådana redaktörer, som är insatta i riskproblematiken, och känner till elementära begrepp, metoder, fakta och teorier.
Hur många cancerfall har Tjernobylkatastrofen till dags dato orsakat? självklart kan inget exakt svar ges. Även om katastrofen inte inträffat skulle tiotusentals personer i regionen drabbats av varierance typer av cancer årligen. En ökning med några hundra fall årligen försvinner sålunda lätt i det statistiska “bruset”. Leukemi är den första cancerform som teoretiskt förväntas. Antalet leukemifall förväntas öka inom några år efter en stor stråldos. Eftersom leukemi inte är någon särskilt vanlig cancerform borde en ökning lätt kunna påvisas. Märkligt nog har man ännu i dag inte kunnat upptäcka någon ökning i leukemifrekvensen. (Nature, sept. 2005, s.181)Leukemihypotesen har sålunda inte bekräftats i detta fall. Hur skall detta tolkas? Ingen vet. Vid explosionen spreds stora mängder radioaktivt jod. Jod tas upp från födan i sköldkörteln. Radioaktivt jod försvinner visserligen snabbt eftersom det sönderfaller inom åtta dagar, men många hann ändå få i sig så mycket att sköldkörteln utsattes för en stor dos strålning. Speciellt barn var utsatta eftersom de drack mjölk som innehöll radioaktivt jod. Eftersom sköldkörtelcancer hos barn är ganska sällsynt är det lätt att märka om antalet fall ökar. Hittills har man funnit 1 800 barn med sköldkörtelcancer (tyroidcancer). Man räknar med att antalet skall öka och totalt bli 6-8 000. Det verkliga antalet fall förefaller stanna vid hälften av dessa forskares nedre gräns. Det bör kraftigt understrykas att sköldkörtelcancer nästan alltid kan botas. dödligheten är endast ca 1%. Enligt den omfattande FN-rapport, utarbetad av mer än 100 experter, som Nature (se ovan) refererar kan man vänta sig att det totala antalet dödsfall som direkt orsakats av strålningen från katastrofen stannar vid ca 4000. (I Finland beräknas ca 5000 dö p.g.a. tobak och 2000 p.g.a. alkohol VARJE ÅR!)
Efter katastrofen sändes 4 700 unga män från Estland för att göra olika arbeten inom det kontaminerade området. Dessa har undersökts av en forskargrupp med representanter från Estland, Finland och USA. I genomsnitt beräknas de ha fått en stråldos på 110 mSv. Sju år efter olyckan hittades inga fall av leukemi eller sköldkörtelcancer i gruppen! När det gäller övriga cancerformer var frekvensen inte högre än normalt. Däremot var självmordsfrekvensen i gruppen mycket hög, 50 % högre än genomsnittet. Härav bör man förstås inte dra slutsatsen att joniserande strålning kan orsaka självmord! Dessa unga män upplevde uppenbarligen sin situation som mycket stressande. Detta är för övrigt ett genomgående drag hos dem som evakuerades från de kontaminerade områdena. Depressioner, apati, ökat alkoholbruk, rökning, stressrelaterade sjukdomar, självmord hör till bilden. Orsaken är förstås inte strålningen i sig utan den oro och ängslan som katastrofen, evakueringen, osäkerheten o.s.v. medförde. Tjernobyl är ett typiskt exempel på hur viktiga de psykologiska faktorerna är. Det är möjligt att oro, depression, apati, alkohol, självmord etc, som följt i katastrofens spår, orsakat större skada och skördat flera offer än själva strålningen. Detta är igen en bekräftelse på att oro, stress och depression är viktiga faror. Den som fått en förhöjd stråldos intalar sig lätt att han snart kommer att dö och att det därför är meningslöst att planera för framtiden, ta nya tag, skaffa familj o.s.v. Denna rädsla beror i sin tur i främsta hand på okunnighet om de verkliga riskerna. Inte ens stråldoser på 100 mSv, motsvarande en normal livstida dos, medför någon dramatiskt förhöjd risk. Man bör också ha i minnet att om man får en 100 mSv dos så tar det troligen flera decennier innan man får cancer. Chansen är mycket stor att man inte får cancer p.g.a. denna stråldos. Man hinner sålunda få vuxna barn innan man möjligen drabbas. Om man ändå får cancer beror det troligen på något annat såsom, rökning alkohol, mat, luftföroreningar, radon eller liknande.
Vilka slutsatser följer av detta? Man bör akta sig noga för att överskatta och dramatisera en fara. Hellre bör man underskatta den en smula, om det finns en stor osäkerhet. Om man skrämmer upp folk måste man räkna med att faran själv skördar offer men att också rädslan leder till stora skador. Mot detta måste man förstås väga att rädslan också kan ha en positiv effekt genom att den får folk att vara försiktigare. Man bör komma ihåg att en massevakuering i sig själv medför en mängd negativa konsekvenser. Dessa måste vägas mot konsekvenserna av den ursprungliga faran. I dag lever många människor, främst äldre, inom det kontaminerade området vid Tjernobyl. Många av dem kommer att dö i cancer. Men deras livslängd kommer troligen att bli längre när de får leva i en välkänd miljö, som de känner och är vana med, jämfört med om de flyttats till en främmande omgivning. Framför allt kommer deras livskvalitet att vara bättre.
Helst bör myndigheterna förstås ge så korrekta och utförliga uppgifter som möjligt. Massmedierna har också ett stort ansvar för att hotet varken överdramatiseras, för att locka tittare eller läsare, eller förringas, för att inte stöta sig med myndigheter eller mäktiga företag. För att kunna ge korrekt kunskap bör medierna överlåta rapporteringen till sådana redaktörer, som är insatta i riskproblematiken, och känner till elementära begrepp, metoder, fakta och teorier.
onsdag 20 februari 2008
(DEL 1) OM RYMDEN: VI ÄR OERHÖRT SMÅ OCH VÄLDIGT STORA
Som tonåring brukade jag låna böcker i stadsbiblioteket i Vasa. En gång råkade jag få syn på en bok i astronomi och beslöt att titta närmare på den. Det var en stor bok med många bilder. Liksom de flesta hade jag mången stjärnklar kväll stått och tittat upp mot det praktfulla himlavalvet och undrat över vad som finns där. I boken fick jag, i lättsmält form, svar på en del av mina frågor. Det som fascinerade mig mest var storleken, avstånden och hur obetydliga jorden och vi människor är i den enorma rymden. Storleken är väl det som först slår var och en som börjar fundera. Men sedan är det mängder av andra frågor som tränger sig på. Jag skall diskutera en del av dem i framtida bloggar om rymden.
När vi talar om rymden rör vi oss hela tiden med oerhört, ofta ofattbart stora tal. Det är miljarder hit och biljoner dit. Solen är som bekant den närmaste stjärnan, ett giganiskt oerhört hett gasklot, ett kosmiskt kärnkraftverk på blott 150 miljoner km:s avstånd. Ett tuppfjät i rymden. Det är solarna som är huvudpersoner på den kosmiska arenan. Våra förfäder dyrkade solen som en gud. Det var i själva verket ingen dum idé. Betydligt klokare än att dyrka något slags osynligt människoliknande väsen. Det är solarna som gör planetsystem möjliga, och som gör liv möjligt. Vi kan t.o.m. säga att solarna skapar och upprätthåller de förhållanden som gör liv möjligt. Ja, solarna skapar t.o.m. den materia av vilken vi, jorden och allt annat är uppbyggt. (Utom det som består av väte, det enklaste av alla grundämnen.) Och det är slutligen solarna, som, när de blir gamla och trötta, förintar allt liv i sina planetsystem.
När vi blickar upp mot stjärnhimmeln ser vi tusentals solar. Med en fältkikare ökar deras mängd tiodubbelt. I ett teleskop ser vi miljontals. Universum tycks vara fyllt till bredden av solar. Men i själva verket är vi utsatta för en illusion. I själva verket är universum tomt, oerhört tomt. Strängt taget är det inte just annat än ett oerhört kallt tomrum.
Det blir klart om vi försöker färdas till den närmaste grannstjärnan. Den består i själva verket av tre stjärnor som kretsar runt varandra. Den största kallas Alfa Centauri. Avståndet till solen är, som nämnts, 150 miljoner km. Dit kan vi med dagens teknologi färdas på en månad. I själva verket har en rymdsond nyligen nått fram till Merkurius, den planet som ligger närmast solen. Och det var inte den första. Men anta nu att vi med samma teknologi styr kosan mot Alfa Centauri. Hur länge dröjer det innan vi är famme? Det tar nästan en miljon gånger längre än till solen, en miljon månader, nära 100 000 år!! Efter ett tiotal år lämnar vi vårt solsystem och kommer ut i den interstellära rymden. (Det finns en rymdsond som redan kommit så långt). I tusentals år färdas vi genom tom, iskall rymd. Visserligen ser vi stjärnor vartåt vi än vänder blicken, men t.o.m. vår egen sol blir snart blott en ljusprick bland miljoner andra. Man kan inte vara mer ensam än i ett rymdskepp i den interstellära rymden.
Eller kan man? I själva verket befinner vi oss hela tiden långt inne i ett gigantiskt system av ca 200 miljarder stjärnor. Vi färdas inne i vår egen galax, Vintergatan. Ur kosmisk synvinkel befinner vi oss i ett tättbestjärnat område. När vi kommer fram till Alfa Centauri märker vi att det är ungenfär lika långt till de stjärnor som ligger närmast oss. Men om vi färdas inåt mot galaxens centrum några hundra miljoner år så märker vi att stjärnorna ligger närmare varandra. Vi märker att natt inte längre är ett användbart begrepp. Hela himlen strålar av stjärnornas ljus dygnet runt. Solar i miljontal fyller himlen runtom oss.
Om vi planerar att passera genom galaxens centrum så är det bäst att tänka en gång till. Enligt forskarna finns det ett gigantiskt svart hål i centrum. Ett av de mest märkliga tingen i universum. Kommer vi för nära slukas vi, atomerna i oss pressas ihop till ingenting. Vi förvandlas till energi, till gravitationsenergi.
Att färdas i den interstellära rymden med den teknologi vi har i dag är förstås ett stendött företag. Vi människor är alltför kortlivade. Kanske kommer det alltid att vara dödfött. T.ex. den kända sf-författaren Isaac Asimov, som också skrev en mängd populärvetenskapliga böcker, menade att människan aldrig kommer att lämna detta solsystem. Eller kanske en långt mer avancerad framtida vetenskap kommer att göra det möjligt? Ho vet!
Men varför skulle vi alls, likt rymdskeppet Enterprise i tv-serien Star trek ”boldly go where no man has gone before”. Vi har till vårt förfogande något som är bättre än rymdskepp. Vi har något som i en mening gör oss större än universum. Vi har intelligens och fantasi. Med deras hjälp kan vi resa kors och tvärs i rymden, inte bara i rummet utan också i tiden. Ja vi kan t.o.m. resa till andra universa.
Vi behöver inte resa till andra världar för att få reda på något om dem därför att de hela tiden sänder och har sänt budskap, information till oss. Dessa budskap färdas snabbare än något rymdskepp. De färdas med ljusets hastighet, 300 000 km i sekunden. Budskapet färdas i form av vad fysikerna kallar fotoner, eller elektromagnetisk strålning. Därtill kommer partiklar som kallas kosmisk strålning. Den stora utmaningen är att samla in så mycket strålning av olika slag som möjligt och att kunna tolka den. Under de senaste hundra åren har vi gjort fantastiska framsteg på detta område. Sedan 1950-talet, när jag började intressera mig för astronomi, har kunskapen formligen exploderat. Det har varit ett av mitt livs stora upplevelser att få följa med denna utveckling alltifrån uppskjutningen av Sputnik 1 1957 till dagens rymdteleskop. Om detta kommer jag att skriva då och då i framtida bloggar.
När vi talar om rymden rör vi oss hela tiden med oerhört, ofta ofattbart stora tal. Det är miljarder hit och biljoner dit. Solen är som bekant den närmaste stjärnan, ett giganiskt oerhört hett gasklot, ett kosmiskt kärnkraftverk på blott 150 miljoner km:s avstånd. Ett tuppfjät i rymden. Det är solarna som är huvudpersoner på den kosmiska arenan. Våra förfäder dyrkade solen som en gud. Det var i själva verket ingen dum idé. Betydligt klokare än att dyrka något slags osynligt människoliknande väsen. Det är solarna som gör planetsystem möjliga, och som gör liv möjligt. Vi kan t.o.m. säga att solarna skapar och upprätthåller de förhållanden som gör liv möjligt. Ja, solarna skapar t.o.m. den materia av vilken vi, jorden och allt annat är uppbyggt. (Utom det som består av väte, det enklaste av alla grundämnen.) Och det är slutligen solarna, som, när de blir gamla och trötta, förintar allt liv i sina planetsystem.
När vi blickar upp mot stjärnhimmeln ser vi tusentals solar. Med en fältkikare ökar deras mängd tiodubbelt. I ett teleskop ser vi miljontals. Universum tycks vara fyllt till bredden av solar. Men i själva verket är vi utsatta för en illusion. I själva verket är universum tomt, oerhört tomt. Strängt taget är det inte just annat än ett oerhört kallt tomrum.
Det blir klart om vi försöker färdas till den närmaste grannstjärnan. Den består i själva verket av tre stjärnor som kretsar runt varandra. Den största kallas Alfa Centauri. Avståndet till solen är, som nämnts, 150 miljoner km. Dit kan vi med dagens teknologi färdas på en månad. I själva verket har en rymdsond nyligen nått fram till Merkurius, den planet som ligger närmast solen. Och det var inte den första. Men anta nu att vi med samma teknologi styr kosan mot Alfa Centauri. Hur länge dröjer det innan vi är famme? Det tar nästan en miljon gånger längre än till solen, en miljon månader, nära 100 000 år!! Efter ett tiotal år lämnar vi vårt solsystem och kommer ut i den interstellära rymden. (Det finns en rymdsond som redan kommit så långt). I tusentals år färdas vi genom tom, iskall rymd. Visserligen ser vi stjärnor vartåt vi än vänder blicken, men t.o.m. vår egen sol blir snart blott en ljusprick bland miljoner andra. Man kan inte vara mer ensam än i ett rymdskepp i den interstellära rymden.
Eller kan man? I själva verket befinner vi oss hela tiden långt inne i ett gigantiskt system av ca 200 miljarder stjärnor. Vi färdas inne i vår egen galax, Vintergatan. Ur kosmisk synvinkel befinner vi oss i ett tättbestjärnat område. När vi kommer fram till Alfa Centauri märker vi att det är ungenfär lika långt till de stjärnor som ligger närmast oss. Men om vi färdas inåt mot galaxens centrum några hundra miljoner år så märker vi att stjärnorna ligger närmare varandra. Vi märker att natt inte längre är ett användbart begrepp. Hela himlen strålar av stjärnornas ljus dygnet runt. Solar i miljontal fyller himlen runtom oss.
Om vi planerar att passera genom galaxens centrum så är det bäst att tänka en gång till. Enligt forskarna finns det ett gigantiskt svart hål i centrum. Ett av de mest märkliga tingen i universum. Kommer vi för nära slukas vi, atomerna i oss pressas ihop till ingenting. Vi förvandlas till energi, till gravitationsenergi.
Att färdas i den interstellära rymden med den teknologi vi har i dag är förstås ett stendött företag. Vi människor är alltför kortlivade. Kanske kommer det alltid att vara dödfött. T.ex. den kända sf-författaren Isaac Asimov, som också skrev en mängd populärvetenskapliga böcker, menade att människan aldrig kommer att lämna detta solsystem. Eller kanske en långt mer avancerad framtida vetenskap kommer att göra det möjligt? Ho vet!
Men varför skulle vi alls, likt rymdskeppet Enterprise i tv-serien Star trek ”boldly go where no man has gone before”. Vi har till vårt förfogande något som är bättre än rymdskepp. Vi har något som i en mening gör oss större än universum. Vi har intelligens och fantasi. Med deras hjälp kan vi resa kors och tvärs i rymden, inte bara i rummet utan också i tiden. Ja vi kan t.o.m. resa till andra universa.
Vi behöver inte resa till andra världar för att få reda på något om dem därför att de hela tiden sänder och har sänt budskap, information till oss. Dessa budskap färdas snabbare än något rymdskepp. De färdas med ljusets hastighet, 300 000 km i sekunden. Budskapet färdas i form av vad fysikerna kallar fotoner, eller elektromagnetisk strålning. Därtill kommer partiklar som kallas kosmisk strålning. Den stora utmaningen är att samla in så mycket strålning av olika slag som möjligt och att kunna tolka den. Under de senaste hundra åren har vi gjort fantastiska framsteg på detta område. Sedan 1950-talet, när jag började intressera mig för astronomi, har kunskapen formligen exploderat. Det har varit ett av mitt livs stora upplevelser att få följa med denna utveckling alltifrån uppskjutningen av Sputnik 1 1957 till dagens rymdteleskop. Om detta kommer jag att skriva då och då i framtida bloggar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)