Jag har skrivit ca 150, ofta långa och innehållsrika, bloggar om mycket varierande ämnen sedan jag började blogga i januari 2008. Men jag har aldrig läst en enda blogg som någon annan skrivit. Jag upprepar: JAG HAR ALDRIG LÄST EN ENDA BLOGG! Jag är en bloggare som aldrig läser andras bloggar! Och, vad värre är, jag har inga planer på att börja läsa andras bloggar. (Någon gång läser jag någon av mina egna för att få reda på mina åsikter). Det jag vet om andras bloggande har jag läst i tidningar eller hört i radio eller tv. Och det har inte skapat någon lust hos mig att kasta mig över någons blogg.
Borde jag skämmas? Knappast! Att läsa bloggar är bara slöseri med tid.
Men hur kan jag då vänta att någon skall läsa mina bloggar? Mina bloggar är ett undantag. Läs några så får du se! Du kommer inte alltid att gilla mina åsikter men chansen är stor att du lär dig något nytt. Redan det faktum att du läser mina, Hans Rosings, bloggar visar att du är intresserad av stora, viktiga och djupa frågor.
Du är säkert inte intresserad av vad jag åt till middag, vad jag handlat eller om jag sett Pirates of the Caribbean. (Jo, jag har sett ett par men inte orkat se ända till slutet). Än mindre är du intresserad av vad min familj gör.
Varför i all världen skriver jag bloggar? Ja säg det! Ibland är det helt enkelt roligt att skriva. T.ex. denna blogg roar det mig att skriva. Egentligen har jag massor av viktigare saker att göra, såsom att skriva artiklar för tidningar och tidskrifter, förbereda trädgården för nästa års odlingar, läsa en intressant bok eller meditera över livet osv men eftersom det duggregnar och blåser hårt just nu tar jag mig tid att sitta en stund framför datorn.
En viktigare orsak är att skrivandet har varit en del av min livsstil sedan unga år. Jag började skriva artiklar, som jag försökte få publicerade i dagstidningar, i mitten av 1960-talet. Sedan dess har jag skrivit över tusen tidningsartiklar och debattinlägg. Jag har fått tre böcker publicerade. Jag har skrivit ytterligare två böcker, som dock inget av de förlag jag vände mig till ville publicera. Den ena hette ”Är Gud en osynlig krokodil” och var ett slags platonsk dialog om filosofiska frågor men i modern tappning. Det var mycket roligt att skriva den och jag placerade huvudpersonerna ute på vår holme i Åbolands skärgård. Om den publicerats skulle jag ha tillägnat den min far som ägde holmen och är hemma från de trakterna. Den andra hette ”Inledning till riskfilosofin” och var en lång och detaljerad analys av hela riskproblematiken utgånde från en vetenskapsteoretisk bas. Den skrev jag i samarbete med en riskexpert från Sverige som heter Torbjörn Malmfors. Jag har skrivit ett flertal kompendier för min undervisning, t.ex. ett kompendium i miljöfilosofi, ett i logik och ett som handlar om mediefilosofi. Jag har skrivit kapitel i flera antologier. Nu senast i en bok om Karl Popper som skall publiceras i Sverige.
Skrivandet går med andra ord av gammal vana, trots att jag är pensionär och inte längre behöver skriva för att få mitt dagliga bröd.
Det lär finnas massor av folk som skriver bloggar. Hur många har jag inte den blekaste aning om. Men vem läser alla dessa? Vänner, släktingar? Berömda personer, kändisar får förstås massor av läsare. Det spelar ingen roll om det de skriver är klokt eller inte. Att det är skrivet av en kändis är det viktiga. Tyvärr! Att läsa bloggar kan i värsta fall vara fördummande.
Naturligtvis är jag medveten om att få, om ens någon läser mina bloggar. Många av bloggarna har, som framgår publicerats i olika tidningar. Därmed har de lästs av många. Men man glömmer fort. Det som jag lägger ut på bloggen finns kvar i många år. Den som så önskar kan läsa artiklar som jag skrev om aktuella frågor för flera år sedan.
Om jag vill nå en större skara så skriver jag en tidningsartikel. Jag har skrivit artiklar av varierande slag i t.ex. Hufvudstadsbladet sedan 1967. Jag har aldrig räknat hur många de blivit. En sådan artikel kan ha från några hunda till flera tusen läsare. Flest läsare har jag dock nått med mina böcker eftersom de sålt bra också i Sverige.
Att läsa bloggar är slöseri med tid (säger jag ännu en gång). Åtminstone i 99 fall av 100. Mina bloggar är undantag (säger jag igen). Men om någon kan ge exempel på viktig kunskap som jag inte kan få på annat sätt skall jag ta tillbaka mina ord. Självklart beror det på vad man är intresserad av. Om man vill veta vad herr X åt till furkost en viss dag eller vad fru Y handlade samma dag måste man läsa deras bloggar. Oviktigt!
Slutligen måste jag, för undvikande av missförstånd, berätta att jag alltid varit intresserad av att följa med vad som händer i världen, att få reda på vetenskapens senaste resultat, och jag har varit nyfiken på vår historia liksom på vår framtid. Därför har jag dagligen läst ett flertal dagstidningar, massvis av böcker, utländska magasin plus diverse underhållningslitteratur såsom massor av serietidningar och album. Dessutom har jag lyssnat en del på radio och tittat på tv, sett hundratals filmer.
Så nu, kära läsare (om du finns), vet du varför jag (ibland) skriver, men inte läser bloggar.
tisdag 29 november 2011
söndag 6 november 2011
HUNDARNA SKÄLLER MEN ENERGIKARAVANEN DRAR VIDARE
Radioprogrammet Eftersnack på fredag eftermiddagar är ett småmysigt diskussionsprogram. Men fredagen 28.10 hettade det till en aning när programledaren Magnus Londén frågade de båda närvarande damerna om deras inställning till kärnkraften. Det visade sig att de, i motsats till Londén var positiva. Han blev riktigt upprörd när Pia-Maria Lehtola prisade kärnkraften för dess renhet. Någon riktig diskussion blev det inte eftersom Eftersnack går ut på att hoppa från ämne till ämne på ett underhållande sätt. Londén menade dock att kärnkraften medför stora risker. Vidare trodde han inte att den förbättrar sysselsättningen. Vi har stor arbetslöshet trots kärnkraften, påpekade han.
Pia-Maria Lehtolas ställningstagande förvånade mig. Jag har vant mig vid att folk som ägnar sig åt konstnärliga ämnen en masse är mot kärnkraft. Konstkännaren och mystikern Lehtola går tydligen mot den konstnärliga strömmen.
Eftersnack är inte ett forum ägnat för djupgående analys av vår energiproduktion. Däremot har denna diskuterats i pressen i olika sammanhang. Visst, frågan har ältats i det oändliga. Själv har jag varit med i diskussionen sedan slutet av 1970-talet.
Till Londén skulle jag, i all vänlighet, svara att vi skulle ha mycket större arbetslöshet utan kärnkraft. Detta därför att den ger exportindustrin billig basel som i sin tur betyder att vi kan konkurrera på den globala marknaden. Och exportindustrin sysselsätter massor av folk.
För övrigt har jag aldrig förstått dem som säger att kärnkraften medför väldiga risker. Sanningen är, om jag inte räknar alldeles fel, att den är den minst riskabla energikällan – åtminstone i vårt land. Vi har haft kärnkraft sedan slutet av 1970-talet, dvs i över 30 år. Under denna tid har ingen, såvitt jag vet, bevisligen dött av strålning från en finländsk reaktor. Många har fått cancer p.g.a. strålning, speciellt på grund av att de utsatts för radongas under åratal. Men då är det frågan om naturlig srålning. Själv har jag röntgats massor av gånger, men hittills inte fått cancer. Den som tillbringar lång tid i luften, t.ex. de som reser till Asien utsätts för kosmisk strålning. Det kan ge cancer hos några få.
Jag är sålunda inte ett dugg rädd för kärnkraft. Däremot är jag rädd varje gång jag åker bil. Under den tid vi ha haft kärnkraft har ca 15 000 människor dödats i trafiken och mångdubbelt fler har skadats allvarligt. Alkohol och tobak har skördat mer än tio gånger fler dödsoffer under denna tid. Att röka och supa innebär att ta helt vansinniga risker. Det är svårt att undvika att åka bil, men lätt att låta bli att supa och röka. Om vi summerar över dessa faror för den tid vi haft kärnkraft får vi ca 200 000 dödsfall. För kärnkraften får vi 0 dödsfall. Någon vill här kanske hänvisa till Tjernobyl. Faktum är dock att de främsta experterna bedömer att antalet dödsfall kommer att röra sig kring 4 000. Vi talar då om dödsfall som bevisligen orsakats av strålning från den havererade reaktorn. Jag har diskuterat denna fråga i flera artiklar. En sådan artikel publicerades i Vasabladet 5.4 2011. Den återges nedan.
HUR FARLIG ÄR STRÅLNINGEN?
(I Vbl 5.4 2011)
Katastrofen i Japan, den näst värsta efter Tjernobyl, har naturligt nog fått många att än en gång oroa sig för riskerna med att bli utsatt för strålning. Att stora stråldoser är livsfarliga vet alla, men hur är det med de små doser som hundratusentals människor utsätts för? Det har bedrivits mycket forskning kring den frågan, speciellt när det gäller effekterna av Tjernobyl-katastrofen.
Det mest oroande är när barn, som är mycket känsligare än vuxna, blir utsatta. Det finns en gammal, men omstridd hypotes, som säger att också svag strålning ökar risken för att barn skall drabbas av leukemi, som annars är en sällsynt barnsjukdom. Denna hypotes har testats i en mängd undersökningar under de senaste decennierna. Till all lycka tycks oron vara obefogad. (Som alltid finns det dock skeptiker, enstaka forskare som är av annan åsikt).
Eftersom barnleukemi är ovanlig är det lätt att observera hur antalet fall fördelar sig över olika regioner. Det finns knappast något annat land där man är så ängslig för barnens hälsa som i Sverige. Ändå har svenskarna haft mera kärnkraft än vi och mycket längre tid utan att observera någon ökning av antalet leukemifall på orter med kärnkraft. Antalet fall tycks fördela sig tämligen slumpmässigt både i länder med mycket kärnkraft och i länder utan sådan.
Diskussionen om barnleukemi har gått speciellt het i England. På 1980-talet misstänkte man att upparbetningsanläggningen för använt kärnbränsle i Sellafield kunde orsaka barnleukemi. År 1991 startades därför ett omfattande forskningsprojekt för att klargöra orsakerna till leukemi hos barn. I undersökningen deltog ca 10 000 barn av vilka 1700 hade leukemi. Resultaten publicerades år 2005. (Sammanfattning och referens finns i Nature 28.4 2005) Man kunde inte påvisa att vare sig radioaktiv strålning, kemiska ämnen eller högspänningsledningar hade någon signifikant effekt. Däremot fann man ett samband mellan ärftlighet, infektioner och leukemi. Enligt undersökningen löper barn som dels har en genetisk disposition och dels utsätts för infektioner en, visserligen liten, risk att få leukemi. Vidare fann man att barn tydligen kan utveckla en viss immunitet (dvs mindre risk) om de redan vid några månades ålder sätts i dagvård där de tidigt utsätts för virus som ger infektioner. De utvecklar tydligen större motståndskraft.
Tjernobylkatastrofen innebar att enorma mängder radioaktivt material blåste ut i atmosfären. Katastrofen gav forskarna ett ypperligt tillfälle att studera hur strålning påverkar människor, djur och växter. På basen av tidigare erfarenhet, framför allt från atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, förväntade man sig en kraftig ökning av antalet leukemifall. I januari 2002 publicerades en stor undersökning som utförts i regi av bl.a. UNICEF och WHO. Till allmän överraskning uteblev den väntade ökningen av denna svåra form av cancer. Enligt forskarna orsakade denna, den största katastrofen i kärnkraftens historia, en ökning av antalet cancerfall med 3% i det kontaminerade området.
Ett stort antal barn, siffran 1800 uppgavs, drabbades av cancer i sköldkörteln. Det tragiska är att denna cancerform enkelt kan förhindras, nämligen genom att man tar jodtabletter som mättar sköldkörteln med ofarligt jod och därmed hindrar den att ta upp den radioktiva isotopen. Denna sönderfaller till all lycka inom några veckor. Cancer i sköldkörteln kan behandlas effektivt och leder sällan till döden. Forskarna uppger att ca 99% av de drabbade tillfrisknar. (Sammanfattning finns i Nature 8.9 2005).
En tankeväckande upptäckt var att fattigdom, psykiska problem, stress, depression, självmord och ängslan utgjorde en större risk, ett större hälsoproblem än själva strålningen. Det är m.a.o. viktigt att motarbeta en överdriven, irrationell rädsla.
Hans Rosing
Dr. h.c.
I oktober 2011 har jag bl.a. debatterat med Mika Granbacka som i en stor debattartikel i Vbl 15.10 menade att vi klarar oss utmärkt utan kärnkraft. Han hävdade till och med att kärnkraften är omoralisk. Om man har så sträng moral kan man bara undra vad han anser om bilar, alkohol och tobak? I nedanstående inlägg, som publicerats i Vbl kommenterar jag Granbackas ståndpunkt.
HUR MYCKET EL BEHÖVER VI EGENTLIGEN?
(Vbl slutet av oktober 2011)
I Vasabladet 25.10 kunde vi läsa att Vasa Elnät Ab planerar att bygga en 110 kilovolts elledning från Gerby till Alskat. Den existerande 20 kilovolts ledningen räcker inte alls till för den ökande elkonsumtionen. I samma tidning berättas att Jakobstad vill satsa 20 miljoner på kärnkraft i Pyhäjoki medan en majoritet av fullmäktige i Karleby vill satsa drygt två miljoner i en fjärde, planerad kärnreaktor i Olkiluoto.
Men på debattsidan i samma tidning menar Mika Granbacka att det finns många möjligheter att minska elförbrukningen. I en längre artikel i Vbl 15.10 hävdade han samma sak och menade rentav att kärnkraften är omoralisk. Han påstår att elförbrukningen kan minskas avsevärt genom t.ex. frekvensomriktare, värmepumpar, solenergi och effektivare styrning. Granbacka är självklart inte ensam om dessa bedömningar. T.ex. den kända finlandssvenska gröna politikern Thomas Wallgren har länge propagerat för samma sak. I Vasabladet har Göran Ekström i tiotals år argumenterat för en radikal sänkning av levnadsstandarden och därmed energiförbrukningen. Tydligen har han blivit desillusionerad ty i Vbl 24.10 menar han helt frankt att idealismen är död. Det är väl ändå att ta i!
Tidigare i höst har man kunnat läsa om mycket vidlyftiga planer på vindmöllor t.ex. på Replot, utanför Kristinestad och på Kimitoön. Om alla möllor som planeras i dag faktiskt byggs kan vi ha närmare tusen med en kapacitet på ca 3000 MW (när det blåser) om tio år. Behöver vi verkligen så mycket ny kapacitet att producera el, speciellt med tanke på att vi nu befinner oss i en djup konjunktursvacka?
Vad skall man egentligen tro?
Tyskarna planerar att avveckla kärnkraften. (Det planerade svenskarna också, men det gick inte.) Varför kan inte vi om tyskarna kan? I Vbl 25.10 kunde man läsa att fissionsenergin i dag står för 25% av vår elproduktion. Enligt Mika Granberg kan vi lätt skära ner elkonsumtionen med denna mängd. Den verkliga siffran är dock över 30% på grund av att vi importerar mycket el från ryska kärnreaktorer. För att verkligen befria oss från denna ”omoraliska” energiform borde vi alltså skära ner med över 30%. Men detta räcker inte. Fossila bränslen, dvs stenkol och naturgas står i dag för ca 28%. Tar vi med torven är vi uppe i över 30%. Vi producerar därmed stora mängder växthusgaser. Lägg därtill att vi har 2,5 miljoner bensinslukande bilar på våra vägar. Vi borde skära ner flera tiotal procent när det gäller fossila bränslen. Det kan ju knappast anses moraliskt att avveckla den klimatneutrala kärnkraften men hålla fast vid de för klimatet (och också annars) skadliga fossila bränslena. Tågordningen borde självklart vara tvärtom.
Finland hör på grund av vår långa, mörka kalla vinter till de länder som har de största koldioxidutsläppen per kapita. Det gör att vi har ett ganska stort s.k. ekologiskt fotavtryck. Detta kan vi minska genom att minska användningen av fossila bränslen. Däremot skulle en avveckling av kärnkraften öka behovet av kemisk förbränning och därmed öka i stället för att minska vårt ekologiska fotavtryck.
För min personliga del ser jag inga möjligheter att minska elförbrukningen i vårt hushåll med 25% för att inte tala om ytterligare 30%. Detsamma gäller säkerligen de flesta hushåll i vårt glest befolkade, kalla och mörka land. Men vi skulle säkert klara oss utan de dyra skattesubventionerade möllorna som bara trissar upp elpriset.
Hans Rosing
Samhällsfilosof
Paul Håkans sågar kärnkraften i en lång men inte särskilt klar artikel i Vbl 27.10. Han förbluffar läsaren genom att förespråka mer fossila bränslen. ”Vill vi verkligen göra en insats för miljön bör vi...elda kol och fossila kolväten för allt vad pannorna håller.” Han slår också ett slag för solenergin. Detta i världens minst soliga land! Möjligen skämtar han? I varje fall skrev jag en insändare för att besvara den fråga han ställer i början av sin artikel. Insändaren har jag sänt till Vasabladet. Här är den.
KÄRNKRAFTEN MINSKAR VÅRA UTSLÄPP AV VÄXTHUSGASER
Paul Håkans tvivlar i Vbl 27.10 på att kärnkraft minskar utsläppen av koldioxid. Han frågar efter adresser till kolgruvor som stängts etc. Och tillägger: ”Något svar på den frågan har jag ännu inte fått och kommer antagligen inte att få.” Det är alltså hög tid att Håkans verkligen får ett svar.
Faktum är att behovet av kolkraft i vårt land minskat kraftigt sedan kärnkraften togs i bruk. Självklart har också andra energiformer, t.ex. naturgas, torv, biomassa bidragit till att vi använder mindre stenkol. (Destovärre har antalet fordon samtidigt ökat. Men genom elbilar kan inverkan på klimatet minskas.) Vi har 14 kolkraftverk i vårt land med en sammanlagd effekt på ca 6 000 MW. Däremot har vi blott 4 kärnreaktorer som tillsammans ger ca 2700 MW. Man skulle sålunda tro att dubbelt mer el produceras med stenkol än med kärnkraft, men så är det inte alls. I Vbl 25.10 finns ett diagram som visar att överlägset mest ström, dvs 25 %, senaste år producerades av de fyra reaktorerna. De 14 kolkraftverken av vilka de flesta har nästan samma effekt som en kärnreaktor stod för bara 16% av elproduktionen. Hur är detta möjligt?
Det beror självklart på just det som Håkans frågar efter, dvs att andra energikällor, och främst urankraften, ersätter det traditionella stenkolet. Kan man då inte skrota större delen av de gamla kraftverken? Det vore oklokt därför att vårt klimat är så extremt. Vi behöver väldigt mycket reglerkraft. Därtill kommer att en utbyggnad av vindkraften till planerade 2500 MW ytterligare ökar behovet av reglerkraft. Det finns självklart inga garantier för att det blåser friskt alla dagar mitt i mörka, smällkalla vintern. Vi behöver el även då alla möllor står stilla. Då räcker inte heller kärnkraften på långt när till. Senaste vinter måste alla gamla stenkolskraftverk köra igång för att vi skulle kunna hålla ”hjulen rullande”. Vi behöver alltså fortsättningsvis kolkraftverk, men som reserv. Ju kortare tid de körs desto mindre utsläpp av koldioxid.
När Olkiluoto 3 börjar köra ut ström i nätet är det främst kolet vi bör minska med. Man bör också komma ihåg att systemet med utsläppsrätter höjer priset på ström från stenkol (och naturgas) och gör kärnkraften mer förmånlig. Dessutom får vi inte glömma att EU har mycket ambitiösa mål med att minska utsläppen av växthusgaser. Det talas nu om en minskning på 30%. Tack vare kärnkraften, som i framtiden kan stå för kanske 50% av vår elproduktion, har vi utmärkta möjligheter att uppnå målen. Därmed minskar också vårt s.k. ekologiska fotspår. Vi blir bland de bästa i klassen också i detta avseende – tack vare kärnkraften.
Hans Rosing
Journalisten vid Hufvudstadsbladet Katarina Koivisto gör en helt realistisk bedömning när hon 16.10 skriver: ”Bara sol och vind är ingen lösning och den biokraft som nu byggs ut har visat sig besvärligare än man trott.” Det har i åratal talats mycket om alternativa energikällor liksom det har talats om energisparande. Men resultatet är mycket magert. Hur man än vrider och vänder på det blir svaret: kärnkraft.
Håkan P-H Rönnqvist har i flera artiklar i Vasabladet propagerat starkt för vindkraft. Jag har i stället varnat för alla negativa konsekvenser av att bygga massor av möllor. (Se t.ex. mina bloggar 10.9 2009 och 22.10 i år).Den 8.5 i år skrev Rönnqvist: ”..det är bara att konstatera att filosofen (dvs jag) har stagnerat i sitt tänkande.” Jag kan för mitt liv inte inse att den dyra, miljöförstörande, nyckfulla vindkraften skulle vara ett framsteg framom den billiga, miljövänliga, pålitliga kärnkraften. Katarina Koivisto påpekar att regeringen kommer att skära ner stödet till anläggningar som använder förnybar energi, dvs främst vind, med 25 miljoner. Själv kan jag inte alls förstå att man slösar skattepengar på att subventionera olönsam, ofta miljöförstörande energi när marknaden kan producera dubbelt billigare elström utan några som helst subventioner. Skattepengar borde användas endast för verkligt viktiga funktioner såsom skolor, hälsovård och åldringsvård.
Jag skriver denna artikel mitt på dagen. Men det är så mulet att jag måste ha på belysning för att se. Maskinen drar ström. Jag har elbatterier som slår på om temperaturen sjunker under 20 grader utomhus. Kylskåp och frys surrar. Jag har elspis och tvättmaskin samt en mängd eldrivna verktyg. Jag är glad att jag har trygg och säker tillgång till relativt billig och miljövänlig ström. Därför försvarar jag kärnkraften.
Pia-Maria Lehtolas ställningstagande förvånade mig. Jag har vant mig vid att folk som ägnar sig åt konstnärliga ämnen en masse är mot kärnkraft. Konstkännaren och mystikern Lehtola går tydligen mot den konstnärliga strömmen.
Eftersnack är inte ett forum ägnat för djupgående analys av vår energiproduktion. Däremot har denna diskuterats i pressen i olika sammanhang. Visst, frågan har ältats i det oändliga. Själv har jag varit med i diskussionen sedan slutet av 1970-talet.
Till Londén skulle jag, i all vänlighet, svara att vi skulle ha mycket större arbetslöshet utan kärnkraft. Detta därför att den ger exportindustrin billig basel som i sin tur betyder att vi kan konkurrera på den globala marknaden. Och exportindustrin sysselsätter massor av folk.
För övrigt har jag aldrig förstått dem som säger att kärnkraften medför väldiga risker. Sanningen är, om jag inte räknar alldeles fel, att den är den minst riskabla energikällan – åtminstone i vårt land. Vi har haft kärnkraft sedan slutet av 1970-talet, dvs i över 30 år. Under denna tid har ingen, såvitt jag vet, bevisligen dött av strålning från en finländsk reaktor. Många har fått cancer p.g.a. strålning, speciellt på grund av att de utsatts för radongas under åratal. Men då är det frågan om naturlig srålning. Själv har jag röntgats massor av gånger, men hittills inte fått cancer. Den som tillbringar lång tid i luften, t.ex. de som reser till Asien utsätts för kosmisk strålning. Det kan ge cancer hos några få.
Jag är sålunda inte ett dugg rädd för kärnkraft. Däremot är jag rädd varje gång jag åker bil. Under den tid vi ha haft kärnkraft har ca 15 000 människor dödats i trafiken och mångdubbelt fler har skadats allvarligt. Alkohol och tobak har skördat mer än tio gånger fler dödsoffer under denna tid. Att röka och supa innebär att ta helt vansinniga risker. Det är svårt att undvika att åka bil, men lätt att låta bli att supa och röka. Om vi summerar över dessa faror för den tid vi haft kärnkraft får vi ca 200 000 dödsfall. För kärnkraften får vi 0 dödsfall. Någon vill här kanske hänvisa till Tjernobyl. Faktum är dock att de främsta experterna bedömer att antalet dödsfall kommer att röra sig kring 4 000. Vi talar då om dödsfall som bevisligen orsakats av strålning från den havererade reaktorn. Jag har diskuterat denna fråga i flera artiklar. En sådan artikel publicerades i Vasabladet 5.4 2011. Den återges nedan.
HUR FARLIG ÄR STRÅLNINGEN?
(I Vbl 5.4 2011)
Katastrofen i Japan, den näst värsta efter Tjernobyl, har naturligt nog fått många att än en gång oroa sig för riskerna med att bli utsatt för strålning. Att stora stråldoser är livsfarliga vet alla, men hur är det med de små doser som hundratusentals människor utsätts för? Det har bedrivits mycket forskning kring den frågan, speciellt när det gäller effekterna av Tjernobyl-katastrofen.
Det mest oroande är när barn, som är mycket känsligare än vuxna, blir utsatta. Det finns en gammal, men omstridd hypotes, som säger att också svag strålning ökar risken för att barn skall drabbas av leukemi, som annars är en sällsynt barnsjukdom. Denna hypotes har testats i en mängd undersökningar under de senaste decennierna. Till all lycka tycks oron vara obefogad. (Som alltid finns det dock skeptiker, enstaka forskare som är av annan åsikt).
Eftersom barnleukemi är ovanlig är det lätt att observera hur antalet fall fördelar sig över olika regioner. Det finns knappast något annat land där man är så ängslig för barnens hälsa som i Sverige. Ändå har svenskarna haft mera kärnkraft än vi och mycket längre tid utan att observera någon ökning av antalet leukemifall på orter med kärnkraft. Antalet fall tycks fördela sig tämligen slumpmässigt både i länder med mycket kärnkraft och i länder utan sådan.
Diskussionen om barnleukemi har gått speciellt het i England. På 1980-talet misstänkte man att upparbetningsanläggningen för använt kärnbränsle i Sellafield kunde orsaka barnleukemi. År 1991 startades därför ett omfattande forskningsprojekt för att klargöra orsakerna till leukemi hos barn. I undersökningen deltog ca 10 000 barn av vilka 1700 hade leukemi. Resultaten publicerades år 2005. (Sammanfattning och referens finns i Nature 28.4 2005) Man kunde inte påvisa att vare sig radioaktiv strålning, kemiska ämnen eller högspänningsledningar hade någon signifikant effekt. Däremot fann man ett samband mellan ärftlighet, infektioner och leukemi. Enligt undersökningen löper barn som dels har en genetisk disposition och dels utsätts för infektioner en, visserligen liten, risk att få leukemi. Vidare fann man att barn tydligen kan utveckla en viss immunitet (dvs mindre risk) om de redan vid några månades ålder sätts i dagvård där de tidigt utsätts för virus som ger infektioner. De utvecklar tydligen större motståndskraft.
Tjernobylkatastrofen innebar att enorma mängder radioaktivt material blåste ut i atmosfären. Katastrofen gav forskarna ett ypperligt tillfälle att studera hur strålning påverkar människor, djur och växter. På basen av tidigare erfarenhet, framför allt från atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, förväntade man sig en kraftig ökning av antalet leukemifall. I januari 2002 publicerades en stor undersökning som utförts i regi av bl.a. UNICEF och WHO. Till allmän överraskning uteblev den väntade ökningen av denna svåra form av cancer. Enligt forskarna orsakade denna, den största katastrofen i kärnkraftens historia, en ökning av antalet cancerfall med 3% i det kontaminerade området.
Ett stort antal barn, siffran 1800 uppgavs, drabbades av cancer i sköldkörteln. Det tragiska är att denna cancerform enkelt kan förhindras, nämligen genom att man tar jodtabletter som mättar sköldkörteln med ofarligt jod och därmed hindrar den att ta upp den radioktiva isotopen. Denna sönderfaller till all lycka inom några veckor. Cancer i sköldkörteln kan behandlas effektivt och leder sällan till döden. Forskarna uppger att ca 99% av de drabbade tillfrisknar. (Sammanfattning finns i Nature 8.9 2005).
En tankeväckande upptäckt var att fattigdom, psykiska problem, stress, depression, självmord och ängslan utgjorde en större risk, ett större hälsoproblem än själva strålningen. Det är m.a.o. viktigt att motarbeta en överdriven, irrationell rädsla.
Hans Rosing
Dr. h.c.
I oktober 2011 har jag bl.a. debatterat med Mika Granbacka som i en stor debattartikel i Vbl 15.10 menade att vi klarar oss utmärkt utan kärnkraft. Han hävdade till och med att kärnkraften är omoralisk. Om man har så sträng moral kan man bara undra vad han anser om bilar, alkohol och tobak? I nedanstående inlägg, som publicerats i Vbl kommenterar jag Granbackas ståndpunkt.
HUR MYCKET EL BEHÖVER VI EGENTLIGEN?
(Vbl slutet av oktober 2011)
I Vasabladet 25.10 kunde vi läsa att Vasa Elnät Ab planerar att bygga en 110 kilovolts elledning från Gerby till Alskat. Den existerande 20 kilovolts ledningen räcker inte alls till för den ökande elkonsumtionen. I samma tidning berättas att Jakobstad vill satsa 20 miljoner på kärnkraft i Pyhäjoki medan en majoritet av fullmäktige i Karleby vill satsa drygt två miljoner i en fjärde, planerad kärnreaktor i Olkiluoto.
Men på debattsidan i samma tidning menar Mika Granbacka att det finns många möjligheter att minska elförbrukningen. I en längre artikel i Vbl 15.10 hävdade han samma sak och menade rentav att kärnkraften är omoralisk. Han påstår att elförbrukningen kan minskas avsevärt genom t.ex. frekvensomriktare, värmepumpar, solenergi och effektivare styrning. Granbacka är självklart inte ensam om dessa bedömningar. T.ex. den kända finlandssvenska gröna politikern Thomas Wallgren har länge propagerat för samma sak. I Vasabladet har Göran Ekström i tiotals år argumenterat för en radikal sänkning av levnadsstandarden och därmed energiförbrukningen. Tydligen har han blivit desillusionerad ty i Vbl 24.10 menar han helt frankt att idealismen är död. Det är väl ändå att ta i!
Tidigare i höst har man kunnat läsa om mycket vidlyftiga planer på vindmöllor t.ex. på Replot, utanför Kristinestad och på Kimitoön. Om alla möllor som planeras i dag faktiskt byggs kan vi ha närmare tusen med en kapacitet på ca 3000 MW (när det blåser) om tio år. Behöver vi verkligen så mycket ny kapacitet att producera el, speciellt med tanke på att vi nu befinner oss i en djup konjunktursvacka?
Vad skall man egentligen tro?
Tyskarna planerar att avveckla kärnkraften. (Det planerade svenskarna också, men det gick inte.) Varför kan inte vi om tyskarna kan? I Vbl 25.10 kunde man läsa att fissionsenergin i dag står för 25% av vår elproduktion. Enligt Mika Granberg kan vi lätt skära ner elkonsumtionen med denna mängd. Den verkliga siffran är dock över 30% på grund av att vi importerar mycket el från ryska kärnreaktorer. För att verkligen befria oss från denna ”omoraliska” energiform borde vi alltså skära ner med över 30%. Men detta räcker inte. Fossila bränslen, dvs stenkol och naturgas står i dag för ca 28%. Tar vi med torven är vi uppe i över 30%. Vi producerar därmed stora mängder växthusgaser. Lägg därtill att vi har 2,5 miljoner bensinslukande bilar på våra vägar. Vi borde skära ner flera tiotal procent när det gäller fossila bränslen. Det kan ju knappast anses moraliskt att avveckla den klimatneutrala kärnkraften men hålla fast vid de för klimatet (och också annars) skadliga fossila bränslena. Tågordningen borde självklart vara tvärtom.
Finland hör på grund av vår långa, mörka kalla vinter till de länder som har de största koldioxidutsläppen per kapita. Det gör att vi har ett ganska stort s.k. ekologiskt fotavtryck. Detta kan vi minska genom att minska användningen av fossila bränslen. Däremot skulle en avveckling av kärnkraften öka behovet av kemisk förbränning och därmed öka i stället för att minska vårt ekologiska fotavtryck.
För min personliga del ser jag inga möjligheter att minska elförbrukningen i vårt hushåll med 25% för att inte tala om ytterligare 30%. Detsamma gäller säkerligen de flesta hushåll i vårt glest befolkade, kalla och mörka land. Men vi skulle säkert klara oss utan de dyra skattesubventionerade möllorna som bara trissar upp elpriset.
Hans Rosing
Samhällsfilosof
Paul Håkans sågar kärnkraften i en lång men inte särskilt klar artikel i Vbl 27.10. Han förbluffar läsaren genom att förespråka mer fossila bränslen. ”Vill vi verkligen göra en insats för miljön bör vi...elda kol och fossila kolväten för allt vad pannorna håller.” Han slår också ett slag för solenergin. Detta i världens minst soliga land! Möjligen skämtar han? I varje fall skrev jag en insändare för att besvara den fråga han ställer i början av sin artikel. Insändaren har jag sänt till Vasabladet. Här är den.
KÄRNKRAFTEN MINSKAR VÅRA UTSLÄPP AV VÄXTHUSGASER
Paul Håkans tvivlar i Vbl 27.10 på att kärnkraft minskar utsläppen av koldioxid. Han frågar efter adresser till kolgruvor som stängts etc. Och tillägger: ”Något svar på den frågan har jag ännu inte fått och kommer antagligen inte att få.” Det är alltså hög tid att Håkans verkligen får ett svar.
Faktum är att behovet av kolkraft i vårt land minskat kraftigt sedan kärnkraften togs i bruk. Självklart har också andra energiformer, t.ex. naturgas, torv, biomassa bidragit till att vi använder mindre stenkol. (Destovärre har antalet fordon samtidigt ökat. Men genom elbilar kan inverkan på klimatet minskas.) Vi har 14 kolkraftverk i vårt land med en sammanlagd effekt på ca 6 000 MW. Däremot har vi blott 4 kärnreaktorer som tillsammans ger ca 2700 MW. Man skulle sålunda tro att dubbelt mer el produceras med stenkol än med kärnkraft, men så är det inte alls. I Vbl 25.10 finns ett diagram som visar att överlägset mest ström, dvs 25 %, senaste år producerades av de fyra reaktorerna. De 14 kolkraftverken av vilka de flesta har nästan samma effekt som en kärnreaktor stod för bara 16% av elproduktionen. Hur är detta möjligt?
Det beror självklart på just det som Håkans frågar efter, dvs att andra energikällor, och främst urankraften, ersätter det traditionella stenkolet. Kan man då inte skrota större delen av de gamla kraftverken? Det vore oklokt därför att vårt klimat är så extremt. Vi behöver väldigt mycket reglerkraft. Därtill kommer att en utbyggnad av vindkraften till planerade 2500 MW ytterligare ökar behovet av reglerkraft. Det finns självklart inga garantier för att det blåser friskt alla dagar mitt i mörka, smällkalla vintern. Vi behöver el även då alla möllor står stilla. Då räcker inte heller kärnkraften på långt när till. Senaste vinter måste alla gamla stenkolskraftverk köra igång för att vi skulle kunna hålla ”hjulen rullande”. Vi behöver alltså fortsättningsvis kolkraftverk, men som reserv. Ju kortare tid de körs desto mindre utsläpp av koldioxid.
När Olkiluoto 3 börjar köra ut ström i nätet är det främst kolet vi bör minska med. Man bör också komma ihåg att systemet med utsläppsrätter höjer priset på ström från stenkol (och naturgas) och gör kärnkraften mer förmånlig. Dessutom får vi inte glömma att EU har mycket ambitiösa mål med att minska utsläppen av växthusgaser. Det talas nu om en minskning på 30%. Tack vare kärnkraften, som i framtiden kan stå för kanske 50% av vår elproduktion, har vi utmärkta möjligheter att uppnå målen. Därmed minskar också vårt s.k. ekologiska fotspår. Vi blir bland de bästa i klassen också i detta avseende – tack vare kärnkraften.
Hans Rosing
Journalisten vid Hufvudstadsbladet Katarina Koivisto gör en helt realistisk bedömning när hon 16.10 skriver: ”Bara sol och vind är ingen lösning och den biokraft som nu byggs ut har visat sig besvärligare än man trott.” Det har i åratal talats mycket om alternativa energikällor liksom det har talats om energisparande. Men resultatet är mycket magert. Hur man än vrider och vänder på det blir svaret: kärnkraft.
Håkan P-H Rönnqvist har i flera artiklar i Vasabladet propagerat starkt för vindkraft. Jag har i stället varnat för alla negativa konsekvenser av att bygga massor av möllor. (Se t.ex. mina bloggar 10.9 2009 och 22.10 i år).Den 8.5 i år skrev Rönnqvist: ”..det är bara att konstatera att filosofen (dvs jag) har stagnerat i sitt tänkande.” Jag kan för mitt liv inte inse att den dyra, miljöförstörande, nyckfulla vindkraften skulle vara ett framsteg framom den billiga, miljövänliga, pålitliga kärnkraften. Katarina Koivisto påpekar att regeringen kommer att skära ner stödet till anläggningar som använder förnybar energi, dvs främst vind, med 25 miljoner. Själv kan jag inte alls förstå att man slösar skattepengar på att subventionera olönsam, ofta miljöförstörande energi när marknaden kan producera dubbelt billigare elström utan några som helst subventioner. Skattepengar borde användas endast för verkligt viktiga funktioner såsom skolor, hälsovård och åldringsvård.
Jag skriver denna artikel mitt på dagen. Men det är så mulet att jag måste ha på belysning för att se. Maskinen drar ström. Jag har elbatterier som slår på om temperaturen sjunker under 20 grader utomhus. Kylskåp och frys surrar. Jag har elspis och tvättmaskin samt en mängd eldrivna verktyg. Jag är glad att jag har trygg och säker tillgång till relativt billig och miljövänlig ström. Därför försvarar jag kärnkraften.
lördag 22 oktober 2011
MÅNGA PROBLEM MED VINDKRAFTEN
Det förvånar mig att många fortfarande tycks vara varma anhängare av att producera el i vårt land genom tusentals jättestora vindkraftverk. Jag tänker då inte på det fåtal som direkt förtjänar på möllorna utan på de många som på olika sätt måste betala. Vi måste betala på många sätt, men lättast att förstå är att vi måste betala rent konkret i reda pengar. Det kostar nämligen ungenfär dubbelt mer att producera el genom vinden än på mer konventionella sätt. Under de närmaste åren betalar vi den extra kostnaden genom beskattning, men förr eller senare slås den ut på elpriset. Slutsatsen är oundviklig. Den som vill ha mera vindel vill också ha högre elpriser. Men i själva verket klagar de flesta redan nu över att elpriset är högt.
Jag har i många artiklar informerat om nackdelarna med vindkraft. Det minsta man kan begära är att folk är medvetna om vad vi ger oss in på genom att godkänna tusentals möllor i vår känsliga natur. Redan i en av mina första bloggar, 27.2 2008 förklarade jag varför kärnkraften inte kan ersättas med vindkraft. I min blogg 10.9 2009 beskrev jag en del av problemen med möllorna. I nedanstående artikel varnar jag för att vindmöllorna kan bli ett stort misstag. Artikeln har publicerats i Åbo Underrättelser 11.10 2011.
SKYNDA LÅNGSAMT MED MÖLLORNA
Finns det några förnuftiga skäl att i snabb takt bygga tusentals vindkraftverk i vårt vindfattiga land? Eller är byggivern mest en frågan om beteende av typen ”alla andra gör det, vi måste följa med i utvecklingen”? Kosta va det kosta vill!
Om man verkligen fördjupar sig i problemen, om man beaktar alla viktiga faktorer, så är det svårt att se annat än ytterligare en dyrbar teknologisk modeföreteelse. Man måste bygga därför att det är teknologiskt möjligt, ju större och mer komplicerat desto bättre.
Självklart finns det platser och trakter där vindkraft är motiverad. Frågan är inte svart-vit. Det har ofta påpekats att möllor kan vara lämpliga i redan industrialiserade områden eller i områden utan natur- eller rekreationsvärde. T.ex. i hamnar, i industriområden, och längs motorvägar. Byggandet och underhållet blir betydligt billigare när det redan finns en utvecklad infrastruktur. Skadorna på människor och på djurlivet blir minimala.
När det gäller andra områden, speciellt skärgården, bör man skynda långsamt. Investeringar som senare visar sig vara misstag kan bli dyrbara i det långa loppet. Vinden tar aldrig slut och kunskaperna och tekniken förbättras i snabb takt. Det kan vara alltför tidigt att bygga i ett område, men det är aldrig för sent. Om vindkraften någonsin blir lönsam kommer massor av möllor att byggas – utan stora skattesubventioner.
I dag skulle inte en enda mölla byggas om staten inte garanterade ett pris på strömmen som ligger dubbelt över det som gäller på den öppna marknaden. I värsta fall kommer vi skattebetalare att få punga ut med 100 miljoner eller mer under de närmaste åren för en miljöförstörande och olönsam industri. Detta vore inte så farligt om vi levde i goda ekonomiska tider. Men, som alla vet, tar staten 7 000 miljoner euro i lån för att hålla igång hela statsmaskineriet. Skatterna höjs och man skär mer i massor av nödvändiga funktioner. Dessa hundra miljoner skulle göra mycket mer nytta inom t.ex. åldringsvården, inom skolväsendet, för att minska arbetslösheten etc.
I dag finns det ca 140 möllor i vårt land. De står för ca 0.3% av elproduktionen. Det verkar futtigt men i själva verket är det en fördel. Det betyder att obetydligt med skattepengar förs bort av himmelens vindar. Det betyder att det inte är någon skillnad om det blåser eller är kav lugnt. Alla elslukande maskiner, från frysboxar till till tung industri fungerar dag och natt, vinter och sommar. Att påstå att en kommun kan bli självförsörjande genom vindenergin är ren propaganda. För att vi skall kunna hålla fast vid vår höga levnadsstandard, också i den mörka, smällkalla vintern är vi helt beroende av stenkol och kärnkraft. Så kommer det att förbli ännu i flera decennier. Möllorna är i dagens läge en dyrbar lyxprodukt i vårt kalla, mörka land med dess nyckfulla vindströmmar.
Hans Rosing
Jag har i många artiklar informerat om nackdelarna med vindkraft. Det minsta man kan begära är att folk är medvetna om vad vi ger oss in på genom att godkänna tusentals möllor i vår känsliga natur. Redan i en av mina första bloggar, 27.2 2008 förklarade jag varför kärnkraften inte kan ersättas med vindkraft. I min blogg 10.9 2009 beskrev jag en del av problemen med möllorna. I nedanstående artikel varnar jag för att vindmöllorna kan bli ett stort misstag. Artikeln har publicerats i Åbo Underrättelser 11.10 2011.
SKYNDA LÅNGSAMT MED MÖLLORNA
Finns det några förnuftiga skäl att i snabb takt bygga tusentals vindkraftverk i vårt vindfattiga land? Eller är byggivern mest en frågan om beteende av typen ”alla andra gör det, vi måste följa med i utvecklingen”? Kosta va det kosta vill!
Om man verkligen fördjupar sig i problemen, om man beaktar alla viktiga faktorer, så är det svårt att se annat än ytterligare en dyrbar teknologisk modeföreteelse. Man måste bygga därför att det är teknologiskt möjligt, ju större och mer komplicerat desto bättre.
Självklart finns det platser och trakter där vindkraft är motiverad. Frågan är inte svart-vit. Det har ofta påpekats att möllor kan vara lämpliga i redan industrialiserade områden eller i områden utan natur- eller rekreationsvärde. T.ex. i hamnar, i industriområden, och längs motorvägar. Byggandet och underhållet blir betydligt billigare när det redan finns en utvecklad infrastruktur. Skadorna på människor och på djurlivet blir minimala.
När det gäller andra områden, speciellt skärgården, bör man skynda långsamt. Investeringar som senare visar sig vara misstag kan bli dyrbara i det långa loppet. Vinden tar aldrig slut och kunskaperna och tekniken förbättras i snabb takt. Det kan vara alltför tidigt att bygga i ett område, men det är aldrig för sent. Om vindkraften någonsin blir lönsam kommer massor av möllor att byggas – utan stora skattesubventioner.
I dag skulle inte en enda mölla byggas om staten inte garanterade ett pris på strömmen som ligger dubbelt över det som gäller på den öppna marknaden. I värsta fall kommer vi skattebetalare att få punga ut med 100 miljoner eller mer under de närmaste åren för en miljöförstörande och olönsam industri. Detta vore inte så farligt om vi levde i goda ekonomiska tider. Men, som alla vet, tar staten 7 000 miljoner euro i lån för att hålla igång hela statsmaskineriet. Skatterna höjs och man skär mer i massor av nödvändiga funktioner. Dessa hundra miljoner skulle göra mycket mer nytta inom t.ex. åldringsvården, inom skolväsendet, för att minska arbetslösheten etc.
I dag finns det ca 140 möllor i vårt land. De står för ca 0.3% av elproduktionen. Det verkar futtigt men i själva verket är det en fördel. Det betyder att obetydligt med skattepengar förs bort av himmelens vindar. Det betyder att det inte är någon skillnad om det blåser eller är kav lugnt. Alla elslukande maskiner, från frysboxar till till tung industri fungerar dag och natt, vinter och sommar. Att påstå att en kommun kan bli självförsörjande genom vindenergin är ren propaganda. För att vi skall kunna hålla fast vid vår höga levnadsstandard, också i den mörka, smällkalla vintern är vi helt beroende av stenkol och kärnkraft. Så kommer det att förbli ännu i flera decennier. Möllorna är i dagens läge en dyrbar lyxprodukt i vårt kalla, mörka land med dess nyckfulla vindströmmar.
Hans Rosing
onsdag 12 oktober 2011
EN KRITISK GRANSKNING AV STEVEN JOBS
Steven Jobs död 5.10 har uppmärksammats över hela världen. I allmänhet har uppmärksamheten präglats av okritisk beundran. T.ex. i radioprogrammet Slaget efter 12 den 11.10 diskuterades hans insats av tre dataexperter som såg honom som en förebild. Själv har jag svårt att ta till mig allt prat om att han förändrat världen. Förändrat vaddå? Har världen blivit bättre sedan han blev chef för Apple 1997? Inte såvitt jag kan se. Här följer en kritisk granskning av den påverkan Steve Jobs haft.
DATORNÖRDEN STEVEN JOBS – EN FÖREBILD FÖR UNGDOMEN?
Den stora nyheten den 5 oktober var, i alla fall enligt mediernas redaktörer, att en viss amerikan vid namn Steven Jobs hade avlidit. Varje dag dör hundratusentals människor, vad var det som gjorde Steve Jobs död värd uppmärksamhet över hela världen? Vem bestämde att just han var värd att hedras och vördas?
Jobs ägnade sitt liv åt att utveckla och sälja datorer. Han blev chef för Apple 1997, men hann inte sitta särskilt länge på den posten. Han lanserade en mängd nya, alltmer sofistikerade och invecklade apparater såsom Itunes, Ipod, mobil med pekskärm, Iphone, Iphone touch och Iphone 3GS samt Ipad. Alla äkta datanördar har naturligtvis med förtjusning satt pengar på varje ny apparat. (Själv har jag inte känt behov av någon av dessa apparater, men så är jag inte heller någon datanörd).
Enligt datofilerna har Steven Jobs bidragit till att göra världen bättre. Datofoberna är förstås av motsatt åsikt. Allt har bara blivit alltmer tekniskt, krångligt, dyrt och invcklat. Alla är dock eniga om att Jobs är en av dem som mest drivit på datoriseringen av samhället. Han har bidragit till att det mer eller mindre blivit ett tvång för dagens unga (och många medelålders) att ständigt vara uppkopplade till nätet. Därmed har han också bidragit till att avskaffa privatlivet.
Lustigt nog var han själv mycket noga med att skydda sitt eget privatliv. Någon förklaring till detta har jag inte funnit i medierna. Hade han månne något att dölja? Eller är det helt enkelt så att han som datorexpert bättre än de flesta visste att datoriseringen gjort det allt svårare att ha ett liv som inte vem som helst kan snoka i genom sin dator? I dag tycks det dock vara på modet att exponera sitt privatliv för vem som helst. Ungdomar gör ofta detta av ren okunnighet. Borde vi ta Jobs som förebild i detta avseende? Borde vi tänka mera på att skydda vårt privatliv i datorernas tidsålder? Borde vi noga tänka på åt vem vi anförtror våra bekymmer, glädjeämnen, kärleksaffärer, penningaffärer, resor, uppgifter om barnen etc? Själv svarar jag definitivt ja! Följ Steve Jobs exempel!
I medierna fick vi också veta att Jobs jobbade mycket och långa dagar. Han var ett exempel på den amerikanska arbetsmoralen. Den skiljer sig mycket från den europeiska. I Europa sätter man stort värde på fritiden. Arbetet ses mer som ett nödvändigt ont. Därför har fackföreningarna ända sedan de grundades krävt kortare arbetsvecka. Jobs var en arbetsnarkoman. En beundransvärd egenskap enligt amerikanska värderingar.Tydligen såg han arbetet som det viktigaste i livet. Det som gav livet mening. Men hur går detta ihop med värnandet om privatlivet? Han kan ju inte ha haft tid med särskilt mycket privatliv.
Tydligen ägnade han föga tid åt musik, film, datorspel och annan underhållning, som ungdomen i dag ägnar många timmar dagligen åt. Men hans maskiner var uttryckligen avsedda för underhållning. Här finns alltså också en paradox. Mannen som gjort mer än någon annan för att underhålla, roa dagens ungdom ägnade sig inte själv åt sådant slöseri med tid. Destovärre har utvecklingen lett till att ungdomen alltmer är hänvisad till olika maskiner för att fördriva sin ständigt ökande fritid. Själv skulle jag varna för detta. Ägna i stället tiden åt idrott, hobbyer, naturen, studier, läsning och framför allt åt att umgås med både unga och gamla. Lyssna på tystnaden, på naturens egna ljud i stället för att ständigt gå med musik i örat.
Jobs ledarstil beskrivs som mycket auktoritär. Också i det avseendet är han mycket amerikansk. I Europa har vi i stället en mer demokratisk syn på ledarskap. Tyvärr är många ungdomar lätta att påverka. De söker ledare, ideal, någon som de kan underkasta sig och dyrka. Jobs var i själva verket en dålig för att inte säga farlig förebild. Det som vi bör betona är i stället demokrati, självständighet, kritiskt tänkande och gedigna kunskaper. Jag finner det märkligt att Jobs diktatoriska fasoner inte betonats mera och kritiserats i medierna. Är det månne så att hans framgångar förblindat också normalt kritiskt tänkande redaktörer? Pengar väcker destovärre ofta okritisk beundran.
I medierna har vi fått höra att Steven Jobs ”förändrade världen”. Detta uttryck har jag hört upprepade gånger i olika medier. Ingen har dock närmare förklarat på vilket sätt. Uttrycket ”förändra världen” används i dag i tid och otid. Det är så utslitet att det nästan inte betyder någonting alls längre. Att förändra världen är inte detsamma som att förbättra världen. Attacken mot WTC 2001 förändrade i viss mån världen, åtminstone så att övervakningen av terrorismen förbättrades. Men ingen vill väl säga att attacken förbättrade världen.
Påståendet att Jobs förändrade världen härstammar, såvitt jag kunnat utröna, från president Obama. Han menade att Jobs ”förändrade våra liv”, att han utfört ”ett av de största stordåden i mänsklighetens historia” och att han förändrade allas sätt att se på världen. Obama är en skicklig talare, men har en benägenhet för våldsamma överdrifter. (Också detta är typiskt för den amerikanska kulturen). Jobs har i varje fall inte förändrat mitt liv och mitt sätt att se på världen. Säkert har miljoner ungdomar köpt hans prylar, men jag förstår inte varför detta skulle ha ändrat deras sätt att se på världen. Obamas uttalande måste nog ses som amerikansk propaganda. Han vill stimulera den amerikanska ekonomin, uppmuntra ungdomar att starta egna firmor, att utveckla ny (onödig) teknologi som går att sälja över hela världen.
Om Jobs alls förändrat världen så är det snarare till det sämre. Han har genom ständigt nya teknoprodukter skapat ett behov som driver på konsumtionen. Men avigsidan är att produkterna blivit gamla på några år. Därmed har mängden elektronikavfall ökat lavinartat. Naturligtvis går det också åt stora resurser för att producera hundratals miljoner apparater. Dessa apparater är närmast förslöande för det kritiska tänkandet.
Datormogulen Bill Gates har donerat mycket pengar för t.ex. bättre hälsovård i Afrika. Sådant bidrar faktiskt till att förbättra världen. Men för att göra det måste man vara intresserad av också annat än att vara bäst på att producera onödiga, ofta skadliga teknoprodukter.
DATORNÖRDEN STEVEN JOBS – EN FÖREBILD FÖR UNGDOMEN?
Den stora nyheten den 5 oktober var, i alla fall enligt mediernas redaktörer, att en viss amerikan vid namn Steven Jobs hade avlidit. Varje dag dör hundratusentals människor, vad var det som gjorde Steve Jobs död värd uppmärksamhet över hela världen? Vem bestämde att just han var värd att hedras och vördas?
Jobs ägnade sitt liv åt att utveckla och sälja datorer. Han blev chef för Apple 1997, men hann inte sitta särskilt länge på den posten. Han lanserade en mängd nya, alltmer sofistikerade och invecklade apparater såsom Itunes, Ipod, mobil med pekskärm, Iphone, Iphone touch och Iphone 3GS samt Ipad. Alla äkta datanördar har naturligtvis med förtjusning satt pengar på varje ny apparat. (Själv har jag inte känt behov av någon av dessa apparater, men så är jag inte heller någon datanörd).
Enligt datofilerna har Steven Jobs bidragit till att göra världen bättre. Datofoberna är förstås av motsatt åsikt. Allt har bara blivit alltmer tekniskt, krångligt, dyrt och invcklat. Alla är dock eniga om att Jobs är en av dem som mest drivit på datoriseringen av samhället. Han har bidragit till att det mer eller mindre blivit ett tvång för dagens unga (och många medelålders) att ständigt vara uppkopplade till nätet. Därmed har han också bidragit till att avskaffa privatlivet.
Lustigt nog var han själv mycket noga med att skydda sitt eget privatliv. Någon förklaring till detta har jag inte funnit i medierna. Hade han månne något att dölja? Eller är det helt enkelt så att han som datorexpert bättre än de flesta visste att datoriseringen gjort det allt svårare att ha ett liv som inte vem som helst kan snoka i genom sin dator? I dag tycks det dock vara på modet att exponera sitt privatliv för vem som helst. Ungdomar gör ofta detta av ren okunnighet. Borde vi ta Jobs som förebild i detta avseende? Borde vi tänka mera på att skydda vårt privatliv i datorernas tidsålder? Borde vi noga tänka på åt vem vi anförtror våra bekymmer, glädjeämnen, kärleksaffärer, penningaffärer, resor, uppgifter om barnen etc? Själv svarar jag definitivt ja! Följ Steve Jobs exempel!
I medierna fick vi också veta att Jobs jobbade mycket och långa dagar. Han var ett exempel på den amerikanska arbetsmoralen. Den skiljer sig mycket från den europeiska. I Europa sätter man stort värde på fritiden. Arbetet ses mer som ett nödvändigt ont. Därför har fackföreningarna ända sedan de grundades krävt kortare arbetsvecka. Jobs var en arbetsnarkoman. En beundransvärd egenskap enligt amerikanska värderingar.Tydligen såg han arbetet som det viktigaste i livet. Det som gav livet mening. Men hur går detta ihop med värnandet om privatlivet? Han kan ju inte ha haft tid med särskilt mycket privatliv.
Tydligen ägnade han föga tid åt musik, film, datorspel och annan underhållning, som ungdomen i dag ägnar många timmar dagligen åt. Men hans maskiner var uttryckligen avsedda för underhållning. Här finns alltså också en paradox. Mannen som gjort mer än någon annan för att underhålla, roa dagens ungdom ägnade sig inte själv åt sådant slöseri med tid. Destovärre har utvecklingen lett till att ungdomen alltmer är hänvisad till olika maskiner för att fördriva sin ständigt ökande fritid. Själv skulle jag varna för detta. Ägna i stället tiden åt idrott, hobbyer, naturen, studier, läsning och framför allt åt att umgås med både unga och gamla. Lyssna på tystnaden, på naturens egna ljud i stället för att ständigt gå med musik i örat.
Jobs ledarstil beskrivs som mycket auktoritär. Också i det avseendet är han mycket amerikansk. I Europa har vi i stället en mer demokratisk syn på ledarskap. Tyvärr är många ungdomar lätta att påverka. De söker ledare, ideal, någon som de kan underkasta sig och dyrka. Jobs var i själva verket en dålig för att inte säga farlig förebild. Det som vi bör betona är i stället demokrati, självständighet, kritiskt tänkande och gedigna kunskaper. Jag finner det märkligt att Jobs diktatoriska fasoner inte betonats mera och kritiserats i medierna. Är det månne så att hans framgångar förblindat också normalt kritiskt tänkande redaktörer? Pengar väcker destovärre ofta okritisk beundran.
I medierna har vi fått höra att Steven Jobs ”förändrade världen”. Detta uttryck har jag hört upprepade gånger i olika medier. Ingen har dock närmare förklarat på vilket sätt. Uttrycket ”förändra världen” används i dag i tid och otid. Det är så utslitet att det nästan inte betyder någonting alls längre. Att förändra världen är inte detsamma som att förbättra världen. Attacken mot WTC 2001 förändrade i viss mån världen, åtminstone så att övervakningen av terrorismen förbättrades. Men ingen vill väl säga att attacken förbättrade världen.
Påståendet att Jobs förändrade världen härstammar, såvitt jag kunnat utröna, från president Obama. Han menade att Jobs ”förändrade våra liv”, att han utfört ”ett av de största stordåden i mänsklighetens historia” och att han förändrade allas sätt att se på världen. Obama är en skicklig talare, men har en benägenhet för våldsamma överdrifter. (Också detta är typiskt för den amerikanska kulturen). Jobs har i varje fall inte förändrat mitt liv och mitt sätt att se på världen. Säkert har miljoner ungdomar köpt hans prylar, men jag förstår inte varför detta skulle ha ändrat deras sätt att se på världen. Obamas uttalande måste nog ses som amerikansk propaganda. Han vill stimulera den amerikanska ekonomin, uppmuntra ungdomar att starta egna firmor, att utveckla ny (onödig) teknologi som går att sälja över hela världen.
Om Jobs alls förändrat världen så är det snarare till det sämre. Han har genom ständigt nya teknoprodukter skapat ett behov som driver på konsumtionen. Men avigsidan är att produkterna blivit gamla på några år. Därmed har mängden elektronikavfall ökat lavinartat. Naturligtvis går det också åt stora resurser för att producera hundratals miljoner apparater. Dessa apparater är närmast förslöande för det kritiska tänkandet.
Datormogulen Bill Gates har donerat mycket pengar för t.ex. bättre hälsovård i Afrika. Sådant bidrar faktiskt till att förbättra världen. Men för att göra det måste man vara intresserad av också annat än att vara bäst på att producera onödiga, ofta skadliga teknoprodukter.
måndag 10 oktober 2011
BÄTTRE KLIMAT MED SÄMRE EKONOMI
Artikeln nedan sände jag till Vasabladet 19.9. Den togs in i tidningen 8.10.
I dag hörde jag i nyheterna att miljöminister Niinistö betonade samma sak som jag dvs att klimatförädringen under de senaste två åren degraderats till en tredje rangens fråga i medierna. Jarl Ahlbeck har i en artikel som ingått i både Åbo Underrättelser (28.9) och i Vasabladet någon dag senare betonat att växthuseffekten tycks vara lindrigare än många experter förutspått. De senaste mätningarna visar, enligt honom, att uppvärmningen under perioden 1988-2011 varit endast 0,15 grader. Definitivt ingenting att oroa sig över. Det verkar finnas goda skäl till att klimatet fått en mer undanskymd roll i nyheterna. Å andra sidan har avsmältningen av Nordpolens isar i sommar varit rekordstor. Arealen var som minst 4,2 miljoner kvadatkilometer. I Hufvudstadsbladet 10.10 finns ett uppslag på två sidor där det frågas "Är du beredd på klimatförändringen?". Tre ekopsykologer intervjuas. De oroar sig över att allmänheten inte tar hotet på allvar. Frågan är dock, som Ahlbecks artikel visar, om vi faktiskt borde ta klimatförändringen på allvar. Och i så fall är det tveksamt om vi alls kan göra något för att stoppa den.
Såväl miljöfilosofi som klimatförändringen behandlas i många av mina bloggar. Genom att läsa dem får man en god överblick av hela detta komplicerade komplex av frågor. Själv har jag jobbat med miljöfilosofi i drygt 20 år.
HAR KLIMATPOLITIKEN MISSLYCKATS?
”Jag har misslyckats,” sade Al Gore senaste vinter i det populära tvprogrammet Skavlan. Det som han avsåg var en radikal ändring i den globala politiken för att ”rädda” klimatet. Al Gore är den överlägset mest inflytelserika ”klimatprofeten”. Hans bok En obehaglig sanning (2006) och filmen med samma namn har de flesta åtminstone hört om. I en senare bok (2009) försöker han på nytt väcka världen till förändring. Men som han själv erkänner har han misslyckats. De åtgärder som hittills vidtagits har varit lokala och tveksamma. Någon effekt på klimatet har de inte haft. Utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka.
Al Gore är en karismatisk politiker med ett starkt budskap, men han är ingen forskare och det finns många fel och överdrifter i hans budskap. Amerikanen James Hansen är däremot en av världens mest kända klimatexperter. Han har fått föga uppmärksamhet i medierna men i stället har han haft direkt konatk med ledande politiker världen över och försökt övertyga dem om att det brinner i knutarna. Titeln på han senaste bok är talande, den lyder översatt till svenska: Sanningen om den kommande klimatkatastrofen och vår sista chans att rädda mänskligheten. (2009) Om vi inte reagerar kraftigt nu så blir konsekvenserna katastrofala enligt Hansen.
För två år sedan, i december 2009, samlades världens ledare i Köpenhamn för att slå fast en global klimatpolitik. Där samlades också mängder av experter och klimataktivister för att lobba och påverka. Mötet fick enorm uppmärksamhet i medierna och det debatterades häftigt för och emot växthuseffekten. Också hos oss gick debattens vågor höga. De s.k. klimatskeptikerna höll sig framme och menade att oron var överdriven. Som alla vet blev Köpenhamn-mötet ett totalt fiasko med avseende på konkreta åtgärder. Endast urvattnade, fromma önskningar kunde läsas i slutprotokollet.
Sedan dess har det globalt sett inte hänt särskilt mycket på klimatfronten. I själva verket tycks klimatförändringen ha degraderats till en tredje rangens fråga. I stället är det ekonomin som fyller medierna. Vikande börskurser, stater som hotar att gå i konkurs, USA:s enorma underskott, kineserna som globala spelare inom ekonomin, stigande arbetslöshet, sämre socialskydd, växande fattigdom hör till de frågor som i dag bekymrar både beslutsfattare och allmänhet. Botemedlet heter, enligt ekonomerna, fortsatt ekonomisk tillväxt. Den skall skapas genom bättre konkurrenskraft, ny avancerad teknologi, nedskärningar i sociala förmåner.
Ur klimatsynvinkel är minskad konsumtion och produktion i själva verket något positivt. Det innebär att tusentals fabriker stänger eller drar ner på produktionen, att färre åker bil, att de enorma turistskarorna krymper, kort sagt att utsläppen av växthusgaser minskar. Om och när tillväxten kommer igång igen innebär det förstås motsatsen.
Är då framtiden för klimatet totalt mörk? Knappast. Det bedrivs energisk forskning inom många sektorer. Al Gore, Hansen och många andra ”profeter” förkunnade, som profeter har för vana, ”gören bättring ty undergången är nära”. Bättringen skulle bestå i en radikal ändring av vårt sätt att leva. Det är något som mycket få är villiga till, speciellt som det finns flera miljarder fattiga som drömmer om att få delta i konsumtionsfesten. En radikal ändring i livsstilen är en politisk omöjlighet. Forskningen går därför ut på att motverka klimatförändringen utan att levnadsstandarden och tillväxten påverkas i någon högre grad. Ett sätt är att tvätta bort koldioxiden ur rökgaserna. Flera projekt som testar olika tekniker pågår. För 30 år sedan var svavlet i rökgaserna ett stort miljöproblem. Teknologerna lyckades dock rätt snabbt utveckal metoder för att tvätta bort svavlet. Utsiktern att göra detsamma med koldioxiden verkar lovande. En annan åtgärd som troligen kommer att få betydelse är att minska mängden sotpartiklar i atmosfären. Den koldioxid som produceras blir kvar i många decennier, men sotpartiklarna kan minskas snabbt genom effektivare filter. Forskarna är oeniga om hur stor effekt sotpartiklarn har, men alla tycks vara ense om att deras effekt är betydande. De flesta känner till att det satsas stort på alernativ energi, speciellt på sol- och vindenergi. Sådana satsningar kan dessutom bidra till den ekonomiska tillväxten. Det finns många andra idéer som kan prövas i framtiden.
Mer problematisk är bioenergin och biobränslena. Är det verkligen moraliskt rätt att använda enorma arealer för att odla grödor som omvandlas till bränsle för bilar när en miljard människor är undernärda?
Det grundläggande problemet är förstås att 7 000 miljoner människor är på tok för många för en ekologiskt hållbar utveckling. Men det problemet vill ingen ekonom eller politiker ta i med tång ens.
I dag hörde jag i nyheterna att miljöminister Niinistö betonade samma sak som jag dvs att klimatförädringen under de senaste två åren degraderats till en tredje rangens fråga i medierna. Jarl Ahlbeck har i en artikel som ingått i både Åbo Underrättelser (28.9) och i Vasabladet någon dag senare betonat att växthuseffekten tycks vara lindrigare än många experter förutspått. De senaste mätningarna visar, enligt honom, att uppvärmningen under perioden 1988-2011 varit endast 0,15 grader. Definitivt ingenting att oroa sig över. Det verkar finnas goda skäl till att klimatet fått en mer undanskymd roll i nyheterna. Å andra sidan har avsmältningen av Nordpolens isar i sommar varit rekordstor. Arealen var som minst 4,2 miljoner kvadatkilometer. I Hufvudstadsbladet 10.10 finns ett uppslag på två sidor där det frågas "Är du beredd på klimatförändringen?". Tre ekopsykologer intervjuas. De oroar sig över att allmänheten inte tar hotet på allvar. Frågan är dock, som Ahlbecks artikel visar, om vi faktiskt borde ta klimatförändringen på allvar. Och i så fall är det tveksamt om vi alls kan göra något för att stoppa den.
Såväl miljöfilosofi som klimatförändringen behandlas i många av mina bloggar. Genom att läsa dem får man en god överblick av hela detta komplicerade komplex av frågor. Själv har jag jobbat med miljöfilosofi i drygt 20 år.
HAR KLIMATPOLITIKEN MISSLYCKATS?
”Jag har misslyckats,” sade Al Gore senaste vinter i det populära tvprogrammet Skavlan. Det som han avsåg var en radikal ändring i den globala politiken för att ”rädda” klimatet. Al Gore är den överlägset mest inflytelserika ”klimatprofeten”. Hans bok En obehaglig sanning (2006) och filmen med samma namn har de flesta åtminstone hört om. I en senare bok (2009) försöker han på nytt väcka världen till förändring. Men som han själv erkänner har han misslyckats. De åtgärder som hittills vidtagits har varit lokala och tveksamma. Någon effekt på klimatet har de inte haft. Utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka.
Al Gore är en karismatisk politiker med ett starkt budskap, men han är ingen forskare och det finns många fel och överdrifter i hans budskap. Amerikanen James Hansen är däremot en av världens mest kända klimatexperter. Han har fått föga uppmärksamhet i medierna men i stället har han haft direkt konatk med ledande politiker världen över och försökt övertyga dem om att det brinner i knutarna. Titeln på han senaste bok är talande, den lyder översatt till svenska: Sanningen om den kommande klimatkatastrofen och vår sista chans att rädda mänskligheten. (2009) Om vi inte reagerar kraftigt nu så blir konsekvenserna katastrofala enligt Hansen.
För två år sedan, i december 2009, samlades världens ledare i Köpenhamn för att slå fast en global klimatpolitik. Där samlades också mängder av experter och klimataktivister för att lobba och påverka. Mötet fick enorm uppmärksamhet i medierna och det debatterades häftigt för och emot växthuseffekten. Också hos oss gick debattens vågor höga. De s.k. klimatskeptikerna höll sig framme och menade att oron var överdriven. Som alla vet blev Köpenhamn-mötet ett totalt fiasko med avseende på konkreta åtgärder. Endast urvattnade, fromma önskningar kunde läsas i slutprotokollet.
Sedan dess har det globalt sett inte hänt särskilt mycket på klimatfronten. I själva verket tycks klimatförändringen ha degraderats till en tredje rangens fråga. I stället är det ekonomin som fyller medierna. Vikande börskurser, stater som hotar att gå i konkurs, USA:s enorma underskott, kineserna som globala spelare inom ekonomin, stigande arbetslöshet, sämre socialskydd, växande fattigdom hör till de frågor som i dag bekymrar både beslutsfattare och allmänhet. Botemedlet heter, enligt ekonomerna, fortsatt ekonomisk tillväxt. Den skall skapas genom bättre konkurrenskraft, ny avancerad teknologi, nedskärningar i sociala förmåner.
Ur klimatsynvinkel är minskad konsumtion och produktion i själva verket något positivt. Det innebär att tusentals fabriker stänger eller drar ner på produktionen, att färre åker bil, att de enorma turistskarorna krymper, kort sagt att utsläppen av växthusgaser minskar. Om och när tillväxten kommer igång igen innebär det förstås motsatsen.
Är då framtiden för klimatet totalt mörk? Knappast. Det bedrivs energisk forskning inom många sektorer. Al Gore, Hansen och många andra ”profeter” förkunnade, som profeter har för vana, ”gören bättring ty undergången är nära”. Bättringen skulle bestå i en radikal ändring av vårt sätt att leva. Det är något som mycket få är villiga till, speciellt som det finns flera miljarder fattiga som drömmer om att få delta i konsumtionsfesten. En radikal ändring i livsstilen är en politisk omöjlighet. Forskningen går därför ut på att motverka klimatförändringen utan att levnadsstandarden och tillväxten påverkas i någon högre grad. Ett sätt är att tvätta bort koldioxiden ur rökgaserna. Flera projekt som testar olika tekniker pågår. För 30 år sedan var svavlet i rökgaserna ett stort miljöproblem. Teknologerna lyckades dock rätt snabbt utveckal metoder för att tvätta bort svavlet. Utsiktern att göra detsamma med koldioxiden verkar lovande. En annan åtgärd som troligen kommer att få betydelse är att minska mängden sotpartiklar i atmosfären. Den koldioxid som produceras blir kvar i många decennier, men sotpartiklarna kan minskas snabbt genom effektivare filter. Forskarna är oeniga om hur stor effekt sotpartiklarn har, men alla tycks vara ense om att deras effekt är betydande. De flesta känner till att det satsas stort på alernativ energi, speciellt på sol- och vindenergi. Sådana satsningar kan dessutom bidra till den ekonomiska tillväxten. Det finns många andra idéer som kan prövas i framtiden.
Mer problematisk är bioenergin och biobränslena. Är det verkligen moraliskt rätt att använda enorma arealer för att odla grödor som omvandlas till bränsle för bilar när en miljard människor är undernärda?
Det grundläggande problemet är förstås att 7 000 miljoner människor är på tok för många för en ekologiskt hållbar utveckling. Men det problemet vill ingen ekonom eller politiker ta i med tång ens.
onsdag 21 september 2011
DEN FÖRSTA MÄNNISKAN PÅ PLANETEN MARS?
NÄR LANDSTIGER DEN FÖRSTA MÄNNISKAN PÅ PLANETEN MARS?
På tvkanalen Teema har astronomen Esko Valtaoja i fem program diskuterat kring människan och universum med ett par gäster. om liv i universum och människans framtid i rymden. Tisdagen 20.9 var gästerna astronomen Tuija Pulkkinen och konstnären Antti Tanttu. Då tog Valtaoja bl.a. upp den gamla frågan om när människan första gången kommer att landa på vår näst närmaste planetgranne, dvs den röda planeten Mars.
Som bekant landsteg de första människorna på månen i juli 1969. Landstigningen visades i tv mitt i natten. Jag var då 25 år och mycket intresserad av astronomi. Den natten satt jag ensam och stirrade på de suddiga svartvita bilderna på mina morföräldrars tv på Strandgatan i Vasa. Landningen var ett spännande äventyr som följdes över stora delar av världen. För en kort stund kunde mänskligheten känna ett slags gemenskap.
På den tiden trodde man allmänt att människan kommit till månen för att stanna. Man föreställde sig permanenta forskningsstationer. Följande steg skulle sedan bli en färd till Mars. De mest optimistiska trodde att den skulle ske innan seklet var slut.
År 1972 genomfördes den sista bemannade flygningen till månen. Det är nästan 40 år sedan! Under dessa 40 år har oerhört mycket hänt inom politik, vetenskap och teknologi, men inte en enda människa har varit längre ut i rymden än till den internationella rymdstationen, dvs några hundra kilometer upp. De bemannade rymdflygningarna tog slut för nästan 40 år sedan! Varför? Valtaoja och hans gäster pratade inte alls om denna centrala fråga.
USA finansierade och genomförde dessa flygningar utan stöd utifrån. Vid denna tid var USA världens i särklass rikaste och mäktigaste stat. Sedan dess har det gått utför med jänkarna, medan andra jättestater som Kina, Indien och Brasilien blivit allt rikare och mäktigare. Apolloflygningarna blev en dyr historia för de amerikanska skattebetalarna. Det har talats om 20 miljarder dollar. Månlandningarna väckte ett enormt intresse, eller snarare fanns intresset redan tidigare och gjorde det möjligt för politikerna att satsa de nödiga medlen. Att hela världen upplevde att det faktiskt pågick en kapplöpning till månen mellan USA och den andra supermakten, Sovjet, gjorde politikerna och allmänheten villiga att betala. Man skall inte heller glömma den laddade ideologiska kampen på den tiden. Det s.k. kalla kriget mellan kommunism och kapitalism pågick för fullt. Att komma först till månen sågs som ett bevis för den segrande partens ideologiska överlägsenhet.
I ett berömt tal inför kongressen 25.5 1961 lovade president Kennedy att USA kommer att landsätta människor på månen innan decenniet är slut. Talet väckte stor entusiasm, inte minst för att Sovjet då hade ledningen inom rymdteknologin. Kongressen var genast villig att nästan fördubbla NASAs anslag. Följande år skedde ännu en ny fördubbling av anslagen. Inga starka protester hördes. Antalet anställda vid NASA fördubblades till ca 30 000.
(Om kapplöpningen till månen kan man t.ex. läsa i Scientific American, juni 1994.)
Men vad gör man när man kommit i mål efter ett superspännande lopp? Man lugnar ner sig och ägnar sig åt annat. Exakt detta hände i början av 1970-talet. Allmänhetens intresse svalnade snabbt och det innebar att politikerna började skära i kostnaderna för rymdforskning. Allt flera klagade över att enorma summor kastades i sjön, eller i rymden, fast det fanns massor av angelägna projekt som blev utan pengar. Sedan dess har NASAs budget gång på gång skurits ner. I dag får organisationen en bråkdel av vad man fick i slutet av 1960-talet. USAs stasskuld är i dag astronomisk. Obamas regering skär ner överallt. Självklart drabbas också forskningen, inklusive rymdforskningen. Det finns inga pengar för en bemannad färd till Mars, och det finns inte heller några som helst utsikter att politikerna i USA skulle vara villiga att radikalt öka anslagen inom överskådlig framtid.
USA har säkert de teknologiska kunskaperna, en stor mängd kompetenta vetenskapare, villiga astronauter, men det viktigaste saknas: allmänhetens intresse och därmed pengarna.
Valtaoja och Pulkkinen menade att den första bemannade landningen på Mars kommer att ske inom ca 30 år. Några skäl för en så vilt optimistisk bedömning gav de inte. De diskuterade inte alls vad resan skulle kosta och vem som skulle vara villig att betalan de 100 miljarder dollar eller mer som äventyret skulle kosta. De glömde också helt bort frågan varför. Varför i all världen skulle någon stat vilja satsa enorma summor på en riskfylld tur-och-returresa till denna extremt ogästvänliga planet? Vad skulle man uppnå som skulle vara värt pengarna. Det är lätt att förstå att astronomer som mer eller mindre lever i de högre sfärerna drömmer om resor i rymden. De skulle dra den största nyttan utan att behöva betala för dem. Men vad har vanliga skattebetalare att vinna? Svaret är ingenting!
Mars är inte längre någon okänd värld, tvärtom. I många avssenden vet forskarna mer om Mars än om jorden som är mycket svårare att utforska p.g.a. väldiga hav, en mycket komplicerad atmosfär, enorm växtlighet, otaliga levande organismer. Mars är i stort sett en iskall öken som då och då skyms av väldiga stoftstormar. Där finns inga växter, djur, hav etc. Möjligen kan där finnas någon primitiv livsform eller fossil av någon sådan, men också det är osannolikt.
För en bråkdel av priset på en bemannad landning kan man sända robotar som kör omkring och analyserar stoftet, filmar omgivningen och ger oss det mesta av den info vi vill ha. Flera sådana robotar har redan utforskat delar av planeten.
Mars kommer säkert att få många besökare under de kommande 30 åren, men inte i form av människor utan som alltmer sofistikerade robotar. Dessa behöver inte mat, vatten, syre och skydd mot den kosmiska strålningen. De drabbas inte av psykiska problem och de jobbar dag och natt. En robot kan i bästa fall fungera i flera år och ge kontinuerlig info om omgivningen.
Men framför allt är den billig jämfört med att sända människor.
USA kommer säkert inte att sända någon expedition till Mars inom 30 år, men hur är det med andra länder? Kina har i dag de största valutareserverna i världen. Valtaoja gissade att kineserna blir de första att landstiga på Mars röda, torra ökenstoft. Många tror i dag att Kinas regering har för avsikt att snart sända ett bemannat skepp till månen för att bli den andra nationen som når detta mål. Kina har säkert råd. Däremot har landet tills vidare ganska liten erfarenhet av rymdfärder. Men säkert kan landet utveckla den nödvändiga teknologin för en månlandning. Det skulle inte förvåna mig om det sker inom de närmaste tio åren.
Men en resa till månen är småpotatis jämfört med en färd till Mars som är hundra gånger längre bort när den kommer som allra närmast. Landet har inte den teknologiska och vetenskapliga kompetens, för att inte tala om erfarenhet, som behövs. Under Apollo-projektet använde sig NASA av ca 200 000 underleverantörer. USA hade ju från tidigare en mycket omfattande flygindustri, missilindustri, militärindustri, expertis inom elektronik- och datasbranschen. Sådant tar lång tid att bygga upp. Till detta kommer att Kina är ett land med enorma interna problem. Miljöproblemen kräver mycket pengar och teknologiska resurser. Största delen av befolkningen är mycket fattig och blir alltmer missnöjd när en del lever i överflöd och lyx. Jag är rädd att Kina inte kommer att vara ett stabilt och fredligt land under de kommande trettio åren.
Finns det då ingen som kan tänkas finansiera och genomföra en resa till Mars under de kommande 30 åren? Svaret är kort och gott nej.
Betyder det att människor aldrig kommer att vandra på den sterila, röda sanden? Naturligtvis inte. Min egen gissning är att människor kommer att besöka Mars inom detta sekel. Men det kommer då att ske som ett internationellt projekt i vilket en mängd stater deltar. Då blir kostnaderna för en enskild stat rimliga samtidigt som projektet skapar en vi-känsla, en insikt om att vi alla hör ihop på denna planet.
Som modell kan man ta CERN, den europeiska unionen för kärnforskning. Alla stater inom EU har bidragit till den väldiga LHC- anläggningen utanför Geneve. Den lär hittills ha slukat ca 7 000 miljoner euro. Småpotatis jämfört med vad en resa till Mars skulle sätta sprätt på, men ett utmärkt exempel på hur stora projekt måste fenomföras i framtiden.
På tvkanalen Teema har astronomen Esko Valtaoja i fem program diskuterat kring människan och universum med ett par gäster. om liv i universum och människans framtid i rymden. Tisdagen 20.9 var gästerna astronomen Tuija Pulkkinen och konstnären Antti Tanttu. Då tog Valtaoja bl.a. upp den gamla frågan om när människan första gången kommer att landa på vår näst närmaste planetgranne, dvs den röda planeten Mars.
Som bekant landsteg de första människorna på månen i juli 1969. Landstigningen visades i tv mitt i natten. Jag var då 25 år och mycket intresserad av astronomi. Den natten satt jag ensam och stirrade på de suddiga svartvita bilderna på mina morföräldrars tv på Strandgatan i Vasa. Landningen var ett spännande äventyr som följdes över stora delar av världen. För en kort stund kunde mänskligheten känna ett slags gemenskap.
På den tiden trodde man allmänt att människan kommit till månen för att stanna. Man föreställde sig permanenta forskningsstationer. Följande steg skulle sedan bli en färd till Mars. De mest optimistiska trodde att den skulle ske innan seklet var slut.
År 1972 genomfördes den sista bemannade flygningen till månen. Det är nästan 40 år sedan! Under dessa 40 år har oerhört mycket hänt inom politik, vetenskap och teknologi, men inte en enda människa har varit längre ut i rymden än till den internationella rymdstationen, dvs några hundra kilometer upp. De bemannade rymdflygningarna tog slut för nästan 40 år sedan! Varför? Valtaoja och hans gäster pratade inte alls om denna centrala fråga.
USA finansierade och genomförde dessa flygningar utan stöd utifrån. Vid denna tid var USA världens i särklass rikaste och mäktigaste stat. Sedan dess har det gått utför med jänkarna, medan andra jättestater som Kina, Indien och Brasilien blivit allt rikare och mäktigare. Apolloflygningarna blev en dyr historia för de amerikanska skattebetalarna. Det har talats om 20 miljarder dollar. Månlandningarna väckte ett enormt intresse, eller snarare fanns intresset redan tidigare och gjorde det möjligt för politikerna att satsa de nödiga medlen. Att hela världen upplevde att det faktiskt pågick en kapplöpning till månen mellan USA och den andra supermakten, Sovjet, gjorde politikerna och allmänheten villiga att betala. Man skall inte heller glömma den laddade ideologiska kampen på den tiden. Det s.k. kalla kriget mellan kommunism och kapitalism pågick för fullt. Att komma först till månen sågs som ett bevis för den segrande partens ideologiska överlägsenhet.
I ett berömt tal inför kongressen 25.5 1961 lovade president Kennedy att USA kommer att landsätta människor på månen innan decenniet är slut. Talet väckte stor entusiasm, inte minst för att Sovjet då hade ledningen inom rymdteknologin. Kongressen var genast villig att nästan fördubbla NASAs anslag. Följande år skedde ännu en ny fördubbling av anslagen. Inga starka protester hördes. Antalet anställda vid NASA fördubblades till ca 30 000.
(Om kapplöpningen till månen kan man t.ex. läsa i Scientific American, juni 1994.)
Men vad gör man när man kommit i mål efter ett superspännande lopp? Man lugnar ner sig och ägnar sig åt annat. Exakt detta hände i början av 1970-talet. Allmänhetens intresse svalnade snabbt och det innebar att politikerna började skära i kostnaderna för rymdforskning. Allt flera klagade över att enorma summor kastades i sjön, eller i rymden, fast det fanns massor av angelägna projekt som blev utan pengar. Sedan dess har NASAs budget gång på gång skurits ner. I dag får organisationen en bråkdel av vad man fick i slutet av 1960-talet. USAs stasskuld är i dag astronomisk. Obamas regering skär ner överallt. Självklart drabbas också forskningen, inklusive rymdforskningen. Det finns inga pengar för en bemannad färd till Mars, och det finns inte heller några som helst utsikter att politikerna i USA skulle vara villiga att radikalt öka anslagen inom överskådlig framtid.
USA har säkert de teknologiska kunskaperna, en stor mängd kompetenta vetenskapare, villiga astronauter, men det viktigaste saknas: allmänhetens intresse och därmed pengarna.
Valtaoja och Pulkkinen menade att den första bemannade landningen på Mars kommer att ske inom ca 30 år. Några skäl för en så vilt optimistisk bedömning gav de inte. De diskuterade inte alls vad resan skulle kosta och vem som skulle vara villig att betalan de 100 miljarder dollar eller mer som äventyret skulle kosta. De glömde också helt bort frågan varför. Varför i all världen skulle någon stat vilja satsa enorma summor på en riskfylld tur-och-returresa till denna extremt ogästvänliga planet? Vad skulle man uppnå som skulle vara värt pengarna. Det är lätt att förstå att astronomer som mer eller mindre lever i de högre sfärerna drömmer om resor i rymden. De skulle dra den största nyttan utan att behöva betala för dem. Men vad har vanliga skattebetalare att vinna? Svaret är ingenting!
Mars är inte längre någon okänd värld, tvärtom. I många avssenden vet forskarna mer om Mars än om jorden som är mycket svårare att utforska p.g.a. väldiga hav, en mycket komplicerad atmosfär, enorm växtlighet, otaliga levande organismer. Mars är i stort sett en iskall öken som då och då skyms av väldiga stoftstormar. Där finns inga växter, djur, hav etc. Möjligen kan där finnas någon primitiv livsform eller fossil av någon sådan, men också det är osannolikt.
För en bråkdel av priset på en bemannad landning kan man sända robotar som kör omkring och analyserar stoftet, filmar omgivningen och ger oss det mesta av den info vi vill ha. Flera sådana robotar har redan utforskat delar av planeten.
Mars kommer säkert att få många besökare under de kommande 30 åren, men inte i form av människor utan som alltmer sofistikerade robotar. Dessa behöver inte mat, vatten, syre och skydd mot den kosmiska strålningen. De drabbas inte av psykiska problem och de jobbar dag och natt. En robot kan i bästa fall fungera i flera år och ge kontinuerlig info om omgivningen.
Men framför allt är den billig jämfört med att sända människor.
USA kommer säkert inte att sända någon expedition till Mars inom 30 år, men hur är det med andra länder? Kina har i dag de största valutareserverna i världen. Valtaoja gissade att kineserna blir de första att landstiga på Mars röda, torra ökenstoft. Många tror i dag att Kinas regering har för avsikt att snart sända ett bemannat skepp till månen för att bli den andra nationen som når detta mål. Kina har säkert råd. Däremot har landet tills vidare ganska liten erfarenhet av rymdfärder. Men säkert kan landet utveckla den nödvändiga teknologin för en månlandning. Det skulle inte förvåna mig om det sker inom de närmaste tio åren.
Men en resa till månen är småpotatis jämfört med en färd till Mars som är hundra gånger längre bort när den kommer som allra närmast. Landet har inte den teknologiska och vetenskapliga kompetens, för att inte tala om erfarenhet, som behövs. Under Apollo-projektet använde sig NASA av ca 200 000 underleverantörer. USA hade ju från tidigare en mycket omfattande flygindustri, missilindustri, militärindustri, expertis inom elektronik- och datasbranschen. Sådant tar lång tid att bygga upp. Till detta kommer att Kina är ett land med enorma interna problem. Miljöproblemen kräver mycket pengar och teknologiska resurser. Största delen av befolkningen är mycket fattig och blir alltmer missnöjd när en del lever i överflöd och lyx. Jag är rädd att Kina inte kommer att vara ett stabilt och fredligt land under de kommande trettio åren.
Finns det då ingen som kan tänkas finansiera och genomföra en resa till Mars under de kommande 30 åren? Svaret är kort och gott nej.
Betyder det att människor aldrig kommer att vandra på den sterila, röda sanden? Naturligtvis inte. Min egen gissning är att människor kommer att besöka Mars inom detta sekel. Men det kommer då att ske som ett internationellt projekt i vilket en mängd stater deltar. Då blir kostnaderna för en enskild stat rimliga samtidigt som projektet skapar en vi-känsla, en insikt om att vi alla hör ihop på denna planet.
Som modell kan man ta CERN, den europeiska unionen för kärnforskning. Alla stater inom EU har bidragit till den väldiga LHC- anläggningen utanför Geneve. Den lär hittills ha slukat ca 7 000 miljoner euro. Småpotatis jämfört med vad en resa till Mars skulle sätta sprätt på, men ett utmärkt exempel på hur stora projekt måste fenomföras i framtiden.
tisdag 20 september 2011
TÄNK OM JUSSI HALLA-AHO HAR RÄTT!
Riksdagsman Jussi Halla-aho har orsakat inte bara en storm, utan en orkan, i ett vattenglas genom en handfull ”olämpliga” uttryck på sin blogg. Han har, kort sagt, rekommenderat att en militärjunta tar makten i Grekland för att få ordning på folket som inte vill böja sig för alla nedskärningar. Sådant får man kanske tänka, men absolut inte säga högt i dagens Finland. Hur många som är av samma åsikt får vi aldrig veta. Jag gissar att de är många.
Det skall genast sägas att jag inte läser Halla-ahos bloggar, eller överhuvud sannfinländarnas bloggar. Det som skrivs på bloggar tycks till 99% vara skräpprat. Jag har verkligen viktigare och intressantare saker att göra, som t.ex. att jobba i trädgården eller skriva egna, djupsinniga, analytiska bloggar. Det som jag vet om den famösa bloggen har jag läst i tidningarna, främst i Hufvudstadsbladet.
Halla-aho har fått enormt mycket gratisreklam. Som bekant är det ingen skillnad vad medierna skriver bara de skriver. Ju mer du blir omskriven och debatterad i desto högre grad existerar du i dagens masskultur. Kanske var det t.o.m. hans avsikt att reta gallfeber på redaktörerna och de professionella tyckarna? Bland sina anhängare framstår han säkert som något av en martyr.
Det vore intressant att veta vem som satte i gång hela rabaldret, och varför. Det klokaste hade varit att helt ignorera bloggen. Uppenbarligen var den inte värd att uppmärksammas. Men nu har det skett, men som man kan vänta på fel sätt. Det är svårt att veta om kritikerna faktiskt är upprörda eller om de helt enkelt inte har något viktigt att säga. Det händer ju faktiskt inte något viktigt just nu? Visserligen har vi en växande ungdomsarbetslöshet, vikande konjunkturer, stigande skatter, nedskärningar överallt, ökande alkoholbruk, ständiga problem med den nya tekniken, en känsla av likgiltighet som breder ut sig, pedofiler, massmördare, terrorister osv osv. Men allt det är småpotatis mot att en politiker tar ordet militärjunta i sin mun, eller i sin blogg.
Kritikerna bryr sig inte alls om att försöka förstå vad det var Halla-aho ville ha sagt. Han har senare krupit till korset, strött aska i håret etc och bortförklarat det hela som ett skämt. Men politiska skämt brukar ha en udd. Ingen tycks dock bry sig om att fundera över vad udden kan vara.
Ingen vågar ens tänka tanken att Halla-aho kanske har rätt. Då menar jag inte bokstavligen utan i princip. Grekland styrdes av en militärjunta under 1970-talet. Troligen är det därför han ville provocera med den idéen. Det är möjligt att Halla-aho är naiv, kanske t.o.m. politiskt dum, men jag misstänker att han menade att landet behöver en stark och beslutsam ledning om det skall klara sig ur skuldkrisen. Och det kan stämma! Man bör komma ihåg att grekerna under 1900-talet hade många svaga regeringar och tidvis sargades av rena inbördeskrig. Grekland hade ett av de starkaste och mest aggressiva kommunistpartierna i Europa. Vänstern är fortfarande stark och beredd att dra ut på gatorna för att understryka sina krav.
I Finland är folk lydiga. Här kan regeringen höja skatter, skära ner, dra in all slags service osv osv utan att någon går ut på gatorna och börjar tända eld på bilar eller slå in skyltfönster. Vi är ivriga att lyda alla påbud från EU. Grekerna är av mycket hårdare virke. De är inte villiga att lyda EU eller sin egen regering om deras levnadsstandard sänks till miniminivå samtidigt som de måste arbeta hårdare.
I det populära radioprogrammet Eftersnack sällade sig Londen och Björkqvist till drevet mot Halla-aho fredagen 16.9. Men filosofen Joel Backström, som är något av en dissident och kritiker av kapitalismen, gav Halla-aho delvis rätt. Självklart hade han ingen sympati för en militärjunta, men han påpekade något som tydligen undgått de flesta som stirrat sig blinda på valet av ord. Han menade att EU de facto fungerar som ett slags diktator i förhållande till grekerna. EUs ledare dikterar ju villkor. Ni måste spara, spara, privatisera, sälja bort statsegendom, skärpa beskattningen, öka kontrollen, sparka tjänstemän, minska på de sociala förmånerna – annars får ni inte mera lån. Vad är detta annat än diktat och ultimatum? Det grekiska folket har ingen talan. Det är bara att lyda.
Men som Janette Björkqvist påpekade använder sig EU inte av pansarvagnar. Inte heller skjuter man folk, sätter dem i fängelse, torterar dem eller driver dem i landsflykt. Det är så att säga frågan om en mjuk EU-diktatur. Såtillvida hade Backström rätt.
Men vad annat kan EU göra? Problemet ligger i den grekiska samhällsstrukturen, i folkets värderingar, i politikernas maktlöshet. Ytterst är det frågan om okunnighet om politiska realiteter. Det finns ingen gratis lunch!
Bakom Halla-ahos misslyckade ”skämt” ligger ett fundamentalt problem, ett mycket djupt problem, ett problem som har att göra med demokratins legitimitet. Ett problem som ingen kritiker tycks inse, eller i varje fall inte vill ta i med tång ens. Hur förändrar man värderingarna i ett samhälle? Om det är en folksport att undvika att betala skatt, hur får man då folk att faktiskt göra det? Om det är sed att ta mutor, hur får man folk att sluta med det? Om man jobbar korta dagar och tycker om att sitta vid ett glas vin och prata etc, hur får man folk att jobba hårdare?
Det bästa hade varit att ignorera Halla-aho från början, men när nu katten är på bordet borde man utförligt ha förklarat varför en militärjunta är en dödfödd idé. Det finns nämligen mycket starka skäl att tro att en sådan skulle göra situationen ännu värre. I värsta fall skulle den leda till ännu ett inbördeskrig i landet. I varje fall skulle den leda till våldsamma sammandrabbningar mellan militär och stora folkmassor. Ännu värre är att generalerna är dåliga ekonomer, företagare och politiker. Massor av företagare skulle fly ur landet, turistströmmen skulle minska, kanske helt sluta. Och folk skulle på alla sätt sabotera juntans påbud. EU skulle förklara landet i blockad. Diktaturer brukar misslyckas katastrofalt med ekonomiska frågor. Sovjet är det mest extrema exemplet. Det kommunist-kapitalistiska Kina duger inte som förebild av skäl som jag inte behöver gå in på här.
Det grundläggande problemet i Grekland (och många andra länder) är att staten (politikerna) har infört en mängd reformer som betalats med lån. Sådant går inte i längden. Förr eller senare kommer väggen emot. Pengarna tar slut. Och vad gör man då? Lånar ännu mer till högre ränta. Men när ingen mer är dum nog att låna ut pengar? Detta är den stora och grundläggande fråga som redaktörer, kolumnister, politiker och tyckare i största allmänhet borde fördjupa sig i. Det är onekligen enklare att ansluta sig till drevet mot Halla-aho. Om han slutar uttrycka sig provokativt så är allt frid och fröjd.
O sankta simplicitas!
(Finska staten skall i år låna 7 000 miljoner euro för att klara alla sina utgifter).
Det skall genast sägas att jag inte läser Halla-ahos bloggar, eller överhuvud sannfinländarnas bloggar. Det som skrivs på bloggar tycks till 99% vara skräpprat. Jag har verkligen viktigare och intressantare saker att göra, som t.ex. att jobba i trädgården eller skriva egna, djupsinniga, analytiska bloggar. Det som jag vet om den famösa bloggen har jag läst i tidningarna, främst i Hufvudstadsbladet.
Halla-aho har fått enormt mycket gratisreklam. Som bekant är det ingen skillnad vad medierna skriver bara de skriver. Ju mer du blir omskriven och debatterad i desto högre grad existerar du i dagens masskultur. Kanske var det t.o.m. hans avsikt att reta gallfeber på redaktörerna och de professionella tyckarna? Bland sina anhängare framstår han säkert som något av en martyr.
Det vore intressant att veta vem som satte i gång hela rabaldret, och varför. Det klokaste hade varit att helt ignorera bloggen. Uppenbarligen var den inte värd att uppmärksammas. Men nu har det skett, men som man kan vänta på fel sätt. Det är svårt att veta om kritikerna faktiskt är upprörda eller om de helt enkelt inte har något viktigt att säga. Det händer ju faktiskt inte något viktigt just nu? Visserligen har vi en växande ungdomsarbetslöshet, vikande konjunkturer, stigande skatter, nedskärningar överallt, ökande alkoholbruk, ständiga problem med den nya tekniken, en känsla av likgiltighet som breder ut sig, pedofiler, massmördare, terrorister osv osv. Men allt det är småpotatis mot att en politiker tar ordet militärjunta i sin mun, eller i sin blogg.
Kritikerna bryr sig inte alls om att försöka förstå vad det var Halla-aho ville ha sagt. Han har senare krupit till korset, strött aska i håret etc och bortförklarat det hela som ett skämt. Men politiska skämt brukar ha en udd. Ingen tycks dock bry sig om att fundera över vad udden kan vara.
Ingen vågar ens tänka tanken att Halla-aho kanske har rätt. Då menar jag inte bokstavligen utan i princip. Grekland styrdes av en militärjunta under 1970-talet. Troligen är det därför han ville provocera med den idéen. Det är möjligt att Halla-aho är naiv, kanske t.o.m. politiskt dum, men jag misstänker att han menade att landet behöver en stark och beslutsam ledning om det skall klara sig ur skuldkrisen. Och det kan stämma! Man bör komma ihåg att grekerna under 1900-talet hade många svaga regeringar och tidvis sargades av rena inbördeskrig. Grekland hade ett av de starkaste och mest aggressiva kommunistpartierna i Europa. Vänstern är fortfarande stark och beredd att dra ut på gatorna för att understryka sina krav.
I Finland är folk lydiga. Här kan regeringen höja skatter, skära ner, dra in all slags service osv osv utan att någon går ut på gatorna och börjar tända eld på bilar eller slå in skyltfönster. Vi är ivriga att lyda alla påbud från EU. Grekerna är av mycket hårdare virke. De är inte villiga att lyda EU eller sin egen regering om deras levnadsstandard sänks till miniminivå samtidigt som de måste arbeta hårdare.
I det populära radioprogrammet Eftersnack sällade sig Londen och Björkqvist till drevet mot Halla-aho fredagen 16.9. Men filosofen Joel Backström, som är något av en dissident och kritiker av kapitalismen, gav Halla-aho delvis rätt. Självklart hade han ingen sympati för en militärjunta, men han påpekade något som tydligen undgått de flesta som stirrat sig blinda på valet av ord. Han menade att EU de facto fungerar som ett slags diktator i förhållande till grekerna. EUs ledare dikterar ju villkor. Ni måste spara, spara, privatisera, sälja bort statsegendom, skärpa beskattningen, öka kontrollen, sparka tjänstemän, minska på de sociala förmånerna – annars får ni inte mera lån. Vad är detta annat än diktat och ultimatum? Det grekiska folket har ingen talan. Det är bara att lyda.
Men som Janette Björkqvist påpekade använder sig EU inte av pansarvagnar. Inte heller skjuter man folk, sätter dem i fängelse, torterar dem eller driver dem i landsflykt. Det är så att säga frågan om en mjuk EU-diktatur. Såtillvida hade Backström rätt.
Men vad annat kan EU göra? Problemet ligger i den grekiska samhällsstrukturen, i folkets värderingar, i politikernas maktlöshet. Ytterst är det frågan om okunnighet om politiska realiteter. Det finns ingen gratis lunch!
Bakom Halla-ahos misslyckade ”skämt” ligger ett fundamentalt problem, ett mycket djupt problem, ett problem som har att göra med demokratins legitimitet. Ett problem som ingen kritiker tycks inse, eller i varje fall inte vill ta i med tång ens. Hur förändrar man värderingarna i ett samhälle? Om det är en folksport att undvika att betala skatt, hur får man då folk att faktiskt göra det? Om det är sed att ta mutor, hur får man folk att sluta med det? Om man jobbar korta dagar och tycker om att sitta vid ett glas vin och prata etc, hur får man folk att jobba hårdare?
Det bästa hade varit att ignorera Halla-aho från början, men när nu katten är på bordet borde man utförligt ha förklarat varför en militärjunta är en dödfödd idé. Det finns nämligen mycket starka skäl att tro att en sådan skulle göra situationen ännu värre. I värsta fall skulle den leda till ännu ett inbördeskrig i landet. I varje fall skulle den leda till våldsamma sammandrabbningar mellan militär och stora folkmassor. Ännu värre är att generalerna är dåliga ekonomer, företagare och politiker. Massor av företagare skulle fly ur landet, turistströmmen skulle minska, kanske helt sluta. Och folk skulle på alla sätt sabotera juntans påbud. EU skulle förklara landet i blockad. Diktaturer brukar misslyckas katastrofalt med ekonomiska frågor. Sovjet är det mest extrema exemplet. Det kommunist-kapitalistiska Kina duger inte som förebild av skäl som jag inte behöver gå in på här.
Det grundläggande problemet i Grekland (och många andra länder) är att staten (politikerna) har infört en mängd reformer som betalats med lån. Sådant går inte i längden. Förr eller senare kommer väggen emot. Pengarna tar slut. Och vad gör man då? Lånar ännu mer till högre ränta. Men när ingen mer är dum nog att låna ut pengar? Detta är den stora och grundläggande fråga som redaktörer, kolumnister, politiker och tyckare i största allmänhet borde fördjupa sig i. Det är onekligen enklare att ansluta sig till drevet mot Halla-aho. Om han slutar uttrycka sig provokativt så är allt frid och fröjd.
O sankta simplicitas!
(Finska staten skall i år låna 7 000 miljoner euro för att klara alla sina utgifter).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)