GRATIS LYXMAT

GRATIS LYXMAT ENKEL ATT TILLREDA

(Jag gör ett kort uppehåll i mina bloggar om jaget. Men fortsättning följer småningom.)

I dag (lördagen 27.9) har jag än en gång ätit lyxmat. Vad den kostade? Nästan ingenting.

Vad har jag då ätit?
Jag började med sallad. Den bestod av ett huvud frasig bladsallat, som jag nyss plockat i trädgården, av dito tomat och gurka (Kinesisk slange), samt ett äpple trån ett träd som växt upp i misstag från ett frö. Trädet är alltså av obestämt ursprung, men jag har låtit det vara därför att det har de största frukter jag sett på ett inhemskt äppelträd. Allt hackat grovt och blandat. Till salladen tar jag hemlagad dressing. En sådan sallad är fullspäckad med vitaminer och mineraler. Hälsosammare kan mat inte bli.

Därtill stuvade störbönor. Också de naturligtvis plockade i egen trädgård. Lätt saltade med en klick smör. Enklare kan det inte bli, men bönor kan knappast bli godare.

Kokt potatis. Den har jag faktiskt köpt för 50 cent kilot av en lokal odlare därför att min egen potatis är slut. Stekt gös som jag själv fiskat, rensat och fileat, var huvudrätten. Mycket enkel att tillreda men godare fisk får man inte. Stekt i smör (förstås!), litet salt och cironpeppar. I butiken får man betala en förmögenhet för gös, men dessa ”guldklimpar” rör sig då och då i vatten där jag har rätt att fiska.

Som efterrätt äppel, plommon, päron från egna träd, alltefter smak, avnjutna naturell förstås. Till det mer kuriösa hör att jag nu under slutet av september plockat en hel del jordgubbar och smultron. Jordgubbarna är en historia för sig. Jag vet inte vad sorten heter. De såldes som revfria balkongjordgubbar. Men efter ett par somrar började de skicka ut revor som vilka jordgubbar som helst, så jag fick nya plantor. Dessutom kunde plantorna delas. Jag har nu dessa gubbar på fyra ställen, visserligen endast på ett litet område. Det märkliga är att de ger bär från slutet av juni tills frosten kommer. Förutsatt att man gödslar dem ordentligt. I motsats till normala jordgubbar tål de mycket gödsel. Det blir bara mer bär ju mera man gödslar. Jag har gödslat dem duktigt med tång i somras. Det har nu, i slutet av september, massvis med karter. Alla hinner förstås inte mogna. Månadssmultron ger bär hela sommaren tills frosten kommer. Goda t.ex. på morgongröten.

Detta är ett exempel på vad jag kallar (nästan) gratis lyxmat. Jag strävar aktivt och medvetet att använda så mycket råvaror som möjligt från egna odlingar, genom fiske eller genom köp av lokala producenter. I påskas köpte jag t.ex. ett helt lamm.

Förutom från sjön och från den egna trädgården kan man få gratis mat ur skogen. (Det är min hustru som hamstrar i skogen. Det är säkert stenåldersgenerna som gör sig gällande. Forskarna anser ju att kvinnorna var samlare medan männen var jägare.) Vi har t.ex. ätit blåbär, speciellt på morgongröten, sedan mitten av juli. Det har varit ett synnerligen gott blåbärsår i år. Nu på hösten plockar min hustru lingon så vispgröt står ofta på menyn. Inte som huvudmål förstås, utan som efterrätt eller mellanmål. Kantareller har det funnits rätt gott om. Också dem räknar jag som lyxmat. Jag steker dem vanligen i smör. Först bryner jag lök, tillsätter sedan kantarellerna. De får steka tills vätskan nästan har avdunstat. Sedan blandar jag vetemjöl och lättgrädde. Blandar ner och kryddar med salt och vit eller svartpeppar. Låt puttra en stund. Avnjut sedan med t.ex. kokta morötter och bönor.

LYXMAT OCH STATUSMAT

Måste inte lyxmat vara dyr? Inte alls, enligt min åsikt. Tvärtom. Jag läser då och då recept i veckotidningarna, men jag lagar aldrig mat enligt dem. De är praktiskt taget alltid onödigt invecklade och tar mycket tid, orsakar mycket disk. Jag anser att man skall tillreda mat på enklast möjliga sätt av enklast möjliga råvaror. Varför krångla till något som kan göras enkelt? Man bör dock inte gå till överdrift. Visserligen gillar jag rå fisk, dvs gravad lax eller sik, lakrom etc, och det går att leva på okokt mat, men jag ser inga förnuftiga skäl till det. Men jag ser inte heller några förnuftiga skäl till att krångla till maten med allehanda onödiga ingredienser och överdriven stekning och kokning. Framför allt förstår jag inte varför man skulle använda utländska råvaror, t.ex. fisk från Thailand, när vi själva har bättre och framför allt mer miljövänliga råvaror.
Tidningarnas recept handlar nästan alltid om vad jag kallar statusmat. Det är allså mat som man tillreder, inte för att den är god eller hälsosam, utan för att markera sin status. Samtidigt förstår jag förstås att tidningarna inte kan publicera enkla recept. Att steka svamp, fisk, kött på enklaste sätt är inget som man kan briljera med. I tevens matprogram har man många ingredienser och invecklade procedurer. De som äter maten säger alltid utan undantag att den är fantastiskt god. De kan knappast göra annat. Tänk om någon någon gång skulle utbrista: ”Nåja, det här var då ingenting märkvärdigt.”
När får vi se en tvkock steka abborrfiléer på enklast möjliga vis. En klick smör i pannan, stek dem gyllenbruna, salta försiktig. Kokt potatis. Mer behövs inte för en lyxmiddag. Sallad, sås, ett glas öl eller vitt vin gör njutningen oslagbar. Alla tvkockar med saffran, räkor, kräftstjärtar, vitlök etc kan slänga sig i väggen.
Den värsta statusmaten är, enligt min mening, halvfabrikat och färdigmat av typ pizza, hamburgare och liknande. (Om jag vill ha pizza gör jag den själv. Den blir mycket billigare och godare. Samma sak gäller hamburgare.) Färdigmat har alla fel som man kan tänka sig. Den är dyr, ohälsosam, skadlig för miljön och skadlig för själens harmoni och balans. Om man inte har tid att laga, respektive äta, ordentlig mat så har man inte heller tid att leva ett rikt liv, med livskvalitet.

ÄR DEN FAKTISKT GRATIS?

Strängt taget är min mat inte alls gratis. Den är antagligen dyrare än om jag köpte den. Nämligen om jag sätter ett pris på mitt eget arbete. Jag betalar inte i euron för de abborrar, gösar, gäddor, braxar etc som jag får. Men jag betalar ett högt pris i arbete. I sämsta fall, och det är rätt ofta, får jag ingen fisk alls eller blott s.k. skräpfisk. (Egentligen kan all fisk i våra vatten användas, utom möjligen spiggar, men i allmänhet tar jag inte små braxar, mörtar, idar, sutare, sarvar eller vimmor). Jag sätter ner åtskilliga arbetstimmar på att sätta ut, ta upp, reda upp tomma nät. Ju mer fisk jag får desto mera arbete har jag med att plocka bort fisk ur näten, (ibland är de ordentligt intrasslade), att reda upp näten, att rensa och filea samt att tillreda. Om det är mycket fisk kan en hel förmiddag gå åt. Det betyder att om jag räknar med en rimlig timpeng så blir min fiskmiddag dyr, och i den meningen en statusmiddag.

Men jag fiskar inte i främsta hand för att det lönar sig. Att hobbyfiska är en livsstil. Det är inte bara utmärkt motion utan ger naturupplevelser, spänning, kunskap om naturen och en miljövänlig råvara utan tillsatsämnen. Detta är sådant som helt enkelt inte kan mätas i pengar. Att lägga ut nät i skymningen en höstkväll, när havet ligger stilla, några änder flyger förbi, abborren jagar småfisk och det inte hörs någon skvalmusik, endast en rogivande tystnad, kan inte mätas i pengar. Trots att jag har fiskat i 55 år är det ändå varje gång spännande att se vad som finns i näten. Och när jag känner att något stort rycker är det en upplevelse, hur många gånger jag än varit med om det.

Också trädgårdsodling är en livsstil. Om jag börjar räkna timpeng för alla de timmar jag satt ner på att gräva, plantera, gödsla, vattna, rensa ogräs, binda upp osv så blir min majs, mina gurkor, morötter, purjolöker etc mycket dyrare än de jag köper. Lägg därtill att sorkar, larver etc tar sin beskärda del, så går jag på en förfärlig förlust. Denna sommar sådde jag t.ex blomkål i krukor och fick ca 20 fina plantor som jag planterade ut under fiberduk. Jag väntade att få njuta av egen blomkål under sensommaren. Men nej! När jag kollade några veckor senare hade sorkar ätit upp varenda planta. Också mina märgärter, dvs själva växten, lät sig sorkarna väl smaka. De åt upp mer än hälften av plantorna. Åtskilliga timmars arbete gick till spillo.
En stor post på pluskontot är att trädgården ger massor med motion och frisk luft. Det är ett meningfullt sätt att motionera. Jag motionerar inte bara för kroppens skull, utan också för magens, familjens magar, och för plånbokens. De timpengar som vi talar om är ju bara fantasier. I själva verket sparar jag reda pengar genom att skaffa så mycket mat som möjligt från havet, trädgården och skogen. Alla har inte den möjligheten, men om man ids kan man åtminstone plocka bär och svamp, meta eller t.o.m. bara ha en liten odling på balkongen. Tomater har jag ibland odlat på balkongen i stan. Inga problem.

MILJÖVÄNLIG MAT

Den mat man producerar själv är den miljövänligaste. Jag antar då förstås att man inte använder konstgödsel och gifter, samt att man komposterar avfallet. Men jag är inte grön därför att jag vill bidra till ”att rädda världen”. Jag tror inte ens att världen är hotad. Jag är grön främst av egoistiska skäl. Jag vill ha god mat, utan tillsatsämnen. Att hämta grönsaker ur egen trädgård och genast tillreda dem är en njutning. I dag har jag att välja mellan om jag skall stuva bönor eller morötter, eller kanske koka rödbetor. Till sallad blir det som vanligt sallat, gurka, tomat och äpple ur egen odling.
Till detta kommer att jag är mycket naturintresserad. Dagens ungdomar gillar datorer. Jag gillar naturen. Till och med ogräset är intressant. Det vore värt en skild blogg.
Än mer miljövänlig blir maten enom att jag tillreder den på vedspis. Jag använder alltså ingen ström alls i matlagningen. Veden får jag från skogen. Att såga, hugga, rada och bära in ger bättre och mångsidigare motion än att gå på gym, dessutom gratis. Som bonus får man dessutom frisk luft och kan följa med vad som händer i naturen.
Jag bidrar sålunda inte alls till växthuseffeken. Den koldioxid som bildas när jag bränner ved tas upp av växande skog och grödor. I själva verket minskar min inverkan troligen på effekten. Trädgården, gräset, buskar, fruktträd, skog tar troligen upp mer koldioxid än jag producerar genom att bränna ved.
Här är det också skäl att betona att den som fiskar bidrar till att minska eutrofieringen. Fisken innehåller stora mängder näringsämnen. I och med att man tar upp den på land avlägsnar man motsvarande mängd näring. Man bör inte kasta tillbaka skräpfisk, t.ex. brax som nu finns i stora mängder. I stället kan man gräva ner den, kompostera den eller sätta ut den i skogen som mat åt vilda djur och fåglar. (Man kan också koka buljong på den).

EN MILJARD SVÄLTER

På tal om gratis mat får jag i nyheterna höra att FN:s generalsekreterare varnar för att en miljard människor svälter. Han vill att vi skall betala mer för att hjälpa dem. En miljard, med siffror 1 000 000 000 . Det är en obegripligt stor mängd. Vi i Finland är fem miljoner. Tvåhundra gånger fler än hela vårt lands befolkning är alltså undernärda. För många år sedan fastslogs att FN skulle sträva att avskaffa svälten i världen. En miljard som inte får tillräckligt med mat innebär att man har misslyckats totalt. Själv har jag inga illusioner när det gäller svälten. Den kommer alltid att finnas. Inte ens i vårt rika land tycks det vara möjligt att avskaffa undernäringen helt.
Positivt är dock att ganska få faktiskt svälter ihjäl. När folk börjar dö inom ett område brukar FN alltid rycka ut med katastrofhjälp.Därför har det inte inträffat någon stor svältkatastrof sedan 1960-talet. Endast en bråkdel av denna miljard kommer att avlida av hunger.
(Om man är ekofascist som Pentti Linkola anser man att det är fel att hjälpa de svältande. Man borde låta dem dö därför att detta i hög grad skulle minska belastningen på miljön.)

Orsaken till att folk svälter är inte att det inte finns mat. I Finland har vi i decennier haft problem med att bönderna producerat mer mat än vi äter. Antalet jordbruk har minskat i snabb takt sedan 1960-talet. Finland skulle säkert kunna föda en dubbelt större befolkning.
Det är paradoxalt att vi, som lever i ett kallt och mörkt land med en odlingssäsong på blott tre månader, producerar alldeles för mycket, medan länder med ett varmt klimat året runt inte klarar att försörja sin egen befolkning.
Överproduktionen är som bekant inte bara ett problem i vårt land utan i hela EU. Den är EU:s största huvudvärk. En stor del av EU:s budget slukas av subventioner till jordbruket. Överskottet skulle mer än väl räcka för att de de svältande den extra näring de behöver.

JOBB FÖR ARBETSLÖSA

För närvarande har vi drabbats av hög arbetslöshet. Den är speciellt svår för unga. En konsekvens är att man passiviseras. Men man behöver inte nödvändigtvis sitta hemma och grubbla. Man kan i stället fundera på om man kan skaffa sig billig eller t.o.m. gratis mat. Man måste vara aktiv. Skaffa sig kunskaper, t.ex. om svamp. Det finns goda svampar, t.ex. trattkantareller och rumpetsvamp, långt in på hösten. Man kan fiska. Men då måste man ta reda på hur, var och när. Man kan börja planera för att odla någonting nästa år.

Vårt land är kallt och mörkt, men det är glest befolkat. Skogar och vatten finns överallt. Jord finns likaså. Här finns allt vi behöver för att kunna äta gott.