NORDPOLEN BLEV INTE ISFRI
Under detta år har prognoserna om växthuseffekten duggat tätare än någonsin. Speciell uppmärksamhet har Nordpolens isar fått. ”Till och med själva Nordpolen kan i år vara isfri i september.” Så spådde isdatacentrets (NSIDC) glaciolog Mark Serreze i början av sommaren. Jari Haapla vid Havsforskningsinstitutet bedömde för ett år sedan att isen smälter snabbare än FN:s klimatpanel (IPCC) beräknat. I min blogg 10.9 skrev jag att själva nordpolen kan vara isfri i slutet av september. Endast några dagar senare meddelade NSIDC att istäcket igen började växa mellan 10 och 14 september. Avsmältningen blev i själva verket betydligt mindre än vad expererna förutspådde. Det är inte bara så att Nordpolen förblev istäckt utan istäcket var som minst ca 10% större än senaste år. (När det var som minst var istäcket ca 13 gånger så stort som Finland). Prognoserna slog alltså fel – igen en gång måste man väl tillägga. Det blir verkligen intressant att se hur det går nästa sommar!
Enligt de senaste data av Global Carbon Project så ökade utsläppen av koldioxid betydligt snabbare, med i medeltal 3,5%, under perioden 2000-2007 än vad IPCC antagit i sina prognoser. De antropogena utsläppen av växthusgaser har alltså ökat mer än väntat. Om gaserna faktiskt värmer upp klimatet så som växthusteorin säger så borde jordens medeltemperatur ha stigit snabbare än vad IPCC prognosticerat under denna period. Så har inte skett. Det varmaste året man uppmätt var 1998. År 2005 var också mycket varmt. Men detta år tycks bli betydligt kallare. Förra vintern var den kallaste på åtta år. Enligt klimatskeptikern Jarl Ahlbeck vid Åbo Akademi har jordens medeltemperatur inte ökat under de senaste tolv åren. (Åbo Underrättelser 12.9) Han baserar sig på uppgifter från NASA:s hemsida.
Samtidigt som sådana data publiceras propageras det i medierna mer högljutt än någonsin för att vi måste vidta kraftfulla åtgärder för att stoppa klimatförändringen. Vad skall man riktigt tro? Håller klimatförändringen på att bli en religion, något som man tror eller inte tror helt oberoende av bevis?
Man bör dock akta sig för att dra några slutsatser av isens beteende under ett enda år. Men det blir mer spännande att se hur det går nästa år. Förra vintern var ovanligt varm hos oss, men globalt var den kallare än under de åtta senaste åren. Det blir intressant att följa med temperaturerna under denna vinter. Enligt alla prognoser skall den globala medeltemperaturen stiga. Om vi får fler år liknande det som just sjunger på sista versen är det skäl för klimatexperterna att revidera sina prognoser.
Ytterligare en faktor som säkert kommer att inverka på koldioxidutsläppen är den globala recession som vi nu upplever. Om denna blir djup och långvarig kommer utsläppen av växthusgaser att minska kraftigt, helt oberoende av vad politikerna besluter. Om växthusteorin är riktig bör en långvarig recession också påverka klimatet, dvs bromsa uppvärmningen. Som man säger: inget ont som inte också har något gott med sig.
Det blir allt mer spännande att följa utvecklingen. Vem vågar göra en prognos om hurudan vinter vi får? Jag för min del tippar att den blir kallare än senaste vinter.
torsdag 9 oktober 2008
torsdag 2 oktober 2008
INHEMSKA PLOMMON ÄR GODARE OCH MER MILJÖVÄNLIGA
VÅRA EGNA PLOMMON ÄR GODARE OCH MER MILJÖVÄNLIGA
Jag brukar inte köpa plommon, och allra minst utländska plommon. Men det har ändå hänt att jag frestats av att de är stora och ser goda ut. Varje gång har jag blivit besviken. Ibland har de varit alldeles råa, ibland slafsiga i köttet, skalet är tjockt och segt, och smaken har alltid varit en besvikelse. Hur mycket de besprutats har jag ingen aning om, men fruktar det värsta. Att de transporterats långa vägar från centraleuropa gör dem inte mer miljövänliga, tvärtom. Kort sagt de är totalt onödiga.
Nu invänder säkert många av mina otaliga läsare att de alltid fått alldeles utmärkta utländska plommon i butiken. Okej, jag talar utgående från min egen begränsade erfarenhet. Valet är självklart fritt. Här talar jag enbart om färska plommon, inte om sviskon.
Vadan detta angrepp på plommonodlarna i centraleuropa? Det är inget angrepp, utan ett försvar för våra egna inhemska plommon. Om du har en plätt jord och bor i södra Finland så plantera ett plommonträd, (men efter att du planterat minst ett äppelträd). Om du inte har någon jordplätt så njut av inhemska plommon under den korta tid på hösten då de finns till salu. Destovärre finns det ofta inga inhemska i butikerna fast träden är fulla av frukter. Det tycks vara enklare och billigare att plocka plommon i t.ex. Polen, förpacka dem, lasta in dem i långtradare och köra dem 1000 km eller mer, än att plocka och transportera korta sträckor i vårt land.
Läsaren förstår säkert att jag gillar inhemska plommon. Jag har svårt att tro att någon som ätit sådana inte gillar dem. När jag var barn och ung var vi ofta några veckor av sommaren på ett skärgårdshemman, kallat Uppgård, i Holma by i dåvarande Hitis kommun (senare Dagsfjärds kommun, och nästa år Kimitoöns kommun, nästa gång blir det väl Väståbolands kommun). Runt den gamla stuga i vilken vi bodde växte täta buskage av s.k. bondplommon. Ibland fanns det massor av karter på grenarna, men frukterna hann aldrig mogna under den tid vi var där. Att äta mogna plommon från buskarna förblev en dröm. I Österbotten, där jag bodde ända till vuxen ålder, är klimatet för kallt för plommon. Så jag måste leva en plommonfri barn- och ungdom. (Med undantag för sviskon förstås).
I dag har jag fem plommonträd. Tre har jag själv planterat. I år har plommonskörden varit sällsynt god. Jag har m.a.o. fått mitt lystmäte. Det började redan i mitten av augusti med Sinikka. Det är en sort som mognar tidigt. Trädet växer långsamt och ger mycket rikliga skördar vartannat år. Vårt träd är 10 år gammalt men endast drygt två meter högt. Senaste år fick vi blott en handfull av de små, blå men mycket söta och goda produkterna. I år slog trädet däremot verkligen på stort. Massvis, massvis. Mer än vi orkade äta. Härligt söta och saftiga med ett något surt skal. En betydande del ramlade på marken. Varje gång jag gick förbi trädet plockade jag några i munnen. En månad senare var det dags för det enligt min mening finaste plommon vi har, Viktoria. (Ett träffande namn eftersom Victoria är latin och betyder segrarinna.)
Viktoria är raka motsatsen till Sinikka. Jag har ett träd som jag planterade för 4 år sedan. Det var då ca en heter högt. Nu är det drygt tre meter och yvigt. Typiskt för viktoria är årsskott på en halv meter eller mer. Det gör att kvistarna blir långa. Eftersom mängden plommon under goda år kan vara enorm brister kvistarna lätt. Därför är det nödvändigt att gallra karterna kraftigt. Vi har ett ca 25 år gammalt Viktoria-träd som nu är ca fyra meter högt. Det blommade duktigt i våras och satte massvis av karter. Att gallra karter i ett stort träd är ett tråkigt jobb därför blev gallrandet en halvmesyr. Vilket leder till att en stor del plommon blir små och inte särskilt goda. Ett perfekt Vikrotia-plommon är stort, nästan som ett hönsägg, varierar från ljus-till mörkrött, är mycket saftigt, fast i konsistensen och mycket sött. (Jag kan inte ens tänka på ett utan att snålvattnet börjar rinna). Man kollar för övrigt om ett plommon är moget genom att se om stenen lätt lossar från fruktköttet. Sitter köttet fast är det ännu inte riktigt moget.
Om man inte gallrar kan Viktoria producera så mycket att hon dör av utmattning. Vi hade ett stort träd som till slut dog av utmattning. Ett annat Viktoria-träd dog för att det växte på ett ställe med mycket tunt jordlager. Men från roten växte det upp ett plommonbuskage som nu är tre meter högt. Det är alltså frågan om rotskott från den grundstam som Viktoria ympats på. Också dessa buskar ger plommon men helt annorlunda än Viktoria. Frukterna är rätt små och påminner om gröna, stora vindruvor. Smaken är intressant, inte oäven. Jag skulle beskriva den som kärvt söt, en vild smak.
Vårt femte plommonträd är ett vanligt bondplommon. Jag vet ännu inte om det är rött eller gult därför att det ännu inte burit frukt. Troligen får vi den första skörden nästa år.
Någon undrar kanske vad vi gör med alla plommon om alla dessa träd ger skörd samtidigt. Det är osannolikt att så sker, men med flera träd ökar förstås chansen att vi varje år skall få åtminstone en del av dessa förträffliga frukter.
Det är lätt att odla plommon. Växten är självfertil så man behöver inte bekymra sig för pollineringen. Den är också rätt anspråkslös med avseende på marken, men gödsel ger större skördar. Vi gräver ner en bytta från torrdasset någon gång under sommaren. Träden behöver inte beskäras, men tar, enligt min erfarenhet, inte skada fast man klipper av onödiga skott och kvistar. Frukterna drabbas i allmänhet inte särskilt svårt av skadedjur. Jag har aldrig besprutat våra träd med något slag av insektgift. Litet skadeinsekter måste man tåla. Man skall som hobbyodlare samarbeta med naturen inte våldta den.
Den största nackdelen är att plommon har kort hållbarhet. En vecka är ungenfär max. Färska inhemska plommon är en njutning för gommen, men tyvärr en ganska kortvarig njutning. Desto större anledning att ta vara på den när den erbjuds. Dessutom kan man äta med fullkomligt rent miljösamvete.
Jag brukar inte köpa plommon, och allra minst utländska plommon. Men det har ändå hänt att jag frestats av att de är stora och ser goda ut. Varje gång har jag blivit besviken. Ibland har de varit alldeles råa, ibland slafsiga i köttet, skalet är tjockt och segt, och smaken har alltid varit en besvikelse. Hur mycket de besprutats har jag ingen aning om, men fruktar det värsta. Att de transporterats långa vägar från centraleuropa gör dem inte mer miljövänliga, tvärtom. Kort sagt de är totalt onödiga.
Nu invänder säkert många av mina otaliga läsare att de alltid fått alldeles utmärkta utländska plommon i butiken. Okej, jag talar utgående från min egen begränsade erfarenhet. Valet är självklart fritt. Här talar jag enbart om färska plommon, inte om sviskon.
Vadan detta angrepp på plommonodlarna i centraleuropa? Det är inget angrepp, utan ett försvar för våra egna inhemska plommon. Om du har en plätt jord och bor i södra Finland så plantera ett plommonträd, (men efter att du planterat minst ett äppelträd). Om du inte har någon jordplätt så njut av inhemska plommon under den korta tid på hösten då de finns till salu. Destovärre finns det ofta inga inhemska i butikerna fast träden är fulla av frukter. Det tycks vara enklare och billigare att plocka plommon i t.ex. Polen, förpacka dem, lasta in dem i långtradare och köra dem 1000 km eller mer, än att plocka och transportera korta sträckor i vårt land.
Läsaren förstår säkert att jag gillar inhemska plommon. Jag har svårt att tro att någon som ätit sådana inte gillar dem. När jag var barn och ung var vi ofta några veckor av sommaren på ett skärgårdshemman, kallat Uppgård, i Holma by i dåvarande Hitis kommun (senare Dagsfjärds kommun, och nästa år Kimitoöns kommun, nästa gång blir det väl Väståbolands kommun). Runt den gamla stuga i vilken vi bodde växte täta buskage av s.k. bondplommon. Ibland fanns det massor av karter på grenarna, men frukterna hann aldrig mogna under den tid vi var där. Att äta mogna plommon från buskarna förblev en dröm. I Österbotten, där jag bodde ända till vuxen ålder, är klimatet för kallt för plommon. Så jag måste leva en plommonfri barn- och ungdom. (Med undantag för sviskon förstås).
I dag har jag fem plommonträd. Tre har jag själv planterat. I år har plommonskörden varit sällsynt god. Jag har m.a.o. fått mitt lystmäte. Det började redan i mitten av augusti med Sinikka. Det är en sort som mognar tidigt. Trädet växer långsamt och ger mycket rikliga skördar vartannat år. Vårt träd är 10 år gammalt men endast drygt två meter högt. Senaste år fick vi blott en handfull av de små, blå men mycket söta och goda produkterna. I år slog trädet däremot verkligen på stort. Massvis, massvis. Mer än vi orkade äta. Härligt söta och saftiga med ett något surt skal. En betydande del ramlade på marken. Varje gång jag gick förbi trädet plockade jag några i munnen. En månad senare var det dags för det enligt min mening finaste plommon vi har, Viktoria. (Ett träffande namn eftersom Victoria är latin och betyder segrarinna.)
Viktoria är raka motsatsen till Sinikka. Jag har ett träd som jag planterade för 4 år sedan. Det var då ca en heter högt. Nu är det drygt tre meter och yvigt. Typiskt för viktoria är årsskott på en halv meter eller mer. Det gör att kvistarna blir långa. Eftersom mängden plommon under goda år kan vara enorm brister kvistarna lätt. Därför är det nödvändigt att gallra karterna kraftigt. Vi har ett ca 25 år gammalt Viktoria-träd som nu är ca fyra meter högt. Det blommade duktigt i våras och satte massvis av karter. Att gallra karter i ett stort träd är ett tråkigt jobb därför blev gallrandet en halvmesyr. Vilket leder till att en stor del plommon blir små och inte särskilt goda. Ett perfekt Vikrotia-plommon är stort, nästan som ett hönsägg, varierar från ljus-till mörkrött, är mycket saftigt, fast i konsistensen och mycket sött. (Jag kan inte ens tänka på ett utan att snålvattnet börjar rinna). Man kollar för övrigt om ett plommon är moget genom att se om stenen lätt lossar från fruktköttet. Sitter köttet fast är det ännu inte riktigt moget.
Om man inte gallrar kan Viktoria producera så mycket att hon dör av utmattning. Vi hade ett stort träd som till slut dog av utmattning. Ett annat Viktoria-träd dog för att det växte på ett ställe med mycket tunt jordlager. Men från roten växte det upp ett plommonbuskage som nu är tre meter högt. Det är alltså frågan om rotskott från den grundstam som Viktoria ympats på. Också dessa buskar ger plommon men helt annorlunda än Viktoria. Frukterna är rätt små och påminner om gröna, stora vindruvor. Smaken är intressant, inte oäven. Jag skulle beskriva den som kärvt söt, en vild smak.
Vårt femte plommonträd är ett vanligt bondplommon. Jag vet ännu inte om det är rött eller gult därför att det ännu inte burit frukt. Troligen får vi den första skörden nästa år.
Någon undrar kanske vad vi gör med alla plommon om alla dessa träd ger skörd samtidigt. Det är osannolikt att så sker, men med flera träd ökar förstås chansen att vi varje år skall få åtminstone en del av dessa förträffliga frukter.
Det är lätt att odla plommon. Växten är självfertil så man behöver inte bekymra sig för pollineringen. Den är också rätt anspråkslös med avseende på marken, men gödsel ger större skördar. Vi gräver ner en bytta från torrdasset någon gång under sommaren. Träden behöver inte beskäras, men tar, enligt min erfarenhet, inte skada fast man klipper av onödiga skott och kvistar. Frukterna drabbas i allmänhet inte särskilt svårt av skadedjur. Jag har aldrig besprutat våra träd med något slag av insektgift. Litet skadeinsekter måste man tåla. Man skall som hobbyodlare samarbeta med naturen inte våldta den.
Den största nackdelen är att plommon har kort hållbarhet. En vecka är ungenfär max. Färska inhemska plommon är en njutning för gommen, men tyvärr en ganska kortvarig njutning. Desto större anledning att ta vara på den när den erbjuds. Dessutom kan man äta med fullkomligt rent miljösamvete.
söndag 28 september 2008
ALBERT EINSTEINS STÖRSTA MISSTAG
EINSTEINS STÖRSTA MISSTAG
Albert Einstein upphör tydligen aldrig att fascinera. I Vasabladet har han figurerat då och då under sommaren 2008. Vanligen är det tyvärr hans eventuella religiösa tro som diskuteras. I själva verket var Einstein knappast något föredöme när det gäller moral och religion. Skilsmässan från den första frun var besvärlig, han ignorerade i hög grad sina barn, han hade utomäktenskapliga affärer och ett barn utom äktenskapet. Dessutom var han ovillig att ge erkännande åt sina föregångare. Han trivdes med att stå i rampljuset och att frottera sig med celebriteter som t.ex. Charles Chaplin och Siegmund Freud. Visserligen var han ett geni, men som många genier var han egoistisk och självcentrerad. Religion i vanlig bemärkelse spelade ingen roll i hans liv. Han blev dock en mediernas gunstling och allt vad han sade var hett nyhetsstoff.
För att förstå Einstein måste man ha ett hum om hans världsbild. Alla har hört talas om hur han revolutionerade fysiken genom sina två relativitetsteorier, men få förstår än i dag vad dessa egentligen innebär. Den speciella teorin, som han knåpade ihop ännu inte 26 år gammal, innebär att sunda förnuftets, den klassiska fysikens och Newtons bild av rum och tid är felaktig. Men det finns ett stort MEN här. De är felaktiga när vi talar om kroppar som rör sig med mycket höga hastigheter. De är INTE felaktiga när det gäller de rörelser och hastigheter vi normalt kommer i kontakt med. Då gäller den klassiska fysikens lagar lika mycket i dag som för 100 eller 200 år sedan.
Rum och tid existerar, enligt den speciella relativitetsteorin inte skilda för sig utan endast i förening som rum-tid. Det är inte bara så att allting existerar i denna utan att allt dessutom rör sig med samma hastighet som i princip är ljushastigheten. (Visst låter det absurt). Jag upprepar: Allt som finns rör sig med ljushastigheten i rumtiden. Varför märker vi inte detta? Det gör vi faktiskt! Kom ihåg att rummet inte är skilt från tiden. Vi rör oss med ljushastigheten i rumtiden, inte i rummet. Största delen av rörelsen sker längs tidsaxeln. Normalt rusar vi fram i tidsdimensionen (tiden flyger iväg), men sniglar oss fram i rummet. Tiden rör sig alltså närapå med ljusets hastighet. (Vilket igen låter absurt).
Visst märker vi att tiden flyger iväg. Men om vi börjar röra oss hastigare i rummet, t.ex. i ett rymdskepp så rör vi oss i stället långsammare i tidsriktningen i rumtiden. Ju mer av vår rörelse som sker i rumsdimensionerna (det finns tre) desto mindre sker i tidsdimensionen, klockorna går långsammare ju snabbare rymdskeppet rör sig. (Långsammare i förhållande till en observatör utanför rymdskeppet, t.ex. på jorden). Det finns också sådant som rusar fram i rumsdimesionen med en hastighet nära ljusets. Dessa måste då stå nästan stilla på tidsdimensionen. Ett vardagligt exempel är ljuset. Det rör sig i rumsdimensionerna med den högsta hastighet som är möjlig i rumtiden. Därför blir det ingen hastighet över för tidsdimensionen. För ljuset står tiden stilla. Hur många ljusår det än färdas genom universum åldras det inte ens en sekund. Fotonerna, ljuspartiklarna är evigt unga.
Det finns en skriande brist i den speciella relativitetsteorin. Den gäller bara för kroppar i likformig rörelse. I verkligheten är rörelsen sällan likformig. Den accelererar eller retarderar. Gravitationen påverkar all rörelse, men den ignoreras helt i teorin. Det tog tio år av hårt arbete för den unge Albert att integrera gravitationen i teorin, dvs att skapa den allmänna relativitetsteorin. Genom denna revolutionerade han fysiken ännu en gång. Det är inte bara så att allt som finns rör sig i rumtiden. Denna är dessutom krökt. Massa kröker rummet och rummets krökning bestämmer hur massan rör sig.
Att föreställa sig rumtid, dvs en verklighet där rum och tid bildar en odelbar enhet är svårt. Att dessutom föreställa sig rumtiden som krökt är hart när omöjligt. Vi kan föreställa oss krökta linjer och därför ett krökt rum, men krökt tid låter som en absurditet. Eftersom rum och tid bildar en odelbar helhet betyder en krökning av rummet också en krökning av tiden. I praktiken betyder det att klockor går olika beroende på rumtidens krökning. En klocka går t.ex. långsammare på solen än på jorden.
Einsteins lagar är strängt deterministiska. Varje partikels rörelse i den krökta rumtiden följer en s.k. världslinje, och varje världslinje är entydigt bestämd av naturlagarna. Sålunda har t.ex. varje människa sin världslinje, sin förutbestämda bana i livet. Det som vi kallar frihet, fri vilja, valfrihet, ansvar, skuld etc är i grund och botten illusioner. Allt som sker sker av nödvändighet. Han hänvisar ofta till 1600-talsfilosofen Spinoza, som var en konsekvent determinist. Mot denna bakgrund är det lätt att förstå vad Einstein menade med Gud. Enligt traditionell religion är det Gud som i sista hans styr allt som sker. Inte den minst sparv faller till marken utan att det är Guds vilja. Enligt Einstein styrs allt som sker av naturlagarna, som är strängt deterministiska. Alltså: den traditionella guden ersätts av naturlagarna. Naturens lagar är för honom den högsta, orubbliga, eviga makten, dvs Gud.
På 1920-talet skedde en ännu större revolution i fysiken än den Einstein orsakade. Denna gång gällde det inte rum och tid utan något så vardagligt som den materia allt består av. Efter långvarigt experimentellt och teoretiskt arbete kom en rad geniala fysiker på 1920-talet fram till att de lagar som styr materiens minsta beståndsdelar ingalunda är deterministiska, som man trott i århundaden, utan statistiska. Kvantfysiken, också kallad kvantmekaniken, föddes. (Men mekanik menas en teori om rörelsens natur). Det första steget togs av Planck redan år 1900 och det andra av Einstein 1905.
Kvantfysiken innebar ett dråpslag för determinismen, som i århundraden tagits för given av fysikerna. Den totala slumpen fick en fundamental roll i den fysikaliska världsbilden. Slumpen visar sig t.ex. i det radioaktiva sönderfallet som oroar så många människor. Uranatomer t.ex. sönderfaller helt slumpmässigt. En bestämd atom kan sönderfalla i dag eller om en miljon år. Det är slumpen som avgör. I dag vet forskarna inte i hur hög grad slumpmässigheten på mikronivån ”smittar av sig” på makronivån. Vi vet inte vilken roll den fundamentala slumpmässigheten spelar i större sammanhang. Det bedrivs en hel del forskning för att utröna hur kvanteffekter kan påverka det vardagliga livet, och hur man kan tänkas utnyttja dem inom teknologin. (Och förtjäna pengar på dem!) Effekterna kan vara större än man tidigare trott.
Einstein var en övertygad determinist och realist. För honom var det nästan en religion att allt styrs av orubbliga naturlagar. Det verkar som om denna tanke skulle han gett honom ett slags tröst i allt det elände som han tvingades genomleva under sitt långa liv. Om världskrigen, nationalismen, rasismen, judehatet, atombomben etc var oundvikliga var de lättare att stå ut med. Det var inte ondska utan naturens orubbliga ordning som låg bakom. I varje fall var han fast övertygad om att det fanns något fel i kvantteorin. Slumpen kunde, enligt hans intuition, inte vara det yttersta svaret. I flera berömda debatter, bl.a. med den danska fysikern Nils Bohr, som var en av skaparna av kvantmekaniken, försökte han bevisa att det måste finns något fundamentalt fel i kvantfysikens lagar.
Mest inflytelserikt är det argument mot kvantmekaniken som han tillsammans med två kolleger formulerade 1935. Han visade att under vissa förhållanden leder teorin till att partiklar kan påverka varandra ögonblickligen över hur stort avstånd som helst. Detta strider mot lokalitetsprincipen som säger att ingen effekt kan färdas snabbare än ljuset. Ögonblicklig påverkan eller samverkan är omöjlig enligt klassisk fysik. Fysikern E. Schrödinger föreslog termen ”entangelment” för partiklar som har denna, som Einstein uttryckte det, ”spöklika” egenskap att påverka varandra oberoende av avstånd. Argumentet ansågs länge vara en kuriositet, som man gärna diskuterade, men som inte kunde vare sig bevisas eller motbevisas genom experiment. Men 1964, nästan tio år efter Einsteins död, bevisade fysikern John Bell ett teorem som innebar att argumentet kunde testas experimentellt. Sedan dess har en mängd sådana experiment gjorts. Alla har gett stöd för kvantteorin. Entangelment, att partiklar under vissa förhållanden, ögonblickligen kan påverka varandra, är ett faktum. Det som Einstein litet ironiskt kallade spöklikt är verkligt. I dag forskas det mycket om hur denna spöklika effekt kan påverka mer vardagliga företeelser och hur man kan utnyttja den, t.ex. för att bygga en ny typ av supersnabb dator.
Alla Einsteins ansträngningar att rädda den klassiska fysikens världsbild misslyckades alltså. Han höll ända fram till sin död fast vid determinismen. Hans yngre kolleger arbetade ivrigt vidare med vad som blivit kallat standardmodellen. Einstein arbetade på sina egna idéer som emellertid aldrig ledde fram till nya upptäckter.
Kvantfysiken har sedan Einsteins död 1955 testats genom mängder av experiment. Alla har bekräftat teorin. Materien beter sig just så egendomligt som Einstein inte kunde förmå sig att tro. Vi kan därför konstatera att Einstein gjorde sitt livs största vetenskapliga misstag när han vägrade acceptera kvantteorin och därmed slumpen och ”spöklika effekter” som en fundamenal egenskap i naturen.
Albert Einstein upphör tydligen aldrig att fascinera. I Vasabladet har han figurerat då och då under sommaren 2008. Vanligen är det tyvärr hans eventuella religiösa tro som diskuteras. I själva verket var Einstein knappast något föredöme när det gäller moral och religion. Skilsmässan från den första frun var besvärlig, han ignorerade i hög grad sina barn, han hade utomäktenskapliga affärer och ett barn utom äktenskapet. Dessutom var han ovillig att ge erkännande åt sina föregångare. Han trivdes med att stå i rampljuset och att frottera sig med celebriteter som t.ex. Charles Chaplin och Siegmund Freud. Visserligen var han ett geni, men som många genier var han egoistisk och självcentrerad. Religion i vanlig bemärkelse spelade ingen roll i hans liv. Han blev dock en mediernas gunstling och allt vad han sade var hett nyhetsstoff.
För att förstå Einstein måste man ha ett hum om hans världsbild. Alla har hört talas om hur han revolutionerade fysiken genom sina två relativitetsteorier, men få förstår än i dag vad dessa egentligen innebär. Den speciella teorin, som han knåpade ihop ännu inte 26 år gammal, innebär att sunda förnuftets, den klassiska fysikens och Newtons bild av rum och tid är felaktig. Men det finns ett stort MEN här. De är felaktiga när vi talar om kroppar som rör sig med mycket höga hastigheter. De är INTE felaktiga när det gäller de rörelser och hastigheter vi normalt kommer i kontakt med. Då gäller den klassiska fysikens lagar lika mycket i dag som för 100 eller 200 år sedan.
Rum och tid existerar, enligt den speciella relativitetsteorin inte skilda för sig utan endast i förening som rum-tid. Det är inte bara så att allting existerar i denna utan att allt dessutom rör sig med samma hastighet som i princip är ljushastigheten. (Visst låter det absurt). Jag upprepar: Allt som finns rör sig med ljushastigheten i rumtiden. Varför märker vi inte detta? Det gör vi faktiskt! Kom ihåg att rummet inte är skilt från tiden. Vi rör oss med ljushastigheten i rumtiden, inte i rummet. Största delen av rörelsen sker längs tidsaxeln. Normalt rusar vi fram i tidsdimensionen (tiden flyger iväg), men sniglar oss fram i rummet. Tiden rör sig alltså närapå med ljusets hastighet. (Vilket igen låter absurt).
Visst märker vi att tiden flyger iväg. Men om vi börjar röra oss hastigare i rummet, t.ex. i ett rymdskepp så rör vi oss i stället långsammare i tidsriktningen i rumtiden. Ju mer av vår rörelse som sker i rumsdimensionerna (det finns tre) desto mindre sker i tidsdimensionen, klockorna går långsammare ju snabbare rymdskeppet rör sig. (Långsammare i förhållande till en observatör utanför rymdskeppet, t.ex. på jorden). Det finns också sådant som rusar fram i rumsdimesionen med en hastighet nära ljusets. Dessa måste då stå nästan stilla på tidsdimensionen. Ett vardagligt exempel är ljuset. Det rör sig i rumsdimensionerna med den högsta hastighet som är möjlig i rumtiden. Därför blir det ingen hastighet över för tidsdimensionen. För ljuset står tiden stilla. Hur många ljusår det än färdas genom universum åldras det inte ens en sekund. Fotonerna, ljuspartiklarna är evigt unga.
Det finns en skriande brist i den speciella relativitetsteorin. Den gäller bara för kroppar i likformig rörelse. I verkligheten är rörelsen sällan likformig. Den accelererar eller retarderar. Gravitationen påverkar all rörelse, men den ignoreras helt i teorin. Det tog tio år av hårt arbete för den unge Albert att integrera gravitationen i teorin, dvs att skapa den allmänna relativitetsteorin. Genom denna revolutionerade han fysiken ännu en gång. Det är inte bara så att allt som finns rör sig i rumtiden. Denna är dessutom krökt. Massa kröker rummet och rummets krökning bestämmer hur massan rör sig.
Att föreställa sig rumtid, dvs en verklighet där rum och tid bildar en odelbar enhet är svårt. Att dessutom föreställa sig rumtiden som krökt är hart när omöjligt. Vi kan föreställa oss krökta linjer och därför ett krökt rum, men krökt tid låter som en absurditet. Eftersom rum och tid bildar en odelbar helhet betyder en krökning av rummet också en krökning av tiden. I praktiken betyder det att klockor går olika beroende på rumtidens krökning. En klocka går t.ex. långsammare på solen än på jorden.
Einsteins lagar är strängt deterministiska. Varje partikels rörelse i den krökta rumtiden följer en s.k. världslinje, och varje världslinje är entydigt bestämd av naturlagarna. Sålunda har t.ex. varje människa sin världslinje, sin förutbestämda bana i livet. Det som vi kallar frihet, fri vilja, valfrihet, ansvar, skuld etc är i grund och botten illusioner. Allt som sker sker av nödvändighet. Han hänvisar ofta till 1600-talsfilosofen Spinoza, som var en konsekvent determinist. Mot denna bakgrund är det lätt att förstå vad Einstein menade med Gud. Enligt traditionell religion är det Gud som i sista hans styr allt som sker. Inte den minst sparv faller till marken utan att det är Guds vilja. Enligt Einstein styrs allt som sker av naturlagarna, som är strängt deterministiska. Alltså: den traditionella guden ersätts av naturlagarna. Naturens lagar är för honom den högsta, orubbliga, eviga makten, dvs Gud.
På 1920-talet skedde en ännu större revolution i fysiken än den Einstein orsakade. Denna gång gällde det inte rum och tid utan något så vardagligt som den materia allt består av. Efter långvarigt experimentellt och teoretiskt arbete kom en rad geniala fysiker på 1920-talet fram till att de lagar som styr materiens minsta beståndsdelar ingalunda är deterministiska, som man trott i århundaden, utan statistiska. Kvantfysiken, också kallad kvantmekaniken, föddes. (Men mekanik menas en teori om rörelsens natur). Det första steget togs av Planck redan år 1900 och det andra av Einstein 1905.
Kvantfysiken innebar ett dråpslag för determinismen, som i århundraden tagits för given av fysikerna. Den totala slumpen fick en fundamental roll i den fysikaliska världsbilden. Slumpen visar sig t.ex. i det radioaktiva sönderfallet som oroar så många människor. Uranatomer t.ex. sönderfaller helt slumpmässigt. En bestämd atom kan sönderfalla i dag eller om en miljon år. Det är slumpen som avgör. I dag vet forskarna inte i hur hög grad slumpmässigheten på mikronivån ”smittar av sig” på makronivån. Vi vet inte vilken roll den fundamentala slumpmässigheten spelar i större sammanhang. Det bedrivs en hel del forskning för att utröna hur kvanteffekter kan påverka det vardagliga livet, och hur man kan tänkas utnyttja dem inom teknologin. (Och förtjäna pengar på dem!) Effekterna kan vara större än man tidigare trott.
Einstein var en övertygad determinist och realist. För honom var det nästan en religion att allt styrs av orubbliga naturlagar. Det verkar som om denna tanke skulle han gett honom ett slags tröst i allt det elände som han tvingades genomleva under sitt långa liv. Om världskrigen, nationalismen, rasismen, judehatet, atombomben etc var oundvikliga var de lättare att stå ut med. Det var inte ondska utan naturens orubbliga ordning som låg bakom. I varje fall var han fast övertygad om att det fanns något fel i kvantteorin. Slumpen kunde, enligt hans intuition, inte vara det yttersta svaret. I flera berömda debatter, bl.a. med den danska fysikern Nils Bohr, som var en av skaparna av kvantmekaniken, försökte han bevisa att det måste finns något fundamentalt fel i kvantfysikens lagar.
Mest inflytelserikt är det argument mot kvantmekaniken som han tillsammans med två kolleger formulerade 1935. Han visade att under vissa förhållanden leder teorin till att partiklar kan påverka varandra ögonblickligen över hur stort avstånd som helst. Detta strider mot lokalitetsprincipen som säger att ingen effekt kan färdas snabbare än ljuset. Ögonblicklig påverkan eller samverkan är omöjlig enligt klassisk fysik. Fysikern E. Schrödinger föreslog termen ”entangelment” för partiklar som har denna, som Einstein uttryckte det, ”spöklika” egenskap att påverka varandra oberoende av avstånd. Argumentet ansågs länge vara en kuriositet, som man gärna diskuterade, men som inte kunde vare sig bevisas eller motbevisas genom experiment. Men 1964, nästan tio år efter Einsteins död, bevisade fysikern John Bell ett teorem som innebar att argumentet kunde testas experimentellt. Sedan dess har en mängd sådana experiment gjorts. Alla har gett stöd för kvantteorin. Entangelment, att partiklar under vissa förhållanden, ögonblickligen kan påverka varandra, är ett faktum. Det som Einstein litet ironiskt kallade spöklikt är verkligt. I dag forskas det mycket om hur denna spöklika effekt kan påverka mer vardagliga företeelser och hur man kan utnyttja den, t.ex. för att bygga en ny typ av supersnabb dator.
Alla Einsteins ansträngningar att rädda den klassiska fysikens världsbild misslyckades alltså. Han höll ända fram till sin död fast vid determinismen. Hans yngre kolleger arbetade ivrigt vidare med vad som blivit kallat standardmodellen. Einstein arbetade på sina egna idéer som emellertid aldrig ledde fram till nya upptäckter.
Kvantfysiken har sedan Einsteins död 1955 testats genom mängder av experiment. Alla har bekräftat teorin. Materien beter sig just så egendomligt som Einstein inte kunde förmå sig att tro. Vi kan därför konstatera att Einstein gjorde sitt livs största vetenskapliga misstag när han vägrade acceptera kvantteorin och därmed slumpen och ”spöklika effekter” som en fundamenal egenskap i naturen.
onsdag 17 september 2008
ODE TILL DET INHEMSKA ÄPPLET
Varje morgon under september månad har jag i den kyliga morgonstunden gått och plockat äpplen som fallit under natten. Vanligen har min fem liters hink blivit full och ibland har den inte räckt till. De flesta äpplena är av sorten Röd kanel. Vi har ett ca 35 år gammalt träd som i år bär frukt rikligare än någonsin tidigare.
Röd kanel är ett mycket vackert rött äpple. Enligt min mening är det med sin ofta djupröda, delvis gula, men rätt varierande färg ett av de vackraste äpplen som finns. En kvist med mogna röd kanel är en skönhetsupplevelse, men också en upplevelse för gommen (inte själva kvisten förstås). Dock icke för näsan. Äpplet har nästan ingen doft. Fruktköttet är ofta lätt rosa och har en söt, svagt syrlig smak med aningen av kanel. Ett gott äpple som dessvärre inte håller mer än ca tre veckor i kall källare.
Trädet är lätt att odla, tåligt och skjuter långa skott, också rikligt med s.k vattenskott, upp till en meter långa, tunna kvistar. Dessa bör man helst kapa, men jag har ibland låtit dem växa. I år bjöd vårt träd på en enorm blomsterprakt. Så har det gjort de senaste vårarna, men det är länge sedan vi fick en ordentlig äppelskörd. Senaste år förstördes äpplena totalt av rönnbärsmalen. Dess larver borrar ett fint nätverk av små hål i frukterna och gör dem. Jag var tvungen att kärra praktiskt taget hela äppelskörden på komposten. Äppelvecklarens larv är betydligt större. Den gnager ett hål in till kärnhuset. Men man kan ändå använda äpplet om man skär bort den angripna delen. Äppelvecklaren gör alltså inte lika stor skada som rönnbärsmalens mycket mindre larv.
Yrkesodlare besprutar sina träd med gifter för att sätta stopp för rönnbärsmalens och äppelvecklarens larv och andra skadedjur, men hobbyodlaren är ju inte beroende av att få en god skörd och bör helst undvika alla slag av gifter. För en hobbyodlare borde det vara självklart att inte använda gifter. De är ju ett främmande element i den naturliga balansen och de kan åstadkomma stor skada, som man inte ens är medveten om. Man vill ju att ens trädgård skall vara en giftfri, naturlig miljö och att alla grönsaker, frukter och bär skall vara fria från rester av gifter, dvs av människan skapade onaturliga ämnen. Själv har jag aldrig använt gifter i mina odlingar. Ett gott skäl att hålla sig med några egna äppelträd, om man har möjlighet, är just att man får garanterat giftfria frukter åtminstone under hösten. Har man dessutom ett eller ett par träd med vinteräppel, så som Åkerö, Lobo eller Röd atlas så kan man njuta av egna äpplen ända till julen.
Vi har haft både Lobo och Åkerö men tråkigt nog har de dött. De växte på ställen med alltför tunt jordlager. Så länge trädet är litet klarar det sig med mindre jord, men det växer till varje år och då måste det finnas rum för rötterna att sträcka ut sig och finna näring och fukt. Vi har ett träd av Röd atlas. Det är frodigt och växer bra, men tyvärr är äpplena känsliga för skorv. De flesta är skorviga, spricker och då blir det fest för bakterierna som börjar frossa på köttet och får hela äpplet att ruttna. Röd atlas kan man spara ända till julen. Det är godast när det lagrats några månader.
Enligt min mening är den godaste äppelsorten dock Melba. Äpplet blir vanligen större än Kanel. Utseendet är inte märkvärdigt, vertikalt rödstrimmig, några äpplen kan vara helt mörkröda. Det har inte samma lyster och vaxskikt som Kanel. Men luktar man på Melba får man en aning om att detta är en mycket aromrik frukt. Köttet hos ett fullmoget Melba är saftigare än kanel, något tydligare söt-syrligt, aromrikt, mycket gott. Godast är det när man äter det direkt från trädet. Om man skalar det framträder aromen ännu bättre. Typiskt är att man vill ha en bit till, och en bit till och...
Vi har två Melba-träd, men det ena växer i en skreva i berget och har alltför litet ”Lebensraum” för att kunna bli stort och mäktigt. Det är i dåligt skick och kommer troligen att dö. Men i sommar har det gett rikligt med frukt. Dess sista gåva till oss innan det dör. Vårt andra Melba-träd är ca fem meter högt och bär rikligt med frukt i år. Frukterna är mindre angripna av larver än Kanel.
Sävstaholm är en gammal äppelsort. Vi hade ett stort träd, men det dog för några år sedan. Jag sörjer inte över det, snarare var det bra. Det skuggade en del av mina grönsaksland och sög näring och fukt ur det tunna jordlagret. Äpplena är visserligen stora och vackra, men smaken är ganska menlös, speciellt när de är fullmogna. Sävstaholm var ett vanligt träd i trädgårdar förr, men i dag finns det så många godare sorter att det inte är någon idé att hålla sig med ett sådant.
Då anser jag att Transparence blanch är en klokare satsning. Vi har ett ganska ungt sådant träd. (Ett tidigare träd förstördes när en gran föll över det). I år har vi fått ca 15 stycken, mycket stora vitgula äpplen. Smaken är syrlig, men utan den sötma och arom som är typisk för Melba. Ingen doft. En fördel med Transparance är att det mognar tidigt. Vårt träd växer nästan helt i skugga, men ändå mognade frukterna i början av september. En annan fördel är att frukterna inte angrips av skorv och i allmänhet inte heller av larver. Kanske är det för surt för larvernas smak. I år var inget av äpplena angripet av larver. Stora felfria äpplen, utmärkta t.ex. att strimla i sallader.
Vårt nyaste äppelträd är nu hos oss andra sommaren. Det är blott drygt en och en halv meter högt men har ändå gett ett tiotal stora, något skorviga men annars felfria äpplen. Smaken är syrlig. Äpplet är definitivt godare än Transparence men inte så gott som Melba. Det mognar i början av september på den rätt skuggiga plats där vårt träd står. (Denna sommar har varit ovanligt kall). En varm sommar mognar äpplena förstås någon vecka tidigare. Trädet sägs vara en korsning av Huvitus (ett finskt sommaräpple med mycket kort hållbarhet) och Melba. Det kallas Vuokko. Trädet växer långsamt och det skall bli intressant att se om det ger god skörd också nästa år. Annars brukar träden hos en hobbyodlare inte ge konstant goda skördar.
Apeln är det enda fruktträd som inte bara växer och trivs i vårt kalla klimat utan som dessutom kan ge goda skördar av smakliga frukter t.o.m. långt uppe i norr. Under min bandom i Vasa på 50-talet var det ännu vanligt med äppelträd på gårdarna inne i staden. Vi bodde på Vasa elektriskas gård vid Kyrkoesplanaden 4. Mot brandgatan fanns inhägnade trädgårdar, som hörde till några av lägenheterna, (dock icke vår), och i dessa fanns stora och ståtliga äppelträd. Som barn gick jag och kollade i häcken som omgav trädgårdarna efter fallfrukt. Vi hade inga egna äppelträd så jag var inte bortskämd med äppel. I dag är både trädgårdar och äppelträd borta. I stället har man asfalterat och byggt parkeringsplatser.
Apeln växer också vild i södra Finland. Vi har av en slump råkat få ett vilt träd framför vår kökstrappa. För något år sedan märkte jag att ett träd hade börjat växa i blomsterrabatten. På basen av bladens form gissade jag att det var ett äppelträd och lät det växa av nyfikenhet på vad det skulle bli. Vi har ibland vattnat med diskvatten och i detta kan det finnas frön av frukter som vi ätit. Tydligen har ett frö av äppel råkat gro. De träd som man köper är ympade på grundstammar för att man skall få den sort man önskar. De är alltså kloner. Genetiska kopior av ett föräldraträd. Ett äppel som växer upp från frö är däremot en ”individ” man vet inte vad det blir. Liksom ett människobarn är det en produkt av arvsanlagen av två ”föräldrar”. Har man tur kan en sådan apel ge riktigt goda frukter. I år har vårt vilda träd för första gången gett frukt, tre mycket stora, gula äpplen. De påminner om Transparance, men är något större och rundare. Vi har smakat på ett äpple, men det verkar inte vara riktigt moget. Det är syrligare än Transparance och har mindre sötma. Fruktköttet är vitt men mörknar något efter några timmar. Kanske är det en sort som mognar sent. De två andra frukterna skall få vara i fred ännu ett par veckor, eller tills de faller.
Ett av livets många mysterier har för mig alltid varit varför folk köper utländska äppel på höstarna. Okej, jag kan förstå om de utländska är mycket billigare. Själv tycker jag att de utländska är rätt smaklösa och intetsägande jämförda med våra inhemska. De plockas halvråa för att inte förstöras under den långa transporten. Dessutom är de besprutade med allehanda gifter. Ett inhemskt äpple blir fort dåligt. Utländska kan hålla sig praktiskt taget hur länge som helst, vilket förstås är mot alla naturens lagar och bevisar att det behandlats med allehanda gifter.
Den här tiden på året äter jag mycket äpplen, speciellt förstås när våra egna träd ger god skörd. (Dessutom delar vi bort åt alla som vill ha). Men om vår skörd blir dålig köper vi inhemska lådvis. Det påstås att äppel är nyttiga för hälsan. Säkerligen är det så. Våra förfäder han ätit äppel så länge de existerat (förfäderna alltså, inte äpplena, de är säkert äldre än människan). Jag äter äppel för smakens skull. De är helt enkelt så goda att det är en gommens njutning att äta dem. Helst plockar jag dem mogna från trädet, skalar och skär bort kärnhuset och äter dem ute i trädgården. Det är frågan om en smakernas poesi, symfoni eller vilka lyriska uttryck man vill. Att inte äta inhemska äpplen är att missa ett av de enklast och billigaste och mest hälsosamma nöjen som står oss till buds i vår kalla nord.
Röd kanel är ett mycket vackert rött äpple. Enligt min mening är det med sin ofta djupröda, delvis gula, men rätt varierande färg ett av de vackraste äpplen som finns. En kvist med mogna röd kanel är en skönhetsupplevelse, men också en upplevelse för gommen (inte själva kvisten förstås). Dock icke för näsan. Äpplet har nästan ingen doft. Fruktköttet är ofta lätt rosa och har en söt, svagt syrlig smak med aningen av kanel. Ett gott äpple som dessvärre inte håller mer än ca tre veckor i kall källare.
Trädet är lätt att odla, tåligt och skjuter långa skott, också rikligt med s.k vattenskott, upp till en meter långa, tunna kvistar. Dessa bör man helst kapa, men jag har ibland låtit dem växa. I år bjöd vårt träd på en enorm blomsterprakt. Så har det gjort de senaste vårarna, men det är länge sedan vi fick en ordentlig äppelskörd. Senaste år förstördes äpplena totalt av rönnbärsmalen. Dess larver borrar ett fint nätverk av små hål i frukterna och gör dem. Jag var tvungen att kärra praktiskt taget hela äppelskörden på komposten. Äppelvecklarens larv är betydligt större. Den gnager ett hål in till kärnhuset. Men man kan ändå använda äpplet om man skär bort den angripna delen. Äppelvecklaren gör alltså inte lika stor skada som rönnbärsmalens mycket mindre larv.
Yrkesodlare besprutar sina träd med gifter för att sätta stopp för rönnbärsmalens och äppelvecklarens larv och andra skadedjur, men hobbyodlaren är ju inte beroende av att få en god skörd och bör helst undvika alla slag av gifter. För en hobbyodlare borde det vara självklart att inte använda gifter. De är ju ett främmande element i den naturliga balansen och de kan åstadkomma stor skada, som man inte ens är medveten om. Man vill ju att ens trädgård skall vara en giftfri, naturlig miljö och att alla grönsaker, frukter och bär skall vara fria från rester av gifter, dvs av människan skapade onaturliga ämnen. Själv har jag aldrig använt gifter i mina odlingar. Ett gott skäl att hålla sig med några egna äppelträd, om man har möjlighet, är just att man får garanterat giftfria frukter åtminstone under hösten. Har man dessutom ett eller ett par träd med vinteräppel, så som Åkerö, Lobo eller Röd atlas så kan man njuta av egna äpplen ända till julen.
Vi har haft både Lobo och Åkerö men tråkigt nog har de dött. De växte på ställen med alltför tunt jordlager. Så länge trädet är litet klarar det sig med mindre jord, men det växer till varje år och då måste det finnas rum för rötterna att sträcka ut sig och finna näring och fukt. Vi har ett träd av Röd atlas. Det är frodigt och växer bra, men tyvärr är äpplena känsliga för skorv. De flesta är skorviga, spricker och då blir det fest för bakterierna som börjar frossa på köttet och får hela äpplet att ruttna. Röd atlas kan man spara ända till julen. Det är godast när det lagrats några månader.
Enligt min mening är den godaste äppelsorten dock Melba. Äpplet blir vanligen större än Kanel. Utseendet är inte märkvärdigt, vertikalt rödstrimmig, några äpplen kan vara helt mörkröda. Det har inte samma lyster och vaxskikt som Kanel. Men luktar man på Melba får man en aning om att detta är en mycket aromrik frukt. Köttet hos ett fullmoget Melba är saftigare än kanel, något tydligare söt-syrligt, aromrikt, mycket gott. Godast är det när man äter det direkt från trädet. Om man skalar det framträder aromen ännu bättre. Typiskt är att man vill ha en bit till, och en bit till och...
Vi har två Melba-träd, men det ena växer i en skreva i berget och har alltför litet ”Lebensraum” för att kunna bli stort och mäktigt. Det är i dåligt skick och kommer troligen att dö. Men i sommar har det gett rikligt med frukt. Dess sista gåva till oss innan det dör. Vårt andra Melba-träd är ca fem meter högt och bär rikligt med frukt i år. Frukterna är mindre angripna av larver än Kanel.
Sävstaholm är en gammal äppelsort. Vi hade ett stort träd, men det dog för några år sedan. Jag sörjer inte över det, snarare var det bra. Det skuggade en del av mina grönsaksland och sög näring och fukt ur det tunna jordlagret. Äpplena är visserligen stora och vackra, men smaken är ganska menlös, speciellt när de är fullmogna. Sävstaholm var ett vanligt träd i trädgårdar förr, men i dag finns det så många godare sorter att det inte är någon idé att hålla sig med ett sådant.
Då anser jag att Transparence blanch är en klokare satsning. Vi har ett ganska ungt sådant träd. (Ett tidigare träd förstördes när en gran föll över det). I år har vi fått ca 15 stycken, mycket stora vitgula äpplen. Smaken är syrlig, men utan den sötma och arom som är typisk för Melba. Ingen doft. En fördel med Transparance är att det mognar tidigt. Vårt träd växer nästan helt i skugga, men ändå mognade frukterna i början av september. En annan fördel är att frukterna inte angrips av skorv och i allmänhet inte heller av larver. Kanske är det för surt för larvernas smak. I år var inget av äpplena angripet av larver. Stora felfria äpplen, utmärkta t.ex. att strimla i sallader.
Vårt nyaste äppelträd är nu hos oss andra sommaren. Det är blott drygt en och en halv meter högt men har ändå gett ett tiotal stora, något skorviga men annars felfria äpplen. Smaken är syrlig. Äpplet är definitivt godare än Transparence men inte så gott som Melba. Det mognar i början av september på den rätt skuggiga plats där vårt träd står. (Denna sommar har varit ovanligt kall). En varm sommar mognar äpplena förstås någon vecka tidigare. Trädet sägs vara en korsning av Huvitus (ett finskt sommaräpple med mycket kort hållbarhet) och Melba. Det kallas Vuokko. Trädet växer långsamt och det skall bli intressant att se om det ger god skörd också nästa år. Annars brukar träden hos en hobbyodlare inte ge konstant goda skördar.
Apeln är det enda fruktträd som inte bara växer och trivs i vårt kalla klimat utan som dessutom kan ge goda skördar av smakliga frukter t.o.m. långt uppe i norr. Under min bandom i Vasa på 50-talet var det ännu vanligt med äppelträd på gårdarna inne i staden. Vi bodde på Vasa elektriskas gård vid Kyrkoesplanaden 4. Mot brandgatan fanns inhägnade trädgårdar, som hörde till några av lägenheterna, (dock icke vår), och i dessa fanns stora och ståtliga äppelträd. Som barn gick jag och kollade i häcken som omgav trädgårdarna efter fallfrukt. Vi hade inga egna äppelträd så jag var inte bortskämd med äppel. I dag är både trädgårdar och äppelträd borta. I stället har man asfalterat och byggt parkeringsplatser.
Apeln växer också vild i södra Finland. Vi har av en slump råkat få ett vilt träd framför vår kökstrappa. För något år sedan märkte jag att ett träd hade börjat växa i blomsterrabatten. På basen av bladens form gissade jag att det var ett äppelträd och lät det växa av nyfikenhet på vad det skulle bli. Vi har ibland vattnat med diskvatten och i detta kan det finnas frön av frukter som vi ätit. Tydligen har ett frö av äppel råkat gro. De träd som man köper är ympade på grundstammar för att man skall få den sort man önskar. De är alltså kloner. Genetiska kopior av ett föräldraträd. Ett äppel som växer upp från frö är däremot en ”individ” man vet inte vad det blir. Liksom ett människobarn är det en produkt av arvsanlagen av två ”föräldrar”. Har man tur kan en sådan apel ge riktigt goda frukter. I år har vårt vilda träd för första gången gett frukt, tre mycket stora, gula äpplen. De påminner om Transparance, men är något större och rundare. Vi har smakat på ett äpple, men det verkar inte vara riktigt moget. Det är syrligare än Transparance och har mindre sötma. Fruktköttet är vitt men mörknar något efter några timmar. Kanske är det en sort som mognar sent. De två andra frukterna skall få vara i fred ännu ett par veckor, eller tills de faller.
Ett av livets många mysterier har för mig alltid varit varför folk köper utländska äppel på höstarna. Okej, jag kan förstå om de utländska är mycket billigare. Själv tycker jag att de utländska är rätt smaklösa och intetsägande jämförda med våra inhemska. De plockas halvråa för att inte förstöras under den långa transporten. Dessutom är de besprutade med allehanda gifter. Ett inhemskt äpple blir fort dåligt. Utländska kan hålla sig praktiskt taget hur länge som helst, vilket förstås är mot alla naturens lagar och bevisar att det behandlats med allehanda gifter.
Den här tiden på året äter jag mycket äpplen, speciellt förstås när våra egna träd ger god skörd. (Dessutom delar vi bort åt alla som vill ha). Men om vår skörd blir dålig köper vi inhemska lådvis. Det påstås att äppel är nyttiga för hälsan. Säkerligen är det så. Våra förfäder han ätit äppel så länge de existerat (förfäderna alltså, inte äpplena, de är säkert äldre än människan). Jag äter äppel för smakens skull. De är helt enkelt så goda att det är en gommens njutning att äta dem. Helst plockar jag dem mogna från trädet, skalar och skär bort kärnhuset och äter dem ute i trädgården. Det är frågan om en smakernas poesi, symfoni eller vilka lyriska uttryck man vill. Att inte äta inhemska äpplen är att missa ett av de enklast och billigaste och mest hälsosamma nöjen som står oss till buds i vår kalla nord.
onsdag 10 september 2008
STRIDEN OM KLIMATET - ETT SPÄNNANDE SKÅDESPEL
ETT SPÄNNANDE SKÅDESPEL
Sommaren 2008 skulle, enligt meteorologerna, bli varm och torr. I stället blev den svalare och våtare än på länge. Augustivädret var speciellt eländigt. Enligt min mätare kom det 150 mm regn under månaden. Detta skrivs 10 september och hittills har det kommit 90 mm regn denna månad. Havsvattnet har varit kallare än på länge och vi som ogärna går i vattnet när det är under 20 grader har fått hålla oss på land. Men i stället har algplågan varit lindrigare än tidigare och siktdjupet större.
Samtidigt som vi huttrat i regnet har vi fått läsa larmrapporter från klimatforskarna. Enligt en färsk rapport av Statens tekniska forskningsanstalt blir uppvärmningen som störst i de nordliga områdena, dvs bl.a. i vårt land. Åren 2070-2099 blir vintrarna 4-6 grader och somrarna 2-4 grader varmare. Desto värre är få av oss i livet om 60-70 år så vi får aldrig veta om prognosen slår in. En lekman undrar dock hur det är möjligt att förutsäga vädret i slutet av århundradet när prognoserna ett halvt år framåt inte är bättre än vilken spågubbe som helst kan åstadkomma.
Klimatmodeller har gjorts upp i ca 20 år. Hittills har deras prognoser oftare haft fel än rätt. Det är lätt att förstå varför. Väderleken påverkas av en stor mängd faktorer. Vilka dessa är, hur de inverkar, hur de samverkar med varandra osv är fortfarande dåligt känt. Hela vädersystemet drivs av solen, men inte ens om dess roll är forskarna eniga. Strålningen från solen är långtifrån konstant. Man kan undra om det överhuvudtaget är möjligt att skapa pålitliga klimatmodeller, hur fantastiska datorer forskarna än har till hands. Om man inte känner till alla orsaker hjälper det inte med enorm datorkapacitet. Väderleken envisas med att inte följa modellerna.
Jag har svårt att förstå vad det är för mening med att göra prognoser 60-70 år framåt i tiden. Om man för tio år sedan inte kunde förutsäga klimatet år 2008, hur kan någon då tro att man i dag kan förutsäga klimatet åren 2070-2099! Till försvar kunde man säga att prognosen förutsätter att alla parametrar i modellen är kända och konstanta. Men om vi vet något med säkerhet är det att så inte kommer att vara fallet. Vill man vara ironisk kunde man undra om forskarna vid forskningsanstalten inte har något nyttigare att göra än att göra ytterst opålitliga prognoser mycket långt in i framtiden. Sätt hellre ned mera arbete på en prognos för väderleken i vårt land om 10 år. Då kan vi kontrollera om den slog in. På det viset får vi ett verkligt test på modellens tillförlitlighet.
Enligt modellerna borde den globala medeltemperaturen stiga med någon tiondedels grad varje år. Så var det i slutet av 1900-talet, men de senaste tio åren har temperaturen stampat på stället. Under dessa tio år har jordens befolkning ökat med nästan 1000 miljoner människor, den ekonomiska tillväxten har varit hög, speciellt i jättestaterna Kina och Indien. De antropogena utsläppen har ökat mer än någonsin. Enligt växthusteorin borde den globala medeltemperaturen ha ökat mer än någonsin.
Det har den inte gjort. Hos oss var senaste vinter visserligen ovanligt varm, men globalt sett var den ovanligt kall. Detta år tycks bli kallare än väntat. Orsaken är enligt forskarna ett väderfenomen över Stilla havet som kallas La Nina. Tydligen hör La Nina till de faktorer som inte tagits med i modellerna. Men La Nina är i avtagande och de närmaste åren skall verkligen bli varmare – om inte något annat väderfenomen kommer och ställer till oreda i prognoserna.
Vi har länge fått läsa att polarisarna smälter snabbare än förr. För någon tid sedan rapporterade en amerikansk forskargrupp att om avsmältningen fortsätter kan själva nordpolen kan vara isfri i slutet av september. Detta är precis vad modellerna förutspår. Men de förutspår också att en motsvarande uppvärmning sker vid Sydpolen. Så har inte skett. Temperaturen har i stort sett varit konstant och t.o.m. sjunkit i vissa områden.
Jordens medeltemperatur har nu varit på samma nivå under tio år. Om växthusteorin stämmer är det hög tid att den börjar öka. Redan nu får skeptikerna vatten på sin kvarn. Det skall bli spännande att följa med temperaturerna de närmaste åren. Om mätningarna inte stämmer med teorin så är den illa ute.
Men tillsvidare är majoriteten av experter fast övertygade om att teorin stämmer. Nästa stora klimatkonferens ordnas i Köpenhamn om ett år. Då får vi se vartåt de senaste mätningarna pekar.
Det som gör frågan speciellt spännande är att den blivit genompolitiserad. Att stoppa klimatförändringen, eller rädda världen som det heter, har blivit den senaste stora ideologin med gröna förtecken. I en värld där livets mening tycks vara rent egoistisk, att jobba allt hårdare och att konsumera allt mera samtidigt som teknologin blir allt obegripligare och allt dyrare, finns det efterfrågan på enkla ideal som inte är krasst materialistiska.
Verkligheten börjar likna en katastroffilm från Hollywood. Världen är hotad, men vi kan rädda den genom personliga uppoffringar. Det senaste är att vi bör äta mindre kött. Men verkligheten är mer spännande än filmen därför att utgången är synnerligen oviss. Det är inte alls säkert att det är de goda som segrar. Det är inte ens klart vilka de goda är, eller att världen verkligen behöver räddas. Är det verkligen säkert att det klimat som nu råder, eller som rådde när mängden antropogena växthusgaser började öka för 100 år sedan, verkligen är det bästa möjliga? Frågorna är många, svaren få.
Sommaren 2008 skulle, enligt meteorologerna, bli varm och torr. I stället blev den svalare och våtare än på länge. Augustivädret var speciellt eländigt. Enligt min mätare kom det 150 mm regn under månaden. Detta skrivs 10 september och hittills har det kommit 90 mm regn denna månad. Havsvattnet har varit kallare än på länge och vi som ogärna går i vattnet när det är under 20 grader har fått hålla oss på land. Men i stället har algplågan varit lindrigare än tidigare och siktdjupet större.
Samtidigt som vi huttrat i regnet har vi fått läsa larmrapporter från klimatforskarna. Enligt en färsk rapport av Statens tekniska forskningsanstalt blir uppvärmningen som störst i de nordliga områdena, dvs bl.a. i vårt land. Åren 2070-2099 blir vintrarna 4-6 grader och somrarna 2-4 grader varmare. Desto värre är få av oss i livet om 60-70 år så vi får aldrig veta om prognosen slår in. En lekman undrar dock hur det är möjligt att förutsäga vädret i slutet av århundradet när prognoserna ett halvt år framåt inte är bättre än vilken spågubbe som helst kan åstadkomma.
Klimatmodeller har gjorts upp i ca 20 år. Hittills har deras prognoser oftare haft fel än rätt. Det är lätt att förstå varför. Väderleken påverkas av en stor mängd faktorer. Vilka dessa är, hur de inverkar, hur de samverkar med varandra osv är fortfarande dåligt känt. Hela vädersystemet drivs av solen, men inte ens om dess roll är forskarna eniga. Strålningen från solen är långtifrån konstant. Man kan undra om det överhuvudtaget är möjligt att skapa pålitliga klimatmodeller, hur fantastiska datorer forskarna än har till hands. Om man inte känner till alla orsaker hjälper det inte med enorm datorkapacitet. Väderleken envisas med att inte följa modellerna.
Jag har svårt att förstå vad det är för mening med att göra prognoser 60-70 år framåt i tiden. Om man för tio år sedan inte kunde förutsäga klimatet år 2008, hur kan någon då tro att man i dag kan förutsäga klimatet åren 2070-2099! Till försvar kunde man säga att prognosen förutsätter att alla parametrar i modellen är kända och konstanta. Men om vi vet något med säkerhet är det att så inte kommer att vara fallet. Vill man vara ironisk kunde man undra om forskarna vid forskningsanstalten inte har något nyttigare att göra än att göra ytterst opålitliga prognoser mycket långt in i framtiden. Sätt hellre ned mera arbete på en prognos för väderleken i vårt land om 10 år. Då kan vi kontrollera om den slog in. På det viset får vi ett verkligt test på modellens tillförlitlighet.
Enligt modellerna borde den globala medeltemperaturen stiga med någon tiondedels grad varje år. Så var det i slutet av 1900-talet, men de senaste tio åren har temperaturen stampat på stället. Under dessa tio år har jordens befolkning ökat med nästan 1000 miljoner människor, den ekonomiska tillväxten har varit hög, speciellt i jättestaterna Kina och Indien. De antropogena utsläppen har ökat mer än någonsin. Enligt växthusteorin borde den globala medeltemperaturen ha ökat mer än någonsin.
Det har den inte gjort. Hos oss var senaste vinter visserligen ovanligt varm, men globalt sett var den ovanligt kall. Detta år tycks bli kallare än väntat. Orsaken är enligt forskarna ett väderfenomen över Stilla havet som kallas La Nina. Tydligen hör La Nina till de faktorer som inte tagits med i modellerna. Men La Nina är i avtagande och de närmaste åren skall verkligen bli varmare – om inte något annat väderfenomen kommer och ställer till oreda i prognoserna.
Vi har länge fått läsa att polarisarna smälter snabbare än förr. För någon tid sedan rapporterade en amerikansk forskargrupp att om avsmältningen fortsätter kan själva nordpolen kan vara isfri i slutet av september. Detta är precis vad modellerna förutspår. Men de förutspår också att en motsvarande uppvärmning sker vid Sydpolen. Så har inte skett. Temperaturen har i stort sett varit konstant och t.o.m. sjunkit i vissa områden.
Jordens medeltemperatur har nu varit på samma nivå under tio år. Om växthusteorin stämmer är det hög tid att den börjar öka. Redan nu får skeptikerna vatten på sin kvarn. Det skall bli spännande att följa med temperaturerna de närmaste åren. Om mätningarna inte stämmer med teorin så är den illa ute.
Men tillsvidare är majoriteten av experter fast övertygade om att teorin stämmer. Nästa stora klimatkonferens ordnas i Köpenhamn om ett år. Då får vi se vartåt de senaste mätningarna pekar.
Det som gör frågan speciellt spännande är att den blivit genompolitiserad. Att stoppa klimatförändringen, eller rädda världen som det heter, har blivit den senaste stora ideologin med gröna förtecken. I en värld där livets mening tycks vara rent egoistisk, att jobba allt hårdare och att konsumera allt mera samtidigt som teknologin blir allt obegripligare och allt dyrare, finns det efterfrågan på enkla ideal som inte är krasst materialistiska.
Verkligheten börjar likna en katastroffilm från Hollywood. Världen är hotad, men vi kan rädda den genom personliga uppoffringar. Det senaste är att vi bör äta mindre kött. Men verkligheten är mer spännande än filmen därför att utgången är synnerligen oviss. Det är inte alls säkert att det är de goda som segrar. Det är inte ens klart vilka de goda är, eller att världen verkligen behöver räddas. Är det verkligen säkert att det klimat som nu råder, eller som rådde när mängden antropogena växthusgaser började öka för 100 år sedan, verkligen är det bästa möjliga? Frågorna är många, svaren få.
torsdag 28 augusti 2008
KRIGET I GEORGIEN AUGUSTI 2008
RÄTT OCH MORAL I GEORGIEN, KOSOVO OCH IRAK.
Rysslands överfall på Georgien fördömdes genast i skarpa ordalag av västvärldens ledare med USA:s president i spetsen. Sent omsider kom också vårt lands regering ut ur skåpet och fördömde angreppet. Märkligt nog har dock allmänheten och de intellektuella knappast reagerat alls. Inga demonstrationer utanför ryska ambassader, inga ilskna inlägg av akademiker, kulturarbetare, fredsvänner osv. När USA stått i ledningen för angrepp har insändarsidorna i våra tidningar fyllts av arga fördömanden. De fåtaliga inlägg som nu publiceras har närmast ursäktat den ryska regeringens handlande. Några enögda USA-hatare har t.o.m. velat lägga en del av skulden på den amerikanska regeringen!
När Saddams diktatur störtades svämmade t.ex. Hufvudstadsbladets insändasida över av inlägg som på det skarpaste fördömde USA och president Bush. Somliga ville t.o.m. att vi skulle bojkotta all import från USA. Bush och Blair hånades och beskylldes för lögn och bedrägeri. Ingen hånar vare sig Medvedev eller Putin. Tvärtom behandlas de med respekt i medierna. Under Gulfkriget 1991 och kriget 2003 betonades i våra medier att USA bedrev propaganda och att man bör vara skeptisk mot all officiell information. Ändå har USA en fri press som noggrannt berättade om egna förluster, om misstag och t.o.m. om brott begågna av soldaterna. Sådan yttrandefrihet saknas helt i Ryssland. USA hade stöd av FN i sökandet efter massförstörelsevapen, omän inte när det gäller själva invasionen. Ryssland har helt ignorerat FN, och skulle självklart inte ha fått något stöd i FN för angeppet.
Varför denna politiska dubbelmoral?
Ur både juridisk och moralisk synvinkel var övergreppet mot Georgien minst lika orätt om inte värre, än t.ex. Natos bombningar av Serbien 1999 och USA:s anfall mot Saddams diktatur 2003. Det borde därför väcka minst lika stor vrede och indignation, speciellt som Georgien hade mindre möjlighet att försvara sig mot den ryska björnen än Serbien och Irak.
Våren 1999 bombade Nato broarna i Belgrad och militära mål för att stoppa den serbiska armens övergrepp mot albanerna i Kosovo. Västmakterna försökte få fullmakt för angreppet av FN:s säkerhetsråd. Försöket stoppades av Ryssland, som stödde Milosevics regim. (Också Kina röstade emot). Ryssland hänvisade till folkrätten och förkunnade att kosovofrågan var en intern serbisk angelägenhet. I dag har Kosovo förklarat sig självständigt. Milosevic åtalades i Haag för folkmord, men dog under rättegången. Anfallet mot Serbien väckte häftig diskussion hos oss. Många intellektuella med filosofen Georg Henrik von Wright i spetsen fördömde anfallet i mycket hårda ordalag.
Inför anfallet mot Irak gjorde USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell stora ansträngningar för att få grönt ljus av FN:s säkerhetsråd. Ryssland röstade igen emot med hänvisning till folkrätten. Denna gång fördömde en stor majoritet av de intellektuella anfallet. Vår regering var inte sen att kritisera USA. ”Användandet av maktmedel utan säkerhetsrådets uttryckliga fullmakt kan inte godkännas,” förkunnade statsrådet. Ett stort antal experter på juridik förkunnade (bl.a. i Hbl 23.3 2003): ”Kriget är olagligt och hotar den internationella rättsordningen.” Som alla vet har Irak i dag, tack vare att president Bush bröt mot folkrätten, en demokratiskt vald regering. Saddam Hussein och hans medbrottslingar har dömts och avrättats av sina landsmän. (Det är mycket sällan en diktator åtalas och döms).
Det fanns ett moraliskt berättigande i angreppen på Serbien och Irak. I båda fallen utfördes angreppen efter långvariga förhandlingar av demokratiska stater i avsikt att försvara demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Sådana värderingar är främmande för den nuvarande ryska regeringen som har full kontroll över medierna och sålunda kan stoppa all intern kritik. I stället har Medvedev försvarat angreppet med att han vill skydda ryska medborgare.
Detta är speciellt oroande eftersom varken folkrätten eller moralen godkänner en sådan motivering för krig.
Åsikterna är som alltid i en stat med yttrandefrihet delade. Somliga visar stor förståelse för Rysslands agerande och lägger ansvaret på USA och Nato. Pierre Gilly skrev i Vasabladet 20.8: ”Det vi nu bevittnar är konsekvenserna av Natos angrepp på Serbien. I dag gör Ryssland mot Georgien vad USA gjorde mot Serbien 1999.” I själva verket var Frankrike och Tyskland de aktivaste 1999. Bill Clinton var ovillig att offra amerikanska liv. Filosofen Hannes Nykänen ser också en amerikansk konspiration bakom. Om vi får tro hans inlägg i Hufvudstadsbladet 20.8 så är det den amerikanska vapenindustrin som drar i trådarna bakom de politiska kulisserna. ”Ett uppenbart motiv är att ett nytt kallt krig skulle göra gott åt vapenindustrin,” skriver han. Men i så fall är det väl den ryska vapenindustrin, som har direkta kontakter till Kreml, som vi skall skylla på? Yrsa Stenius menar i sin kolumn i Åbo Underrättelser 28.8 att västvärlden inte har reagerat särskilt klokt och att ”USA och EU länge har bidragit till att en jordmån beretts för något som kunde kallas ryska överslagsreaktioner”.
Intressant är att de som nu visar en viss förståelse för det ryska angreppet på Georgien vanligen i hårda ordalag fördömde det amerikanska angreppet på diktaturen i Irak 2003. Ideologiskt hör de, eller har de hört, till vänstern. De har alltså sett den kapitalistiska stormakten USA som huvudfienden. Nu är de i den paradoxala situationen att de visar en viss förståelse för en stat som dels är en diktatur, dels mer kapitalistisk än det ärkekapitalistiska USA.
I allmänhet tycks dock kommentatorerna entydigt fördöma den ryska attacken. Somliga har sett likheter med Sovjets övergrepp mot Tjeckoslovakien 1968. Mer intressant är jämförelsen med Hitlers taktik i slutet av 1930-talet. Han domderade i sina tal om att Tyskland inte kunde tolerera förtryck av tyska minoriteter i grannstaterna. Sveriges utrikesminister Carl Bildt hör till dem som gjort denna skrämmande jämförelsen. Steven Frostdahl gör samma koppling i Vbl 23.8. ”Nationalismen är en tacksam täckmantel att ta upp när man skramlar med vapen mot sina grannar,” skriver han. Historikern Henrik Meinander skrev i Hufvudstadsbladet 21.8: ”Allt tyder på att Ryssland medvetet provocerade fram denna konflikt.” Själv håller jag med om denna tolkning. Det var säkert en noga genomtänkt och länge planerad åtgärd, en del i en långsiktig strategi för att stärka Rysslands inflytande i världspolitiken och för att skapa enighet inom landet. Att skaffa sig yttre fiender har i alla tider varit ett sätt att få folk att glömma missförhållanden och sluta upp bakom landets regering.
Vad kommer nu att hända? Magnus Londén, som drar det ibland tankeväckande radioprogrammet Eftersnack, sade för någon tid sedan att han fruktade allvarliga konsekvenser. Förmodligen menade han våld av något slag. Själv tror jag inte på några större förändringar. Ryssland har nått sina mål och EU och USA har händerna fulla med andra problem. Vi kan vänta oss en del argsint retorik från båda hållen, men inom ett år eller två börjar man glömma bort denna ryska operation på samma sätt som man glömt bort de mycket värre krigen i Tjetjenien. Det skall mycket mera till för att rubba jämvikten i världen. Terrorangreppet mot USA 11.9 2001 skrämde upp massor av människor. Skakade redaktörer menade att världen aldrig mer kommer att vara sig lik. Men egentligen har ingenting ändrats. Bevakningen mot terrorister har blivit effektivare, men det är i stort sett allt. När USA gick till anfall mot Irak, som hade en betydande armè, var många skärrade och förutspådde allehanda katastrofer. Krig mellan muslimer och kristna var ett populärt skräckscenarium. Men ingenting hände. Världspolitiken går i samma tröga banor som tidigare. Globaliseringen fortsätter och vanligt folk konsumerar och blir fetare än någonsin över hela världen.
Rysslands överfall på Georgien fördömdes genast i skarpa ordalag av västvärldens ledare med USA:s president i spetsen. Sent omsider kom också vårt lands regering ut ur skåpet och fördömde angreppet. Märkligt nog har dock allmänheten och de intellektuella knappast reagerat alls. Inga demonstrationer utanför ryska ambassader, inga ilskna inlägg av akademiker, kulturarbetare, fredsvänner osv. När USA stått i ledningen för angrepp har insändarsidorna i våra tidningar fyllts av arga fördömanden. De fåtaliga inlägg som nu publiceras har närmast ursäktat den ryska regeringens handlande. Några enögda USA-hatare har t.o.m. velat lägga en del av skulden på den amerikanska regeringen!
När Saddams diktatur störtades svämmade t.ex. Hufvudstadsbladets insändasida över av inlägg som på det skarpaste fördömde USA och president Bush. Somliga ville t.o.m. att vi skulle bojkotta all import från USA. Bush och Blair hånades och beskylldes för lögn och bedrägeri. Ingen hånar vare sig Medvedev eller Putin. Tvärtom behandlas de med respekt i medierna. Under Gulfkriget 1991 och kriget 2003 betonades i våra medier att USA bedrev propaganda och att man bör vara skeptisk mot all officiell information. Ändå har USA en fri press som noggrannt berättade om egna förluster, om misstag och t.o.m. om brott begågna av soldaterna. Sådan yttrandefrihet saknas helt i Ryssland. USA hade stöd av FN i sökandet efter massförstörelsevapen, omän inte när det gäller själva invasionen. Ryssland har helt ignorerat FN, och skulle självklart inte ha fått något stöd i FN för angeppet.
Varför denna politiska dubbelmoral?
Ur både juridisk och moralisk synvinkel var övergreppet mot Georgien minst lika orätt om inte värre, än t.ex. Natos bombningar av Serbien 1999 och USA:s anfall mot Saddams diktatur 2003. Det borde därför väcka minst lika stor vrede och indignation, speciellt som Georgien hade mindre möjlighet att försvara sig mot den ryska björnen än Serbien och Irak.
Våren 1999 bombade Nato broarna i Belgrad och militära mål för att stoppa den serbiska armens övergrepp mot albanerna i Kosovo. Västmakterna försökte få fullmakt för angreppet av FN:s säkerhetsråd. Försöket stoppades av Ryssland, som stödde Milosevics regim. (Också Kina röstade emot). Ryssland hänvisade till folkrätten och förkunnade att kosovofrågan var en intern serbisk angelägenhet. I dag har Kosovo förklarat sig självständigt. Milosevic åtalades i Haag för folkmord, men dog under rättegången. Anfallet mot Serbien väckte häftig diskussion hos oss. Många intellektuella med filosofen Georg Henrik von Wright i spetsen fördömde anfallet i mycket hårda ordalag.
Inför anfallet mot Irak gjorde USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell stora ansträngningar för att få grönt ljus av FN:s säkerhetsråd. Ryssland röstade igen emot med hänvisning till folkrätten. Denna gång fördömde en stor majoritet av de intellektuella anfallet. Vår regering var inte sen att kritisera USA. ”Användandet av maktmedel utan säkerhetsrådets uttryckliga fullmakt kan inte godkännas,” förkunnade statsrådet. Ett stort antal experter på juridik förkunnade (bl.a. i Hbl 23.3 2003): ”Kriget är olagligt och hotar den internationella rättsordningen.” Som alla vet har Irak i dag, tack vare att president Bush bröt mot folkrätten, en demokratiskt vald regering. Saddam Hussein och hans medbrottslingar har dömts och avrättats av sina landsmän. (Det är mycket sällan en diktator åtalas och döms).
Det fanns ett moraliskt berättigande i angreppen på Serbien och Irak. I båda fallen utfördes angreppen efter långvariga förhandlingar av demokratiska stater i avsikt att försvara demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Sådana värderingar är främmande för den nuvarande ryska regeringen som har full kontroll över medierna och sålunda kan stoppa all intern kritik. I stället har Medvedev försvarat angreppet med att han vill skydda ryska medborgare.
Detta är speciellt oroande eftersom varken folkrätten eller moralen godkänner en sådan motivering för krig.
Åsikterna är som alltid i en stat med yttrandefrihet delade. Somliga visar stor förståelse för Rysslands agerande och lägger ansvaret på USA och Nato. Pierre Gilly skrev i Vasabladet 20.8: ”Det vi nu bevittnar är konsekvenserna av Natos angrepp på Serbien. I dag gör Ryssland mot Georgien vad USA gjorde mot Serbien 1999.” I själva verket var Frankrike och Tyskland de aktivaste 1999. Bill Clinton var ovillig att offra amerikanska liv. Filosofen Hannes Nykänen ser också en amerikansk konspiration bakom. Om vi får tro hans inlägg i Hufvudstadsbladet 20.8 så är det den amerikanska vapenindustrin som drar i trådarna bakom de politiska kulisserna. ”Ett uppenbart motiv är att ett nytt kallt krig skulle göra gott åt vapenindustrin,” skriver han. Men i så fall är det väl den ryska vapenindustrin, som har direkta kontakter till Kreml, som vi skall skylla på? Yrsa Stenius menar i sin kolumn i Åbo Underrättelser 28.8 att västvärlden inte har reagerat särskilt klokt och att ”USA och EU länge har bidragit till att en jordmån beretts för något som kunde kallas ryska överslagsreaktioner”.
Intressant är att de som nu visar en viss förståelse för det ryska angreppet på Georgien vanligen i hårda ordalag fördömde det amerikanska angreppet på diktaturen i Irak 2003. Ideologiskt hör de, eller har de hört, till vänstern. De har alltså sett den kapitalistiska stormakten USA som huvudfienden. Nu är de i den paradoxala situationen att de visar en viss förståelse för en stat som dels är en diktatur, dels mer kapitalistisk än det ärkekapitalistiska USA.
I allmänhet tycks dock kommentatorerna entydigt fördöma den ryska attacken. Somliga har sett likheter med Sovjets övergrepp mot Tjeckoslovakien 1968. Mer intressant är jämförelsen med Hitlers taktik i slutet av 1930-talet. Han domderade i sina tal om att Tyskland inte kunde tolerera förtryck av tyska minoriteter i grannstaterna. Sveriges utrikesminister Carl Bildt hör till dem som gjort denna skrämmande jämförelsen. Steven Frostdahl gör samma koppling i Vbl 23.8. ”Nationalismen är en tacksam täckmantel att ta upp när man skramlar med vapen mot sina grannar,” skriver han. Historikern Henrik Meinander skrev i Hufvudstadsbladet 21.8: ”Allt tyder på att Ryssland medvetet provocerade fram denna konflikt.” Själv håller jag med om denna tolkning. Det var säkert en noga genomtänkt och länge planerad åtgärd, en del i en långsiktig strategi för att stärka Rysslands inflytande i världspolitiken och för att skapa enighet inom landet. Att skaffa sig yttre fiender har i alla tider varit ett sätt att få folk att glömma missförhållanden och sluta upp bakom landets regering.
Vad kommer nu att hända? Magnus Londén, som drar det ibland tankeväckande radioprogrammet Eftersnack, sade för någon tid sedan att han fruktade allvarliga konsekvenser. Förmodligen menade han våld av något slag. Själv tror jag inte på några större förändringar. Ryssland har nått sina mål och EU och USA har händerna fulla med andra problem. Vi kan vänta oss en del argsint retorik från båda hållen, men inom ett år eller två börjar man glömma bort denna ryska operation på samma sätt som man glömt bort de mycket värre krigen i Tjetjenien. Det skall mycket mera till för att rubba jämvikten i världen. Terrorangreppet mot USA 11.9 2001 skrämde upp massor av människor. Skakade redaktörer menade att världen aldrig mer kommer att vara sig lik. Men egentligen har ingenting ändrats. Bevakningen mot terrorister har blivit effektivare, men det är i stort sett allt. När USA gick till anfall mot Irak, som hade en betydande armè, var många skärrade och förutspådde allehanda katastrofer. Krig mellan muslimer och kristna var ett populärt skräckscenarium. Men ingenting hände. Världspolitiken går i samma tröga banor som tidigare. Globaliseringen fortsätter och vanligt folk konsumerar och blir fetare än någonsin över hela världen.
lördag 16 augusti 2008
SVÅRT ATT SPARA ELEKTRICITET
INGA ENKLA LÖSNINGAR
Göran Ekström har i många år propagerat för en enklare, mer naturnära livsstil. Han gör det igen i Vasabladet 30.7 2008samtidigt som han kritiserar min analys av vårt behov av elektricitet. Enligt min analys kommer elkonsumtionen att stiga. Vi har alltså ännu inte nått toppen.
Vi är säkert många som i princip håller med Ekström. En anspråkslös livsstil är ett ideal värt att sträva efter. Några få försöker leva enligt idealet. Själv gör jag det inte. Jag erkänner att jag är alltför lat och bekväm. Samtidigt är vi medvetna om att den stora majoriteten drömmer om en högre levnadsstandard än den man redan har. De som redan har det bra vill tyvärr ofta ha högre lön och konsumera mera. Man bör också komma ihåg att många i vårt land knappt har mat för dagen. Många sparar redan av nödtvång in på allting. Klyftorna i vårt ”välfärdssamhälle” har vuxit sedan 1980-talet. Ekström påpekar, helt riktigt, att det inte finns några enkla lösningar. ”Allt är slutligen enkelt,” skriver han, ”utom den praktiska lösningen”. Men det är just praktiken som formar vår tillvaro, inte idealen.
Vad är en rimlig levandsstandard? När jag var barn bodde vi i ett trähus på Vasklot. Vi hade elbelysning och radio men mor lagade maten på en stor vedspis. Vi hade varken kyl eller frys och självklart varken tvätt- eller diskmaskin. Bastun eldades med ved. Bilar var sällsynta. Men inte led vi någon nöd. Tvärtom trivdes vi utmärkt. De flesta hade ungenfär samma standard på den tiden.
Men vem vill frivilligt leva så i dag? Vad som betrakas som rimlig levnadsstandard har ändrats radikalt. Elspisen är i dag ett måste, inte minst av miljöskäl. Vi är tvugna att ha kyl och frys. Tvättstugorna har försvunnit och ersatts av bekväma, men strömslukande tvättmaskiner. Det finns 2,5 miljoner bilar i vårt land, osv. Tvapparater, datorer och all annan hemelektronik kräver minst ett kärnkraftverk (alternativt 1000 vindmöllor).
Mika Granbacka har i flera inlägg i Vbl påstått att vi kan klara oss med mindre el. I princip har han förstås rätt. Men i paktiken är frågan mer komplicerad. Granbacka menar t.ex. att vi kan minska elkonsumtionen genom värmepumpar av olika slag. Men ofta leder värmepumpar i stället till ökad elkonsumtion. Jag har några bekanta som installerat sådana pumpar, men för alla innebär detta en kraftigt ökad elkonsumtion. En bekant har tidigare värmt upp sitt stora hus med ved. Nu har han installerat bergvärme. Vattnet cirkuleras av en 11 kW pump. Hans elförbrukning har ökat från 12000 kWh/år till över 20 000. En annan ersätter olja med bergvärme. Han installerar en 12 kW pump. Han slipper visserligen betala dyr olja, men får i stället en dubbelt så stor elräkning. Om alla hus som nu värms med olja övergick till värmepumpar av något slag så innebär det att elbehovet ökar kraftigt. Om 50 000 hushåll gör denna förändring ökar elbehovet med omkring 500 MW.
I Hufvudstadsbladet 9.8 2008 ingår en helsidesartikel med rubriken ”Busenkelt att spara”. Rubriken är fullständigt villseledande för att inte säga direkt lögnaktig. Artikeln visar i själva verket att det inte alls är lätt att spara ström, och att det i allmänhet kräver investeringar på tusentals euro. Vi uppmanas t.ex. att bada bastu två gånger i veckan i stället för fem. Men i hur många familjer badar man faktiskt fem gånger i veckan? Två gånger torde vara det vanliga. Vi bör använda mikro i stället för ugn sägs det. Själv prövade jag mikro för många år sedan men kunde snabbt konstatera att det är omöjligt att laga god mat genom att bestråla råvarorna med mikrovågor. Jag sålde bort min mikro. Jag lagar alltid maten själv och strävar att den skall vara god. Därför använder jag ofta en ordentlig ugn.
Det som genast faller i ögonen i artikeln i Hufvudstadsbladet är att vi uppmanas att ersätta gamla maskiner med nya och energisnåla. Vi bör t.ex. gå över till maskinell luftkonditionering. Att öppna fönster för att få frisk luft är helt förkastligt. Det sägs dock ingenting om vad sådan utrustning kostar. Vi bör köpa energisparande kylskåp och frysboxar. Hur miljövänligt är det att ersätta några miljoner gamla kylaggregat med nya`? Och hur dyrt blir det? Därom sägs inte ett ord. Gamla disk- och tvättmaskiner bör vi också esätta med nya och energisnåla. Dessutom bör vi skaffa ny duschutrustning.
Tydligen bör vi använda diskmaskin. Det betonas dock att den bör vara ny och att vi inte bör köra med havlfull maskin. Tydligen är det i dag otänkbart att diska för hand. Själv diskar jag alltid för hand och sparar på det viset massor av elektricitet.
För att spara måste vi alltså investera tusentals euro i nya maskiner. Man undrar vem som gjort upp dessa rekommendationer. De verkar skräddarsydda för köpmännen och industrin, inte för miljön och plånboken. Om vi följer råden kommer folk att köpa maskiner som aldrig förr, vilket självklart är bra för att öka den ekonomiska tillväxten. Men ekonomisk tillväxt i sin tur följs alltid av ökad elkonsumtion. Reglerna har föga förvånande gjorts upp av VTT, statens tekniska forskningscentral. Denna institution är ingalunda neutral utan driver på den tekniska utvecklingen (invecklingen).
De s.k. busenkla knepen att spara el är i själva verket knep för att få konsumenterna (dvs dem som har råd) att köpa de nyaste och mest invecklade maskinerna.
Hur mycket ström sparar man då genom att följa dessa råd. Enligt artikeln kan man spara hela 60 € veckan. Men också detta är ett bedrägeri. Det förutsätter att man slösar enormt och sedan investerar minst 5000 € i nya maskiner samt totalt ändrar sitt beteende. Den största inbesparingen, dvs 30 €, kan man enligt VTT göra genom att skaffa ny duschutrustning och duscha snabbare. Om duchandet faktiskt drar el för 32 € i veckan är det enklaste att sluta duscha. Om man badar två gånger i veckan borde det räcka för normal hygien. Dessutom värms vattnet ofta inte med el utan genom fjärrvärme. Om vi räknar bort duchandet så minskar inbesparingen med hälften. Den näststörsta inbesparingen kan göras genom att inte ha på motorvärmaren dygnet runt. Men hur många har det?
De verkliga besparingar en normal familj kan göra, utan att investera tusentals euro i ny utrustning rör sig om kanske 5-10 € i veckan. Den enda reella möjligheten att minska elräkningen är att avstå från någon eller några elslukande apparater. Men det innebär sänkt levnadsstandard och minskad konsumtion. Själv har jag nästan inga möjligheter att minska min elkonsumtion utan att samtidigt minska standarden.
Ekström menar att högre levandsstandard leder till ökad miljöförstörelse. Inte heller detta samband är enkelt. I vårt land har utvecklingen varit den motsatta. När våra basbehov är tillgodosedda kräver vi att miljön skall vara ren och att naturen skall skyddas – inom rimliga gränser. Vi vill ha en artrik flora och fauna, ren luft, rent vatten. Vi vill ha rena hav och sjöar att njuta av under semestern. På 1960-talet, när levnadsstandarden ännu var ganska låg, fruktade man att många arter helt skulle dö ut. I dag börjar vi ha motsatt problem. Sälarna är så många att de förstör yrkesfisket, björnar och vargar kommer in i tätorter. Det finns fler stora rovfåglar än på mycket länge. I själva verket börjar många djurarter vara ett allt större problem och en direkt fara, inte minst för att de plågas av en mängd parasiter som också går på människan.
Jag ser ingen anledning för oss att vara pessimister med dåligt samvete.
Göran Ekström har i många år propagerat för en enklare, mer naturnära livsstil. Han gör det igen i Vasabladet 30.7 2008samtidigt som han kritiserar min analys av vårt behov av elektricitet. Enligt min analys kommer elkonsumtionen att stiga. Vi har alltså ännu inte nått toppen.
Vi är säkert många som i princip håller med Ekström. En anspråkslös livsstil är ett ideal värt att sträva efter. Några få försöker leva enligt idealet. Själv gör jag det inte. Jag erkänner att jag är alltför lat och bekväm. Samtidigt är vi medvetna om att den stora majoriteten drömmer om en högre levnadsstandard än den man redan har. De som redan har det bra vill tyvärr ofta ha högre lön och konsumera mera. Man bör också komma ihåg att många i vårt land knappt har mat för dagen. Många sparar redan av nödtvång in på allting. Klyftorna i vårt ”välfärdssamhälle” har vuxit sedan 1980-talet. Ekström påpekar, helt riktigt, att det inte finns några enkla lösningar. ”Allt är slutligen enkelt,” skriver han, ”utom den praktiska lösningen”. Men det är just praktiken som formar vår tillvaro, inte idealen.
Vad är en rimlig levandsstandard? När jag var barn bodde vi i ett trähus på Vasklot. Vi hade elbelysning och radio men mor lagade maten på en stor vedspis. Vi hade varken kyl eller frys och självklart varken tvätt- eller diskmaskin. Bastun eldades med ved. Bilar var sällsynta. Men inte led vi någon nöd. Tvärtom trivdes vi utmärkt. De flesta hade ungenfär samma standard på den tiden.
Men vem vill frivilligt leva så i dag? Vad som betrakas som rimlig levnadsstandard har ändrats radikalt. Elspisen är i dag ett måste, inte minst av miljöskäl. Vi är tvugna att ha kyl och frys. Tvättstugorna har försvunnit och ersatts av bekväma, men strömslukande tvättmaskiner. Det finns 2,5 miljoner bilar i vårt land, osv. Tvapparater, datorer och all annan hemelektronik kräver minst ett kärnkraftverk (alternativt 1000 vindmöllor).
Mika Granbacka har i flera inlägg i Vbl påstått att vi kan klara oss med mindre el. I princip har han förstås rätt. Men i paktiken är frågan mer komplicerad. Granbacka menar t.ex. att vi kan minska elkonsumtionen genom värmepumpar av olika slag. Men ofta leder värmepumpar i stället till ökad elkonsumtion. Jag har några bekanta som installerat sådana pumpar, men för alla innebär detta en kraftigt ökad elkonsumtion. En bekant har tidigare värmt upp sitt stora hus med ved. Nu har han installerat bergvärme. Vattnet cirkuleras av en 11 kW pump. Hans elförbrukning har ökat från 12000 kWh/år till över 20 000. En annan ersätter olja med bergvärme. Han installerar en 12 kW pump. Han slipper visserligen betala dyr olja, men får i stället en dubbelt så stor elräkning. Om alla hus som nu värms med olja övergick till värmepumpar av något slag så innebär det att elbehovet ökar kraftigt. Om 50 000 hushåll gör denna förändring ökar elbehovet med omkring 500 MW.
I Hufvudstadsbladet 9.8 2008 ingår en helsidesartikel med rubriken ”Busenkelt att spara”. Rubriken är fullständigt villseledande för att inte säga direkt lögnaktig. Artikeln visar i själva verket att det inte alls är lätt att spara ström, och att det i allmänhet kräver investeringar på tusentals euro. Vi uppmanas t.ex. att bada bastu två gånger i veckan i stället för fem. Men i hur många familjer badar man faktiskt fem gånger i veckan? Två gånger torde vara det vanliga. Vi bör använda mikro i stället för ugn sägs det. Själv prövade jag mikro för många år sedan men kunde snabbt konstatera att det är omöjligt att laga god mat genom att bestråla råvarorna med mikrovågor. Jag sålde bort min mikro. Jag lagar alltid maten själv och strävar att den skall vara god. Därför använder jag ofta en ordentlig ugn.
Det som genast faller i ögonen i artikeln i Hufvudstadsbladet är att vi uppmanas att ersätta gamla maskiner med nya och energisnåla. Vi bör t.ex. gå över till maskinell luftkonditionering. Att öppna fönster för att få frisk luft är helt förkastligt. Det sägs dock ingenting om vad sådan utrustning kostar. Vi bör köpa energisparande kylskåp och frysboxar. Hur miljövänligt är det att ersätta några miljoner gamla kylaggregat med nya`? Och hur dyrt blir det? Därom sägs inte ett ord. Gamla disk- och tvättmaskiner bör vi också esätta med nya och energisnåla. Dessutom bör vi skaffa ny duschutrustning.
Tydligen bör vi använda diskmaskin. Det betonas dock att den bör vara ny och att vi inte bör köra med havlfull maskin. Tydligen är det i dag otänkbart att diska för hand. Själv diskar jag alltid för hand och sparar på det viset massor av elektricitet.
För att spara måste vi alltså investera tusentals euro i nya maskiner. Man undrar vem som gjort upp dessa rekommendationer. De verkar skräddarsydda för köpmännen och industrin, inte för miljön och plånboken. Om vi följer råden kommer folk att köpa maskiner som aldrig förr, vilket självklart är bra för att öka den ekonomiska tillväxten. Men ekonomisk tillväxt i sin tur följs alltid av ökad elkonsumtion. Reglerna har föga förvånande gjorts upp av VTT, statens tekniska forskningscentral. Denna institution är ingalunda neutral utan driver på den tekniska utvecklingen (invecklingen).
De s.k. busenkla knepen att spara el är i själva verket knep för att få konsumenterna (dvs dem som har råd) att köpa de nyaste och mest invecklade maskinerna.
Hur mycket ström sparar man då genom att följa dessa råd. Enligt artikeln kan man spara hela 60 € veckan. Men också detta är ett bedrägeri. Det förutsätter att man slösar enormt och sedan investerar minst 5000 € i nya maskiner samt totalt ändrar sitt beteende. Den största inbesparingen, dvs 30 €, kan man enligt VTT göra genom att skaffa ny duschutrustning och duscha snabbare. Om duchandet faktiskt drar el för 32 € i veckan är det enklaste att sluta duscha. Om man badar två gånger i veckan borde det räcka för normal hygien. Dessutom värms vattnet ofta inte med el utan genom fjärrvärme. Om vi räknar bort duchandet så minskar inbesparingen med hälften. Den näststörsta inbesparingen kan göras genom att inte ha på motorvärmaren dygnet runt. Men hur många har det?
De verkliga besparingar en normal familj kan göra, utan att investera tusentals euro i ny utrustning rör sig om kanske 5-10 € i veckan. Den enda reella möjligheten att minska elräkningen är att avstå från någon eller några elslukande apparater. Men det innebär sänkt levnadsstandard och minskad konsumtion. Själv har jag nästan inga möjligheter att minska min elkonsumtion utan att samtidigt minska standarden.
Ekström menar att högre levandsstandard leder till ökad miljöförstörelse. Inte heller detta samband är enkelt. I vårt land har utvecklingen varit den motsatta. När våra basbehov är tillgodosedda kräver vi att miljön skall vara ren och att naturen skall skyddas – inom rimliga gränser. Vi vill ha en artrik flora och fauna, ren luft, rent vatten. Vi vill ha rena hav och sjöar att njuta av under semestern. På 1960-talet, när levnadsstandarden ännu var ganska låg, fruktade man att många arter helt skulle dö ut. I dag börjar vi ha motsatt problem. Sälarna är så många att de förstör yrkesfisket, björnar och vargar kommer in i tätorter. Det finns fler stora rovfåglar än på mycket länge. I själva verket börjar många djurarter vara ett allt större problem och en direkt fara, inte minst för att de plågas av en mängd parasiter som också går på människan.
Jag ser ingen anledning för oss att vara pessimister med dåligt samvete.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)