VAD ÄR JAG?
EN FILOSOFISK DISKUSSION OM JAGET, Del 1.
Skälet till att jag tar upp denna gamla filosofiska fråga i en blogg är att Åke Daun, emeritus professor i etnologi vid Stockholms universitet, nyligen kommit ut med en bok i vilken han menar att jaget är en illusion. Anders Lundberg, en annan emeritus professor, har haft vänligheten att fästa min uppmärksamhet vid boken. Eftersom jag själv är pensionerad lektor i filosofi så detta är en diskussion mellan ”avdankade”, men förhoppningsvis inte senila akademiker. Boken heter ARV OCH MILJÖ och har underrubriken ”En kulturforskares expedition i naturen. Tre år i Linnés efterföljd”. (Symposion 2009)
I rättvisans namn vill jag betona att Åke Daun inte är någon professionell filosof. Men han hänvisar till filosofer såsom Daniel Dennet, en av de internationellt mest kända filosoferna inom området, till Susann Blackmore, känd engelsk psykolog, Peter Gärdenfors, svensk filosof och till många andra experter. Han söker således stöd hos en rad professionella forskare på området.
JAGET SOM ILLUSION
Daun kritiserar den traditionella ”jagbilden”. Han hävdar bl.a. att vi ”långt tidigare borde ha övergivit denna självbedrägliga idé”. (s. 247). ”Hur har evolutionen befrämjat detta illusoriska jag”, frågar han, och fortsätter: ”Hur kommer det sig att människor kan leva med en sådan fundamental livslögn?” Han citerar med gillande Peter Gärdenfors ord: ”Jag anser att det är ett misstag att anta ett centralt ”jag” som en styrman för hjärnans processer och därmed för vad kroppen gör.” (s. 249)
I rättvisans namn vill jag understryka att åsikterna om jaget endast är en obetydlig del av innehållet i Dauns bok. Den handlar mest om etnologi, som är hans specialområde, och om hur man kunde utnyttja evolutionsteorin för att bättre förstå människan. Men eftersom jag själv sysslat mycket med medvetandefilosofi, (philosophy of mind), så diskuterar jag här enbart frågan om jagets natur. Den frågan har fascinerat mig i decennier.
Den spontana reaktionen hos de flesta läsare är säkert att Daun är ute och cyklar. Att jaget skulle vara en illusion och en livslögn förefaller absurt. Han medger att ”det känns som om ”jag” finns någonstans därinne” men hänvisar till hjärnforskningen, som, enligt hans tolkning, visar att hjärnan (inte jaget) är människans ”styrman”. Han vill tydligen ersätta den traditionella föreställningen om jaget med ”en hjärna utan jag”. Om jag (sic!) förstår honom rätt så menar han att det inte är jag som tänker dessa tankar och skriver ner dem utan min hjärna.
Vi står här inför ett spännande filosofiskt problem. Skall jag tro på min egen upplevelse ”att jag finns där inne” eller skall jag tro på Dauns, Dennetts, Blackmores, Gärdenfors och många andras åsikt ”att jagupplevelsen är en illusion”? Denna ståndpunkt är radikal och främmande för sunt förnuft. En god regel är att godta nya, radikala tankar endast om det finns starka argument, helst klara bevis för dem.
JAGET SOM REALITET
Jag lägger genast korten på bordet och presenterar min åsikt.
Jag hävdar inte bara att jaget är en realitet utan att jaget är det säkraste av allt. Vi kan tvivla på allt annat, men inte på vårt eget jag. Det är meningslöst att försöka bevisa att jag är ett jag därför att detta i sig är säkrare än något annat. Det är grunden, förutsättningen för allt tänkande och resonerande, för alla bevis. Redan den franska filosofen Rene Descares, den moderna filosofins fader ”bevisade” i början av 1600-talet att den tänkandes egen existens är det säkraste som finns. ”Cogito, ergo sum” (Jag tänker, alltså finns jag) är en av de mest kända teserna inom filosofin. Om jag får tillåta mig ett litet skämt vill Daun ersätta denna ärevödiga tes med uttrycket: ”Hjärnan tänker, alltså finns jag inte.”
Varför är jag så säker på att jag existerar? Mitt eget jag känner jag direkt, utan någon förmedlare. Jag upplever direkt att jag skriver, att jag tänker på jaget, att jag ibland tittar ut genom fönstret, att jag hör ljud, att jag minns oerhört mycket som jag själv och andra skrivit om medvetandet osv.
Jag har, för att använda ett modernt uttryck, kännedom om mitt jag i realtid. Om någon frågar vad jag hör just nu kan jag svara med absolut säkerhet. Någon annan kunde hävda att jag inte kan höra det jag påstår att jag hör, men då har han uppenbart fel. Det är möjligt att det är frågan om en hörselvilla, men det betyder inte att jag inte har just den upplevelse jag beskriver. Det finns t.ex. troende som berättar att de hör Gud tala till dem. Är det omöjligt? Vi kan inte veta vad den troende hör. Endast de själva kan veta det med absolut säkerhet. Men det är inte bara så att jag hör. Än viktigare är att jag hela tiden tolkar det jag hör. Mina tolkningar kanska skiljer sig från dina, men jag känner dem bättre än någon annans tolkningar. Du som läser denna text kanske tolkar den delvis annorlunda än jag avser. Endast du vet säkert hur du förstår den.
Däremot har jag ingen direkt kunskap om hjärnan.
Jag har aldrig sett min hjärna eller på något sätt känt av den. Faktum är att jag aldrig sett en mänsklig hjärna överhuvudtaget. Få har gjort det. Min kunskap om den är indirekt. Jag har sett foton och ritade bilder av hjärnan och framför allt har jag läst om den. Min kunskap är baserad på vad andra sett, tolkat, tänkt och skrivit. De har säkert gjort många misstag och dessa ingår i min kunskap om min hjärna. Gamla teorier ersätts med nya, som i sin tur förmodligen kommer att korrigeras eller förkastas. Min kunskap om hjärnan är alltså indirekt och mer eller mindre osäker. I själva verket är min kunskap om min hjärna ytterst skissartad. Jag känner till teorierna om hur neuroner är uppbyggda, känner till hur man i princip mäter aktivitet i hjärnan etc men där slutar min kunskap. Så är det säkert för de flesta av oss. Vi är tvugna att lita på vad en ytterst liten grupp av högt utbildade experter skriver ner i sina forskningsrapporter. Ja, för de flesta är dessa rapporter obegripliga. De är beroende av populärvetenskapliga, ytterst förenklade tolkningar. ( Själv studerade jag grunderna i neurologin när jag studerade psykologi i slutet av 60-talet. Sedan dess har jag läst en hel del om forskningen inom området.)
EN SJÄLVMOTSÄGELSE?
Hur är det då möjligt att somliga forskare ifrågasätter jagets existens? Det innebär ju att de hävdar att de själva inte finns i verkligheten, att de är illusioner.Tydligen menar Daun et alia att allt som vi gör, upplever etc kan förklaras genom processer i hjärnan. Jaget blir överflödigt. Det har ingen funktion. Det är alltså inte jag som tänker, skriver och forskar utan neurala processer i det organ som finns i mitt (illusionens?) huvud. Han citerar Guy Claxton som skriver att medvetandet är ”en mekanism som konstruerar tvivelaktiga historier med syfte att försvara en onödig och felaktig upplevelse av ett jag.” (s. 159) Medvetandet är alltså, enligt denna hypotes, en mekanism som konstruerar upplevelser av ett jag som inte finns. Tydligen anser Claxton ändå att medvetandet är en realitet. Men det finns, om jag tolkar honom rätt, inget jag som har detta medvetande.
Daun försöker förklara varför de flesta tror på sitt eget jag. Han skriver: ”Medvetenheten om automatiken i vår tillvaro är alltför tung att bära.” Alltså: Jag orkar inte bära att jag inte finns, därför vägrar jag att erkänna att jag inte finns. Men om jag är en illusion så kan jag ju inte vara medveten om någonting alls! Illusioner har inget medvetande. Om någonting är för tungt att bära för ett jag så måste detta jag existera. Dauns påstående förutsätter alltså implicit att jaget existerar.
Dessutom är det högst tvivelaktigt om vi faktiskt är rädda för tanken att vi inte är fria, självständigt tänkande jag. Om vi studerar folkmassor finner vi snart att massor av människor tycks ha ett starkt behov att ”bli en i massan”. Man vill inte ta egna självständiga beslut. Man vill inte vara ett fullt utvecklat jag som är ansvarigt för sitt eget liv. I själva verket tycks vi vara på väg in i ett samhälle där individerna tar allt mindre ansvar för sig själva. I stället skall myndigheterna sköta om att man ”lever ett lyckligt liv”. Musik är ett typiskt sätt att fly från jagmedvetandet och uppgå i ett slags känsla. När man helt går upp i musiken glömmer man jaget med dess sorger och bedrövelser.
Daun et alia tror på evolutionsteorin. Men hypotesen att jaget är en illusion är logiskt oförenlig med denna. Enligt teorin gör naturen ingenting i onödan. Allt som finns i oss har en funktion (eller har haft en). Att naturen förutom att skapa vår hjärna skulle använda en stor del av hjärnans kapacitet (främst hjärnbarken) för att skapa en illusion av ett jag som inte har någon reella funktion, och därmed något överlevnadsvärde, är såvitt jag kan se fullständigt ”out of the question”. Jaget är diffust och undanglidande men ständigt närvarande, vänligt, aggressivt, skrattande, sörjande, hatande, älskande, planerande, fantiserande, skapande osv. Det har en nästan oändlig flexibilitet, inlärningsförmåga osv. Detta betyder att de neurala processer som är förutsättningen för jaget måste uppta en mycket stor del av hjärnans kapacitet. I biologiska termer kostar det väldigt mycket energi att vara ett jag. Hjärnan använder en stor del av den energi som produceras genom ämnesomsättningen. Det är otänkbart att evolutionen skulle slösa dyrbar energi på att upprätthålla en fullständigt onödig illusion. Alltså måste jaget vara en realitet och ha viktiga funktioner.
Om jaget är en illusion, så är det i så fall en nödvändig sådan. Men jag ser inga skäl att tro att jag själv, som nu skriver detta och som snart måste börja tillreda en söndagsmiddag för sex personer, är en illusion. Tvärtom!
MISANTROPISKA MOTIV?
Dessa påståenden är så paradoxala att man måste fråga om Daun et alia drivs av någon speciell ideologi eller om de är misantroper. Susan Blackmore är välkänd för att hon i 30 år forskade i parapsykologi och försökte bevisa att paranormala fenomen existerar. Hon kom in på detta område därför att hon själv hade en paranormal upplevelse. Det visade sig dock omöjligt att få vetenskapliga bevis för sådana fenomen. Till slut lämnade hon denna forskning. Det måste ha varit en stor besvikelse att efter 30 år konstatera att det som hon ville undersöka inte existerade. Hon blev i stället extrem materialist. När det paranormala inte finns kan inte heller jaget finnas, tycks hon mena. Daniel Dennet har i åratal varit en kämpande ateist och materialist. Han är en modern anhängare av den behaviorism som var stark i mitten av 1900-talet och som leddes av den amerikanska psykologen B.F. Skinner. I allmänhet tycks de som tvivlar på jaget vara materialister och ateister. Samtidigt finns det ett drag av misantropi och pessimism hos dem. Människan är inte alls så fantastisk och underbar som de flesta av oss tror. Vi är knappt mer än djur och beter oss mestadels som robotar och automater.
Själv är jag också icke-troende och materialist, men jag är samtidigt övertygad om att naturen är långt mer komplicerad än vad många materialister tror. Jag tror att vi måste förkasta den reduktionistiska materialismen och ersätta den med en mycket mer komplicerad filosofi, med något som vi kan kalla emergentistisk materialism. (Vad detta betyder skall jag förklara i framtida bloggar). Nu koncentrerar jag mig på jag-frågan. Jag har en positiv och optimisisk syn på människan och förundras ständigt över människans fantastiska prestationer. Jag är också fascinerad av mitt eget jag som jag ständigt analyserar. Dessutom är jag obotligt nyfiken. Men varför är jag sådan?
(Fortsättning följer i nästa blogg).
måndag 21 september 2009
onsdag 9 september 2009
VILL DU HA MERA VINDKRAFT?
VILL DU HA MERA VINDKRAFT?
Vill du ha ett 180 meter högt vindkraftverk på din bakgård? Vill du ha ett sådant på din skäriö eller på grannöarna? Vill du betala dubbelt mera för strömmen? Klarar du dig utan ström när det inte blåser? Du svarar säkerligen nej på alla dessa frågor. Du vill säkert bevara vår unika skärgård. I så fall vill du inte ha mera vindkraft – åtminstone inte i skärgården.
I Vasabladet har det under sommaren pågått en långvarig debatt om vindkraften. Argumenten är gamla och välkända för den som följt energidiskussionen så länge som jag. De som vill ha mer vindkraft tycks i allmänhet vara amatörer, utan kunskap i fysik, som resonerar mera med känslor än med förnuft. De svamlar men kommer aldrig med konkreta beräkningar eller förslag. Ett ex. Är Sakari Peltolas insändare i Vbl 7.9. Han påstår t.ex. att vindkraft är idealisk jämförd med kärnkraft. Tydligen tycker han att den tunga industrin i vårt land borde vara igång bara när det blåser. Han påstår också att kärnkraften värmer upp klimatet. Det är verkligen en nyhet för alla fysiker. Henry Bertlin påstår i Vbl 2.9 att industrin inte kan ta hand om kärnsoporna. Tydligen har han inte följt med utvecklingen. Han påstår att kvarkenområdet kanske är det bästa stället i Europa när det gäller vindar. På vilka mätningar baserar han sig? Experterna har helt andra mätdata.
Ulf Johanssons artikel i Vbl 7.9 borde läsas noga av alla "vindvänner".
I själva verket tycks kärnkraften vara betydligt miljövänligare än vindkraften. För att få lika mycket ström som från den Olkiluoto-reaktor som nu är under byggnad behövs minst tusen jättestora vindkraftverk. Självklart innebär det ett enormt ingepp i miljön. Hur många fåglar dödas t.ex. årligen av tusen roterande jättepropellrar! Vem garanterar att det inte inträffar svåra olyckor under de decennier kraftverken är i gång. Eller är det meningen att områdena skall ingärdas och övervakas?
Några få vindkraftverk kan man stå ut med, men de har endast en symbolisk betydelse. Finlands näringsliv kräver pålitlig, billig, miljövänlig elektricitet. Därför säger jag nej tack till tusentals av dessa monster.
Artikeln nedan har jag sänt till Vbl.
(Jag har tidigare behandlat vindkraften i min blogg 27.2 2008.)
EN IDEOLOGISK FÖRVILLELSE?
Jag har aldrig sett ett kärnkraftverk och kommer säkert aldrig att se ett. Inte underligt eftersom sådana finns endast på två orter som dessutom ligger avsides från de större befolkningscentra. Däremot har jag, liksom de flesta sett vindkraftverk. Det kan man knappast undgå om man rör sig i skärgården. I somras åkte jag ofta förbi tre sådana, visserligen på långt avstånd. (Vanligen stod de stilla). Ändå finns det än så länge endast ett fåtal sådana jättar i vår fagra skärgård. Men om nuvarande planer förverkligas kommer vi om tio år att få se massvis av dessa teknologiska bjässar längs våra kuster. I så fall är det frågan om det största industriella ingrepp i vår skärgård som någonsin gjorts. Är en sådan satsning ett förnuftigt sätt att få miljövänlig ström, eller är den det värsta ideologiska felslutet under vår tid?
Kritiken mot vindkraftsindustrin har, på goda grunder, växt sig allt starkare under de senaste åren.
Att det är frågan om ett ideologiskt (grönt) motiverat projekt torde alla vara ense om. På en fri marknad skulle vindindustrin inte ha någon chans i vårt rätt vindfattiga land. Enligt alla experter blir el producerad genom vindkraft ca dubbelt så dyr som med konventionella alternativ. Endast genom att förlusten betalas genom skattemedel (och högre elpriser) är vindparker ekonomiskt möjliga. Utan statliga subventioner skulle ingen privat företagare ge sig in i vindbranschen. Då uppstår frågan: betalar vi dyrt för en ideologisk förvillelse? Det finns massor av andra behjärtansvärda projekt som ropar efter våra skattemiljoner.
Det som förleder många (speciellt glada amatörer) är att kraften är gratis och att det inte blir något avfall. Elen är så ren den kan bli. I själva verket är detta inget tungt argument i dag därför att den smutsiga elproduktionens dagar är förbi. Men modern teknologi kan alla former av produktion göras praktiskt taget utsläppsfria. Skadorna på naturen från elindustrin är i dag negligerbara. Vattenkraften är i dag, paradoxalt nog, den skadligaste för naturen därför att den innebär så stora ingrepp i miljön. Också vindkraften börjar framstå som skadlig för naturen därför att möllorna förutsätter mycket stora ingrepp i tidigare tämligen orörd natur. Ett tiotal vindparker, var och en med 30-40 jättestora väderkvarnar, borde få varje naurvän att tänka om. Inte ens den mest inbitna entusiast kan förneka att byggandet av t.ex. 1000 möllor (motsvarande ett stort konventionellt kraftverk) medför enorma ingrepp i traditionell skärgårdsmiljö. Är detta faktiskt den ”orörda natur” vi vill visa för turisterna, och än viktigare, lämna i arv åt våra barn och barnbarn?
Faktum är att man inte kan driva ett modernt elslukande industrisamhälle med en så nyckfull kraftkälla som luftströmmarna, allra minst här i vår kalla och mörka nord. Kärnkraft är den enda möjliga lösningen om vi inte vill återgå till att vara ett jordbrukssamhälle med självförsörjning, typ 1950-talet. Vår levnadsstandard, som är en av de högsta i världen, har sitt pris. Vem av oss vill avstå från kylen, frysboxen, datorn, tvn osv? Vem vill driva bort elslukande industrier ur landet? ( I Vbl 28.8 ger Peter Söderqvist en förträfflig sammanfattning av sakargumenen mot storskalig utbyggnad av vindkraften. Alla ”gröna” borde noga betänka dessa punkter.)
Genom den teknologiska utvecklingen har vi blivit alltmer oberoende av vädrets makter och av naturen. (På gott och ont. Dagens unga känner datorer och internet bättre än sin egen skog.) I en kärnreaktor sönderfaller biljoner uranatomer ljudlöst oberoende av om det stormar eller är lugnt, om det är isande kallt eller stekande hett. Processen konrolleras helt av människan, inte av vädrets nyckfulla makter. Henry Bertlin viftar i Vbl 2.9 med den uttjatade propagandaramsan om att ”kärnkraftsavfallsfrågan är olöst”. För 30 år sedan låg det en del sanning i detta, men i dag är det frågan om ren och skär folklore. Finland är i själva verket en föregångare inom området. Tydligen känner Bertlin inte till att arbetet på bergsrum för slutförvaring redan länge pågått. Kostnaderna är självklart inbakade i priset på kärnel.
Varför är vindkraften så populär bland dem som saknar kunskaper i ekonomi och fysik? Jag har en hypotes om att de upplever främligsskap i vårt alltmer teknologiska samhälle. De förstår sig inte på dagens invecklade energiteknologi och ekonomi. Men vindkraften kan vem som helst begripa. Vi kan känna vindens kraft rent konkret. Genom att den är bekant känns den trygg och säker. För många finns det kanske också ett slags omedvetet religiöst motiv. Vi bör inte kämpa mot naturen, utan underkasta oss naturens krafter. Vi bör återgå till en dyrkan av de nyckfulla vädergudarna.
Hans Rosing
filosof
Vill du ha ett 180 meter högt vindkraftverk på din bakgård? Vill du ha ett sådant på din skäriö eller på grannöarna? Vill du betala dubbelt mera för strömmen? Klarar du dig utan ström när det inte blåser? Du svarar säkerligen nej på alla dessa frågor. Du vill säkert bevara vår unika skärgård. I så fall vill du inte ha mera vindkraft – åtminstone inte i skärgården.
I Vasabladet har det under sommaren pågått en långvarig debatt om vindkraften. Argumenten är gamla och välkända för den som följt energidiskussionen så länge som jag. De som vill ha mer vindkraft tycks i allmänhet vara amatörer, utan kunskap i fysik, som resonerar mera med känslor än med förnuft. De svamlar men kommer aldrig med konkreta beräkningar eller förslag. Ett ex. Är Sakari Peltolas insändare i Vbl 7.9. Han påstår t.ex. att vindkraft är idealisk jämförd med kärnkraft. Tydligen tycker han att den tunga industrin i vårt land borde vara igång bara när det blåser. Han påstår också att kärnkraften värmer upp klimatet. Det är verkligen en nyhet för alla fysiker. Henry Bertlin påstår i Vbl 2.9 att industrin inte kan ta hand om kärnsoporna. Tydligen har han inte följt med utvecklingen. Han påstår att kvarkenområdet kanske är det bästa stället i Europa när det gäller vindar. På vilka mätningar baserar han sig? Experterna har helt andra mätdata.
Ulf Johanssons artikel i Vbl 7.9 borde läsas noga av alla "vindvänner".
I själva verket tycks kärnkraften vara betydligt miljövänligare än vindkraften. För att få lika mycket ström som från den Olkiluoto-reaktor som nu är under byggnad behövs minst tusen jättestora vindkraftverk. Självklart innebär det ett enormt ingepp i miljön. Hur många fåglar dödas t.ex. årligen av tusen roterande jättepropellrar! Vem garanterar att det inte inträffar svåra olyckor under de decennier kraftverken är i gång. Eller är det meningen att områdena skall ingärdas och övervakas?
Några få vindkraftverk kan man stå ut med, men de har endast en symbolisk betydelse. Finlands näringsliv kräver pålitlig, billig, miljövänlig elektricitet. Därför säger jag nej tack till tusentals av dessa monster.
Artikeln nedan har jag sänt till Vbl.
(Jag har tidigare behandlat vindkraften i min blogg 27.2 2008.)
EN IDEOLOGISK FÖRVILLELSE?
Jag har aldrig sett ett kärnkraftverk och kommer säkert aldrig att se ett. Inte underligt eftersom sådana finns endast på två orter som dessutom ligger avsides från de större befolkningscentra. Däremot har jag, liksom de flesta sett vindkraftverk. Det kan man knappast undgå om man rör sig i skärgården. I somras åkte jag ofta förbi tre sådana, visserligen på långt avstånd. (Vanligen stod de stilla). Ändå finns det än så länge endast ett fåtal sådana jättar i vår fagra skärgård. Men om nuvarande planer förverkligas kommer vi om tio år att få se massvis av dessa teknologiska bjässar längs våra kuster. I så fall är det frågan om det största industriella ingrepp i vår skärgård som någonsin gjorts. Är en sådan satsning ett förnuftigt sätt att få miljövänlig ström, eller är den det värsta ideologiska felslutet under vår tid?
Kritiken mot vindkraftsindustrin har, på goda grunder, växt sig allt starkare under de senaste åren.
Att det är frågan om ett ideologiskt (grönt) motiverat projekt torde alla vara ense om. På en fri marknad skulle vindindustrin inte ha någon chans i vårt rätt vindfattiga land. Enligt alla experter blir el producerad genom vindkraft ca dubbelt så dyr som med konventionella alternativ. Endast genom att förlusten betalas genom skattemedel (och högre elpriser) är vindparker ekonomiskt möjliga. Utan statliga subventioner skulle ingen privat företagare ge sig in i vindbranschen. Då uppstår frågan: betalar vi dyrt för en ideologisk förvillelse? Det finns massor av andra behjärtansvärda projekt som ropar efter våra skattemiljoner.
Det som förleder många (speciellt glada amatörer) är att kraften är gratis och att det inte blir något avfall. Elen är så ren den kan bli. I själva verket är detta inget tungt argument i dag därför att den smutsiga elproduktionens dagar är förbi. Men modern teknologi kan alla former av produktion göras praktiskt taget utsläppsfria. Skadorna på naturen från elindustrin är i dag negligerbara. Vattenkraften är i dag, paradoxalt nog, den skadligaste för naturen därför att den innebär så stora ingrepp i miljön. Också vindkraften börjar framstå som skadlig för naturen därför att möllorna förutsätter mycket stora ingrepp i tidigare tämligen orörd natur. Ett tiotal vindparker, var och en med 30-40 jättestora väderkvarnar, borde få varje naurvän att tänka om. Inte ens den mest inbitna entusiast kan förneka att byggandet av t.ex. 1000 möllor (motsvarande ett stort konventionellt kraftverk) medför enorma ingrepp i traditionell skärgårdsmiljö. Är detta faktiskt den ”orörda natur” vi vill visa för turisterna, och än viktigare, lämna i arv åt våra barn och barnbarn?
Faktum är att man inte kan driva ett modernt elslukande industrisamhälle med en så nyckfull kraftkälla som luftströmmarna, allra minst här i vår kalla och mörka nord. Kärnkraft är den enda möjliga lösningen om vi inte vill återgå till att vara ett jordbrukssamhälle med självförsörjning, typ 1950-talet. Vår levnadsstandard, som är en av de högsta i världen, har sitt pris. Vem av oss vill avstå från kylen, frysboxen, datorn, tvn osv? Vem vill driva bort elslukande industrier ur landet? ( I Vbl 28.8 ger Peter Söderqvist en förträfflig sammanfattning av sakargumenen mot storskalig utbyggnad av vindkraften. Alla ”gröna” borde noga betänka dessa punkter.)
Genom den teknologiska utvecklingen har vi blivit alltmer oberoende av vädrets makter och av naturen. (På gott och ont. Dagens unga känner datorer och internet bättre än sin egen skog.) I en kärnreaktor sönderfaller biljoner uranatomer ljudlöst oberoende av om det stormar eller är lugnt, om det är isande kallt eller stekande hett. Processen konrolleras helt av människan, inte av vädrets nyckfulla makter. Henry Bertlin viftar i Vbl 2.9 med den uttjatade propagandaramsan om att ”kärnkraftsavfallsfrågan är olöst”. För 30 år sedan låg det en del sanning i detta, men i dag är det frågan om ren och skär folklore. Finland är i själva verket en föregångare inom området. Tydligen känner Bertlin inte till att arbetet på bergsrum för slutförvaring redan länge pågått. Kostnaderna är självklart inbakade i priset på kärnel.
Varför är vindkraften så populär bland dem som saknar kunskaper i ekonomi och fysik? Jag har en hypotes om att de upplever främligsskap i vårt alltmer teknologiska samhälle. De förstår sig inte på dagens invecklade energiteknologi och ekonomi. Men vindkraften kan vem som helst begripa. Vi kan känna vindens kraft rent konkret. Genom att den är bekant känns den trygg och säker. För många finns det kanske också ett slags omedvetet religiöst motiv. Vi bör inte kämpa mot naturen, utan underkasta oss naturens krafter. Vi bör återgå till en dyrkan av de nyckfulla vädergudarna.
Hans Rosing
filosof
tisdag 8 september 2009
ALLIERADE MISSTAG I NORMANDIE 1944
ALLIERADE MISSTAG VID INVASIONEN 1944
Den här bloggen handlar om krigshistoria, närmare bestämt om de allierades strider i Normandie sommaren 1944. Den baserar sig på Beevors bok som jag skrev om i föregående blogg. Här tar jag upp detaljer som inte hade rum i den föregående, för en större allmänhet avsedda, artikeln. Denna artikel är av intresse endast för ”skrivbordsstrateger”.
Det är självklart att alla gör misstag i krig och att krig gör (en del?) människor brutala och somliga t.o.m. grymma. Lika självklart är att det är segraren som skriver historia. Och segraren vill förstås framstå i så gynnsam dager som möjligt. Det betyder att man gärna lämnar bort obehagliga fakta. Så var det med den allierade sidans historieskrivning decennierna efter andra världskriget. Denna tendens stärktes kraftigt av det kalla kriget mot kommunismen. I Väst ville man framställa sig själv som den goda sidan som med rena vapen kämpade mot den grymma nazismen och mot den brutala kommunismen.
När Beevor skrev sin bok hade det gått över 60 år sedan kriget slutade. De flesta som var med är sedan länge döda. Nya generationer för vilka andra världskriget praktiskt taget är okänt har växt upp. De har ingen känslomässig relation till kriget. Det betyder att det i dag är lättare att vara objektiv. Beevor har tydligen inga andra intressen än att ge en så objektiv skildring som möjligt.
Självklart har jag känt till att de allierade gjorde misstag och grova felbedömningar, men det kom ändå som en överraskning att misstagen var så många och så grova. Likaså kom det som en överraskning att de allierade kunde vara lika brutala som tyskarna, t.ex. genom att döda civila och skjuta krigsfångar. Här skall jag räkna upp ett antal exempel. (Samma slags misstag har förstås begåtts i alla de större eller mindre krig som västmakterna varit inblandade i sedan andra världskrigets slut.)
VERKNINGSLÖSA BOMBANFALL
De allierade hade totalt luftherravälde. Utan detta skulle invasionen inte ha varit möjlig. De utnyttjade detta till det yttersta och det var en viktig orsak till att det tyska motståndet till slut, efter två månaders bittra strider, kunde krossas. Men bombanfallen blev förvånande ofta verkningslösa därför att bomberna grovt missade sina mål. Många städer raserades och tusentals civila dödades utan att detta gav någon märkbar militär fördel.
De svåraste förlusterna hade de amerikanska förband som landsteg på Omaha-stranden. Medan de fullastade landstigningsbåtarna var på väg in mot den befästa stranden anfölls tyskarnas befästningar av ca 400 bombplan som fällde 13 000 bomber. Man tycker att detta borde ha lamslagit tyskarna. Det var självklart avsikten. Men i själva verket träffade mycket få bomber de tyska ställningarna. Bombplanen missade totalt sina mål. En orsak var att man var rädd att träffa landstigningsbåtarna och därför, för säkerhets skull, fällde bomberna för sent så att de föll bakom försvarsverken.
Likadant gick det med de stora krigsfartygens beskjutning. De tusentals granaterna från slagskeppens och kryssarnas grova kanoner föll bakom de tyska ställningarna. Följden blev att tyskarnas kanoner, granatkastare och maskingevär var funktionsdugliga när de tusentals soldaterna stormade ut ur landstigningsbåtarna och uppför stranden. De möttes därför av mördande eld som orsakade de värsta förlusterna under D-dagen.
ALLTFÖR TUNG UTRUSTNING
För den första vågen av soldater gällde att så fort som möjligt ta sig över den öppna stranden, där tyskarna hade fri sikt och fritt skjutfält. Det gällde att sprinta genom korselden. Det enda soldaterna hela tiden behövde var sitt vapen och sin ammunition. Därför är det svårt att begripa varför männen i den första anfallsvågen var överlastade med utrustning som gjorde dem långsamma och klumpiga och därigenom till lätta måltavlor. Beevor nämner en bedömning enligt vilken förlusterna kunde ha halverats om soldaterna endast haft med sig vapen, handgranater och ammunition. Utrustning fördes ju ändå iland i enorma mängder under de följande dagarna och nätterna.
Planerarna, speciellt de amerikanska, tycks inte ha bekymrat sig särskilt mycket över hur många som dödades och skadades. Britterna var mera försiktiga. De hade varit i krig sedan hösten 1939 och deras reserver av manskap började sina. USA med en befolkning på 150 miljoner, nästan lika stor som Sovjets, hade nästan bottenlösa reserver av män och detta förklarar till en del att den högsta ledningen inte bekymrade sig särskilt mycket om förlusterna. (I dagens USA är situationen en helt annan.)
MÅNGA PANSARVAGNAR SJÖNK
Det var nödvändigt att så snabbt som möjligt få iland pansarvagnar och artilleri som stöd för infanteriet. Får att få iland stridsvagnar samtidigt med soldaterna hade man konstruerat en uppblåsbar flytanordning runt shermanstridsvagnarna. I vattnet drevs dessa DD-vagnar av en propeller, men när de nådde land sjönk flytanordningen ihop och vagnen körde upp på stranden och började beskjuta försvararna. Det var en smart idé som dock förfuskades vid Omaha-beach. Sjön var grov och DD-vagnarna tenderade att vattenfyllas. Detta kunde ha undvikits genom att sjösätta vagnarna nära stranden. I stället rullade de ut i den grovai sjön från transportfartygen upp till 3000 meter från stranden. Följden blev att en stor mängd vagnar sjönk. Beevor berättar om en stridsvagnsbataljon som förlorade 27 av sina 32 stridsvagnar genom att de sjönk. (s. 103) Mindre än hälften av de vagnar som ingick i den första vågen kom i land. Också en stor mängd kanoner sjönk för att de sattes i sjön för långt ut. Därför fick soldaterna inte det pansar- och artilleristöd som planerats. Detta ökade förlusterna dramatiskt.
Alla dessa misstag ledde till att förlusterna på Omaha-standen blev långt större än på de tre andra invasionsstränderna. Det finns inga säkra uppgifter om hur många som stupade under D-dagen. Det fanns förstås ingen som sprang omkring och räknade. Men enligt senare beräkningar dödades omkring 1500 amerikaner totalt denna dag, de flesta på Omaha. Antalet sårade var förstås mångdubbelt större.
Trots alla dessa misslyckanden och misstag lyckades amerikanarna bita sig fast och långsamt rycka fram inåt land. Om man kunnat undvika dem hade förlusterna med säkerhet varit långt mindre, förmodligen mindre än hälften. På de andra stränderna Utah, Gold och Sword var förlusterna mycket mindre.
SKÖT OCH BOMBADE EGNA
När miljoner män, ofta med kort militär utbildning, har hand om massor av enormt farliga vapen är det oundvikligt att det sker massor av olyckor. Men antalet misstag i Normandie var upprörande stort. Luftwaffe visade sig sällan och gjorde ganska liten skada. De allierade flygplanen hade större anledning att frukta de egna soldaterna. T.ex. den 9 juni sköt det egna luftvärnet ned fyra Mustang-jaktplan, öppnade eld mot sex Spitfire-plan och skadade två Typhoon-jaktbombare. (s. 233) Natten därpå anfölls trupperna av några tyska bombplan. En stor mängd allierade jaktplan kom till platsen. Hela sex av dem sköts ner av det egna luftvärnet.
Dessa fall är extrema, men det hände ofta att nervösa och rädda soldater sköt mot egna plan i tron att de var tyska. Och om en sköt trodde andra att planen var tyska och följde exemplet.
Betydligt värre var att flygplanen ibland bombade egna soldater. Det är förståeligt att det för piloterna var svårt att skilja vän från fiende när trupperna rörde sig över stora områden och var invecklade i närstrider. De värsta misstagen inträffade i juli när operation Cobra inleddes. För att krossa det tyska försvaret beslöt de allierade ledarna att börja anfallet genom massiv bombning av det område där man avsåg att anfalla. Den 24 juli fällde några bombplan i misstag sin dödsbringande last över den amerikanska 30. infaneridivisionen. 156 man dödades eller sårades. (s.374) Följande dag flög en enorm armada av över 1000 tunga bombplan i våg efter våg in över de tyska linjerna. De tunga bomberna skakade marken som en jordbävning och slet sönder det tyska försvaret. Enorma dammoln bildades som försämrade sikten. Molnen drev mot de amerikanska linjerna. Bombplanen siktade mot molnen, vilket innebar att bomberna, till truppernas stora förfäran föll allt närmare de egna linjerna. Om det hade funnits radiokontakt mellan planen och marken hade man kunnat stoppa bombningarna. Men det fanns ingen sådan. Hjälplösa såg soldaterna hur bomberna började egna ner över egna trupper. 564 amerikanska soldater stupade eller sårades.
Vid ett annat tillfälle angrep Typhoon-jaktbombare vid en RAF flygdivision vad de trodde var retirerande tyska trupper. I själva verket var det frågan om en engelsk trupp som ryckte framåt. Sex engelska soldater dödades och 18 sårades.
Oundvikligen hände det att artilleri och stridsvagnar i misstag sköt på egna trupper. Ännu vanligare var att nervösa soldater sköt på egna. I skogar och häckar, i damm och mörker, i det kaos som uppstod när olika truppförband blandades dödades och sårades ett okänt antal av egna. De oerfarna soldaterna i ersättningsmanskapet var särskilt benägna att ”skjuta först och fråga sen”. Jag har inte sett någon statistik på hur många som i misstag dödades av egna, men de måste säkert räknas i tusental, snarare än hundratal. (De allierades totala förluster under striderna i Normandie var omkring 250 000 man).
Bättre träning, strängare disciplin, bättre planering hade sparat hundratals liv.
MENINGSLÖS FÖRSTÖRELSE
De allierade utnyttjade sitt herravälde i luften till det yttersta. Att jaktplan och jaktbombplan samarbetade med marktrupperna var normal taktik. Tyskarna hade utvecklat denna taktik redan 1940. Tunga bombplan användes normalt mot strategiska mål, men under striderna i Normandie sattes de också in i taktiska uppgifter mot trupper på marken. I efterhand ser man att denna taktik i allmänhet åstadkom enorm förstörelse utan att på något avgörande sätt hjälpa marktrupperna. Orsaken var de tunga bombplanens dåliga träffsäkerhet.
Caen var på den tiden en stad med 60 000 invånare som hade oturen att ligga i krigszonen. Tyskarna gav i allmänhet de civila order att lämna städer som väntades bli krigsskådeplats. Men många vägrade och sökte i stället skydd i källare och andra underjordiska rum. För att stöda offensiven i riktning mot staden Caen som startade 7 juli begärde Montgomery stöd av tunga bombplan. 467 Lancaster- och Halifax-bombplan fällde sin dödsbringande last, 2300 ton bomber, över de norra delarna av staden. Stora delar av staden raserades. Enligt de första bedömningarna dödades tusentals civila. Senare noggrann forskning har kommit fram till att 350 civila dödades. (Antalet döda överskattas nästan alltid i den första bedömningen efter en katastrof.)
Beevor skriver: ”Bombningen blev en dubbel katastrof.”(s.296) Endast ett fåtal bomber träffade tyska ställningar men mängder av hus raserades så att gatorna i staden blockerades. Detta hindrade pansarvagnarna och gav en fördel åt försvararna. Det brittiska anfallet misslyckades.
En dryg vecka senare inledde Montgomery ett nytt, ännu mer omfattande anfall. Det föregicks av ”den största koncentration av flygstridskrafter till understöd av en markoperation som någonsin hade skådats”. (s. 342) Under två och en halv timme dånade 2000 tunga och 600 medeltunga bombplan in över de tyska linjerna öster om Caen. 7688 ton bomber fälldes.
Man kunde tycka att inga trupper kan överleva ett sådant angrepp. Tyskarna hade emellertid grupperat sitt försvar i hela tio ställningar bakom varandra med ett djup på tio kilometer. Även om förstörelsen var svår i de första ställningarna stoppades anfallen senare. När experter i efterhand undersökte hur hög träffprocenten var visade det sig att största delen av bomberna missade målet. På ett ställe hamnade endast 18% av bomberna inom målområdet.
Caens öde var inte unikt. En mängd städer som låg i vägen för de stridande bombades sönder. Det som inte förstördes av bomber raserades genom artilleribeskjutning. Artilleriet kunde dock styras så att elden faktiskt träffade fientliga ställningar. Ur militär synvinkel var massinsatsen av tunga bombplan av tvivelaktigt värde. De måste betraktas som ett misstag som dödade fler civila än tyskar och förstörde också sådana områden i städerna där inga strider utkämpades. Meningslös förstörelse alltså. (Sådan meningslös förstörelse är för övrigt typisk för andra världskriget. Det var tyskarna som började genom massiva bombanfall mot städer som Warschava, Rotterdam och London. De allierade åstadkom dock enormt mycket mer förstörelse genom otaliga anfall med tusentals tunga bombplan.)
BRISTER I TRÄNINGEN
Om en modern ung europé, van vid ett bekvämt och tryggt liv, kastades in i striderna i Normandie skulle han snabbt bryta samman, drabbas av det som kallas krigsneuros. (Beevor använder ordet krigspsykos). För 65 år sedan var människorna av hårdare virke. Livet var hårt för de flesta. Man var tvungen att klara sig själv. Det fanns ingen social service, inga krisgrupper, mobbning och utslagning var normalt, rasismen var allmän. (Svarta fick inte bli stridande soldater i USA:s armé.) Unga män var vana vid slagsmål, vid översitteri och vid obegripliga påbud från myndigheterna.
Ändå var nervösa sammanbrott mycket vanliga, speciellt bland de amerikanska soldater som, med bristfällig träning kastades in i de brutala striderna. Omkring 30 000 soldater drabbades enligt Beevor så svårt att de blev odugliga som soldater. Många blev totalt galna. Värst utsatta var de tusentals som utgjorde ersättningsmanskap. Den viktigaste orsaken var att de inte fått träning i realistiska förhållanden. De hade inte övats att uttröttade, med kulor visslande över huvudet, explosioner, sårade som skriker rycka framåt eller gräva ner sig. Tusentals liv kunde ha sparats genom bättre träning.
TYSKARNA HADE BÄTTRE VAPEN
USA var redan vid denna tid världens ledande industrination. Där producerades största delen av de allierades vapen. Också vetenskapligt och tekniskt var USA ledande. Därför är det förvånande att en stor del av de vapen amerikanarna producerade var sämre än motsvarande tyska. Detta gällde speciellt det viktigaste vapnet i markstriderna, dvs pansarvagnen. Huvuddelen av de allierades pansarvagnar var av Sherman-modellen. Den var klart underlägsen tyskarnas Panter- och framför allt Tiger-vagnar. I en duell mot dessa hade Sherman ingen chans. Dessutom drevs den av en bensin- i stället för av en diselmotor. Det gjorde att den lätt fattade eld. De engelska Churchill- och Cromwell-vagnarna hade ännu mindre chans mot tyska vagnar. Deras pansar var för svagt och deras kanoner förmådde inte tränga igenom de tyska vagnarnas tjocka pansar annat än på nära håll.
Varför hade de allierade strategerna underlåtit att bygga bättre stridsvagnar? Också ryssarna byggde bättre vagnar. De allierade ledarna beslöt att satsa på kvantitet i stället för kvalitet. Genom att koncentrera sig på att producera en enda vagn i enorma serier fick man obegränsad tillgång till stridsvagnar. Att förlusterna var stora spelade mindre roll därför att det alltid fanns stora mängder vagnar i reserv. Oftast överlevde besättningen, eller åtminstone några, och de fick snabbt en ny vagn. De tyska vagnarna besegrades genom större antal. Dessutom hade tyskarna p.g.a. de ständiga bombningarna kronisk brist på drivmedel.
Ett exempel. Under anfallet 18 juli förlorade britterna nästan 200 stridsvagnar, motsvarande en hel pansardivision. De hade dock 500 vagnar i reserv och dessa fördes snabbt fram. Tyskarna hade inga sådana reserver. Deras förluster kunde inte ersättas och deras elittrupper, pansardivisionerna, malades ner genom de ständiga striderna. I början av augusti hade de kvar endast en bråkdel av sin ursprungliga styrka, medan de allierade hela tiden fick nya vagnar.
INGEN RISK FÖR NEDERLAG
Trots alla dessa svagheter och brister förelåg aldrig någon risk för att de allierade skulle lida nederlag i Normandie. Deras övermakt var alltför stor. Men man kunde ha sparat tusentals liv om de undvikits. De lärde sig dock snabbt och de allierade trupperna kämpade småningom lika skickligt som tyskarna. I början av augusti bröt det tyska motståndet samman. I slutet av månaden var de allierade redan i Paris och i slutet av september hade nästan hela Frankrike befriats. Men Hitler vägrade inse att Tyskland var besegrat. Ännu skulle hundratusentals människor dö för att en enda person vägrade att se verkligheten i ögonen.
Gjorde tyskarna inga misstag? Självklart, men de hade mer erfarenhet och kunde alla knep. Deras största misstag, Hitler, kunde de inte göra något åt. Visserligen försökte en grupp döda Hitler den 20 juli, när striderna i Normandie var som hetast, men de hade otur. Eller var det tur? Kanske skulle en ny dolkstötslegend ha skapats? Förmodligen var det bäst som skedde.
Den här bloggen handlar om krigshistoria, närmare bestämt om de allierades strider i Normandie sommaren 1944. Den baserar sig på Beevors bok som jag skrev om i föregående blogg. Här tar jag upp detaljer som inte hade rum i den föregående, för en större allmänhet avsedda, artikeln. Denna artikel är av intresse endast för ”skrivbordsstrateger”.
Det är självklart att alla gör misstag i krig och att krig gör (en del?) människor brutala och somliga t.o.m. grymma. Lika självklart är att det är segraren som skriver historia. Och segraren vill förstås framstå i så gynnsam dager som möjligt. Det betyder att man gärna lämnar bort obehagliga fakta. Så var det med den allierade sidans historieskrivning decennierna efter andra världskriget. Denna tendens stärktes kraftigt av det kalla kriget mot kommunismen. I Väst ville man framställa sig själv som den goda sidan som med rena vapen kämpade mot den grymma nazismen och mot den brutala kommunismen.
När Beevor skrev sin bok hade det gått över 60 år sedan kriget slutade. De flesta som var med är sedan länge döda. Nya generationer för vilka andra världskriget praktiskt taget är okänt har växt upp. De har ingen känslomässig relation till kriget. Det betyder att det i dag är lättare att vara objektiv. Beevor har tydligen inga andra intressen än att ge en så objektiv skildring som möjligt.
Självklart har jag känt till att de allierade gjorde misstag och grova felbedömningar, men det kom ändå som en överraskning att misstagen var så många och så grova. Likaså kom det som en överraskning att de allierade kunde vara lika brutala som tyskarna, t.ex. genom att döda civila och skjuta krigsfångar. Här skall jag räkna upp ett antal exempel. (Samma slags misstag har förstås begåtts i alla de större eller mindre krig som västmakterna varit inblandade i sedan andra världskrigets slut.)
VERKNINGSLÖSA BOMBANFALL
De allierade hade totalt luftherravälde. Utan detta skulle invasionen inte ha varit möjlig. De utnyttjade detta till det yttersta och det var en viktig orsak till att det tyska motståndet till slut, efter två månaders bittra strider, kunde krossas. Men bombanfallen blev förvånande ofta verkningslösa därför att bomberna grovt missade sina mål. Många städer raserades och tusentals civila dödades utan att detta gav någon märkbar militär fördel.
De svåraste förlusterna hade de amerikanska förband som landsteg på Omaha-stranden. Medan de fullastade landstigningsbåtarna var på väg in mot den befästa stranden anfölls tyskarnas befästningar av ca 400 bombplan som fällde 13 000 bomber. Man tycker att detta borde ha lamslagit tyskarna. Det var självklart avsikten. Men i själva verket träffade mycket få bomber de tyska ställningarna. Bombplanen missade totalt sina mål. En orsak var att man var rädd att träffa landstigningsbåtarna och därför, för säkerhets skull, fällde bomberna för sent så att de föll bakom försvarsverken.
Likadant gick det med de stora krigsfartygens beskjutning. De tusentals granaterna från slagskeppens och kryssarnas grova kanoner föll bakom de tyska ställningarna. Följden blev att tyskarnas kanoner, granatkastare och maskingevär var funktionsdugliga när de tusentals soldaterna stormade ut ur landstigningsbåtarna och uppför stranden. De möttes därför av mördande eld som orsakade de värsta förlusterna under D-dagen.
ALLTFÖR TUNG UTRUSTNING
För den första vågen av soldater gällde att så fort som möjligt ta sig över den öppna stranden, där tyskarna hade fri sikt och fritt skjutfält. Det gällde att sprinta genom korselden. Det enda soldaterna hela tiden behövde var sitt vapen och sin ammunition. Därför är det svårt att begripa varför männen i den första anfallsvågen var överlastade med utrustning som gjorde dem långsamma och klumpiga och därigenom till lätta måltavlor. Beevor nämner en bedömning enligt vilken förlusterna kunde ha halverats om soldaterna endast haft med sig vapen, handgranater och ammunition. Utrustning fördes ju ändå iland i enorma mängder under de följande dagarna och nätterna.
Planerarna, speciellt de amerikanska, tycks inte ha bekymrat sig särskilt mycket över hur många som dödades och skadades. Britterna var mera försiktiga. De hade varit i krig sedan hösten 1939 och deras reserver av manskap började sina. USA med en befolkning på 150 miljoner, nästan lika stor som Sovjets, hade nästan bottenlösa reserver av män och detta förklarar till en del att den högsta ledningen inte bekymrade sig särskilt mycket om förlusterna. (I dagens USA är situationen en helt annan.)
MÅNGA PANSARVAGNAR SJÖNK
Det var nödvändigt att så snabbt som möjligt få iland pansarvagnar och artilleri som stöd för infanteriet. Får att få iland stridsvagnar samtidigt med soldaterna hade man konstruerat en uppblåsbar flytanordning runt shermanstridsvagnarna. I vattnet drevs dessa DD-vagnar av en propeller, men när de nådde land sjönk flytanordningen ihop och vagnen körde upp på stranden och började beskjuta försvararna. Det var en smart idé som dock förfuskades vid Omaha-beach. Sjön var grov och DD-vagnarna tenderade att vattenfyllas. Detta kunde ha undvikits genom att sjösätta vagnarna nära stranden. I stället rullade de ut i den grovai sjön från transportfartygen upp till 3000 meter från stranden. Följden blev att en stor mängd vagnar sjönk. Beevor berättar om en stridsvagnsbataljon som förlorade 27 av sina 32 stridsvagnar genom att de sjönk. (s. 103) Mindre än hälften av de vagnar som ingick i den första vågen kom i land. Också en stor mängd kanoner sjönk för att de sattes i sjön för långt ut. Därför fick soldaterna inte det pansar- och artilleristöd som planerats. Detta ökade förlusterna dramatiskt.
Alla dessa misstag ledde till att förlusterna på Omaha-standen blev långt större än på de tre andra invasionsstränderna. Det finns inga säkra uppgifter om hur många som stupade under D-dagen. Det fanns förstås ingen som sprang omkring och räknade. Men enligt senare beräkningar dödades omkring 1500 amerikaner totalt denna dag, de flesta på Omaha. Antalet sårade var förstås mångdubbelt större.
Trots alla dessa misslyckanden och misstag lyckades amerikanarna bita sig fast och långsamt rycka fram inåt land. Om man kunnat undvika dem hade förlusterna med säkerhet varit långt mindre, förmodligen mindre än hälften. På de andra stränderna Utah, Gold och Sword var förlusterna mycket mindre.
SKÖT OCH BOMBADE EGNA
När miljoner män, ofta med kort militär utbildning, har hand om massor av enormt farliga vapen är det oundvikligt att det sker massor av olyckor. Men antalet misstag i Normandie var upprörande stort. Luftwaffe visade sig sällan och gjorde ganska liten skada. De allierade flygplanen hade större anledning att frukta de egna soldaterna. T.ex. den 9 juni sköt det egna luftvärnet ned fyra Mustang-jaktplan, öppnade eld mot sex Spitfire-plan och skadade två Typhoon-jaktbombare. (s. 233) Natten därpå anfölls trupperna av några tyska bombplan. En stor mängd allierade jaktplan kom till platsen. Hela sex av dem sköts ner av det egna luftvärnet.
Dessa fall är extrema, men det hände ofta att nervösa och rädda soldater sköt mot egna plan i tron att de var tyska. Och om en sköt trodde andra att planen var tyska och följde exemplet.
Betydligt värre var att flygplanen ibland bombade egna soldater. Det är förståeligt att det för piloterna var svårt att skilja vän från fiende när trupperna rörde sig över stora områden och var invecklade i närstrider. De värsta misstagen inträffade i juli när operation Cobra inleddes. För att krossa det tyska försvaret beslöt de allierade ledarna att börja anfallet genom massiv bombning av det område där man avsåg att anfalla. Den 24 juli fällde några bombplan i misstag sin dödsbringande last över den amerikanska 30. infaneridivisionen. 156 man dödades eller sårades. (s.374) Följande dag flög en enorm armada av över 1000 tunga bombplan i våg efter våg in över de tyska linjerna. De tunga bomberna skakade marken som en jordbävning och slet sönder det tyska försvaret. Enorma dammoln bildades som försämrade sikten. Molnen drev mot de amerikanska linjerna. Bombplanen siktade mot molnen, vilket innebar att bomberna, till truppernas stora förfäran föll allt närmare de egna linjerna. Om det hade funnits radiokontakt mellan planen och marken hade man kunnat stoppa bombningarna. Men det fanns ingen sådan. Hjälplösa såg soldaterna hur bomberna började egna ner över egna trupper. 564 amerikanska soldater stupade eller sårades.
Vid ett annat tillfälle angrep Typhoon-jaktbombare vid en RAF flygdivision vad de trodde var retirerande tyska trupper. I själva verket var det frågan om en engelsk trupp som ryckte framåt. Sex engelska soldater dödades och 18 sårades.
Oundvikligen hände det att artilleri och stridsvagnar i misstag sköt på egna trupper. Ännu vanligare var att nervösa soldater sköt på egna. I skogar och häckar, i damm och mörker, i det kaos som uppstod när olika truppförband blandades dödades och sårades ett okänt antal av egna. De oerfarna soldaterna i ersättningsmanskapet var särskilt benägna att ”skjuta först och fråga sen”. Jag har inte sett någon statistik på hur många som i misstag dödades av egna, men de måste säkert räknas i tusental, snarare än hundratal. (De allierades totala förluster under striderna i Normandie var omkring 250 000 man).
Bättre träning, strängare disciplin, bättre planering hade sparat hundratals liv.
MENINGSLÖS FÖRSTÖRELSE
De allierade utnyttjade sitt herravälde i luften till det yttersta. Att jaktplan och jaktbombplan samarbetade med marktrupperna var normal taktik. Tyskarna hade utvecklat denna taktik redan 1940. Tunga bombplan användes normalt mot strategiska mål, men under striderna i Normandie sattes de också in i taktiska uppgifter mot trupper på marken. I efterhand ser man att denna taktik i allmänhet åstadkom enorm förstörelse utan att på något avgörande sätt hjälpa marktrupperna. Orsaken var de tunga bombplanens dåliga träffsäkerhet.
Caen var på den tiden en stad med 60 000 invånare som hade oturen att ligga i krigszonen. Tyskarna gav i allmänhet de civila order att lämna städer som väntades bli krigsskådeplats. Men många vägrade och sökte i stället skydd i källare och andra underjordiska rum. För att stöda offensiven i riktning mot staden Caen som startade 7 juli begärde Montgomery stöd av tunga bombplan. 467 Lancaster- och Halifax-bombplan fällde sin dödsbringande last, 2300 ton bomber, över de norra delarna av staden. Stora delar av staden raserades. Enligt de första bedömningarna dödades tusentals civila. Senare noggrann forskning har kommit fram till att 350 civila dödades. (Antalet döda överskattas nästan alltid i den första bedömningen efter en katastrof.)
Beevor skriver: ”Bombningen blev en dubbel katastrof.”(s.296) Endast ett fåtal bomber träffade tyska ställningar men mängder av hus raserades så att gatorna i staden blockerades. Detta hindrade pansarvagnarna och gav en fördel åt försvararna. Det brittiska anfallet misslyckades.
En dryg vecka senare inledde Montgomery ett nytt, ännu mer omfattande anfall. Det föregicks av ”den största koncentration av flygstridskrafter till understöd av en markoperation som någonsin hade skådats”. (s. 342) Under två och en halv timme dånade 2000 tunga och 600 medeltunga bombplan in över de tyska linjerna öster om Caen. 7688 ton bomber fälldes.
Man kunde tycka att inga trupper kan överleva ett sådant angrepp. Tyskarna hade emellertid grupperat sitt försvar i hela tio ställningar bakom varandra med ett djup på tio kilometer. Även om förstörelsen var svår i de första ställningarna stoppades anfallen senare. När experter i efterhand undersökte hur hög träffprocenten var visade det sig att största delen av bomberna missade målet. På ett ställe hamnade endast 18% av bomberna inom målområdet.
Caens öde var inte unikt. En mängd städer som låg i vägen för de stridande bombades sönder. Det som inte förstördes av bomber raserades genom artilleribeskjutning. Artilleriet kunde dock styras så att elden faktiskt träffade fientliga ställningar. Ur militär synvinkel var massinsatsen av tunga bombplan av tvivelaktigt värde. De måste betraktas som ett misstag som dödade fler civila än tyskar och förstörde också sådana områden i städerna där inga strider utkämpades. Meningslös förstörelse alltså. (Sådan meningslös förstörelse är för övrigt typisk för andra världskriget. Det var tyskarna som började genom massiva bombanfall mot städer som Warschava, Rotterdam och London. De allierade åstadkom dock enormt mycket mer förstörelse genom otaliga anfall med tusentals tunga bombplan.)
BRISTER I TRÄNINGEN
Om en modern ung europé, van vid ett bekvämt och tryggt liv, kastades in i striderna i Normandie skulle han snabbt bryta samman, drabbas av det som kallas krigsneuros. (Beevor använder ordet krigspsykos). För 65 år sedan var människorna av hårdare virke. Livet var hårt för de flesta. Man var tvungen att klara sig själv. Det fanns ingen social service, inga krisgrupper, mobbning och utslagning var normalt, rasismen var allmän. (Svarta fick inte bli stridande soldater i USA:s armé.) Unga män var vana vid slagsmål, vid översitteri och vid obegripliga påbud från myndigheterna.
Ändå var nervösa sammanbrott mycket vanliga, speciellt bland de amerikanska soldater som, med bristfällig träning kastades in i de brutala striderna. Omkring 30 000 soldater drabbades enligt Beevor så svårt att de blev odugliga som soldater. Många blev totalt galna. Värst utsatta var de tusentals som utgjorde ersättningsmanskap. Den viktigaste orsaken var att de inte fått träning i realistiska förhållanden. De hade inte övats att uttröttade, med kulor visslande över huvudet, explosioner, sårade som skriker rycka framåt eller gräva ner sig. Tusentals liv kunde ha sparats genom bättre träning.
TYSKARNA HADE BÄTTRE VAPEN
USA var redan vid denna tid världens ledande industrination. Där producerades största delen av de allierades vapen. Också vetenskapligt och tekniskt var USA ledande. Därför är det förvånande att en stor del av de vapen amerikanarna producerade var sämre än motsvarande tyska. Detta gällde speciellt det viktigaste vapnet i markstriderna, dvs pansarvagnen. Huvuddelen av de allierades pansarvagnar var av Sherman-modellen. Den var klart underlägsen tyskarnas Panter- och framför allt Tiger-vagnar. I en duell mot dessa hade Sherman ingen chans. Dessutom drevs den av en bensin- i stället för av en diselmotor. Det gjorde att den lätt fattade eld. De engelska Churchill- och Cromwell-vagnarna hade ännu mindre chans mot tyska vagnar. Deras pansar var för svagt och deras kanoner förmådde inte tränga igenom de tyska vagnarnas tjocka pansar annat än på nära håll.
Varför hade de allierade strategerna underlåtit att bygga bättre stridsvagnar? Också ryssarna byggde bättre vagnar. De allierade ledarna beslöt att satsa på kvantitet i stället för kvalitet. Genom att koncentrera sig på att producera en enda vagn i enorma serier fick man obegränsad tillgång till stridsvagnar. Att förlusterna var stora spelade mindre roll därför att det alltid fanns stora mängder vagnar i reserv. Oftast överlevde besättningen, eller åtminstone några, och de fick snabbt en ny vagn. De tyska vagnarna besegrades genom större antal. Dessutom hade tyskarna p.g.a. de ständiga bombningarna kronisk brist på drivmedel.
Ett exempel. Under anfallet 18 juli förlorade britterna nästan 200 stridsvagnar, motsvarande en hel pansardivision. De hade dock 500 vagnar i reserv och dessa fördes snabbt fram. Tyskarna hade inga sådana reserver. Deras förluster kunde inte ersättas och deras elittrupper, pansardivisionerna, malades ner genom de ständiga striderna. I början av augusti hade de kvar endast en bråkdel av sin ursprungliga styrka, medan de allierade hela tiden fick nya vagnar.
INGEN RISK FÖR NEDERLAG
Trots alla dessa svagheter och brister förelåg aldrig någon risk för att de allierade skulle lida nederlag i Normandie. Deras övermakt var alltför stor. Men man kunde ha sparat tusentals liv om de undvikits. De lärde sig dock snabbt och de allierade trupperna kämpade småningom lika skickligt som tyskarna. I början av augusti bröt det tyska motståndet samman. I slutet av månaden var de allierade redan i Paris och i slutet av september hade nästan hela Frankrike befriats. Men Hitler vägrade inse att Tyskland var besegrat. Ännu skulle hundratusentals människor dö för att en enda person vägrade att se verkligheten i ögonen.
Gjorde tyskarna inga misstag? Självklart, men de hade mer erfarenhet och kunde alla knep. Deras största misstag, Hitler, kunde de inte göra något åt. Visserligen försökte en grupp döda Hitler den 20 juli, när striderna i Normandie var som hetast, men de hade otur. Eller var det tur? Kanske skulle en ny dolkstötslegend ha skapats? Förmodligen var det bäst som skedde.
onsdag 2 september 2009
KRIGENS TID ÄR FÖRBI
KRIGENS TID ÄR FÖRBI
Den intressantaste bok jag läst i sommar är Beevors bok om D-dagen. Artikeln nedan handlar om tankar som den boken lett till. Jag har också erbjudit artikeln till Vasabladet.
Sommaren 1944, dvs för endast 65 år sedan utkämpades i vår världsdel strider som är exempellösa i sin omfattning, våldsamhet och brutalitet. Striderna innebar början till slutet, inte bara för nazisternas försök att ta kontroll över Europa utan också för de rasistiska, auktoritära, våldsdyrkande ideologier som spelat en central roll i vår historia. Det första världskriget var avsett att bli ”kriget som gjorde slut på alla krig”, men först det andra världskriget kunde åstadkomma detta.
Avgörandet föll i Normandie, Frankrike, genom den allierade invasionen 6.6 1944. Denna enorma operation har beskrivits många gånger i böcker och behandlats i filmer. Det finns knappast något att tillägga. Ändå har den engelska krigshistorikern Antony Beevor, internationellt känd för böcker som behandlar slaget om Stalingrad och slutstriden om Berlin, samt spanska inbördeskriget, ägnat ett jättearbete åt att beskriva inte bara själva invasionen utan också striderna fram till befrielsen av Paris i slutet av augusti 1944.
Boken D-dagen. Slaget om Normandie (Historiska media, 2009, 622 sidor) är intressant, inte i främsta hand som skildring av militära operationer, utan som tidsdokument. Nämligen som dokument över vår tid. För många år sedan läste jag David Howarths kända bok D-dagen. Den allierade invasionen i Normandie den 6 juni 1944 (Schildts 1959). Hos Howarth finns det en tydlig tendens till den krigsromantik som präglat den västerländska kulturen i århundraden. Han berättar om vanliga människor som bara gör sin plikt men som ändå utför hjältedåd. I Beevors bok finns det inga hjältar och skurkar. Ingenting är svart eller vitt. Boken illustrerar därmed den radikala ändring i synen på krig och våld som den europeiska kulturen genomgått under de senaste decennierna.
Beevors historieskrivning är typisk för dagens fredliga EU-Europa, för en Zeitgeist som innebär att krigens tid (äntligen) är förbi. Han har helt övergett schablonerna om de onda tyskarna och de goda amerikanarna och engelsmännen. Hans budskap är att krig vinner man inte genom godhet och hjältemod utan genom fler bombplan. De allierades mål var att krossa der Wehrmacht och de var beredda att använda alla medel för att uppnå målet. Beevor betonar att den franska civilbefolkningen drabbades hårt av de allierades bombplansarmador. Till all lycka för tyskarna kapitulerade Tyskland innan de första atombomberna var klara att användas. I annat fall kunde Berlin ha mött det öde som drabbade Hiroschima.
Torrt och sakligt beskriver Bevor det helvete som striderna innebar. Också på den allierade sidan var man skoningslös och brutal. ”Det inträffade faktiskt ibland att brittiska och kanadensiska soldater sköt fångar”, skriver han. Han ger också ett flertal exempel på att amerikaner dödade fångar. Att judiska soldater sköt fångar är lätt att förstå. En kanadensisk avdelning ”skar halsen av alla SS-soldater som de fick tag i, såväl sårade som stupade,” skriver Bevor. (I de allierade styrkorna fanns soldater från en mängd ockuperade länder. En norsk jagare hörde till de få fartyg som sänktes av tyskarna.) De allierade hade totalt herravälde i luften och bombade sönder städerna i invasionsområdet. Oundvikligen drabbades de civila hårt. Under dagen D dödades ca 3000 civila fransmän, dubbelt fler än amerikanska soldater. Men detta var bara början. Det tyska motståndet var hårt och i två månader kämpade de allierade i sommarhetta eller hällande regn för att bryta sig ut ur brohuvudet. Först i början av augusti bröt det tyska motståndet samman så att de allierades pansardivisioner kunde storma fram mot Paris.
Priset för striderna i Normandie blev fruktansvärt. Wehrmacht förlorade 240 000 man i döda och sårade. 200 000 togs till fånga. De allierades förluster var omkring 200 000 döda, sårade och saknade. Den franska civilbefolkningen drabbades svårt, främst p.g.a. de allierades bombanfall mot städer och tätorter. Under sommaren 1944 dödades omkring 20 000 civila. Lång tid efteråt dödades barn och vuxna av minor och ammunition som fanns överallt i krigets spår.
Vad var det som fick miljoner unga män att döda varandra och försvarslösa civila i hjärtat av Europa sommaren för 65 år sedan? Hade Europa, ja hela världen drabbats av något slags kollektiv galenskap? På sätt och vis. Ett krig är onekligen en form av kollektivt förstöelseraseri. Ett tillstånd när förnuftet upphör att fungera. Bevor betonar att tusentals amerikanska soldater drabbades av krigspsykos, många skadesköt sig själva för att komma bort och somliga gjorde självmord.
De flesta slogs därför att de fått order att göra detta. De hade föga kunskap om politik och ideologier. Den grundläggande förklaringen är att människan är ett flockdjur. Hon har en instinktiv tendens att underkasta sig en ledare och att kämpa för den egna flocken. Denna primitiva tendens utnyttjades systematiskt i den nazistiska utbildningen och propagandan. Därför kämpade SS-trupperna, som utsatts för speciellt hänsynslös indoktrinering, fanatiskt och ofta till sista man. De vanliga tyska soldaterna, dvs den stora majoriteten, kapitulerade vanligen när de insåg att läget var hopplöst.
Hitler trodde att den starkare alltid har rätt. Han trodde att tyskarna var de starkaste, men tvingades till slut inse att det var ett misstag. Under sina sista dagar, när ryssarna oemotståndligt rycke fram mot Berlin, trodde han att ”den slaviska rasen” och sovjetisk diktatur var starkast. I själva verket visade det sig att den av Hitler föraktade demokratin var den starkaste av alla ideologier. Tvärtemot allt vad nazister och kommunister lärde har Europa utvecklats till en demokratiskt, jämlikt, fritt samhälle där begreppet ras betraktas som ett dåligt skämt. I ett sådant samhälle är krigens tid förbi.
Alla de allierade soldater och civila som dödades dog inte förgäves. De bidrog till att kommande släktled, också tyskarna, får leva i fred och frihet. Förgäves kämpade däremot de som stred för Hitler och för den ”ariska rasen” och för världsherravälde.
Hans Rosing
Den intressantaste bok jag läst i sommar är Beevors bok om D-dagen. Artikeln nedan handlar om tankar som den boken lett till. Jag har också erbjudit artikeln till Vasabladet.
Sommaren 1944, dvs för endast 65 år sedan utkämpades i vår världsdel strider som är exempellösa i sin omfattning, våldsamhet och brutalitet. Striderna innebar början till slutet, inte bara för nazisternas försök att ta kontroll över Europa utan också för de rasistiska, auktoritära, våldsdyrkande ideologier som spelat en central roll i vår historia. Det första världskriget var avsett att bli ”kriget som gjorde slut på alla krig”, men först det andra världskriget kunde åstadkomma detta.
Avgörandet föll i Normandie, Frankrike, genom den allierade invasionen 6.6 1944. Denna enorma operation har beskrivits många gånger i böcker och behandlats i filmer. Det finns knappast något att tillägga. Ändå har den engelska krigshistorikern Antony Beevor, internationellt känd för böcker som behandlar slaget om Stalingrad och slutstriden om Berlin, samt spanska inbördeskriget, ägnat ett jättearbete åt att beskriva inte bara själva invasionen utan också striderna fram till befrielsen av Paris i slutet av augusti 1944.
Boken D-dagen. Slaget om Normandie (Historiska media, 2009, 622 sidor) är intressant, inte i främsta hand som skildring av militära operationer, utan som tidsdokument. Nämligen som dokument över vår tid. För många år sedan läste jag David Howarths kända bok D-dagen. Den allierade invasionen i Normandie den 6 juni 1944 (Schildts 1959). Hos Howarth finns det en tydlig tendens till den krigsromantik som präglat den västerländska kulturen i århundraden. Han berättar om vanliga människor som bara gör sin plikt men som ändå utför hjältedåd. I Beevors bok finns det inga hjältar och skurkar. Ingenting är svart eller vitt. Boken illustrerar därmed den radikala ändring i synen på krig och våld som den europeiska kulturen genomgått under de senaste decennierna.
Beevors historieskrivning är typisk för dagens fredliga EU-Europa, för en Zeitgeist som innebär att krigens tid (äntligen) är förbi. Han har helt övergett schablonerna om de onda tyskarna och de goda amerikanarna och engelsmännen. Hans budskap är att krig vinner man inte genom godhet och hjältemod utan genom fler bombplan. De allierades mål var att krossa der Wehrmacht och de var beredda att använda alla medel för att uppnå målet. Beevor betonar att den franska civilbefolkningen drabbades hårt av de allierades bombplansarmador. Till all lycka för tyskarna kapitulerade Tyskland innan de första atombomberna var klara att användas. I annat fall kunde Berlin ha mött det öde som drabbade Hiroschima.
Torrt och sakligt beskriver Bevor det helvete som striderna innebar. Också på den allierade sidan var man skoningslös och brutal. ”Det inträffade faktiskt ibland att brittiska och kanadensiska soldater sköt fångar”, skriver han. Han ger också ett flertal exempel på att amerikaner dödade fångar. Att judiska soldater sköt fångar är lätt att förstå. En kanadensisk avdelning ”skar halsen av alla SS-soldater som de fick tag i, såväl sårade som stupade,” skriver Bevor. (I de allierade styrkorna fanns soldater från en mängd ockuperade länder. En norsk jagare hörde till de få fartyg som sänktes av tyskarna.) De allierade hade totalt herravälde i luften och bombade sönder städerna i invasionsområdet. Oundvikligen drabbades de civila hårt. Under dagen D dödades ca 3000 civila fransmän, dubbelt fler än amerikanska soldater. Men detta var bara början. Det tyska motståndet var hårt och i två månader kämpade de allierade i sommarhetta eller hällande regn för att bryta sig ut ur brohuvudet. Först i början av augusti bröt det tyska motståndet samman så att de allierades pansardivisioner kunde storma fram mot Paris.
Priset för striderna i Normandie blev fruktansvärt. Wehrmacht förlorade 240 000 man i döda och sårade. 200 000 togs till fånga. De allierades förluster var omkring 200 000 döda, sårade och saknade. Den franska civilbefolkningen drabbades svårt, främst p.g.a. de allierades bombanfall mot städer och tätorter. Under sommaren 1944 dödades omkring 20 000 civila. Lång tid efteråt dödades barn och vuxna av minor och ammunition som fanns överallt i krigets spår.
Vad var det som fick miljoner unga män att döda varandra och försvarslösa civila i hjärtat av Europa sommaren för 65 år sedan? Hade Europa, ja hela världen drabbats av något slags kollektiv galenskap? På sätt och vis. Ett krig är onekligen en form av kollektivt förstöelseraseri. Ett tillstånd när förnuftet upphör att fungera. Bevor betonar att tusentals amerikanska soldater drabbades av krigspsykos, många skadesköt sig själva för att komma bort och somliga gjorde självmord.
De flesta slogs därför att de fått order att göra detta. De hade föga kunskap om politik och ideologier. Den grundläggande förklaringen är att människan är ett flockdjur. Hon har en instinktiv tendens att underkasta sig en ledare och att kämpa för den egna flocken. Denna primitiva tendens utnyttjades systematiskt i den nazistiska utbildningen och propagandan. Därför kämpade SS-trupperna, som utsatts för speciellt hänsynslös indoktrinering, fanatiskt och ofta till sista man. De vanliga tyska soldaterna, dvs den stora majoriteten, kapitulerade vanligen när de insåg att läget var hopplöst.
Hitler trodde att den starkare alltid har rätt. Han trodde att tyskarna var de starkaste, men tvingades till slut inse att det var ett misstag. Under sina sista dagar, när ryssarna oemotståndligt rycke fram mot Berlin, trodde han att ”den slaviska rasen” och sovjetisk diktatur var starkast. I själva verket visade det sig att den av Hitler föraktade demokratin var den starkaste av alla ideologier. Tvärtemot allt vad nazister och kommunister lärde har Europa utvecklats till en demokratiskt, jämlikt, fritt samhälle där begreppet ras betraktas som ett dåligt skämt. I ett sådant samhälle är krigens tid förbi.
Alla de allierade soldater och civila som dödades dog inte förgäves. De bidrog till att kommande släktled, också tyskarna, får leva i fred och frihet. Förgäves kämpade däremot de som stred för Hitler och för den ”ariska rasen” och för världsherravälde.
Hans Rosing
onsdag 22 juli 2009
ADOLF HITLER VAR EN GALEN IDIOT!!
OM HITLER OCH HANS RUSTNINGSMINISTER ALBERT SPEER
Ord som ”galen” och ”idiot” använde Hitler ofta om sina motståndare och fiender, men orden är, menar jag, en träffande benämning på honom själv. Då menar jag inte att han skulle ha varit galen i betydelsen sinnessjuk och idiot i betydelsen efterbliven, utan att han saknade gott omdöme, kritiskt förnuft, ansvarskänsla och framför allt självkritik. Han förstod sig inte på människor, och allra minst på sig själv. Resultatet blev som alla vet katastrofalt.
Hitler var som människa på intet sätt unik. Det finns troligen miljontals personer som har ett enormt uppblåst ego, som tror sig ha lösningen på alla problem, men som i grund och botten är obildade och förstår mycket litet. Destovärre drivs sådana människor ofta av bottenlös makthunger och kämpar fanatiskt för att få kontroll över andra. Sorgligt nog finns det också miljontals människor som har behov av starka ledare, som ger deras liv mening och riktning och som därför blir lydiga hantlangare för dessa galningar. Under 1900-talet var tidsandan (der Zeitgeist) speciellt lämplig för sådana destruktiva individer att gripa makten. De griper nästan alltid makten med våld. Förutom Hitler, som behandlats i otaliga böcker och i många filmer, kan man tänka på Lenin, Stalin, Mussolini, Franco, Mao-tse-tung, Pol-pot, Idi Amin, och under senare år främst Saddam Hussein, Kim-jong-il och Mugabe.
NY BOK OM SPEER
Skälet till dessa reflektioner är att jag nyligen läst Joachim Fests bok ALBERT SPEER. EN BIOGRAFI. (Fischer & co 2009). Boken kom ut på tyska redan 1999. Fest var en känd journalist och författare till böcker om Tredje riket. Han dog 2006. Speers liv och verk har behandlats tidigare, bl.a. av två kvinnor, engelskan Gitta Sereny, som gjorde långa intervjuer med Speer, och märkligt nog av en finlandssvensk journalist, Yrsa Stenius, som fascinerats av människan bakom masken. Speer dog under ett besök hos sin älskarinna i England 1981
Många kvinnor fascineras av män med makt. Själv tycker jag att Speer är en ganska ointressant människa, en typisk teknologisk byråkrat med skygglappar. Sådana finns det mer än nog av i dag. Han utbildade sig till arkitekt. Fick ströjobb för nazisterna under 1930-talet, blev medlem i partiet, lyckades komma i kontakt med Hitler som hade ett brinnande intresse för svulstig arkitektur, blev vald att leda byggandet av de fantastiska (idiotiska) monument Hitler drömde om för att föreviga sin storhet, nådde slutligen den absoluta toppen i Hitlers välde genom att utses till rustningsminister i början av 1942 efter att den förra ministern omkommit i en mystisk flygolycka.
Genom Speers arbete ökade produktionen av vapen kraftigt och han bidrog på ett avgörande sätt till att det tyska nederlaget fördröjdes betydligt. Det är ingen tvekan om att Speer var en skicklig organisatör. I motsats till de övriga ledarna lät han sig inte korrumperas eller förledas till andra utsvävningar. Till all lycka följde Hitler ofta inte Speers rekommendationer. I annat fall skulle kriget säkert dragit ännu längre ut på tiden. Hitler insåg inte hur skicklig, effektiv och kunnig hans rustningsminister verkligen var. Ett exempel: Speer ville börja producera jaktplan drivna av jetmotorer. Hitler förbjöd detta. I stället fick Speer order att utveckla bombplan med jetmotorer, något som var absurt i en situation när de allierades bombplansarmador höll på att pulverisera den tyska industrin.
HITLERS GALENSKAP
Mot slutet av kriget, när det stod klart t.o.m. för Hitler att tyskarna skulle förlora, slog hans galenskap ut i full blom. Han gav order om att alla fabriker och andra viktiga anläggningar skulle förstöras. Han ville dra hela folket med sig i undergången. Folket hade, enligt hans förvrängda filosofi, visat sig svagt och var därför inte värt att fortleva. Speer insåg att detta var galenskap och med risk för livet gjorde han allt han kunde för att stoppa den meningslösa förstörelsen. Han överlevde nederlaget och dömdes vid den stora rättegången mot Tredje rikets ledare i Nürnberg till 20 års fängelse för att han använt slavarbetskraft. År 1966 blev han en fri man.
Speer förnekade in i det sista att han haft kännedom om utrotningen av judarna. De flesta av dem som forskat om honom tvivlar dock på att han var fullt ärlig i denna fråga. Troligen var detta en kunskap som han omedvetet förträngde. Det finns inga bevis för att han aktivt skulle ha deltagit i förföljelserna.
Fests bok kastar inget nytt ljus över Speers förhållande till Hitler, men är relativt lättläst och fäster speciell vikt vid Speers och Hitlers drömmar om stora byggnadsprojekt. För många är dessa megalomaniska projekt okända. Däremot skriver han rätt litet om krigföringen, och märkligt nog, om industriproduktionen.
Fest baserar sig i stor utsträckning på Speers memoarer, som denne skrev i hemlighet i fängelset i Spandau. Visserligen förde Fest också långa samtal med Speer, men liksom alla andra som intervjuade Speer gav samtalen egentligen ingenting som inte redan finns i memoarerna. Långa stycken i Fests bok är direkt och ordagrant tagna ur memoarerna. Den som verkligen vill förstå Speer gör därför klokt i att läsa dessa. De skrevs förstås på tyska, men kom på engelska 1970 med titeln INSIDE THE THIRD REICH. De finns också på svenska. Jag har läst memoarerna tidigare, men efter att han läst Fests bok läste jag dem pånytt.
BEUNDRAN FÖR STARKA LEDARE
De är fascinerande läsning genom att man får en inblick i hur en diktatur fungerar och i maktkampen och intrigerna i kretsen kring Hitler. Den fråga som man dock aldrig får ett svar på är hur Hitler kunde få en sådan hypnotisk makt över så många människor, bland dem en logiskt tänkande person som Speer. Tydligen har många, kanske de flesta, något slags biologiskt behov av att underkasta sig en stark ledare. Man kan tänka på att Stalin fortfarande beundras av många i Ryssland och att Mao formligen dyrkades av stora grupper ungdomar i väst på 1960-talet. Vi har ett liknande beteende i dagens dyrkan av popstjärnor och idrottsmän. Detta beteende är så vanligt att det måste vara biologiskt. Min teori är att människan är ett flockdjur. För sådana är det typiskt att de starkaste individerna kämpar om att bli gruppens ledare, medan de flesta underkastar sig den som segrar.
Speer ansåg att kriget kunde ha fått ett annat förlopp om Hitler hade tagit lärdom av hans många promemorior där han argumenterade sakligt och rationellt. Vid flera tillfällen påpekade Hitler irriterat att det var han inte Speer som var Tysklands ledare. Hade Speer rätt?
TYSKLAND KUNDE HA SEGRAT
Det kan knappast råda någon tvekan om att Tyskland kunde ha segrat om Hitler fört en annan politik. Men då skulle Hitler inte ha varit Hitler. Han kunde ha segrat efter Polens nederlag hösten 1939 om han visat kompromissvilja. Ännu större var chanserna att segra efter att Frankrike kapitulerade i juni 1940. Ensamt hade England ingen chans att krossa ett Tyskland som behärskade nästan hela Europa. Han kunde ha segrat hösten 1941 om han behandlat folken i Sovjet på ett diplomatiskt sätt. På många håll, och speciellt i Ukraina, hälsades de tyska trupperna först som befriare. I stället gav han order om att de skulle behandlas med största grymhet och brutalitet.
I stället gjorde Hitler den ena stupiditeten efter den andra. Därför är benämningen idiot träffande. I mitt exemplar av memoarerna har jag skrivit ”idioti” i marginalen på en mängd sidor. Många av hans dumheter är ofattbara för en rationellt tänkande människa. Priset tas säkert av försöket att utrota judarna. Det var ur alla aspekter totalt vansinne. Som Speer ofta påpekade led Tyskland av en skriande brist på arbetskraft. Att då satsa väldiga resurser på att mörda miljontals arbetsföra, yrkeskunniga var galenskap i högsta potens. Ironiskt nog blev resultatet det rakt motsatta till vad Hitler önskade. Efter kriget fick judarna genom beslut av FN en egen stat.
HITLERS STUPIDITETER
Alla krigförande länder använde kvinnlig arbetskraft inom rustningsindustrin – utom Tyskland. Speer föreslog upprepade gånger att man skulle anställa kvinnor. Hitler motsatte sig skarpt. Enligt nazistisk ideologi var kvinnans plats i hemmet. Och så förblev det till krigets slut. Speer ville skära ner på konsumtionsindustrin. Men det ledde till våldsamma protester från hela kadern av partipampar som levde i lyx och överflöd.
Hitler betraktade sig som ett militärt geni, men i själva verket gjorde han också inom detta område många fullständigt galna beslut. Tyskland hade ett försprång när det gällde att utveckla jetplan. Luftwaffe kunde ha haft jaktplan drivna av jetmotorer under de avgörande striderna 1944. Men Hitler förbjöd uttryckligen denna typ av plan. I stället drev han på galna projekt som supertunga stridsvagnar när generalerna hade ett skriande behov av lätta och snabba vagnar. Många av hans beslut är rent tragikomiska som t.ex. tillverkningen av raketerna V-1 och V-2 som Speer ansvarade för. De blåstes upp som mirakelvapen men åstadkom endast obetydlig skada. Det hade, som Speer påpekar, varit klokare att utveckla luftvärnsraketer. Men Hitler var besatt av tanken att hämnas på England genom massiv bombning. Resultatet blev att de allierade bombplanen kunde röra sig tämligen fritt över Tyskland och slå ut Speers industrier och rasera hela städer.
Varför fattade Hitler alla dessa helgalna och idiotiska beslut? Speer har inget svar. Det är inte förvånande. Han var teknolog och byråkrat i sin innersta själ. Han kunde produktionssiffror på sina fem fingrar och hans memoarer är fulla av sådana, men han var främmande för humanismens strävan att förstå människan.
HITLER SOM RELIGIÖS FANATIKER
Historikerna har däremot sökt ett svar. De har också funnit ett. Själv insåg jag för många år sedan efter att ha läst Hitlers bok MIN KAMP, som jag ärvt efter min morfar, var vi skall söka svaret. Den engelska historikern Michael Burleigh ger samma svar i sin faktaspäckade bok THE THIRD REICH. A NEW HISTORY (Macmillan, 2000).
Hitler var en religiös fanatiker. Om vi utgår från den hypotesen faller alla pusselbitar på plats. Han var övetygad om att han var utvald av något han kallade försynen, den allsmäktige eller t.o.m. gud att leda den ariska rasen, den enda som var verkligt kulturskapande och kreativ, till världsherravälde. Den fanatiska glöden i hans övertygelse hade en hypnotisk effekt på folk som själva sökte en mening med sina liv i den ekonomiska depressionens kaos och hopplöshet. Den gav honom en ovanligt stark karisma som han förstod att utnyttja till det yttersta. Speer vittnar om hur Hitler ännu när kriget uppenbart var förlorat kunde ge sina anhängare nytt hopp.
Denna hypotes förklarar också varför just judarna blev föremål för Hitlers bottenlösa hat. I århundrades hade judarna förföljts av religiösa skäl. I Hitlers förvridna rasistiska religion representerade de det som måste finnas i varje religion, dvs det onda, den yttersta orsaken till allt som är fel. Endast genom att utrota det onda kunde världen räddas, förkunnade han med fanatikerns hela trosglöd.
I dag när judarna har en egen stat, när världens mäktigaste men är både ”neger” och demokrat, när kommunismen och sovjetdiktaturen (som Hitler beundrade) är borta och tyskland är en fedlig demokrati, när Europa förlorat sin position som världens härskare så är det lätt att inse hur förvirrad och galen Hitlers och nazismens livsåskådning var. Världen har verkligen blivit en bättre plats att leva på.
Ord som ”galen” och ”idiot” använde Hitler ofta om sina motståndare och fiender, men orden är, menar jag, en träffande benämning på honom själv. Då menar jag inte att han skulle ha varit galen i betydelsen sinnessjuk och idiot i betydelsen efterbliven, utan att han saknade gott omdöme, kritiskt förnuft, ansvarskänsla och framför allt självkritik. Han förstod sig inte på människor, och allra minst på sig själv. Resultatet blev som alla vet katastrofalt.
Hitler var som människa på intet sätt unik. Det finns troligen miljontals personer som har ett enormt uppblåst ego, som tror sig ha lösningen på alla problem, men som i grund och botten är obildade och förstår mycket litet. Destovärre drivs sådana människor ofta av bottenlös makthunger och kämpar fanatiskt för att få kontroll över andra. Sorgligt nog finns det också miljontals människor som har behov av starka ledare, som ger deras liv mening och riktning och som därför blir lydiga hantlangare för dessa galningar. Under 1900-talet var tidsandan (der Zeitgeist) speciellt lämplig för sådana destruktiva individer att gripa makten. De griper nästan alltid makten med våld. Förutom Hitler, som behandlats i otaliga böcker och i många filmer, kan man tänka på Lenin, Stalin, Mussolini, Franco, Mao-tse-tung, Pol-pot, Idi Amin, och under senare år främst Saddam Hussein, Kim-jong-il och Mugabe.
NY BOK OM SPEER
Skälet till dessa reflektioner är att jag nyligen läst Joachim Fests bok ALBERT SPEER. EN BIOGRAFI. (Fischer & co 2009). Boken kom ut på tyska redan 1999. Fest var en känd journalist och författare till böcker om Tredje riket. Han dog 2006. Speers liv och verk har behandlats tidigare, bl.a. av två kvinnor, engelskan Gitta Sereny, som gjorde långa intervjuer med Speer, och märkligt nog av en finlandssvensk journalist, Yrsa Stenius, som fascinerats av människan bakom masken. Speer dog under ett besök hos sin älskarinna i England 1981
Många kvinnor fascineras av män med makt. Själv tycker jag att Speer är en ganska ointressant människa, en typisk teknologisk byråkrat med skygglappar. Sådana finns det mer än nog av i dag. Han utbildade sig till arkitekt. Fick ströjobb för nazisterna under 1930-talet, blev medlem i partiet, lyckades komma i kontakt med Hitler som hade ett brinnande intresse för svulstig arkitektur, blev vald att leda byggandet av de fantastiska (idiotiska) monument Hitler drömde om för att föreviga sin storhet, nådde slutligen den absoluta toppen i Hitlers välde genom att utses till rustningsminister i början av 1942 efter att den förra ministern omkommit i en mystisk flygolycka.
Genom Speers arbete ökade produktionen av vapen kraftigt och han bidrog på ett avgörande sätt till att det tyska nederlaget fördröjdes betydligt. Det är ingen tvekan om att Speer var en skicklig organisatör. I motsats till de övriga ledarna lät han sig inte korrumperas eller förledas till andra utsvävningar. Till all lycka följde Hitler ofta inte Speers rekommendationer. I annat fall skulle kriget säkert dragit ännu längre ut på tiden. Hitler insåg inte hur skicklig, effektiv och kunnig hans rustningsminister verkligen var. Ett exempel: Speer ville börja producera jaktplan drivna av jetmotorer. Hitler förbjöd detta. I stället fick Speer order att utveckla bombplan med jetmotorer, något som var absurt i en situation när de allierades bombplansarmador höll på att pulverisera den tyska industrin.
HITLERS GALENSKAP
Mot slutet av kriget, när det stod klart t.o.m. för Hitler att tyskarna skulle förlora, slog hans galenskap ut i full blom. Han gav order om att alla fabriker och andra viktiga anläggningar skulle förstöras. Han ville dra hela folket med sig i undergången. Folket hade, enligt hans förvrängda filosofi, visat sig svagt och var därför inte värt att fortleva. Speer insåg att detta var galenskap och med risk för livet gjorde han allt han kunde för att stoppa den meningslösa förstörelsen. Han överlevde nederlaget och dömdes vid den stora rättegången mot Tredje rikets ledare i Nürnberg till 20 års fängelse för att han använt slavarbetskraft. År 1966 blev han en fri man.
Speer förnekade in i det sista att han haft kännedom om utrotningen av judarna. De flesta av dem som forskat om honom tvivlar dock på att han var fullt ärlig i denna fråga. Troligen var detta en kunskap som han omedvetet förträngde. Det finns inga bevis för att han aktivt skulle ha deltagit i förföljelserna.
Fests bok kastar inget nytt ljus över Speers förhållande till Hitler, men är relativt lättläst och fäster speciell vikt vid Speers och Hitlers drömmar om stora byggnadsprojekt. För många är dessa megalomaniska projekt okända. Däremot skriver han rätt litet om krigföringen, och märkligt nog, om industriproduktionen.
Fest baserar sig i stor utsträckning på Speers memoarer, som denne skrev i hemlighet i fängelset i Spandau. Visserligen förde Fest också långa samtal med Speer, men liksom alla andra som intervjuade Speer gav samtalen egentligen ingenting som inte redan finns i memoarerna. Långa stycken i Fests bok är direkt och ordagrant tagna ur memoarerna. Den som verkligen vill förstå Speer gör därför klokt i att läsa dessa. De skrevs förstås på tyska, men kom på engelska 1970 med titeln INSIDE THE THIRD REICH. De finns också på svenska. Jag har läst memoarerna tidigare, men efter att han läst Fests bok läste jag dem pånytt.
BEUNDRAN FÖR STARKA LEDARE
De är fascinerande läsning genom att man får en inblick i hur en diktatur fungerar och i maktkampen och intrigerna i kretsen kring Hitler. Den fråga som man dock aldrig får ett svar på är hur Hitler kunde få en sådan hypnotisk makt över så många människor, bland dem en logiskt tänkande person som Speer. Tydligen har många, kanske de flesta, något slags biologiskt behov av att underkasta sig en stark ledare. Man kan tänka på att Stalin fortfarande beundras av många i Ryssland och att Mao formligen dyrkades av stora grupper ungdomar i väst på 1960-talet. Vi har ett liknande beteende i dagens dyrkan av popstjärnor och idrottsmän. Detta beteende är så vanligt att det måste vara biologiskt. Min teori är att människan är ett flockdjur. För sådana är det typiskt att de starkaste individerna kämpar om att bli gruppens ledare, medan de flesta underkastar sig den som segrar.
Speer ansåg att kriget kunde ha fått ett annat förlopp om Hitler hade tagit lärdom av hans många promemorior där han argumenterade sakligt och rationellt. Vid flera tillfällen påpekade Hitler irriterat att det var han inte Speer som var Tysklands ledare. Hade Speer rätt?
TYSKLAND KUNDE HA SEGRAT
Det kan knappast råda någon tvekan om att Tyskland kunde ha segrat om Hitler fört en annan politik. Men då skulle Hitler inte ha varit Hitler. Han kunde ha segrat efter Polens nederlag hösten 1939 om han visat kompromissvilja. Ännu större var chanserna att segra efter att Frankrike kapitulerade i juni 1940. Ensamt hade England ingen chans att krossa ett Tyskland som behärskade nästan hela Europa. Han kunde ha segrat hösten 1941 om han behandlat folken i Sovjet på ett diplomatiskt sätt. På många håll, och speciellt i Ukraina, hälsades de tyska trupperna först som befriare. I stället gav han order om att de skulle behandlas med största grymhet och brutalitet.
I stället gjorde Hitler den ena stupiditeten efter den andra. Därför är benämningen idiot träffande. I mitt exemplar av memoarerna har jag skrivit ”idioti” i marginalen på en mängd sidor. Många av hans dumheter är ofattbara för en rationellt tänkande människa. Priset tas säkert av försöket att utrota judarna. Det var ur alla aspekter totalt vansinne. Som Speer ofta påpekade led Tyskland av en skriande brist på arbetskraft. Att då satsa väldiga resurser på att mörda miljontals arbetsföra, yrkeskunniga var galenskap i högsta potens. Ironiskt nog blev resultatet det rakt motsatta till vad Hitler önskade. Efter kriget fick judarna genom beslut av FN en egen stat.
HITLERS STUPIDITETER
Alla krigförande länder använde kvinnlig arbetskraft inom rustningsindustrin – utom Tyskland. Speer föreslog upprepade gånger att man skulle anställa kvinnor. Hitler motsatte sig skarpt. Enligt nazistisk ideologi var kvinnans plats i hemmet. Och så förblev det till krigets slut. Speer ville skära ner på konsumtionsindustrin. Men det ledde till våldsamma protester från hela kadern av partipampar som levde i lyx och överflöd.
Hitler betraktade sig som ett militärt geni, men i själva verket gjorde han också inom detta område många fullständigt galna beslut. Tyskland hade ett försprång när det gällde att utveckla jetplan. Luftwaffe kunde ha haft jaktplan drivna av jetmotorer under de avgörande striderna 1944. Men Hitler förbjöd uttryckligen denna typ av plan. I stället drev han på galna projekt som supertunga stridsvagnar när generalerna hade ett skriande behov av lätta och snabba vagnar. Många av hans beslut är rent tragikomiska som t.ex. tillverkningen av raketerna V-1 och V-2 som Speer ansvarade för. De blåstes upp som mirakelvapen men åstadkom endast obetydlig skada. Det hade, som Speer påpekar, varit klokare att utveckla luftvärnsraketer. Men Hitler var besatt av tanken att hämnas på England genom massiv bombning. Resultatet blev att de allierade bombplanen kunde röra sig tämligen fritt över Tyskland och slå ut Speers industrier och rasera hela städer.
Varför fattade Hitler alla dessa helgalna och idiotiska beslut? Speer har inget svar. Det är inte förvånande. Han var teknolog och byråkrat i sin innersta själ. Han kunde produktionssiffror på sina fem fingrar och hans memoarer är fulla av sådana, men han var främmande för humanismens strävan att förstå människan.
HITLER SOM RELIGIÖS FANATIKER
Historikerna har däremot sökt ett svar. De har också funnit ett. Själv insåg jag för många år sedan efter att ha läst Hitlers bok MIN KAMP, som jag ärvt efter min morfar, var vi skall söka svaret. Den engelska historikern Michael Burleigh ger samma svar i sin faktaspäckade bok THE THIRD REICH. A NEW HISTORY (Macmillan, 2000).
Hitler var en religiös fanatiker. Om vi utgår från den hypotesen faller alla pusselbitar på plats. Han var övetygad om att han var utvald av något han kallade försynen, den allsmäktige eller t.o.m. gud att leda den ariska rasen, den enda som var verkligt kulturskapande och kreativ, till världsherravälde. Den fanatiska glöden i hans övertygelse hade en hypnotisk effekt på folk som själva sökte en mening med sina liv i den ekonomiska depressionens kaos och hopplöshet. Den gav honom en ovanligt stark karisma som han förstod att utnyttja till det yttersta. Speer vittnar om hur Hitler ännu när kriget uppenbart var förlorat kunde ge sina anhängare nytt hopp.
Denna hypotes förklarar också varför just judarna blev föremål för Hitlers bottenlösa hat. I århundrades hade judarna förföljts av religiösa skäl. I Hitlers förvridna rasistiska religion representerade de det som måste finnas i varje religion, dvs det onda, den yttersta orsaken till allt som är fel. Endast genom att utrota det onda kunde världen räddas, förkunnade han med fanatikerns hela trosglöd.
I dag när judarna har en egen stat, när världens mäktigaste men är både ”neger” och demokrat, när kommunismen och sovjetdiktaturen (som Hitler beundrade) är borta och tyskland är en fedlig demokrati, när Europa förlorat sin position som världens härskare så är det lätt att inse hur förvirrad och galen Hitlers och nazismens livsåskådning var. Världen har verkligen blivit en bättre plats att leva på.
söndag 12 juli 2009
RICHARD DAWKINS STÖRSTA MISSTAG
RICHARD DAWKINS STÖRSTA MISSTAG
Den engelska biologen R. Dawkins är förmodligen den mest omdiskuterade och debattglada biologen i västvärlden under de senaste decennierna. Han blev känd genom sin teori om att vi i själva verket styrs av våra gener som drivs av en enda sak, dvs en strävan att föröka sig själva. Allt vårt beteende kan i sista hand återföras, dvs förklaras, utgående från de ”själviska generna” som i sin tur är en produkt av evolutionen.
Jag var från början rätt skeptisk till denna teori. Den försöker, enlig min bedömning, förklara alltför mycket utgående från alltför litet. Teorin är extremt reduktionistisk och jag är skeptisk till enkla reduktionistiska teorier. De är vanligen snarare visioner än verkliga förklaringar.
På älde dagar har Dawkins sökt en ny marknad för sin längan att vara i centrum av häftiga debatter. Han har satsat massor av tid och arbete på ett slags korståg mot religionerna. (Ordet korståg är förstås ironiskt om en ateist. Ett korståg är ju en kamp för att sprida den religion man tror på. Dawkins kämpar i stället mot alla religioner. Han för alltså egentligen ett antikorståg.) Hans bok THE GOD DELUSION är en sammanfattning av detta antikorståg. Jag studerade boken rätt grundligt under våren 2008 och skrev en lång artikel om den. Artikeln publicerades i Finsk Tidskrift och den finns på min blogg.(9.5 2008)
Anders Lundberg, rikssvensk professor emeritus, har läst såväl Dawkins bok som min rätt kritiska recension av boken. Han har i ett melj till mig framfört en rad kommentarer till min analys. Jag går här inte in på detaljer utan konstaterar bara att han anser min analys vara orättvis mot Dawkins och på några punkter direkt felaktig. Jag är tacksam för hans kommentarer och kritik och den inspirerar mig att en än gång fundera över Dawkins och hans kamp mot religionerna. Här försöker jag precisera min kritik mot Dawkins. Dessa funderingar har fått extra bränsle p.g.a. att Fritänkarna r.f. i Finland nyligen betalade reklamutrymme på bussarna i Helsingfors för en slogan som lyder. JUMALA OM TUSKIN OLEMASSA. VOIT SIIS NAUTTIA ELÄMÄSTÄ. (Gud finns knappast. Du kan alltså njuta av livet.) Märkligt nog väckte denna reklam stor uppståndelse. Den debatterades allmänt i medierna. (Nyhetstorkan under sommaren gör att vad som helst duger att fylla spalterna med. Michael Jacksons, en popstjärnas, död fick t.ex. enorm uppmärksamhet.) Många ansåg ateisternas reklam för sin sak vara opassande. Religionerna får gärna göra hur mycket reklam de vill men inte ateisterna, var budskapet.
Ytterligare inspiration fick jag av en utmärkt kolumn av teologen Patrik Hagman i VASABLADET 26.6. Han tar upp den syn på religionerna som Dawkins och andra ”kämpande” ateister gör sig till tolk för. Han hänvisar till filosofer och religionsvetare som menar att Dawkins i stort sett missat poängen med religionerna. Dawkins krossar en ”högubbe” (a strawman) som i stor utsträckning är en konstruktion av ateisterna själva. Den kritik dessa filosofer, och Hagman, anför går efter samma linjer som jag själv fördes in på när jag läste Dawkins THE GOD ILLUSION. Det inryck som växte sig allt starkare när jag läste boken var att Dawkins missat poängen. Han förstår inte vad världens många religioner handlar om, han förstår inte varför folk är religiösa och än mindre varför religionerna har en stor roll i historien och än i dag i många samhällen.
Hagman har inte alldeles fel när han skriver: ”Dagens ateister attackerar en kristendom som bara existerar i deras egna huvuden.” Men sedan gör han sig själv skyldig till samma misstag, dvs att dra alla ateister öven samma förenklade kam. Han påstår att ateisterna ser religionen som i stort sett roten till alla problem i världen. I själva verket är det bara en liten minoritet, historiskt okunniga, ”fundamentalistiska” ateister som har en så enfaldig åsikt. De flesta ateister är helt enkelt ointresserade av religion.
Hagman påpekar att ateisterna långt ifrån är eniga sinsemellan. Han menar att ”fundamentalistiska ateister” såsom Dawkins, enligt mer ”liberala och intellektuella” ateister ”på sikt misskrediterar ateismen som livshållning och intellektuellt projekt.” Det är förmodligen naturligt för en troende att tro att ateismen liknar religionerna genom att vara just ”en livshållning och ett intellektuellt projekt”. Men det är ett stort misstag. Det enda som är gemensamt för alla ateister är att de inte tror på några gudar. I övrigt kan de ha precis vilken inställning som helst till frågan om livets mening. Ateismen är inte, som det ofta felaktigt påstås, ett slags tro, utan avsaknad av tro på det slags övernaturliga väsen som går under benämningen gudar. En ateist kan mycket väl gilla kyrkan och dess verksamhet, följa dess traditioner etc.
DAWKINS STÖRSTA MISSTAG
Hans grundläggande misstag är att anföra rationella argument mot religionernas teser. Som naturvetenskapsman är han van att basera sig på logik och vetenskaplig testning. Hans underförstådda antagande är att religionerna strävar att ge en rationell världsbild ungenfär på samma sätt som vetenskapen. Men om man rationellt analyserar vilken religion som helst så blir resultatet att den är rent nonsens.
I alla religioner spelar musik, sång, dans, predikningar, heliga skrifter, upprepning, mässande, bilder, symboler en central roll, men aldrig rationella argument eller empiriska fakta. Vad visar detta? I vetenskapen sjunger man inte, inte heller mässar man eller har heliga skrifter. Detta visar att religionerna alltid vänder sig till människans känsloliv, aldrig till hennes förnuft. För vetenskapen gäller det omvända. Religionerna finns, kort sagt, för att de fyller många människors känslomässiga och sociala behov. (Samt givetvis för att de är ett utmärkt medel för att manipulera massorna. Egyptens pyramider skulle aldrig ha byggts utan religion.)
Den stora svagheten i Dawkins och många andra moderna ”kämpande” ateisters religionskritik är att de inte har något att erbjuda i stället. Dawkins bok innehåller massor av i och för sig helt korrekt kritik, men han erbjuder ”stenar i stället för bröd” för att uttrycka sig bibliskt. Han menar att vetenskapen för honom fyller behovet av mening och sammanhang. Men han är ett undantag. För den stora massan, dvs för 99% av världens folk är forskning abstrakt och främmande. Ateisterna rekommenderar att man skall njuta av livet. Också detta är ett slags fromt nonsens. Majoriteten av jordens folk har fullt jobb med att försöka överleva. Också i den industrialiserade världen jobbar folk i dag mer och hårdare än någonsin. På fritiden glor man mest på tv eller liknande. Det är inte många som har råd och tid att faktiskt njuta av livet. Men så har det i själva verket varit under alla tider.
Detta faktum är i själva verket en viktig orsak till att massorna vänt sig till religionerna för att få tröst. När livet är hårt, fyllt av arbete, fattigdom och umbäranden så är det naturligt att man griper efter löftet om ett evigt liv i paradiset som om ett halmstrå. Den fattige har aldrig haft någon glädje av detta livet. Därför är drömmen om ett liv efter döden, ett liv utan hårt arbete, utan stress, utan tvång och myndigheter, ett liv där man är älskad, respekterad och frisk från alla krämpor så lockande. De moderna ateisterna har ingenting annat att erbjuda än ”blod, svett och tårar” (för att citera Churchill). Att han nästan helt ignorerar detta centrala problem är Dawkins största misstag. Han vill inte ens erkänna att det existerar.
ALTERNATIV TILL RELIGIONERNA
En av de första som öppet förde fram en ateistiskt livsfilosofi var den franske filosofen Auguste Comte (död 1857). Han är pappa till den riktning inom filosofin som kallas positivism men han är också grundaren av sociologin. Han präglade också benämningen ”altruism” (En altruist är en person som av helt oegoistiska skäl, dvs utan att förvänta vare sig straff eller belöningar efter döden, arbetar för sina medmänniskor). Han ansåg sig ha goda skäl att tro att religionerna så småningom kommer att självdö när människan blir mer upplyst.
Det viktigaste för honom var inte att anföra argument mot religionerna. Det ansåg han vara onödigt eftersom de inte grundade sig på förnuftet och därför var förutbestämda att dö ut. Det viktigaste var att formulera en livsfilosofi som kunde ersätta religionerna. En stor del av sitt liv ägnade han sig åt just detta. Det centrala begreppet i hans livsfilosofi är utveckling. Han trodde att upplysning och vetenskap skulle omvandla människan och göra henne mer social och altruistisk. Felet med religionerna är att de är statiska, inte utvecklas, menade han.
Positivismen blev en av många orsaker till att religionernas betydelse i västvärlden kraftigt minskade. Här bör betonas att Comte trodde att utvecklingen i främsta hand skulle ta sig uttryck i en ”moralisk förbättring av människan”. I våra dagar har positivismen förlorat sin betydelse. Den har ersatts av en mycket mer materialistisk och mindre idealistisk tro på kapitalismen och på den heliga ekonomiska tillväxten. Kapitalismen passar i själva verket utmärkt ihop med kristendomen, vilket visas i USA, världens enda supermakt, men med en övervägande, troende kristen befolkning.
En viktigare orsak till att religionernas inflytande minskade var den socialistiska rörelse som startades av Karl Marx (död 1883). Socialismen hade verkligen ett budskap och en livsfilosofi. Den var ursprungligen starkt idealistisk och apellerade därför också till intellektuella och konstnärer. Men främst riktade den sig till de fattiga och förtryckta, till det som Marx med en svepande generalisering kallade proletariatet eller arbetarklassen. Socialismen hade en vision om ett jämlikt och rättvist samhälle där var och en bidrar efter sin förmåga och får det han eller hon behöver för att leva ett gott liv. Uppenbart är att socialismen tog många tankar från kristendomen. Jesus ömmade ju också för de fattiga och förtryckta. Men i stället för att fantisera om ett paradis i en tillvaro efter döden utmålade socialisterna ett framtida jordiskt paradis, dvs det kommunistiska samhället där allt ägs och förvaltas gemensamt och där alla konflikter och strider har upphört. Detta var en kraftfull och lockande vision för miljoner fattiga och förtryckta fram till sovjetimperiets sammanbrott. Socialismen erbjöd ett alternativ till religionernas utomvärldsliga eskatologi och samtidigt var den öppet religionskritiska. Slagordet var: ”Religionen är opium för folket”.
Socialismen är antirasistisk och antinationalistisk. Men alternativen till religionerna har ibland varit både rasistiska och nationalistiska. Nazismen utformades medvetet med framför allt katolicismen som modell. Den var uttryckligen antirationell (som religionerna) och riktade sig till känslan. Folket, rasen och nationen upphöjdes till en slags helig treenighet. Tron på den ariska rasens överlägsenhet var ingenting annat än just en religiös tro. Hitler dyrkades av miljoner som ett slags Tysklands frälsare.
Många har förundrat sig över att nazismen, en grym och brutal lära, kunde få starkt stöd just i Tyskland, Europas mest religiösa stat där både katolicismen och protestantismen i århundraden hade varit stark. Men å andra sidan kan man förundra sig över att en mycket brutal version av kommunism gick segrande fram i Ryssland där den ortodoxa katolicismen så länge haft en helt dominerande makt över själarna. Vad lär vi av detta? Jo att religionerna inte är något skydd mot makthunger, brutalitet och grymhet.
KOMMER RELIGIONERNA ATT DÖ UT?
August Comte förutspådde för drygt 150 år sedan att religionerna kommer att dö ut när mänskligheten blir mer upplyst. Karl Marx menade samma sak. Nietzsche hävdade i slutet av 1800-talet: ”Gud är död!” Ännu på 1960-talet var det vanligt bland intellektuella att anse att religionerna håller på att förlora sin makt över sinnena. Hur har det gått? Hade de många som under 1800-talet förutspådde religionernas undergång rätt eller fel?
Ingen av de stora religionerna har dött ut. Tvärtom, de har i dag fler anhängare än någonsin. I den meningen hade Comte et al. alldeles fel. Men om vi kunde uppväcka Comte och låta honom bekanta sig med situationen i dag skulle han knappast medge att han hade fel. Han skulle för det första peka på att det på hans tid fanns ytterst få som öppet var ateister. I dag kan de räknas i hundratals miljoner. Relativt sett har antalet ateister ökat enormt, medan antalet troende minskat kraftigt. Vidare skulle han påpeka att han förutspådde utvecklingen på mycket lång sikt. Det tar hundratals år innan religionerna dör ut. Han skulle påpeka att det tog hundratals år för religionerna att sprida sig. Vi talar om mycket långsamma processer.
Men framför allt skulle han betona att religionerna har förändrats. De har liksom hela samhället påverkats av upplysning, utveckling och utbildning. Religionerna accepterar i dag att kvinnor får utbildning och jobbar utanför hemmet, en del religioner accepterar t.o.m. kvinnliga präster, många accepterar preventivmedel. På Comtes tid var t.ex. skilsmässa, sex utom äktenskapet, abort och homosexualitet svåra synder. I dag tolereras sådant av mer liberala troende. Visserligen finns det fortfarande, skulle han säga, människor som tror på samma sätt som i början av 1800-talet, men de är en minoritet. Också i de flesta muslimska länder har en viss modernisering skett.
Comtes slutsats skulle alltså bli att han på det stora hela hade rätt. Jag håller med honom.
Den engelska biologen R. Dawkins är förmodligen den mest omdiskuterade och debattglada biologen i västvärlden under de senaste decennierna. Han blev känd genom sin teori om att vi i själva verket styrs av våra gener som drivs av en enda sak, dvs en strävan att föröka sig själva. Allt vårt beteende kan i sista hand återföras, dvs förklaras, utgående från de ”själviska generna” som i sin tur är en produkt av evolutionen.
Jag var från början rätt skeptisk till denna teori. Den försöker, enlig min bedömning, förklara alltför mycket utgående från alltför litet. Teorin är extremt reduktionistisk och jag är skeptisk till enkla reduktionistiska teorier. De är vanligen snarare visioner än verkliga förklaringar.
På älde dagar har Dawkins sökt en ny marknad för sin längan att vara i centrum av häftiga debatter. Han har satsat massor av tid och arbete på ett slags korståg mot religionerna. (Ordet korståg är förstås ironiskt om en ateist. Ett korståg är ju en kamp för att sprida den religion man tror på. Dawkins kämpar i stället mot alla religioner. Han för alltså egentligen ett antikorståg.) Hans bok THE GOD DELUSION är en sammanfattning av detta antikorståg. Jag studerade boken rätt grundligt under våren 2008 och skrev en lång artikel om den. Artikeln publicerades i Finsk Tidskrift och den finns på min blogg.(9.5 2008)
Anders Lundberg, rikssvensk professor emeritus, har läst såväl Dawkins bok som min rätt kritiska recension av boken. Han har i ett melj till mig framfört en rad kommentarer till min analys. Jag går här inte in på detaljer utan konstaterar bara att han anser min analys vara orättvis mot Dawkins och på några punkter direkt felaktig. Jag är tacksam för hans kommentarer och kritik och den inspirerar mig att en än gång fundera över Dawkins och hans kamp mot religionerna. Här försöker jag precisera min kritik mot Dawkins. Dessa funderingar har fått extra bränsle p.g.a. att Fritänkarna r.f. i Finland nyligen betalade reklamutrymme på bussarna i Helsingfors för en slogan som lyder. JUMALA OM TUSKIN OLEMASSA. VOIT SIIS NAUTTIA ELÄMÄSTÄ. (Gud finns knappast. Du kan alltså njuta av livet.) Märkligt nog väckte denna reklam stor uppståndelse. Den debatterades allmänt i medierna. (Nyhetstorkan under sommaren gör att vad som helst duger att fylla spalterna med. Michael Jacksons, en popstjärnas, död fick t.ex. enorm uppmärksamhet.) Många ansåg ateisternas reklam för sin sak vara opassande. Religionerna får gärna göra hur mycket reklam de vill men inte ateisterna, var budskapet.
Ytterligare inspiration fick jag av en utmärkt kolumn av teologen Patrik Hagman i VASABLADET 26.6. Han tar upp den syn på religionerna som Dawkins och andra ”kämpande” ateister gör sig till tolk för. Han hänvisar till filosofer och religionsvetare som menar att Dawkins i stort sett missat poängen med religionerna. Dawkins krossar en ”högubbe” (a strawman) som i stor utsträckning är en konstruktion av ateisterna själva. Den kritik dessa filosofer, och Hagman, anför går efter samma linjer som jag själv fördes in på när jag läste Dawkins THE GOD ILLUSION. Det inryck som växte sig allt starkare när jag läste boken var att Dawkins missat poängen. Han förstår inte vad världens många religioner handlar om, han förstår inte varför folk är religiösa och än mindre varför religionerna har en stor roll i historien och än i dag i många samhällen.
Hagman har inte alldeles fel när han skriver: ”Dagens ateister attackerar en kristendom som bara existerar i deras egna huvuden.” Men sedan gör han sig själv skyldig till samma misstag, dvs att dra alla ateister öven samma förenklade kam. Han påstår att ateisterna ser religionen som i stort sett roten till alla problem i världen. I själva verket är det bara en liten minoritet, historiskt okunniga, ”fundamentalistiska” ateister som har en så enfaldig åsikt. De flesta ateister är helt enkelt ointresserade av religion.
Hagman påpekar att ateisterna långt ifrån är eniga sinsemellan. Han menar att ”fundamentalistiska ateister” såsom Dawkins, enligt mer ”liberala och intellektuella” ateister ”på sikt misskrediterar ateismen som livshållning och intellektuellt projekt.” Det är förmodligen naturligt för en troende att tro att ateismen liknar religionerna genom att vara just ”en livshållning och ett intellektuellt projekt”. Men det är ett stort misstag. Det enda som är gemensamt för alla ateister är att de inte tror på några gudar. I övrigt kan de ha precis vilken inställning som helst till frågan om livets mening. Ateismen är inte, som det ofta felaktigt påstås, ett slags tro, utan avsaknad av tro på det slags övernaturliga väsen som går under benämningen gudar. En ateist kan mycket väl gilla kyrkan och dess verksamhet, följa dess traditioner etc.
DAWKINS STÖRSTA MISSTAG
Hans grundläggande misstag är att anföra rationella argument mot religionernas teser. Som naturvetenskapsman är han van att basera sig på logik och vetenskaplig testning. Hans underförstådda antagande är att religionerna strävar att ge en rationell världsbild ungenfär på samma sätt som vetenskapen. Men om man rationellt analyserar vilken religion som helst så blir resultatet att den är rent nonsens.
I alla religioner spelar musik, sång, dans, predikningar, heliga skrifter, upprepning, mässande, bilder, symboler en central roll, men aldrig rationella argument eller empiriska fakta. Vad visar detta? I vetenskapen sjunger man inte, inte heller mässar man eller har heliga skrifter. Detta visar att religionerna alltid vänder sig till människans känsloliv, aldrig till hennes förnuft. För vetenskapen gäller det omvända. Religionerna finns, kort sagt, för att de fyller många människors känslomässiga och sociala behov. (Samt givetvis för att de är ett utmärkt medel för att manipulera massorna. Egyptens pyramider skulle aldrig ha byggts utan religion.)
Den stora svagheten i Dawkins och många andra moderna ”kämpande” ateisters religionskritik är att de inte har något att erbjuda i stället. Dawkins bok innehåller massor av i och för sig helt korrekt kritik, men han erbjuder ”stenar i stället för bröd” för att uttrycka sig bibliskt. Han menar att vetenskapen för honom fyller behovet av mening och sammanhang. Men han är ett undantag. För den stora massan, dvs för 99% av världens folk är forskning abstrakt och främmande. Ateisterna rekommenderar att man skall njuta av livet. Också detta är ett slags fromt nonsens. Majoriteten av jordens folk har fullt jobb med att försöka överleva. Också i den industrialiserade världen jobbar folk i dag mer och hårdare än någonsin. På fritiden glor man mest på tv eller liknande. Det är inte många som har råd och tid att faktiskt njuta av livet. Men så har det i själva verket varit under alla tider.
Detta faktum är i själva verket en viktig orsak till att massorna vänt sig till religionerna för att få tröst. När livet är hårt, fyllt av arbete, fattigdom och umbäranden så är det naturligt att man griper efter löftet om ett evigt liv i paradiset som om ett halmstrå. Den fattige har aldrig haft någon glädje av detta livet. Därför är drömmen om ett liv efter döden, ett liv utan hårt arbete, utan stress, utan tvång och myndigheter, ett liv där man är älskad, respekterad och frisk från alla krämpor så lockande. De moderna ateisterna har ingenting annat att erbjuda än ”blod, svett och tårar” (för att citera Churchill). Att han nästan helt ignorerar detta centrala problem är Dawkins största misstag. Han vill inte ens erkänna att det existerar.
ALTERNATIV TILL RELIGIONERNA
En av de första som öppet förde fram en ateistiskt livsfilosofi var den franske filosofen Auguste Comte (död 1857). Han är pappa till den riktning inom filosofin som kallas positivism men han är också grundaren av sociologin. Han präglade också benämningen ”altruism” (En altruist är en person som av helt oegoistiska skäl, dvs utan att förvänta vare sig straff eller belöningar efter döden, arbetar för sina medmänniskor). Han ansåg sig ha goda skäl att tro att religionerna så småningom kommer att självdö när människan blir mer upplyst.
Det viktigaste för honom var inte att anföra argument mot religionerna. Det ansåg han vara onödigt eftersom de inte grundade sig på förnuftet och därför var förutbestämda att dö ut. Det viktigaste var att formulera en livsfilosofi som kunde ersätta religionerna. En stor del av sitt liv ägnade han sig åt just detta. Det centrala begreppet i hans livsfilosofi är utveckling. Han trodde att upplysning och vetenskap skulle omvandla människan och göra henne mer social och altruistisk. Felet med religionerna är att de är statiska, inte utvecklas, menade han.
Positivismen blev en av många orsaker till att religionernas betydelse i västvärlden kraftigt minskade. Här bör betonas att Comte trodde att utvecklingen i främsta hand skulle ta sig uttryck i en ”moralisk förbättring av människan”. I våra dagar har positivismen förlorat sin betydelse. Den har ersatts av en mycket mer materialistisk och mindre idealistisk tro på kapitalismen och på den heliga ekonomiska tillväxten. Kapitalismen passar i själva verket utmärkt ihop med kristendomen, vilket visas i USA, världens enda supermakt, men med en övervägande, troende kristen befolkning.
En viktigare orsak till att religionernas inflytande minskade var den socialistiska rörelse som startades av Karl Marx (död 1883). Socialismen hade verkligen ett budskap och en livsfilosofi. Den var ursprungligen starkt idealistisk och apellerade därför också till intellektuella och konstnärer. Men främst riktade den sig till de fattiga och förtryckta, till det som Marx med en svepande generalisering kallade proletariatet eller arbetarklassen. Socialismen hade en vision om ett jämlikt och rättvist samhälle där var och en bidrar efter sin förmåga och får det han eller hon behöver för att leva ett gott liv. Uppenbart är att socialismen tog många tankar från kristendomen. Jesus ömmade ju också för de fattiga och förtryckta. Men i stället för att fantisera om ett paradis i en tillvaro efter döden utmålade socialisterna ett framtida jordiskt paradis, dvs det kommunistiska samhället där allt ägs och förvaltas gemensamt och där alla konflikter och strider har upphört. Detta var en kraftfull och lockande vision för miljoner fattiga och förtryckta fram till sovjetimperiets sammanbrott. Socialismen erbjöd ett alternativ till religionernas utomvärldsliga eskatologi och samtidigt var den öppet religionskritiska. Slagordet var: ”Religionen är opium för folket”.
Socialismen är antirasistisk och antinationalistisk. Men alternativen till religionerna har ibland varit både rasistiska och nationalistiska. Nazismen utformades medvetet med framför allt katolicismen som modell. Den var uttryckligen antirationell (som religionerna) och riktade sig till känslan. Folket, rasen och nationen upphöjdes till en slags helig treenighet. Tron på den ariska rasens överlägsenhet var ingenting annat än just en religiös tro. Hitler dyrkades av miljoner som ett slags Tysklands frälsare.
Många har förundrat sig över att nazismen, en grym och brutal lära, kunde få starkt stöd just i Tyskland, Europas mest religiösa stat där både katolicismen och protestantismen i århundraden hade varit stark. Men å andra sidan kan man förundra sig över att en mycket brutal version av kommunism gick segrande fram i Ryssland där den ortodoxa katolicismen så länge haft en helt dominerande makt över själarna. Vad lär vi av detta? Jo att religionerna inte är något skydd mot makthunger, brutalitet och grymhet.
KOMMER RELIGIONERNA ATT DÖ UT?
August Comte förutspådde för drygt 150 år sedan att religionerna kommer att dö ut när mänskligheten blir mer upplyst. Karl Marx menade samma sak. Nietzsche hävdade i slutet av 1800-talet: ”Gud är död!” Ännu på 1960-talet var det vanligt bland intellektuella att anse att religionerna håller på att förlora sin makt över sinnena. Hur har det gått? Hade de många som under 1800-talet förutspådde religionernas undergång rätt eller fel?
Ingen av de stora religionerna har dött ut. Tvärtom, de har i dag fler anhängare än någonsin. I den meningen hade Comte et al. alldeles fel. Men om vi kunde uppväcka Comte och låta honom bekanta sig med situationen i dag skulle han knappast medge att han hade fel. Han skulle för det första peka på att det på hans tid fanns ytterst få som öppet var ateister. I dag kan de räknas i hundratals miljoner. Relativt sett har antalet ateister ökat enormt, medan antalet troende minskat kraftigt. Vidare skulle han påpeka att han förutspådde utvecklingen på mycket lång sikt. Det tar hundratals år innan religionerna dör ut. Han skulle påpeka att det tog hundratals år för religionerna att sprida sig. Vi talar om mycket långsamma processer.
Men framför allt skulle han betona att religionerna har förändrats. De har liksom hela samhället påverkats av upplysning, utveckling och utbildning. Religionerna accepterar i dag att kvinnor får utbildning och jobbar utanför hemmet, en del religioner accepterar t.o.m. kvinnliga präster, många accepterar preventivmedel. På Comtes tid var t.ex. skilsmässa, sex utom äktenskapet, abort och homosexualitet svåra synder. I dag tolereras sådant av mer liberala troende. Visserligen finns det fortfarande, skulle han säga, människor som tror på samma sätt som i början av 1800-talet, men de är en minoritet. Också i de flesta muslimska länder har en viss modernisering skett.
Comtes slutsats skulle alltså bli att han på det stora hela hade rätt. Jag håller med honom.
onsdag 1 juli 2009
YTTRANDEFRIHETEN BEGRÄNSAS ALLTMERA
Denna artikel publicerades den 13 juni 2009 i Vasabladet. Jag har tidigare behandlat censur i bloggarna 5 och 6 mars 2008.
YTTRANDEFRIHETEN ALLTMER HOTAD
Under president George W. Bushs tid som ”världssheriff” spelade frihet och demokrati en central roll i USA:s utrikespolitik. Han präglade bl.a. den mycket odiplomatiska, men träffande, termen skurkstat. Bush tvekade inte att kritisera regeringarna i stormakter som Kina och Ryssland och störtade som bekant två av de mest skurkaktiga regimerna med militärt våld.
President Obama har gått in för en helt annan linje. Hans slagord ”change” (förändring) gäller också inom utrikespolitiken. I stället för de hårda ordens retorik och militärt våld går han in för dialog. Han vill överbrygga klyftor och räcka ut en försonande hand. Denna politik applåderas i Europa men ses med misstänksamhet i USA.
Destovärre finns det inga tecken på att skurkstaterna, dvs de slutna samhällen där kritiker mördas eller kastas i fängelse, är villiga till en dialog på Obamas villkor. Sålunda tycks USA:s relationer till problemet Nordkorea bli lika dåliga, om inte sämre, än under Bushs åtta år som världens mäktigaste man. Inför de olympiska spelen i Kina senaste sommar trodde de politiskt blåögda att Kinas regering skulle tillåta större öppenhet. Det gick, som realisterna anade, tvärtom. Den kinesiska regeringen har skärpt greppet om sin jättebefolkning. Sålunda har regeringen totalt mörklagt vad som hände på Himmelska fridens torg för 20 år sedan.
I Ryssland har regeringen alltmer återgått till metoderna under sovjettiden. (Och vårt land håller, realistiskt nog, igen på att ”finlandiseras”). Ett stort antal journalister har mördats utan att polisen fått tag i förövarna. Medier och organisationer som kritiserar regeringen har i stort sett försvunnit. I de flesta muslimska länder är yttrandefriheten svag eller obefintlig och tendensen är snarare att regeringarnas och mullornas grepp hårdnar än mjuknar.
I västvärlden är alla i teorin för yttrandefrihet och öppenhet, men i praktiken minskar denna frihet också här, om än inte genom regeringarnas utan genom ”marknadens” åtgärder. Tidningspressen har alltid varit demokratins ryggrad. Destovärre håller denna ryggrad i dag på att allvarligt försvagas. Den har länge kroknat under den växande bördan av de elektroniska medierna och nu innebär den ekonomiska depressionen att ytterligare sten läggs på bördan.
Under internets barndom trodde teknofilerna att nätet skulle öka yttrandefriheten och skapa en öppnare politisk kultur. Så har det, som t.ex. de senaste valen inom EU visat, inte gått. Intresset och förståelsen av politik är mindre än någonsin. Kapitalismens traditionella utmanare, socialismen, är så gott som död. En viktig delorsak är att vänsterpressen i stort sett är utslagen av marknadsekonomin. Människan och samhället är inga maskiner och fungerar enligt sina egna lagar, som teknofilerna i allmänhet är saligen ovetande om.
I själva verket innebär internet ett allvarligt hot mot yttrandefriheten. Aldrig tidigare har makthavarna haft ett så effektivt instrument för att övervaka och kontrollera opinionerna. Förr var de beroende av en liten armé av censorer som satt och läste allt som publicerades. I dag har censorerna ersatts av outröttliga och omutliga maskiner, dvs av program som kan övervaka allt som kommer ut på nätet. I diktaturerna kan man lätt blokera kritiska sajter eller hindra sökning av icke önskad info. Yttrandefrihet får man aldrig gratis, utan endast genom ständig kamp.
Hans Rosing
Vetenskapsfilosof
Kommentar 1.7 2009.
Sedan artikeln publicerades har två uppmärksammade händelser ytterligare bekräftat min tes om att yttrandefriheten alltmer begränsas. Inför presidentvalet i Iran 12.6 hade man i västvärlden stora förhoppningar på att de konservativa mullornas makt i landet skulle minska och att landet skulle få en president som är öppnare, liberalare och mindre fientlig mot västvärlden. Kort sagt hoppades man på en större frihet och främst yttrandefrihet i landet. En stor majoritet av de unga iranierna stödde den liberala presidentkandidaten Mousavi. Vi vet i dag hur det gick. De konservativa vann och Iran kommer att fortsätta med sin västfientliga och demokatifientliga politik. Resultatet ledde till kravaller och upplopp, men de som väntade sig en upprepning av revolutionen 1979, nu dock med omvända förtecken, blev djupt besvikna. Demonstationerna slog ner med våld och alla försök till öppen nyhetsförmedling stoppades. Utländska journalister fick inte arbeta fritt, telefontrafiken censurerades, likaså infon på nätet. Självklart censurerades tidningarna.
För mig var detta ingen överraskning. Liksom de flesta i väst önskar jag en utveckling mot demokati i denna stora och viktiga muslimska stat. Men konservativa religiösa ledare, som anser sig utvalda att förverkliga Allahs vilja, är självklart motståndare till yttrandefrihet. I praktiken är Iran en teokrati och kommer, destovärre, att förbli det under överskådlig tid.
Den andra uppmärksammade händelsen gäller friheten i vårt eget land. Finland har aldrig varit någon föregångare när det gäller yttrandefrihet, snarare tvärtom. I dag har vi större frihet än någonsin tidigare, men det finns tecken på att många grupper tycker att friheten har gått för långt.
Nyligen köpte Ateistföreningen och Humanistförbundet, två religionskritiska grupper, reklamplats på bussarna i några storstäder för att föra fram sin åsikt att ”JUMALA TUSKIN ON OLEMASSA”. (Gud finns knappast). Åsikten torde knappast förvåna någon. Alla vet att det finns massor av folk i vårt land som har denna åsikt. Många som hör till kyrkan gör det inte för att de tror på Gud (kyrkans gud) utan därför att de vill upprätthålla en gammal tradition. Men reklamen väckte enorm uppståndelse och många krävde att den slopas, eller åtminstone ändras. I vårt land får man nog tänka att Gud inte finns men man får tydligen inte offentlig yttra denna tanke. Här finns en släktskap, föga förvånande, mellan de konservativa muslimska mullorna i Iran och de konservativa kristna kretsarna hos oss.
Det är uppenbart att det inte finns några gudar. Men detta får man tydligen inte meddela i offentliga medier. Varför är det så farligt? Självklart därför att det kan få folk att börja tänka självständigt, och sådant är alltid farligt för sådana som har makt, inte p.g.a. att de är valda och har kompetens, utan för att de anser sig vara utvalda av en absolut makt att genomdriva denna makts vilja.
YTTRANDEFRIHETEN ALLTMER HOTAD
Under president George W. Bushs tid som ”världssheriff” spelade frihet och demokrati en central roll i USA:s utrikespolitik. Han präglade bl.a. den mycket odiplomatiska, men träffande, termen skurkstat. Bush tvekade inte att kritisera regeringarna i stormakter som Kina och Ryssland och störtade som bekant två av de mest skurkaktiga regimerna med militärt våld.
President Obama har gått in för en helt annan linje. Hans slagord ”change” (förändring) gäller också inom utrikespolitiken. I stället för de hårda ordens retorik och militärt våld går han in för dialog. Han vill överbrygga klyftor och räcka ut en försonande hand. Denna politik applåderas i Europa men ses med misstänksamhet i USA.
Destovärre finns det inga tecken på att skurkstaterna, dvs de slutna samhällen där kritiker mördas eller kastas i fängelse, är villiga till en dialog på Obamas villkor. Sålunda tycks USA:s relationer till problemet Nordkorea bli lika dåliga, om inte sämre, än under Bushs åtta år som världens mäktigaste man. Inför de olympiska spelen i Kina senaste sommar trodde de politiskt blåögda att Kinas regering skulle tillåta större öppenhet. Det gick, som realisterna anade, tvärtom. Den kinesiska regeringen har skärpt greppet om sin jättebefolkning. Sålunda har regeringen totalt mörklagt vad som hände på Himmelska fridens torg för 20 år sedan.
I Ryssland har regeringen alltmer återgått till metoderna under sovjettiden. (Och vårt land håller, realistiskt nog, igen på att ”finlandiseras”). Ett stort antal journalister har mördats utan att polisen fått tag i förövarna. Medier och organisationer som kritiserar regeringen har i stort sett försvunnit. I de flesta muslimska länder är yttrandefriheten svag eller obefintlig och tendensen är snarare att regeringarnas och mullornas grepp hårdnar än mjuknar.
I västvärlden är alla i teorin för yttrandefrihet och öppenhet, men i praktiken minskar denna frihet också här, om än inte genom regeringarnas utan genom ”marknadens” åtgärder. Tidningspressen har alltid varit demokratins ryggrad. Destovärre håller denna ryggrad i dag på att allvarligt försvagas. Den har länge kroknat under den växande bördan av de elektroniska medierna och nu innebär den ekonomiska depressionen att ytterligare sten läggs på bördan.
Under internets barndom trodde teknofilerna att nätet skulle öka yttrandefriheten och skapa en öppnare politisk kultur. Så har det, som t.ex. de senaste valen inom EU visat, inte gått. Intresset och förståelsen av politik är mindre än någonsin. Kapitalismens traditionella utmanare, socialismen, är så gott som död. En viktig delorsak är att vänsterpressen i stort sett är utslagen av marknadsekonomin. Människan och samhället är inga maskiner och fungerar enligt sina egna lagar, som teknofilerna i allmänhet är saligen ovetande om.
I själva verket innebär internet ett allvarligt hot mot yttrandefriheten. Aldrig tidigare har makthavarna haft ett så effektivt instrument för att övervaka och kontrollera opinionerna. Förr var de beroende av en liten armé av censorer som satt och läste allt som publicerades. I dag har censorerna ersatts av outröttliga och omutliga maskiner, dvs av program som kan övervaka allt som kommer ut på nätet. I diktaturerna kan man lätt blokera kritiska sajter eller hindra sökning av icke önskad info. Yttrandefrihet får man aldrig gratis, utan endast genom ständig kamp.
Hans Rosing
Vetenskapsfilosof
Kommentar 1.7 2009.
Sedan artikeln publicerades har två uppmärksammade händelser ytterligare bekräftat min tes om att yttrandefriheten alltmer begränsas. Inför presidentvalet i Iran 12.6 hade man i västvärlden stora förhoppningar på att de konservativa mullornas makt i landet skulle minska och att landet skulle få en president som är öppnare, liberalare och mindre fientlig mot västvärlden. Kort sagt hoppades man på en större frihet och främst yttrandefrihet i landet. En stor majoritet av de unga iranierna stödde den liberala presidentkandidaten Mousavi. Vi vet i dag hur det gick. De konservativa vann och Iran kommer att fortsätta med sin västfientliga och demokatifientliga politik. Resultatet ledde till kravaller och upplopp, men de som väntade sig en upprepning av revolutionen 1979, nu dock med omvända förtecken, blev djupt besvikna. Demonstationerna slog ner med våld och alla försök till öppen nyhetsförmedling stoppades. Utländska journalister fick inte arbeta fritt, telefontrafiken censurerades, likaså infon på nätet. Självklart censurerades tidningarna.
För mig var detta ingen överraskning. Liksom de flesta i väst önskar jag en utveckling mot demokati i denna stora och viktiga muslimska stat. Men konservativa religiösa ledare, som anser sig utvalda att förverkliga Allahs vilja, är självklart motståndare till yttrandefrihet. I praktiken är Iran en teokrati och kommer, destovärre, att förbli det under överskådlig tid.
Den andra uppmärksammade händelsen gäller friheten i vårt eget land. Finland har aldrig varit någon föregångare när det gäller yttrandefrihet, snarare tvärtom. I dag har vi större frihet än någonsin tidigare, men det finns tecken på att många grupper tycker att friheten har gått för långt.
Nyligen köpte Ateistföreningen och Humanistförbundet, två religionskritiska grupper, reklamplats på bussarna i några storstäder för att föra fram sin åsikt att ”JUMALA TUSKIN ON OLEMASSA”. (Gud finns knappast). Åsikten torde knappast förvåna någon. Alla vet att det finns massor av folk i vårt land som har denna åsikt. Många som hör till kyrkan gör det inte för att de tror på Gud (kyrkans gud) utan därför att de vill upprätthålla en gammal tradition. Men reklamen väckte enorm uppståndelse och många krävde att den slopas, eller åtminstone ändras. I vårt land får man nog tänka att Gud inte finns men man får tydligen inte offentlig yttra denna tanke. Här finns en släktskap, föga förvånande, mellan de konservativa muslimska mullorna i Iran och de konservativa kristna kretsarna hos oss.
Det är uppenbart att det inte finns några gudar. Men detta får man tydligen inte meddela i offentliga medier. Varför är det så farligt? Självklart därför att det kan få folk att börja tänka självständigt, och sådant är alltid farligt för sådana som har makt, inte p.g.a. att de är valda och har kompetens, utan för att de anser sig vara utvalda av en absolut makt att genomdriva denna makts vilja.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)