VAD ÄR JAG? KAPITEL 7.

Tidigare kapitel i denna serie har ingått på mina bloggar 21,23,26/9 och 13,18, 26/10.

VAD ÄR JAG? KAPITEL 7.

MEDVETANDET KAN KOPPLAS BORT

Jag har genomgått tre stora kirurgiska ingrepp, två höft- och en hjärtoperation. Under två av dessa var jag hela tiden nedsövd. Jag var inte medveten om någonting, alltså medvetslös. När jag vaknade kom jag inte ihåg någonting av operationen. Ändå fungerade min kropp och mitt nervsystem normalt. Det var endast medvetandet som var bortkopplat. Därmed var också min förmåga att känna bortkopplad. Kan man då säga att också mitt jag var bortkopplat? Jag var förstås samma person, samma människa, samma individ – men var jag samma jag under operationen? I varje fall var jag inte ett jag i betydelsen en tänkande, kännande människa med fri vilja och ansvar för mina handlingar.
Under den första operationen, som innebar att jag fick en protes i ena höften, väcktes jag till till min förvåning till medvetande av narkosläkaren mitt under operationen. Jag hörde vad han sa, kunde tala själv, kunde tänka men kände ingen smärta. Jag befann mig i ett slags dåsigt tillstånd. Jag kände att kirurgen hackade i höftbenet och när han sydde ihop såret kände jag hur nålen gick igenom skinnet. Jag började gradvis återfå förmågan att känna smärta innan såret var ihopsytt. Jag var alltså fullt medveten om vad som skedde och varför.
Under hjärtoperationen var jag självklart helt bedövad. När jag vaknade efter operationen kände jag ingenting i kroppen, men jag kunde tänka och se vad som hände runt mig. Detta kommer jag ihåg. Men vad som sedan följde har jag inget som helst minne av. Jag drabbades av något slags sinnesförvirring och var tydligen rätt besvärlig under några dagar. Jag visste inte var jag var och inte heller vem jag var. Jag hade tankar och känslor och var alltså vid medvetande, men jag var inte mitt normala jag. Vem var jag då? Var jag ett annat jag? Jag var definitivt inte ansvarig för vad jag tänkte och gjorde.
Först tre dagar senare började mitt medvetande och min jagupplevelse fungera normalt. Men jag fick ett lindrigt återfall i förvirring, som jag har rätt klara minnen av. När jag vaknade på natten visste jag varken var jag var eller vem jag var. Men jag blev inte orolig eftersom jag hade en känsla av att det nog kommer att klarna. Jag steg upp ur sängen och tittade på de andra patienterna som snarkade i sina sänger. Först hade jag en helt förvirrad känsla av att jag befann mig i en betongbunker tillsammans med sovande krigare. Småningom började det klarna för mig och jag återfick min jagupplevelse.

Medvetandet kan ”kopplas bort” medan alla andra funktioner i kroppen fortsätter som förut. Det verkar som om medvetandet i viss mån vore fristående från de andra funktionerna. Det tycks finnas en neurologisk grund för detta. I föregående kapitel citerade jag neurologen Logothetis. Enligt honom har den senaste forskningen visat att infoflödet till cortex är rätt svagt medan flödet från cortex till subcortikala delar av nervsystemet är massivt. Cortex arbetar så att säga semisjälvständigt. Detta tolkar jag som evidens för att medvetandet i hög grad är en självständig funktion med en mycket stor plasticitet.

DRÖMMEDVETANDE
Att medvetandet kan anta olika ”tillstånd” vet vi alla. I drömlös sömn är det av allt döma helt bortkopplat. Det sover. Men när vi drömmer är det aktivt men ologiskt och den normala jagupplevelsen är förändrad. Meditation är ett sätt att viljemässigt ändra sitt medvetandetillstånd. Så sker också genom vissa droger. Också förälskelse ger upphov till att världen upplevs annorlunda. Kärlek är ett slags drog, men vanligen en lyckodrog. Svår depression kan också ses som ett ändrat medvetandetillstånd. Sinnessjukdom innebär uppenbart att man upplever världen på ett annorlunda sätt. Alla dessa tillstånd visar på medvetandets plasticitet.
Medvetandet har ibland kallats ”det inre ljuset”. Det liknar ljus genom att det gör vår omgivning, våra tankar och känslor synliga för jaget. Det liknar ljus också genom att det kan släckas. Det kan släckas genom narkos, genom ett hårt slag i huvudet, men normalt släcks det flera gånger varje dygn, nämligen när vi sover drömlös sömn. Som man kan vänta är cortex ganska inaktiv vid drömlös sömn. Däremot är medvetandet inte släckt när vi sover drömsömn, s.k. REM-sömn. När vi drömmer rör sig ögonen. (REM kommer av rapid eye movement = snabba ögonrörelser). Genom EEG kan man visa på hög elektrisk aktivitet i många områden i hjärnan vid REM-sömn. Denna är i själva verket ett annat medvetandetillstånd, ett tillstånd med helvilda, omöjliga och ologiska upplevelser. Under drömsömn existerar inte heller den normala jagupplevelsen och den normala förmågan att resonera logiskt.
Det finns många teorier som försöker förklara varför vi drömmer men ingen har kunnat bevisas. Ett intressant faktum, som väl alla har upplevt, är att musklerna är paralyserade när man drömmer. De enda muskler som är i funktion är de som styr just ögonrörelserna. Det finns förstås en funktionell förklaring. Låt oss säga att jag drömmer att jag jagas av ett monster. Om jag hade normal kontroll över musklerna skulle jag kanske rusa iväg i sömnen och slå mig fördärvad. Evolutionen har skapat drömsömnen, men den har samtidigt sett till att vi inte har medveten kontroll över musklerna när vi drömmer.
Att människor går i sömnen, talar i sömnen, vänder på sig i sömnen är rätt vanligt. Men såvitt jag vet sker detta inte när vi drömmer, utan under drömlös sömn. Då är musklerna tydligen inte paralyserade. (Jag kan ha fel på denna punkt. Är det någon läsare som vet hur det förhåller sig?)

Drömmedvetandet är sålunda, i motsats till det vakna medvetandet, frikopplat från kroppens motoriska system. Det är än mer självständigt än vakenmedvetandet. Drömmen är sålunda en i allra högsta grad rent privat värld. En värld utan kontakt med den verkliga världen. Drömmedvetandet är tydligen skapat för att uttryckligen inte ha normal kontroll över kroppen och kontakt med den verkliga världen. Varför har evolutionen skapat något så egendomligt? Vi skall då veta att alla däggdjur visar tydliga tecken på att de drömmer. Samma REM och EEG som hos människan kan påvisas. Drömsömn är ett gåtfullt tillstånd. Någon biologisk funktion har den troligen eftersom den förekommer så allmänt bland de högrestående djuren. Men vilken? Det kan forskarna än så länge bara spekulera om.

En typ av drömmar, som fastnat i mitt minne, är flygdrömmar. Jag har upplevt att jag genom viljestyrka kunnat lyfta från marken och flyta fram några meter över marken. Efteråt har jag kommit ihåg den underbara känsla jag haft när jag i drömmen insett att det omöjliga ändå är möjligt. I drömmarna är vi fria från naturlagarna. Vi lever i en värld som helt och hållet är skapad av oss själva (vårt undermedvetna, hjärnan?) för oss själva. Men självklart kan också vår mer eller mindre undanträngda rädsla bli en skrämmande ingrediens i drömmarna. Själv har jag starkt obehag för små slutna rum. Jag är rädd att bli instängd. Följaktligen är det just detta som händer i mina värsta mardrömar. Jag blir inlåst, fångad i något litet rum, ofta under jorden utan hopp om att någonsin komma ut. En känsla av djup förtvivlan smyger sig på mig. Märkligt nog har jag lärt mig att under sömnen känna igen att ett sådant skräckscenario håller på att uppstå. Jag kan då, fast jag sover, besluta mig för att vakna. Detta tyder på att jaget kan ha något slags kontroll också när vi drömmer.
Vem är det som skapar våra drömmar? Vem hittar på våra mardrömmar och gör att vi har dessa ångestladdade upplevelser? Sigmund Freud blev en celebritet i början av 1900-talet när han hävdade att drömmar skapas av vårt undermedvetna. Samhällets moral hindrar oss att förverkliga våra drifter, framför allt libidon, sexdriften, men också hat och aggressioner. Dessa drifter undanträngs omedvetet. Men de kommer till uttryck i våra drömmar i symbolisk form. Om en man drömmer om tunnlar, gångar, kullar etc så är det hans undertryckta sexdrigt som kommer till uttryck. Detsamma gäller för kvinnor som drömmer om torn, stolpar och annat som ”står”. Själv har jag alltid varit skeptisk till Feuds, som jag menar, fantasifulla hypoteser. Att postulera ett undermedvetet vid sidan av medvetandet är att göra något som är komplicerat än mer komplicerat. Jag anser att Freud var inne på fel spår. Hans hypotes förklarar ingenting och betraktas i dag allmänt som föråldrad.
Betydligt mer klarläggande är hypotesen att det är hjärnan som skapar drömmarna. Den kombinerar minnesfragment av olika slag till godtyckliga och ologiska mönster. Under drömlös sömn sover jaget. Men också under REM-sömn sover det i den meningen att det är så att säga en passiv åskådare. Det har inte normal kontroll. Jaget kan tänka rationellt, logiskt, förnuftigt, men det kan inte hjärnan. Därför är drömmarna också ologiska och oförnuftiga.
Men hjärnan består av en mängd centra med olika funktioner. Vilka centra skapar drömmarna och hur förhåller sig dessa till de centra som är aktiva vid normalt medvetande? Det är tillsvidare okänt.
Drömmarna skapas säkerligen i hjärnbarken, cortex, och många områden är tydligen aktiva eftersom vi har olika slags upplevelser. Själv tycker jag att jag mest har syn- och känsloupplevelser. De flesta har ibland drömmar med rent sexuellt innehåll. Själv har jag ibland drömt om förspel med någon sexig kvinna, ibland t.o.m. flera, men jag har aldrig drömt att jag haft regelrätt samlag. (Tyvärr! Man är väl inte otrogen om man har ett drömt samlag?)
På Freuds tid kände man stor skam om man drömde om sex, men i dagens översexualiserade samhälle ses sexdrömmar som normala.
Ibland kan man drömma och vara medveten om att man drömmer. Sådana upplevelser brukar kallas ”lucid dreams”, genomskinliga drömmar. Man är i drömmen medveten om att man drömmer. Det normala jaget är ”vaket” fastän hjärnan producerar drömmar. .Detta tycks för övrigt vara en förmåga som kan övas upp. Men jag har också upplevt att jag varit medveten om att jag drömt och att jag vaknat. Sedan har jag vaknat en gång till! Dvs det första uppvaknandet var en dröm. (Det finns som de flesta vet en filosofisk hypotes som säger att hela livet är en dröm. En viss sanning ligger det väl i detta. Men det är en annan fråga.)
På morgonnatten har jag ibland genomskinliga drömmar. Jag drömmer, men vet att jag drömmer, och kan därför medvetet göra sådant som jag aldrig skulle göra som vaken. Jag kan t.ex. drömma att jag råkar fälla en dyrbar vas i golvet så den går i tusen bitar. Först blir jag förfärad men inser sedan att jag drömmer. Då roar jag mig med att t.ex. krossa allt jag får tag i. Jag slår med avsikt sönder saker, väl medveten om att jag drömmer, dvs att sakerna inte finns på riktigt. Märkligt!

VARFÖR FINNS MEDVETANDET?
Vad händer i kroppen när medvetandets ljus släcks? Svaret ger oss fingervisningar om varför medvetandet finns, vilka funktioner det har.
Vi dör inte. Kroppen kan leva utan att vi är medvetna. Alla livsviktiga funktioner i kroppen är oberoende av medvetandet. Detta visar igen på medvetandets semiautonomitet. Andningen fortsätter. Märkväl att jag inte skriver: Vi fortsätter att andas. Det är inte vi som kontrollerar andningen. Det är inte vi som andas, det är kroppen. Lika litet kontrollerar vi hjärtat och blodets kretslopp. Matsmältningen fortsätter liksom leverns och njurarnas viktiga funktioner. Kroppens temperatur hålls automatiskt vid ca 37 gader. Alla reflexer fungerar. Går vi till det som brukar kallas livets byggstenar, dvs cellerna, så fortsätter deras beteende som förut. Celldelningen t.ex. står förstås fullkomligt utanför viljans kontroll.
De flesta livsformer har säkerligen inget medvetande. Allt som vi vet tyder på att medvetandet förutsätter ett komplext neuralt system. Sådana finner vi hos däggdjuren. Det är rimligt att anta att alla däggdjur har någon grad av medvetande. Men varför? Varför har högrestående djur medvetande?
Descartes ansåg att djuren saknar medvetande. En hund kan inte känna smärta. Att den ylar om man slår den beror inte på att det gör ont utan är rent reflexmässiga reaktioner. Han använde ordet ”automat”om djuren. I vår tid kan vi använda ordet ”robot”, som kom i bruk på 1930-talet, för att uttrycka att något fungerar utan att ha något slags medvetande. I dag finns det rätt avancerade robotar, men såvitt jag vet, tror ingen att de har ens ett rudimentärt medvetande. Men inte heller tror någon att hundar bara är robotar. Varför har evolutionen inte gjort oss till robotar? Vad är medvetandet egentligen bra för? Kunde vi inte klara oss bättre utan att kunna känna smärta och glädje?
Svaret är, enligt min teori, att robotar klarar sig mycket dåligt om ingen hela tiden programmerar om dem för de nya utmaningar de möter. Man kan programmera en robot för en viss uppgift, t.ex. för att spela schack på mästarnivå. Men denna robot är helt hjälplös för alla andra uppgifter. Varje djur vet hur det skall skaffa sig energi, föda. Roboten, som är en mästare i schack, är sämre än det dummaste djur när det gäller att skaffa sig energi. Den ”dör” om ingen ”matar” den. Men den är mer hjälplös än ett dibarn därför att den inte ens vet att den är hungrig. Här invänder någon att man kan programmera schackroboten att koppla sig till närmaste eluttag när dess batterinivå sjunker under ett visst läge. Man kan programmera den att skrika: ”Jag är hungrig”. Men vad gör roboten om det inte finns något uttag i närheten, om ingen reagerar på dess skrik? Man kan programmera den att gå till andra rum, gå till andra hus för att söka eluttag. Men detta är redan en mycket stor beställning. Roboten måste innehålla massvis med program enbart för att ”hålla sig vid liv”. Problemet är att alla tänkbara situationer måste inprogrammeras på förhand därför att roboten dels saknar känslor, dvs motivation, och dels saknar förmåga att lära sig av erfarenheten.
Evolutionen har använt en mycket smartare metod än att förse organismerna med program för alla upptänkliga situationer. Den har gjort det möjligt för djuren att så att säga omprogrammera sig själv i nya situationer. Den har skapat en känsla som vi kallar hunger. Ju lägre blodsockernivån blir desto starkare blir känslan. Det är en obehaglig känsla. Till slut tar den överhanden över allt annat. Djuret drivs att äta nästan vad som helst. Hungern är en ospecifik drivkraft. Den programmerar oss inte för ett enda givet beteende, utan för sökande. Sökandet i sin tur påverkas av sinnena (upplevelser) av minnet och erfarenhet. Dessutom kommer ett slags logik in i bilden. Ett hungrigt djur ger sig inte på ett större djur, men ju starkare hungern är desto större risker tar djuret. Det kan t.ex. äta upp sina egna ungar.
För att få en robot att bete sig lika klokt som ett djur måste vi förse den med ospecifika känslor av dels obehag och dels lust. När energinivån är låg måste känslan av obehag öka. Vidare måste vi förse roboten med upplevelser så den kan se det som är viktigt för den i omgivningen. Den måste kunna lära av erfarenheten bedöma risker på basen av erfarenhet. Den bör också kunna känna smak och lukter för att dels finna mat och dels kunna avgöra om maten är lämplig för den. För att få roboten att göra allt detta måste vi ge den en hjärna och ett nervsystem som i princip fungerar på samma sätt som människans. Hjärnan måste t.ex. ha samma stora plasticitet som djurens hjärnor.
En dator har ett perfekt minne. Den glömmer aldrig någonting. Djur däremot glömmer snabbt. Ett perfekt minne är i själva verket inte bara onödigt, utan skadligt. (Det finns människor som tycks ha ett perfekt minne för vissa typer av data. Men de är snarare handikappade än överlägsna.) Det är bra att glömma sådant som vi inte behöver. Det är vidare bra att glömma t.ex. svår sjukdom, sorg, ångest, skam, onda gärningar etc. Vi fungerar bättre om vi glömmer det mesta av vad vi upplever. Vi bör alltså hitta på ett sätt att få vår robot att glömma allt onödigt.
Roboten är förstås ett rent tankeexperiment. Men vad skulle hända om man kunde bygga en sådan? Själv menar jag att roboten inte längre skulle vara en robot. Den skulle vara ett slags av människan skapat ”halvdjur”. Den skulle, enligt min mening, ha något slags medvetande. Men varför halvdjur? Därför att ett nödvändigt kännetecken på ett djur, ja på en levande organism överhuvudtaget är att det kan reproducera sig. Vi måste alltså skapa en fortplantningsdrift hos roboten. Vidare borde vi väl se till att alla avkomma inte är kloner, identiskt likadana som ”föräldern”. Vi bör skapa något slags variation likt den genetiska variationen hos allt levande. Självklart måste den också kunna kommunicera, dvs ha ett språk.
När roboten har allt detta kommer den säkert att tala om sig själv som ”jag”. Den kommer att påstå att den både känner och tänker, alltså att den är medveten. Dessutom kommer den att kräva mänskliga rättigheter, rösträtt osv. Och det finns ingen grund för oss att neka. Men, som sagt, detta är ett rent tankeexperiment.
Evolutionen har gjort allt detta och mycket mer, inte på en art, utan på miljarder arter. Alla livsformer som finns i dag är produkter av en process, som är helt ofattbar i sin mångsidighet, en process som pågått över hela planeten, på jorden, i jorden, i haven, i luften under 3 000 miljoner år eller mer. Vi är en bland de minst tio miljoner arter som just nu fyller varje nisch på planeten. Mot den bakrunden är det lättare att förstå att sådana egenskaper som känslor, tankar och medvetanden har uppstått.

MEDVETANDET ÄR ETT EMERGENT KONTROLLSYSTEM
Exemplet med roboten visar, tycker jag, glasklart varför medvetanden existerar i den levande naturen. De är en produkt av evolutionens ofattbart många försök och misstag. Vi kan inte vara säkra på när de första rudimentära medvetandena uppstod, men det förefaller klart att åtminstone alla däggdjur har någon grad av medvetande. Vidare är det tydligt att medvetandet fungerar som ett övergripande kontrollsystem i det komplicerade biologiska system som vi kallar ett djur.
Jag betonar att evolutionen under årmiljonernas lopp har skapat allt flere och allt mer komplexa system. Nya system har byggts upp på redan etablerade. Vårt nervsystem tycks bestå av en mängd delar som utvecklats under olika perioder. Vi har mycket primitiva subsystem såsom massvis av ganska rigida reflexer. Men t.o.m. dessa kan, som t.ex. experimenten med nematoder och havssniglar visar, modifieras genom vad vi kallar inlärning. Vi har en mängd mer flexibla subsystem såsom allt som har att göra med att söka mat, äta, smälta, ta upp socker, vitaminer, mineraler etc. Vi har subsystem som reglerar fortplantningen. Och vi har subsystem som sköter sinnesorganen. För att systemen skall gagna individen måste de integreras med varandra. Det betyder att de neurologiskt måste kopplas till varandra. Det måste finnas hierarkier i systemen så att individen alltid reagerar optimalt i en given situation. Under brunsttiden t.ex. är det systemet för fortplantning som styr övriga system. Under andra perioder är detta däremot helt underordnat andra system.
I en hierarki måste det finnas en ledare. Annars uppstår kaos. Högst i hierarkin av olika system står, menar jag, medvetandet.
Min grundläggande hypotes är att det under evolutionens förlopp har uppstått helt nya slag av egenskaper. Den tekniska termen är ”emergera”. (Emerge = uppstå, dyka upp). Jag gissar att den allra första emergenta egenskapen (när det gäller medetandet) var en primitiv förmåga att känna smärta. Att denna förmåga har ett stort överlevnadsvärde vet vi. Djur som inte kan känna smärta dör fort. En människa som inte kan känna smärta kan t.ex. falla och bryta revbenen utan att märka att han/hon har en livshotande skada. Smärta är något djuret med alla medel vill undvika. Den är därför ett mycket kraftfullt kontrollsystem.
Men om olust kan uppstå så är steget till lust inte stort. De är två sidor av samma sak. Smärta kan ibland t.o.m. kännas lustbetonad. Ett djur som kan känna lust och olust har redan ett rätt komplext kontrollsystem. Det strävar att undvika olust och att uppnå lust. Men förmågan att känna är värdelös om den inte förenas med förmåga att lära sig och med minne. Djur lär sig och minns vad som ger olust och undviker det och tvärtom. Lust och olust tycks vara de fundamentala biologiska drivkrafterna. I det avseendet är människan helt och hållet ett djur. Vår enorma konsumtion av godis, kryddad mat, olika njutningsmedel som alkohol, tobak och droger och allt som berör sexuell njutning är grundade i vår mest primitiva djuriska natur. Men vi har utvecklat också mer komplexa njutningar såsom musik, konst, litteratur, religion och vetenskap. Varje kultur har utvecklat metoder för att undvika smärta. I dagens samhälle finns mängder av mediciner, terapier för att lindra smärta och vi har skapat massor av normer och lagar som skall göra livet tryggare.
När vi kombinerar system för lust och olust med system för inlärning (och glömska!) så får vi ett slags primitiv intelligens. Förstås krävs det också en förmåga att ”klassificera och associera”. Den är säkert inte medveten hos t.ex. hundar, men en sådan förmåga måste finnas för att djuret skall känna igen något och förbinda det med lust eller olust. Det som varken väcker lust eller olust är ointressant för hunden.
Dess medvetande fungerar teoretiskt på följande sätt. Djuret är i en situation där det genetiskt är betinga att göra x. Några gånger tidigare när det gjort x upplevde det stor olust. Därför undviker det att göra x denna gång. Självklart tänker djur inte i språkliga termer, men det finns en grundläggande logik i deras handlande. Hos människan har denna logik genom språket utvecklats till en hög nivå. Vi kan tänka och planera för att öka lust och minska olust.
Djuret styrs av känsla, minne, sinnesobservationer och ett slags associationslogik. Allt detta bildar en helhet, ett rudimentärt medvetande, som de facto är ett övergripande kontrollsystem för djurets beteende.
DINOSAURIER OCH DÄGGDJUR
Alla har vi sett bilder av dinosaurier, stora monster med namn som tyrannosaurus, diplodockus, ankylosaurus osv. Det fanns också små dinosaurier, som anses vara förfäder till nutidens fåglar. (Dinosaurierna dog aldrig ut helt och hållet. Våra dagars fåglar är alltså långt utvecklade dinosaurier.) De stora monstren hade pyttesmå hjärnor. De kan därför förliknas vid robotar. De hade mycket beränsad inlärningsförmåga och stereotypa beteenden. Ändå var de jordens herrar i tiotals miljoner år. De var sålunda ett av evolutionens många framgångsrika experiment. I den stenhårda kampen om tillvaron utvecklade de vassa tänder och klor, horn och tjockt hudpansar, enorm storlek, snabbhet och andra rent fysiologiska egenskaper.
Vid samma tid fanns det också små lurviga djur som fysiskt sett var helt försvarslösa. De kunde inte tävla med dinosaurierna genom tänder, klor, storlek, pansar etc. Men de hade en trumf, ett bättre nervsystem, en större hjärna. De var intelligentare än de enormt starka ödlorna. Intelligens betyder att man kan anpassa sig till olika situationer och förhållanden. De stora dinosaurierna dog ut. Varför? Det finns olika teorier som vi inte här behöver fastna vid. Men, vad som än orsakade massdöden, så överlevde de små intelligentare däggdjuren. Och de överlevde därför att de hade bättre förmåga att anpassa sig till olika miljöer. De utvecklades småningom till de nya herrarna på jorden. De erövrade alla kontinenter och fyllde upp alla nischer från ekvatorns heta djungler till polernas isvidder och kalla vatten. (Någon vill kanske hävda att bakterierna är jordens verkliga herrar. De faller dock utanför därför att de helt saknar intelligens.)
Genom intelligensen kom en ny ytterst kraftfull egenskap med i kampen om tillvaron. Alla däggdjur har, ur biologisk synvinkel, en betydande intelligens. För en grupp av djur blev det stora trumfkortet just intelligensen och bland dem uppstod en art för vilken intelligensen blev den viktigaste fördelen i kampen om tillvaron. Den naturliga selektionen arbetade därför med att ständigt förbättra denna egenskap. Detta betydde att hjärnan hos detta djur snabbt växte så att den i förhållande till kroppsvikten blev större än hos något annat djur. Och det som växte mest var cortex den del som specialiserades för problemlösning, dvs för intelligens. Vi hade sålunda en kombination av känslor och tankeförmåga, och vad är det annat än medvetande?
Det ligger i intelligensens natur att den kan användas för ytterst varierande ändamål. Den gjorde det möjligt att utveckla allt effektivare kommunikation (språk), att uppfinna verktyg, vapen, men också t.ex. musikinstrument. Det gjorde det möjligt för människan att, som den enda av de hundratals miljoner arter som existerat, tämja elden, få kontroll över den och göra den till sin tjänare. Därmed har vi redan kommit långt utöver den rent biologiska evolutionen. Vi är inne i den kultuella evolutionen, en evolution som delvis följer andra lagar än den biologiska.

VAR FINNS MEDVETANDET?
Att medetandet på något sätt har sin grund i hjärnan är bortom allt tvivel. Spiritister och andra som tror att medvetandet, själen, anden, astralkroppen eller vad man vill kalla det kan existera oberoende av hjärnan saknar helt stöd i kända fakta. Däremot är det ännu okänt hur medvetandet hänger ihop med processerna i hjärnan. Jag behandlade hjärnan i korthet i kapitel . Kan vi då säga att medvetandet finns i hjärnan, kanske t.o.m. i någon bestämd del av hjärnan? Vi har sett att claustrum föreslagits.
För någon tid sedan, när jag rensade fisk, råkade jag klippa mig i vänstra pekfingret. Jag klippte bort en avsevärd del av skinnet. Flera dagar efteråt värkte det i fingret. Jag kände alltså smärta i fingret. Smärtan är en känsla och känslorna finns i medvetandet. Om medvetandet finns i hjärnan borde jag alltså känna smärta i hjärnan. Hur kan det då komma sig att jag kände smärta i fingret? Som vi alla vet kan vi känna smärta i alla kroppsdelar, men aldrig i hjärnan. I hjärnan finns inga nerver som har att göra med smärta. Därför kan man t.ex. skära i hjärnan utan att patienten känner någonting. Operationer i hjärnan görs ofta på patienter som är vid fullt medvetande.
Detta bevisar att medvetandet inte finns i hjärnan. Men var finns det då? Att jag känner smärta i fingret betyder självklart inte att mitt medvetande finns i fingret. Vi kan i stället fråga var vi upplever medvetandet. Var känner vi, inte bara smärta och njutning, utan lycka, ångest etc. Var upplever vi våra tankar och fantasier?
Det är uppenbart något lurt med dessa frågor. När det gäller ting är det korrekt att fråga var de är, men medvetandet är inte ett ting. Det har mera karaktären av en process. Men det är inte heller en process i samma mening som t.ex. en kemisk process. Det liknar då mera t.ex. en rättsprocess. Denna pågår i ett visst rum men man kan inte peka på den och säga där är rättsprocessen. Processen är en komplex kulturell handling som pågår under en viss tid och i vilken många deltar.
Medvetandet existerar i tiden men inte i rummet i samma mening som t.ex. hjärnan existerar. Vi kan peka på hjärnan, men vi kan inte peka på sorgen, beslutsamheten, orgasmen, svartsjukan, språkkunskapen etc.Jag hävdar därför att medvetandet är som man säger sui generis. Det är en typ av företeelse som inte är ett ting, men inte heller en process i fysikalisk mening. Jag menar således att evolutionen genom att skapa medvetanden har skapat något fundamentalt nytt i naturen. Min tanke är att evolutionen format och omformat materia till allt mer komplexa strukturer och processer. Under detta arbete har den råkat uppfinna medvetandet.
Vi bör dock komma ihåg att det tog den blinda och opportunistiska evolutionen ofattbart länge att komma fram till denna märkliga egenskap. Vi får räkna med att det tog långt över 3 000 miljoner år.
Var finns alltså mitt medvetandet? Det finns där jag finns, där min kropp finns. Mera precist än så kan man inte svara. Min kropps gränser är mitt medvetandes gränser. Men i en mening är medvetandet gränslöst. I medvetandet kan vi färdas genom tid och rum. Visserligen rör vi oss då i en värld som vårt medvetande självt skapat, men denna värld kan vara en relativt god avbild av någon aspekt av den verkliga världen. I Kalle Anka-serierna färdas ankorna runt i tiden med Uppfinnarjockes tidsmaskiner. I den verkliga världen är detta omöjligt därför att det förflutna inte längre existerar. Det har existerat, men upphör när nu förvandlas till då. Men vi kan rekonstruera det förflutna genom de kvarlevor som finns i dag. Därför kan vi i medvetandet förflytta oss till vikingarnas gästabud, romarnas krig eller till Platons föreläsningar. Medvetandet är det mest fantastiska som finns! Det kan t.o.m. problematisera sig självt till den grad att det inte tror på sig självt.

JAGET OCH MEDVETANDET
När jag lägger mig att sova på kvällen händer det rätt ofta att olika tankar dyker upp i mitt medvetande. Bekymmer, något som retat mig, planer, funderingar kring medvetandet osv kommer och försvinner och håller mig vaken. För att undvika detta virrvarr av tankar har jag sedan många år koncentrerart mitt medvetande till ett enda ämne som är lagom tråkigt. En tid byggde jag t.ex. hus i min fantasi. (Jag har byggt hus i verkligheten så jag vet hur det går till). Jag gjorde fantasin så dealjerad som möjligt. Byggplatsen, grunden, virket, planen, källaren etc etc allt planerade jag. Om andra tankar dök upp så koncentrerade jag mig på mitt byggande. Det slog aldrig fel. Det var såpass tråkigt att jag somnade. Nästa kväll fortsatte jag byggandet. Fortfarande kan jag återkomma till detta fantasihus och lägga till någon detalj och somna.
Vad är det egentligen som jag gör? Jag koncentrerar mitt medvetande till en enda fråga. Medvetandet kan alltså koncentreras och riktas. Filosoferna använder termen ”intentional”. Medvetandet är intentionalt. Alla utnyttjar vi ständigt denna egenskap. Jag gör det t.ex. när jag tänker på jaget. Jag gör det när jag läser en intressant bok. Vi gör det när vi tittar på en spännande film. Och på arbetsplatsen är man vanligen tvungen att koncentrera sig på en snävt begränsad uppgift.
Medvetandet är som en strålkastare. (Igen en liknelse!) Vi kan rikta det åt olika håll och så att säga belysa olika saker.
Jag har tidigare hävdat att medvetandet är ett kontrollsystem för kroppen. Men nu tycks jag hävda att medvetandet i sin tur kan kontrolleras av något annat, av det som är huvudproblemet i alla mina bloggar om jaget, dvs just jaget. Det är helt uppenbart att jag i betydande grad kan kontrollera mitt medvetande. Jag gör det dagligen. Jag ser inga skäl till att inte du skulle kunna göra detsamma. Det är dessutom en förmåga som kan tränas upp.
Medvetandet är ett kontrollsystem för kroppen, men jaget är i sin tur ett kontrollsystem för medvetandet.
Men är jaget och medvetandet inte samma sak? Att jag i betydande grad kan styra mitt medvetande betyder att jag är något mer än enbart mitt medvetande. Men vad är detta ”mer”. Vad är jag sist och slutligen.

VAD ÄR JAG? KAPITEL 6

KAPITEL 6. ÄR VILJAN FRI?

Var Adolf Hitler ansvarig för sina handlingar? Som alla människor formades han av arvsanlag och miljö. Han valde varken sina anlag eller att födas i Österrike etc. Allt som han upplevde formade hans tro, åsikter och värderingar, inklusive hans judehat. Givet omständigheterna kunde han lika litet undvika att bli antisemit som han kunde undvika att födas eller att dö. Hans liv var determinerat av naturlagarna från vaggan till självmordet i bunkern i Berlin. Han kunde inte ha handlat annorlunda. Var han ansvarig?
Denna världsbild är strängt deterministisk. Den har haft många anhängare, och tycks fortfarande finna proselyter. Åke Daun verkar höra till dem. I stället för Hitler använder han ett mindre dramatiskt exempel, nämligen Laila Freivalds som var utrikesminister i Sverige vid tsunamikatastrofen i december 2004. Hon utsattes för hård kritik för att ha reagerat allför långsamt. Kunde hon ha handlat annorlunda? Daun skriver: ”I vår del av världen tror få att händelser på jorden är Guds vilja. Tillämpar vi ett naturvetenskapligt synsätt blir emellertid världsbilden inte så värst mycket annorlunda. I varje fall stannar ”Guds lilla barnaskara” kvar i händerna på omständigheternas planlösa spel. Leila Freivalds styrde inte sina handlingar, lika litet som någon annan.” (s. 260) I slutet av samma kapitel skriver han: ”Varje handling, varje yttrande, varje känsla är resultatet av en nödvändig anpassning.”
Daun får stöd av ingen mindre auktoritet än Daniel Dennett, den förmodligen mest kända nulevande medvetandefilosofen. År 2003 gav Dennett ut en bok Freedom Evolves (Allen Lane) där han vältaligt och detaljerat argumenterar för en kompromisslös determinism. Men han sällar sig till den skara filosofer som menar att determinism och fri vilja inte utesluter varandra. Att alla våra handlingar och tankar bestäms av omständigheterna hindrar oss inte att handla fritt! Att handla fritt betyder nämligen bara att man handlar i enlighet med sin karaktär. Givet att omständigheterna har gjort mig till den jag är så determinerar de mitt handlande. Men eftersom mitt handlande ändå utgår från mig själv så är det fritt. Adolf Hitler kunde inte ha handlat annorlunda, givet omständigheterna, men eftersom han handlade i enlighet med sin karaktär så handlade han fritt. Alltså var han, enligt Dennett, både determinerad och fri. Tycker du att resonemanget är övertygande? Knappast. Det gör inte jag heller. Såvitt jag förstår innebär detta att begreppet fri vilja töms på allt sakinnehåll. Vi kan både äta kakan och ha den kvar. Vi är både determinerade och fria.
Själv upplever jag försöken att förena determinism och frihet som sofisteri och hårklyveri av den högre skolan. Likt antropologen Melvin Konner, som recenserade boken i Nature 1.10 -03, tycker jag inte att Dennetts resonemang är övertygande. De är lika litet övertygande som alla hans föregångares resonemang, inklusive den franska 1800-talsmatematikern Laplace som menade att hela universums utveckling från början till slut är fullständigt determinerad av naturlagarna.
Albert Einstein, som av medierna gjordes till en vetenskaplig halvgud, är ytterligare en auktoritet som var bergfast övertygad om att universum är deterministiskt in i minsta elektron. Hans aforism ”Der Herrgott würfelt nicht” (Gud kastar inte tärning) har blivit ett bevingat uttryck. Han ansåg in i det sista att kvantteorin var bristfällig eftersom den innebär att materien ytterst fungerar enligt statistiska, inte deterministiska lagar. Hela universum är, enligt kvantfysiken, ytterst baserat på en grund av obestämdhet. Men de flesta vet inte att han gick längre än sina deterministiska meningsfränder. Det är inte bara den fria viljan som är en illusion. All förändring är en illusion. Universum är egentligen en oföränderlig fyrdimensionell struktur. (Filosofen Karl Popper, som själv var indeterminist, försökte övertyga Einstein om att determinismen är felaktiv. Han jämförde Einstein med den antika grekiska filosofen Parmenides, som måste betraktas som den mest radikala determinist som existerat.)
Einstein betonade vid många tillfällen att han inte tror på någon fri vilja. Strax efter sin femtioårsdag yttrade han vid en intervju: ”Jag är determinist. Jag tror inte på den fria viljan. Judarna tror på den fria viljan. De tror att människor formar sina egna liv. Jag förkastar den doktrinen.” Vid ett annat tillfälle sade han: ”Människor är inte fria i sitt tänkande, sina känslor eller handlingar, utan är kausalt beroende, på samma sätt som stjärnorna i sina banor.” Ingen är egentligen ansvarig för någonting. ”Jag vet att en mördare rent filosofiskt inte bär ansvar för sitt brott,” sade han vi ett annat tillfälle, men tillade, ”men jag skulle föredra att inte dricka te med honom.” (Citaten är hämtade ur kapitel sjutton ”Einsteins gud” i Walter Isaacssons förträffliga Einstein-biografi, som kommit på svenska, på Albert Bonniers förlag, detta år.)
DETERMINISMEN ÄR EN METAFYSIK
Låt oss återvända till Hitler. Einstein hatade Hitler. Detta hat blev till en avsky för hela det tyska folket, som i hans ögon var ansvarigt för det andra världskriget och holocaust. Men hur går ansvaret ihop med att Hitler och alla andra tyskar inte kunde ha handlat annorlunda? Att göra dem ansvariga är lika meningslöst som att göra en bil ansvarig för att den inte vill starta.
Enligt determinismen kan ingen mördare handla annorlunda. Men inte heller kan polisen handla annorlunda än att försöka få fast mördaren. Domstolen har heller inget val. Den är determinerad att straffa. Åke Daun är determinerad att tro på determinismen. Jag är å andra sidan av omständigheterna programmerad att vara skeptisk. Den som tror på determinismen är så att säga fångad i en fälla. Han måste t.ex.tro att de argument som jag nedan anför mot determinismen är fullständigt värdelösa. Jag är nämligen som ett slags robot. Programmerad att lägga fram just dessa argument. Läsaren är i sin tur programmerad att antingen förkasta eller anta dem. Förnuft, logik, valfrihet är endast tomma begrepp. Allt som vi tänker, känner och väljer är determinerat in i minsta detalj av naturlagarna ända från universums begynnelse.
Jag är inte determinist. Jag tycker att determinismen är en tråkig och trist lära. Dessutom tror jag att den är lika obegriplig som tron på en allsmäktig gud. Det betyder att jag tror på förnuftet, på logik och på argument och bevis. Om jag inte gjorde det skulle jag upphöra att skriva och tänka. (Till detta svarar deterministen förstås att det skulle jag inte alls därför att jag är programmerad att göra just det jag gör.)
Jag hävdar att det finns klara bevis mot determinismen. Det viktigaste beviset är att det inte finns några starka bevis för determinismen. Den har mera karaktären av en religion. I själva verket har den sina rötter i religionen. Alla de forskare som grundade den moderna vetenskapen på 1600-talet var troende kristna. De trodde att allt i sista hand styrs av Gud, att allt som sker är uttryck för Guds vilja. Därför var det lätt för dem att tänka sig att Gud styr genom naturlagar som han skapat. Småningom urvattnades gudsbegreppet, men naturlagarna blev kvar. Tron på dem blev för många lika viktig och orubblig som tidigare tron på Gud.
Determinismen tilltalar många människors känsla, ger ett slags trygghet i en kaotisk tillvaro. För många är det trösterikt att tänka sig att de själva inte är ansvariga för sina liv. Allt det svåra och onda blir lättare att bära om man tror att det inte finns några alternativ. För Einstein hade determinismen en sublim skönhet. Hela universum är en i grunden gåtfull struktur som kan uttryckas i vacker matematik. För honom var det viktigare att en matematisk teori var vacker än att den stämde med fakta. På detta sätt blev determinismen inte en vetenskaplig hypotes utan en metafysik, en rent filosofisk lära om universums innersta natur. Eller rent ut sagt en tro, en religion.

MOTBEVIS MOT DETERMINISMEN
Det finns ett mycket enkelt motbevis. Om determinismen är riktig så är det möjligt att förutsäga framtiden. Vi vet alla att det är omöjligt att förutsäga framtiden. Alltså är determinismen felaktig.
Tänk t.ex. på vädret. Enormt mycket forskning har satts ner på att finna metoder att förutsäga vädret. Ändå slår prognoserna alltid mer eller mindre fel. Till detta svarar deterministen att det beror på att vi har för litet data, känner naturlagarna bara på ett ungenfär, att vi har för liten räknekapacitet etc. Han hävdar bestämt att om vi hade alla nödvändiga data, kände alla naturlagar och hade oändlig räknekapacitet så skulle vi exakt kunna förutsäga t.ex. vilken temperatur det är här på julaftonen 2020 kl 12.00. Han medger dock att vi inte har något av detta och att vi heller aldrig kommer att få det. Därmed har han medgett att determinismen i praktiken är felaktig.
Egentligen har jag därmed uppnått mitt mål. Vi är säkert alla överens om att vi aldrig i praktiken kommer att kunna förutsäga framtiden, annat än i specialfall och för korta tidsperioder. (Astronomin är möjligen ett sådant specialfall. Men här kommer kaosteorin in i bilden. Det är t.o.m. möjligt att vårt solsystem är ett kaotiskt system. I så fall betyder det att vi inte ens med säkerhet kan beräkna alla kroppars banor för hur lång tid framåt som helst. Och då skall man veta att kaosteorin i själva verket är en deterministisk teori.)
Determinismen ställer oss inför ett svårgripbart problem, nämligen oändlighetens problem. Alla mätningar är behäftade med en viss felmarginal. Vi kan mäta längd med en viss noggrannhet. Noggrannheten kan ökas genom exaktare instrument. Det existerar dock inte något sådant som absolut noggrannhet. Eftersom inga utgångsdata kan vara absolut exakta så kan ingen förutsägelse, ens i princip, vara det.
Men det finns tunga bevis för att determinismen också i teorin är felaktig. Och det är fysiken, den ”hårdaste” och mest matematiska av alla vetenskaper, som ger oss beviset. Kvantfysiken skapades i slutet av 1920-talet och har sedan dess regerat utan konkurrens när det gäller materiens minsta beståndsdelar. Den säger otvetydigt att universum ytterst vilar på en grund av obestämdhet. Det är inte bara så att vi aldrig i praktiken kan få exakta data. Det är teoretiskt omöjligt. Om vi t.ex. mäter en partikels läge med fullständig exakthet så blir dess rörelse samtidigt fullkomligt obestämd. Vi kan inte ens i teorin få de exakta data som forna tiders determinister fantiserade om. De existerar helt enkelt inte. Laplaces vision är fysikaliskt omöjlig.
Många determinister menar att osäkerheten försvinner när det gäller större kroppar som molekyler och allt som består av molekyler. Osäkerhet råder, menar de, endast på den subatomära nivån. I makrovärlden råder determinism. Detta stämmer dock inte eftersom subatomära partiklar kan påverka på makroplanet. (Ett känt exempel är det tankeexperiment som kallas Schrödingers katt). Radioaktivt sönderfall är t.ex. slumpmässigt och det påverkar onekligen makroprocesser. Om man låter en process utlösas av om en radioaktiv atom sönderfaller eller inte så blir den oreducerbart slumpmässig.
Missförstå mig inte. Determinismen är nyttig och användbar som tankemodell i forskningen. Den uppmanar forskaren att alltid söka orsakerna till en process. Men forskaren bör vara medveten om att somliga processer kan vara slumpmässiga, eller mer eller mindre spontana. För att inte tala om att de kan vara styrda av en fri vilja. Determinismen som metafysik, som övergripande världsbild, eller t.o.m. religion, är däremot steril.
Slutsats: Fysiken sätter inga gränser för den fria viljan.

ETT AVGÖRANDE BEVIS FÖR DEN FRIA VILJAN
Antag att en determinist förutsäger att jag kommer att sitta vid min dator i morgon kl 11. När jag får reda på förutsägelsen kan jag välja att inte sitta vid datorn kl 11. Därmed har jag motbevisat förutsägelsen och bevisat att jag har fri vilja.
Nu skyndar sig deterministen förstås att svara att jag inte bör få reda på förutsägelsen. Men det försvaret är ogiltigt. I sin beräkning bör han också beakta som ett utgångsfaktum att jag känner till förutsägelsen. Om allt är determinerat så kan det inte ha någon betydelse att jag känner till förutsägelsen. Han bör kunna förutsäga huruvida jag sitter vid datorn eller inte oberoende av om jag känner till förutsägelsen eller inte. Men det är nödvändigvis så att jag, när jag känner till förutsägelsen, kan jag handla i strid med den. Jag hävdar att det rent av är en logisk omöjlighet för deterministen att göra en förutsägelse som jag inte kan välja att inte uppfylla. Självklart under förutsättning att det gäller något som jag kan bestämma över såsom om jag sitter vid datorn eller inte. Alltså har jag fri vilja. Q.E.D.
Deterministen anser förstås att mitt val är determinerat liksom hans val. Men det är en tro som aldrig kan bevisas. All testning stöder min ståndpunkt. Alltså är det förnuftigt att godta den.

FINNS DET EN NEUROLOGISK GRUND FÖR DEN FRIA VILJAN?
När jag studerade psykologi i slutet av 1960-talet fick jag, i enlighet med den då dominerande tankemodellen, veta att nervsystemet fungerar deterministiskt. Det fungerar enligt stimulus-respons-modellen. En mer utvecklad variant var input-processing-output-modellen. Denna modell går tillbaka till Descartes teori om reflexer. Hans reflexologi. Han menade att djurens reaktioner alltid är av typen reflex. En viss stimulus ger via bestämda nervbanor en bestämd respons. Denna modell gjordes mera realistisk genom att man införde ett mellanstadium som innebär behandling av infon. Men man antog fortfarande att behandlingen startades av någon stimulus. Hjärnans roll antogs vara att ta emot info från sinnena, att analysera denna och att sedan reagera genom att starta något visst beteende. Någon roll för fri vilja fanns inte i denna modell.
Jag har länge ansett att dessa modeller är grova förenklingar, men har inte haft fakta att basera detta på. När jag läste om forskningen om nematoden C. elegans (som jag i korthet nämnt tidigare), fick jag en aha-upplevelse. Jag fick en aning om hur den neurala grunden för den fria viljan kan fungera. Biologen Piali Sengupta påpekar i Nature 1.11 -07 det som vi alla vet, dvs att djurens beteende är sannolikt, inte deterministiskt, och frågar: ”Hur går det till när neurala kretsar omvandlar en deterministisk stimulus till en sannolik reaktion?”
Denna omvandling har studerats i detalj när det gäller nematodens reaktion på lukter. Neuroner som reagerar på lukter är kopplade till andra som i sin tur reglerar musklerna och därmed maskens rörelser. Man skulle vänta sig att en speciell lukt ger ett speciellt beteende, men så enkelt är det inte. Det finns två slag av neuroner som styr muskelrörelserna. Det till synes märkliga är att de motverkar varandra. När den ena ökar muskelrörelserna minskar den andra. Slutresultatet är att, som man säger på fackjagong, ”utfallet är stokastiskt”. Maskens rör sig slumpmässigt hit och dit. Detta verkar meningslöst, men evolutionen skapar inga funktioner som inte har överlevnadsvärde. (Närmare bestämt skapar evolutionen massvis av sådana, men alla som inte ökar chanserna att överleva elimineras med tiden. De som blir kvar gör det därför att de fyller någon viktig funktion).
Jag citerar Sengupta på engelska: ”The reason is that a circuit that generates probabilistic behaviour leaves itself open to further modulation.” Denna typ av neural krets är öppen, ger utrymme för ett slags primitive fri vilja. Eftersom den är kopplad till andra kretsar så kan den påverkas av dessa. Vi har här igen exempel på den neurala plasticitet som blivit allt tydligare genom den senaste forskningen.
Varför har stokastiska neurala nätverk större överlevnadsvärde än deterministiska stimulus-respons kretsar? Därför att naturen är osäker, föränderlig omöjlig att förutsäga med annat än sannolikhet. Evolutionen har alltså anpassat också primitiva organismer till den osäkerhet som är kännetecknande för vår värld. Eftersom evolutionen själv är en produkt av naturen så innebär detta att naturen själv har tagit ställning för indeterminismen. Evolutionen är klokare än Einstein!
(Den troende deterministen invänder här att bakom sannolikheten ligger deterministiska kausalkedjor. Han hävdar att exakt samma stimulus, i exakt samma situation, ger exakt samma beteende. Detta är lika omöjligt att vare sig bevisa eller motbevisa som att en allsmäktig gud styr allt som sker. Därmed är det, som jag ser det, en meningslös ståndpunkt. Har ingenting med vetenskapens försök att förklara världen att göra. Det är ren metafysik. Verkligheten är det kaos som vi upplever, kan väga och mäta, inte det ideala universum som vissa matematiker, inkluderande Platon och Einstein drömde om.)
För den som är kunnig i neurologi är det ingen nyhet att neurala kretsar innehåller neuroner med motsatt verkan. Man talar om excitatoriska och inhibitoriska neuroner. I själva verket är dessa en av evolutionens mest framgångsrika innovationer, en innovation som fått en allt större roll i evolutionen av däggdjuren. Jag gissar att de bl.a. spelar en viktig roll i förmågan att tänka logiskt.
En ännu större aha-upplevelse fick jag av Logothetis ovan nämnda artikel om fMRI. Jag citerar på originalspråket eftersom det är så briljant uttryckt: ”In fact, we now know that the traditional cortical input-elaboration-output scheme, commonly presented as an instatiation of the tripartite perception-cognition-action model, is probably a misleading oversimplification.” Han fortsätter med följande spännande konstaterande: “Research shows that the subcortical input to cortex is weak; the feedback is massiv, the local connectivity reveals strong excitatory and inhibitory recurrence, and the output reflects changes in the balance between excitation and inhibition, rather than simple feedforward integration of subcortical inputs.” (872)
Och vad betyder detta i klarspråk? Det betyder att vi har fri vilja. Så tolkar i varje fall jag det. Det betyder mer konkret att cortex funktion inte i främsta hand är att reagera på intryck från omgivningen (subcortical input). I stället är dess funktion att behandla information oberoende av den omedelbara omgivningen. Dess funktion är att, som vi säger i dagligt tal, analysera, tänka, planera, fantisera, förutspå och, just det, att välja handlingsalternativ. Cortex utövar sedan omfattande kontroll, ”the feedback is massiv”, över subcotikala kretsar. Egentligen är detta självklart. Vi vet att vi tänker, fantiserar, är mest kreativa, räknar är mest logiska när vi störs så litet som möjligt av det som kallas ”subcortical input”, dvs i sista hand sinnesintryck.
Ett bra exempel är det jag nu gör. Jag är visserligen medveten om min omgivning men endast på ett vagt och diffust sätt. Däremot är jag helt koncentrerad på att tänka ytterst abstrakta tankar. Det betyder mycket hög aktivitet i en mängd områden i cortex som har att göra med minne, språk, logik, association och fantasi. Själv upplever jag detta som att jag får idéer, vänder och vrider på dem, undersöker deras konsekenser, granskar deras logik, testar deras hållbarhet, söker motargument, söker motargument mot motargumenten. Sedan skriver jag ner resultaten på min maskin. Det betyder en massiv feedback till de muskler som kontrollerar min kropp och framför allt mina fingrar. Att skriva snabbt på maskin, samtidigt som man tänker, kräver stor neural aktivitet.
Jag har tidigare jämfört jaget med kaptenen på ett fartyg. Den liknelsen är belysande också nu. Under normala förhållanden är det besättningen under ledningen av styrmännen som sköter rutinerna. Man stör inte kaptenen med rutinärenden. ”The subcortical input is weak”. Kaptenens uppgift är att planera, göra beräkningar, beakta eventuella problem som kan dyka upp, ha kontakt med rederiet osv. Hans jobb handlar om att göra viktiga val. Han måste t.ex. välja rutter utgående från sin kunskap. Då måste han beakta t.ex. kostnader, väderleken, strömmar, pirater och mycket annat. Han är den ombord som har mest makt men också mest ansvar. Därmed är han också den som har den största valfriheten. Om något går riktigt illa så är ansvaret hans. Han är den som ger order ombord.

Jaget är kaptenen ombord på kroppens skuta.

EVOLUTIONEN SOM VÄRLDSFÖRNUFT
Determinismen är oförenlig med den fria viljan. Men ett val som styrs av slumpen kan inte heller kallas fritt. Finns det då något mellan determinism och slump? Av erfarenhet och genom forskning vet vi att det finns både deterministiska orsakskedjor och slumpmässiga processer. (Hurudan världen är ”innerst inne” är en meningslös fråga.)
Man brukar säga att evolutionen styrs av slumpen. T.ex. de s.k. kreationisterna brukar argumentera emot evolutionen med argumentet att komplicerade organ, ögat t.ex., omöjligen kan uppstå av en slump. De har alldeles rätt. Komplicerade organ kan inte uppstå av en slump. Men lika litet kan de uppstå genom deterministiska lagar.
Hur skall vi då förklara att evolutionen, en naturlig ”blind” process, som varken är fullständigt deterministisk eller slumpmässig, kan skapa miljontals enormt komplicerade arter och ekosystem? Hur skall vi förklara att arterna är underbart väl anpassade till sina livsmiljöer? Hur skall vi förklara att denna anpassning och diversifiering ständigt pågår och kommer att fortsätt i hundratals miljoner år? Det är inte underligt att människor i alla kulturer har trott att det finns ett förnuft som styr allt detta.
På sätt och vis har de haft rätt. Det finns faktiskt ett förnuft som styr. Och detta är varken deterministiskt eller slumpmässigt, det är både och. Evolutionen är ett slags naturligt, omedvetet, opersonligt förnuft som uppstår när kausalkedjor och slump förenas i en högre enhet. Om den filosofiskt bevandrade här associerar till Hegels Världsande så är det inte helt fel. Men Hegel intresserade sig blott för den historiska utvecklingen. Världsanden (der Weltgeist) var för honom ett slags övergripande, opersonligt förnuft som genom ett slags logik styr den historiska utvecklingen. Enskilda individer är världsandens ”verktyg”. De förverkligar världsandens inneboende logik.
Jag anser att Hegel var en uppblåst pratmakare som vältrade sig i en till obegriplighet invecklad terminologi. Men det hindrar inte att det finns ett frö av insikt hos honom. Detta frö är värt att noggrannt begrunda.
Evolutionen är, menar jag, den opersonliga världsande som emergerar när fysikens och kemins lagar samverkar med slumpens lagar. Den ”kraft” som därvid uppstår är något mer än enbart summan av sina delar. Den innebär i Hegels termer en syntes på en högre nivå. Den innebär ett slags ”biologiskt världsförnuft”. Föreningen av naturlagarna och slumpen leder till ett slags kreativ kraft som t.o.m. kan arbeta mot fysikens lagar, åtminstone lokalt. Jag tänker då t.ex. på termodynamikens andra lag som säger att oordningen i universum alltid ökar, eller mera konkret att komplexa system inte kan uppstå av sig själva ur enkla system. (Detta sker visserligen också när det gäller helt ”död” materia. Komplexa grundämnen byggs t.ex. upp inne i stjärnorna och komplexa molekyler i gasmolnen i rymden. Den totala entropin i universum minskar dock, om vi får tro termodynamiken.)
Evolutionen är alltså, som jag ser det, en emergent kraft, ett slags biologiskt förnuft, som har förmåga att gradvis skapa allt mer komplexa system ur mycket enkel materia. Mycket förenklat är slumpens roll att skapa variation medan naturlagarnas roll är att gallra bort alla ”dåliga” kombinationer. Det är detta emergenta, biologiska världsförnuft som skapat den fanastiska rikedomen av livsformer och ekosystem som hittills ”befolkat” jorden under 3000 miljoner år (eller mer) och därvid frambringat tusentals miljoner arter. De flesta har dött ut och ersatts av nya, vanligen mer komplicerade och specialiserade. Ingen vet hur många arter det finns i dag. Uppskattningar på upp till 100 miljoner har gjorts. 99% av dem är småkryp. I en handfull jord t.ex. finns tusentals mikroskopiska arter.
Evolutionen är förstås ingen person, ingen gud, den har inget medvetande. Har den då en vilja eller en plan? Den ”vill” fylla varje nisch med väl anpassade organismer. Dess ”plan” är att varje vrå av jorden, luften, haven skall fyllas av liv. Men självklart har evolutionen ingen fri vilja. Men till dess mest fantastiska skapelser hör varelser som har känslor, minnen, ett slags vilja, intelligens. Och högst står självklart vi människor som har allt detta plus självmedvetande, förnuft och – just det – fri vilja.
Alla de ovan nämnda egenskaperna, känslor, minnen etc är, enligt min teori, emergenta. Känslor t.ex. är något mer än summan av kemiska processer, intelligens är mer än elimpulser i neuroner, förnuft är mer än mekaniska processer och fri vilja är mer än summan av allt detta.

HAR DEN FRIA VILJAN UPPSTÅTT GENOM EVOLUTION?
Varför har vi fri vilja? Är det evolutionen som gett oss den? Nej, evolutionen skapar bara anpassning till rådande förhållanden. Den är skoningslöst opportunistisk. Den saknar fullständigt moral.
Det är vi själva som gett oss fri vilja. Den är en skapelse av människan. Närmare bestämt av kulturen. Evolutionen har gett oss intelligens. Men i det avseendet är vi inte unika. Det finns massor av djur med någon grad av förmåga att lära sig, dra slutsatser (omedvetet förstås), förutsäga framtiden. Vissa djur tycks t.o.m. ha förmåga att luras och ljuga. Vi är speciella bara i det avseendet att vår intelligens är långt överlägsen alla andra djurs. Den har varit vårt enda trumfkort i den stenhårda kampen för att överleva. För våra förfäder har det bara funnits två möjligheter: bli intelligentare eller dö ut. De allra flesta arter av hominider blev inte tillräckligt intelligenta. De dog alltså ut. Tiotals arter av samma typ som vi, varelser som gick på bakbenen, har dukat under i den grymma kampen. Den hominidart, som senast dött ut, verkar vara de s.k. hobbitmänniskorna. (Benämningen kommer förstås från Tolkiens berömda epos Sagan om ringen. Hjältarna i eposet är ett småväxt folk kallat hobbiter.) Det vetenskapliga namnet är Homo floresiensis. De dog troligen ut för omkring 10 000 år sen. Neandertalmänniskorna dog ut för drygt 30 000 år sedan. Vår egen art, Homo sapiens, var den enda som var tillräckligt intelligent för att klara sig. Vi har funnits i mellan 100 000 och 150 000 år, och är på väg att bli en kraft, starkare än den opportunistiska evolutionen.
Hög intelligens är en mycket speciell egenskap. Den gör det möjligt att skapa sådant som är totalt nytt, såsom kultur inklusive moral och teknologi. Det märkliga är att människan genom sin intelligens har skapat kulturer med en moral som ofta går emot naturen. Ett uppenbart exempel är celibatet. Finns det något mer onaturligt, något som strider mer uppenbart mot evolutionens grundprincip än celibatet. En av moralens funktioner har just varit att reglera fortplantningen. I dag har vi preventivmedel, abort, homoäktenskap, celibat osv som alla har att göra med moraliska värderingar och som går emot naturen.
Moralen skapar en valsituation. Å ena sidan kan vi följa våra naturliga instinkter, å andra sidan kan vi följa moralen. Ännu mer komplicerat blir det genom att det inte finns en moral, utan flera. Vidare finns det konflikter inom en och samma moral. De flesta moraler säger att man inte får döda en annan människa, men samtidigt tillåter de att man dödar i krig, att man dödar vissa förbrytare, dödar för att undvika skam och vanära etc. Allt detta skapar typiska valsituationer. Men valsituationer står vi ständigt inför också när det gäller ekonomi, jobb, nöjen och t.o.m. vilket tvprogram vi skall titta på. Just nu har jag valt att sluta skriva för att titta på ett tvprogram. Jag undrar varför jag egentligen skriver. Är jag trots allt determinerad att göra det? Kan jag välja att sluta nu?

VI ÄR ANSVARIGA FÖR VÅRA HANDLINGAR
Hur går det då med Hitlers ansvar? Svaret famgår av det som jag skrivit ovan. Hitler hade normal intelligens och tankeförmåga. Han hade alltså förnuft. Det betyder att han hade kunskaper och kunde bedöma konsekvenserna av sina handlingar. Han tog medvetet stora risker. Han lät med kall beräkning mörda motståndare. Han planlade omsorgsfullt sina drag. Han studerade reklam och propaganda i avsikt att själv kunna manipulera massorna. Det är ingen tvekan om att han visste vad han gjorde. Han kände till moralen lika bra som vem som helst. Han pratade ibland om moral vid sina timslånga monologer inför den inre kretsen. Ofta tvekade han, sköt upp obehagliga beslut, var mycket nervös över hur det skulle gå. Det finns ingen grund för att tro att han inte i varje situation skulle ha kunnat välja annorlunda.
Han hade troligen mer makt än någon människa tidigare. Troligen kommer ingen i framtiden att ha så stor och total makt. (Stalin hade inte på långt när lika mycket makt). Därmed var han också i allra högsta grad ansvarig och det är rätt att ställa honom till svars. Att han begick självmord är i sig ett bevis för att han visste vad han gjort, visste att han var ansvarig och visste att det inte fanns något försvar. (Deterministen invänder att han med nödvändighet måste välja som han gjorde därför att han var den han var. Detta är dock en sats som är tom på innehåll. Likaväl kunde man säga att han kunde ha valt annolrunda därför att han var den han var. Båda satserna ör lika meningslösa. Att jag är den jag är och gör det jag gör är visserligen sant, men en tautologi, dvs fullkomligt tomt på sakinnehåll).
Vi är alla i varierande grad ansvariga för vad vi gör. Undantag är förstås mentalt störda eller handikappade och sådana som p.g.a. hjärnskada eller liknande inte har normal intelligens och normalt förnuft. Självklart kan vi inte vara ansvariga för något som vi omöjligen kan påverka. Ju större makt en person har desto större möjligheter har han/hon och därmed desto större ansvar. Jag har t.ex. ett visst ansvar för Finlands politik därför att jag kan påverka den, visserligen ytterst litet. Mitt ansvar är därmed ytterst litet. Men jag har inget ansvar alls för t.ex. Rysslands politik.
Vi reagerar mycket olika på detta ansvar. Ofta skyller vi på andra. Allt är politikernas fel, samhällets fel, kapitalisternas fel osv. Vi överlåter valet till andra, till specialister, experter, myndigheter, konsulter etc. I denna undersökning går jag inte närmare in på denna fråga. Inom den filosofi som kallas existentialism har många tänkare försökt gå djupt in i frågan om ansvar och om hur vi försöker undvika den ängslan, oro eller t.o.m. ångest som valfriheten kan ge upphov till.

DEMOKRATIN VANN - VANHANEN AVGICK INTE

(Forts från min blogg 3.10)

Dragkampen mellan journalisterna och statsministerVanhanen slutade med seger för den senare. Ledarskribenterna reagerade, som väntat, mycket surt på statsministerns beslut att inte avgå. I stället för att ödmjukt lyda redaktörerna och gå till Canossa hävdade han helt sonika, och med udden mot medierna, att hans ställning blivit starkare genom uppståndelsen kring det påstådda ”specialhyvlade virket”.
Många journalister sade offentligt att de väntade att Vanhanen skulle avgå. Så sade t.ex. den underbart frispråkiga Hbl-journalisten Janette Björkqvist i det underhållande och tankeväckande programmet Eftersnack. Men tji fick de.
Själv påpekade jag i min blogg 3.10 att jag inte såg någon grund för att landets högsta makthavare borde avgå p.g.a. en anonym beskyllning om tagande av muta för 13 år sedan. Inte ens om det bevisats att han faktiskt fått virke för flera tusen euro gratis skulle detta, enligt min bedömning, ha varit skäl nog för honom att avgå, än mindre för ett misstroendevotum i riksdagen. I själva verket var riksdagsledamöterna klokare än redaktörerna. De röstade med stor majoritet för fortsatt förtroende för Vanhanen.

Att medierna i allt högre grad fäster huvudvikten, inte vid politkernas kompetens, utan vid deras ”moraliska renhet”, att de alltså ägnar sig åt ren moralism, är ett tecken på att de börjar förlora respekten för demokratins logik.

Vi kan kräva moralisk resning av en präst, men knappast av någon annan. Det som vi bör kräva är däremot kompetens att sköta de frågor man valts för på bästa möjliga sätt. Detta i sin tur betyder att driva deras intresse som valt en. Vanhanen har alldeles rätt när han betonar att vårt land behöver en stark statsminister. I svåra tider behöver vi starka ledare. Det verkar som om Vanhanen skulle växa med uppgiften. Att fälla honom i detta läge hade varit ytterst politiskt oklokt. Vem hade vi i så fall fått i stället? Katainen?
Journalisterna har all anledning att ägna sig mera åt självkritik. Man kan inte vänta att tidningar, radio, tv skall ägna sig internt åt kritik. Däremot kan man vänta sig mer kritisk analys där ett medium nagelfar ett annat. Speciellt bör man ganska journalisternas motiv och politiska övertygelser. Förr var det enklare därför att det var tydligt var tidningen politiskt hörde hemma. Nu vill alla tidningar hålla sig i den politiska mitten vilket gör att de alla ungenfär säger samma saker och driver samma linjer. Att politiken blivit diffusare beror i hög grad på att medierna är mer intresserade av att klara sig ekonomiskt än av att göra sitt jobb som info- och åsiktsförmedlare. Medierna som tidigare representerade partierna,har i stället blivit ”kapitalismens lakejer”.

I en demokrati tillkommer makten folket, inte journalisterna, och inte heller byråerna som gör opinionsmätningar. För att ge stabilitet åt politiken har vi val vart fjärde år. När de väl är valda skall ledamöterna, oberoende av opinionernas växlingar, ansvara för lagstiftning och för att vi har en regering med riksdagens förtroende. Journalisternas viktigaste roll är att ge medborgarna så saklig och objektiv info som möjligt i frågor som de bedömer som viktiga. Journalisterna bör vidare göra en klar skillnad mellan fakta och åsikter. Att manipulera folks åsikter genom tendentiösa reportage, som misstolkar, överdriver, underdriver, är snuttifierade, är överdrivet emotionella osv måste fördömas i en demokrati.

Vi får hoppas att redaktörerna tar lärdom av det sorglustiga fallet med Vanhanens hyvlade virke. Att ha en enda anonym person som källa i en viktig fråga är inte ansvarsfull journalistik, speciellt som vi inte får veta något om denna källas relation till Vanhanen. Att han har många fiender är klart. Man får inte en toppost inom politiken utan att skaffa sig fiender. Källskyddet är en förutsättning för demokratin, men lika viktigt är att medierna använder det på ett kompetent sätt, att man inte låter längan efter ett scoop, en sensation, efter att ha äran av att ha fällt en statsminister ta överhanden över kritisk granskning av bevismaterialet.

VAD ÄR JAG? DEL 5.

VAD ÄR JAG? Kapitel 5.
(I detta kapitel fortsätter jag att analysera förhållandet mellan hjärnan och jaget. Under de decennier som gått sedan jag skrev mina böcker om medvetandet i början av 1980-talet har mycket hänt inom neurologin som jag här försöker beakta.)

ATT TITTA IN I HJÄRNAN
Forskarna har länge drömt om att kunna titta in i hjärnan för att i realtid kunna observera vad som händer och i vilken del av hjärnan det sker. Trots att hjärnan ligger så nära var och en av oss är den ändå oändligt avlägsen. Endast indirekt kan forskarna få en aning om vad som sker därinne. I början av 1990-talet uppfanns en metod kallad fMRI (functional magnetic resonance imaging) som i någon mån uppfyller denna önskan. Metoden har sedan dess fått vidsträckt användning främst inom medicinen men också inom forskningen. Inom populärvetenskapen har den t.o.m. framställts som en metod att läsa folks tankar.
Ett exempel är rubriken Skadeglädjen syns i hjärnan, som en del tidningar hade år 2006. (T.ex. Åbo Underrättelser 21.1 -06) Skadeglädje är ju något som man kan känna endast hos sig själv. Andras skadeglädje kan man (mer eller mindre medvetet) ana sig till av beteendet. ”Det var rätt åt honom,” säger man med ett snett leende och ser nöjd ut. Det vore en första klassens sensation om man verkligen kunde se en annan människas känsla genom att titta in i hjärnan. Samtidigt skulle det vara en av de farligaste upptäckter som någonsin gjorts eftersom det skulle öppna möjligheter för total diktatur.
Sanningen är att fMRI ingalunda visar våra känslor och tankar. Det är frågan om en ytterst invecklad metod som mäter, för att använda fackspråk, ”hemodynamic changes after enhanced neuronal activity”. Metoden mäter, kort sagt, förändringar i blodflödet i hjärnan. Men vad har förändringar i blodflödet med tankar och känslor att göra? Liksom alla celler behöver neuronerna energi. Ju mer aktiva de är desto mer energi behöver de. Energin transporteras i form av glukos via blodkärlen. I hjärnan finns följaktligen ett rikt förgrenat system av blodkärl. Det är detta blodflöde, enkannerligen förändringar i detta, som mäts genom fMRI. Ännu närmare bestämt är det förekomsten av syre. För att förbränningen av glukos skall kunna ske behövs syre. Ju aktivare en cell är desto större åtgång på syre. Syret får vi genom andningen. Det överförs till blodet och förs genom blodströmmen ut till alla kroppsdelar.
Det som man ser genom fMRI är alltså endast konsumtionen av syre i ett visst område av hjärnan. En ökad syregenomströmning antas signalera att just denna region är aktiv. Det som sägs vara skadeglädje är alltså i själva verket ökad hemodynamisk aktivitet i vissa områden i hjärnan. Just dessa områden är speciellt aktiva. Att de på något sätt är viktiga när vi upplever skadeglädje är då ett antagande, men ett rimligt sådant. Härav följer dock inte att skadeglädje i någon mening skulle vara lokaliserad just här och ingen annanstans. Massor av områden i hjärnan är aktiva samtidigt. Dessutom är skadeglädje ju inte fristående från hela den övriga kroppen, utan den kommer till uttryck genom hela beteendet, inte minst i tankar och språk. Det är inte fel att säga att vi kan se skadeglädje, men det betyder i så fall hela upplevelsen av en persons ansiktsuttyck, gester, tal plus kunskap om bakgrunden.
Själva förutsättningen, dvs att skadeglädje är en känsla utan koppling till några andra funktioner i kroppen, är ett hejdundrande misstag. Det är ungenfär som att säga att en orgasm är en neural aktivitet i vissa centra i hjärnan utan koppling till vare sig hormoner, känsorgan, fantasier eller muskelsammandragningar.
För medicinsk diagnostik och neurologisk forskning är fMRI ett viktigt instrument, men den ger ingen förklaring av vad våra tankar och känslor är, eller någon djupare förståelse av grundproblemet i denna undersökning. Jaget kan inte studeras genom fMRI.
En utmärkt översikt av vad man kan och inte kan göra med fMRI finns i Nature, 12.6 2008, ss. 869-878. Artikeln som heter What we can do and what we cannot do with fMRI är skriven av neurologen Nikos K. Logothetis. En intressant detalj är att ett typiskt område på ca 50 kubikmillimeter som kan “ses” genom fMRI innehåller 5,5 miljoner neuroner, över tio miljarder synapser, 22 km dendriter och 220 km axoner! Ett sådant område av kortex är omkring en kvadratcentimeter till ytan och en dryg halv centimeter djupt. Tala om komplexitet!

ÄR VI ELEKTRISKA VARELSER?
Ingen tror väl i dag längre att ”själen finns i blodet”. Men kan det vara så att ”själen”, dvs våra tankar och känslor, är elektriska till sin natur? Att elektrisk aktivitet spelar en central roll i varje nervsystem har, som jag tidigare nämnt, varit känt ända sedan början av 1800-talet.
Om man satte elektroder på din skalle och kopplade dessa till en oscillator så skulle du på bildskärmen kunna se dina egna ”hjärnvågor”.Elektroderna tar upp de svaga elektriska strömmar som ständigt, dag och natt, utgör ett slags brus i din hjärna. Orsaken till detta brus är elektriska impulser som uppstår genom att jämvikten mellan natrium- och kaliumjoner i neuronens yttre skikt, membranet, rubbas. Dessa impulser skapas alltså av elektriskt laddade atomer. Atomerna själva rör sig inte längs neuronen, men själva jämviktsstörningen gör det. Det som du ser på skärmen är bruset från hundratals miljoner sådana ”jämnviktsstörningar”.
Betyder detta att du ser dina egna känslor och tankar på displayen? Självklart inte. Men du ser något som på något okänt sätt tycks vara nära förbundet med ditt själsliv. Rytmen i vågorna varierar från blott en cykel per sekund till flera hundra. Frekvensen ändras t.ex. genom utveckling, åldrande och sjukdom. Den kan ändras kraftigt inom en område på bara ett ögonblick. Detta betyder rimligtvis att just den regionen då blir speciellt aktiv. Man bör dock komma ihåg att hela kortex, och den övriga hjärnan inklusive lilla hjärnan och det perifera nervsystemet, hela tiden är mer eller mindre aktiva. Om ingen aktivitet kan påvisas betyder det att hjärnan är död. I varje fall enligt den kunskap vi har i dag.
Många sjukdomar såsom epilepsi, Parkinsons sjukdom, muskelkramper och tvångstankar ger kraftiga utslag. Ett sätt att behandla sådana tillstånd är att införa en mycket tunn elektrod i det område av hjärnan där aktiviteten är onormalt häftig och ge området svaga elektriska stötar. Det är en metod som använts i många år och med stor framgång för att hjälpa människor som lider svåra problem. Här kan man också påpeka att elchocker länge varit en metod för att behandla psykiska störningar som t.ex. svår depression. Användningen av den tycks för närvaande öka. Fortfarande vet forskarna dock inte varför dessa metoder fungerar.
Intressant är är vi själva kan påverka våra hjärnvågor. Självklart gör vi det hela tiden när vi medvetet utför en uppgift. Ur filosofisk synvinkel är det mer spännande att vi genom olika typer av meditation kan ändra hjärnvågornas rytm. Hur skall detta tolkas? Jag ser det som ett exempel på att vi genom vår fria vilja kan ändra rytmen så att den blir mer ”lugn och harmonisk”. Vi kan bestämma oss för att meditera. Genom övning blir vi bättre och får sålunda större kontroll över rytmen i hjärnan. Inom vissa religioner, t.ex. buddismen, ägnar man mycken tid åt meditation. Dalai Lama hör till de få religiösa ledare som samarbetat nära med forskare för att fördjupa vår förståelse av själslivet. Hans syn på medvetandet är förstås religiös. Han ser det enskilda medvetandet som härstammande från ett universellt medvetande som inte är bundet till materien. Det universella medvetandet har varken början eller slut. Genom vår delaktighet i detta har vi ett slags evigt liv. Självklart finns det inga vetenskapliga belägg för denna filosofi. Visserligen kan den inte heller motbevisas, men det kan ingen annan religion heller.
Nervsystemet börjar utvecklas redan i embryot. Av s.k. stamceller produceras mängder av neuroner. Därefter ”söker sig” neuronerna till de ställen i kroppen där de skall fungera. Sedan börjar de formas till sin slutliga skepnad med förmåga till elektrisk aktivitet och känslighet för transmittersubstanser.De utskott ”nervtrådar” som kallas axoner och dendriter växer ut. Tidigare har forskarna antagit att denna utveckling helt styrs av generna. Man har antagit att generna innehåller ett slags rigida program som bestämmer hur de olika cellerna och organen utvecklas utan inblandning av andra krafter. Det har dock varit en gåta hur relativt få gener kan styra uppkomsten av ett så enormt komplext system som den mänskliga hjärnan.
Den senaste forskningen tyder på att detta är en alltför enkel teori. Elektrisk aktivitet kan i själva verket mätas redan på ett tidigt stadium, långt innan neuronerna får sin förmåga att leda impulser. Enligt neurologen Nicholas C. Spizer verkar det som om elektrisk aktivitet skulle spela en, viktig men inte närmare preciserad, roll under alla stadier i utvecklingen. (Nature, 7.12 2006, s. 707) Det är då förstås frågan om aktivitet av annan typ än den som sker i de fullbildade neuronerna.

VAD BETYDER DETTA?
Vad har denna elektriska aktivitet hos miljarder neuroner att göra med t.ex. mina tankar just nu som handlar om elektricitetens roll när vi vill förklara medvetandet? Om man just nu mätte den elektriska aktiviteten i min kropp skulle man finna livlig aktivitet i cortex, men också i en mängd andra centra i hjärnan liksom i nervbanorna till sinnesorganen. Man skulle också finna snabba hjärnvågor i motoriska centra i hjärnan liksom i massvis av kopplingar mellan nerv- och muskelceller. Också i de muskler som nu styr mina armar och fingrar skulle man finna elekrisk aktivitet. Självklart också i sinnesorganen eftersom jag hela tiden upplever min omgivning som smått störande när jag försöker koncentrera mig på just elekricitetens roll i medvetandet. Dessutom störs jag av att jag har andra uppgifter som jag måste utföra, t.ex. ta upp morötter ur landen och planera för maten (fisksoppa).
Svaret på frågan är att ingen har någon aning. En viss vägledning får vi dock av det faktum att elektriciteten är av fundamenal betydelse i alla organismer, på sätt eller annat. Detta är inte förvånande med tanke på att elektriciteten, eller elektromagnetismen som fysikerna säger, är en av naturens mest fundamentala krafter. Den håller ihop materien och ger den dess kemiska egenskaper. Den genomsyrar allt genom en enorm mängd olika våglängder. Industri- och informationssamhället är uppbyggt på basen av den. Den styr våra datorer och den tycks i någon mening styra den ”dator” vi har i huvudet.
Men vad är då elektricitet egentligen? En kraft som genomsyrar allt, finns överallt från de minsta elekroner, ja t.o.m. från de minsta kvarkar, till hela universums bakgrundsstrålning. Man får rent av religiösa associationer. Är det inte så att gud, enligt religionerna, finns överallt, genomsyrar allt. Elekriciteten är t.o.m. en skapande kraft, den bygger upp atomerna, molekylerna, materien, våra kroppar, våra hjärnor. Den har en nyckelroll i de oräkneliga kemiska processer som ständigt sker i oss och omkring oss.
Skotten J.C. Maxwell upptäckte i slutet av 1800-talet de ekvationer med vilka fysikerna i dag beskriver den elektromagnetiska kraften. När man behärskar ekvationerna kan man göra beräkningar av hur kraften beter sig under olika givna omständigheter. Men Maxwell ville inte enbart beskriva kraften, han ville också förklara den, förklara varför den beter sig som den gör. På den tiden utgick man i fysiken från att allt kan förklaras genom mekaniska modeller. Han jobbade hela livet för att finna en sådan förklarande mekanisk modell, men förgäves. Sedan dess har fysikerna övergivit försöken att förklara elektriciteten. Den bara finns och verkar överallt. Vi måste tydligen nöja oss med att den är en fundamental kraft i naturen som inte ytterligare kan förklaras av någonting mera elementärt. Den kan beskrivas men inte förklaras. Kanske gäller detsamma för medvetandet?
Det är därför inte förvånande att evolutionen använt sig av denna kraft när den utvecklat den biologiska eller levande naturen. Det tycks vara en naturlag att, givet tillräckligt lång tid, så kommer allting som är möjligt att bli verkligt vid en eller annan plats och tid. Vi människor är en av dessa möjligheter. Eftersom vårt solsystem har några miljarder år kvar att existera så kommer denna princip att fortsätta att verka. Under kommande hundratals miljoner år kommer ting, processer, organismer or whatever av en typ som vi inte kan föreställa oss i dag att uppstå. Och allt det som vi ser omkring oss kommer att förgå. Kanske kommer framtidens superintelligenta varelser, som är en förening av biologi och datorteknologi, t.o.m. att kunna förklara hur elekrisk aktivitet förhåller sig till tankar och känslor.

GENERERAS MEDVETANDET I CLAUSTRUM?
Francis Crick var en av 1900-talets mest kända biologer. Han var en av dem som på 1950-talet löste gåtan med ärftlighetens mekanismer. På äldre dagar vände Crick sitt intresse mot en annan och betydligt svårare gåta, medvetandets natur, en gåta som dittills mest hade diskuterats av filosofer utan djupare kunskaper i neurologi. Tillsammans med Christof Koch utarbetade han en teori som innebär att medvetandet är lokaliserat till ett bestämt område i hjärnan, ett område som kallas claustrum. Varför just claustrum?
Vad är det som kännetecknar medvetandet? Vad innebär det att jag just nu är vid medvetande? Crick och Koch påpekar det som vi alla vet. Medvetandet består av en mängd delupplevelser. Att jag just nu är medveten betyder att jag ser och hör min omgivning, att jag känner min kropp, att jag tänker, minns är motiverad att skriva, samt att jag har känslor såsom att jag väntar på eftermiddagskaffet med dopp. Men det fantastiska är att alla dessa delupplevelser bildar en, som man säger, integrerad helhet. Det finns inga sömmar, skarvar, gränser. Allt hör ihop i min totalupplevelse av att vara jag just nu. När jag beundrar skönheten hos en blommande ros är upplevelsen en helhet av färger, former, ljus och dofter helhet. I den upplevelsen ingår också ett starkt kognitivt element och, som alltid, minnen och associationer. Allt detta är något som pågår och ändras under den stund jag beundrar rosen.
Genom bl.a. de metoder jag beskrivit ovan har neurologerna lokaliserat olika funktioner till olika delar av hjärnan. Syncentrum ligger i bakre delen av hjärnan, hörselcentrum bakom öronen, språkförmågan har lokaliserats till vänstra delen av hjärnbarken och den spatiala till den högra delen, känslorna till amygdala osv. Crick och Koch menar att det måste finnas något område i hjärnan som skapar den helhetsupplevelse vi har. Denna del bör då stå i kontakt med alla ovan nämnda områden och många därtill.
Claustrum är en tunn skiva av gråa celler som finns under en del av kortex. Neurologerna vet inte vilken funktion området har, men det tycks ha kopplingar till en stor mängd områden i hjärnan. Crick och Koch förliknade claustrum vid en dirigent, som ser till att förena info från olika delar av hjärnan till en integrerad helhet. Denna helhet kan, menar de, vara mycket mer än sina delar. Bilden är förledande poetisk: medvetandet som dirigenten som leder de många instrumenen i hjärnans orkester och därmed skapar en mäktig ”medvetandets symfoni”.
Jag tvivlar på att just claustrum skulle ha denna funktion. Däremot gillar jag bilden av medvetandet som dirigenten för inte bara hjärnans, utan också hela kroppens orkester. Jag har tidigare i denna undersökning jämfört medvetandet, eller snarare jaget, med kaptenen på ett fartyg. Det är en prosaisk liknelse. Dirigenten är vackrare och, medger jag, mer slående. Men samtidigt har den brister. När dirigenten är borta är orkestern tyst, men hjärnan och kroppen slutar inte fungera därför att medvetandet är bortkopplat t.ex. under drömlös sömn, under narkos, under sjukdom eller liknande. Ett fartyg fortsätter däremot att fungera även om kaptenen sover redlöst berusad i sin hytt. Om vi förenar dessa liknelser får vi en bild av hur jag ser på medvetandet och jaget. Jag vill speciellt betona att Crick och Koch tänker sig att den integrerade helheten är något långt mer än summan av sina delar. Detta är en typiskt holistisk syn.
En anledning till att jag tvivlar på att claustrum har denna roll är att detta område finns hos alla däggdjur. Men jag tvivlar på att alla däggdjur har ett medvetande av den typ som vi har. Man kunde visserligen tänka sig enklare former av tänkande hos t.ex. harar, åsnor etc. Men i så fall borde claustrum rimligtvis vara rudimentärt hos ”dumma” djur. Såvitt jag vet har ingen ännu gjort någon jämförande studie av claustrum hos olika djur. Att alla däggdjur har något slags känslor kan jag tänka mig, men känslorna är ju bra en del av medvetandet. Framtida forskning kommer hoppeligen att klarlägga hur mycket sanning det ligger i den sista teori Crick försvarade innan hans jag upphörde att existera.

(I nästa blogg om jaget tar jag bl.a. upp frågan huruvida jaget har en fri vilja.)

VAD ÄR JAG? DEL 4.

Kapitel 4.
(Fortsättning från min blogg 26.9).
Detta kapitel handlar mest om neurologi. Jag försöker utreda om vi kan lära oss något om vad vi är genom att studera hur vårt nervsystem är uppbyggt och fungerar.

DET FINNS INGEN HOMUNCULUS
Daun skriver smått sarkastiskt: ”Det känns verkligen som om ”jag” fanns någonstans där inne. Innanför pannan...Sådan är min upplevelse” (s. 246) Jag håller fullständigt med om att jaget inte finns ”någonstans där inne”. Men jag är förbryllad över att Daun skriver att det känns så. För vem känns det så? Inte för mig i alla fall. För mig känns det som om jag befann mig på en bestämd plats i rummet, men aldrig inne bakom pannan. Just nu känner jag att jag sitter i mitt arbetsrum vid min dator. Jag känner att jag befinner mig, inte inne i huvudet, utan där min kropp är.
Den seglivade idéen om att jaget sitter i hjärnan härstammar, förmodar jag från Descartes, en filosof som vi tydligen aldrig kan frigöra oss från. Han menade, som bekant, att den tänkande delen av människan, det innersta jaget, är en icke materiell själ. Vidare gissade han att själen möjligen kunde växelverka med den materiella hjärnan i ett organ som kallas tallkottkörteln. Jaget antogs få info från kroppens organ via hjärnan.
Detta är en s.k. homunculus-teori, ett försök att förklara medvetandet genom att anta att det finns en homunculus (liten människa) inne i hjärnan som upplever allt det vi upplever. Ur religiös synvinkel kommer en homunculus som på beställning. Den är ett mysterium, skapat av gud. Den är odödlig osv. Men ur vetenskaplig synvinkel är den rent nonsens. Den innebär att vi försöker förklara människans medvetande genom att anta att det någonstans sitter en homunculus. Men hur skall vi då förklara dennes medvetande? Finns det kanske en ännu mindre homunculus inne i den första, osv ad infinitum?
I modern forskning används ordet modell i tid och otid. Blakemore och många andra (dock icke Daun) menar att hjärnan skapar modeller av den yttre verkligheten. Somliga talar i stället om representationer. Jag tittar nu ut genom fönstret och ser havet, bryggan med min båt osv. Hur skall det förklaras? Enligt ”modellfilosofin” tar hjärnan emot strömmar av info och skapar sedan inre modeller. Det är dessa modeller som är min upplevelser. Men vad är det så som upplever modellerna? Är detta inte i själva verket en ”dold” homunculusteori. Den förutsätter ju att det finns något som ”ser” modellerna. Det finns någonting i hjärnan som upplever och reagerar på modellerna – en homunculus m.a.o.
Daun vill ersätta allt tal om jaget med tal om hjärnan. Det är hjärnan som ser, fattar beslut, känner etc. Men detta är också en homunculusteori, omän en mycket urvattnad sådan. Det innebär att hjärnan är ett slags liten människa som sitter inte i skallen och upplever modeller av yttervärlden. Hjärnan finns ju faktiskt bakom pannan.
Felet med alla homunculusteorier är att de inte förklarar någonting. De är bortförklaringar, inte verkliga förklaringar. Att säga att det är hjärnan som fattar beslut i stället för jaget förklarar ingenting. Snarare skapar det ökande oklarhet. Vad är det då som fattar beslutet, synapser, neuroner, kretsar etc? Sitter det en ”jagkrets”, som upplever och fattar beslut, någonstans i hjärnan?
I 400 år har medvetandefilosoferna, eller en stor del av dem, envist kört sina homunculushuvuden in samma stenvägg, eller snarare har de troget travat in i samma homunculusåtervändsgränd. Det som behövs är ett paradigmskifte, ett nytt och mera realistiskt och konkret sätt att tänka. Descartes var en teoretiker som trodde att man kan lösa de djupa frågorna enbart genom att tänka logiskt. Många tycks fortfarande tro det. Men hans medvetandeteori blev lika abstrakt och verklighetsfrämmande som hans materieteori. En ren skrivbordsprodukt. Vad vi behöver är mindre abstrakta spekulationer och mera konkreta, empiriska observationer. (Men det skulle göra massor av teoretiker arbetslösa).
ORGANISMER SOM STUDERATS
När jag började intressera mig för forskningen om medvetandet för ca 40 år sedan hade man föga hjälp av den tidens neurologiska kunskap. Sedan dess har kunskaperna om nervcellerna och om hjärnan ökat oerhört mycket, men fortfarande har neurologin inga förklaringar av vare sig medvetandet eller jaget att komma med. Kommer hjärnforskarna någonsin att kunna förklara jaget? Låt oss i korthet granska vad vi kan lära om oss själva av neurologin.
En nervcell eller neuron är, som namnet säger, en cell, dvs en levande organism, som föds, lever och dör. Den fortplantar sig dock inte. Normalt fortplantar sig celler som bekant genom att dela sig. Under evolutionens förlopp har cellerna i flercelliga organismer specialiserats för olika funktioner. I min kropp finns följaktligen celler specialiserade för en stor mängd olika funktioner. Neuronerna är specialiserade för att ta emot, behandla och reagera på info. Här bör man dock veta att också encelliga organismer, som alltså inte har några nervceller, kan ta emot, behandla och reagera på info. Detta är i själva verket kännetecknande för allt levande. Datorer är av människan konstruerade apparater som gör samma sak men på ett mekaniskt sätt. Organismerna gör det på ett biologiskt sätt. De har en plasticitet, en förmåga att ändras som datorerna helt saknar. (Om teknologerna någonsin skapar datorer med en motsvarande plasticitet så har de skapat liv).
Den mest framgångsrika forskningen har koncentrerats på ytterst enkla neurala system. Sålunda har nematoden (rundmasken) C. elegans studerats i detalj. Dess nervsystem består av exakt 302 neuroner, men trots detta uppvisar den ett rätt komplicerat beteende. Alla neuroner har identifierats och för några få kan man i stora drag förklara hur de fungerar.
Ett annat mycket studerat djur är havssnigeln Aplysia som kan väga upp till fem kilo. Hos denna har man identifierat ca 20 000 nervceller. Forskarna har valt Aplysia bl.a. för att dess neuroner är jättestora. De kan vara upp till en millimeter i diameter. Det verkar inte stort, men en typisk mänsklig neuron är 1000 gånger mindre.
Fruktflugor, Drosophila, har länge hört till de mest använda försöksdjuren. Flugorna är bara några millimeter långa och deras hjärna är minimal. Ändå är deras nervsystem högst komplicerat. Jämför nu fruktflugans hjärna, som är synlig endast i mikroskop, med den mänskliga hjärnan som väger ca 1,5 kg. Skillnaden är hisnande. Ingen tror att nematoder, havssniglar eller fruktflugor kan tänka eller har något medvetande, men fruktflugorna kan t.ex. lära sig och komma ihåg synintryck.
Av etiska skäl kan man inte gå in i hjärnan hos en människa och rota i den. Därför använder forskarna djur. Råttor och möss används mycket, men det är rätt stor skillnad mellan möss och människor. Vill man forska om människan bör försöksdjuret vara så likt människan som möjligt. Och då är det förstås aporna som råkar illa ut. Rhesus-apor är speciellt vanliga som försöksdjur.
Den mänskliga hjärnan är omgiven av hjärnbarken, cortex. Den har utvecklats sist under evolutionens förlopp. Mikroskopiska studier visar att neuronerna är mycket tätt packade i hjärnbarken. En nematod klarar sig med 300 neuroner. Under ett område stort som ett knappnålshuvud i kortex finns mellan 90 000 och 100 000 neuroner. (Nature 12.6 2008 s. 875) ) Eftersom en enda neuron kan ha flera tusen synapser (dvs ”kopplingar” till andra neuroner) rör sig det totala antalet synapser i detta lilla område om närmare en miljard. Det totala antalet neuroner i hjärnan är förstås okänt, men beräkningar ger så höga siffror som 100 miljader. Antalet synapser är i biljonklassen. Det är så stora tal att man inte kan fatta dem.
Varenda en av dessa miljarder neuroner är en levande organism. Den har en cellkärna som innehåller runt 20 000 gener, ett mitokondrion som sköter energiförsörjningen, ett cellmembran bestående av bl.a. joniserade molekyler. En retning fortplantas genom detta membran som en långsam elektro-kemisk impuls. Det som forskarna mäter är dock normalt kretsar som består av tusentals eller fler neuroner. Hos Aplysia kan man mäta elimpulsen i en enskilt neuron eftersom de är så några och så stora. Hos en människa är detta svårt.
Vi skall inte glömma bort att alla organ i kroppen består av celler. Neuronerna är en speciell typ som är specialiserade på att ta emot, behandla och reagera på info. Utan miljarder andra cellerna kan nervcellerna inte existera. Däremot kan många andra cellstrukturer existera även om stora delar av hjärnan är förstörda.

PROBLEMEN KAN VARA OLÖSLIGA
När man läser populärvetenskap om neurologisk forskning får man intrycket att forskarna vet väldigt mycket om hur nervsystemet fungerar. Men om man i stället granskar fakvetenskapliga rapporter får man ett annat intryck. Forskarna vet de fakto ganska litet. Mycket som förs fram som fakta är blott obevisade antaganden och teorier. Svårigheterna är formidabla och komplexiteten enorm.
Ingen neurolog skulle erkänna det, men det är mycket möjligt att den mänskliga intelligensen inte räcker till för att förstå denna komplexitet. Det är smått paradoxalt att forskarna ständigt påminner om att hjärnan uppstått genom en lång evolution, som gått ut på att överleva i naturen, men samtidigt förväntar de sig att lösa enormt komplexa problem som inte har något med ”survival of the fittest” att göra.. Vi, inklusive de mest briljanta forskarna, är enligt vetenskapen inte mer än intelligenta, kulturbyggande djur. Men ändå tror dessa ”djur” att deras intelligens räcker till för att förstå de mest komplicerade sammanhangen i naturen. Ett djur som tror sig kunna lösa naturens djupaste gåtor! Tala om hybris! Men en rolig och spännande hybris!
Varför har vi denna optimistiska tro att vi kan förklara allt? Det verkar som om hybris skulle vara inbyggd i våra gener. Den har säkerligen stort överlevnadsvärde. Optimisterna har de bästa chanserna att överleva och fortplanta sig. I allmänhet blir folk mer pessimistiska på äldre dagar, men det spelar ingen roll. Det är de ungas inställning som är viktig. De fortplantar släktet, skaffar mat osv. Och de unga är vanligen mycket optimistiska.
Vi bör alltså inse att vår intelligens kanske inte räcker till för att förstå hjärnan, medvetandet och jaget. Det kan vara så att vi är för primitiva för att förstå den grad av komplexitet vi här har att göra med. Chimpanser är kloka, läraktiga djur, men de kommer aldrig att förstå oss människor. Kanske är vi blott en smula mer intelligenta chimpanser. Evolutionen har haft hundratals miljoner år på sig. Den har gjort triljoner ”försök och misstag”. Vi förväntar oss att en handfull toppforskare under några generationer skall utreda vad evolutionen åstadkommit. Själv är jag ohjälpligt optimist. Kanske är det ett uttryck för dumhet, men jag tror att forskningen gradvis kommer att förstå alltmer om hur nervsystemet fungerar. Men något sådant som fullständig och absolut säker kunskap tror jag inte på.
KUNSKAPEN ÄR HYPOTETISK
Kanske borde det finnas ”bäst före” märkning på kunskap. Liksom maten föråldras den och blir med tiden otjänlig som tankeföda.
Om man läser äldre artiklar, t.ex. från mitten av 1900-talet, och jämför med dagens kunskap märker man att mycket som var ”säkra sanningar” då anses felaktigt i dag. Jag fick t.ex. lära mig att människan har ca 300 000 gener. Denna siffra upprepades i massor av böcker. Själv använde jag denna siffra för att visa på hur komplexa vi är. När man för knappt tio år sedan äntligen kunde ”räkna” människans gener, dvs sammanställa en katalog över dem, fick vi veta att vi formas av endast 30 000 gener. De senaste uppgifter jag läst talar om blott 20 000 gener. En stor del av det som var sanning då har visat sig felaktigt. Det var t.ex. ”sant” att varje gen kodar för ett protein. Senare forskning har visat att detta inte stämmer. Det finns gener som kodar för RNA. Det finns gener som har multipla funktioner. Det finns gener som i en situation kodar för ett ämne i en annan för ett annat. Och vi skall inte inbilla oss att det vi tror oss veta i dag gäller orubbat för all framtid.
Man skulle tro att ju mer komplex en organism är desto fler gener har den. Men så är det inte alls. Den primitiva nematoden C. elegans, med endast 302 neuroner, har förbluffande nog lika många gener som människan med sina tiotals miljarder neuroner.
I början av 1800-talet upptäckte forskarna att djurens nervsystem påverkas av elektrisk ström. Detta ledde bl.a. till en av litteraturhistoriens mest berömda romaner Mary Shelleys bok Frankenstein. Som varje barn i dag vet fick den kropp, som doktor Frankenstein sytt ihop av likdelar, liv under ett åskväder genom att en elektrisk urladdning leddes in i den döda kroppen. Enligt en allmänt godtagen teori var nervcellerna kopplade till varandra i ett sammanhängande, oerhört komplicerat, elektriskt system. Man trodde att lösningen på medvetandets gåta på något sätt låg i djupare kunskap om elekriska nätverk.
Den spanska neurologen Ramón y Cajal upptäckte på 1880-talet att neuronerna inte direkt berör varandra. Han upptäckte det som senare kom att kallas synapser. Därmed motbevisades teorin om nervsystemet som ett elektriskt system. Under mitten av 1900-talet blev det klart att synapserna innehåller ytterst små doser av kemiska ämnen som, när synapsen påverkas av elimpulser, släpps ut och påverkar närliggande neuroner. Det finns en mängd sådana transmittersubstanser (signalsubstanser). Dopamin är väl den mest kända. Ett nervsystem är sålunda inte bara ett oerhört komplext elsystem såsom t.ex. en dator, utan ett elektrokemiskt system. Att vissa kemiska ämnen, t.ex. alkohol, opium, LSD och en mängd mediciner påverkar hjärnan är välkänt. Upptäckten av transmittersubstanserna ger början till en förklaring av varför vi påverkas så starkt av vissa droger. (En dator däremot påverkas inte alls av droger. Den går ju enbart med ström.)
Det är förbluffande i hur hög grad t.ex. en del mediciner mot nervositet, oro, depression och ångest kan påverka humöret. Första gången jag upplevde detta, för många år sedan, i samband med att jag togs in på sjukhus för hjärtbesvär, förundrades jag över hur snabbt min oro lade sig när jag tog en medicin som innehöll Lorazepam. Detta ämne påverkar (såvitt jag förstår) just synapserna och minskar neuronernas aktivitet. Det hindrar dock inte tänkandet. Jag har alltså många gånger kunnat observera hur mina känslor förändrats ca en timme efter att jag intagit en liten dos av detta kemiska ämne.
Vi vet alla att om cellerna i huden blir skadade, t.ex. genom en svår brännskada, så bildas det nya celler. Det växer ny hud över det skadade stället. Men skadade neuroner ersätts aldrig. Det har i varje fall länge varit ett axiom. Nyare forskning har tyder på att detta inte är alldeles sant. Under vissa förhållanden kan nya neuroner uppstå, åtminstone hos försöksdjur, men troligen också hos människan. Troligen kan läkarna i framtiden bota en del hjärnskador genom att se till att neuroner regenereras. Min optimism igen?
Har forskarna upptäckt allt viktigt om neuronerna eller finns det ännu viktiga neurala processer som fortfarande är okända? Finns det ytterligare pusselbitar som behövs innan vi kan få en klar bild av hur hjärnan fungerar? Nobody knows. Förutom neuronerna finns det i hjärnan en annan typ av celler som kallas glia-celler. Deras funktion är fortfarande rätt dåligt känd. Neuroner och gliaceller bildar system som kan innehålla allt från några få till miljoner celler. Om dessa vet man fortfarande mycket litet. När vi sedan kommer till än mer komplexa system som består av flera neurala nätverk är okunnigheten nästan total. Hur fungerar system som består av tusentals neurala nätverk? Vad händer när miljarder celler och biljoner synapser är aktiva? Frågan är fascinerande, men ingen har tills vidare kommit på något sätt att få grepp om system av denna komplexitetsgrad.
En liknelse kan ge en aning om svårigheterna. Vi kan förstå en människa rätt bra. Kanske också en familj. Men större sociala enheter kan inte längre förstås utifrån kunskap om enskilda individer. När vi kommer till organisationer, kulturer, stater och ännu större system är det omöjligt att få någon helhetsbild. All världens ca 7 000 000 000 människor bildar ett slags supersystem. Varje människa har dessutom kontakt med hundratals andra. Vid kontakterna sker hundratals typer av kommunikation från mord till samlag. Alla biljontals kontakter påverkar systemen. Det är omöjligt att förstå t.ex. Finlands kultur enbart genom att studera en given finländare i detalj.
På samma sätt är det, tror jag, omöjligt att förstå de större systemen i nervsystemet genom att i detalj studera neuronerna. Antalet neuroner i min hjärna är mer än tio gånger större än antalet nulevande människor. Jaget och medvetandet är mer än summan av miljoner neuroner. Denna typ av tänkande kallas av filosoferna holistiskt i motsats till reduktionistiskt. Men kan vi verkligen finna starka skäl för en holistisk förklaring av jaget? Vi får se!
NERVSYSTEMETS PLASTICITET
Under de senaste åren har begreppet plasticitet blivit centralt inom neurologin. I själva verket är det frågan om en vetenskaplig revolution, som t.o.m. kan kallas ett paradigmskifte. Hjärnan liknar varken ett komplext elektriskt system, som man trodde under 1800-talet, eller en dator som man antog under senare delen av 1900-talet. Tidskriften Nature gav 14.10 2004 ut ett specialnummer som just behandlade nervsystemens plasticitet. I inledningen sägs bl.a.: ”Therefore plasticity emerges as perhaps the deepest and most pervasive source of computational power in the brain.”
Vi kan här bortse från benämningen “computational power”. Den är förstås hämtad från datorvetenskapen, men passar illa ihop med plasticitet som ju innebär ständig föränderlighet. Plasticiteten förekommer på alla nivåer. Antalet neuroner förändras, antalet synapser förändras, de neuronala kretsarna förändras, kemin i hjärnan förändras. Det område i hjärnan som sköter en viss funktion kan förändras till att sköta en annan funktion.
Vad är det som orsakar dessa förändringar? Massor! All påverkan på sinnesorganen inverkar ständigt, varje sekund. Också alla inre organ inverkar genom att de står i växelverkan med områden i hjärnan dels genom nervsystemet dels genom information via blodströmmen, och kanske ännu på andra sätt. Men hjärnan har också en ständig intern aktivitet. Den jobbar dygnet runt. En del av denna aktivitet upplever vi som tankar och känslor.
Att plasticiteten först nu börjar få en central roll kan tyckas egendomligt med tanke på att vi ju ständigt förändras. Men det är också egendomligt med tanke på att evolutionsteorin är en teori om förändring. Det är dock en allmän trend i vetenskapen ända från 1600-talet framåt att man tagit ytterst förenklade antaganden för givna. Forskningen har dock hela tiden tvingat fram alltmer komplexa teorier. Denna tendens är klar t.ex. inom fysiken. Galileos och Descartes fysik är ytterst enkel och man kan förstå den med gymnasiekunskaper. Newtons fysik är mer invecklad, men ändå begriplig. Einsteins fysik går redan långt över gymnasieförståndet. Rumtidkrökning är ett verkligt komplext begrepp. Kvantfysiken är så komplex att inte ens specialisterna förstår den.
Plasticiteten har länge spelat en central roll i min syn på jaget och medvetandet. Jag ser därför de senaste forskningsrönen som en bekräftelse på att mitt tänkande går i rätt riktning.
MINNET SOM EXEMPEL
Låt oss ta det vi kallar minnet som exempel. Det är något helt fantastiskt. Alla levande organismer tycks ha någon form av minne i den meningen att deras beteende kan ändras på basen av erfarenhet. Nyligen rapporterade ett japanskt forskarteam att de kunnat påvisa ”minne” hos en encellig organism, en amöba, ett slags mögel. Möglet behöver fukt och rör sig långsamt när fuktigheten är hög. Vid torrt väder rör det sig inte alls. Vid experimentet blåste man en stund torr luft på möglet. Det stod då stilla. Man upprepade detta med en timmes mellanrum. Varje gång man blåste stannade detta ”slem”, men började röra sig igen när den torra luften upphörde. Efter att ha gjort detta fyra gånger slutade man blåsa torr luft. Märkligt nog stannade möglet efter en timme. Amöban ”kom ihåg” att den hade utsatts för torr luft tidigare med en timmes mellanrum och ”förväntade sig” detta också nu. Den hade tydligen något slags minne. Dessutom har den något slags sinne eftersom den kunde skilja mellan fuktig och torr luft. Den har förstås inget nervsystem. Dessutom har den, liksom troligen alla organismer, något slags inbyggd biologisk klocka.
Minnet är ytterst centralt för jaget. Därför är det naturligt att det under lång tid varit föremål för intensiv forskning. I mitten av 1900-talet antog forskarna att det måste finnas något som kallades minnesspår i någon del av hjärnan. Man antog att minnena lagrades i form av något slags förändringar i neuronerna. De hypotetiska minnesspåren fick t.o.m. ett namn. De kallades engram. Denna teori har avlidit i det tysta. Det tycks vara så att minnen inte lagras på någon bestämd plats utan att en mängd olika områden i hjärnan aktiveras när vi aktivt försöker minnas något. Hjärnans plasticitet framgår också när det gäller minnen.
Vårt minne fungerar inte alls som en dators minne. I en dator finns en viss uppgift på ett visst ställe och kan tas fram efter behov. Uppgiften ändras inte beroende på hur ofta den används. Datorn glömmer aldrig någonting. Det biologiska minnet är däremot plastiskt. ”Data” förändras hela tiden. Också enkla organismer som havssnigeln Aplysia, vars minne i decennier har studerats av den kanske mest kända av alla minnesforskare Eric Kandel (nobelpris år 2000), har ett minne. Men den glömmer fort. Den kan lära sig att reagera på ett visst sätt vid en bestämd retning, men om retningen upphör ”glömmer” den snart reaktionen. Detta är typiskt för alla biologiska minnen. Vi människor har en enorm minneskapacitet, men vi har också en enorm kapacitet för att glömma. Glömmandet är lika viktigt ur biologisk synvinkel som att minnas. Ett minne som är överlastat med onödiga data är sämre ur överlevnadssynvinkel än ett som innehåller viktiga data som vi ofta behöver.
Själv kan jag inte upphöra att förundras över människans fantastiska minneskapacitet. Jag har alltid haft vad man brukar kalla dåligt minne, och det har tydligt blivit sämre efter det att jag fyllde 60 år, ändå kan jag ur minnet plocka fram både viktiga och oviktiga uppgifter t.ex. från föreläsningar jag hållit under 36 år som lärare. Ett sätt att undersöka minnet är att försöka komma ihåg vad man gjorde, tänkte, kände etc en viss dag. I allmänhet kan man nästan i detalj beskriva de föregående dagarna, men sedan blir det dimmigare. Det påstås att det finns människor som minns allting de upplevt. Jag är skeptisk. Man kan säkert minnas vissa data, t.ex. väderleken varje dag under ett år, om man är intressead av vädret. Det finns ju folk som kan alla idrottsresultat inom en viss gren utantill.
Hur fungerar minnet? Den ovan nämnda Eric Kandel har ägnat sitt liv åt att studera hur neuronerna i Aplysia fungerar. Det har gett kunskap om främst vilka kemiska ämnen som är i verksamhet och hur de verkar. Men steget från dessa ämnen, ändringar i synapser etc till det mänskliga minnet är oerhört långt. Jag försökte nyligen i detalj komma ihåg mitt senaste besök i bageributiken i Kimito. Jag kan så att säga se butiken, mitt beteende och biträdets beteende framför mig. Jag kan berätta var jag stod, vad jag köpte i detalj, vilken sedel jag betalade med etc. Jag kommer också ihåg vad jag tänkte och kände. Det fanns lockande bakelser i disken som jag längtansfullt tittade på, men som jag inte köpte osv.
Vad är det som händer i min hjärna när jag erinrar mig allt detta? Svaret är enkelt. Forskarna har ingen aning. Att olika områden i hjärnan aktiveras och deaktiveras i snabb följd är klart. Men hur i fridens namn blir elimpulser och kemi till dessa minnen? Ingen har den blekaste susning. Själv tror jag att evolutionen under årmiljonernas förlopp har hittat på nya, s.k. emergenta egenskaper. Dessa, antar jag, uppkommer i komplexa system och har stort överlevnadsvärde, ungenfär på samma sätt som snabbhet, skyddsfärg, vassa tänder och klor, storlek osv ökar chansen att överleva.
(I nästa kapitel fortsätter jag med att undersöka vad vi vet och inte vet om hjärnan samt om förhållandet mellan minnet och jaget).

NORDPOLENS ISAR, SOTPARTIKLAR OCH VINDKRAFTEN

ISBJÖRNAR, SOTPARTIKLAR OCH VINDKRAFT

(Min utredning av jaget fortsätter i nästa blogg).
Denna artikel ingick i Åbo Underrättelser 6.10.
Jag har tidigare skrivit on Nordpolens isar i min blogg 17.6 i år och i bloggen 9.10 senaste år.

ISBJÖRNARNA KAN VARA LUGNA

Nordpolens väldiga isvidder försvinner inte. Inte ännu åtminstone. Den slutsatsen kan man dra av de senaste israpporterna från NSIDC, snö- och isdatacentalen i USA. I åratal har klimatforskarna varnat för att norra ishavet snart kan svalla fritt i augusti när avsmältningen är som störst. Trenden har varit klar. Istäcket minskar från sommar till sommar. Under 1900-talet var det i snitt ca 6 miljoner kvadatkilometer. År 2007, som var ovanligt varmt, hade det sin minsta utsträckning någonsin med ”endast” 4.2 miljoner kvadratkilometer. Då varnade många forskare för att istäcket kan försvinna redan under de närmaste somrarna. Mätningarna visar nu att dessa förutsägelser har slagit slint. Isbjörnarna kan vara lugna. De har fast is under fötterna.
Senaste höst visade NSIDC:s mätningar att avsmältningen var ca 10% mindre än året innan. Innebar detta ett trendbrott? Många väntade med spänning på årets siffror. Den 12.9 hade avsmältningen nått sitt maximum och istäcket började växa igen. Då var hela 5.1 miljoner kvadratkilometer isbelagda. Nästan en miljon (tre gånger Finlands yta) mer än det varma året 2007. Dessa siffror ger förstås ammunition åt klimatskeptikerna som vill skjuta hela växthusteorin i sank.
Vad betyder detta? Är det, som majoriteten av klimatforskarna menar, blott en tillfällig avvikelse från den allmänna trenden, eller kan det vara fel i forskarnas modeller. Dessa visar nämligen klart att uppvärmningen skall vara störst vid polerna. Det är med spänning man väntar på siffrorna från nästa höst.


Denna artikel ingick i Hufvudstadsbladet 5.10 detta år.
Jag har diskuterat klimatfrågan i bloggar 30.3 i år, 10.9 senaste år, 31.1 senaste år

SOTPARTIKLAR BIDRAR TILL UPPVÄRMNINGEN

Den stundande klimatkonferensen i Köpenhamn ser ut att bli ett likadant fiasko som Kyoto-avalet. Många vackra tal men få bindande avtal. Orsakerna är många, inte minst den ekonomiska depressionen. För att få fart på delegaterna hade det behövts några ordentliga klimatkatastrofer. Men i stället har klimatet under de senaste åren varit osedvanligt normalt. Inga globala värmerekord, inga väldiga översvämningar, inga orkaner med rekordstyrka. Helt i strid med experternas förutsägelser har jordens medeltemperatur inte stigit alls under 2000-talet. Fram till slutet av 1900-talet var höjningen ca 0.8 grader. Vi i norden borde känna av uppvärmningen mer än andra, men vi har haft det lika kallt som vanligt med frostnätter i juni och köld i slutet av september.
De senaste forskningsrönen, som lyfter fram sotpartiklar (black carbon) som en viktig bidragande orsak till uppvärmningen, utgör ytterligare ett hårt slag mot den av IPCC försvarade koldioxidteorin. Enligt dessa rön kan partiklar, som uppstår genom olika slag av smutsig förbränning ha orsakat upp till 30% av temperaturökningen. Självklart är effekten störst i de områden som är täckta av snö och is. (Vi i Finland vet hur snön ser ut i tättbebyggda områden. Men i själva verket ser man sot i snön överallt, speciellt på våren.) Det är faktiskt konstigt att de svarta sotpartiklarnas effekt blir föremål för noggranna studier först nu. Enligt IPCC:s antaganden är effekten marginell. Dessa antaganden tycks vara felaktiga. Att många glaciärer smälter snabbare än tidigare kan i lika hög grad bero på sot som på koldioxid.
Under senare år har metanets roll betonats mera. Nu kommer också sotpartiklarna in i bilden. Detta betyder förstås att koldioxidens roll minskar. Även om vi, till stora kostnader, skär ner på koldioxidutsläppen så kan effekten därför bli mindre än man tidigare trott.
Men det finns också en ljuskant i sotteorin. Medan koldioxiden stannar kvar i tiotals år efter det att utsläppen minskat så försvinner sotet efter några veckor. Dessutom är det i allmänhet mycket lättare och billigare att filtrera bort sotpartiklar än att ta tillvara koldioxid. Man får därför hoppas att politikerna under klimatkonferensen noggrannt studerar denna möjlighet. Man har mycket att vinna på att få bort sotet. Uppvärmningen bromsas snabbt och detta i sin tur ger längre tid för att dels utarbeta metoder att ta hand om koldioxiden, dels mera tid att empiriskt, inte bara genom teoretiska modeller, analysera effekterna på klimatet. Det vore verkligen ett av århundradets största misstag om man i dag satsade stora resurser på ett hot som i framtiden kommer att visa sig vara marginellt.


Detta debattinlägg ingick i Vasabladet 5.10 detta år.

VÅR TIDS STÖRSTA DUMHET

Möllorna är stiliga och vackra bidrag till vår natursköna skärgård. Så tycker Henry Bertlin. (Vbl 24.9). Han torde vara ganska ensam om den åsikten. Ända sedan 1960-talet har myndigheterna strävat efter att bevara vår unika skärgårdsmiljö. Var och en som velat bygga i skärgården vet hur noga det är med att byggnaden skall smälta in i miljön. Den typ av byggande som var så vanligt tidigare, dvs att huset ligger alldeles vid stranden och syns långa vägar, blev strängt förbjudet. Det var en sund och bra politik som garanterade att kommande generationer kan njuta av den unika miljön. Men nu i början av 2000-talet tycks myndigheterna ha glömt dessa goda principer. Det som är strängt förbjudet för en privatperson är tillåtet för firmor som bygger industriparker bestående av upp till 40 jättelika vindkraftverk, som helt förändrar landskapsbilden.
”Ett är dock säkert”, menar Bertlin, ”kraften från möllorna behöver vi.” Detta är inte alls säkert, utan rent struntprat. Vi har klarat oss utmärkt hittills utan möllor (tack vare kärnkraften förstås), och vi klarar oss utmärkt i dag utan dem. Man kunde skrota alla våra möllor utan att detta skulle märkas det minsta i elförsörjningen. Det finns ingen brist på miljövänliga alternativ. Dessutom minskar elkonsumtionen främst för att vi befinner oss i en ekonomisk depression. Att vi minskar användningen av kolkraft innebär inte att den är ute ur bilden. Den är fortfarande det billigaste alternativet och det forskas intensivt om metoder att ta bort koldioxiden, eller att minska den. Om tio år kan det problemet vara löst och då sitter vi där med kanske 1000 vindmöllor – alldeles i onödan.
En eloge till Vbl för den informativa helsidesartikeln om vindkraften 21.9. Den visar hur olika man kan se på denna nya kraftindustri. Speciellt intressant är att se hur totalt olika bedömningar anhängare och motståndare har om möllornas elproduktion. Denna borde vara lätt att mäta. Det är alltså en ren faktafråga. Anhängaren menade att möllorna i Sverige i snitt kör med full effekt ca 6000 av årets 8760 timmar. Motståndaren hävdade att siffran blott är drygt 2000 timmar. Om den första siffan kan bevisas vara riktig i våra förhållanden så skall jag ändra åsikt. Om den senare kommer närmare sanningen så kan jag inte se annat än att byggandet av över 1000 jättemöllor under de kommande åren är ett enormt slöseri med knappa skattemedel, den största dumheten i början av 2000-talet.
Ett faktum som ingen kan förneka är att vindförhållandena kan ändras snabbt. Det är inte ovanligt att det blåser hårt under dagen, men mojnar helt under kvällen. Det betyder att alla vindkraftverk plötsligt slutar mata in spänning i nätet. I dagens läge när vinden endast står för 0.3 % av elförbrukningen är detta inget problem. Men ju mer vi blir beroende av vindkraft desto viktigare är att vi har andra kraftverk som ständigt står i stand-by. Dessa skall med kort varsel köra igång, vilket betyder att de hela tiden bör vara bemannade. Detta i sin tur betyder en stor extra kostnad, som i sin tur naturligvis slås ut på elpriset. Anhängarna vill ogärna att vi blir påminda om detta. Därför säger de ingenting om hur denna reglerkraft skall garanteras.
I mitt föregående inlägg 19.9 betonade jag att Bertlin baserar sin kritik av kärnkrafen på föråldrade data. Några dagar senare (Hufvudstadsbladet 23.9) påpekade docenten och experten på miljöteknologi vid Åbo Akademi, Jarl Ahlbeck, att kritiken mot kärnkraften i dag baseras på föråldade argument. Han ger en kort men utmärkt sammanfattning av var vi står i dag beträffande kärnkraften.
Bertlin ber mig göra en beräkning av vad det kommer att kosta jordens befolkning att slutförvara kärnavfallet. Självklart ansvarar vi endast för vårt eget avfall. Priset för slutförvaring är inbakat i kraftverkens produktionspris. Detta är en självklarhet. Genom att kärnverken producerar enormt mycket el med en effektivitetsgrad på över 90% blir denna post endast någon procent i priset. Som Ahlbeck säger är sannolikheten att radioaktivitet skall läcka ut praktiskt taget noll. Att någon skulle dödas är ungenfär lika troligt som att avlida p.g.a. av nedfallande meteoriter. Betydligt fler människor kommer att dödas p.g.a. vindmöllorna.
Slutligen hävdar Bertlin att ”Hans Rosing tycks inte riktigt ha koll på vetenskapen.” Det är första gången någon gjort den bedömningen. Jag har varit lärare i vetenskapsfilosofi i 20 år, skrivit en bok om vetenskapens logiska grunder som använts som lärobok i högskolor i Finland och Sverige i tiotals år, som såls i över 10 000 ex. Jag har skrivit hundratals artiklar om forskning, bl.a. i Vbl. På min blogg http://hansrosing.blogspot.com finns en mängd artiklar om forskning. Månne inte det räcker för att visa att jag vet vad jag talar om.

BORDE VANHANEN AVGÅ?

AKTUELL POLITIK

Denna blogg är en analys av den i medierna mest omdiskuterade frågan i republiken just nu. Den fråga som stötts och blötts är om statsminister Vanhanen borde avgå för att några redaktörer vid Yle gjort ett scoop, dvs anser sig ha bevis för att han fått ett lass hyvlat virke gratis när han byggde sitt hus för 13 år sedan.

Enligt min analys är hela detta mediepådrag ett exempel på irrelevant och osaklig journalistik. Varför?

Därför att Finland är en demokrati.

Det betyder att makten ligger hos folket, inte hos mediernas redaktörer. Folket utövar sin makt genom att i fria och hemliga val vart fjärde år utse 200 personer till riksdagen, som har den högsta makten i landet. Riksdagen utser regering. Regeringen skall åtnjuta riksdagens, dvs de folkvaldas, förtroende. Den nuvarande majoritetsregeringen har flera gånger fått förtroende i omröstningar i riksdagen.

Statsministerna kan avsättas av riksdagens majoritet eller av regeringspartierna. Han kan också avgå frivilligt, men det har aldrig hänt i vårt land. I dagens läge har han regeringspartiernas och riksdagens förtroende. Eftersom dessa representerar Finlands folk (dvs majoriteten) så har han också folkets förtroende. Därmed är saken klar. Han bör inte avgå.

Dessutom är en eventuell mindre gåva (en hög hyvlade bräder, enligt obevisade uppgifter) för 13 år sedan inte ett sakligt skäl att avsätta en folkets representant som i övrigt skött sitt jobb på ett kompetent sätt. Självklart anser oppositionen att han inte skött sig bra och kräver hans avgång. Överhuvudtaget är det oförenligt med demokratin att en av folket vald representant tvingas avgå av skäl som inte berör hans sätt att sköta sitt jobb. Politiker har samma sätt till privatliv som alla andra. Det viktiga är att de sköter de uppgifter de är valda att sköta, inte att de har ett oklanderligt privatliv (vad nu det kan betyda).

Vad är då mediernas uppgift i en demokrati? Det är en komplex fråga som jag grundligt analyserat en annan skrift. Här vill jag bara påpeka några fakta som medierna själva talar tyst om. Det är mediernas chefredaktörer som ansvarar för innehållet. De är inte valda av folket och behöver självklart inte ha folkets förtroende. De flesta stora medier i vårt land ägs av privata bolag. Yle ägs av staten och styrs därmed inte av kommersiella intressen. Chefredaktörerna väljs av bolagens styrelser. Bolagen är normala kapitalitiska företag i den meningen att de strävar att gå med vinst. Chefredaktörerna väljs m.a.o. med tanke på att de kan driva ett vinstbringande företag. Ett scoop är alltid en fjäder i hatten för ett medium som ökar försäljningen och mängden annonser.

Den springande punkten i min argumentering är att varken chefredaktörerna eller deras underlydande redaktörer väljs av folket. De väljs i stället av en liten elit av kapitalister om man vill uttrycka sig rakt på sak. De har inte, och behöver inte ha folkets förtroende för att göra ett bra jobb, dvs ha en stor upplaga.

Det är helt irrelevant om statsministern har redaktörernas förtroende. Det ena som betyder något är om han har riksdagens, dvs folkets valda representanters förtroende.

Därmed är frågan i rubriken besvarad.