Hannes Nykänen, FD och lektor i filosofi och jag, lektor emeritus i vetenskapsfilosofi, har i några artiklar funderat över tendenser i den moderna fysiken. Vart är fysiken på väg? för att travestera det populära svenska tvprogrammet ”På spåret”. Nykänen har varit betydligt mer kritisk än jag och vi har därför gjort olika bedömningar. Eftersom denna fråga kan vara av stort intresse för alla som är intresserade av modern naturvetenskap och speciellt av teoretisk fysik så lägger jag här ut några av våra artiklar på nätet.
Du får gärna komma med egna funderingar, tankar och kommentarer i denna fråga. Det är förstås teoretisk fysik vi här tänker på, inte experimentell eller teknologisk.
NYKÄNENS PROVOKATIVA TES
Nykänen inledde med en essä ”Filosofin och de exakta vetenskaperna: förståelse och fantasteri” i boken Advocatus scientiae. En filosofisk vänbok tillägnad Hans Rosing (2008, 75-83). I inledningen till essän skrev han att han tänker ”förebrå naturvetenskaperna för att de tenderar att förutsätta en ansvarslös attityd till vetenskap”. (s. 75) Han hävdade, säkert medvetet provokativt, att ”normalt, sunt förnuft inte längre kan ha någon plats” i modern naturvetenskaplig forskning. (s. 80) Många av idéerna i fysiken är, enligt hans mening ”helt osannolikt fantasteri”. Den s.k. strängteorin är ett exempel som han nämner, idéen om multipla universa en annan. ”Tidigare i historien var det frågan om religiöst fantasteri, medan det i dag förstås handlar om vetenskapligt fantasteri”, skrev han. (s. 82)
Jag svarade på min blogg 25.5 2008 i lika utmanande ordalag. Men som Hannes så riktigt påpekade talade jag vid sidan av ämnet. Jag betonade nämligen att naturvetenskapen blivit mer öppen, bredare och demokratisk. Jag erkänner att mitt svar var ganska ogenomtänkt, för att inte säga förhastat. Dessutom innehöll mitt svar en lång sammanfattning av den naturvetenskapliga världsbilden. Den var irrelevant som svar på Hannes tes. Den skrevs ursprungligen för att publiceras i Vasabladet.
Hannes svarade, och försvarade sig i samma blogg genom en kommentar. Vi förblev oeniga.
Nyligen har jag igen tänkt över frågan, bl.a. i anknytning till att jag läst den senaste biografin om Albert Einstein på svenska. Så jag beslöt att igen ta upp frågan med Hannes i ett mejl. Jag antog att vi knappast kunde ha så olika åsikter som det verkade. Så jag utgick från några konkreta exempel. Detta mejl återges nedan.
MOJSAN HANNES
Jag börjar med att önska dig GOD JUL OCH ETT INTRESSANT NYTT ÅR.
Hoppas du haft ett bra år, trevliga studenter etc.
Du gillar ju att debattera och provocera så här kommer en liten utmaning för dig. Den anknyter till ett litet meningsutbyte vi hade på min blogg våren 2008.
Under den senaste tiden har jag hållit på och läst en biografi om Einstein skriven av Walter Isaacson, en alldeles utmärkt bok. Jag kom att tänka på den lilla debatt vi hade med anledning av ditt bidrag till boken Advocatus Scientiae. Jag håller med om mycket du skrev, och har sagt samma sak i olika sammanhang, men på en punkt hängde jag inte med. Du kritiserade en del moderna natvetare för ”helt osannolikt fantasteri”. Du skrev: ”Min tes är att naturvetenskaplig forskning till sin karaktär är – eller har blivit – sådan att normalt sunt förnuft inte längre kan ha någon framträdande plats i den.”
Jag håller, i stort sett, med om din tes. Man kommer inte långt med normalt sunt förnuft i dagens natvet. Vår oenighet gäller, för att uttrycka det enkelt, huruvida detta är till skada eller inte. Du anser det vara illa, skadligt, negativt – eller något ditåt. På den punkten förstår jag inte hur du tänker. Jag ser inget problem här. (Jag ser många problem i modern natvet, men just detta uppfattar jag inte som ett problem.)
Min tes skulle därför vara att det är naturligt att radikala nya ideér av samtiden uppfattas som ”helt osannolikt fantasteri”?
Einstein är, för mig, ett belysande exempel på denna tes.
Det som E gjorde i sina revolutionerande arbeten från början av 1900-talet var ju just sådant som stred mot normalt sunt förnuft. Att det inte finns någon samtidighet, att tiden förflyter olika snabbt, att massan ökar med hastigheten osv. strider uppenbart mot sunt förnuft. Kritiken mot de nya ideerna gick just ut på att det var frågan om fantasifulla spekulationer, att E hade övergett normalt sunt förnuft. E:s äldre kolleger som Planck, Lorentz, Poincare o.a. var tveksamma just för att E:s teori stod i strid med den klassiska fysiken. Denna i sin tur karakteriserades just av sunt förnuft. Tid, rum, rörelse var just sådana som vi normalt uppfattar dem. Också E:s teori om att ljuset består av partiklar stred mot sunt förnuft, och förstås mot en stor mängd experimentell evidens. Än i dag måste man väl säga att den speciella rel teorin inte kan begripas med sunt förnuft.
Min poäng blir då att E:s speciella rel teori och teorin om den fotoelektriska effekten på den tiden stred mot sunt förnuft. Det dröjde ju länge innan de kunde testas experimentellt. Om vi utgår från att fysikens teorier måste vara begripliga för normalt sunt förnuft så borde dessa teorier, på den tiden, ha förkastats som fantasteri. Det var ju för övrigt precis vad bl.a. en del filosofer på den tiden gjorde. Det är i dag förbluffande att E aldrig fick nobelpriset för sina revolutionerande teorier, utan för den fotoelektriska effekten. Men det berodde just på att nobelkommitten ansåg att den speciella och allmänna teorin var alltför spekulativa. De betraktades på den tiden ofta som filosofi, inte som vetenskap. Isaacson berättar utförligt om hur medlemmarna i Nobel-kommittéen resonerade.
Om vi ser E:s insats som ett stort vetenskapligt framsteg så måste vi förkasta det normala sunda förnuftet som grund för bedömning av nya teorier. Då måste vi förkasta din tes och se det som naturligt och t.o.m. viktigt att natvetare ”spekulerar”. (Självklart måste normala regler för konsistens etc gälla för de nya teorierna, och i slutändan måste de också kunna testas. E var noga med att föreslå hur hans nya ideér kunde testas.)
Detta resonemang gäller i ännu högre grad för den allmänna rel teorin med sin för sunt förnuft obegripliga grav teori. Att det, som teorin säger, inte finns någonting som drar mig när jag faller till marken är väl just det slag av förnekande av det för sunt förnuft uppenbara, som du kritiserar. Ideén om rummets krökning måste helt klart klassas som obegriplig för sunt förnuft. Ännu mer fantasteri blir i så fall E:s (fruktlösa) sökande efter en allmän fältteori.
Det finns ännu en lärdom vi kan dra. E var i sin ungdom radikal. Han tvekade inte att ifrågasätta normalt sunt förnuft. Han tvekade inte att provocera och utmana etablissemanget, varken det vetenskapliga eller sociala. Därför är det intressant att han senare blev en försvarare av etablissemanget. Han bidrog ju själv till framväxten av kvantteorin, men motarbetade den sedan just för att den var alltför fantastisk. Den stred mot hans intuitiva realism. Den stred mot hela den klassiska världsbilden. Och det gör den i ännu högre grad i dag. T.ex. entanglement verkar som rena magin. Men du vill säkert inte underkänna kvantteorin som fantasteri, eller?
Det här är tankar som kom för mig när jag läste biografin. Jag hoppas de kan mildra din kritiska inställning till spekulativa teorier.
Hälsningar
Hans
Hej Hans!
Tack för julhälsningen - och God Jul!
Då det gäller frågan om vetenskapens relation till sunt förnuft, så
var jag nog inte tillräckligt tydlig i artikeln. Med "sunt förnuft"
avsåg jag inte våra intuitiva förväntningar om hur naturen beter sig
utan ett slags begreppsligt begriplighetsperspektiv (som inte är samma
sak som det man menar med "logiskt möjlig").
Intuitivt kan det t.ex. verka konstigt att ljusets hastighet är ändlig
men jag tycker inte att det är ngt exempel på fantasteri då man
fastställt ljusets hastighet. Samma sak kunde sägas om det
konstigheter som upptäckts inom kvantmekaniken. Redan Hume visade ju
att våra idéer om kausalitet inte är så särskilt igenomtänkta och det
kunde han göra genom att använda det som jag skulle kalla ett
begriplighetsperspektiv. Hume sysslade alltså inte med fantasterier -
oavsett hur långt man sedan anser att han har rätt. Det som jag tycker
är problematiskt är alltså inte kontraintuitiva upptäckter utan
hypotesmakerier där man tillåter sig vilka slags arbiträra möjligheter
som helst utan att alls fråga sig vad det man säger betyder i
empiriska termer. Snacket om parallella universa är ett exempel. Såsom
jag förstår det genom populära framställningar så har vi inte att göra
med en kontraintuitiv hypotes utan om hypotes som kastar överbord all
begriplighet som sådan. Om hypotesen var sann - vad det nu skulle
betyda - så skulle det inte finnas ngn som helst möjlighet att på
erfarenhetsbasis bekräfta eller förkasta den. Att ett utslag av
vetenskapligt fantasteri går att uttrycka i matematiska termer gör det
inte på ngt sätt mer trovärdigt. Metafysik kan man lika väl uttrycka i
matematiska som i begreppsliga termer. Matematiska uttryck är inte på
ngt sätt mer pålitliga i sig än begreppsliga resonemang.
Både matematiska och begreppsliga fantasterier går till en viss del
att passa ihop med empiriska skeenden men om vi inte ser ngn allmänt
begriplig relation mellan det som påstås och det empiriska skeendet så
har vi bara en pseudoempiri. Hegels snack om andens rörelse mot
självförståelse är ett exempel på metafysiskt fantasteri som går att
"stöda" med en massa "empiriska data" - men det är ändå bara
fantasterier (jag bortser från de goda filosofiska poänger som Hegel
gör på vägen). Om Hegel hade skapat en komplex matematik, matat in
vissa "empiriska data" och fått "korrekta" resultat så skulle han
säkert bli mycket mer respekterad av dagens vetenskapsmän - helt utan
orsak.
Hegels tes är inte på samma sätt obegriplig som en del moderna
naturvetenskapliga teorier men fungerar som ett exempel som visar hur
trivialt det i sig är om det finns data som stöder en hypotes. Det här
vet du förstås, men det som enligt min mening gör en hypotes trovärdig
är inte relationen mellan matematiska kalkyler och empiriska data i
sig utan den allmänt begripliga begreppsram som omger en hypotes (och
som då inte är samma som "intuitiva förväntningar").
Då teoretiska fysiker angriper varandra på ett så fundamentalt sätt
att de avfärdar varandras teorier med boktitlar som "Not Even Wrong"
(Peter Woit) så tar jag det som ett symptom på att de har tappat bort
sig i filosofisk mening. De stirrar sig blinda på triaden rådata,
hypotes och kalkyl utan att se de begreppsliga ramarna (av vilka
falsifierbarhet bara är en aspekt). Sedan är det en helt annan sak att
vetenskapsmän kan ha vitt skilda åsikter av en massa olika
ovetenskapliga skäl (invanda tankemönster, konkurerande skolor,
nationella intressen, etc.) Man kunde helt kort antyda
begriplighetsramarna genom att påpeka att det både för Einsteins
teorier och för kvantmekaniken är viktigt att ha sådana begrepp som
hastighet, massa, tid, (spinn)riktning, laddning m.m. De symboler som
används för att beteckna de här storheterna är inte godtyckliga och
går inte att ersätta med vilka bokstäver som helst ur det grekiska
alfabetet. Oavsett hur mycket kvantmekaniken går emot våra invanda
föreställningar ("intuitioner") om massa, tid etc. så har de här
begreppen också inom kvantmekaniken en relation till vårt "vanliga"
sätt att förstå dem. Om de inte hade det skulle de de facto kunna
bytas ut till vilka symboler som helst, men då har vi inte längre att
göra med fysik utan med matematik. Man kan inte ignorera de här
begreppsramarna hur som helst och ändå mena sig göra fysik. (Kanske
problemet med strängteorin?)
Jag vet inte om jag alls lyckades göra min point klarare men som sagt
ser jag inget problem med att hypoteser går mot invanda tankemönster.
Problem uppstår då de börjar flyta fritt i förhållande till varje
begriplig erfarenhet av världen.
Hälsningar,
Hannes
Mojsan igen Hannes!
Visst blir din kritik betydligt klarare. Vi är tydligen eniga om att s.k. vardagligt sunt förnuft när det gäller rum, tid, materia, elektricitet, ljus, gravitation etc inte kan anses vara något slags självklara sanningar. Sund forskningen kan alltså nå resultat som strider mot detta slags förnuft. Då är det vardagsförnuftet som har fel.
När du talar om matematiska kalkyler (jag skulle säga modeller) utan grund i empiriska data så tror jag du kommer in på något verkligt viktigt i dagens naturvetenskap. Jag skall spinna vidare på det temat så får du berätta om du tänker i samma banor. (Du får ursäkta att jag skriver som om jag skulle föreläsa för en grupp studenter. Det är säkert andra än du som läser detta och därför blir jag litet utförlig.)
Jag tar igen min favoritfysiker Einstein som exempel. Einstein började sin bana som fysiker med rätt dåliga betyg i avancerad matematik, speciellt i icke-euklidisk geometri. De revolutionerande teorierna, den speciella och den allmänna relativitetseorin, utvecklade han utgående från konkreta fysikaliska tankeexperiment. I den speciella teorin är ljuset i centrum. Han brukade berätta hur han som ung grubblat över hur en ljusstråle skulle se ut om man färdades lika snabbt som den. Detta ledde till att han i tanken föreställde sig olika situationer, bl.a. vad som skulle hända om ljusets hastighet var konstant för alla observatörer. Han kom fram till att i så fall måste något annat i systemet variera, såsom tid och mätstickors längd. Tankarna gjorde han åskådliga med sin tågliknelse. Han använde alltså konkreta fysikaliska begrepp och processer i tankeexperiment, plus logik förstås. Men nästan ingen matematik! I hans berömda artikel från 1905 om den speciella teorin finns rätt enkel matematik. Lorentztransformationerna är inte invecklade. Vi är säkert eniga om att detta är en förebild för god fysikalisk forskning.
Efter att den speciella teorin publicerats började han grubbla över hur han skulle kunna utvidga den till alla slag av rörelse. (Den speciella gäller ju bara likformig rörelse). Problemet var hur han skulle få med accelerad rörelse och gravitation i samma teori. Han kom omkring 1907 på en enkel fysikalisk process. Det är den berömda mannen i hissen. Detta ledde till att han formulerade ekvivalensprincipen. ”Den mest lyckosamma idéen i mitt liv”. Den blev grunden för den allmänna teorin. Igen använde han konkreta tankeexperiment, som inte är svåra att förstå.
Men nu kommer det svåra. En grundpelare i fysiken är att man måste kunna räkna ut vad som sker under olika förhållanden. I den speciella teorin är detta inte svårt. Visserligen behövs en matematik för fyra dimensioner men alla kroppar rör sig likformigt i det fyrdimensionella rummet. (Matematikern Minkowski utvecklade denna och förkunnade att vi lever i ett fyrdimensionellt rum).
Inom den allmänna teorin behövdes matematiska modeller som gör det möjligt att beräkna alla slag av rörelser. Han måste kunna beräkna vektorer för kroppar som ökar eller minskar hastighet i samma fyrdimensionella rum. Ekvationer som dessutom inte skilde på tröghetsmassa och gravitationsmassa.
Hans kunskaper i matematik räckte inte till. Han fick hjälp av sin vän Grossman, som var matematiker. Hilbert, en av samtidens främsta matematiker, fann ekvationerna något innan Einstein. (Einstein hade noggrannt förklarat den bakomliggande fysiken för honom). I november 1915 hade Einstein äntligen nått fram till ekvationerna för den allmänna relativitetsteorin. Enligt experterna är det en matematiskt mycket vacker teori.
Efter detta ändrades E:s metod. Självklart skedde det gradvis, men ändå tydligt t.o.m. för en filosof, utan djupa matematiska kunskaper, som jag är. Under ungdomen baserades hans forskning på ”fysikalisk intuition” dvs på tankeexperiment utgående från konkreta, välbekanta händelser. Men efter 1915 blev han så fascinerad av matematiken att de konkreta tankeexperimenten alltmer ersattes av en rent matematisk approach.
Hans mål var att förena teorin för elektromagnetism (en fältteori) med sin allmänna teori (också en fältteori). Han sökte en allmän fältteori, ”en teori för allting”, dvs ett system av ekvationer från vilket han skulle kunna härleda såväl lagarna för såväl ljuset och magnetismen som för gravitationen. Men nu hade han inga konkreta intuitioner, inga ljusstrålar, inga hissar, att utgå ifrån. I stället använde han en rent matematisk metod. Från omkring 1920 till sin död 1955 fortsatte han, med många avbrott, att pröva olika alltmer abstrakta matematiska modeller. Ännu på sin dödsbädd satt han med penna och papper och räknade. (Ett avundsvärt sätt att dö för en forskare).
Hans metod blev alltså rent matematisk. ”Ett nästan slumpmässigt fifflande med matematiska formler utan någon fysik i sikte,” som en forskare uttryckte det. (Isaacson s. 485) Också Einsteins filosofiska världsbild förändrades. Under sin ungdom var han starkt influerad av positivister som Hume och Mach. Men den konkreta, empiriska positivismen ersattes i hans medvetande småningom med en metafysisk, deterministisk realism. Man kan väl säga att den astrakta matematikens skönhet förförde och förledde honom att tro att universum måste kunna beskrivas i matematiska termer. ”Gud är matematiker”.
Tanken att universum måste kunna beskrivas av ”vacker” men ytterst invecklad matematik har senare förfört en stor mängd fysiker. Paul Dirac hävdade t.o.m. att det är viktigare att en teori är matematiskt skön än att den kan begripas genom konkreta tankeexperiment. Sedan Einsteins död har sökandet efter allmänna fältteorier blivit en veritabel sport inom fysiken. Positivismen och den fysikaliska intuitionen spelar en underordnad roll. Sambandet mellan ekvationer och verklighet är på sin höjd ytterst vagt om det ens finns. Exempel är de olika varianter av strängteorin som under många år konstruerats, och förkastats. Likaså teorierna om multipla universa. Hit får vi väl också räkna den kosmologiska inflationsteorin, liksom också Stephen Hawkings modeller för universums uppkomst och imaginär tid.
Det är väl detta du tänkte på när du använde termen ”fantasteri” Hannes? Jag håller med om att detta åtminstone inte kan kallas empirisk forskning. Okej, låt gå för termen ”fantasteri”.
Det är inte bara en del teoretiska fysiker som huvudsakligen ”fifflar med formler”. Detta sker i mycket stor omfattning inom t.ex. klimatforskningen. Massor av forskare bygger upp invecklade matematiska modeller innehållande hundratals eller fler variabler. Sedan väljer man utgångsvärden och kör modellerna på supersnabba datorer. På detta sätt anser man att det är möjligt att förutsäga klimatet, inte om en månad eller ett år utan om flera decennier. T.ex. år 2050 har varit ett populärt år. Också tron att man kan göra pålitliga matematiska modeller för hela jordens klimat måste väl betraktas som ”fantasteri”. Man kunde också tala om ”vetenskaplig hubris”.
Det verkar finnas en övertro på rent matematiska metoder, på komplicerade modeller, som kan användas endast om man har ytterst snabba datorer. Om det är något i den stilen du avser så är vi ganska långt överens.
Samtidigt måste jag erkänna att jag själv är barnsligt förtjust i spekulativ, filosoferande naturvetenskap. Den öppnar så fantastiska visioner. Men detta är något som jag hoppas kunna återkomma till mina bloggar när jag är klar min forskning om jaget.
Hälsningar
Hans
fredag 15 januari 2010
tisdag 12 januari 2010
LIVLIG KLIMATDEBATT I ANKDAMMEN
BAKGRUNDEN
Vi finlandssvenskar följer med livligt intresse vad som händer ute i ”stora världen”. Trots att vi blott är ca 300 000 av världens 6 700 000 000 människor debatterar vi livligt också när det gäller stora globala frågor som vi egentligen inte alls kan påverka. Och varför skulle vi inte göra det? Vi hör ju till de bäst utbildade och allmänbildade minoriteterna i världen.
Redan för 30 år sedan varnade många klimatforskare för att människan håller på att förändra jordens klimat genom sina utsläpp av s.k. växthusgaser, främst koldioxid och metan. Då väckte varningarna ingen större uppmärksamhet i medierna. Det fanns långt mer sensationella händelser att följa med. Under 1990-talet fick frågan större uppmärksamhet och en del länder samlades i Kyoto 1997 för att besluta om begränsningar av utsläppen. Resultatet blev ett protokoll som i praktiken saknade betydelse. Utsläppen fortsatte att öka som tidigare. Under början av det nya århundradet blev terrorismen och kriget i Irak de stora nyheterna som dag ut och dag in toppade medierna och fick debattens vågor att svalla. Men när Saddam Hussein och hans gäng krossats, plankapningarna och de spektakulära bombdåden upphörde lyftes klimatfrågan i stället upp i nyhetstoppen.
Under de senaste åren har man ”pratat om vädret” mer än någonsin. Dock inte i hela världen. Debatten har varit livligast i Europa, dvs i Västeuropa, och Sverige har (som vanligt) tagit på sig en ledande roll för att lotsa världen in på ett mindre farligt utvecklingspår. I USA, som till helt nyligen hade de största utsläppen, har man bland de gröna, med f.d. presidentkandidaten Al Gore i spetsen, krävt nedskärningar, men den breda allmänheten och makthavarna har visat endast svagt intresse. Många hoppades att Obama skulle ändra politiken, men han har inte gett några löften om den typ av nedskärningar som EU redan tidigare beslutat om. Endast EU har tills vidare beslutat om kraftig minskning, dvs 20%.
Majoriteten av klimatforskare anser sig ha bevis för att jordens klimat håller på att bli varmare. I och för sig är detta inget märkligt. För 10 000 år sedan var hela norra halvklotet, inklusive vårt land, täckt av ett lika tjockt istäcke som nu ligger över Grönland. I själva verket är inlandsisen på Grönland det enda som är kvar av den senaste istiden. Under istiden var jordens temperatur självklart mycket lägre än i dag. Sedan dess har jorden, mycket långsamt blivit varmare. Denna naturliga uppvärmning pågår antagligen fortfarande. Men den är så svag att den inte märks under en så kort tid som ett decennium.
Hur länge kommer denna naturliga uppvärmning att fortsätta? Det är omöjligt att bedöma med någon säkerhet i dag. Den kan fortsätta ännu några hundra år, eller tusen år, eller så kan vi redan ha nått toppen. Jorden har tidigare drabbats av åtminstone ett tiotal istider. Experterna anser att denna process med omväxlande istider och varmare perioder inte är slut. De anser att en ny kall period kommer, men har ingen aning om när den börjar. Det pågår mycken forskning, men resultaten är magra och långt ifrån entydiga. Okunskapen är fortfarande mycket djup. Mitt ”hurorgan” den ledande naturvetenskapliga tidskriften Nature har tagit på sig rollen som en förkämpe för växthuseffekten. Tidningen har publicerat en enorm mängd artiklar i ämnet under de senaste åren. Däremot har inte ens enda kritisk artikel publicerats. Inte heller har tidningen en enda gång nämnt att ingen uppvärmning skett sedan 1998. Nästan alla artiklar handlar om klimatmodeller som kan köras på dator. En stor majoritet av forskarna på området utvecklar och kör sådana modeller.
Det som debatten gäller är huruvida människans utsläpp av koldioxid orsakar en uppvärmning som är mångdubbelt större än den naturliga. Majoriteten av klimatexperter anser att så är fallet. Också hos oss är de ledande forskarna av samma åsikt. Men det finns också experter som, av varierande skäl, inte tror att antropogena utsläpp har någon betydade inverkan.
Den rent vetenskapliga debatten, i den mån en sådan förekommer, är förstås obegriplig för gemene man. Det som jag här behandlar är den debatt som kan begripas av allmänheten. Den har länge pågått i tidningar, på internet och i andra medier. Som professionell filosof, som länge bl.a. undervisat i logik, argumentationsanalys och vetenskapsfilosofi, är jag fascinerad av debatter i allmänhet och självklart också av denna. Att få följa en så omfattande och viktig internationell debatt i realtid är spännande. Jag har länge samlat på debattinlägg från när och fjärran. Här analyserar jag debatten utgående främst från våra största finlandssvenska dagstidningar. Jag nämner dock endast en liten och tämligen slumpmässig del av den stora floden av artiklar och inlägg.
MOTSATTA STÅNDPUNKTER
Vasabladet 20.12 -09 visar hur diametralt olika åsikterna kan vara. På en och samma sida ingår en artikel som utgår från att teorin är sann, och en annan som hävdar att den är ett medvetet falsarium. För den första åsikten står teologen Patrik Hagman i Pargas. ”Nu står det klart,” menar han, ”att ...politikerna ...inte kan rädda oss från katastrofala klimatförändringar.” Han känner uppenbart stor oro. ”Politikerna har alltså svikit oss, våra barn och barnbarn.” Han tror att det blir omöjligt att leva ”ett drägligt liv på denna planet i framtiden.” Teologen ser alltså verkligen dystert på framtiden.
Det gör däremot inte Dennis Mänty från Vasa. Han hänvisar till det s.k. ”climategate” dvs aslöjandet hösten 2009 av hemlig e-post mellan ledande forskare inom IPCC (FN:s organ för klimatforskning grundat 1988). Enligt Mänty visar e-posten att IPCC:s forskare inte skyr några medel för att styra opinionen och politikerna. Han nämnet också annan kritik som framförts av skeptikerna. Enligt Mänty finns det en hel del observationer som sticker hål på teorin att människans utsläpp orsakar global uppvärmning. I motsats till Hagman är Mänty inte ett dugg oroad.
Hagman tror på vad IPCC:s forskare publicerat. Forskarna blir, tror han, bara säkrare på sin sak. Enligt honom är skeptikerna, de forskare som tvivlar på effekten, endast en liten minoritet på ca 3%. Dessa är dessutom, anser han, sådana som gillar att vara kärringen mot strömmen eller som vill ha uppmärksamhet i medierna. De är ovilliga att inse fakta och bedriver propaganda som tilltalar massorna.
Mänty å sin sida hävdar att mellan 20 och 30% av forskarna är skeptiska och på goda grunder.
VASABLADET NEUTRALT
Vasabladet har varit ganska neutralt i denna fråga. Man har släppt fram info både för och emot, dels på debattsidan men också i artiklar av nyhetsbyrån FNB eller av tidningens egna redaktörer. Den 28.1 -07 hade Vbl en fet rubrik med den ovanliga åsikten ”Osäkert vad som styr klimatet”. Artikeln var hämtad från FNB-TT och berättade om hur två forskargrupper försökt finna ett samband mellan koldioxid och uppvärmning för miljontals år sedan . Om IPCC har rätt skulle man vänta att det finns mycket koldioxid i atmosfären under varma perioder och litet under kalla. I artikeln berättas om två undersökningar av toppforskare som inte funnit något som helst samband mellan mängden koldioxid och värme. Hypotesen är sålunda falsifierad!
I samma artikel sägs dock att koldioxiden just nu med stor sannolikhet ger upphov till klimatuppvärmning. Alltså: Något samband mellan koldioxid och värme har inte kunnat påvisas under geologisk tid, men i dag är det sannolikt att ett sådant samband finns. Skall detta tolkas som att naturligt producerad koldioxid inte har någon värmande effekt, medan av människan producerad koldioxid har det? Dylika logiska kringelikrokar är ganska typiska för debatten.
Nästan ett år tidigare, 14.11 -06, rapporterade Vbl med en stor rubrik ”Åsikter om klimathotet går isär”. I artikeln, skriven av journalisten Annika Aho, ställs svenskfinlands mest kända klimatskeptiker Jarl Ahlbeck mot Mikael Sjövall, som då var informatör för Greenpeace. Aho citerar också Mikko Alestalo från Meteorologiska institutet som hävdade att den globala uppvärmningen är ett faktum. Han talar inte ens om sannolikheter utan hävdar att: ”Det här är bevisat!” Uppvärmningen sedan 1950-talet är helt och hållet människans fel. Alestalo förutspådde en uppvärmning som är större och snabbare än någonsin tidigare. (Än så länge, dvs drygt tre år senare, finns det inga tecken på denna snabbare uppvärmning). Vidare refererar Aho Lauri Myllyvirta, expert vid Greenpeace, som försäkrar att hårda vetenskapliga fakta visar att miljoner djurarter kan dö ut, halva Amazonas regnskog dö ut och grönlandsisen smälta bort på 300 år.
Jarl Ahlbeck å sin sida anser att människans utsläpp har en marginell betydelse för klimatet. Enligt honom går det inte ens att bevisa att temperaturen alls stigit under de senaste 70 åren. I denna intervju är han uppgiven och säger: ”Jag tänker sluta skriva insändare, för det är ingen vits i den här propagandakanonaden.” (Det löftet kunde han dock, till all lycka, inte hålla. Vi behöver kritiska röster. Ett demokratiskt samhälle kan inte existera utan kritik. Detta gäller också, och speciellt, vetenskapen.) Ahlbeck brukar använda saftiga liknelser. I denna intervju kallar han mediernas rapportering för ”klimatpornografi”.
Faktum är att rubrikerna under 2006 och 2007 ofta var alarmerande och spådomarna dystra. Varje värmebölja, varje storm och översvämning togs som bevis för att klimatet håller på att ändras. Det fanns onekligen en viss hysteri i luften, också i vårt kalla land. Om detta vittnar mediernas ”klimatpornogafi”. Tidningarna var fulla av dystra prognoser.
”Om hundra år snöar det bara norr om Rovaniemi” varnade en rubrik 24.2 -06. I artikeln som producerats av FNB sägs att temperaturen om hundra år är 2.5 – 4.1 grader högre än nu och havsytan 20-30 cm högre än nu. Vidare sägs att temperaturen under 1900-talet steg med 0.6 grader, men att det nu snabbt blir varmare. Artikeln bygger på forskning vid Max Planck-institutet i Tyskland som är en del av IPCC:s forskning.
I vinter har, som vi alla vet, hela norra halvklotet ända ner till sydeuropa drabbats av snöoväder. Det är fint skidföre i hela vårt land fyra år efter denna spådom. För tillfället tycks de dystra prognoserna ha upphört.
Den 16 maj samma år publicerade Vbl en ny larmrapport utarbetad av nyhetsbyråerna FNB-AFP-REUTERS. ”Klimatförändringar hotar miljoner” löd rubriken. I undertexten påstås att 182 miljoner afrikaner kan dö under de kommande hundra åren p.g.a. den klimatförändring som de rika länderna orsakar. Denna gång är det biståndsorganisationen Christian Aid som slår larm. De rika länderna bör göra bättring och upphöra att använda fossila bränslen.
Forskarna vid Christian Aid ansåg alltså att om vi slutar bränna kol och olja så minskar översvämningarna, torkan, sjukdomarna och krigen i Afrika. Afrikanerna själva ansågs tydligen inte ha något ansvar för krig och svält. Sedan dess har emellertid synen på Afrika ändrats i hög grad. Mobutos Kongo är ett skräckexempel som knappast kan skyllas på klimatförändringen.
24.7 -07 publicerades en alarmerande intervju med övermeteorolog Jaakko Helminen gjord av journalisten Kia Lettlin.. Helminen varnade bl.a. för att isen på Grönland kan börja smälta. I så fall betyder det en fyra till sju meters höjning av havsnivån runt Finland. Han menar vidare att ”de kretsar som förnekar klimatförändringen är väldigt små”.
Den 3.1 -08 uttalade sig Markku Rummukainen vid svenska SMHI för FNB-TT. Vi får veta att vädret i Norden går hand i hand med den globala uppvärmningen. Uppvärmningen går tydligt att skilja från naturliga tillfälligheter. Vi får allt kortare och mildare vintrar, men tillfälliga köldknäppar kan fortfarande slå till. (Tydligen har vi haft en sådan under december i år).
Men år 2008 blev ett ovanligt kallt år. I Vbl 6.4 rapporterade FNB som citerade Michel Jarraud, chef för WMO, en meteorologiska världsorganisation, att året kommer att bli något kallare än medeltalet p.g.a. av väderfenomenet La Nina över Stilla havet. Men Jarraud hävdade att att de följande fem åren väntas bli rekordheta.
Hittills har vi inte sett något av denna rekordvärme. Men det kan förstås ändra under de 3,5 år som är kvar av de fem.
Vasabladet har inte publicerat några artiklar om de positiva effekter som ett varmare klimat skulle föra med sig för vårt land. Estland har ett betydligt gynnsammare klimat än vi. En temperaturökning på ett par grader skulle innebära att södra Finland får ett likadant klimat som Estland har i dag. Detta tycks dock vara ett tabubelagt ämne i våra finlandssvenska medier.
HUFVUDSTADSBLADET TAR STÄLLNING
Svenskfinlands största tidning Hufvudstadsbladet har under de senaste åren ägnat mycket spaltutrymme åt klimatfrågan. Tidningen har behandlat frågan i helsidesartiklar och t.o.m. dubbelsidesartiklar. Ett antal journalister har engagerat sig och noggrannt redogjort för IPCC:s resultat. Kritiska artiklar har huvudsakligen funnits på debattsidan och Jarl Ahlbeck har varit flitigast med invändningar. Hbl har som regel publicerat hans kritik. Något annat vore knappast möjligt. Här refererar jag ett urval artiklar.
I Hbl 18.10 -05 rapporterar journalisten Jenny Bäck i en helsidesartikel om ett samtal med forskningsprofessor Timothy Carter. Han hävdar att det inte längre finns många som tvivlar på global uppvärmning och på att den orsakas av människan. Vi får veta att: ”Sommarens och höstens förödande orkaner i USA och Centralamerika och översvämningarna i Europa kan orsakas av uppvärmningen”. Finland kommer att få mera regn, översvämningar, varmare väder och mindre is och snö.
I början av år 2007 publicerade IPCC sin fjärde rapport om klimatet. (Den femte torde komma 2014). Hbl rapporterade på två hela sidor genom Sylvia Bjon. Ett antal klimatforskare, Jouni Räisänen, Mikko Alestalo, Jaakko Ojala och Atte Korhola, uttalade sig. Budskapet är det vanliga. Det blir varmare och det är människans fel. Allt beror på hur mycket koldioxid vi släpper ut. Utsläppen måste reduceras kraftigt. 30% räcker inte. Tvivlarna börjar, enligt dessa forskare, tystna. Korhola höjde dock ett litet varningens finger: Alla klimtförändringar beror inte på människan. Det finns också naturliga mekanismer som påverkar. (Sic!)
Den 6.2 -08 rapporterade Sanna Karlsson om forskning utförd vid University of East Anglia under ledning av Tim Lenton. Bland de högst förbluffande påståendena tar påståendet att inlandsisen på Grönland kan ha smält bort inom 25 år priset! Vissa av ekosystemen kommer att försämras abrupt, enligt Lenton. Sålunda kan Amazonas regnskogar försvinna. Ett tröstens ord finns också med. Sannolikheten för att Golfströmmen kollapsar är mindre än forskarna tidigare trott. I dag tycks forskarna helt ha övergett hypotesen att klimatförändringen kan ändra golfströmmens riktning.
”Klimatförändring drabbar Finland snabbt” fick vi veta i en FNB rapport i Hbl 26.8 -08. Regeringens klimatpolitiska expert Oras Tynkkynen och miljöprofessor Atte Korhola förkunnade att klimatet i Finland förändras snabbare än det globala klimatet i snitt. Vintrarna blir varmare och regnigare och somrarna torrare och soligare. (De två senaste somrarna har de facto varit rätt kalla, solfattiga och regniga, vintrarna har varit normala). Den 9.9 samma år fick Lester J. Brown, chef för Earth Policy Institute i Washington, breda ut sig på två sidor genom förmedling av journalisten Marcus West. Enligt Brown måste vi skära ner koldioxidutsläppen med 80% fram till 2020 för att rädda världen. All kol- och oljebaserad elproduktion måste ersättas med sol och vind. På samma uppslag uppmanar Rajendra Pachauri, ordförande för IPCC, oss att äta mindre kött för att rädda klimatet.
Efter alla dessa prognoser om varmare väder är det överraskande att 23.8 -08 läsa en notis av FNB-TT med rubriken ”2008 årtusendets kallaste år”. Visserligen hade det bara förflutit åtta år av årtusendet men ändå är det förvånande. La Nina anges som orsak. Denna gång är det UK Met Offices chef John Kennedy som rapporterar. Men vi får veta att La Nina försvagas och att det sedan blir varmare igen.
Journalisten Hedda Biström berättar i en lång rtikel 7.12 -08 om några forskare och plitiker i Sverige Bo Ekman, Anders Wijkman och Johan Rockström som slagit larm om att klimatförädringen är långt allvarligare än IPCC:s forskare insett. De varnade för att utsläppen av metan kan öka mycket snabbt om den eviga tjälen i de nordiska regionerna börjar smälta. Faran för detta är, enligt dem, överhängande. Därför krävde de mycket radikalare nedskärningar än de EU gått in för. Om industriländerna inte minskar sina koldioxidutsläpp med 70% under de närmaste tio åren och sedan eliminerar dem helt och hållet så går det mycket illa med klimatet. Bl.a. stiger havsytan med två till tre meter fram till 2100.
Som bekant stoppade Kina och USA t.o.m. de förslag om en 20% reduktion som EU ville genomdriva vid konferensen i Köpenhamn i december senaste år. Om Ekman & co har rätt så är en snabb uppvärmning nu oundviklig. Om den inte sker har de fel. På denna punkt är logiken klar som kristall.
Faktum är att det varmaste året hittills inföll för 12 år sedan. Under 00-talet har ingen temperaturökning kunnat påvisas. Ovan nämndes att år 2008 var ovanligt kallt, 0.1 grader under långtidsmedelvärdet. Hur reagerar klimatforskarna på detta? Detta tycks vara ett klart agument för skeptikerna. Redaktör Johanna Westman vid Hbl diskuterar frågan i en helsidesartikel 21.9 -09. Hon hänvisar till klimatfysikern Mojib Latif vid IPCC som försäkrar att detta är en tillfällig avvikelse. På lång sikt kommer uppvärmningen att fortsätta. Westman menar att ”..världens ledare – och journalister – utgår ifrån att IPCC inte kan ha helt fel i sin långsiktiga prognos.” Endast framtiden kan utvisa om de har fel.
DE FINLANDSSVENSKA KLIMATSKEPTIKERNA
Som vi sett ovan har klimatforskarna (majoriteten) i många år hävdat att skeptikerna är en mycket liten grupp. De har också bestämt hävdat att människans inverkan inte är någon hypotes, utan ett bevisat faktum. (Men i IPCC:s rapport 2007 sägs att inverkan är en hypotes med ca 90% sannolikhet. Man medger alltså en 10% chans att de omkring 2000 forskare som bidragit har fel.) Westman pekar på att finlandssvenskarna tycks vara överrepresenterade bland de inhemska klimatskeptikerna. Vad kan det bero på? Kan det vara så att vi tänker mer kritiskt och självständigt? I varje fall finns det många av oss som är mer eller mindre skeptiska. Jag har för övrigt en känsla av att österbottningarna är mer kritiska än helsingforsarna.
Bland skeptikerna är Jarl Ahlbeck, teknologiedoktor och docent i miljövårdsteknik vid Åbo Akademi, i en klass för sig. Han har främst publicerat sig i Åbo Underrättelser men har fått uppmärksamhet också över språkgränsen. Han har i åratal påpekat svagheter och brister i klimatologernas resonemang och föreslagit alterativa förklaringar. Jag nämnde ovan att Ahlbeck 14.11 -06 var så frustrerad över mediernas ”klimatpornografi” att han beslutat att sluta skriva i ämnet. Till all lycka ångrade han sig. Vi behöver kritiska röster i ”konsensusfinland”, framför allt röster med den erfarenhet och sakkunskap Ahlbeck har. I allmänhet är hans inlägg ytterst sakliga. Han undviker den självsäkerhet, den överlägsna attityd och de personangepp som annars är så vanliga i debatten. Han höjer därmed debattens nivå avsevärt. I motsats till de flesta debattörer anger han sina källor, presenterar data i form av temperaturkurvor och förklarar logiken bakom påståendena. Jag tar här upp blott ett av hans talrika inlägg.
Vi har i det oändliga fått höra hur farlig koldioxiden är för klimatet. Men varför? Mängden av denna gas i atmosfäen är ca 0.05%. Den har varierat mycket under geologisk tid. Ibland har den varit mindre, ibland mer än dubbelt högre. Under många istider har den varit högre än i dag. Varför är just den koldioxid som människan producerar så avgörande? Faktum är att den inte är det. I varje fall inte om vi får tro Ahlbeck. I ett inlägg i ÅU 12.9 -08 hävdar han att, utgående från Stefan-Bolzmanns ekvation, kan en fördubbling av koldioxidhalten höja den globala medeltemperaturen med högst en grad Celsius. Enligt IPCC har temperaturen redan stigit med 0.8 grader och den kommer, om utsläppen fortsätter, att stiga med ca 3-6 grader fram till 2050. Målet för Köpenhamnskonferensen var maximum 2 grader.
Hur går detta ihop? Det går förstås inte ihop. Mängden koldioxid är nu ca 380 ppm (parts per million). Den har ökat med knappt 40% sedan 1950-talet. Enligt ovannämnda ekvation borde inverkan på klimatet vara obetydlig, mindre än 0.5 grad. Och då har vi ännu långt till en fördubbling. Riktigt så enkelt är det dock inte. Ahlbeck förklarar. Växthusteorin baseras på att det finns en kraftig växelverkan (feedback) mellan koldioxid och vattenångan i atmosfären. Vattenångan är nämligen en kraftig växthusgas. Mer koldioxid innebär blott en svag uppvärmning, men denna i sin tur är tillräcklig (enligt IPCC) för att atmosfären skall kunna hålla mer vattenånga, och mer vattenånga innebär högre temperatur. Alltså: ju mer koldioxid desto mer vattenånga och desto högre temperatur. (Det finns förstås också andra faktorer som inverkar, eller möjligen kan inverka, såsom skogsskövling, naturliga processer såsom vulkanutbrott, sotpartiklar (black coal) och metan, samt förstås variationer i den mängd energi vi mottar från solen).
Rubriken på ovan nämnda artikel lyder ”Ingen global uppvärmning på 12 år”. Detta har han upprepat i många artiklar och det är, enligt min bedömning, hans viktigaste motargument. Det är ett rent faktaargument. Inga invecklade ekvationer och komplicerade datamodeller behövs. Blott mätvärden från alla världens hörn, och sådana samlas i dag i större mängd och med större noggrannhet än någonsin tidigare. Enligt teorin borde vi kunna se en klar ökning under de senaste 12 åren. Men fakta visar ingen sådan ökning. Enligt normal logik betyder detta att teorin är ”in big trouble”.
I motsats till de flesta av oss som följer med debatten läser Ahlbeck IPCC:s rapporter och stora mängder av andra vetenskapliga avhandlingar i ämnet. Han gör också själv datakörningar för att kontrollera slutsatser. Vidare gör han den intresserade läsaren en stor tjänst genom att publicera temperaturkurvor och ange varifrån de är hämtade. T.ex. i ovan nämnda artikel visar han en temperaturkurva, ritad på basen av data från NASA, som klart visar att ingen ökning skett sedan toppåret 1998. Redan i en artikel i ÅU 25.1 -08, till vilken han bifogade en temperaturkurva för Helsingfors och en för hela världen, skriver han: ”Av någon anledning (klimatforskarna kan inte förklara det!) har den globala uppvärmningen avstannat.”
Man kunde vänta att en person som Ahlbeck, som själv är forskare och expert på miljöteknik, skulle få mothugg från klimatologerna. Men så är det inte. Sällan vill någon gå i polemik mot honom. Och de som gör det är ofta unga utan större kunskaper och erfarenhet. Ofta sägs bara att majoriteten av experter tror på IPCC eller att Ahlbeck själv inte är någon klimatolog. Irrelevanta invändningar alltså. Såvitt jag vet har ingen kunnat kullkasta hans påstående att ingen uppvärmning skett sedan 1998. Klimatologerna föredrar att ignorera det, vilket naturligtvis undergräver deras trovärdighet.
I början av denna blogg nämnde jag Patrik Hagmans påstående att kritikerna är ytterst få och blir ännu färre. Samma sak påstod en mängd av de finländska klimatologer som jag namngett ovan. I själva verket tycks antalet skeptiker ha ökat kraftigt under de allra senaste åren. I mitten av 00-talet var Ahlbeck kanske ”en ropande röst i öknen”, men sedan dess har han fått sällskap av många finlandssvenskar med lång forskarerfarenhet. Min avsikt är inte att försöka göra upp någon lista. Jag nämner endast några mer eller mindre slumpmässigt valda exempel. Fysikern Lars Silen hävdar i Hbl 25.11 -09 att ”climategate” visar att ”en liten grupp på ca 40 personer kontrollerar publicering av nästan allt vetenskapligt material på klimatområdet.” FD i fysikalisk kemi Kenneth Rundt hävdar i ÅU14.3 -09 att uppvärmningen visar en tydlig nedgående trend under de senaste 10-15 åren trots att mängden växthusgaser ökar. Fysikern Björn Sandström menar i Hbl 9.12 -08 att de klimatmodeller IPCC använt helt slagit fel de senaste åren. Professor Eirik Granqvis, expert på utdöda djur och just nu verksam i Kina, har gjort flera skeptiska inlägg. I Hbl 15.12 -08 svarade han Hedda Biström och menade att det inte är någon risk att den upp till 3000 m tjocka isen på Grönland smälter. 28.7 -07 publicerade Vbl en lång kritisk artikel av fysikprofessor Folke Stenman. En annan fysikprofessor som uttryckt tvivel är Mårten Brenner. I slutet av år 2007 pågick en livlig debatt i Hbl. Inläggen fördelades ganska jämnt mellan försvarare och kritiker av IPCC. I dag tycks de som försvarar IPCC bli allt färre. Det är säkert många som kommer att läsa IPCC nästa rapport med stort intresse.
FINLANDS NATUR
I detta sammanhang bör också tidskriften Finlands Natur, som utges av den finlandssvenska organisationen Natur och Miljö r.f. nämnas. Tidningens mål är uttryckligen att kämpa för miljön och därför tar dess redaktörer självklart ställning för allt som kan motivera till mera naturskydd. Tidningen har redan länge ansett det bevisat att människan påverkar klimatet genom sina utsläpp. ”Klimatförändringen redan här” lyder rubriken på en lång artikel av Petra Nykvist i juninumret 2005. Det gäller för oss att förbereda oss för konsekvenserna. Självklart nämner tidningen inte att det finns många forskare som är skeptiska. I stället målar man upp de vanliga hotbilderna. ”Ingen kan längre avfärda klimatförändringens konsekenser,” skrev Nykvist för fem år sedan. I dag är det allt flera som gör just detta.
Slutligen bör det nämnas att kritiken också belysts i några av Yles tvprogram. FST 5 visade en serie ”Måttet är rågat” där också skeptikerna fick komma till tals. Jag blev själv vidtalad att medverka i en diskussion tillsammans med tre andra äldre herrar, fysikprofessor Folke Stenman, geologen professor Boris Winterhalter och företagaren Magnus Hagelstam. Vi diskuterade under ca två timmar vid en tvinspelning 3.12. Endast en bråkdel av samtalet visades sedan i tv, bl.a. 7.1 -10.
Vi finlandssvenskar följer med livligt intresse vad som händer ute i ”stora världen”. Trots att vi blott är ca 300 000 av världens 6 700 000 000 människor debatterar vi livligt också när det gäller stora globala frågor som vi egentligen inte alls kan påverka. Och varför skulle vi inte göra det? Vi hör ju till de bäst utbildade och allmänbildade minoriteterna i världen.
Redan för 30 år sedan varnade många klimatforskare för att människan håller på att förändra jordens klimat genom sina utsläpp av s.k. växthusgaser, främst koldioxid och metan. Då väckte varningarna ingen större uppmärksamhet i medierna. Det fanns långt mer sensationella händelser att följa med. Under 1990-talet fick frågan större uppmärksamhet och en del länder samlades i Kyoto 1997 för att besluta om begränsningar av utsläppen. Resultatet blev ett protokoll som i praktiken saknade betydelse. Utsläppen fortsatte att öka som tidigare. Under början av det nya århundradet blev terrorismen och kriget i Irak de stora nyheterna som dag ut och dag in toppade medierna och fick debattens vågor att svalla. Men när Saddam Hussein och hans gäng krossats, plankapningarna och de spektakulära bombdåden upphörde lyftes klimatfrågan i stället upp i nyhetstoppen.
Under de senaste åren har man ”pratat om vädret” mer än någonsin. Dock inte i hela världen. Debatten har varit livligast i Europa, dvs i Västeuropa, och Sverige har (som vanligt) tagit på sig en ledande roll för att lotsa världen in på ett mindre farligt utvecklingspår. I USA, som till helt nyligen hade de största utsläppen, har man bland de gröna, med f.d. presidentkandidaten Al Gore i spetsen, krävt nedskärningar, men den breda allmänheten och makthavarna har visat endast svagt intresse. Många hoppades att Obama skulle ändra politiken, men han har inte gett några löften om den typ av nedskärningar som EU redan tidigare beslutat om. Endast EU har tills vidare beslutat om kraftig minskning, dvs 20%.
Majoriteten av klimatforskare anser sig ha bevis för att jordens klimat håller på att bli varmare. I och för sig är detta inget märkligt. För 10 000 år sedan var hela norra halvklotet, inklusive vårt land, täckt av ett lika tjockt istäcke som nu ligger över Grönland. I själva verket är inlandsisen på Grönland det enda som är kvar av den senaste istiden. Under istiden var jordens temperatur självklart mycket lägre än i dag. Sedan dess har jorden, mycket långsamt blivit varmare. Denna naturliga uppvärmning pågår antagligen fortfarande. Men den är så svag att den inte märks under en så kort tid som ett decennium.
Hur länge kommer denna naturliga uppvärmning att fortsätta? Det är omöjligt att bedöma med någon säkerhet i dag. Den kan fortsätta ännu några hundra år, eller tusen år, eller så kan vi redan ha nått toppen. Jorden har tidigare drabbats av åtminstone ett tiotal istider. Experterna anser att denna process med omväxlande istider och varmare perioder inte är slut. De anser att en ny kall period kommer, men har ingen aning om när den börjar. Det pågår mycken forskning, men resultaten är magra och långt ifrån entydiga. Okunskapen är fortfarande mycket djup. Mitt ”hurorgan” den ledande naturvetenskapliga tidskriften Nature har tagit på sig rollen som en förkämpe för växthuseffekten. Tidningen har publicerat en enorm mängd artiklar i ämnet under de senaste åren. Däremot har inte ens enda kritisk artikel publicerats. Inte heller har tidningen en enda gång nämnt att ingen uppvärmning skett sedan 1998. Nästan alla artiklar handlar om klimatmodeller som kan köras på dator. En stor majoritet av forskarna på området utvecklar och kör sådana modeller.
Det som debatten gäller är huruvida människans utsläpp av koldioxid orsakar en uppvärmning som är mångdubbelt större än den naturliga. Majoriteten av klimatexperter anser att så är fallet. Också hos oss är de ledande forskarna av samma åsikt. Men det finns också experter som, av varierande skäl, inte tror att antropogena utsläpp har någon betydade inverkan.
Den rent vetenskapliga debatten, i den mån en sådan förekommer, är förstås obegriplig för gemene man. Det som jag här behandlar är den debatt som kan begripas av allmänheten. Den har länge pågått i tidningar, på internet och i andra medier. Som professionell filosof, som länge bl.a. undervisat i logik, argumentationsanalys och vetenskapsfilosofi, är jag fascinerad av debatter i allmänhet och självklart också av denna. Att få följa en så omfattande och viktig internationell debatt i realtid är spännande. Jag har länge samlat på debattinlägg från när och fjärran. Här analyserar jag debatten utgående främst från våra största finlandssvenska dagstidningar. Jag nämner dock endast en liten och tämligen slumpmässig del av den stora floden av artiklar och inlägg.
MOTSATTA STÅNDPUNKTER
Vasabladet 20.12 -09 visar hur diametralt olika åsikterna kan vara. På en och samma sida ingår en artikel som utgår från att teorin är sann, och en annan som hävdar att den är ett medvetet falsarium. För den första åsikten står teologen Patrik Hagman i Pargas. ”Nu står det klart,” menar han, ”att ...politikerna ...inte kan rädda oss från katastrofala klimatförändringar.” Han känner uppenbart stor oro. ”Politikerna har alltså svikit oss, våra barn och barnbarn.” Han tror att det blir omöjligt att leva ”ett drägligt liv på denna planet i framtiden.” Teologen ser alltså verkligen dystert på framtiden.
Det gör däremot inte Dennis Mänty från Vasa. Han hänvisar till det s.k. ”climategate” dvs aslöjandet hösten 2009 av hemlig e-post mellan ledande forskare inom IPCC (FN:s organ för klimatforskning grundat 1988). Enligt Mänty visar e-posten att IPCC:s forskare inte skyr några medel för att styra opinionen och politikerna. Han nämnet också annan kritik som framförts av skeptikerna. Enligt Mänty finns det en hel del observationer som sticker hål på teorin att människans utsläpp orsakar global uppvärmning. I motsats till Hagman är Mänty inte ett dugg oroad.
Hagman tror på vad IPCC:s forskare publicerat. Forskarna blir, tror han, bara säkrare på sin sak. Enligt honom är skeptikerna, de forskare som tvivlar på effekten, endast en liten minoritet på ca 3%. Dessa är dessutom, anser han, sådana som gillar att vara kärringen mot strömmen eller som vill ha uppmärksamhet i medierna. De är ovilliga att inse fakta och bedriver propaganda som tilltalar massorna.
Mänty å sin sida hävdar att mellan 20 och 30% av forskarna är skeptiska och på goda grunder.
VASABLADET NEUTRALT
Vasabladet har varit ganska neutralt i denna fråga. Man har släppt fram info både för och emot, dels på debattsidan men också i artiklar av nyhetsbyrån FNB eller av tidningens egna redaktörer. Den 28.1 -07 hade Vbl en fet rubrik med den ovanliga åsikten ”Osäkert vad som styr klimatet”. Artikeln var hämtad från FNB-TT och berättade om hur två forskargrupper försökt finna ett samband mellan koldioxid och uppvärmning för miljontals år sedan . Om IPCC har rätt skulle man vänta att det finns mycket koldioxid i atmosfären under varma perioder och litet under kalla. I artikeln berättas om två undersökningar av toppforskare som inte funnit något som helst samband mellan mängden koldioxid och värme. Hypotesen är sålunda falsifierad!
I samma artikel sägs dock att koldioxiden just nu med stor sannolikhet ger upphov till klimatuppvärmning. Alltså: Något samband mellan koldioxid och värme har inte kunnat påvisas under geologisk tid, men i dag är det sannolikt att ett sådant samband finns. Skall detta tolkas som att naturligt producerad koldioxid inte har någon värmande effekt, medan av människan producerad koldioxid har det? Dylika logiska kringelikrokar är ganska typiska för debatten.
Nästan ett år tidigare, 14.11 -06, rapporterade Vbl med en stor rubrik ”Åsikter om klimathotet går isär”. I artikeln, skriven av journalisten Annika Aho, ställs svenskfinlands mest kända klimatskeptiker Jarl Ahlbeck mot Mikael Sjövall, som då var informatör för Greenpeace. Aho citerar också Mikko Alestalo från Meteorologiska institutet som hävdade att den globala uppvärmningen är ett faktum. Han talar inte ens om sannolikheter utan hävdar att: ”Det här är bevisat!” Uppvärmningen sedan 1950-talet är helt och hållet människans fel. Alestalo förutspådde en uppvärmning som är större och snabbare än någonsin tidigare. (Än så länge, dvs drygt tre år senare, finns det inga tecken på denna snabbare uppvärmning). Vidare refererar Aho Lauri Myllyvirta, expert vid Greenpeace, som försäkrar att hårda vetenskapliga fakta visar att miljoner djurarter kan dö ut, halva Amazonas regnskog dö ut och grönlandsisen smälta bort på 300 år.
Jarl Ahlbeck å sin sida anser att människans utsläpp har en marginell betydelse för klimatet. Enligt honom går det inte ens att bevisa att temperaturen alls stigit under de senaste 70 åren. I denna intervju är han uppgiven och säger: ”Jag tänker sluta skriva insändare, för det är ingen vits i den här propagandakanonaden.” (Det löftet kunde han dock, till all lycka, inte hålla. Vi behöver kritiska röster. Ett demokratiskt samhälle kan inte existera utan kritik. Detta gäller också, och speciellt, vetenskapen.) Ahlbeck brukar använda saftiga liknelser. I denna intervju kallar han mediernas rapportering för ”klimatpornografi”.
Faktum är att rubrikerna under 2006 och 2007 ofta var alarmerande och spådomarna dystra. Varje värmebölja, varje storm och översvämning togs som bevis för att klimatet håller på att ändras. Det fanns onekligen en viss hysteri i luften, också i vårt kalla land. Om detta vittnar mediernas ”klimatpornogafi”. Tidningarna var fulla av dystra prognoser.
”Om hundra år snöar det bara norr om Rovaniemi” varnade en rubrik 24.2 -06. I artikeln som producerats av FNB sägs att temperaturen om hundra år är 2.5 – 4.1 grader högre än nu och havsytan 20-30 cm högre än nu. Vidare sägs att temperaturen under 1900-talet steg med 0.6 grader, men att det nu snabbt blir varmare. Artikeln bygger på forskning vid Max Planck-institutet i Tyskland som är en del av IPCC:s forskning.
I vinter har, som vi alla vet, hela norra halvklotet ända ner till sydeuropa drabbats av snöoväder. Det är fint skidföre i hela vårt land fyra år efter denna spådom. För tillfället tycks de dystra prognoserna ha upphört.
Den 16 maj samma år publicerade Vbl en ny larmrapport utarbetad av nyhetsbyråerna FNB-AFP-REUTERS. ”Klimatförändringar hotar miljoner” löd rubriken. I undertexten påstås att 182 miljoner afrikaner kan dö under de kommande hundra åren p.g.a. den klimatförändring som de rika länderna orsakar. Denna gång är det biståndsorganisationen Christian Aid som slår larm. De rika länderna bör göra bättring och upphöra att använda fossila bränslen.
Forskarna vid Christian Aid ansåg alltså att om vi slutar bränna kol och olja så minskar översvämningarna, torkan, sjukdomarna och krigen i Afrika. Afrikanerna själva ansågs tydligen inte ha något ansvar för krig och svält. Sedan dess har emellertid synen på Afrika ändrats i hög grad. Mobutos Kongo är ett skräckexempel som knappast kan skyllas på klimatförändringen.
24.7 -07 publicerades en alarmerande intervju med övermeteorolog Jaakko Helminen gjord av journalisten Kia Lettlin.. Helminen varnade bl.a. för att isen på Grönland kan börja smälta. I så fall betyder det en fyra till sju meters höjning av havsnivån runt Finland. Han menar vidare att ”de kretsar som förnekar klimatförändringen är väldigt små”.
Den 3.1 -08 uttalade sig Markku Rummukainen vid svenska SMHI för FNB-TT. Vi får veta att vädret i Norden går hand i hand med den globala uppvärmningen. Uppvärmningen går tydligt att skilja från naturliga tillfälligheter. Vi får allt kortare och mildare vintrar, men tillfälliga köldknäppar kan fortfarande slå till. (Tydligen har vi haft en sådan under december i år).
Men år 2008 blev ett ovanligt kallt år. I Vbl 6.4 rapporterade FNB som citerade Michel Jarraud, chef för WMO, en meteorologiska världsorganisation, att året kommer att bli något kallare än medeltalet p.g.a. av väderfenomenet La Nina över Stilla havet. Men Jarraud hävdade att att de följande fem åren väntas bli rekordheta.
Hittills har vi inte sett något av denna rekordvärme. Men det kan förstås ändra under de 3,5 år som är kvar av de fem.
Vasabladet har inte publicerat några artiklar om de positiva effekter som ett varmare klimat skulle föra med sig för vårt land. Estland har ett betydligt gynnsammare klimat än vi. En temperaturökning på ett par grader skulle innebära att södra Finland får ett likadant klimat som Estland har i dag. Detta tycks dock vara ett tabubelagt ämne i våra finlandssvenska medier.
HUFVUDSTADSBLADET TAR STÄLLNING
Svenskfinlands största tidning Hufvudstadsbladet har under de senaste åren ägnat mycket spaltutrymme åt klimatfrågan. Tidningen har behandlat frågan i helsidesartiklar och t.o.m. dubbelsidesartiklar. Ett antal journalister har engagerat sig och noggrannt redogjort för IPCC:s resultat. Kritiska artiklar har huvudsakligen funnits på debattsidan och Jarl Ahlbeck har varit flitigast med invändningar. Hbl har som regel publicerat hans kritik. Något annat vore knappast möjligt. Här refererar jag ett urval artiklar.
I Hbl 18.10 -05 rapporterar journalisten Jenny Bäck i en helsidesartikel om ett samtal med forskningsprofessor Timothy Carter. Han hävdar att det inte längre finns många som tvivlar på global uppvärmning och på att den orsakas av människan. Vi får veta att: ”Sommarens och höstens förödande orkaner i USA och Centralamerika och översvämningarna i Europa kan orsakas av uppvärmningen”. Finland kommer att få mera regn, översvämningar, varmare väder och mindre is och snö.
I början av år 2007 publicerade IPCC sin fjärde rapport om klimatet. (Den femte torde komma 2014). Hbl rapporterade på två hela sidor genom Sylvia Bjon. Ett antal klimatforskare, Jouni Räisänen, Mikko Alestalo, Jaakko Ojala och Atte Korhola, uttalade sig. Budskapet är det vanliga. Det blir varmare och det är människans fel. Allt beror på hur mycket koldioxid vi släpper ut. Utsläppen måste reduceras kraftigt. 30% räcker inte. Tvivlarna börjar, enligt dessa forskare, tystna. Korhola höjde dock ett litet varningens finger: Alla klimtförändringar beror inte på människan. Det finns också naturliga mekanismer som påverkar. (Sic!)
Den 6.2 -08 rapporterade Sanna Karlsson om forskning utförd vid University of East Anglia under ledning av Tim Lenton. Bland de högst förbluffande påståendena tar påståendet att inlandsisen på Grönland kan ha smält bort inom 25 år priset! Vissa av ekosystemen kommer att försämras abrupt, enligt Lenton. Sålunda kan Amazonas regnskogar försvinna. Ett tröstens ord finns också med. Sannolikheten för att Golfströmmen kollapsar är mindre än forskarna tidigare trott. I dag tycks forskarna helt ha övergett hypotesen att klimatförändringen kan ändra golfströmmens riktning.
”Klimatförändring drabbar Finland snabbt” fick vi veta i en FNB rapport i Hbl 26.8 -08. Regeringens klimatpolitiska expert Oras Tynkkynen och miljöprofessor Atte Korhola förkunnade att klimatet i Finland förändras snabbare än det globala klimatet i snitt. Vintrarna blir varmare och regnigare och somrarna torrare och soligare. (De två senaste somrarna har de facto varit rätt kalla, solfattiga och regniga, vintrarna har varit normala). Den 9.9 samma år fick Lester J. Brown, chef för Earth Policy Institute i Washington, breda ut sig på två sidor genom förmedling av journalisten Marcus West. Enligt Brown måste vi skära ner koldioxidutsläppen med 80% fram till 2020 för att rädda världen. All kol- och oljebaserad elproduktion måste ersättas med sol och vind. På samma uppslag uppmanar Rajendra Pachauri, ordförande för IPCC, oss att äta mindre kött för att rädda klimatet.
Efter alla dessa prognoser om varmare väder är det överraskande att 23.8 -08 läsa en notis av FNB-TT med rubriken ”2008 årtusendets kallaste år”. Visserligen hade det bara förflutit åtta år av årtusendet men ändå är det förvånande. La Nina anges som orsak. Denna gång är det UK Met Offices chef John Kennedy som rapporterar. Men vi får veta att La Nina försvagas och att det sedan blir varmare igen.
Journalisten Hedda Biström berättar i en lång rtikel 7.12 -08 om några forskare och plitiker i Sverige Bo Ekman, Anders Wijkman och Johan Rockström som slagit larm om att klimatförädringen är långt allvarligare än IPCC:s forskare insett. De varnade för att utsläppen av metan kan öka mycket snabbt om den eviga tjälen i de nordiska regionerna börjar smälta. Faran för detta är, enligt dem, överhängande. Därför krävde de mycket radikalare nedskärningar än de EU gått in för. Om industriländerna inte minskar sina koldioxidutsläpp med 70% under de närmaste tio åren och sedan eliminerar dem helt och hållet så går det mycket illa med klimatet. Bl.a. stiger havsytan med två till tre meter fram till 2100.
Som bekant stoppade Kina och USA t.o.m. de förslag om en 20% reduktion som EU ville genomdriva vid konferensen i Köpenhamn i december senaste år. Om Ekman & co har rätt så är en snabb uppvärmning nu oundviklig. Om den inte sker har de fel. På denna punkt är logiken klar som kristall.
Faktum är att det varmaste året hittills inföll för 12 år sedan. Under 00-talet har ingen temperaturökning kunnat påvisas. Ovan nämndes att år 2008 var ovanligt kallt, 0.1 grader under långtidsmedelvärdet. Hur reagerar klimatforskarna på detta? Detta tycks vara ett klart agument för skeptikerna. Redaktör Johanna Westman vid Hbl diskuterar frågan i en helsidesartikel 21.9 -09. Hon hänvisar till klimatfysikern Mojib Latif vid IPCC som försäkrar att detta är en tillfällig avvikelse. På lång sikt kommer uppvärmningen att fortsätta. Westman menar att ”..världens ledare – och journalister – utgår ifrån att IPCC inte kan ha helt fel i sin långsiktiga prognos.” Endast framtiden kan utvisa om de har fel.
DE FINLANDSSVENSKA KLIMATSKEPTIKERNA
Som vi sett ovan har klimatforskarna (majoriteten) i många år hävdat att skeptikerna är en mycket liten grupp. De har också bestämt hävdat att människans inverkan inte är någon hypotes, utan ett bevisat faktum. (Men i IPCC:s rapport 2007 sägs att inverkan är en hypotes med ca 90% sannolikhet. Man medger alltså en 10% chans att de omkring 2000 forskare som bidragit har fel.) Westman pekar på att finlandssvenskarna tycks vara överrepresenterade bland de inhemska klimatskeptikerna. Vad kan det bero på? Kan det vara så att vi tänker mer kritiskt och självständigt? I varje fall finns det många av oss som är mer eller mindre skeptiska. Jag har för övrigt en känsla av att österbottningarna är mer kritiska än helsingforsarna.
Bland skeptikerna är Jarl Ahlbeck, teknologiedoktor och docent i miljövårdsteknik vid Åbo Akademi, i en klass för sig. Han har främst publicerat sig i Åbo Underrättelser men har fått uppmärksamhet också över språkgränsen. Han har i åratal påpekat svagheter och brister i klimatologernas resonemang och föreslagit alterativa förklaringar. Jag nämnde ovan att Ahlbeck 14.11 -06 var så frustrerad över mediernas ”klimatpornografi” att han beslutat att sluta skriva i ämnet. Till all lycka ångrade han sig. Vi behöver kritiska röster i ”konsensusfinland”, framför allt röster med den erfarenhet och sakkunskap Ahlbeck har. I allmänhet är hans inlägg ytterst sakliga. Han undviker den självsäkerhet, den överlägsna attityd och de personangepp som annars är så vanliga i debatten. Han höjer därmed debattens nivå avsevärt. I motsats till de flesta debattörer anger han sina källor, presenterar data i form av temperaturkurvor och förklarar logiken bakom påståendena. Jag tar här upp blott ett av hans talrika inlägg.
Vi har i det oändliga fått höra hur farlig koldioxiden är för klimatet. Men varför? Mängden av denna gas i atmosfäen är ca 0.05%. Den har varierat mycket under geologisk tid. Ibland har den varit mindre, ibland mer än dubbelt högre. Under många istider har den varit högre än i dag. Varför är just den koldioxid som människan producerar så avgörande? Faktum är att den inte är det. I varje fall inte om vi får tro Ahlbeck. I ett inlägg i ÅU 12.9 -08 hävdar han att, utgående från Stefan-Bolzmanns ekvation, kan en fördubbling av koldioxidhalten höja den globala medeltemperaturen med högst en grad Celsius. Enligt IPCC har temperaturen redan stigit med 0.8 grader och den kommer, om utsläppen fortsätter, att stiga med ca 3-6 grader fram till 2050. Målet för Köpenhamnskonferensen var maximum 2 grader.
Hur går detta ihop? Det går förstås inte ihop. Mängden koldioxid är nu ca 380 ppm (parts per million). Den har ökat med knappt 40% sedan 1950-talet. Enligt ovannämnda ekvation borde inverkan på klimatet vara obetydlig, mindre än 0.5 grad. Och då har vi ännu långt till en fördubbling. Riktigt så enkelt är det dock inte. Ahlbeck förklarar. Växthusteorin baseras på att det finns en kraftig växelverkan (feedback) mellan koldioxid och vattenångan i atmosfären. Vattenångan är nämligen en kraftig växthusgas. Mer koldioxid innebär blott en svag uppvärmning, men denna i sin tur är tillräcklig (enligt IPCC) för att atmosfären skall kunna hålla mer vattenånga, och mer vattenånga innebär högre temperatur. Alltså: ju mer koldioxid desto mer vattenånga och desto högre temperatur. (Det finns förstås också andra faktorer som inverkar, eller möjligen kan inverka, såsom skogsskövling, naturliga processer såsom vulkanutbrott, sotpartiklar (black coal) och metan, samt förstås variationer i den mängd energi vi mottar från solen).
Rubriken på ovan nämnda artikel lyder ”Ingen global uppvärmning på 12 år”. Detta har han upprepat i många artiklar och det är, enligt min bedömning, hans viktigaste motargument. Det är ett rent faktaargument. Inga invecklade ekvationer och komplicerade datamodeller behövs. Blott mätvärden från alla världens hörn, och sådana samlas i dag i större mängd och med större noggrannhet än någonsin tidigare. Enligt teorin borde vi kunna se en klar ökning under de senaste 12 åren. Men fakta visar ingen sådan ökning. Enligt normal logik betyder detta att teorin är ”in big trouble”.
I motsats till de flesta av oss som följer med debatten läser Ahlbeck IPCC:s rapporter och stora mängder av andra vetenskapliga avhandlingar i ämnet. Han gör också själv datakörningar för att kontrollera slutsatser. Vidare gör han den intresserade läsaren en stor tjänst genom att publicera temperaturkurvor och ange varifrån de är hämtade. T.ex. i ovan nämnda artikel visar han en temperaturkurva, ritad på basen av data från NASA, som klart visar att ingen ökning skett sedan toppåret 1998. Redan i en artikel i ÅU 25.1 -08, till vilken han bifogade en temperaturkurva för Helsingfors och en för hela världen, skriver han: ”Av någon anledning (klimatforskarna kan inte förklara det!) har den globala uppvärmningen avstannat.”
Man kunde vänta att en person som Ahlbeck, som själv är forskare och expert på miljöteknik, skulle få mothugg från klimatologerna. Men så är det inte. Sällan vill någon gå i polemik mot honom. Och de som gör det är ofta unga utan större kunskaper och erfarenhet. Ofta sägs bara att majoriteten av experter tror på IPCC eller att Ahlbeck själv inte är någon klimatolog. Irrelevanta invändningar alltså. Såvitt jag vet har ingen kunnat kullkasta hans påstående att ingen uppvärmning skett sedan 1998. Klimatologerna föredrar att ignorera det, vilket naturligtvis undergräver deras trovärdighet.
I början av denna blogg nämnde jag Patrik Hagmans påstående att kritikerna är ytterst få och blir ännu färre. Samma sak påstod en mängd av de finländska klimatologer som jag namngett ovan. I själva verket tycks antalet skeptiker ha ökat kraftigt under de allra senaste åren. I mitten av 00-talet var Ahlbeck kanske ”en ropande röst i öknen”, men sedan dess har han fått sällskap av många finlandssvenskar med lång forskarerfarenhet. Min avsikt är inte att försöka göra upp någon lista. Jag nämner endast några mer eller mindre slumpmässigt valda exempel. Fysikern Lars Silen hävdar i Hbl 25.11 -09 att ”climategate” visar att ”en liten grupp på ca 40 personer kontrollerar publicering av nästan allt vetenskapligt material på klimatområdet.” FD i fysikalisk kemi Kenneth Rundt hävdar i ÅU14.3 -09 att uppvärmningen visar en tydlig nedgående trend under de senaste 10-15 åren trots att mängden växthusgaser ökar. Fysikern Björn Sandström menar i Hbl 9.12 -08 att de klimatmodeller IPCC använt helt slagit fel de senaste åren. Professor Eirik Granqvis, expert på utdöda djur och just nu verksam i Kina, har gjort flera skeptiska inlägg. I Hbl 15.12 -08 svarade han Hedda Biström och menade att det inte är någon risk att den upp till 3000 m tjocka isen på Grönland smälter. 28.7 -07 publicerade Vbl en lång kritisk artikel av fysikprofessor Folke Stenman. En annan fysikprofessor som uttryckt tvivel är Mårten Brenner. I slutet av år 2007 pågick en livlig debatt i Hbl. Inläggen fördelades ganska jämnt mellan försvarare och kritiker av IPCC. I dag tycks de som försvarar IPCC bli allt färre. Det är säkert många som kommer att läsa IPCC nästa rapport med stort intresse.
FINLANDS NATUR
I detta sammanhang bör också tidskriften Finlands Natur, som utges av den finlandssvenska organisationen Natur och Miljö r.f. nämnas. Tidningens mål är uttryckligen att kämpa för miljön och därför tar dess redaktörer självklart ställning för allt som kan motivera till mera naturskydd. Tidningen har redan länge ansett det bevisat att människan påverkar klimatet genom sina utsläpp. ”Klimatförändringen redan här” lyder rubriken på en lång artikel av Petra Nykvist i juninumret 2005. Det gäller för oss att förbereda oss för konsekvenserna. Självklart nämner tidningen inte att det finns många forskare som är skeptiska. I stället målar man upp de vanliga hotbilderna. ”Ingen kan längre avfärda klimatförändringens konsekenser,” skrev Nykvist för fem år sedan. I dag är det allt flera som gör just detta.
Slutligen bör det nämnas att kritiken också belysts i några av Yles tvprogram. FST 5 visade en serie ”Måttet är rågat” där också skeptikerna fick komma till tals. Jag blev själv vidtalad att medverka i en diskussion tillsammans med tre andra äldre herrar, fysikprofessor Folke Stenman, geologen professor Boris Winterhalter och företagaren Magnus Hagelstam. Vi diskuterade under ca två timmar vid en tvinspelning 3.12. Endast en bråkdel av samtalet visades sedan i tv, bl.a. 7.1 -10.
lördag 9 januari 2010
TANKAR EFTER TVÅ ÅR SOM BLOGGARE
Den fjärde januari 2008 skrev jag min första blogg. Sedan dess har jag gjort mig skyldig till drygt 70 bloggar, som för det mesta varit ganska långa – och ibland svårsmälta? Jag har i stort sett hållit samma takt i skrivandet sedan slutet av 1960-talet, men förstås tidigare i form av artiklar i olika slags tidningar. Vore det inte dags för mig att sluta skriva? Det är en fråga som jag ställt mig många gånger. Och som jag inte har något svar på.
Den 8 januari senaste år skrev jag en ganska lång blogg med funderingar kring mitt bloggande, en blogg om bloggandet alltså. De tankar som jag då uttryckte är lika aktuella i dag som då, så det finns egentligen ingen anledning för mig att fortsätta att skriva om detta ämne. Om någon läsare till äventyrs är intresserad så klicka på den bloggen.
Så jag borde sluta här. Men det gör jag inte.
När jag började blogga var detta sätt att sprida sina åsikter högst populärt. Jag kan ha fel, men jag har ett bestämt intryck av att bloggandet i dag håller på att tappa mark. Det har inte längre nyhetens behag. Vad kan detta bero på? Dels har andra sätt att kommunicera, som youtube och twitter, lockat bort folk från bloggarna, dels kan man ständigt hålla kontakt med mobiler och annat liknande. Men jag misstänker att många gått tillbaka till vanliga dagstidningar. Många har insett att det är mer givande att bläddra genom dagstidningar, som är skrivna av proffs och har ett mycket brett utbud på allt från politik till sport och elitkultur än att hoppa från den ena bloggen till den andra. Man får faktiskt veta väldigt litet om vad som händer i världen genom att godtyckligt beta bland bloggarna.
Jag hör själv till de trogna läsarna av papperstidningar. Jag vill ha en tidning i händerna så att jag kan bläddra och lätt skumma igenom rubrikerna. Att börja dagen med att läsa Åbo Underrättelser (lokalblaskan) och Hufvudstadsbladet är ett förträffligt sätt att på en halv timme ta in info som hundratals proffessionella journalister, skickliga yrkesmän och kvinnor, inte bara hos oss utan världen runt samlat, analyserat, bearbetat och skrivit ut i kort och lättfattlig form. Lägg därtill Vasabladet som kommer med posten och jag får en ganska heltäckande bild av vad som händer i svenskfinland, i övriga Finland, i Norden och i världen. Lägg därtill att denna info kommer nästan varje dag under året. Inga bloggar i världen kan ersätta denna dagliga flod av lättsmält info om det mesta som sker.
Många läser i dag tidningar gratis på datorn. Det är inte min melodi av två skäl. Dels kan jag inte ha datorn famför mig på bordet när jag dricker kaffe och äter skinksmörgås i arla morgonstund. Det gör ingenting om jag spiller kaffe eller droppar äggula på tidningen. Den är ju en bruksvara och åker nästa dag i lådan för returpapper. Jag vet inte vad som händer om jag spiller kaffe på datorn eller beströr den med knäckebrödssmulor men misstänker att den inte gillar det. Dels är det svårt ligga i sängen, min favortiställning, och läsa datorn. Jag gillar helt enkelt inte att sitta framför datorn. Det är tröttsamt och onaturligt. Dessutom klipper jag ofta ut intressanta artiklar. Det är fascinerande att läsa vad man själv och andra skrivit för 10, 20, 30 och t.o.m. 40 år sedan.
Det andra skälet är att jag tycker att det är omoraliskt att utnyttja andras arbete utan att betala för det. Jag betalar gärna prenumerationsavgiften därför att jag vet att pengarna går till att hålla en grundpelare för demokratin levande. Journalisterna gör ett viktigt arbete som de bör få hyggligt betalt för.
I ett avseende är dagens papperstidning dock helt oduglig. Den är en slit- och slängprodukt. Den ger breda översikter över oerhört mycket, men till priset av extrem ytlighet. Vill man ha en djupare förståelse, vill man ha reda på orsakar och verkningar, vill man ha noggranna argument och motiveringar, vill man ha djupsinnig debatt så har dagstidningarna nästan inget att bjuda. På ”den gamla goda tiden”, innan datorerna tog makten, kunde dagstidningarna innehålla mycket långa artiklar. Jag har själv skrivit hundratals sådana bestående av tiotusen tecken eller mer om de mest esoteriska ämnen, t.ex. om parapsykologi. I dag skall en artikel helst inte vara längre än 3000 tecken.
Här finns en viktig nisch för bloggar. När man bloggar behöver man inte tänka på att sälja, inte på att förtjäna pengar, inte att locka till sig reklam, inte att vara snabb och konkurrenskraftig, inte att tävla, inte att vara politiskt korrekt. Man kan i stället fördjupa sig och på allvar försöka förstå ett ämne. I varje fall är detta vad jag strävar till med mitt bloggande. Självklart hoppas jag kunna ge mina läsare större kunskap och förståelse. Någonting bör jag väl ha lärt mig efter att ha studerat, forskat, undervisat och grubblat i snart 50 år. Men bloggarna är också ett sätt att försöka utreda saker för mig själv. Den långa serie artiklar om ”jaget” som jag började senaste höst är exempel på detta. Det är ett försök att på basen av all den info jag samlat på mig försöka skapa en helhetsbild. Vad är jag egentligen och varför? Säkert finns det många andra som undrar över samma fråga. Bloggen gör det möjligt för mig att dela mina slutsatser med andra.
Nackdelen med bloggar är att man inte får en cent för besväret. Den som måste ”slita i sitt anletes svett” för att få ihop till brödfödan har självklart inte tid och ork för att skriva djupsinniga texter. Men att läsa texter, t.ex. mina bloggar, tar inte vare sig tid eller krafter. För mig som pensionär är kampen för brödfödan ett avslutat kapitel. Pensionen betals ut på mitt konto oberoende av vad jag gör. Jag kan ligga på sängen och läsa Kalle Anka eller skriva om tillvarons djupaste mysterier. I själva verket gör jag både ock.
En seriös tidning publicerar inte vilket gallimatias som helst. Det värsta skräpet, de värsta fördomarna gallras bort, men på sin blogg kan man lägga ut nästan vad som helst. Är detta bra eller dåligt? Eftersom jag är en övertygad motståndare till all slags censur anser jag att det är mera bra än dåligt. Vi lever tyvärr i en värld där det finns massor av makthavare, diktatorer, ideologer, kyrkor, bolag, regeringar osv som vill hindra oss att få reda på vad de sysslar med.
Tidningarna brukar ta in de artiklar och inlägg jag erbjuder. Å andra sidan brukar jag inte erbjuda material som jag vet eller tror att de inte tar in. Ibland händer det dock att de inte tar in vad jag skrivit. Ett exempel är nedanstående svar till Göran Ekström, som jag sände till Vasabladet, men som inte publicerades.
Moj!
Jag vill gärna förklara för Vbl:s läsare hur det är möjligt att Göran Ekström och jag är så oeniga när det gäller våra ekologiska fotavtryck.
VÅRT EKOLOGISKA FOTAVTRYCK
Göran Ekström påstår i Vbl 17.12 2009 att jag har fel beträffande finländarnas ekologiska fotavtryck (EF). Enligt honom hör EF för finländaren till de största i världen. Om alla människor hade lika stort EF skulle det, menar han, behövas fyra jordklot. Jag påstår däremot det rakt motsatta. Hur är detta möjligt? Någon av oss måste väl ha fel?
Med EF menas kort sagt den (teoretiskt beräknade) areal som behövs för att producera allt som konsumeras samt för att ta upp allt avfall. Ett lämpligt mått är att beräkna EF per person och uttrycka det i hektar. Självklart talar vi om medeltal. De individuella variationerna mellan fattiga och rika, mellan barn och vuxna, mellan medelålders och gamla osv är stora.
Låt oss som exempel jämföra Bangladesh, ett mycket fattigt men tätt befolkat land, och Finland, ett relativt rikt men mycket glest befolkat land. (Jag utgår från data hos Wackemagel 2000). I Bangladesh är EF då 0.6 hektar per person. Det betyder att det i snitt behövs blott 0.6 ha (6000 kvadratmeter) för att fylla en persons behov. I Finland är motsvarande värde ca 6 ha (60 000 kvadrat)/pers. Vi använder alltså tio gånger större resurser per person. Göran Ekström har utgående från denna jämförelse alldeles rätt.
Men är detta en rättvis jämförelse? Inte enligt min mening. Jag anser att vi måste sätta EF i relation till den tillgängliga nationella kapaciteten. Då ändras bilden radikalt. Visserligen har Bangladesh en mycket större kapacitet per ha än Finland, men landets areal är blott hälften av Finlands och befolkningen är 30 gånger större än i vårt land. Därför räcker arealen inte på långt när till för den enorma befolkningen. Det blir ett underskott på 0.3 ha per invånare. Detta betyder att hela nationens EF är nästan dubbelt större än hela landets ekologiska kapacitet. För att uppnå ekologisk balans borde den redan låga levnadsstandarden sänkas eller så borde folkmängden minskas till ca hälften av vad den är i dag. Situationen i Bangladesh är, kort sagt, katastrofal och förvärras i och med att folkmängden ökar.
I Finland har vi rakt motsatt situation. Vårt land är visserligen, som Topelius sade, fattigt på naturresurser, men i stället är det mycket glest befolkat. Medan ca 800 personer i Bangladesh måste samsas om varje kvadatkilometer är motsvarande tal för Finland 15 personer. På grund av att vi är så få räcker vårt lands ekologiska kapaciteten mer än väl till. Kapaciteten är nästan 10 ha per person. Vi är alltså i den lyckliga situationen att ha ett överskott på ca 4 ha/pers. Detta betyder att, trots vår höga levnadsstandard, så är nationens EF betydligt mindre än landets kapacitet. Vi hör därför till de få folk i världen som inte förbrukar mer naturresurser än det egna landets kapacitet medger.
Ekström och jag har alltså båda rätt därför att vi talar om alldeles olika saker. Med Ekströms globala utgångspunkt är det rimligt att kräva en radikal sänkning av vår levnadsstandard. Med min utgångspunkt i vårt eget lands ekologiska resurser finns det ingen anledning att sänka standarden. Dessutom har vi råd att skydda betydligt mer än de ca 8% av landets yta som nu är skyddade. Det finns, enligt min bedömning, rum både för vår levnadsstandard och för en rik variation av olika biotoper.
Hans Rosing
Resonemanget ovan är kanske litet för komplicerat för gemene man? Märkväl att detta är fakta som de flesta inte känner till. Vi har i många år från de gröna fått höra att vi konsumerar för mycket, att vi måste vara mer miljövänliga, att vi måste skära ner vår energiförbrukning, att vi måste vara med och rädda världen. Detta är den politiskt korrekta åsikten. Att det finns ett annat, lika berättigat, ja enligt min åsikt mer berättigat, och mer nyanserat, sätt att se på frågan får vi inte veta.
Miljön blir inte bättre i Bangladesh för att vi slutar resa, har det kallat hemma, inte åker bil, använder vindenergi, slutar äta kött osv.
Att ordet är fritt på bloggen är viktigt just för att politiskt inkorrekta åsikter skall kunna föras fram.
Under det år som nyss börjat kommer jag att lägga ut en hel del text på min blogg. Vad den kommer att handla om vet jag inte. Jag har det stora privilegiet att få skriva om det som intresserar och engagerar mig – eller att låta bli att skriva. Läsaren har också ett privilegium – att läsa eller låta bli, att ta till sig eller förneka, men för både mig och läsaren ger bloggarna åtminstone en hel del hjärngymnastik.
Den 8 januari senaste år skrev jag en ganska lång blogg med funderingar kring mitt bloggande, en blogg om bloggandet alltså. De tankar som jag då uttryckte är lika aktuella i dag som då, så det finns egentligen ingen anledning för mig att fortsätta att skriva om detta ämne. Om någon läsare till äventyrs är intresserad så klicka på den bloggen.
Så jag borde sluta här. Men det gör jag inte.
När jag började blogga var detta sätt att sprida sina åsikter högst populärt. Jag kan ha fel, men jag har ett bestämt intryck av att bloggandet i dag håller på att tappa mark. Det har inte längre nyhetens behag. Vad kan detta bero på? Dels har andra sätt att kommunicera, som youtube och twitter, lockat bort folk från bloggarna, dels kan man ständigt hålla kontakt med mobiler och annat liknande. Men jag misstänker att många gått tillbaka till vanliga dagstidningar. Många har insett att det är mer givande att bläddra genom dagstidningar, som är skrivna av proffs och har ett mycket brett utbud på allt från politik till sport och elitkultur än att hoppa från den ena bloggen till den andra. Man får faktiskt veta väldigt litet om vad som händer i världen genom att godtyckligt beta bland bloggarna.
Jag hör själv till de trogna läsarna av papperstidningar. Jag vill ha en tidning i händerna så att jag kan bläddra och lätt skumma igenom rubrikerna. Att börja dagen med att läsa Åbo Underrättelser (lokalblaskan) och Hufvudstadsbladet är ett förträffligt sätt att på en halv timme ta in info som hundratals proffessionella journalister, skickliga yrkesmän och kvinnor, inte bara hos oss utan världen runt samlat, analyserat, bearbetat och skrivit ut i kort och lättfattlig form. Lägg därtill Vasabladet som kommer med posten och jag får en ganska heltäckande bild av vad som händer i svenskfinland, i övriga Finland, i Norden och i världen. Lägg därtill att denna info kommer nästan varje dag under året. Inga bloggar i världen kan ersätta denna dagliga flod av lättsmält info om det mesta som sker.
Många läser i dag tidningar gratis på datorn. Det är inte min melodi av två skäl. Dels kan jag inte ha datorn famför mig på bordet när jag dricker kaffe och äter skinksmörgås i arla morgonstund. Det gör ingenting om jag spiller kaffe eller droppar äggula på tidningen. Den är ju en bruksvara och åker nästa dag i lådan för returpapper. Jag vet inte vad som händer om jag spiller kaffe på datorn eller beströr den med knäckebrödssmulor men misstänker att den inte gillar det. Dels är det svårt ligga i sängen, min favortiställning, och läsa datorn. Jag gillar helt enkelt inte att sitta framför datorn. Det är tröttsamt och onaturligt. Dessutom klipper jag ofta ut intressanta artiklar. Det är fascinerande att läsa vad man själv och andra skrivit för 10, 20, 30 och t.o.m. 40 år sedan.
Det andra skälet är att jag tycker att det är omoraliskt att utnyttja andras arbete utan att betala för det. Jag betalar gärna prenumerationsavgiften därför att jag vet att pengarna går till att hålla en grundpelare för demokratin levande. Journalisterna gör ett viktigt arbete som de bör få hyggligt betalt för.
I ett avseende är dagens papperstidning dock helt oduglig. Den är en slit- och slängprodukt. Den ger breda översikter över oerhört mycket, men till priset av extrem ytlighet. Vill man ha en djupare förståelse, vill man ha reda på orsakar och verkningar, vill man ha noggranna argument och motiveringar, vill man ha djupsinnig debatt så har dagstidningarna nästan inget att bjuda. På ”den gamla goda tiden”, innan datorerna tog makten, kunde dagstidningarna innehålla mycket långa artiklar. Jag har själv skrivit hundratals sådana bestående av tiotusen tecken eller mer om de mest esoteriska ämnen, t.ex. om parapsykologi. I dag skall en artikel helst inte vara längre än 3000 tecken.
Här finns en viktig nisch för bloggar. När man bloggar behöver man inte tänka på att sälja, inte på att förtjäna pengar, inte att locka till sig reklam, inte att vara snabb och konkurrenskraftig, inte att tävla, inte att vara politiskt korrekt. Man kan i stället fördjupa sig och på allvar försöka förstå ett ämne. I varje fall är detta vad jag strävar till med mitt bloggande. Självklart hoppas jag kunna ge mina läsare större kunskap och förståelse. Någonting bör jag väl ha lärt mig efter att ha studerat, forskat, undervisat och grubblat i snart 50 år. Men bloggarna är också ett sätt att försöka utreda saker för mig själv. Den långa serie artiklar om ”jaget” som jag började senaste höst är exempel på detta. Det är ett försök att på basen av all den info jag samlat på mig försöka skapa en helhetsbild. Vad är jag egentligen och varför? Säkert finns det många andra som undrar över samma fråga. Bloggen gör det möjligt för mig att dela mina slutsatser med andra.
Nackdelen med bloggar är att man inte får en cent för besväret. Den som måste ”slita i sitt anletes svett” för att få ihop till brödfödan har självklart inte tid och ork för att skriva djupsinniga texter. Men att läsa texter, t.ex. mina bloggar, tar inte vare sig tid eller krafter. För mig som pensionär är kampen för brödfödan ett avslutat kapitel. Pensionen betals ut på mitt konto oberoende av vad jag gör. Jag kan ligga på sängen och läsa Kalle Anka eller skriva om tillvarons djupaste mysterier. I själva verket gör jag både ock.
En seriös tidning publicerar inte vilket gallimatias som helst. Det värsta skräpet, de värsta fördomarna gallras bort, men på sin blogg kan man lägga ut nästan vad som helst. Är detta bra eller dåligt? Eftersom jag är en övertygad motståndare till all slags censur anser jag att det är mera bra än dåligt. Vi lever tyvärr i en värld där det finns massor av makthavare, diktatorer, ideologer, kyrkor, bolag, regeringar osv som vill hindra oss att få reda på vad de sysslar med.
Tidningarna brukar ta in de artiklar och inlägg jag erbjuder. Å andra sidan brukar jag inte erbjuda material som jag vet eller tror att de inte tar in. Ibland händer det dock att de inte tar in vad jag skrivit. Ett exempel är nedanstående svar till Göran Ekström, som jag sände till Vasabladet, men som inte publicerades.
Moj!
Jag vill gärna förklara för Vbl:s läsare hur det är möjligt att Göran Ekström och jag är så oeniga när det gäller våra ekologiska fotavtryck.
VÅRT EKOLOGISKA FOTAVTRYCK
Göran Ekström påstår i Vbl 17.12 2009 att jag har fel beträffande finländarnas ekologiska fotavtryck (EF). Enligt honom hör EF för finländaren till de största i världen. Om alla människor hade lika stort EF skulle det, menar han, behövas fyra jordklot. Jag påstår däremot det rakt motsatta. Hur är detta möjligt? Någon av oss måste väl ha fel?
Med EF menas kort sagt den (teoretiskt beräknade) areal som behövs för att producera allt som konsumeras samt för att ta upp allt avfall. Ett lämpligt mått är att beräkna EF per person och uttrycka det i hektar. Självklart talar vi om medeltal. De individuella variationerna mellan fattiga och rika, mellan barn och vuxna, mellan medelålders och gamla osv är stora.
Låt oss som exempel jämföra Bangladesh, ett mycket fattigt men tätt befolkat land, och Finland, ett relativt rikt men mycket glest befolkat land. (Jag utgår från data hos Wackemagel 2000). I Bangladesh är EF då 0.6 hektar per person. Det betyder att det i snitt behövs blott 0.6 ha (6000 kvadratmeter) för att fylla en persons behov. I Finland är motsvarande värde ca 6 ha (60 000 kvadrat)/pers. Vi använder alltså tio gånger större resurser per person. Göran Ekström har utgående från denna jämförelse alldeles rätt.
Men är detta en rättvis jämförelse? Inte enligt min mening. Jag anser att vi måste sätta EF i relation till den tillgängliga nationella kapaciteten. Då ändras bilden radikalt. Visserligen har Bangladesh en mycket större kapacitet per ha än Finland, men landets areal är blott hälften av Finlands och befolkningen är 30 gånger större än i vårt land. Därför räcker arealen inte på långt när till för den enorma befolkningen. Det blir ett underskott på 0.3 ha per invånare. Detta betyder att hela nationens EF är nästan dubbelt större än hela landets ekologiska kapacitet. För att uppnå ekologisk balans borde den redan låga levnadsstandarden sänkas eller så borde folkmängden minskas till ca hälften av vad den är i dag. Situationen i Bangladesh är, kort sagt, katastrofal och förvärras i och med att folkmängden ökar.
I Finland har vi rakt motsatt situation. Vårt land är visserligen, som Topelius sade, fattigt på naturresurser, men i stället är det mycket glest befolkat. Medan ca 800 personer i Bangladesh måste samsas om varje kvadatkilometer är motsvarande tal för Finland 15 personer. På grund av att vi är så få räcker vårt lands ekologiska kapaciteten mer än väl till. Kapaciteten är nästan 10 ha per person. Vi är alltså i den lyckliga situationen att ha ett överskott på ca 4 ha/pers. Detta betyder att, trots vår höga levnadsstandard, så är nationens EF betydligt mindre än landets kapacitet. Vi hör därför till de få folk i världen som inte förbrukar mer naturresurser än det egna landets kapacitet medger.
Ekström och jag har alltså båda rätt därför att vi talar om alldeles olika saker. Med Ekströms globala utgångspunkt är det rimligt att kräva en radikal sänkning av vår levnadsstandard. Med min utgångspunkt i vårt eget lands ekologiska resurser finns det ingen anledning att sänka standarden. Dessutom har vi råd att skydda betydligt mer än de ca 8% av landets yta som nu är skyddade. Det finns, enligt min bedömning, rum både för vår levnadsstandard och för en rik variation av olika biotoper.
Hans Rosing
Resonemanget ovan är kanske litet för komplicerat för gemene man? Märkväl att detta är fakta som de flesta inte känner till. Vi har i många år från de gröna fått höra att vi konsumerar för mycket, att vi måste vara mer miljövänliga, att vi måste skära ner vår energiförbrukning, att vi måste vara med och rädda världen. Detta är den politiskt korrekta åsikten. Att det finns ett annat, lika berättigat, ja enligt min åsikt mer berättigat, och mer nyanserat, sätt att se på frågan får vi inte veta.
Miljön blir inte bättre i Bangladesh för att vi slutar resa, har det kallat hemma, inte åker bil, använder vindenergi, slutar äta kött osv.
Att ordet är fritt på bloggen är viktigt just för att politiskt inkorrekta åsikter skall kunna föras fram.
Under det år som nyss börjat kommer jag att lägga ut en hel del text på min blogg. Vad den kommer att handla om vet jag inte. Jag har det stora privilegiet att få skriva om det som intresserar och engagerar mig – eller att låta bli att skriva. Läsaren har också ett privilegium – att läsa eller låta bli, att ta till sig eller förneka, men för både mig och läsaren ger bloggarna åtminstone en hel del hjärngymnastik.
torsdag 7 januari 2010
ÖVERSIKT AV MINA BLOGGAR ÅR 2009
Mitt skrivande under det gågna året har resulterat i hela 42 bloggar. År 2008 var antalet ”blott” 31. Mest bloggar publicerade jag under januari (7 st), september (7 st) och oktober (6 st). Eftersom mina bloggar vanligen är långa är det frågan om stora mängder text. Mest har jag skrivit om miljöfilosofi och om ”jaget”. Har dessa bloggar något värde? Det får läsaren avgöra. För mig har de i alla fall stort värde. Dels genom att jag som åldrande filosof får lägga fram tankar i ämnen som intresserar mig och dels för att jag då och då får respons. Många av bloggarna har publicerats som artiklar i olika tidningar.
För att göra det lättare för dig att finna det som intresserar just dig har jag samlat mina artiklar under några huvudrubriker. Under rubriken ger jag sedan datum för bloggar som behandlar frågan. Inom parentes finns bloggar från år 2008.
ENERGIFRÅGAN
Ända sedan 1970-talet har jag skrivit mycket om detta ämne, men år 2009 lade jag blott en artikel ut på nätet, dvs. ”Vill du ha mera vindkraft?” 10.9. (I stället skrev jag desto mera år 2008 genom att jag deltog i kärnkraftsdebaten det året. ”Atomsoporna är ingenting att oroa sig över” 15.2, ”Hur många dödsoffer orsakade Tjernobyl” 21.2, ”Kan kärnkraften ersättas med vindkraft?” 27.2, ”Svårt att spara elektricitet” 16.8).
KLIMATFÖRÄNDRINGEN
Teorin om växthuseffeken är förmodligen alla tiders mest omdebatterade vetenskapliga teori. För mig som specialist på vetenskapsteori sedan 40 år tillbaka är det fascinerande att följa med en så omfattande debatt i realtid. Jag har skrivit ett stort antal artiklar i denna fråga. De flesta finns på min blogg. I höstas inbjöds jag av Sebu Björklund vid FST 5 att delta i en diskussion om frågan tillsammans med tre andra äldre herrar. Detta program sänds i tv 7.1 med repriser 9.1 och 13.1. Det kan också beses på vebben på adressen http://areena.yle.fi/video/636928
Under det gågna året har jag behandlat klimatfrågan i följande bloggar: ”Har växthuseffekten blivit uppskjuten?” 30.3, ”Blir Nordpolen isfri i år?” 17.6, ”Nordpolen, sotpartiklar, vindkraft” 6.10 och ”Klimatmötet i Köpenhamn” 19.12. (År 2008 behandlade jag denna fråga i artiklarna ”Vår mesta klimatskeptiker (dvs Jarl Ahlbeck)” 31.1, ”Striden om klimatet – ett spännande skådespel” 10.9 och ”Nordpolen blev inte isfri” 9.10.
KRIG
Under det gågna året har jag haft åsikter om två krig, dvs Israel mot Hamas och det andra världskriget. ”Tankar om kriget mellan Israel och Hamas” 18.1, ”Hamas måste erkänna Israel” 21.1, ”Adolf Hitler var en galen idiot” 22.7, ”Krigens tid är förbi” 2.9 och ”Allierade misstag i Normandie 1944” 8.9. (År 2008 behandlade jag krig i artiklarna ”De finska generalernas största blunder” 6.2 och ”Kriget i Georgien i augusti 2008” 28.8.
MEDVETANDEFILOSOFI (JAGFILOSOFI)
Jag håller på med en lång utredning av vad ”jaget” egentligen är. Hittills har den resulterat i åtta artiklar, eller kapitel. De har publicerats på bloggen enligt följande: Kapitel 1 21.9, kapitel 2 23.9, kapitel 3 26.9, kapitel 4 13.10, kapitel 5 18.10, kapitel 6 26.10, kapitel 7 5.11 och slutligen kapitel 8 den 11 november. Under detta år planerar jag att skriva ytterligare några kapitel. Kritiska synpunkter diskuteras 19.11. (År 2008 behandlar jag medvetandefrågan endast 27.4).
MILJÖFILOSOFI
Under 1990-talet och början av 2000-talet höll jag då och då kuser i miljöfilosofi som en del av min undervisningsskyldighet som lektor vid Åbo Akademi. En del av innehållet i dessa kurser har jag lagt ut på bloggen i form av ganska långa kapitel. För den som är intresserad av att fördjupa sig i miljöfrågan har dessa kapitel säkert mycket att ge. Första kapitlet heter ”Människan och naturen under antiken” 26.1. Andra kapitlet ”Naturen är en maskin” 29.1. Sedan följer ”Romantik och civilisationskritik” 9.2, ”Människans krig mot naturen” 28.2, ”När, var och varför började vi skydda naturen?” 15.3. Det sista kapitlet heter ”Har naturen ett egenvärde” och finns på bloggen 7.4.
Till detta område kan artikeln ”Vi är alltför många människor på jorden” 22.5 räknas, liksom också ”En filosof i örtagården” 30.5. (Mina trädgårdsbloggar år 2008 17.9 om äpplen och 2.10 om plommon faller väl också under denna rubrik, liksom ”Hurra vad jag är bra” 8.11 som beskriver mina åtgärder för att leva miljövänligt).
POLITISK FILOSOFI
”Yttrandefriheten begränsas alltmera” 1.7, ”Demokrati genom våld” 19.2, ”Borde Vanhanen avgå?” 3.10, ”Demokratin vann – Vanhanen avgick inte” 21.10. (År 2008: ”Kampen mot censuren i Europa” 6.3, ”Är kapitalismen på fallrepet?” 26.10, ”Obama är ingen frälsare” 7.11).
RELIGIONSFILOSOFI
”Gud är orsaken till allt ont” 21.4, ”Richard Dawkins största misstag” 12.7. (År 2008 skrev jag betydligt mera om religionsfilosofi. ”Vad är meningen med Gud?” 27.1, ”Albert Einstein trodde inte på Gud” 29.2. ”Den katolska kyrkans censur” 5.3, ”Richard Dawkins och ateismen” 9.5, ”Om tillit till en högre makt” 24.5).
DIVERSE
”Tankar efter ett år som bloggare” 8.1, ”Ett försvar för yrkesfiskarna” 13.1, ”Översikt av mina bloggar 2008” 16.1, ”Svar på kommentarer till mina bloggar” 16.3, ”En filosof i örtagården” 30.5, ”Fiskehistorier” 14.5, ”Gratis lyxmat” 28.9, ”Varför försämras finländsk forskning?” 18.11, ”Den teknologiska invecklingen” 26.12.
SCIENCE FICTION
Som motvikt till mina sakliga artiklar brukar jag ibland låta fantasin flöda fritt. Jag har läst och läser fortfarande rätt mycket fantasifull litteratur av alla slag. Ibland försöker jag helt på skoj skriva något själv, väl medveten om att jag inte har några talanger som skönlitterär författare. Så jag försöker i stället vara en skojig författare. Därom vittnar mina bloggar 12.12 år 2008, Kapitel 1: ”Ett oidentifierat interstellärt objekt” och Kapitel 2: ”Uppståndelse på bryggan” 18.2 2009. Det vore roligt att fortsätta, men när jag har så mycket annat, som jag tycker är viktigare, att skriva. Dessutom gillar jag inte att sitta vid datorn!!!
För att göra det lättare för dig att finna det som intresserar just dig har jag samlat mina artiklar under några huvudrubriker. Under rubriken ger jag sedan datum för bloggar som behandlar frågan. Inom parentes finns bloggar från år 2008.
ENERGIFRÅGAN
Ända sedan 1970-talet har jag skrivit mycket om detta ämne, men år 2009 lade jag blott en artikel ut på nätet, dvs. ”Vill du ha mera vindkraft?” 10.9. (I stället skrev jag desto mera år 2008 genom att jag deltog i kärnkraftsdebaten det året. ”Atomsoporna är ingenting att oroa sig över” 15.2, ”Hur många dödsoffer orsakade Tjernobyl” 21.2, ”Kan kärnkraften ersättas med vindkraft?” 27.2, ”Svårt att spara elektricitet” 16.8).
KLIMATFÖRÄNDRINGEN
Teorin om växthuseffeken är förmodligen alla tiders mest omdebatterade vetenskapliga teori. För mig som specialist på vetenskapsteori sedan 40 år tillbaka är det fascinerande att följa med en så omfattande debatt i realtid. Jag har skrivit ett stort antal artiklar i denna fråga. De flesta finns på min blogg. I höstas inbjöds jag av Sebu Björklund vid FST 5 att delta i en diskussion om frågan tillsammans med tre andra äldre herrar. Detta program sänds i tv 7.1 med repriser 9.1 och 13.1. Det kan också beses på vebben på adressen http://areena.yle.fi/video/636928
Under det gågna året har jag behandlat klimatfrågan i följande bloggar: ”Har växthuseffekten blivit uppskjuten?” 30.3, ”Blir Nordpolen isfri i år?” 17.6, ”Nordpolen, sotpartiklar, vindkraft” 6.10 och ”Klimatmötet i Köpenhamn” 19.12. (År 2008 behandlade jag denna fråga i artiklarna ”Vår mesta klimatskeptiker (dvs Jarl Ahlbeck)” 31.1, ”Striden om klimatet – ett spännande skådespel” 10.9 och ”Nordpolen blev inte isfri” 9.10.
KRIG
Under det gågna året har jag haft åsikter om två krig, dvs Israel mot Hamas och det andra världskriget. ”Tankar om kriget mellan Israel och Hamas” 18.1, ”Hamas måste erkänna Israel” 21.1, ”Adolf Hitler var en galen idiot” 22.7, ”Krigens tid är förbi” 2.9 och ”Allierade misstag i Normandie 1944” 8.9. (År 2008 behandlade jag krig i artiklarna ”De finska generalernas största blunder” 6.2 och ”Kriget i Georgien i augusti 2008” 28.8.
MEDVETANDEFILOSOFI (JAGFILOSOFI)
Jag håller på med en lång utredning av vad ”jaget” egentligen är. Hittills har den resulterat i åtta artiklar, eller kapitel. De har publicerats på bloggen enligt följande: Kapitel 1 21.9, kapitel 2 23.9, kapitel 3 26.9, kapitel 4 13.10, kapitel 5 18.10, kapitel 6 26.10, kapitel 7 5.11 och slutligen kapitel 8 den 11 november. Under detta år planerar jag att skriva ytterligare några kapitel. Kritiska synpunkter diskuteras 19.11. (År 2008 behandlar jag medvetandefrågan endast 27.4).
MILJÖFILOSOFI
Under 1990-talet och början av 2000-talet höll jag då och då kuser i miljöfilosofi som en del av min undervisningsskyldighet som lektor vid Åbo Akademi. En del av innehållet i dessa kurser har jag lagt ut på bloggen i form av ganska långa kapitel. För den som är intresserad av att fördjupa sig i miljöfrågan har dessa kapitel säkert mycket att ge. Första kapitlet heter ”Människan och naturen under antiken” 26.1. Andra kapitlet ”Naturen är en maskin” 29.1. Sedan följer ”Romantik och civilisationskritik” 9.2, ”Människans krig mot naturen” 28.2, ”När, var och varför började vi skydda naturen?” 15.3. Det sista kapitlet heter ”Har naturen ett egenvärde” och finns på bloggen 7.4.
Till detta område kan artikeln ”Vi är alltför många människor på jorden” 22.5 räknas, liksom också ”En filosof i örtagården” 30.5. (Mina trädgårdsbloggar år 2008 17.9 om äpplen och 2.10 om plommon faller väl också under denna rubrik, liksom ”Hurra vad jag är bra” 8.11 som beskriver mina åtgärder för att leva miljövänligt).
POLITISK FILOSOFI
”Yttrandefriheten begränsas alltmera” 1.7, ”Demokrati genom våld” 19.2, ”Borde Vanhanen avgå?” 3.10, ”Demokratin vann – Vanhanen avgick inte” 21.10. (År 2008: ”Kampen mot censuren i Europa” 6.3, ”Är kapitalismen på fallrepet?” 26.10, ”Obama är ingen frälsare” 7.11).
RELIGIONSFILOSOFI
”Gud är orsaken till allt ont” 21.4, ”Richard Dawkins största misstag” 12.7. (År 2008 skrev jag betydligt mera om religionsfilosofi. ”Vad är meningen med Gud?” 27.1, ”Albert Einstein trodde inte på Gud” 29.2. ”Den katolska kyrkans censur” 5.3, ”Richard Dawkins och ateismen” 9.5, ”Om tillit till en högre makt” 24.5).
DIVERSE
”Tankar efter ett år som bloggare” 8.1, ”Ett försvar för yrkesfiskarna” 13.1, ”Översikt av mina bloggar 2008” 16.1, ”Svar på kommentarer till mina bloggar” 16.3, ”En filosof i örtagården” 30.5, ”Fiskehistorier” 14.5, ”Gratis lyxmat” 28.9, ”Varför försämras finländsk forskning?” 18.11, ”Den teknologiska invecklingen” 26.12.
SCIENCE FICTION
Som motvikt till mina sakliga artiklar brukar jag ibland låta fantasin flöda fritt. Jag har läst och läser fortfarande rätt mycket fantasifull litteratur av alla slag. Ibland försöker jag helt på skoj skriva något själv, väl medveten om att jag inte har några talanger som skönlitterär författare. Så jag försöker i stället vara en skojig författare. Därom vittnar mina bloggar 12.12 år 2008, Kapitel 1: ”Ett oidentifierat interstellärt objekt” och Kapitel 2: ”Uppståndelse på bryggan” 18.2 2009. Det vore roligt att fortsätta, men när jag har så mycket annat, som jag tycker är viktigare, att skriva. Dessutom gillar jag inte att sitta vid datorn!!!
tisdag 5 januari 2010
SVAR TILL JAN BERGMAN OM "KREATIONISMEN I ANKDAMMEN"
Det är alltid trevligt när någon kommenterar mina bloggar. Jag brukar besvara kommentarer så fort jag upptäcker dem. För någon tid sedan märkte jag att Jan Bergman kommenterat min blogg om ”Kreationister i ankdammen”, som jag lade ut på nätet 11.12 2008. Jan Bergman kom flera korta kommentarer ca 10 månader senare, dvs. 24.9 2009. Men bättre sent än aldrig. Jag behandlar ju i allmänhet s.k. evighetsfrågor, filosofiska frågor, så det finns inget ”bäst före”-datum för dem. Läsarna får självklart gärna kommentera också långt i efterhand.
Bergman ställer en direkt fråga till mig. Jag skrev i bloggen bl.a.: ”Under de närmaste åren blir det möjligt att skapa enkla celler som reproducerar sig själva.” Bergman konstaterar, helt riktigt förstås, att detta är ett påstående som går att kontrollera. Men han frågar: ”Hur många år är det max frågan om?” Han föreslår fyra år. Och menar att om vetenskapen inte senast år 2012 har lyckats producera en enkel cell ”from scratch” så är mitt påstående falsifierat.
Jag tycker att han ger en alltför snäv tolkning av uttrycket ”de närmaste åren”. Själv skulle jag godkänna upp till 10 år som de närmaste. Men låt gå. Jag vill vara tillmötesgående. Låt oss återkomma till frågan om tre år, dvs i slutet av 2012 och se hur det gått.
Inom biologin har framstegen varit mycket snabba under de senaste decennierna. Upptäckter görs i snabb takt. Jag erkänner dock villigt att min bedömning kan ha varit litet väl optimistisk. Vi får väl se.
På vad baserade jag mitt påstående? Främst på artiklar i Nature som är min viktigaste källa när det gäller naturvetenskapen. Tyvärr finns mitt källmaterial nu på landet i en igensnöad sommarstuga så jag kan inte ge någon referens. Om jag inte minns fel så jobbar en av årets nobelpristagare just med detta problem. Idén är att skapa en fungerande cell utgående från enkla molekyler som uppstår av sig själva i naturen, t.ex. aminosyror, som ju bygger upp en stor del av vår kropp. En cell innehåller ett flertal delar med olika funktioner. Forskarna försöker först bygga dessa mindre delar, t.ex. mitokondrier, cellmembran, gener. Sedan försöker man sammanföra dem till en fungerande helhet. Om man på detta sätt kan få en cell som sätter igång med att föröka sig, dvs dela sig så har man löst problemet.
Att skapa en levande cell av enkla molekyler i laboratoriet vore självklart sensationellt. Men den första cell man skapar kommer att vara ytterst enkel. Steget till celler av den typ som vi är uppbyggda av är fortfarande enormt långt. Man skall alltså inte tro att biologerna inom någon nära framtid kan skapa flercelliga djur. Steget från en levande cell till ett djur som består av miljarder samverkande celler är enormt stort.
För lekmannen kan begreppet cell vara rätt oklart. Det finns celler av en oerhörd mängd olika sorter, från mycket enkla till bakterier och amöbor som kan röra sig, känna omgivningen och t.ex. lära sig. Självklart är det sista omstritt. Men det finns forskning som tyder på att mögel har en rudimentär förmåga att lära och komma ihåg under någon timme. (Sådan forskning rapporterades nyligen i Nature).
Forskarna kan, som de flesta vet, flytta arvsanlag från en art till en annan. Därigenom kan man i princip skapa nya arter. Men då använder man biologiskt material som redan finns. Det faktum att man kan flytta en gen från en art till en annan är ett slående bevis för att alla organismer uppstått ur en gemensam urmoder. Jag har svårt att tänka mig ett slagkraftigare bevis för evolutionsteorin. Kreationisterna kan inte förklara detta, lika litet som de kan förklara existensen av enorma mängder fossil eller att det finns miljontals arter av småkryp.
Bergman menar att om min förutsägelse falsifieras kan vi dra slutsatsen att mina övriga utsagor inte heller är ”mycket att hänga i julgranen”. Detta resonemang förstår jag inte alls. Om jag har fel på en punkt betyder det självklart inte att allt som jag skriver är fel. Eller hur?
Jag har alltid varit en förespråkare för självständigt och kritiskt tänkande. Självklart vill jag att mina läsare skall tänka kritiskt också om det jag själv skriver. Minst av allt vill jag försöka vara någon ofelbar auktoritet. Jag hoppas att mina läsare själva bedömer vad de anser vara rimligt, pålitligt, sant och vad de ställer sig skeptiska till.
Jag är ju själv ofta kritisk och skeptisk. Jag kräver bevis eller starka argument innan jag tror. T.ex. har jag aldrig funnit några starka bevis eller argument för någon religion. Därför tror jag inte heller på någon.
Slutligen undrar Bergman om inte Nils Östman och Pekka Reinikainen, personer som jag kritiserat och debatterat med flera gånger, har gedignare naturvetenskaplig utbildning än jag. Reinikainen har en medicinsk utbildning. Östmans utbildning känner jag inte till. Den som vill bedöma mina kunskaper kan ju läsa mina bloggar. Många av mina bloggar behandlar t.ex. fysik och biologi. Om någon vill veta mina meriter står jag gärna till tjänst, men det är onödigt här.
Bergman håller säkert med om att vi skall stöda oss på de mest framstående forskarna. Själv har jag inte bedrivit någon forskning inom biologin. Min egen forskning har främst berört vetenskapsteori och medvetande- samt riskfilosofi. Därför stöder jag mig på erkända toppforskare. Björn Kurtén var en världsberömd finländsk paleontolog som jag har stor respekt för. (Jag träffade honom blott en enda gång. Han dog, om jag minns rätt, 1988). Han gjorde mycket omfattande studier av fossil från istiderna och såg klara utvecklingslinjer. Charles Darwin är väl värd att läsa. Hans argumentering är briljant. Arternas uppkomst finns på svenska och är inte speciellt svår. Richard Dawkins är en av samtidens främsta biologer. Också han har gjort fältstudier och är en expert på evolutionsteorin. Speciellt övertygande är hans enkla datormodeller som visar hur slumpen och naturligt urval tillsammans snabbt kan skapa komplicerade strukturer. Edward Wilson är en av vår tids mest berömda och produktiva biologer. Hans kunskaper, speciellt om insekter är enorma, och visar att de miljontals arter av insekter som finns måste ha uppstått genom darwinistisk evolution.
Jag hoppas att detta räcker som svar på Jan Bergmans frågor.
Bergman ställer en direkt fråga till mig. Jag skrev i bloggen bl.a.: ”Under de närmaste åren blir det möjligt att skapa enkla celler som reproducerar sig själva.” Bergman konstaterar, helt riktigt förstås, att detta är ett påstående som går att kontrollera. Men han frågar: ”Hur många år är det max frågan om?” Han föreslår fyra år. Och menar att om vetenskapen inte senast år 2012 har lyckats producera en enkel cell ”from scratch” så är mitt påstående falsifierat.
Jag tycker att han ger en alltför snäv tolkning av uttrycket ”de närmaste åren”. Själv skulle jag godkänna upp till 10 år som de närmaste. Men låt gå. Jag vill vara tillmötesgående. Låt oss återkomma till frågan om tre år, dvs i slutet av 2012 och se hur det gått.
Inom biologin har framstegen varit mycket snabba under de senaste decennierna. Upptäckter görs i snabb takt. Jag erkänner dock villigt att min bedömning kan ha varit litet väl optimistisk. Vi får väl se.
På vad baserade jag mitt påstående? Främst på artiklar i Nature som är min viktigaste källa när det gäller naturvetenskapen. Tyvärr finns mitt källmaterial nu på landet i en igensnöad sommarstuga så jag kan inte ge någon referens. Om jag inte minns fel så jobbar en av årets nobelpristagare just med detta problem. Idén är att skapa en fungerande cell utgående från enkla molekyler som uppstår av sig själva i naturen, t.ex. aminosyror, som ju bygger upp en stor del av vår kropp. En cell innehåller ett flertal delar med olika funktioner. Forskarna försöker först bygga dessa mindre delar, t.ex. mitokondrier, cellmembran, gener. Sedan försöker man sammanföra dem till en fungerande helhet. Om man på detta sätt kan få en cell som sätter igång med att föröka sig, dvs dela sig så har man löst problemet.
Att skapa en levande cell av enkla molekyler i laboratoriet vore självklart sensationellt. Men den första cell man skapar kommer att vara ytterst enkel. Steget till celler av den typ som vi är uppbyggda av är fortfarande enormt långt. Man skall alltså inte tro att biologerna inom någon nära framtid kan skapa flercelliga djur. Steget från en levande cell till ett djur som består av miljarder samverkande celler är enormt stort.
För lekmannen kan begreppet cell vara rätt oklart. Det finns celler av en oerhörd mängd olika sorter, från mycket enkla till bakterier och amöbor som kan röra sig, känna omgivningen och t.ex. lära sig. Självklart är det sista omstritt. Men det finns forskning som tyder på att mögel har en rudimentär förmåga att lära och komma ihåg under någon timme. (Sådan forskning rapporterades nyligen i Nature).
Forskarna kan, som de flesta vet, flytta arvsanlag från en art till en annan. Därigenom kan man i princip skapa nya arter. Men då använder man biologiskt material som redan finns. Det faktum att man kan flytta en gen från en art till en annan är ett slående bevis för att alla organismer uppstått ur en gemensam urmoder. Jag har svårt att tänka mig ett slagkraftigare bevis för evolutionsteorin. Kreationisterna kan inte förklara detta, lika litet som de kan förklara existensen av enorma mängder fossil eller att det finns miljontals arter av småkryp.
Bergman menar att om min förutsägelse falsifieras kan vi dra slutsatsen att mina övriga utsagor inte heller är ”mycket att hänga i julgranen”. Detta resonemang förstår jag inte alls. Om jag har fel på en punkt betyder det självklart inte att allt som jag skriver är fel. Eller hur?
Jag har alltid varit en förespråkare för självständigt och kritiskt tänkande. Självklart vill jag att mina läsare skall tänka kritiskt också om det jag själv skriver. Minst av allt vill jag försöka vara någon ofelbar auktoritet. Jag hoppas att mina läsare själva bedömer vad de anser vara rimligt, pålitligt, sant och vad de ställer sig skeptiska till.
Jag är ju själv ofta kritisk och skeptisk. Jag kräver bevis eller starka argument innan jag tror. T.ex. har jag aldrig funnit några starka bevis eller argument för någon religion. Därför tror jag inte heller på någon.
Slutligen undrar Bergman om inte Nils Östman och Pekka Reinikainen, personer som jag kritiserat och debatterat med flera gånger, har gedignare naturvetenskaplig utbildning än jag. Reinikainen har en medicinsk utbildning. Östmans utbildning känner jag inte till. Den som vill bedöma mina kunskaper kan ju läsa mina bloggar. Många av mina bloggar behandlar t.ex. fysik och biologi. Om någon vill veta mina meriter står jag gärna till tjänst, men det är onödigt här.
Bergman håller säkert med om att vi skall stöda oss på de mest framstående forskarna. Själv har jag inte bedrivit någon forskning inom biologin. Min egen forskning har främst berört vetenskapsteori och medvetande- samt riskfilosofi. Därför stöder jag mig på erkända toppforskare. Björn Kurtén var en världsberömd finländsk paleontolog som jag har stor respekt för. (Jag träffade honom blott en enda gång. Han dog, om jag minns rätt, 1988). Han gjorde mycket omfattande studier av fossil från istiderna och såg klara utvecklingslinjer. Charles Darwin är väl värd att läsa. Hans argumentering är briljant. Arternas uppkomst finns på svenska och är inte speciellt svår. Richard Dawkins är en av samtidens främsta biologer. Också han har gjort fältstudier och är en expert på evolutionsteorin. Speciellt övertygande är hans enkla datormodeller som visar hur slumpen och naturligt urval tillsammans snabbt kan skapa komplicerade strukturer. Edward Wilson är en av vår tids mest berömda och produktiva biologer. Hans kunskaper, speciellt om insekter är enorma, och visar att de miljontals arter av insekter som finns måste ha uppstått genom darwinistisk evolution.
Jag hoppas att detta räcker som svar på Jan Bergmans frågor.
lördag 26 december 2009
DEN TEKNOLOGISKA INVECKLINGEN
DEN TEKNOLOGISKA INVECKLINGEN
Vad är detta? Ett julkåseri, eller en juldystopi? Välj själv.
Framför mig på bordet har jag fem fjärrkontroller. De är symboler för den teknologiska utveckling som pågått under de senaste 25 åren, eller, som man också kan se det, för den teknologiska galenskap som, likt en pandemi, drabbat hela mänskligheten under de senaste decennierna. En galenskap som bara förvärras. Men varför galenskap? Det är ju frågan om utveckling, en utveckling till något bättre? Utvecklingen måste ju gå framåt! Fem fjärrkontroller är väl ingenting. Om ytterligare 25 år behöver vi inga fjärrkontroller alls. De är bara ett övergångsstadium på vägen till det framtida teknologiska paradiset där vi kontrollerar våra maskiner med rösten!
I min ungdom klarade man sig, tro det eller ej, helt utan fjärrkontroller. När man satte på tvn reste man sig upp från soffan, gick fram till apparaten, och tryckte på en knapp. Nå, det gör jag faktiskt fortfarande därför att min tv är helt avstängd när jag inte tittar. Den står alltså inte i standby. Men, här kommer det märkliga, man reste sig och gick fram till tvn också varje gång man bytte kanal. Oerhört ansträngande! Det fanns visserligen inte så många kanaler att välja på. Vanligen hade man redan på förhand bestämt sig för vilken kanal och t.o.m. vilket program man skulle titta på. Det fanns inte hundatals kanaler att surfa mellan. Så man behövde inte resa sig upp väldigt ofta.
Vår tv är rätt gammal, men inte så gammal att den saknar fjärrkontroll. Det tråkiga är bara att det enda jag i dag kan göra med denna kontroll är att sätta på tvn förutsatt att den är i standby läge. Men utan kontrollen klarar jag mig inte heller. För att kunna välja en kanal måste jag ha en digibox, och för att manövrera den behöver jag en annan fjärrkontroll.
Förr gick jag fram till tvn satte på den och valde kanal. I dag går jag fram till tv, kopplar på strömmen, sen använder jag tvn:s fjärrkontroll för att koppla på tvn, sen tar jag digiboxens fjärrkontroll och sätter på boxen. Först därefter kan jag välja kanal med digiboxens fjärrkontroll. (Digiboxen står i standby hela tiden. Enda möjligheten att stänga av den är att dra ut stöpseln.) Det är fantastiskt hur teknologin gör våra liv enklare!!
Men vad gör jag med de andra tre fjärrkontrollerna? För att titta på en film med DVD-spelaren behöver jag en kontroll för DVDn. Först sätter jag på tvn med dess fjärrkontroll, sedan styr jag DVDn med dess kontroll. Desto värre kan jag inte titta på mina massor med VHS-kasetter med DVD-spelaren. För att titta på dem behöver jag inte bara en fjärde fjärrkontroll utan dessutom koppla om sladdarna från både digibox och DVD- spelare så att videospelaren fungerar. Det är fantastiskt hur enkelt allt blir med avancerad teknologi!
Visst jag kunde köpa en digitv. Då behöver jag ingen digibox och klarar mig med två fjärrkontroller, en för tvn och en för DVDn. Men vad gör jag i så fall med mina många VHS-kasetter? Kastar bort dem? Visst, jag kan köpa en kombinerad DVD och VHS-spelare. Det finns teknologiska lösningar på alla problem! Dvs bara man har gott om pengar och tekniskt kunnande. Det teknologiska idealsamhället är inte avsett för fattiglappar och tekniska analfabeter.
Men den femte fjärrkontrollen då? Den hör till min videokamera. Men den är analog så jag kan inte visa dess filmer på en digitv. En stor del av det material jag filmat på den har jag överfört på VHS. Men det materialet kan jag förstås inte spela upp på en DVD-spelare. För att göra det ännu mer invecklat har jag en kamera för super 8 film. Med den har jag filmat under 1970- och 1980-talet. Det finns t.o.m. några filmer från slutet av 1960-talet. Men dessa kan inte visas vare sig på video eller DVD. En del filmer överförde vi till hög kostnad till en VHS-kasett för att kunna visa filmerna på tv. Men nu borde de överföras till DVD-skivor. Det är fantastiskt hur teknologin gör livet enklare!
Nå, jag har följt med min tid och köpt en digifilmkamera. Och till den hör, hör och häpna, ingen fjärrkontroll. Märkligt nog är filmkvaliteten sämre än med min gamla analoga videokamera. Det beror väl på att jag valde en billig modell. Jag har alltså en massa super 8 film, mängder av kassetter till en analog videokamera, film på VHS-kasetter, samt film på DVD-skivor. Nu väntar jag bara med spänning på nästa teknologiska underverk. Men borde man inte snarare tala om teknologisk inveckling än utveckling?
Vad är detta? Ett julkåseri, eller en juldystopi? Välj själv.
Framför mig på bordet har jag fem fjärrkontroller. De är symboler för den teknologiska utveckling som pågått under de senaste 25 åren, eller, som man också kan se det, för den teknologiska galenskap som, likt en pandemi, drabbat hela mänskligheten under de senaste decennierna. En galenskap som bara förvärras. Men varför galenskap? Det är ju frågan om utveckling, en utveckling till något bättre? Utvecklingen måste ju gå framåt! Fem fjärrkontroller är väl ingenting. Om ytterligare 25 år behöver vi inga fjärrkontroller alls. De är bara ett övergångsstadium på vägen till det framtida teknologiska paradiset där vi kontrollerar våra maskiner med rösten!
I min ungdom klarade man sig, tro det eller ej, helt utan fjärrkontroller. När man satte på tvn reste man sig upp från soffan, gick fram till apparaten, och tryckte på en knapp. Nå, det gör jag faktiskt fortfarande därför att min tv är helt avstängd när jag inte tittar. Den står alltså inte i standby. Men, här kommer det märkliga, man reste sig och gick fram till tvn också varje gång man bytte kanal. Oerhört ansträngande! Det fanns visserligen inte så många kanaler att välja på. Vanligen hade man redan på förhand bestämt sig för vilken kanal och t.o.m. vilket program man skulle titta på. Det fanns inte hundatals kanaler att surfa mellan. Så man behövde inte resa sig upp väldigt ofta.
Vår tv är rätt gammal, men inte så gammal att den saknar fjärrkontroll. Det tråkiga är bara att det enda jag i dag kan göra med denna kontroll är att sätta på tvn förutsatt att den är i standby läge. Men utan kontrollen klarar jag mig inte heller. För att kunna välja en kanal måste jag ha en digibox, och för att manövrera den behöver jag en annan fjärrkontroll.
Förr gick jag fram till tvn satte på den och valde kanal. I dag går jag fram till tv, kopplar på strömmen, sen använder jag tvn:s fjärrkontroll för att koppla på tvn, sen tar jag digiboxens fjärrkontroll och sätter på boxen. Först därefter kan jag välja kanal med digiboxens fjärrkontroll. (Digiboxen står i standby hela tiden. Enda möjligheten att stänga av den är att dra ut stöpseln.) Det är fantastiskt hur teknologin gör våra liv enklare!!
Men vad gör jag med de andra tre fjärrkontrollerna? För att titta på en film med DVD-spelaren behöver jag en kontroll för DVDn. Först sätter jag på tvn med dess fjärrkontroll, sedan styr jag DVDn med dess kontroll. Desto värre kan jag inte titta på mina massor med VHS-kasetter med DVD-spelaren. För att titta på dem behöver jag inte bara en fjärde fjärrkontroll utan dessutom koppla om sladdarna från både digibox och DVD- spelare så att videospelaren fungerar. Det är fantastiskt hur enkelt allt blir med avancerad teknologi!
Visst jag kunde köpa en digitv. Då behöver jag ingen digibox och klarar mig med två fjärrkontroller, en för tvn och en för DVDn. Men vad gör jag i så fall med mina många VHS-kasetter? Kastar bort dem? Visst, jag kan köpa en kombinerad DVD och VHS-spelare. Det finns teknologiska lösningar på alla problem! Dvs bara man har gott om pengar och tekniskt kunnande. Det teknologiska idealsamhället är inte avsett för fattiglappar och tekniska analfabeter.
Men den femte fjärrkontrollen då? Den hör till min videokamera. Men den är analog så jag kan inte visa dess filmer på en digitv. En stor del av det material jag filmat på den har jag överfört på VHS. Men det materialet kan jag förstås inte spela upp på en DVD-spelare. För att göra det ännu mer invecklat har jag en kamera för super 8 film. Med den har jag filmat under 1970- och 1980-talet. Det finns t.o.m. några filmer från slutet av 1960-talet. Men dessa kan inte visas vare sig på video eller DVD. En del filmer överförde vi till hög kostnad till en VHS-kasett för att kunna visa filmerna på tv. Men nu borde de överföras till DVD-skivor. Det är fantastiskt hur teknologin gör livet enklare!
Nå, jag har följt med min tid och köpt en digifilmkamera. Och till den hör, hör och häpna, ingen fjärrkontroll. Märkligt nog är filmkvaliteten sämre än med min gamla analoga videokamera. Det beror väl på att jag valde en billig modell. Jag har alltså en massa super 8 film, mängder av kassetter till en analog videokamera, film på VHS-kasetter, samt film på DVD-skivor. Nu väntar jag bara med spänning på nästa teknologiska underverk. Men borde man inte snarare tala om teknologisk inveckling än utveckling?
lördag 19 december 2009
KLIMATMÖTET I KÖPENHAMN
KLIMATMÖTET I KÖPENHAMN
Jag har behandlat den spännande klimatfrågan i många tidigare bloggar, senast 6.10 -09. Med anledning av det stora klimatmötet i Köpenhamn har jag skrivit flera artiklar som publicerats i Hbl, Vbl och ÅU. För den som är intresserad sätter jag ut artiklarna på bloggen. Har du kommentarer eller kritik? Hosta gärna fram den!
VAD SKALL VI TRO EGENTLIGEN? (Publ. I Hbl)
Det är ingen idé att du tittar på din termometer. Vad den än visar spelar det ingen roll med tanke på klimatförändringen. Det som striden gäller är hela jordens klimat, 500 miljoner kvadratkilometer av oceaner, skogar, öknar, bergskedjor, tundror, polarisar osv. Påverkas klimatet över hela världen av att vi förbränner fossila bränslen? Hur mycket i så fall? Hur snabbt? Vilka bevis finns det? Liksom de flesta lekmän vet jag inte vad jag skall tro. Det naturliga vore att lita på majoriteten av klimatforskare, att lita på det av FN tillsatta IPCC. Men det finns en högljudd kritik, också den ledd av experter inom olika områden.
Pro-sidan är bergfast övertygad om att ”jorden har feber” och att det är människans fel. De pekar på temperaturkurvor som visar att medeltemperaturen under 1900-talet steg med 0.7-0.8 grader. För en lekman verkar detta inte oroande, men experterna extrapolerar och kommer fram till att temperaturen under detta århundrade, om kraftiga motåtgärder inte vidtas, kommer att stiga med upp till 6 grader. Målet måste därför vara att begränsa ökningen till högst 2 grader fram till 2050. En förbryllad lekman undrar dock hur det är möjligt att temperaturstegringen under detta sekel antas blir tiofalt större än under det föregående.
Contra-sidan är lika bergfast övertygad om att människans inverkan är marginell. De menar att klimatet alltid har förändrats, att det finns en mängd naturliga orsaker till både upp- och nedgång. De ifrågasätter IPCC på alla punkter. Ännu mer förundrad blir lekmannen när en del forskare hävdar att vi går mot en ny istid och att växthusgaserna i själva verket bromsar den naturliga nedkylning som pågår. De menar att utan dessa gaser skulle jordens klimat i dag vara betydligt kallare. Enligt denna teori borde vi snarare öka än minska utsläppen för att undvika framtida katastrofer.
I traditionell vetenskap brukar man kräva att en teori skall vara falsifierbar, dvs möjlig att motbevisa om den är felaktig. Man gör prediktioner utgående från teorin. Om dessa stämmer så är teorin bekräftad, om de inte stämmer är den motbevisad, falsifierad. Men experterna tycks inte kunna göra några bestämda prediktioner utgående från växthusteorin. Under de senaste tolv åren har temperaturen inte stigit. Men detta är inget motbevis. Under de två senaste åren har polarisarna inte minskat som väntat. Men inte heller detta tycks ha något bevisvärde. Att många glaciärer smälter, världshavens yta stiger något tycks däremot vara ett bevis för teorin. Själv har jag beslutat att om medeltemperaturen inte stiger klart under de närmaste fem åren så hoppar jag ner på contra-sidan av staketet.
Många som är osäkra hänvisar till försiktighetsprincipen. Vi bör vara försiktiga, dvs välja det alternativ som medför de minsta riskerna. Om pro-sidan har rätt så kommer konsekvenserna att vara katastrofala. Om contra-sidan har rätt är ingen större skada skedd även om vi satsar på en kraftig minskning av utsläppen av växthusgaser. I själva verket har detta ha positiva effekter inom många andra områden. Ur politisk synvinkel verkar det förnuftigaste alternativet just nu vara att minska utsläppen. Men politiska beslut är aldrig för evigt. Självklart måste detta beslut omprövas allteftersom våra kunskaper ökar. Det finns minst av allt någon orsak till panik eller hysteri.
Hans Rosing
Vetenskapsfilosof, Åbo
ABSURDA DRAG I KLIMATDEBATTEN (Publ. I Vbl 12.12)
När jag studerade vetenskapsteori för mycket länge sedan fick jag lära mig att forskning måste baseras på objektiva data, tillgängliga för alla, att teorierna måste vara testbara samt att fri och öppen kritik är vetenskapens livsblod. Dessa regler tycks, konstigt nog, inte gälla den moderna klimatforskningen. De data, som IPCC bygger på, har inte varit tillgängliga för alla forskare, teorierna har inte varit testbara och forskarna inom IPCC svarar inte på kritik. I stället för testbara teorier bygger man matematiska modeller som anpassas till data och sedan extrapolerar man utifrån dessa.
Den naturvetenskapliga tidskriften Nature hör till de mest ansedda inom sitt fack. I åratal har dess redaktion publicerat mängder av artiklar om klimatforskningen. Men i stället för att sträva till objektivitet har tidningen för länge sedan tagit ställning för IPCC. Kritiska artiklar publiceras inte. Det mycket uppmärksammade s.k. klimatgate har inte rubbat tidningens linje. I en lång och ovanligt aggressiv ledare 3.12 försvarar redaktionen IPCC:s forskare. Man hävdar att det finns klara bevis för att jorden blir varmare och att den av människan producerade koldioxiden är orsaken. Vilka är då dessa bevis? Man räknar upp sådant som sagts otaliga gånger under det senaste decenniet. Glaciärerna smälter, polarisarna minskar i omfång, premafrosten smälter, ismassorna på Grönland och Antarktis smälter snabbare än någonsin, havsytan stiger, våren kommer tidigare varje år. Men, märkligt nog, säger man inte ett ord om det viktigaste – temperaturen. Om jorden blir varmare bör våra termometrar rimligtvis också visa detta. Men det gör de inte. Jordens medeltemperatur har legat på samma nivå under de tolv senaste åren. Jag har läst varenda artikel om klimatförändringen i Nature under flera år, men inte en enda gång har man publicerat temperaturkurvor för det senaste decenniet.
I själva verket har Nature publicerat artiklar som indirekt försvagar evidensen för koldioxidhypotesen. Den 2.7 i år rapporterade tidningen att sotpartiklar kan ha en betydligt större roll än forskarna tidigare trott. Under senare delen av 1900-talet anses jordens temperatur ha ökat med ca 0.7 grader. Enligt denna forskning kan sotpartiklar stå för mellan 0.2 och 0.3 grader. Dessutom anses metan vara en växthusgas. Vi får då att mindre än 0.5 grader kan tillskrivas koldioxiden. Därtill kommer den naturliga uppvärmningen, som tycks vara okänd. Den 17.4 senaste år ingick i Nature en lång artikel om avsmältnigen på Grönland. Slutsatsen var att forskarna inte helt kan förklara de data man har och att inga säkra prognoser kan göras.
En vanlig uppfattning är att permafrosten har börjat smälta, vilket i sin tur ger upphov till metan, som ytterligare ökar uppvärmningen. I en liten notis i Nature 1.10 i år rapporteras dock att man inte kunnat observera detta. Den ökning som noterats kom år 2007 från nordliga och 2008 från sydliga våtmarker.
Den mest synliga och dramatiska effekten av uppvärmningen är att havsytan stiger. Man får visionen av hur jättestora städer översvämmas. En siffra som ofta uppges är 7 meter på hundra år. Men den verkar vara helt tagen ur luften. Enligt en alldeles färsk studie av två experer, Vermeer och Rahnstorf, har havsytan sedan 1990 stigit med ca 3,5 cm per decennium. Det skulle betyda att havsytan är 35 cm högre i slutet på detta århundrade. Ingenting att bita på naglarna för! Men experterna anser att takten kommer att öka så att ytan år 2100 är minst 75 cm över dagens värde och högst 190 cm. Men det högsta värdet är fortfarande långtifrån 7 meter.
Märkligt nog är de data som IPCC bygger på inte tillgängliga för alla. Detta är ytterst märkligt. Forskarna väntar sig att politiker och vanligt folk skall vidta drastiska åtgärder för att minska utsläppen av koldioxid, men är inte villiga att offentliggöra de data de baserar sig på. Om bevisen är tydliga och klara borde det inte finnas några skäl att hålla dem inom en liten krets av redan övertygade experter. Inte heller borde det finnas några skäl att dra sig undan kritisk granskning. Man kan inte förvänta att journalister skall vara insatta i forskningen, men forskare har stor makt i dagens samhälle, också politisk makt, och därför är det viktigt att allt sker lika öppet som inom politiken.
I Nature 3.12 jämför klimatforskaren Eric Rignot, USA; klimatskeptikerna med dem som inte tror på evolutionsteorin. Jämförelsen är asurd därför att när det gäller evolutionsteorin har alla fakta hela tiden varit allmänt tillgängliga. Det har hela tiden förekommit en kritisk debatt och biologerna har publicerat massor av böcker där de punkt för punkt har visat på kritikernas misstag. I själva verket är debatten kring evolutionsteorin en förebild för hur god forskning bör bedrivas. Klimatforskarna borde sträva efter samma öppenhet.
Slutligen vill jag påminna om att dagens debatt inte är ny. Framför mig har jag en 20 år gammal artikel från Scientific American (april 1989) skriven av några ledande klimatforskare. Artikeln börjar med orden: ”Världen håller på att bli varmare...Glaciärerna smälter. Havsytan stiger.” Sedan får vi veta att klimatologerna är eniga, att bevisen är klara, samt att det är hög tid att vidta snabba åtgärder. Bl.a. rekommenderar forskarna att användningen av fossila bränslen minskas med 50%. Det har gått två decennier, mängden koldioxid i atmosfären har ständigt ökat. Hur mycket varmare har det blivit? Då bör vi veta att temperaturen i norr skall stiga dubbelt så mycket som i söder och den största ökningen skall observeras om vintern. Så håll ett öga på termometern i vinter! Enligt prognoserna för 20 år sedan blir det en varm och blåsig vinter, bara regn och blötsnö, inga ordentliga isar. Snart har vi facit i hand – åtminstone för denna vinter.
Hans Rosing
Miljöfilosof
HUR VIKTIG ÄR KOLDIOXIDEN? (Publ. I ÅU 16.12)
En av de bäst bevarade ”hemligheterna” i klimatinfon är att mängden koldioxid i atmosfären kommer att fortsätta att öka oberoende av vilka beslut politikerna fattar i Köpenhamn. Även om utsläppen genast minskade med t.ex. 50% skulle ökningen fortsätta. Den gas som människan redan släppt ut försvinner nämligen, enligt experterna, mycket långsamt. Det talas om 5-10 år eller ännu längre perioder. Det tar decennier innan en ”naturlig nivå” uppnås, även om det omöjliga, dvs att utsläppen genast upphör, inträffade.
Härav följer att, vad politikerna än besluter, så kommer jordens klimat att bli varmare. Förutsatt förstås att växthusteorin faktiskt stämmer. Och om jorden, mot alla odds, de facto inte blir varmare under de närmaste åren så betyder det att klimatskeptikerna har rätt, att teorin är motbevisad, att koldioxiden inte orsakar uppvärmning.
I mediernas klimatinfo har koldioxiden helt dominerat som ”boven i dramat”. Och eftersom det är industriländerna, med USA i spetsen, som har släppt ut, och fortfarande släpper ut mest, så utpekas vi som de svarta skurkarna. Självklart stöder uländerna helhjärtat denna tolkning, som befriar dem själva från skuld och ansvar, och är ett starkt argument för mera stöd för uländerna. .
Klimatet påverkas dock, som alla torde veta, av många andra faktorer än koldioxiden. En del faktorer är naturliga, andra påverkas av människan. Redan under 1700-talet insåg forskarna att skogsskövling påverkar det lokala klimatet. Under 1800-talet ansågs skogsskövlingen i Indien leda till torka, som i sin tur ledde till sämre skördar och hungersnöd. Därför stiftade man lagar för att skydda skogen. Skogsskövlingen var värst mot slutet av 1900-talet. Samtidigt uppmätte man snabbt stigande temperaturer. I Kina t.ex. har skogarna nästan helt utplånats. Ca 7% finns kvar. På Madagaskar finns det endast små områden kvar av den ytterst artrika tropiska urskogen. Men i några länder, t.ex. Finland, ökar skogsarealen.
Orsaken är förstås att befolkningen växer och behöver mer land för odling, vägar, städer osv. Jordens befolkning ökar fortfarande mycket snabbt. Under den tid klimtkonferensen i Köpenhamn pågår kommer det till ca två miljoner som skall ha mat, bostad etc. Denna ökning sker nästan enbart i uländerna. (Lösningen anses i dag vara högre utbildning för kvinnorna).
Förutom koldioxid anses metan vara en viktig växthusgas. Största delen av utsläppen kommer från uländerna och är därför mindra intressanta i sammahanget. Man kan ju inte kräva att uländerna skall sluta med jordbruk och boskapsskötsel, speciellt som större delen av de ca 1000 miljoner människor som lider brist på mat bor i just dessa länder. Betydande delar av produktionen säljs dessutom billigt till iländerna.
En omstridd fråga är huruvida sotpartiklar bidrar till uppvärmningen. Enligt IPCC:s beräkningar är deras betydelse så obetydlig att vi inte behöver bekymra oss om dem. Men den nyaste forskningen tyder på att s.k. ”black carbon” kan bidra med upp till 30% av uppvärmningen, speciellt när det gäller nordliga områden och glaciärer. (Se t.ex. Nature 2.7 2009) I detta fall är skurkarna inte iländerna utan främst Asiens enorma folkmassor som är beroende av förbränning för att överleva. (Här vill jag påminna om att kärnkraft varken orsakar koldioxid eller ”black cabon”.) I teorin är det lätt att åtgärda sotpartiklar. De försvinner på några veckor så fort utsläppen upphör, men politiskt kan det vara mycket svårt.
Hans Rosing
Slutligen: Är jag en s.k. klimatskeptiker? Jag förhåller mig ganska kritiskt till IPCC och till klimatologernas mer tvärsäkra påståenden. Det betyder inte att jag godtar klimatskeptikernas argument. Jag tar mig friheten att lyssna till alla sidor, att tänka och kommentera. Men jag kan i dagens läge och med de kunskaper jag har inte bestämt ta ställning för något alternativ. Jag har sagt attjag vill se temperaturkurvorna för de kommande fem åren innan jag bestämt tar ställning. Om de inte visar någon klar uppvärmning ser jag det som ett bevis för att klimatologerna hade fel. Om de visar uppvärmning är detta däremot ett klart bevis för att de har rätt.
Jag har behandlat den spännande klimatfrågan i många tidigare bloggar, senast 6.10 -09. Med anledning av det stora klimatmötet i Köpenhamn har jag skrivit flera artiklar som publicerats i Hbl, Vbl och ÅU. För den som är intresserad sätter jag ut artiklarna på bloggen. Har du kommentarer eller kritik? Hosta gärna fram den!
VAD SKALL VI TRO EGENTLIGEN? (Publ. I Hbl)
Det är ingen idé att du tittar på din termometer. Vad den än visar spelar det ingen roll med tanke på klimatförändringen. Det som striden gäller är hela jordens klimat, 500 miljoner kvadratkilometer av oceaner, skogar, öknar, bergskedjor, tundror, polarisar osv. Påverkas klimatet över hela världen av att vi förbränner fossila bränslen? Hur mycket i så fall? Hur snabbt? Vilka bevis finns det? Liksom de flesta lekmän vet jag inte vad jag skall tro. Det naturliga vore att lita på majoriteten av klimatforskare, att lita på det av FN tillsatta IPCC. Men det finns en högljudd kritik, också den ledd av experter inom olika områden.
Pro-sidan är bergfast övertygad om att ”jorden har feber” och att det är människans fel. De pekar på temperaturkurvor som visar att medeltemperaturen under 1900-talet steg med 0.7-0.8 grader. För en lekman verkar detta inte oroande, men experterna extrapolerar och kommer fram till att temperaturen under detta århundrade, om kraftiga motåtgärder inte vidtas, kommer att stiga med upp till 6 grader. Målet måste därför vara att begränsa ökningen till högst 2 grader fram till 2050. En förbryllad lekman undrar dock hur det är möjligt att temperaturstegringen under detta sekel antas blir tiofalt större än under det föregående.
Contra-sidan är lika bergfast övertygad om att människans inverkan är marginell. De menar att klimatet alltid har förändrats, att det finns en mängd naturliga orsaker till både upp- och nedgång. De ifrågasätter IPCC på alla punkter. Ännu mer förundrad blir lekmannen när en del forskare hävdar att vi går mot en ny istid och att växthusgaserna i själva verket bromsar den naturliga nedkylning som pågår. De menar att utan dessa gaser skulle jordens klimat i dag vara betydligt kallare. Enligt denna teori borde vi snarare öka än minska utsläppen för att undvika framtida katastrofer.
I traditionell vetenskap brukar man kräva att en teori skall vara falsifierbar, dvs möjlig att motbevisa om den är felaktig. Man gör prediktioner utgående från teorin. Om dessa stämmer så är teorin bekräftad, om de inte stämmer är den motbevisad, falsifierad. Men experterna tycks inte kunna göra några bestämda prediktioner utgående från växthusteorin. Under de senaste tolv åren har temperaturen inte stigit. Men detta är inget motbevis. Under de två senaste åren har polarisarna inte minskat som väntat. Men inte heller detta tycks ha något bevisvärde. Att många glaciärer smälter, världshavens yta stiger något tycks däremot vara ett bevis för teorin. Själv har jag beslutat att om medeltemperaturen inte stiger klart under de närmaste fem åren så hoppar jag ner på contra-sidan av staketet.
Många som är osäkra hänvisar till försiktighetsprincipen. Vi bör vara försiktiga, dvs välja det alternativ som medför de minsta riskerna. Om pro-sidan har rätt så kommer konsekvenserna att vara katastrofala. Om contra-sidan har rätt är ingen större skada skedd även om vi satsar på en kraftig minskning av utsläppen av växthusgaser. I själva verket har detta ha positiva effekter inom många andra områden. Ur politisk synvinkel verkar det förnuftigaste alternativet just nu vara att minska utsläppen. Men politiska beslut är aldrig för evigt. Självklart måste detta beslut omprövas allteftersom våra kunskaper ökar. Det finns minst av allt någon orsak till panik eller hysteri.
Hans Rosing
Vetenskapsfilosof, Åbo
ABSURDA DRAG I KLIMATDEBATTEN (Publ. I Vbl 12.12)
När jag studerade vetenskapsteori för mycket länge sedan fick jag lära mig att forskning måste baseras på objektiva data, tillgängliga för alla, att teorierna måste vara testbara samt att fri och öppen kritik är vetenskapens livsblod. Dessa regler tycks, konstigt nog, inte gälla den moderna klimatforskningen. De data, som IPCC bygger på, har inte varit tillgängliga för alla forskare, teorierna har inte varit testbara och forskarna inom IPCC svarar inte på kritik. I stället för testbara teorier bygger man matematiska modeller som anpassas till data och sedan extrapolerar man utifrån dessa.
Den naturvetenskapliga tidskriften Nature hör till de mest ansedda inom sitt fack. I åratal har dess redaktion publicerat mängder av artiklar om klimatforskningen. Men i stället för att sträva till objektivitet har tidningen för länge sedan tagit ställning för IPCC. Kritiska artiklar publiceras inte. Det mycket uppmärksammade s.k. klimatgate har inte rubbat tidningens linje. I en lång och ovanligt aggressiv ledare 3.12 försvarar redaktionen IPCC:s forskare. Man hävdar att det finns klara bevis för att jorden blir varmare och att den av människan producerade koldioxiden är orsaken. Vilka är då dessa bevis? Man räknar upp sådant som sagts otaliga gånger under det senaste decenniet. Glaciärerna smälter, polarisarna minskar i omfång, premafrosten smälter, ismassorna på Grönland och Antarktis smälter snabbare än någonsin, havsytan stiger, våren kommer tidigare varje år. Men, märkligt nog, säger man inte ett ord om det viktigaste – temperaturen. Om jorden blir varmare bör våra termometrar rimligtvis också visa detta. Men det gör de inte. Jordens medeltemperatur har legat på samma nivå under de tolv senaste åren. Jag har läst varenda artikel om klimatförändringen i Nature under flera år, men inte en enda gång har man publicerat temperaturkurvor för det senaste decenniet.
I själva verket har Nature publicerat artiklar som indirekt försvagar evidensen för koldioxidhypotesen. Den 2.7 i år rapporterade tidningen att sotpartiklar kan ha en betydligt större roll än forskarna tidigare trott. Under senare delen av 1900-talet anses jordens temperatur ha ökat med ca 0.7 grader. Enligt denna forskning kan sotpartiklar stå för mellan 0.2 och 0.3 grader. Dessutom anses metan vara en växthusgas. Vi får då att mindre än 0.5 grader kan tillskrivas koldioxiden. Därtill kommer den naturliga uppvärmningen, som tycks vara okänd. Den 17.4 senaste år ingick i Nature en lång artikel om avsmältnigen på Grönland. Slutsatsen var att forskarna inte helt kan förklara de data man har och att inga säkra prognoser kan göras.
En vanlig uppfattning är att permafrosten har börjat smälta, vilket i sin tur ger upphov till metan, som ytterligare ökar uppvärmningen. I en liten notis i Nature 1.10 i år rapporteras dock att man inte kunnat observera detta. Den ökning som noterats kom år 2007 från nordliga och 2008 från sydliga våtmarker.
Den mest synliga och dramatiska effekten av uppvärmningen är att havsytan stiger. Man får visionen av hur jättestora städer översvämmas. En siffra som ofta uppges är 7 meter på hundra år. Men den verkar vara helt tagen ur luften. Enligt en alldeles färsk studie av två experer, Vermeer och Rahnstorf, har havsytan sedan 1990 stigit med ca 3,5 cm per decennium. Det skulle betyda att havsytan är 35 cm högre i slutet på detta århundrade. Ingenting att bita på naglarna för! Men experterna anser att takten kommer att öka så att ytan år 2100 är minst 75 cm över dagens värde och högst 190 cm. Men det högsta värdet är fortfarande långtifrån 7 meter.
Märkligt nog är de data som IPCC bygger på inte tillgängliga för alla. Detta är ytterst märkligt. Forskarna väntar sig att politiker och vanligt folk skall vidta drastiska åtgärder för att minska utsläppen av koldioxid, men är inte villiga att offentliggöra de data de baserar sig på. Om bevisen är tydliga och klara borde det inte finnas några skäl att hålla dem inom en liten krets av redan övertygade experter. Inte heller borde det finnas några skäl att dra sig undan kritisk granskning. Man kan inte förvänta att journalister skall vara insatta i forskningen, men forskare har stor makt i dagens samhälle, också politisk makt, och därför är det viktigt att allt sker lika öppet som inom politiken.
I Nature 3.12 jämför klimatforskaren Eric Rignot, USA; klimatskeptikerna med dem som inte tror på evolutionsteorin. Jämförelsen är asurd därför att när det gäller evolutionsteorin har alla fakta hela tiden varit allmänt tillgängliga. Det har hela tiden förekommit en kritisk debatt och biologerna har publicerat massor av böcker där de punkt för punkt har visat på kritikernas misstag. I själva verket är debatten kring evolutionsteorin en förebild för hur god forskning bör bedrivas. Klimatforskarna borde sträva efter samma öppenhet.
Slutligen vill jag påminna om att dagens debatt inte är ny. Framför mig har jag en 20 år gammal artikel från Scientific American (april 1989) skriven av några ledande klimatforskare. Artikeln börjar med orden: ”Världen håller på att bli varmare...Glaciärerna smälter. Havsytan stiger.” Sedan får vi veta att klimatologerna är eniga, att bevisen är klara, samt att det är hög tid att vidta snabba åtgärder. Bl.a. rekommenderar forskarna att användningen av fossila bränslen minskas med 50%. Det har gått två decennier, mängden koldioxid i atmosfären har ständigt ökat. Hur mycket varmare har det blivit? Då bör vi veta att temperaturen i norr skall stiga dubbelt så mycket som i söder och den största ökningen skall observeras om vintern. Så håll ett öga på termometern i vinter! Enligt prognoserna för 20 år sedan blir det en varm och blåsig vinter, bara regn och blötsnö, inga ordentliga isar. Snart har vi facit i hand – åtminstone för denna vinter.
Hans Rosing
Miljöfilosof
HUR VIKTIG ÄR KOLDIOXIDEN? (Publ. I ÅU 16.12)
En av de bäst bevarade ”hemligheterna” i klimatinfon är att mängden koldioxid i atmosfären kommer att fortsätta att öka oberoende av vilka beslut politikerna fattar i Köpenhamn. Även om utsläppen genast minskade med t.ex. 50% skulle ökningen fortsätta. Den gas som människan redan släppt ut försvinner nämligen, enligt experterna, mycket långsamt. Det talas om 5-10 år eller ännu längre perioder. Det tar decennier innan en ”naturlig nivå” uppnås, även om det omöjliga, dvs att utsläppen genast upphör, inträffade.
Härav följer att, vad politikerna än besluter, så kommer jordens klimat att bli varmare. Förutsatt förstås att växthusteorin faktiskt stämmer. Och om jorden, mot alla odds, de facto inte blir varmare under de närmaste åren så betyder det att klimatskeptikerna har rätt, att teorin är motbevisad, att koldioxiden inte orsakar uppvärmning.
I mediernas klimatinfo har koldioxiden helt dominerat som ”boven i dramat”. Och eftersom det är industriländerna, med USA i spetsen, som har släppt ut, och fortfarande släpper ut mest, så utpekas vi som de svarta skurkarna. Självklart stöder uländerna helhjärtat denna tolkning, som befriar dem själva från skuld och ansvar, och är ett starkt argument för mera stöd för uländerna. .
Klimatet påverkas dock, som alla torde veta, av många andra faktorer än koldioxiden. En del faktorer är naturliga, andra påverkas av människan. Redan under 1700-talet insåg forskarna att skogsskövling påverkar det lokala klimatet. Under 1800-talet ansågs skogsskövlingen i Indien leda till torka, som i sin tur ledde till sämre skördar och hungersnöd. Därför stiftade man lagar för att skydda skogen. Skogsskövlingen var värst mot slutet av 1900-talet. Samtidigt uppmätte man snabbt stigande temperaturer. I Kina t.ex. har skogarna nästan helt utplånats. Ca 7% finns kvar. På Madagaskar finns det endast små områden kvar av den ytterst artrika tropiska urskogen. Men i några länder, t.ex. Finland, ökar skogsarealen.
Orsaken är förstås att befolkningen växer och behöver mer land för odling, vägar, städer osv. Jordens befolkning ökar fortfarande mycket snabbt. Under den tid klimtkonferensen i Köpenhamn pågår kommer det till ca två miljoner som skall ha mat, bostad etc. Denna ökning sker nästan enbart i uländerna. (Lösningen anses i dag vara högre utbildning för kvinnorna).
Förutom koldioxid anses metan vara en viktig växthusgas. Största delen av utsläppen kommer från uländerna och är därför mindra intressanta i sammahanget. Man kan ju inte kräva att uländerna skall sluta med jordbruk och boskapsskötsel, speciellt som större delen av de ca 1000 miljoner människor som lider brist på mat bor i just dessa länder. Betydande delar av produktionen säljs dessutom billigt till iländerna.
En omstridd fråga är huruvida sotpartiklar bidrar till uppvärmningen. Enligt IPCC:s beräkningar är deras betydelse så obetydlig att vi inte behöver bekymra oss om dem. Men den nyaste forskningen tyder på att s.k. ”black carbon” kan bidra med upp till 30% av uppvärmningen, speciellt när det gäller nordliga områden och glaciärer. (Se t.ex. Nature 2.7 2009) I detta fall är skurkarna inte iländerna utan främst Asiens enorma folkmassor som är beroende av förbränning för att överleva. (Här vill jag påminna om att kärnkraft varken orsakar koldioxid eller ”black cabon”.) I teorin är det lätt att åtgärda sotpartiklar. De försvinner på några veckor så fort utsläppen upphör, men politiskt kan det vara mycket svårt.
Hans Rosing
Slutligen: Är jag en s.k. klimatskeptiker? Jag förhåller mig ganska kritiskt till IPCC och till klimatologernas mer tvärsäkra påståenden. Det betyder inte att jag godtar klimatskeptikernas argument. Jag tar mig friheten att lyssna till alla sidor, att tänka och kommentera. Men jag kan i dagens läge och med de kunskaper jag har inte bestämt ta ställning för något alternativ. Jag har sagt attjag vill se temperaturkurvorna för de kommande fem åren innan jag bestämt tar ställning. Om de inte visar någon klar uppvärmning ser jag det som ett bevis för att klimatologerna hade fel. Om de visar uppvärmning är detta däremot ett klart bevis för att de har rätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)