KAPITEL 7. RYMDPASSION

(Att skriva en bok utan sex i vår översexualiserade västerländska kultur är ju otänkbart. Ombord på Odysseus har vi människor i sin bästa ålder, instängda i en plåtburk i den oändliga tomheten under många, långa år (visserligen till en del tillbringade i dvala). Om man inte genmanipulerat bort människornas sexdrift (vilket jag anser ofantligt osannolikt) så blir det förstås en hel del sex. Vad mina huvudpersoner gör med varandra i sängar eller på andra ställen får dock förbli en hemlighet. Jag är inte särskilt nyfiken och det är du, bästa läsare, säkert inte heller. Men att kaptenen och första styrman gillar varann verkar klart. Överstens relation till sina väktare är nog inte alltid så oskyldig. Att Maja Petterson gillar karlar kan det inte råda några tvivel om. Men ung, romantisk kärlek är ju alltid det bästa dragplåstret vare sig det är frågan om en roman, film eller sång.)

Föregående kapitel finns på min blogg 23.5.

RYMDPASSION

James följde efter den mörkhåriga kvinnan som raskt klapprade iväg genom de tomma korridorerna. ”Vart skall vi gå?” Hon tog hans hand i ett fast grepp, men svarade inte. De gick förbi en rad med numrerade dörrar och stannade famför dörr 007. Var pressade sin hand mot dörrplattan och dörren gled upp. James konstaterade att hennes hytt var nästan likadan som hans. En jättestor bildskärm på motsatta väggen och mot den en bred säng. På skärmen visades ett stort hus av herrgårdstyp omgivet av gröna ängar, blommande rabatter och träd. En svag doft av liljekonvalj hängde i luften. ”Mitt hem,” sade hon kort.
James behövde inte titta närmare för att bekanta sig med rummet. Det vanliga arbetsbordet med dataterminal, två bekväma stolar, ett skåp för kläder, dörren till en toalett med dusch. Var gick fram till en nanospelare, sökte ett par sekunder, tryckte sedan på en knapp och stämingsfull musik fyllde rummet. En beslöjad, sensuell kvinnoröst sjöng ord som James inte förstod: ”Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe eingestellt...”.

Hans intresse var helt inriktat på den unga, mörkhåriga kvinnan som långsamt, med ett spefullt leende, började dra av sig sin röda blus. ”Vill du klä av mig, eller vill du att jag skall strippa för dig?” Hon drog in andan så bysten höll på att spränga den minimala behån och log med halvslutna ögon. Omsorgsfullt hängde hon blusen över en stolskarm. När han bara fortsatte att titta, eller snarare stirra, sträckte hon lättjefullt händerna bakom nacken och öppnade behån, hängde också den över stolskarmen och ställde sig med händerna på höfterna. Ogenerat tittade hon på hans byxor och observerade den förväntade utbuktningen. ”Wow vad du är snygg, sexig, ” var det enda han, med skrovlig röst, kunde stamma fram när hon långsamt började dra av sig de tätt sittande jeansen.
”Vill du att jag skall klä av dig?” Han ruskade på huvudet och tog sig samman. Långsamt drog han ett djupt andetag och sade: ”Var var snäll och låt mig bestämma.” ”Gillar du inte kvinnor som är dominerande och tar initiativ?” Han såg vädjande på henne. ”Låt mig göra det på mitt sätt nu när det är första gången du och jag är...du och jag skall..” ”Knulla! Du behöver inte vara blyg. Okej, okej jag är din sexslav, men jag går inte med på något perverst.”

Han tog ett steg framåt, böjde sig lätt, lade ena armen runt hennes knäveck och den andra runt axlarna, lyfte raskt och med lätthet upp henne. Hon lade armarna runt hans nacke och kysste honom försiktigt. Sedan lade henne varsamt på sängen. ”Var snäll och lägg dig på magen.” Hon tittade förvånat på honom, men lydde, och lade armarna under huvudet. Han är tydligen inte lika passionerad som mina tidigare pojkvänner, tänkte hon. Det är bra. Hoppas det inte går för honom alltför snabbt. Och jag får inte låtsas om någonting om den är hemskt liten. Det är nästan spännande att se hur han vill ta mig. Men jag undrar varför han inte klär av sig. Han har förbannat sexig rumpa förresten, hela hans kropp är sexig. Hoppas han inte vill att jag skall suga honom. Det är äckligt. Jag vill verkligen känna hela hans nakna kropp mot min när vi knullar.

James Brand satte sig på sängen bredvid den mörka kvinnan som nu endast hade små trosor på sig. Han lutade sig framåt och lade sina stora, varma händer på hennes axlar. Långsamt, varsamt, med mjuka rörelser började han massera hennes lena skinn, axlarna, halsen. Långsamt gled de stora muskulösa händerna ner längs ryggraden, gled ner över sidorna. ”Jag vill att du skall slappna av,” viskade han med mörk, mjuk röst. ”Tänk inte på någonting. Känn bara hur mina händer smeker din underbart mjuka kropp. Känn värmen som strålar ut från mig.” ”Mmmm, sköönt,” mumlade hon. ”Men du kommer att få mig att somna. Jag trodde att du ville knulla mig.” ”Jag skall nog väcka dig om du somnar,” skrattade han med mörk, hes röst.
Hennes hud kändes len som sammet, hon hade små fjun i svanken. Långsamt och njutninsfullt drog han av henne de tunna trosorna. Hennes stjärt var så rund och... Han slöt ögonen. Måste behärska mig en stund till, tänkte han fast det kändes som om byxorna skulle spricka. Han försökte koncentrera sig på Vars far. Han måste vara en verklig egoist, genmodifierade sitt barn för att få det precis som han ville, fostrade henne till sin egen lydiga avbild. Krävde att hon skulle vara duktig, ja bäst i allt, men ville inte ge henne eget ansvar, frihet. Nu var hon i alla fall fri, och han hade henne för sig själv. Jag får inte göra henne besviken nu, måste behärska mig. Måste vara en god älskare. Han försökte tänka på något kallt och likgiltigt. Han började räkna upp primtalen men blicken sökte sig ändå ner mellan hennes lår som nu gled isär på ett sätt som fick honom att andas allt snabbare.
Men han märkte att också den nakna kvinnan hade börjat andas snabbare. Mjukt och varsamt lät han sina händer glida över hennes stjärt, alldeles lätt i stjärtspringan, ner mot låren. Hon särade på låren så att blygdläpparna blev synliga. Han blundade igen och fortsatte att smeka ner över låren, de välformade vadorna, fötterna.”Slappna av bara kära Var,” viskade han. ”Du har inga bekymmer i världen. Du behöver inte visa dig duktig för mig. Det enda jag vill är att du skall njuta lika mycket som jag.” Hans händer darrade när de började röra sig uppåt igen. Kvinnan andades allt snabbare. ”Njuter du av att smeka mig?” undrade hon med grötig röst samtidigt som hon ytterligare särade på låren.
Utan att svara böjde han sig ner och kysste hennes lår, lät läpparna glida över rumpas runda kullar samtidigt som ena handen gled in mellan låren. Hon kände hur hjärtat bankade allt häftigare. Vad är det han gör med mig? Herregud vad jag blir våt. Varför väntar han? Han känner ju hur våt och kåt jag är. Hon andades allt snabbare. Jag står inte ut längre.
Flämtande satte hon sig med ett ryck upp i sängen, vände sig mot honom slog armarna om honom och ...Hans kyss var så passionerad och brutal att hon nästan blev chokerad. De sade ingenting men rummet var ändå fullt av ljud, av stönanden, flämtningar, kläder som slets av och flög på golvet. Han märkte att hon var stark. ”Wow,” flämtade hon när hon slet av honom de spända shortsen. ”Kom min Adonis, in i mig,” De smala fingrarna slöt hans manliga, hårda organ i ett beslutsamt grepp och styrde det in mellan låren i den våta, trånga slidan.

De flämtade båda när han fyllde upp hennes grotta med sin stora lem och hon började gunga. Hennes halvslutna ögon grävde sig in i hans blick som var en mörk brunn av upphetsning.
Jag klarar inte det här, tänkte han. Det är för underbart. Det kommer att gå för tidigt för mig, men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte behärska mig längre. Han reste sig upp med henne i famnen slängde henne på rygg i sängen, hon särade på benen och han lade sig sig över henne, pressade häftigt in sin hårda lem i hennes våta, hala kärlekshål och släppte alla hämningar, all kontroll.
De var som två djur. All civilisation och kultur var bortblåst av deras passion. De drevs av de mest primitiva instinkter som utvecklats under miljoner år av evolution. Deras rörelser var vilda, andhämtningen snabb och flämtande. De var varma, röda i ansiktet, svettiga. Snart, alltför snart kände kände han hur orgasmen nästan gjorde honom sanslös när han pumpade henne full med sin sperma.
Han sjönk ner över henne och märkte vagt att hon stönade och gnydde, klöste honom i ryggen och kastade sig av och an, tills hon plötsligt sjönk ihop.

De låg tätt bredvid varandra en lång stund, utmattade men fullständigt tillfreds med hela världen. Hans ena hand låg på hennes vänstra bröst. Han smekte lätt den styva bröstvårtan.
Sakta reste hon sig på ena armbågen, log mot honom: ”Jag fejkade inte. Inte alls,” viskade hon. James tittade undrande på hennes vackra ansikte. ”Fejkade? Vad menar du?” ”Har du aldrig varit med om att en kvinna fejkat orgasm?” ”Varför i all världen skulle hon göra det?” Skrattande lade hon sig ner på rygg. ”Du är så underbart naiv.” Hon kysste honom på näsan. ”För att göra killen nöjd förstås. Det kan finnas så många skäl. Ibland vill man bara att det skall vara över. Och det är inte svårt att lura en kille.” ”Jag förstår ändå inte. Varför inte helt enkelt säga som det är?” Sedan tittade han misstänksamt på henne. ”Brukar du fejka?” undrade han. ”Javisst, jag är ju den duktiga Var de Vulva, kvinnan som är duktig i allt, också i sängen. ” Hon böjde sig ner och kysste honom på munnen, på halsen, på bröstvårtorna. ”Faktum är att jag nästan aldrig får orgasm. Men med dig var det helt fantastiskt redan allra första gången.” Hon skrattade hest och triumferande, kysste honom på magen, såg hur hans manliga organ sakta började resa sig igen. ”Mein Liebchen, was willst du mehr,” viskade hon medan hennes kyssar och hesa skratt åter väckte vilddjuret inom honom.

En lång stund senare låg de och dåsade, tätt omslingrade. ”Vet du vad? Vi har helt glömt bort det främmande rymdskeppet,” fnissade hon. ”Det var väl konstigt. Vad kan det vara som fått oss att glömma en så viktig sak.” ”Jag kan visa dig!” ”Nej, inte en gång till. Inte nu menar jag.”
Deras fnissande avbröts av en försynt knackning på dörren. ”Vem i hela friden...” Hon satte sig upp i sängen, drog håret lättjefullt bakåt så brösten spändes ut och ropade: ”Vem är det?”
”Det är jag Nappe. Jag har spännande nyheter. Till och med mycket spännande. Jag måste tala med er.” ”Jävla gubbe,” mumlade Var och var på vippen att be gubben att dra åt helvete, men eftersom hon kände välvilja mot hela världen, började hon ändå klä på sig. James låg kvar i sängen och beundrade henne. ”Upp med dig slöfock,” ropade hon glatt. ”Du vill väl inte visa dig naken för gubbskrället.” Motvilligt drog han på sig shorts och byxor och började knäppa skjortan, där flera knappar fattades. Var öppnade dörren.

KAPITEL 6. RYMDKONFERENS

[Tyvärr har jag inte, p.g.a. sjukdom kunnat hålla den utlovade tidtabellen för min rymdroman. Kroniska magbesvär (ibs = irritable bowel syndrom) gör att jag inte kan sitta framför datorn någon längre tid. Några kapitel är dock färdigskrivna sedan i vintras. Här följer att av dem, kapitel 6. Läs tidigare kapitel om du vill komma in i handlingen. Föregående kapitel finns på bloggen 8.4.]

Vad skulle du göra om du, fullkomligt oväntat, mötte ett främmande rymdskepp ute i den totala tomheten? Skulle du bli skräckslagen, nyfiken, chokerad eller rent av bindgalen? Följ med ombord på Odysseus och se hur våra vänner, de som bär det tunga ansvaret i mänsklighetens första kontakt med en främmande civilisation, reagerar. Notera för övrigt att jag ibland lägger in spår som pekar i en viss riktning. Läsaren kan av dessa ana sig till en del av det som komma skall.

KAPITEL 6
RYMDKONFERENS

Kapten Enfaldo de Co stod rak i ryggen med armarna i kors över bröstet och försökte, så gott det gick för en person som gemenligen kallades duvan, utstråla auktoritet och beslutsamhet. Runt bordet satt maskinchefen, exobiologen, första styrman och säkerhetschefen. Läkaren satt hopsjunken och stirrade tomt framför sig. Kaptenen försökte undvika deras blickar, speciellt exobiologens. Självsäkerheten hade en tendens att avdunsta när han mötte Abels blå, ironiska, cyniska blick. Att han nu också anade ett visst mått av medlidande och sympati i blicken gjorde inte saken bättre.
”El condor pasa...”, började kaptenen, men avbröt sig snabbt. Varför i fridens namn sade jag det där, tänkte han förskräckt. Det känns som om jag vore styrd av någon annans vilja. Nej, nu måste jag ta mig i kragen. Det här är mitt livs största ögonblick. Han harklade sig och fortsatte: ”Som ni vet är detta en historisk konferens.” Han gjorde en paus och blickade högtidligt in i den kamera som filmade konferensen. Med en röst som darrade av rörelse förkunnade rymdkaptenen av I klass Enfaldo de Co: ”För första gången i mänsklighetens historia står vi på tröskeln till kontakt med en civilisation från en främmande värld. Ingen människa har någonsin tidigare stått inför en likadan situation. Vi har ingen tidigare erfarenhet att bygga på. Det är, om jag får uttrycka mig bildlikt...” Maskinchefen stönade högt men Kaija log uppmuntrande och exobiologen nickade vänligt. ”Vi måste kasta oss ut på sju famnars vatten. Dyka i det okända. Vi irrar i mörker utan lykta och kompass.” ”Kom till saken Enfo,” avbröt Dumm med ännu ett stönande.
”Låt honom tala till pynkt,” inföll första styrmannen och kastade argt med sitt blonda hår. ”Försök för en kångs skyll visa litet förståelse för andras känslor och...”. ”Glöm inte Dumm,” sade exobiologen, ”att allt som sägs på den här konferensen spelas in. Det kommer att sändas till jorden och bli en vändpunkt i jordens historia. Miljarder människor kommer att lyssna på vad vi säger i dag. Våra namn kommer i historieböckerna vid sidan av namn som Columbus, Gagarin, Armstrong och Aldrin, Chang-li, Gorov och Brown.” Dumm von Dönicken såg snopen ut och mumlade ett: ”Ursäkta, jag tänkte mig inte för, alltså.” ”För hundraelfte gången,” mumlade Kaja.
”Vi har övat alla tänkbara katastrofer,” fortsatte kaptenen och spände ut bröstet, ”vi har instruktioner för allt, till och med för att dö utan smärta och lidande om vi står inför ett totalt haveri. Vi är alla här frivilligt med full vetskap om riskerna. Vi har noggranna reglementen för allt tänkbart, men nu är vi hänvisade till oss själva. Vi måste besluta om en strategi. Hur vi skall...”.

Exobiologen kunde inte längre behärska sig. Han reste sig häftigt utan att bry sig om kaptenen. ”Jag varnade,” utbrast han med hög röst. ”Jag betonade om och om igen att vi måste beakta att vi kunde stöta på tecken på liv, på intelligent liv. Okej, chansen var liten, men den fanns, och den borde ha studeras grundligt.” Han började gå av och an i rummet samtidigt som han underströk sina ord med händerna. Plötsligt stannade han och sade med låg röst. ”Man skrattade åt mig!” Sedan med skallande stämma. ”Man skrattade åt mig. Förlöjligade mig. Och se nu vad detta lett fram till..”.
”Ja, ja”, utbrast Dumm och slog ut med sina kraftiga armar. ”Vi hade fel. Du hade rätt. Vi ber om ursäkt. Men nu måste vi gå vidare alltså.” Kaptenen grep den magre mannen i armen. ”Vi behandlade sig orättvist Abel, men nu behöver vi dig. Vi behöver din kunskap, din erfarenhet.” Han vände sig mot den mörkskäggige, dystert blickande Dumm. ”Är det inte så Dumm att vi nu måste låta Abel leda oss?” Den tilltalade tvekade, men tittade sedan rakt på exobiologen. ”Abel, vi två blir nog aldrig goda vänner, alltså...men ta mig tusan jag har alltid tyckt att du är en förbaskat intelligent karl. Och nu behöver vi dig, liksom...”.
Kaptenen förkunnade pompöst: ”Du har fått din upprättelse. Hela världen kommer att få veta att du hade rätt. Men låt oss nu försöka finna en strategi.” ”Just det,” nickade Kaija. ”Vad gör vi ny? Vi behöver konkreta förslak. Vi måste ha en akenda för olika alternativ.” ”Var dröjer Maja Petterson förresten?” inföll kaptenen otåligt.

News Dufva sträckte helt formellt upp handen. ”Jag ber om ordet gaspadjin kapten.” ”Varsågod! Överste Dufva har ordet.” Hon reste sig snabbt och militäriskt. I sin gråa uniform, med breda axlar, det mörka, kortklippta håret bakåtstruket, rak i ryggen och med stadig blick betaktade hon de närvarande. ”Låt oss kalla de eventuella varelserna för främlingar. Vi vet ingenting om dessa främlingar. Inte det minsta. Troligen är de fredliga, och vi har inget att frukta, dvs i militärt avsseende. Men det är fullt möjligt att de är ute efter att kidnappa oss, erövra skeppet eller rent av förinta oss. Jag föreslår därför att vi intar full militär beredskap så att vi kan bita ifrån oss – om det behövs.”
”Struntprat! Nonsens!” hördes en bestämd och argsint altröst. ”Struntprat, News!” In genom dörren seglade en fetlagd, blond kvinna, klädd i djupt urringad röd jumper och svart, snäv kjol. Ovanligt nog bar hon högklackade svarta skor. ”Äntligen Maja,” sade Enfaldo bistert. ”Varsågod och sitt, vi har redan börjat.” Maja Petterson slog sig med stor värdighet ner mitt emot maskinchefen som log brett mot henne och ogenerat beundrade hennes djupa urringning. Hon blinkade mot honom. Ingen noterade att den gamle mannen, med den stora boken under armen, samtidigt slank in genom dörren och tyst satte sig vid ett sidobord.
Översten betrakade den blonda humanisten med bistert rynkade ögonbryn och fortsatte att tala. ”Jag vill ha grönt ljus för att dela ut vapen åt väktarna och de inom besättningen som har militär träning. Jag vill också ha tillstånd att i värsta fall använda laservapen och missiler med kärnspetsar.” Kaptenen stirrade förbluffad på översten. ”Har vi sådana vapen med ombord? Det hade jag ingen aning om.” News tittade med oskyldig min på kaptenen. ”Har du glömt att du gav mig befogenhet att ta med allt som behövs för att garantera skeppets säkerhet?” ”Ja, men,” stammade kaptenen, ”missiler, kärnvapen, jag tänkte...”. ”Du lämnade över ansvaret till mig och jag tog det villigt. Som högsta chef är det dock du som bestämmer vilka vapen vi eventuellt får använda. Jag är militär, jag lyder order. Du är chefen och bär ansvaret.”
”Det här är inget krigsskepp,” fräste Maja och stirrade på den stående officeren med ett par ilskna djupblå ögon. ”Jag förbjuder dig absolut att införa militär beredskap. De, främlingarna alltså, kommer att märka det och svara med samma mynt. Vi måste till varje pris undvika allt som kan provocera dem.” Dumm von Dönicken nickade instämmande och fortsatte att le brett mot den blonda humanisten. ”Si vis pacem, para bellum,” svarade News bestämt och militäriskt. ”O sankta simplicitas! Du kommer ingen vart med enfaldiga latinska fraser. Vi är inte i det gamla Rom nu. Vi är långt ifrån panem et circenses. Non omnia possumus omnes.” Maskinchefen tittade menande på första styrman som gjorde en grimas.
”Stopp nu!” avbröt Enfaldo med upprörd röst. ”Det är väl ändå jag som är chef ombord. Det är jag som fattar beslut om eventuell militär beredskap. Men jag vill få mera information innan jag fattar något beslut,” Han vände sig till Abel Natas som fortfarande stegade av och an med händerna på ryggen och ett frånvarande uttyck i ansiktet. ”Abel, får jag be dig göra en analys av vad vi kan vänta oss.” Men en sträng blick på News och Maja tillade han. ”Ni andra är tysta och låter Abel tala till punkt.”
”Jag vill ändå framhålla, ”började översten som fortfarande stod i stram givakt.
”HÅLL KÄFTEN OCH SITT NER!” röt kaptenen till allas, inte minst sin egen förvåning. Jösses jag är verkligen nervös, tänkte han. News har sannerligen utnyttjat sina befogenheter till det yttersta. Kärnvapen, missiler, laserkanoner. Caramba! Undrar var hon lagrat dem. Skeppet är stort förstås. Hoppas verkligen Abel har något konkret att komma med. Skönt att han är med i alla fall, fast jag i min enfald ansåg att det var helt onödigt.

”Vi har inte mycket tid på oss,” började exobiologen. ”Ingen onödigt snarvel alltså!” Han betraktade de närvarande med den hårda och kalla blick de var vana vid. ”Alltså, det är ingen tvekan om att den är en artefakt. Den styrs av en intelligens. Då har vi flera möjligheter. Det kan finnas biologiska varelser, låt oss kalla dem främlingar, ombord. Frågan är då hur de ser ut, men framför allt hur de tänker. Men Diskusen kan också styras av robotar, cyborger eller av en dator med samma princip som Aristoteles. Är vi överens så här långt?”
När inga invändningar hördes fortsatte han: ”Låt oss först utgå ifrån att Diskusen är ett skepp av samma typ som vårt, dvs bemannat och kontrollerat av biologiska, intelligenta varelser.” Åhörarna mumlade bifall och den magre mannen fortsatte att tala allt medan han vandrade av och an med händerna på ryggen och fjärrskådande blick. ”Hur ser i så fall dessa varelser ut? Kan vi förstå dem? Har vi något gemensamt med dem?” ”Knappast. De kan ju se ut hur som helst. Möjligheterna är oändliga.” Suriv Silifys, chefsläkaren tittade på exobiologen med trotsig blick. ”Det är meningslöst att spekulera.” ”Det har du alltid påstått,” bet den långa mannen av, ”men jag fick rätt.” Kaptenen kom emellan och sade: ”Låt honom tala till punkt Suriv. Du får komma med invändningar när han är färdig.”
”Suriv har fel, ännu en gång,” sade Abel allvarligt. ”Hon har uppenbarligen inte tänkt igenom saken ordentligt.” Läkaren ryckte på axlarna och tittade surmulet ner i bordet. Han fortsatte: ”Fysikens och kemins lagar är desamma överallt i universum. Det betyder att också biologins lagar är desamma. Det i sin tur betyder att intelligenta varelser kan uppstå endast genom en mycket långvarig evolution.” ”Nu börjar han med en av sina långa föreläsningar,” viskade Dumm till Maja.
Exobiologen ignorerade honom. ”Vilka förutsättningar är nödvändiga för att varelser skall utvecklas så långt att de kan skapa en teknologisk civilisation som kan färdas i den interstellära rymden? Skulle fiskar kunna göra det? Nej, hur intelligenta de än är så kan de inte lära sig kontrollera elden. Utan eld kan man inte framställa vare sig energi eller metaller. För att hantera eld, bryta malm, framställa metaller, bearbeta metallen, bygga fordon, flygplan osv måsta man ha händer, dvs ett slags biologiska gripverktyg med stor rörlighet och flexibilitet. Varelserna i diskusen måste alltså ha händer.”
”Okej, men hur många, och hur många fingrar?” inföll kaptenen. ”En enda hand är till föga nytta. Vi har två händer och det har visat sig vara ytterst effektivt. Det räcker bevisligen med två händer för att man skall kunna bygga praktiskt taget vad som helst. Men kan det inte tänkas att främlingarna har tre eller fler händer?” Han tittade uppfordrande på sin publik.
Maja Petterson upphov genast sin något gälla röst. ”Evolutionen gör ingenting i onödan. Två händer är optimalt. Låt oss anta en varelse med t.ex. fyra händer. Självklart måste händerna sitta på armar med stor rörlighet. Vidare måste vi anta att varelsen kan förflytta sig med något slags ben. Två extra armar innebär att varelsen behöver ett betydligt större nervsystem för att kunna kontrollera alla på en gång. Hos intelligenta varelser som vi använder hjärnan en stor del av kroppens energi. Nyttan av två extra armar är marginell, men de innebär en stor kostnad i energi. Mer än två armar och gripverktyg är slöseri, därför har evolutionen på jorden aldrig skapat varelser med fler lemmar än vad som är optimalt.” ”Bläckfiskar har ju många armar,” inföll läkaren lamt. ”Men inga händer,” svarade Maja, ”och de kan inte röra sig på land.”
Exobiologen nickade gillande. ”Chimpanserna har i princip fyra händer. De är ett optimalt system för en trädlevande varelse. Men varelser som har en avancerad teknologi och bygger rymdskepp måste leva på marken. Två ben och två armar är i själva verket det optimala. Tack vare våra två ben och två händer kan vi bygga rymdskepp.”
”Din slutsats är alltså att främlingarna i själva verket liknar oss väldigt mycket,” sade Suriv surt. ”De är inga så kallade ”bugeyed monsters”, inga geleklumpar, inga fiskar etc,” svarade Abel. ”För att kunna skapa en avancerad teknologi måste man också ha god syn. Vi kan alltså utgå ifrån att främlingarna har ögon liknande våra.” ”De kan väl vara känsliga för någon annan våglängd,” invände Suriv. ”Jag kommer ihåg en gammal sf-film som jag såg för länge sedan. Varelserna i den, kallade predatorer, hade ögon som endast såg infrarött, dvs värmestrålning.”
Exobiologen skakade på huvudet. ”Jag har sett filmerna. Logiskt sett är de nonsens, bara ren våldsunderhållning. Sådana varelser skulle inte kunna se metall. Och om man inte kan se metall så kan man inte heller bearbeta den, inte skapa en avancerad teknologisk kultur. Nej, främlingarna har armar och ben, de ser och hör som vi. Dessutom är de troligen ungenfär lika stora som vi av skäl som jag inte nu går in på.” ”Nej nu, vet du vad,” utbrast läkaren, ”nu får du väl ändå ge dig. Du är ju så antropocentrisk att det stinker om det...”.
”Vaddå antropo...någonting,” inföll Dumm genast. ”Tala så man begriper kvinna!” ”Antropos är det grekiska ordet för människa,” förklarade Maja vänligt. ”Suriv menar att Abel omedvetet tror att vi är den optimala livsformen och att alla andra intelligenta livsformer måste likna oss.” Läkaren nickade och öppnade munnen men exobiologen fortsatte raskt: ”Jag har faktiskt skrivit en hel del om just den frågan. Min slutsats var, och är att intelligenta varelser inte alls behöver se ut som vi. Det kan till och med finnas intelligens, dvs förmåga att lösa problem på ett effektivt sätt, som är helt annorlunda. Men här diskuterar vi inte intelligens i allmänhet utan intelligens som leder till mycket avancerade teknologiska civilisationer som bygger rymdskepp liknande våra. Vi vet t.ex. att delfiner är rätt intelligenta. Det kan finnas, ja finns säkert, vattenvärldar där varelser i havet är lika intelligenta som vi. Min poäng är att de aldrig kan bygga upp en teknisk kultur som bygger jättelika rymdskepp drivna av kärnkraft, antimateria eller liknande. Endast landlevande varelser som rör sig med ben, har armar och händer, som har samma typ av sinnen som vi, kan göra det. Och allt vad vi vet om diskusen tyder på att den är ett rymdskepp av samma typ som vårt.”

Kaptenen hade lyssnat med intensiv uppmärksamhet och sade nu: ”Gratias, väl talat, tack skall du ha Abel. Detta är väl det bästa vi kan åstadkomma tills vidare. Vi får säkert snart mera information och får ändra bilden efterhand. Frågan är nu: Hur skall vi få kontakt med dem?” Han tittade frågande på de närvarande och märkte att Abel tittade på den gamle mannen som om han först nu lagt märke till honom. Gubben satt med den tjocka boken framför sig på bordet och följde allt som sades med uppmärksam min.
”Vad gör du här?” frågade exobiologen burdust. Gamlingen log sitt vänligaste, ödmjukaste leende. Ansiktets rynkor blev ännu djupare och de grå ögonen glänste spjuveraktigt. ”Jag heter Notalp Seletotsira, mina vänner kallar mig...” ”Jag vet vad du heter för helvete,” röt exobiologen. ”Du har ingenting här att göra. Du hör inte till besättningen. Och varför släpar du din bok överallt?” Den gamla klappade på boken: ”Un bon livre est un bon ami.” Maja lutade sig fram över bordet och viskade till Dumm, som hade svårt att slita blicken från hennes urringning: ”Han säger att en god bok är en god vän. Något som du också borde lära dig.”
Gamlingen slog ut med sina ovanligt stora, kraftiga händer. ”Pardon moi. Jag är bara så väldigt nyfiken.” Han vände sina vädjande, djupa grå ögon mot kaptenen för att finna stöd. ”Låt honom vara,” sade Enfaldo kort. ”Han gör ingen skada.”
”Merci!” Den gamles röst var len som sammet. ”Gratulerar Kain...nej förlåt Abel...för din briljanta analys.” ”Gubbel är litet senil,” viskade Dumm till Maja. Den mjuka rösten fick honom dock att slappna av på ett behagligt sätt. ”Jag vill tillägga,” fortsatte den gamle, ”att en avancerad rymdteknologi också tyder på en fredlig attityd.” ”Varför det?” frågade Enfaldo vänligt leende. Innan den gamle hann svara sade Abel: ”Därför att krigiska civilisationer med kärnvapen, biologiska vapen, giftgaser, nanovapen, stridsrobotar och annat fanskap har en tendens att utplåna sig själva. En civilisation som har tillgång till allt detta, såsom vi har, måste ha lärt sig att leva i fred för att överleva. Den skulle utplåna sig själv innan den börjar färdas i rymden.” ”Alldeles riktigt log gubben. Därför är det ytterst sannolikt att folket, främlingarna, extraterrestrierna – vad ni vill kalla dem – ombord på den snurrande diskusen där ute är lika fredliga som vi, eller snarare fredligare än vi eftersom deras kultur förmodligen är betydligt äldre. Maja har rätt. Vi måste absolut undvika att provocera dem.” ”Varför utgår du ifrån att deras kultur är äldre än vår,” frågade Abel med en misstänksam blick på den gamle.
Han fick inget svar för i samma stund hördes Hans Nosrings ivriga, upprörda röst i interkomen. ”Enfaldo! Hör du mig?” ”Jag lyssnar Hans.” ”Jag pratade nyss med Noalp. Diskusen sänder signaler mot oss. Kraftiga signaler.”

Det blev dödstyst i konferensrummet. Man kunde ha hört en nål i en höstack.

INGA NYA BLOGGAR P.G.A. SJUKDOM

Jag har inte skrivit något på ca en månad p.g.a. sjukdom. Min avsikt har alltså inte varit att sluta blogga, utan jag har helt enkelt inte orkat. Min mening är nog att fortsätta att skriva på rymdromanen, liksom att skriva om mycket annat. Men för närvarande sätter hälsan oöverstigliga hinder i vägen. Inte så underligt eftersom jag länge dragits med flera kroniska sjukdomar. Under senare tid har mina magbesvär varit värre än tidigare. När och om jag blir bättre fortsätter jag skriva.
Jag önskar mina läsaren en riktigt skön vår.

KAPITEL 5. RYMDDYNAMIT

Varsågod och slå dig ner i Bistro, krogen ombord på rymdskeppet. Läs de föregående avsnitten så kommer du in i handlingen. Kapitel 4 finns på bloggen 10.3.

Baren ombord på Odysseus var inte stor. Den gick under benämningen Bistro. Tio små runda plastbord längs väggarna, två större bord i mitten, belysningen var dämpad, doften av hyacinter och hästgödsel fyllde varje hörn. Det var meningen att Bistro skulle andas lantlig ro. För en stund kunde man drömma sig tillbaka till ett värdshus i en lantlig idyll på jorden. Väggen mitt emot dörren visade en något vildvuxen park i vilken en bred gång försvann i fjärran, kantad av blommar, buskar och ett och annat lövträd. Några ankor vaggade på vägen, fjärilar fladdrade från blomma till blomma till blomma i sin envetna jakt på nektar. Gästerna fick intrycket att de satt ute i en park i kvällningen. Effekten förstärktes ytterligare av att stora krukor med levande växter stod här och där, av ett svagt luftdrag som ibland fick löven att prassla, av en lärkas avlägsna förkunnelser och en koltrasts sköna men sporadiska drillar. Som grädde på moset kom därtill humlors surr och livslevande myggor som ivrigt sög gästernas blod. Att döda dem var förbjudet.
Mitt i rummet låg en brun, raggig hund platt på magen med huvudet på tassarna. Den lyfte sömnigt på vänstra ögonbrynet när James och Var kom in i baren. Endast fem av borden var upptagna. Invid dörren satt de tre kvinnorna från spelsalen inbegripna i ett ivrigt samtal med en högrest man iklädd svart rock med vit krage. Han hade långt brunt hår och ett välansat grått skägg. De tystnade när de båda ungdomarna passerade, och kvinnorna tittade på den långe, muskulöse mannen med gillande blickar. ”Bongiorno James,” sade den högreste mannen glatt när de passerade. ”Goddag Halla,” svarade James en smula stelt.
James visste att de tre kvinnorna var med på expeditionen därför att de var dataloger, experter på programmering och robotologi. De skötte om de otaliga datasystemen ombord. Vid ett annat bord satt fyra mörkhåriga män och spelade rymdpoker. Hur maffian lyckats få med fyra mafioso ombord på den första interstellära expeditionen kunde James inte begripa. En kort och fet ung man satt ensam invid väggen och spelade melankoliska melodier på en färgfiol. Två grönklädda, uttråkade väktare, en man och en kvinna, satt invid den motsatta väggen och drack te med scones.
James Brand och Var de Vulva slog sig ner vid ett bord mellan en stor cypress i kruka och ett bananträd fullt med gröna bananer, så långt bort från de andra som möjligt. ”Vem är den där mannen som hälsade på dig?” frågade Var. James vände på huvudet och såg att den skäggige mannen betraktade honom med fundersam min. ”Han heter Halla Dug.” James ryckte på axlarna. ”Han är något slags inofficiell skeppspräst.” ”Präst,” utbrast Var, ”vad gör vi med en präst ombord på ett hypermodernt rymdskepp?” ”Inte vet jag. Vad vill du ha att dricka?” James betraktade frågande den unga kvinnans sköna, men bleka anlete. “Någonting uppiggande?” Hon svarade inte men vinkade till kyparen att de ville beställa. Ljudlöst rullade serveringsroboten fram till deras bord.

“Välkomna. Mitt namn är Karel Čapek. Vad får det lov att vara?”

“Jag vill ha en rymddynamit,” sade Var bestämt. James gav henne en förvånad blick. “Men är den inte...” “Jag dricker väl vad jag vill,” fräste flickan, “du är inte min pappa eller ens min pojkvän.” Robotens fyra armar blandade flinkt ihop den önskade drinken. Den satte ner glaset på bordet framför Var med orden:
“Varsågod. Denna drink innehåller alkohol. Alkohol kan vara skadligt för hälsan.”
Den unge mannen ryckte på sina breda axlar. “Jag tar en likadan drink. Men den skall vara skakad, inte rörd.” De fick sina drinkar samt en skål med nötter och roboten avlägsnade sig.

”Varför hälsade han på dig? Hur kommer det sig att du är bekant med en präst?” frågade Var misstänksamt. ”Är du religiös?” Den unge mannen skakade på huvudet och log urskuldande. ”Tja, jag är inte troende eller så, men jag ville veta litet mera om religion. I skolan lyssnade jag aldrig när religionerna behandlades på historielektionerna. Och hemma talade vi aldrig om religion. Jag vet att det finns många sekter och kyrkor, men.. Nyfikenhet...Har du inte märkt hur nyfiken jag är på allt? Och Halla ville hemskt gärna berätta för mig.” ”Försökte han omvända dig?” frågade hon med rynkade ögonbryn. ”Nej, nej inte alls...eller kanske, jag vet inte. Vi bara pratade och han har senare några gånger kommit och talat med mig. Trevlig gosse.”
En lång stund satt de i egna tankar. Var de Vulva betraktade sitt glas med dess bärnstensfärgade innehåll utan att se det. James betraktade flickan och han var synnerligen medveten om vad han såg, om hennes långa böljande, svarta hår, om de lilafärgade, fylliga läpparna, om de smala händerna med lilafärgade naglar, om de spetsiga brösten som spände ut den vita blusen. Var suckade och lyfte blicken mot den unge mannen. Det var egentligen inget fel på honom. Muskulös, starka händer med långa fingrar. Hur skulle det kännas att bli kramad på brösten av dessa händer? Att känna dem... Nej, vad är det jag tänker. Stopp nu. Brunt, litet lockigt hår och snälla bruna ögon som fick något fuktigt, hundlikt över sig när han betraktade henne. Han skulle säkert vara en bra och ömsint älskare. Hon visste att det var henne det var fel på, och det retade henne.
“Skål då Var!” Han lyfte sitt glas. Hon följde mekaniskt hans exempel. “Var,” sade han med en aning av ängslan i rösten. “Ja, vad är det James? Vad är det du grubblar på? Jag hoppas du inte tänker fria till mig.” Han drog ett djupt andetag. “Varför följde du egentligen med på den här resan? Du är ju inte rymdgalen som jag.”

De mörka ögonen betraktade honom med stadig blick över kanten på glaset. Hon tog en djup klunk, gjorde en grimas, och talade sedan med låg röst. “Pappa ville att jag skulle följa med. Han köpte plats till mig för hundra miljoner euro.” James nickade. Det var allmänt känt, en offentlig hemlighet. Alla i besättningen var valda på helt rättvisa, objektiva grunder. Alla hade genomgått noggranna personlighetstest. Det var den officiella versionen. I praktiken följde de som fattade besluten, som vanligt, inte alltid de vackra principerna. Expeditionen var ofantligt dyr. Det dyraste enskilda företaget i mänsklighetens historia. ESA, Earth Space Administration, hade överskridit sin budget flera gånger. Man hade varit tvungen att ta varje bidrag man kunde få. Men att man till och med tagit emot pengar från maffian. Det var ändå att gå för långt, funderade han.
Var tog en ny klunk och fortsatte: “Pappa tjatade om vilken stor tillgång jag vore för expeditionen med mina omfattande akademiska kunskaper, han betonade vilken ära det var för mig och för hela vår familj.” “Vad ansåg din mor?” Var fnös. “Hon tyckte alltid detsamma som pappa. Vad angår det dig förresten,” tillade hon häftigt och stjälpte i sig resten av rymddynamiten i ett enda drag. Hon tystnade och betraktade sitt tomma glas.
“Varför glor du på mig på det där viset?” “På vilket vis?” frågade han. “Som om du tyckte synd om mig.” “Jag är bara nyfiken, jag menar att jag är intresserad. Du är en mycket spännande flicka. Du har så mycket lärdom.” Han avbröt sig med smått förvirrad min.
“Pappa har gjort allt för mig,” utbrast hon bestämt. “Han tog hjälp av världens främsta experter på genmodifiering för att ge mig den bästa uppsättning gener en flicka kan ha. Han ville att hans dotter skulle vara lika vacker som hon var intelligent.”
“Det lyckades han verkligen med,” fastslog James med eftertryck. Hon drog händerna genom sin böljande svarta hårman, spände ut bysten och log självmedvetet. “Skål för dig Var!” James höjde sitt glas. Var gjorde detsamma, men fann att glaset var tomt. “Jag behöver nog en dynamit till.” Hon vinkade till robotkyparen. ”Čapek!” ropade hon.
Den unge mannen skakade beklagande på sin bruna kalufs. “Det går inte.” “Varför inte? Vad menar du?” “Man får aldrig mer än en alkoholdrink per dag ombord.
Roboten kom fram till deras bord.

“Vad får det lov att vara?”

“Jag vill ha en rymddynamit till,” förkunnade Var med onödigt hög röst och med en trotsig blick på James. Robotens röst var lika mjuk och känslolöst vänlig som alltid.
“Tyvärr. Det är förbjudet att servera mer än en alkoholdryck per dag och person. Får det vara något annat, kaffe, te, choklad, läsk, coca eller isad akkak? Vi har också fruktjuice..”
“Fuck you! Eländiga maskin!”
“Tyvärr serverar vi ingenting som heter Fuck you.”
“Vi skall ingenting ha,” förklarade James vänligt, och maskinen rullade iväg till de fyra svarthårigas bord. “I varje fall har experterna inte modifierat dina aggressivitetsgener,” log han. “Ha, ha. Mycket lustigt.” Hon sträckte sig snabbt fram över bordet och grep hans halvfulla glas. “Nej, stopp där!” Men hon hade redan fört glaset till läpparna och stjälpt i sig hälften av innehållet. “Du borde inte..” Han sträckte sig efter glaset men hon vägrade ge det. “Du är precis som pappa. Du behandlar mig som en liten flicka som måste skyddas och daltas med.”
De mörka ögonen smalnade av ilska. “Vet du vad han gjorde när jag ville ta över den juridiska avdelningen efter att jag doktorerat i juridik. Han vägrade. Sade att jag inte hade någon praktisk erfarenhet.” De tre datologerna hade tystnat och de svartmuskiga männen tittade åt deras håll. “Tala inte så högt,” mumlade James generat.
Var lutade sig fram över bordet och talade med låg röst. “Pappa tog mig med på möten och konferenser. Han är kort och tjock, men han ville ha mig vid sin sida, iklädd kort kjol och urringad blus, när han trädde in i ett rum. På det viset lade ingen av männen, det var mest män förstås, märke till honom.” Hon grep hans stora, högra hand i ett stadigt grepp. “Visst njöt jag av det, i många år. Jag fick vilka kläder och smycken jag ville ha. Unga män uppvaktade mig. Men...” Hon tystnade, och fick ett bittret drag runt munnen. “I varje fall. Jag studerade flitigt, ivrigt påhejad av pappa. Varje gång jag tog en examen ordnade han en stor fest.” Nu grep hon också om hans vänstra hand och kramade den hårt.
“Jag blev medlem i styrelsen, men han ville att jag alltid skulle hålla med honom. Ibland fattade han dåliga beslut. Jag försökte avråda honom, försökte förklara vad som var fel, jag pekade på hans misstag. Men han vägrade lyssna. Han bara skrattade, gav mig en kram och kallade mig sin geniala musa, rosenknopp och allt möjligt annat larvigt.” Hennes röst hade igen ökat i volym och James viskade: “Sssch!” Hon kastade arga blickar omkring sig, men fortsatte i lugnare ton. “Herreg ... jag menar jösses, jag var ju 32 år gammal och pappa behandlade mig som en omogen tonåring. Till slut hotade jag med att grunda en egen firma. Han lovade att jag skulle få bli chef för modeavdelningen, men först när jag fyllt 35 år – modeavdelningen! Som om jag vore något slags kläddocka.” Hemmes naglar grävde sig in i hans labbar. “Då fick jag nog. Jag gav honom ett ultimatum. Antingen blir jag chef genast för den juridiska avdelningen eller så grundar jag en egen firma. Han blev rasande. Kallade mig en otacksam, bortskämd unge. Förklarade hur mycket han gjort för mig.” Hennes mörka ögon stod fulla av tårar.

“Och då beslöt du att anmäla dig till den här expeditionen?” “Nej, nej. Det var pappa som anmälde mig. Följande dag kom han och bad om förlåtelse. Han bedyrade att jag skulle få bli chef inom firman, men ville att jag först skulle få erfarenhet av annat än det bekväma liv jag vant mig vid. Han förklarade hur viktig den här expeditionen är för hela mänskligheten, vilken ära det är att vara med, hur nyttiga mina kunskaper skulle vara..” Vilka snälla bruna ögon han har, tänkte hon plötsligt. Och så starka händer. Hon kramade de stora labbarna och log så varmt att James Smith kände sig konstigt yr. Hennes ögon var så blå, mörkblå med långa ögonfransar som nu sänktes litet. Det fanns ett sug i hennes blick som gjorde honom förvirrad och förlägen. ”Du är en så fin lyssnare. Du förstår mig så bra,” viskade hon.

”Deus vobiscum, kära vänner,” hördes en djup röst bakom James. Motvilligt släppte de varandra med blicken och tittade upp på den svartklädde Halla Dug, som faderligt leende frågade: ”Jag stör väl inte. Får jag slå mig ner...James och jag har haft många spännande samtal..” James tittade generat upp i prästens godlynta ansikte. ”Ja, vi vill ju faktiskt ... jag menar.” ”Jag vill förstås inte avbryta något viktigt. Två unga vackra människor ... åh jag förstår så bra att ni..”. Han drog ogenerat ut en stol för att slå sig ner när Var fräste: ”Förstår du inte att vi är så in i helvete ointresserade av ditt sällskap. Stick och brinn.” Leendet slocknade i mannens ansikte. ”Ja, för all del då,” sade han stelt. ”Jag kan se att jag är ovälkommen. Jag försäkrar att jag inte...” ”Sluta att försäkra och försvinn i stället.” Vars ögon var nu kalla och hårda. Han klappade James lätt på axeln: ”Arrividerci James” och gick sedan med raska steg tillbaka till de tre blondinerna samtidigt som han viskade:”Ave Maria, ora pro nobis peccatoribus.”
De höll fortfarande varann i händerna. Han smeke hennes mjuka lena hud, beundrade de nätta fingrarna med långa lilamålade naglar. ”Låt oss gå någonstans där vi får vara i fred,” viskade hon och tittade honom djupt i ögonen. ”Der Liebe ist blind und macht blind,” fortsatte hon med ett underfundigt leende. ”Vilket betyder?” Han höjde ögonbrynen.

“Ursäkta mig,” hördes en välkänd, vänlig gammelmansröst. Notalp Seletotsiras rynkiga, gamla ansikte log ner mot de båda ungdomarna samtidigt som han drog fram en stol och slog sin ner. ”Ah, les enfantes terribles.“ ”Hej Nappe,” hälsade James, förargad över att den gamle bröt den relation som höll på att uppstå mellan honom och Var. ”Ni har varit och förpestat tillvaron för vår åldrige chefsastronom?” Den gråhårige gamlingen tittade sedan menande på de två tomma glasen framför den unga kvinnan. “Starka saker, men du är en stark kvinna. Du tål säkert litet alkohol.” De giftiga ord hon hade på tungan kom aldrig fram över de välmålade läpparna. Hon nöjde sig med att fnysa och betraktade föraktfullt gubbens nötta kläder. Han var fortfarande barfota, noterade hon. En verkligt äcklig gubbe. En snuskgubbe utan tivel, tänkte hon.
Hunden hade rest sig och kom nu lojt fram till den gamle. Den gläfste och han sträckte fram handen för att klia den på halsen. “Hur är det med dig Laika?” Hunden gläfste glatt till svar. ”Nå vad fick ni reda på i observatoriet...” fortsatte gubben, men avbröts av Aristoteles entoniga, men genomträngande robotröst.
”Viktigt meddelande till alla. Var vänliga lyssna noga. Maskinchefen Dumm von Dönicken skall tala.”
Efter en kort paus hördes ett harklande och mumlande och sedan von Dönickens kännspaka mullrande basröst. ”Chifen här. Jag har ett viktigt meddelande lik..öh. Ett mycket viktigt meddelande till och med. Kanske det viktigaste al...” ”Kom till saken någon gång,” väste en röst i bakgrunden. ”Ja, ja avbryt mig inte. Alltså, vi har observerat ett oidentifierat objekt. Dvs det är inte oidentifierat för vi har identifierat det som ett rymdskepp, så egentligen är det ingen OIO utan en IIO, vilket betyder ett identifierat interstellärt objekt.., men vi vet inte säkert att det är identifierat som ett skepp. Det kan också vara något annat.” Det hördes ett stönande i bakgrunden, men von Dönicken fortsatte alltmer obesvärat: ”Vi tror alltså att det är ett främmande rymdskepp, alla tiders sensation alltså. Jag överför det nu till alla bildskärmar. Ni upplever nu...öööh historiens så kallade vingslag. Här ser ni något ni aldrig tidigare sett.”
På den ena väggen fanns en stor bildskärm på vilken psykedelisk popmusik hela tidens visats utan att någon brytt sig om den. Nu uppenbarade sig i stället en stor, rund diskus, som glänste vitgrå mot den svarta stjärnbeströdda rymden. De tre kvinnorna flämtade till, reste sig upp och gestikulerade livligt. Maffiamännen stirrade med öppen mun, den fiolspelande mannen tappade instrumentet i golvet med ett brak och de två grönklädda väktarna reste sig oroligt. ”Imponerande eller hur,” konstaterade den mullrande basrösten belåtet. ”Den är på väg mot oss. Men ni behöver inte vara oroliga, alltså. Det är ingen fara. Vi har liksom allt under kontroll. Öh, vad heter det, och om det är fientligt, vilket det säkert inte är, så är vi beredda på hårda tag alltså...” Han tystnade och talade med någon i bakrunden, sen återkom han och sade snabbt: ”Vi håller er underrättade. Ingen behöver vara orolig. Ta det lugnt bara. Vi har visserligen en Advocatus diaboli här men....” Det blev tyst.

James och Var stirrade förvånade på den gamle mannen. Han hade uppenbart svårt att inte brista ut i gapskratt. ”Nom de Dieu! Den där Dumm. Han är obetalbar, borde ha blivit stand-up komiker,” flämtade han. ”Men nu vet vi i alla fall allt som finns att veta just nu.” Han plirade nyfiket mot de båda ungdomarna med sina vänliga ögon. James märkte att han hade svårt att slita blicken från dessa ögon eftersom de gjorde att han kände sig lugn och avslappad. ”Vad tror ni ungdomar? Tror ni att vi kommer att få träffa varelser från en annan värld? Och vad vill de? Är de lika nyfikna som vi? Själv tror jag inte ett ögonblick att de är farliga eller fientliga.”
Var hade motvilligt släppt den unge mannens starka händer och tittade på gubben med rynkade ögonbryn. Varför skall han alltid komma och störa, tänkte hon, och just som jag börjar lära känna James närmare, och gilla honom. Hon tvekade, försökte än en gång bestämma vad hon egentligen kände för denne pojkaktige unge man, men fattade sedan sitt beslut.
James började just tala till gubben när Var häftigt reste sig och kommenderade: ”Kom James, vi skall, vi måste...”. Utan att vända sig om började hon gå mot utgången, förbi kvinnorna och maffiamännen som nu satt tillsammans och och pratade alltmer högljutt. Den unge mannen ryckte på axlarna, tittade urskuldande på gubben. ”Sorry, have to go.” ”Jag förstår,” log gubben, ”the force seems to be with you.” Med raska steg klev James iväg efter Var.


Skall James och Var bli ett kärlekspar? Tålamod! Du får snart veta vad Var har beslutit. Men vad vill det främmande rymdskeppet egentligen? Kapitel 6 kommer på bloggen om ca två

veckor.

VAD VAR DET JAG SADE? SADDAM, BUSH, IRAK OCH DEMOKRATIN.

Irak var för endast sju år sedan, under några mycket dramatiska månader, huvudnyheten i alla världens medier. Den 20 mars 2003 gick en koalition med USA i spetsen till angrepp mot Irak. Den 9 april möttes de amerikanska soldaterna av jublande folkmassor när de körde in i Bagdad.
USA, med president George W. Bush i spetsen, arbetade vintern 2003 energiskt på att få godkännande av FN:s säkerhetsråd för att störta Saddam Husseins långvariga, extremt blodiga och brutala diktatur. Säkerhetsrådet var oenigt och satte därmed tummen ned. Bush fick stöd av Tony Blair i England och några andra länder, bl.a. Danmark, och hotade med krig om Saddam inte gick med på att avgå. I Europa var man, med undantag för England, starkt emot krig. Frankrike och Tyskland motsatte sig ett krig. Det gjorde också Finland.
Mot hökarna i Washington stod duvorna i Europa. En djup politisk klyfta uppstod mellan USA och Europa. Förolämpningarna haglade åt båda hållen. Många trodde att splittringen skulle bli långvarig. Somliga såg t.o.m. USA som det värsta hotet mot den s.k. världsfreden (som ju aldrig existerat). Republikanen Bush var redan från början illa omtyckt i Europa, speciellt inom vänstern och den politiska mitten. I USA hade han däremot efter attacken 11.9 2001 starkt stöd över partigränserna vid denna tid.
Vintern 2003 fördes i stora delar av världen en av de häftigaste och mest omfattande debatterna någonsin. (Kina och Ryssland motsatte sig ett krig och självklart också Nordkorea. Inte underligt eftersom dessa själva är diktaturer, om än inte lika onda som Saddams diktatur). Massdemonstrationer mot Bush hölls i en mängd länder världen över. Självklart också i Irak där Saddam betecknade Bush som ”den store satan”. Några få personer (s.k. nyttiga politiska idioter) också från Finland, åkte till Irak för att fungera som en levande mur mot bombningar. Demonstrationerna tolkades av Saddam som stöd för honom och stärkte hans vilja att trotsa Bush. Han gjorde, liksom så många andra, en felbedömning av Bush och USA.
Också i våra medier fylldes insändarspalterna av inlägg. Mer än 70% av finländarna ställde sig i praktiken på Saddams sida genom att motsätta sig det krig som skulle innebära slutet för honom. En stor mängd finlandssvenska intellektuella kastade sig in i debatten. Jag räknade t.ex. till 27 insändare i Hufvudstadsbladet och hela nio ledare, kritiska mot USA, i samma tidning. Nästan alla ledare var skrivna av Sture Gadd. I dag är det ytterst intressant att läsa dessa inlägg. De vittnar om en nästan hysterisk oro för vad Saddam och hans anhängare, och vad al Qaida kommer att göra, samt om en tilltagande avsky, inte bara för Bush och hans administration utan för USA som supermakt.

MINIENKÄT I HBL
Den 18.2 2003 publicerade Hbl en minienkät i vilken åtta kända finlandssvenska intellektuella tillfrågades om sin åsikt. Professor Jan-Magnus Jansson var emot. ”Det vore oerhört farligt att släppa lös ett anfallskrig,” menade han, ”man vet aldrig hur ett krig sprider sig.” Specialforskaren vid försvarshögskolan Tomas Ries ansåg att det vore strategiskt klokare att inte gå till anfall. Han såg al Qaidas globala terrornätverk som det största hotet. Han fruktade en våg av terrordåd i USA och Europa. F.d. riksdagsman Georg C. Ehrnrooth försvarade ett militärt anfall. ”Det är hög tid att stoppa diktaturen nu,” menade han. Docent Anna Rotkirch sade: ”Det vore oroligt farligt, och mot all internationell rätt.” Lektor Hans Rosing vid Åbo Akademi menade dock: ”Det är moraliskt berättigat att avsätta Saddam med våld om det ger möjlighet för verklig demokrati i Irak.” Docenten, filosofen Kristian Klockars ansåg däremot ett anfall helt och hållet oberättigat. ”Vi kan vara säkra på”, bedömde han, ”att våld föder mera våld”. Journalisten Henrika Zilliacus sade: ”Jag är emot en attack. Det är absurt att tro att man får slut på terror genom krig.” Det sista miniinlägget gjordes av journalisten Annika Sandlund. Hon var helt emot en attack och trodde att man kan lösa problemen på politisk väg, t.ex. genom att häva sanktionerna mot Irak.”
Av de åtta tillfrågade var sex bestämt mot att Saddam störtades med våld och att demokrati tvingades på Irak. Endast jag och Ehrnrooth stödde Bush. (Jag gick som vanligt emot strömmen vilket inte gjorde mig populär, men mina många inlägg publicerades ändå. Någon censur drabbades jag aldrig av trots att jag argumenterade för demokrati!!)
Jag framförde mina argument i ett stort antal artiklar i olika tidningar. I dag har vi facit på hand och jag kan triumferande utbrista: ”Vad var det jag sade.”

BUSHS VISION
Bush hade en vision om att tvinga demokrati av västerländsk typ på Irak. Han var tydligt inspirerad av sin store föregångare Roosevelt, som tillsammans med Churchill, under det andra världskriget planerade att tvinga demokrati på världens då värsta diktaturer, den tyska och den japanska. De lyckades över förväntan. Jag för min del såg ingen anledning till att det inte skulle lyckas även denna gång. Däremot framträdde en rad experter, t.ex. professorn i religionshistoria Nils Holm och hävdade att västerländsk demokrati är främmande för den irakiska kulturen. Motståndarna hävdade allmänt att man inte kan tvinga demokrati på ett folk. De bortsåg då helt från att demokrati med stor framgång tvingades på Japan och Tyskland efter att de krossats militärt under det andra världskriget. I dag har det hållits flera demokratiska val i Irak, det senaste nu i början av mars. Alla de som sade att detta är omöjligt hade alltså fel. Om man är ärlig och uppriktig måste man medge att Bush lyckades. (Däremot hade han förstås fel när det gällde massföstörelsevapnen. Men dessa var alltid en bisak i min bedömning. Kampen för demokrati är, enligt min ideologi, viktigast av allt. Utan demokrati finns enligt min bedömning ingen framtid. Den kanpem måste utkämpas med alla medel. I nästan alla länder har man tillkämpat sig demokrati genom krig och våld, inte minst i USA, Frankrike och Tyskland. Också vi finländare har fått utkämpa blodiga krig för att först skaffa och sedan behålla vår demokrati.)
Att jag tog ställning för Bush berodde i främsta hand på min etiska övertygelse. Diktatur är, enligt min bedömning, det ondaste av alla politiska system. Jag är någorlunda väl insatt i hur diktaturer som Nazityskland, Stalinsovjet och många andra fungerat och fungerar. (Vi skall komma ihåg att det fortfarande finns många diktaturer i vår sargade värld.) När jag läser om dessa känner jag alltid en djup avsky, för att inte säga ett djupt hat blandat med fruktan. Personkult, persondiktatur avskyr jag mest av allt. Jag anser att det är en moralisk plikt att alltid bekämpa sådana system med de medel man har till sitt förfogande. Mitt enda medel är min ”penna” (dator). Bush hade däremot till sitt förfogande världens starkaste krigsmakt. Jag bedömde att Saddam och hans gäng kunde avlägsnas endast genom krig. Jag ansåg att regimen var så ond en regim kan bli. Att alla slickade Saddam av rädsla eller för att få fördelar upplevde jag som avskyvärt. I ett debattinlägg kallade jag de journalister som befann sig i Irak för ”Saddams knähundar”, vilket förstås väckte ilska bland journalisterna. De sålde, menade jag, sin själ för att få ett scoop. Detta utnyttjades självklart av Iraks propagandaministerium. (Den politiska strukturen i Saddams Irak påminde mycket om den i Hitlers Tyskland, ytterligare en faktor som ökade min avsky.)
Jag såg inga oöverkomliga hinder för demokrati i Irak och förutspådde att förhållandena kommer att normaliseras inom tio år. Jag hade dock fel på den punkten. Det gick betydligt snabbare!! Alla de som trodde att man inte kan skapa demokrati i Irak gjorde, som vi i dag vet, en total felbedömning.
I Irak har man redan hållit flera demokratiska val. Den 6 mars hölls ett parlamentsval som fick ampla lovord av utomstående observatörer. Obama betecknade valet som en milstolpe och Ashton såg det som ett bevis för att irakierna vill ha demokrati. Al Qaida hotade som vanligt att mörda alla som röstade, men röstningsprocenten blev trots detta imponerande 62%.

KRIGSMOTSTÅNDARNAS ARGUMENT
Nu i efterhand är det intressant och viktigt att ganska krigsmotståndarnas argument. Mitt allmänna intryck då, och nu, är att de flesta som uttalade sig hade dåliga kunskaper dels om Irak och dels om modern historia, men också om sociologi och psykologi.
En av de ivrigaste motståndarna var Carl Fredrik Sandelin som i flera långa debattartiklar i Hbl i hårda ordalag fördömde dels Bush och hans administration och dels USA:s utrikespolitik under de senaste decennierna. Han hörde till dem som trodde att demokrati inte kan påtvingas. 16.2 skrev han bl.a. i Hbl: ”När västvärlden hoppas på en demokratisk utveckling i Irak så måste den inse att en sådan kräver en lång, intern fredlig mognadsprocess och inte en supermakts ambitioner att sprida sina ideal världen runt.” Själv ansåg jag att detta innebar en grov underskattning av Iraks folk. Jag anser att man kan spåra en viss, visserligen omedveten, rasism eller snarare etnocentrism bakom sådana uttalanden.
Några menade att USA:s agerande försvagade FN. Detta hävdade t.ex. filosofen och journalisten Mårten Ringbom i Hbl 19.2. Han såg USA som det allvarligaste hotet mot FN. Själv tyckte jag att detta argument var naivt i överkant. FN har aldrig varit starkt. Det var redan så svagt och tandlöst som det kunde bli. FN lyckades inte ens förhindra folkmord i centrum av Europa när Jugoslavien föll samman. I Srebreniza mördades 1995 8000 civila mitt under näsan för FN.
Tyngre vägde då argumentet att USA handlade emot folkrätten. Det tråkiga med folkrätten är att den tillät Saddam att starta krig, terrorisera sin egen befolkning, begå folkmord på kurderna utan att ingripa. Men så fort någon på allvar ville stoppa Saddam så plockades folkrättsargumentet fram. Enligt min mening är en folkrätt som skyddar diktaturer inte värd att respekteras.
Ett av krigsmotståndarnas favoritargument var att Bush ingalunda hade några ädla mål, som att befria Iraks folk, stoppa terrorismen och låta folket välja sina ledare, utan att hans motiv var egoism och girighet. Han ville, menade man, helt enkelt lägga beslag på Iraks rika oljefält. Ekonomijournalisten vid Sveriges radio Henric Borgström visade i sin kolumn i Hbl 22.2 hur ihåligt detta argument var. ”Det är,” påpekade han, ”betydligt billigare att köpa Iraks olja på världsmarknaden.” I själva verket var kostnaderna för kriget och för att bygga upp landet på nytt enormt mycket större än det USA eventuellt kunde vinna på att få kontroll över oljan. Detta var min bedömning då och den har visat sig riktig. I dag är det Iraks regering som har kontrollen över oljan och som ger koncessioner åt lämpliga oljebolag.
Rent löjligt var argumentet att USA gick till anfall därför att man ville testa nya vapensystem.
Efteråt har det visat sig att Irak inte hade några lager av massförstörelsevapen. Många ansåg att USA kommer att ljuga och påstå att man hittat sådana, men i själva verket har demokratin och det öppna systemet i USA fungerat som det skall. USA har erkänt att inga sådana vapen hittats. Den formella orsaken till kriget var alltså felaktig. Men detta kunde man inte veta förrän USA gått in i landet och gjort en grundlig undersökning. Själv ansåg jag hela tiden att massförstörelsevapnen var en skenorsak som skulle ge ett juridiskt motiv för att störta den avskydda diktaturen.

Ingen av alla de fruktansvärda scenarier som motståndarna till kriget oroade sig för har inträffat. Tvärtom har Irak blivit en demokrati och har därmed, precis som Bush och Blair planerade, haft en stabiliserande inverkan inom regionen. Irak har i dag, tack vare att den av så många hatade president Bush vågade gå mot världsopinionen, goda utsikter att bli en välmående modern stat. Utan krig och utan Bush skulle situationen i Irak och i hela regionen i dag vara mycket svårare.

SNACK OM EFTERSNACK OCH LYDNAD

Låt oss snacka litet om radioprogrammet Eftersnack som går i radio Vega fredagar kl 15-16. Det hör till de fåtal program som jag inte vill missa. Intressanta unga (ur mitt perspektiv) människor diskuterar, lagom humoristiskt, viktiga, och ofta extremt oviktiga frågor i dagens samhälle. Ibland halkar eftersnackarna t.o.m. in på någon filosofisk fråga där jag, som yrkesfilosof med 40 års erfarenhet, är på min, om inte biologiska mammas så dock filosofiska mammas gata. Då snappar de övriga luft medan yrkesfilosofen Joel Backström håller långa utredningar (långa ur radions perspektiv), som de flesta för övrigt inte förstår.
När jag var ung var de åsikter Joel brukar lägga fram politiskt korrekta. Det är frågan om åsikter som i vid mening kan kallas socialistiska. I dag är de i högsta grad politiskt inkorrekta. Allt som ens avlägset luktar socialism är out i dag. Tempora mutantur, nos et in illis.

I den nyligen utkämpade hamnstrejken har kritiken i allmänhet riktats mot arbetarna. Man har sagt att de redan har höga löner, att de utnyttjar landets krisläge, att de kräver rättigheter som inga andra yrkesgrupper har eller kan få. Joel ställde sig dock på de strejkandes sida. Han betonade, helt korrekt för övrigt, att ansvaret för strejken ligger på båda parter. Arbetsgivarna kunde ha förebyggt strejken genom större flexibilitet, de kunde ha visat sig mer villiga till eftergifter. Det är alltså orättvist att skuldbelägga endast den ena parten.
I sammanhanget har det höjts röster för att staten borde förbjuda nyckelgrupper att strejka. Det låter som en bra lösning. Varför inte förbjuda strejker överhuvudtaget. På samma gång kan man förbjuda demonstrationer. Tänk vad lungt och fredligt vårt samhälle då skulle bli! Nästan som Nordkorea. När man ändå håller på kunde man förbjuda all kritik av islam, framför allt av karikatyrer av Muhammed. Man kunde också förbjuda folk att ha rasistiska tankar. I Iran har man en religionspolis. Vi kunde ha en tankepolis som t.ex. har rätt att snoka i våra datorer. Den som blir fast för felaktiga tankar kunde tvingas att gå en korrigeringskurs. Sådana finns det gott om på våra högskolor i dag.

Jag tycker litet synd om programledaren Magnus Londén. Han tycks alltid ha väldigt bråttom. Det är väl förklaringen till att han spottar ur sig orden som kulsvärmar i stället för att tala lungt och beskedligt? En som tycks ha ännu mera bråttom är Anna-Lena Laurén. Inte underligt så många järn i elden som hon har. Hon är antagligen tävlingsmänniska och funderar på att slå världsrekordet i snabbpratning. En lämplig ny olympisk gren för övrigt. Själv talar jag långsamt och sävligt, men så tillhör jag också en förgången tid när man inte ständigt hade förskräckligt bråttom. På den tiden hörde det till att man tänkte först och talade sen, idag är det ofta tvärtom.

Jag är en stor beundrade av Janette Björkqvist. Hon ”puhuu suu puhtaaksi”. Hon har bestämda åsikter om allting och uttrycker dem enkelt och klart utan hymlande och utan att försöka vara politiskt korrekt. Alla som har annan åsikt har fel och borde straffas med elchocker. Hennes kärlek till katter delar jag dock inte. Vad är det här med kvinnor och katter? En av min frus väninnor hade fyra kattor som hon skämde bort till den milda grad att de knappt kunde röra sig. Jag har aldrig sett maken till feta kissar. Häxorna har som bekant alltid med en svart katt på kvasten. Jag känner ingen man som håller sig med en massa katter. Är det någon som har en teori om varför kvinnor älskar katter? Båda är mjuka och gulliga och man vill ta dem i famn, men de är snabba att klösa när det inte går som de vill? Annars håller jag med Janette. Har man djur skall man sköta om dem, och behandla dem, inte som man behandlar människor, utan som djur. Däremot förstår jag inte varför man inte skulle äta upp djuren när man en gång behandlat dem väl. Större ära kan inte vederfaras ett djur än att bli en del av det mest högtstående djuret bland dem alla. (Var jag provokativ nu? Sorry, men jag tänker äta lamm till påsk. Närproducerade, ekologiska, köpta direkt av producenten, inte lamm från Nya Zeeland, usch!) Men snälla Janette – stäng av mobilen ibland. Det är en spännande upplevelse, nästan lika spännande som att stänga datorn för en vecka.

Ännu mera beundrar jag Pia-Maria Lehtola. Maken till glad och optimistisk dam får man söka efter. Att hon verkar något vimsig i sina försäkringar om hur färgerna påverkar oss och om vad som är typiskt manligt resp kvinnligt gör henne ännu mer charmig. Jag håller till 150% med Pia-Maria om att det är viktigt för vår trivsel att bevara gamla vackra miljöer. Tyvärr anfäktas våra experter och beslutsfattare av en djup övertygelse att allt gammalt är dåligt och bör ersättas av något nytt, helst något som är så otrevligt, sterilt och supertekniskt som möjligt. Stäng av mobilen, kommenderade hon. Ett genialt råd! Jag blir nästan aldrig störd av folk som ringer till min mobil. Ingen ringer för att sälja något som jag inte vill ha. Det är svårt att ringa till en mobil som är avstängd. (Den som vill få tag på mig per telefon kan dock försöka med hemtelefonen eller trådtelefonen på landet. När jag är ute och sysslar med något vill jag inte bli störd av vanligen helt likgiltiga samtal.) Vill jag prata med någon ringer jag själv upp. Alla har ju på mobilen så jag får min pratstund.

SKALL VI LYDA AUKTORITETER?
Senaste fredag diskuterade eftersnackarna psykologen Milgrams välkända experiment. Jag läste om experimentet när jag studerade psykologi för mycket länge sedan. Lustigt nog visades experimentet i tv för inte så länge sedan. Tydligen finner många resultatet mycket upprörande. Meningen med experimentet är att testa hur stark försökspersonernas (fp) tilltro och lydnad för auktoriteter är. De luras av försöksledaren att tro att de medverkar i ett viktigt experiment som testar inlärning. Deras uppgift är att straffa den som skall lära sig ”offret” genom att ge elstötar när offret ger fel svar. Offret sitter i ett annat rum så fp kan inte se det, men nog höra. I själva verket finns det inget offer utan bara en skådespelare som högljutt jämrar sig när fp ger, vad hen tror vara en elstöt. Meningen är att testa hur starka elstötar fp är villig att ge.
Experimentet har upprepats många gånger och resultatet visar entydigt att en majoritet av fp är beredd att ge också vad de tror vara livsfarliga stötar. Är detta förvånande? Inte alls! Det som är förvånande är att så många, ofta var tredje fp vägrar ge stötar som hen tror är farliga. Det hela handlar förstås om vår lydnad inför auktoriteter. Det är en ytterst intressant och djup fråga som jag mången gång haft skäl att fundera över.

Tänk efter vad som händer. Vi har en försöksledare, en professor. Redan detta imponerar på folk. I vår kultur har professorer (på det stora hela omotiverat) en mycket hög status. För en vanlig människa är en professor en stor auktoritet. När en sådan auktoritet mycket allvarligt försäkrar att experimentet är viktigt och inte får avbrytas så är det svårt att vägra. Att vägra innebär att man ifrågasätter en vetenskaplig auktoritet! Om försöksledaren i stället är en ung student är det mycket lättare att vägra. Dessutom har hela experimentsituationen auktoritet. Alla vet att dagens samhälle baseras på vetenskapen. Om vi ordnar ett motsvarande experiment som leds av politiker skulle resultatet bli ett annat.
Är det illa att så många tror på vetenskapen? Är det illa att vi lyder de råd forskarna ger fast vi inte känner till bakgrunden? Jag kan inte ge något entydigt svar. Själv har jag alltid varit mycket självständig. I mina ögon finns inga auktoriteter. Jag är beredd att gå emot vilken auktoritet som helst om jag finner goda skäl till detta. Kyrkan är en av de starkaste auktoriteterna. Jag insåg redan som tonåring att jag inte litade ett smack på vad prästerna sade. Under min tid som lärare försökte jag så långt som möjligt följa min egen övertygelse och inte de instruktioner som auktoriteterna högt upp i auktoritetspyramiden hela tiden slängde ner över oss lärare. Instruktionerna ändrades dessutom alltsomoftast. Jag tvivlar starkt på att alla de otaliga reformer som gjorts sedan jag höll mina första föreläsningar år 1971 i någon nämnvärd grad förbättrat vare sig undervisning eller forskning. Det enda som förbättrats är byråkratin och då menar jag i en nedvärderande mening. En lärare presterar inte bättre därför att tretton kontrollanter flåsar henom i nacken hela tiden. Tvärtom!

Ofta betonas det att man skall vara självständig och kritisk. Men det kan vara riskabelt. Folk kan vara självständiga och kritiska på ett sätt som man inte alls gillar. På det stora hela får vi nog vara glada att folk i vårt land är ganska lydiga inför auktoriteter. Folk tror på professorerna, på läkarna, på polisen, på experterna. Det finns gott om exempel på samhällen där tilltron till auktoriteterna brutit samman. Resultatet blir kaos, anarki, en allas kamp mot alla. Det är sannerligen ingenting att önska sig. I själva verket har vi troligen en ganska perfekt blandning av både sådana som lyder och sådana som går sina egna vägar. Det gäller att hålla en balans som gör förnyelse möjlig utan att man förkastar gamla, beprövade strukturer.

SNÖTYNGDA TANKAR OM HOMO TEKNOLOGICUS

Normala människor reser till södern och värmen, till bekvämlighet, bekymmerlöshet, till folkmassor, nöjesliv osv. Jag flyttar i smällkalla vintern, dvs andra veckan i mars, ut till vår stuga i skärgården. Jag lämnar det bekväma, behagliga pensionärslivet i staden för att för att leva obekvämt och primitivt (relativt sett) ute i de djupa skogarna. Är jag riktigt klok?

Som pensionär bestämmer jag själv över min tid. Varför besluter jag då att bo ute i skogen, visserligen vid havsstranden, mitt i vintern? Varför väljer jag att elda med ved när jag kan avnjuta fjärrvärme i staden? Varför väljer jag att gå 30 meter genom snön till utedasset när det är -15 grader då jag i stället kan använda toalett med dusch i stan? Varför väljer jag att smälta snö för att få vatten till disk och annat när jag får varmt och kallt vatten från kranen i stan? Det låter som galenskap.

Nja, galen är jag knappast, snarare tvärtom. Jag har en starkare livskänsla här i stugan på landet än i stan. Och vad betyder det? Det betyder att livet här ställer hårdare krav. Det är mera utmanande. Jag känner att jag verkligen gör något nyttigt, något som har betydelse. Det betyder också att jag har en direkt kontakt med naturen. Våren är för mig den bästa årstiden och våren kan man uppleva med alla sinnen endast när man själv har naturen bakom köksdörren, när man ser, hör, känner doften, upplever solen, vinden, snöyran mot sin egen hud. Jag vill sitta på första parkett när naturen vaknar till liv och spelar upp sitt crescendo. Visserligen ser man, när jag skriver detta, ännu inga tecken på att våren står för dörren. För en stund sedan var jag på en kort promenad i den kalla, -15 grader, tysta, snötyngda skogen. Det enda ljud som hördes var någon enstaka talgmes. Livet där ute är fortfarande fruset, stelfruset. Desto mer spännande är det att följa med hurudan våren kommer att bli. Jag tippar på en sen vår i år. För övrigt tippade jag på en kall vinter i höstas.

Vad är livskänsla egentligen? Det är något man inte talar om i teknologins tidevarv. Begreppet är nästan tabu i en tid när människor umgås via internet och mobiler, när den glittrande ytan är viktigare än djupet där inne. För Homo teknologicus håller begreppet livskänsla på att urvattnas. Hon lever inte ett eget liv, utan ett liv genom surrogatpersoner som hon mer eller mindre identifierar sig med via tv, video, via internet. Hon tittar på folk som kämpar, anstränger sig, tävlar men sitter själv hemma i den bekväma soffan och knäppet på fjärrkontrollen. Hon får mening i livet genom att i medierna följa idoler, de må vara idrottare, popsångare eller princessor. Hon saknar inte ett eget liv därför att hon inte ens vet vad ett eget liv är. Hennes liv designas av experter och konsulter.

Under de tre och en halv månad jag tillbringat i stan har min kondition och muskelstyrka försämrats en hel del. Det är nästan oundvikligt. Ett av de stora problemen i dagens Finland är just att konditionen och styrkan är svag hos en stor del av befolkningen. Jag vill kalla det en fysisk degenerering. Vi tränar sinnet, hjärnan genom att vi ständigt måste lära oss allt mer invecklade rutiner, genom att vi ställs inför allt mer komplexa problem, genom att vi översvämmas av info utan mening och sammanhang. Men samtidigt blir problemen alltmer abstrakta, alltmer tekniska till sin natur. Dagens undomar är suveräna på datorer och alls slags teknik, men hur många kan rensa och tillreda en abborre, hur många kan ens tända en eld?

Teknologin gör livet allt lättare i fysiskt avseende, men svårare i psykiskt avseende. Allt jobb som kräver kondition och styrka sköts av maskiner. Teknologin har gjort muskler och kondition onödiga. Maskinerna är den moderna människans, Homo teknologicus, slavar. Lydiga, outtröttliga. (Att de ofta går sönder rätt fort beror på att de är byggda för att inte hålla).

Vi har formats under miljoner år av hård kamp för tillvaron. I denna kamp har styrka och kondition varit nödvändiga för att vi skall kunna överleva och föröka sig. Evolutionen har format oss så att vi skall kunna springa i timmar, bära tunga byten, slåss mot vilda djur och mot varandra. Vår kropp kräver ansrängningar, påfrestningar för att må bra. Men det moderna livet kräver nästan inga fysiska ansträngningar alls. I stan nuddar jag vi en punkt på elspisen och plattan bli het så jag kan koka mina frukostägg. Den fysiska ansträngningen består i att höja armen. Här på landet måste jag tända eld i spisen. Men för att tända behöver jag ved som jag bär in i korgar från vedlidret. Att gå 40 m genom snön med en tung vedkorg i handen tre fyra gånger om dagen är bara en obetydlig del av den ansträngning som krävs för att jag skall ha det varmt, kunna tillreda min mat och smälta snö för att få vatten. I stan sköter husbolaget om att jag har det varmt inne. Själv behöver jag inte ägna uppvärmningen en tanke – annat än om den pajar, se nedan. Här beror allt på mig. Jag måste t.ex. planera långt i förväg för att ha tillgång med torr ved i tillräcklig mängd.

Jag tillhör den generation som upplevt den största förändringen någonsin i vårt samhälle, nämligen övergången från jordbrukskultur till industrikultur. Man kan också kalla det en övergång från muskelkultur till maskinkultur. I en muskelkultur görs det mesta av allt arbete genom människors eller djurs muskler. Som barn hade jag konkret möjlighet att uppleva detta på mina farföräldrars skärgårdshemman. Värdinnan, min faster skötte bl.a. mjölkningen. Om somrarna rodde hon i arla morgonstund ut till en holme där korna var på bete. Släpade på de tunga mjölkstånkorna. På kvällen upprepades samma procedur. Sedan separerades grädden. Appraten drogs, dvs vevades för hand. Någon elektricitet fanns inte. Allt tungt arbete på gården sköttes med en häst. Dock vittnade en stor motorbåt med Olympiamotor om att maskinkulturen höll på att göra sitt intåg.

En muskelkultur kräver fysisk styrka och kondition. Min farfar rodde om somrarna ut till skärgårdshemmanet varje lördag efter att arbetsveckan på Dalsbruks järnverk var slut. Det tog tre timmar att ro från Dalsbruk till Holma. På söndag kväll rodde han samma sträcka tillbaka. Men så var han också urstark. Min morfar, som var bokhållare på Vasklot station i Vasa, brukade ta sig en söndagspromenad till Gamla Vasa och tillbaka. Bondvärdinnan i Sirnäs brukade gå i kyrkan varje söndag. Hon hade förstås inte bil utan promenerade den 5 km långa vägen (läs: kostigen) och sedan hem igen. I dag kan de flesta inte ro, orkar inte promenera eller utföra något fysiskt tungt. Och varför skulle de det? Det finns bilar, mopeder, motorkälkar, fyrhjulingar. Allt kan göras bekvämt, utan fysisk ansträngning genom maskiner. Man behöver inte ens resa sig för att byta kanal på tv. Det vore underligt om övervikt inte vore en modern folksjukdom. Det vore underligt om folk inte hade alla möjliga krämpor som orsakas av ett onaturligt, stillasittande liv.

Nu håller maskinkulturen på att övergå till en datakultur. I en maskinkultur görs allt fysiskt tungt arbete av maskiner. Men maskinerna sköts ändå av människor. I en typisk fabrik fanns det förr en stor mängd arbetare som stod vid svarvar, som svetsade, som byggde ihop bilar vid ett löpande band etc. Men i en datakultur sköts maskinerna av datorer. Det betyder att industriarbetarna inte längre behövs. Det enda som behövs är experter som sitter i ett kontrollrum och tittar på mätare. Datorer sköter om maskinerna som producerar varor. Samma utveckling har vi när det gäller den vanligaste av alla maskiner, bilen. I moderna bilar sköter datorer om det mesta. Föraren behöver inte göra annat än vrida om startnyckeln och styra bilen. Datorn ger instruktioner om allt annat. Den varnar om bilbältet inte är fast, om någon dörr inte är ordentligt stängd, om det är dags att tanka och om det är något fel. Den kan också ge instruktioner om när man skall svänga hit eller dit. Datorer övertar alltmer sådana jobb som tidigare krävde mänskligt tänkande. Detta är den generella utvecklingen i vårt samhälle.

Jag trivs inte med att ta order av datorer. Lika litet trivs jag med att lyda de arméer av olika slags experter som i dag planerar våra liv från befruktningen till begavningen. Här på landet har jag fortfarande kontroll över mitt eget handlande. Det finns ingen som hela tiden manipulerar mig, som talar om vad jag skall tycka och tänka, hur jag skall klä mig, vad jag skall göra och inte göra. Jag får frisk luft och mycket motion. Jag är kort sagt i högre grad herre över mitt eget liv.

Här är jag mindre sårbar än i stadens hårt reglerade, planerade och teknologiserade värld. Ett konkret exempel på detta fick jag mitt i vintern i Åbo. Elvatiden på kvällen, när vi stängde tvn, märkte vi att värmeelementen var kalla. Det var smällkallt ute och vi förstod förstås att det småningom skulle bli kallt också inne om värmen inte kom tillbaka. Jag gissade att det var fel någonstans i fjärrvärmesystemet. Jag funderade också på vad vi borde och kunde göra om felet blev långvarigt. Det var bara att vänta och hoppas på det bästa. Vi gick och lade oss. Nästa morgon var elementen varma igen.

I nyheterna fick vi veta att en katastrof hade varit nära. Det finns en mängd fördelar med fjärrvärme, men det finns också en stor nackdel. Om ett centralt rör springer läck kan tusentals hushåll bli utan värme. Om sommaren är detta inget stort hot. Men när det är -20 grader är situationen hotfull. Detta var precis det som hände i Åbo. Myndigheterna började förbereda evakuering av framför allt barnfamiljer i de områden som blev utan värme. Till all lycka fick man tag i folk som mitt i natten grävde upp det söndriga röret och ersatte det med ett helt.

Sverige höll på att drabbas av ett ännu större hot. Den kalla vintern ökade konsumtionen av elektricitet, men samtidigt stod några kärnkraftverk stilla p.g.a. tekniska problem. Regeringen övervägde redan att stänga en del industrier för att minska elförbrukningen. Våra kärnkraftverk gick för fullt. Samtidigt stod en mängd fabriker stilla i vårt land p.g.a. recessionen vilket minskade elkonsumtionen. Vi kunde sälja el till Sverige. Men vad hade hänt om vi i stället befunnit oss i en högkonjunktur?

Ingen har kunnat undgå att märka att det i år är 70 år sedan vinterkriget utkämpades. På den tiden var Finland ännu ett jordbrukssamhälle. Därför var vårt samhälle inte sårbart för de ryska bombplanen. I dagens samhälle är en vanlig människa hjälplös i en katastrofsituation. Hon är som ett barn som måste tas hand om och skyddas av föräldrarna, dvs av myndigheterna.

Missförstå mig inte. Jag tror inte alls att vi kommer att drabbas av någon katastrof inom en nära famtid. (Om man nu inte vill kalla den gågna vintern en katastrof). Men det ger mig stor tillfredställelse att veta att jag är mindre sårbar här. Fjärrvärmen må paja. Jag har det varmt och mysigt ändå. Strömmen må ransoneras. Jag klarar mig utan ström. Här ute i skogen är jag inte en Homo teknologicus, utan en ”riktig” människa. Jag har ett eget liv.