Denna artikel ingick i Hufvudstadsbladet 7.9 2011. Rubriken ovan är satt av redaktören på Hbl. Artikeln är en mycket kort beskrivning av min kritik av de ideologier som dominerat främst den västerländska kulturen under min livstid. Den enda ideologi som jag reservationslöst kan omfatta är, som framgår, demokratin.
IDEALISM KONTRA VERKLIGHET
Under de senaste drygt etthundra åren har vi européer fått uppleva en rad mer eller mindre katastrofala ideologier. Det har visat sig att det som fungerar perfekt i idealisternas hjärnor inte går att anpassa till en motsträvig och komplicerad verklighet.
Under början av 1900-talet dominerade nationalistiska och rasistiska ideologier. Man skulle vara beredd att offra allt, t.o.m. sitt liv, för sitt folk, sin nation och sin religion. Njutningslystnad, lättja och egoism var dödssynder. Dessa tankar innebar det absoluta bottennappet i ideologiernas dunkla djup. Den yttersta konsekvensen blev två världskrig, som i propagandan utmålades som krig mellan raser.
Under mitten av 1900-talet växte kommunismen fram som det stora idealet, speciellt bland ungdomen. I ideologernas platonska drömvärld rådde jämlikhet och solidaritet. All privat egendom, all privat företagsamhet var avskaffad och därmed också egoismen. Staten tog hand om medborgarna, garanterade skolgång, hälsovård, arbetsplats och slutligen åldringsvård. Aldrig har väl så högstämda ideal förverkligats så illa.
Den gröna rörelsen uppstod som en motreaktion mot tillväxthysterin och den hänsynslösa exploateringen av naturen på 1960- och 1970-talet. Vi fick veta att litet är vackert, att vi skulle leva anspråkslöst och använda lokala produkter, vi skulle cykla och åka kollektivt. spara energi. Natur och djur skulle skyddas. Kärnkraften skulle bort. Verkligheten blev en annan. Idealen anpassades snart till kapitalismen. Vi fick en ny form av exploatering av naturen genom tusentals vindkraftverk, genom att skogen skulle ge energi i stället för uranet, genom odling av energigrödor och grödor för framställning av biobränsle. Samtidigt avfolkades landsbygden i allt snabbare takt.
Genom kommunismens sammanbrott framstod kapitalismen mot slutet av 1900-talet som den nya frälsningsläran. Det var inte längre tal om solidaritet och jämlikhet. I stället skulle alla sociala funktioner hälsovård, skolor, åldringsvård, kommunikationer privatiseras. Girighet och njutningslystnad var nu rumsrena ideal. Because you are worth it! Vi skulle jobba mera, hårdare, effektivare för att klara oss i den alltmer tuffa globala konkurransen. Konsekvenserna blev utslagning, utbrändhet, depressioner, ökande bruk av alkohol och andra droger, ökande benägenhet för meningslöst våld, olika slag av verklighetsfrämmande extremism. Och kapitalismens eviga gissel – ständiga konjunktursvängningar. Den ena ekonomiska krisen avlöser den andra.
Den senaste ideologin är teknoreligionen. Alla problem som kapitalismen skapar skall lösas med ny och ännu mer avancerad teknologi. Tänkande maskiner skall skapa ny efterfrågan och ny tillväxt. En hushållsrobot i varje familj. Varje hus skall bli en självreglerande maskin. Genom övervakningskameror skall brottsligheten stävjas. Alkolås i varje bil skall stoppa rattfylleriet. Kirurgiska robotar skall göra sjukvården snabbare och billigare. Varje medborgare skall var uppkopplad på nätet dag och natt och sköta allting, utom möjligen sitt sexliv, vi datorer. Personliga kontakter blir gammalmodiga när allt umgänge sköts via sociala medier. En skön ny värld? Snarare en mardröm!
Det finns dock en ideologi som är perfekt anpassad till verkligheten och till människans motsägelsefulla natur, nämligen demokratin. Under de senaste hundra åren har det ibland sett mörkt ut för folkväldet, men i själva verket har demokratin spridit sig, visserligen långsamt, över allt större delar av världen. Demokratins styrka är att blodiga revolutioner, tortyr, våld och skoningslöst förtryck ersätts av fredliga val. Den innebär att medborgarna kan få utlopp för sitt missnöje och få en ändring till stånd. Den innebär att rasister, nationalister, kommunister, kapitalister, gröna, teknofiler, religiösa och ateister kan leva tillsammans utan att slå ihjäl varandra. Mer kan man knappast begära och förvänta i vår komplicerade värld. Men det är mer än vad tidigare kulturer lyckats med.
Hans Rosing
Samhällsfilosof
söndag 11 september 2011
torsdag 8 september 2011
TRÄDGÅRDEN: ETT ÖVERFLÖD AV MAT
ETT ÖVERFLÖD AV MAT
Min senaste blogg om trädgårdsskötsel är införd 13.6. Nu fortsätter jag på samma tema.
Man kan odla förvånansvärt mycket mat i en liten trädgård. Jag odlar grönsaker på några ar och får långt mer än vi, vanligen tre vuxna, kan äta. Därtill kommer fruktträd, äppel, päron, plommon, körsbär som står här och där i gräsmattan. Självklart har vi också några bärbuskar.
Enligt FN är en stor del av världens befolkning undernärd. Det har talats om 700 miljoner, en enorm mängd, mer än hundra gånger Finlands hela befolkning. Just nu svälter många ihjäl i det område som kallas Afrikas horn, speciellt i Somalia. 700 miljoner innebär att var tionde människa inte får tillräckligt med lämplig näring. Samtidigt lider en miljard av olika grader av övervikt.
Man får inte kasta bort mat. Detta har blivit ett nytt mantra bland ”världsförbättrarna”. Det förklaras aldrig varför. Svälten i världen minskar inte ett enda dugg för att jag låter bli att slänga gammal potatis eller resterna av min havregrynsgröt. Själv anser jag det vara en mycket större synd att slänga kläder bara för att de inte längre är senaste mode, eller att byta ut en fungerande tv för att köpa en som är tekniskt mer avancerad. Det innebär verkligt slöseri med resurser och energi. Men sådant talas det inte om i medierna. Varför?
Det är lätt att odla gurkor. Får de vatten, gödsel och värme så får man också gurkor i mängder. Jag har ca tio plantor och de har gett långt mer gurkor än vi vill äta. Inte heller vill andra ha dem. Så det är bara att föra överskottet på komposten. Nå, gurkor är inte just mer än ”vattupåsar” så det är ingen förlust, utom för den som bantar. Just nu får jag mycket bifftomater på mina sex plantor. Också av dem får jag slänga en hel del. Deras näringsvärde är dock bättre än gurkornas. De innehåller bl.a. mycket antioxidanter. Så jag äter några varje dag.
Det har varit en varm sommar och kommit tillräckligt med regn. Angreppen av skadedjur har varit måttliga. Skörden har därför blivit rätt bra i mina land. Kålrabbi, potatis, rödbetor har vi fått ur egen jord. Morötter har jag på en minimal plätt, ca en kvadratmeter, men där kommer gott om fina rötter. Äppelskörden är delvis förstörd av röta, av äppelvecklaren och rönnbärsmalen, men vi får ändå betydligt mer äppel än vi använder. Konstigt nog tycks larverna inte gilla sorten Transparence blanch. Vi har fått mycket fina äpplen av den sorten, men mer än hälften har hamnat i komposten. Plommonträden är nu fulla av mognande frukter. Vårt Sinikka-träd gav en skörd som var långt större än vi kunde äta. Så går det också med våra senare träd, Viktoria och ”bondplommon” plus ett träd som växt upp från ett rotskott.
Om man har egen trädgård kan man sålunda vara självförsörjande med grönsaker från ungenfär midsommartiden tills frosten kommer. Självklart kan man lagra potatis och många grönsaker om man har en lämplig källare. (Vilket vi inte har). Om man har stuga nära en skog kan man dessutom ta till vara den mat skogen ger, främst blåbär, lingon och svamp.
När jag lagar mat kommer det mesta vid denna tid (slutet av sommaren början av hösten) från egna odlingar. Lunchen kan t.ex. bestå av kokt potatis, och kokta rödbetor samt gurka och tomat, naturell eller i en sallad. Allt förstås nyss skördat. I stället för rödbetor har vi ibland ätit majskolvar, kokade ca 10 min utan salt. Kålrabbi går bra i sallader. Morötter, rårivna eller kokta eller stuvade är också gott. Stekta kantareller har ibland varit komplement till potatisen. Kött köper vi dock i närmaste butik. Fisk kan vi ibland få genom att lägga ut egna nät.
Vad vill jag ha sagt med detta?
För det första: Det går att odla en stor del av sin mat i en ganska liten trädgård. Men självklart får man färska grönsaker endast under senare delen av sommaren och hösten. Det är förstås möjligt att lagra det mesta, att lagra i källare (potatis, morötter, rödbetor), att frysa ner, att spara i ättikslag eller t.ex. att rexa (gammalmodigt). Själv ids jag inte lagra därför att man får vad man behöver i butikerna hela vintern. Att odla är roligt och givande, att lagra är mest bara tråkigt.
För det andra: Det går att leva enkelt. I dag ingår matrecept i varje tidning. T.o.m. dagstidningarna brukar ha något förslag till maträtt varje dag. Typiskt för alla dessa recept är att de är onödigt invecklade. Ofta innehåller de ingredienser som inte växer eller produceras hos oss. Själv lagar jag aldrig mat efter dessa recept just för att de är onödigt invecklade och förutsätter främmande ingredienser. Varför göra matlagningen mer invecklad är nödvändigt? Någon säger kanske att det blir godare ju mer invecklat det är. Själv tycker jag att mat oftast är godast när man äter den direkt, dvs rå, eller kokt. Rödbetor är godast när man kokar dem genast och äter dem utan salt eller andra kryddor.
För det tredje: Jag besprutar aldrig mina odlingar med något slag av gifter. Alla produkter är garanterat giftfria. Visserligen blir skörden mindre, men det spelar ingen större roll eftersom allt finns att köpa. Senaste år hade jag t.ex. ett tiotal fina plantor av blomkål. Men en dag när jag lyfte på fiberväven var de alla uppätna. Sorkarna hade fått sig ett skrovmål.
För det fjärde: Odlingen ger inte bara något gott att äta utan något som är nästan lika viktigt, nämligen frisk luft, motion, gymnastik, kännedom om djur och natur och känslan av att ha uträttat något verkligt nyttigt. Att producera mat har alltid varit och kommer alltid att vara en förutsättning för all annan mänsklig verksamhet.
I dag skaffar sig många motion genom att gå på gym. De betalar betydande summor för att få röra på sig. (Allting kan säljas i dagens galna ekonomiska värld). De sitter inomhus i luftkonditionerade, uppvärmda salar på dyra maskiner och upprepar mekaniskt olika rörelser för att behålla muskelstyrka och kondition. Maskinerna är deras umgänge. De lär sig ingenting, annat än möjligen att bete sig mekaniskt. Den som har en trädgård umgås däremot hela tiden med den levande naturen, men otaliga levande organismer. En trädgård kryllar av liv. I trädgården är vi bokstavligt talat hemma därför att vi själva är inte bara levande organismer utan uppbyggda av levande organismer. Vi befinner oss i evig växelverkan med Livet omkring oss. I trädgården gräver vi, vattnar, bär bördor, rensar, skördar eller sitter bara och njuter av allt det vackra som växer, av fågelsång, fjärilars flykt eller på hösten av sländornas irrande, vårtbitarnas ”sång” osv.
En sista kommentar.
I dag finns det en del människor som försöker leva som man säger ”på naturens villkor”. De vill leva extremt ekologiskt, dvs utan att använda några industriella produkter. Jag hör definitivt inte till den gruppen. Man brukar säga att de lever så för att ”rädda världen”. Faktum är förstås att de som lever så är och förblir en försvinnande liten minoritet. Världens 7 miljarder människor vill i allmänhet leva ett gott liv med allehanda bekvämligheter, resor osv. Jag odlar inte för att rädda världen. (Jag tror överhuvudtaget inte på profetiorna om världens snara undergång). Jag odlar för att jag tycker att det är en rolig och meningsfull sysselsättning och för att jag älskar att äta färska, obesprutade jordgubbar, hallon, majskolvar, lökar och mycket, mycket annat. Och jag har älskat att kunna bjuda mina barn (som nu är stora men ändå skarpt gillar fars grönsaker) och mitt barnbarn (som ännu är litet) på sådant som odlats i egna land på samma sätt som under tidigare generationer.
Min senaste blogg om trädgårdsskötsel är införd 13.6. Nu fortsätter jag på samma tema.
Man kan odla förvånansvärt mycket mat i en liten trädgård. Jag odlar grönsaker på några ar och får långt mer än vi, vanligen tre vuxna, kan äta. Därtill kommer fruktträd, äppel, päron, plommon, körsbär som står här och där i gräsmattan. Självklart har vi också några bärbuskar.
Enligt FN är en stor del av världens befolkning undernärd. Det har talats om 700 miljoner, en enorm mängd, mer än hundra gånger Finlands hela befolkning. Just nu svälter många ihjäl i det område som kallas Afrikas horn, speciellt i Somalia. 700 miljoner innebär att var tionde människa inte får tillräckligt med lämplig näring. Samtidigt lider en miljard av olika grader av övervikt.
Man får inte kasta bort mat. Detta har blivit ett nytt mantra bland ”världsförbättrarna”. Det förklaras aldrig varför. Svälten i världen minskar inte ett enda dugg för att jag låter bli att slänga gammal potatis eller resterna av min havregrynsgröt. Själv anser jag det vara en mycket större synd att slänga kläder bara för att de inte längre är senaste mode, eller att byta ut en fungerande tv för att köpa en som är tekniskt mer avancerad. Det innebär verkligt slöseri med resurser och energi. Men sådant talas det inte om i medierna. Varför?
Det är lätt att odla gurkor. Får de vatten, gödsel och värme så får man också gurkor i mängder. Jag har ca tio plantor och de har gett långt mer gurkor än vi vill äta. Inte heller vill andra ha dem. Så det är bara att föra överskottet på komposten. Nå, gurkor är inte just mer än ”vattupåsar” så det är ingen förlust, utom för den som bantar. Just nu får jag mycket bifftomater på mina sex plantor. Också av dem får jag slänga en hel del. Deras näringsvärde är dock bättre än gurkornas. De innehåller bl.a. mycket antioxidanter. Så jag äter några varje dag.
Det har varit en varm sommar och kommit tillräckligt med regn. Angreppen av skadedjur har varit måttliga. Skörden har därför blivit rätt bra i mina land. Kålrabbi, potatis, rödbetor har vi fått ur egen jord. Morötter har jag på en minimal plätt, ca en kvadratmeter, men där kommer gott om fina rötter. Äppelskörden är delvis förstörd av röta, av äppelvecklaren och rönnbärsmalen, men vi får ändå betydligt mer äppel än vi använder. Konstigt nog tycks larverna inte gilla sorten Transparence blanch. Vi har fått mycket fina äpplen av den sorten, men mer än hälften har hamnat i komposten. Plommonträden är nu fulla av mognande frukter. Vårt Sinikka-träd gav en skörd som var långt större än vi kunde äta. Så går det också med våra senare träd, Viktoria och ”bondplommon” plus ett träd som växt upp från ett rotskott.
Om man har egen trädgård kan man sålunda vara självförsörjande med grönsaker från ungenfär midsommartiden tills frosten kommer. Självklart kan man lagra potatis och många grönsaker om man har en lämplig källare. (Vilket vi inte har). Om man har stuga nära en skog kan man dessutom ta till vara den mat skogen ger, främst blåbär, lingon och svamp.
När jag lagar mat kommer det mesta vid denna tid (slutet av sommaren början av hösten) från egna odlingar. Lunchen kan t.ex. bestå av kokt potatis, och kokta rödbetor samt gurka och tomat, naturell eller i en sallad. Allt förstås nyss skördat. I stället för rödbetor har vi ibland ätit majskolvar, kokade ca 10 min utan salt. Kålrabbi går bra i sallader. Morötter, rårivna eller kokta eller stuvade är också gott. Stekta kantareller har ibland varit komplement till potatisen. Kött köper vi dock i närmaste butik. Fisk kan vi ibland få genom att lägga ut egna nät.
Vad vill jag ha sagt med detta?
För det första: Det går att odla en stor del av sin mat i en ganska liten trädgård. Men självklart får man färska grönsaker endast under senare delen av sommaren och hösten. Det är förstås möjligt att lagra det mesta, att lagra i källare (potatis, morötter, rödbetor), att frysa ner, att spara i ättikslag eller t.ex. att rexa (gammalmodigt). Själv ids jag inte lagra därför att man får vad man behöver i butikerna hela vintern. Att odla är roligt och givande, att lagra är mest bara tråkigt.
För det andra: Det går att leva enkelt. I dag ingår matrecept i varje tidning. T.o.m. dagstidningarna brukar ha något förslag till maträtt varje dag. Typiskt för alla dessa recept är att de är onödigt invecklade. Ofta innehåller de ingredienser som inte växer eller produceras hos oss. Själv lagar jag aldrig mat efter dessa recept just för att de är onödigt invecklade och förutsätter främmande ingredienser. Varför göra matlagningen mer invecklad är nödvändigt? Någon säger kanske att det blir godare ju mer invecklat det är. Själv tycker jag att mat oftast är godast när man äter den direkt, dvs rå, eller kokt. Rödbetor är godast när man kokar dem genast och äter dem utan salt eller andra kryddor.
För det tredje: Jag besprutar aldrig mina odlingar med något slag av gifter. Alla produkter är garanterat giftfria. Visserligen blir skörden mindre, men det spelar ingen större roll eftersom allt finns att köpa. Senaste år hade jag t.ex. ett tiotal fina plantor av blomkål. Men en dag när jag lyfte på fiberväven var de alla uppätna. Sorkarna hade fått sig ett skrovmål.
För det fjärde: Odlingen ger inte bara något gott att äta utan något som är nästan lika viktigt, nämligen frisk luft, motion, gymnastik, kännedom om djur och natur och känslan av att ha uträttat något verkligt nyttigt. Att producera mat har alltid varit och kommer alltid att vara en förutsättning för all annan mänsklig verksamhet.
I dag skaffar sig många motion genom att gå på gym. De betalar betydande summor för att få röra på sig. (Allting kan säljas i dagens galna ekonomiska värld). De sitter inomhus i luftkonditionerade, uppvärmda salar på dyra maskiner och upprepar mekaniskt olika rörelser för att behålla muskelstyrka och kondition. Maskinerna är deras umgänge. De lär sig ingenting, annat än möjligen att bete sig mekaniskt. Den som har en trädgård umgås däremot hela tiden med den levande naturen, men otaliga levande organismer. En trädgård kryllar av liv. I trädgården är vi bokstavligt talat hemma därför att vi själva är inte bara levande organismer utan uppbyggda av levande organismer. Vi befinner oss i evig växelverkan med Livet omkring oss. I trädgården gräver vi, vattnar, bär bördor, rensar, skördar eller sitter bara och njuter av allt det vackra som växer, av fågelsång, fjärilars flykt eller på hösten av sländornas irrande, vårtbitarnas ”sång” osv.
En sista kommentar.
I dag finns det en del människor som försöker leva som man säger ”på naturens villkor”. De vill leva extremt ekologiskt, dvs utan att använda några industriella produkter. Jag hör definitivt inte till den gruppen. Man brukar säga att de lever så för att ”rädda världen”. Faktum är förstås att de som lever så är och förblir en försvinnande liten minoritet. Världens 7 miljarder människor vill i allmänhet leva ett gott liv med allehanda bekvämligheter, resor osv. Jag odlar inte för att rädda världen. (Jag tror överhuvudtaget inte på profetiorna om världens snara undergång). Jag odlar för att jag tycker att det är en rolig och meningsfull sysselsättning och för att jag älskar att äta färska, obesprutade jordgubbar, hallon, majskolvar, lökar och mycket, mycket annat. Och jag har älskat att kunna bjuda mina barn (som nu är stora men ändå skarpt gillar fars grönsaker) och mitt barnbarn (som ännu är litet) på sådant som odlats i egna land på samma sätt som under tidigare generationer.
måndag 13 juni 2011
FILOSOFISKA TANKAR I TRÄDGÅRDEN JUNI 2011
Odlar du grönsaker? Blommor? Gräsmatta? Ingenting alls?
År för år tycks hobbyodling av olika slag bli allt populärare. Utbudet på frön, plantor, redskap, broschyrer, böcker blir bara större och vid varje bensinmack ser man denna tid på året hela berg av torv-, mull- och andra säckar.
Varför är hobbyodling så populär i dag?
Själv har jag sysslat med hobbyodling sedan 1970-talet, långt innan det blev en grej på modet. Jag har odlat det mesta som går att odla i mycket små jordplättar. Tillsammans har jag kanske 20 kvadratmeter odlingsyta fördelad på flera små land och odlingsbänkar. Jag har satt ner både massor av arbete och en del pengar. Varför? Vad är det som gör att jag år efter år ägnar så mycket tid åt odling?
Jag började föra sporadisk dagbok 1978. I dagboken för söndagen 13.5 1979 står det: ”Jag har sått svartrot, rädisor, rovor, kålrabbi och märgärter.” Jordgubbar har jag haft sedan början av 1970-talet, likaså tomater, ibland mer ibland mindre. Men varför håller jag på med detta i stället för att bara njuta av sommarvädret?
Det finns men mängd orsaker och skäl. Men i sista hand är det frågan om känslor, inte förnuft. Det finns så mycket att njuta av alltifrån den tidiga våren, när snön smälter och jag gör landen redo för sådd till sena hösten när jag skördar de sista morötterna, den sista kålen och när vinteräpplena är mogna. Som familjens kock är det en njutning att kunna hämta pinfärska råvaror som jag egenhändigt odlat och mixa ihop en sallad, koka majskolvar, göra försfylld squash, för att inte glömma nöjet att koka färsk potatis som jag just tagit upp. Men njutningen är väl allra störst när jag och familjen kan äta jordgubbar, bär, kålrabbi, ärter, äpplen osv direkt från trädgården. Att mina grödor är giftfria, obesprutade är självklart.
Vad jag odlar i år? Trots att mina krämpor, mina magbesvär och hjärtbesvär blir värre med åren har jag också i år en mängd odlingar. Jag har satt ut 5 kg potatis (Timo). I bästa fall får jag färskpotatis till midsommar. En påse sättlök har gett ca 40 plantor. Jag har nästan 50 plantor av kålrabbi som alla i familjen gillar att äta rå. (Däremot har jag slutat odla majrovor. De är mycket kinkigare än kålrabbi och blir lätt larvätna. Kålrabbi är lätt att odla bara man har tillräckligt avstånd mellan plantorna och ser upp med kålfjärilen). Jag har ca 20 plantor med broccoli. Rädisor och dill och sallat förstås. Dillen är nästan ett ogräs i mina land. Tomater brukar jag ha varje år. I år har jag åtta plantor bifftomat. Gurka och märgärter växer och jag har sått rödbetor. Tjugo majsplantor är ännu bara 5 cm höga. Morötter har jag ännu tänkt så fast det börjar vara sent.
I allmänhet brukar jag pröva någon ny växt varje år, men det finns nästan ingenting kvar som jag inte prövat efter nästan 40 år. En nyhet har jag, trädgårdshallon, tre buskar. Annars brukar vi hålla oss till vilda hallon som växer litet här och där på tomten. Men de är högst osäkra. Ibland torkar de bort helt. Växter som kräver många års odling, såsom vindruvor och sparris, har jag inte tålamod med.
Det finns såvitt jag kan se enbart fördelar med att odla grönsaker, bär, frukter och förstås också blommor. Det är jobbigt, kräver rätt mycket kunskaper, tålamod och man måste inse att ibland slår en odling alldeles fel. Det finns många hot mot växtligheten, torka, alltför mycket fukt, skadedjur, näringsbrist, ogräs, djur som äter allt man odlar. Men allt detta räknar jag till fördelarna. Det gör odlandet till en spännande utmaning. Det kräver dels att man rör på sig, dvs man får massor av motion (gratis!!) genom att gräva, vattna, rensa ogräs, plocka osv, och dels att man tänker, planerar, dvs att man använder sin hjärna. Man bör känna till de olika grödorna, vilken slags jord de trivs i, vilken näring de behöver, när de skall sås eller planteras, hur de skall skötas.
Många sliter sitt hår i förtvivlan när landen täcks in i frodigt ogräs. De jobbar för att få helt ogräsfria odlingar. Själv tycker jag inte att man skall ta ogräset så allvarligt. Jag låter det växa så länge det inte är ett direkt hot mot de odlade växterna. Mina land är vanligen fulla av ogräs. Ibland river jag bort det värsta, men ogräset bekymrar mig mindre än skadedjur och torka. För en stund sedan rev jag bort vitrot, vårarv (natagräs), styvmorsviol, förgätmigej, rölleka och fettistel runt några jordgubbsplantor. Det finns många andra ogräs i mina land och jag tycker det är intressant att lära känna dem alla. De har alla sin egen personlighet. Många ogräs är dessutom mycket vackra. Kan man finna vackrare gula, lysande blommor är ranunkelns (solöga, smörblomma i Sverige).
I dag är det på modet att vara klimatsmart, och vad är klimatsmartare än att odla en del av sin egen mat. Självklart bör man kompostera sitt avfall, både från hushållet och trädgården. På det viset får man ett kretslopp i näringskedjan. Att spola ner urinen i toaletten är slöseri med höggradig gödsel. Jag tar vara på varje droppe, späder ut den med fem till tio delar vatten och vattnar. Gratis kväve- och fosforgödsel! Har man ett utedass kan man dessutom ta vara på avföringen. Den skall, på lämpligt sätt komposterad, vi blandar ut med flix, förstås inte användas i grönsakslanden, men kan grävas ner vid fruktträd, bärbuskar, i rabatter med växter som man inte äter. På det viset får man ett nästan slutet kretslopp och minskar sitt ekologiska fotspår i hög grad.
Jag har alltid varit fascinerad av livet i alla dess former. Växter är en spännande form av liv på många sätt. Ett litet, obetydligt frö. Så länge det är i fröpåsen händer ingenting. Men när fröet kommer i jorden och den är lagom fuktig så väcks fröet till liv. (Väcks till liv är egentligen fel uttryck. Fröet är ju inte dött. Man kunde kanske säga att det sover.) Den genetiska koden i fröet aktiveras och cellerna börjar dela sig. Koden börjar bygga molekyler genom att ta upp kemiska ämnen i jorden för att använda som byggstenar. Inom en eller två veckor sticker ett litet skott upp. Till en början växer det långsamt men ju större växten blir desto snabbare växer den. Gurkor t.ex. växer förbluffande snabbt mitt i sommarvärmen.
Men tillbaka till huvudfrågan. Varför har odlandet blivit så populärt under de senaste åren? Som vanligt finns det säkert flera skäl. Jag tror dock att vi måste söka en viktig delförklaring i att samhället teknologiserats i mycket snabb takt under de senaste åren. Allt fler funktioner som tidigare skötts av människor har övertagits av maskiner. Nej, vänta. ”Övertagits” är fel ord. Det är förstås människor (ingenjörer) som konstruerat maskiner som tar över andra människors (inte deras egna!) jobb. Maskinerna själva har inte övertagit någonting. De gör bara vad vissa människor konstruerat dem för att göra. Och ingenjörerna gör det de är anställda för att göra. Så vem är det egentligen som bestämt att alltfler funktioner i samhället skall skötas av maskiner?
Stopp! Nu hamnar jag in på ett sidospår. Jag skulle ju skriva om hobbyodling. Min hypotes är att dagens människa som lever (måste leva) i en alltmer mekaniserad värld har ett behov av få kontakt med den levande naturen. Ju mer mekanisk vår tillvaro blir desto större är vårt behov att ha kontakt med någonting som lever. Vi umgås ju snart mera med maskiner än med levande varelser. En följd av detta är att vi själva blir alltmer maskinlika. Men vi är biologiska varelser och har ett grundläggande behov av kontakt med vår natur. Då är en trädgård mer sitt myller av liv, växter, insekter, fjärilar, ödlor, sniglar, grodor, fåglar, för att inte glömma de större djuren sorkar, mullvadar, harar etc ett andningshål. Vi skall inte heller glömma det myller av mikroskopiskt liv i jorden som är en förutsättning för att de större varelserna, inklusive vi själva skall kunna existera. Trädgården är en motpol till alla de döda maskiner som normalt belamrar vår tillvaro, hemma, på jobbet, i skolorna, på vattnet, i luften osv. genom odlingen får vi kontakt med det primära i oss själva, med själva livskraften, den urkraft som driver allting inklusive maskinkulturen. Maskinerna förökar sig inte, de varken lever eller dör. De blir bara skrot när de upphör att fungera. Skrot som inte ingår i naturliga kretslopp. Livet är däremot evigt. Växterna dör inte i egentlig mening. De återföds ständigt i nya exemplar av samma art. Växtens död är bara en del av själva livskraften. Utan död skulle den inte kunna existera. I trädgården har vi direkt kontakt med livets eviga, enormt komplicerade, på ett sätt superintelligenta, ständigt kreativa kretslopp. I trädgården är vi hemma hos moder natur.
År för år tycks hobbyodling av olika slag bli allt populärare. Utbudet på frön, plantor, redskap, broschyrer, böcker blir bara större och vid varje bensinmack ser man denna tid på året hela berg av torv-, mull- och andra säckar.
Varför är hobbyodling så populär i dag?
Själv har jag sysslat med hobbyodling sedan 1970-talet, långt innan det blev en grej på modet. Jag har odlat det mesta som går att odla i mycket små jordplättar. Tillsammans har jag kanske 20 kvadratmeter odlingsyta fördelad på flera små land och odlingsbänkar. Jag har satt ner både massor av arbete och en del pengar. Varför? Vad är det som gör att jag år efter år ägnar så mycket tid åt odling?
Jag började föra sporadisk dagbok 1978. I dagboken för söndagen 13.5 1979 står det: ”Jag har sått svartrot, rädisor, rovor, kålrabbi och märgärter.” Jordgubbar har jag haft sedan början av 1970-talet, likaså tomater, ibland mer ibland mindre. Men varför håller jag på med detta i stället för att bara njuta av sommarvädret?
Det finns men mängd orsaker och skäl. Men i sista hand är det frågan om känslor, inte förnuft. Det finns så mycket att njuta av alltifrån den tidiga våren, när snön smälter och jag gör landen redo för sådd till sena hösten när jag skördar de sista morötterna, den sista kålen och när vinteräpplena är mogna. Som familjens kock är det en njutning att kunna hämta pinfärska råvaror som jag egenhändigt odlat och mixa ihop en sallad, koka majskolvar, göra försfylld squash, för att inte glömma nöjet att koka färsk potatis som jag just tagit upp. Men njutningen är väl allra störst när jag och familjen kan äta jordgubbar, bär, kålrabbi, ärter, äpplen osv direkt från trädgården. Att mina grödor är giftfria, obesprutade är självklart.
Vad jag odlar i år? Trots att mina krämpor, mina magbesvär och hjärtbesvär blir värre med åren har jag också i år en mängd odlingar. Jag har satt ut 5 kg potatis (Timo). I bästa fall får jag färskpotatis till midsommar. En påse sättlök har gett ca 40 plantor. Jag har nästan 50 plantor av kålrabbi som alla i familjen gillar att äta rå. (Däremot har jag slutat odla majrovor. De är mycket kinkigare än kålrabbi och blir lätt larvätna. Kålrabbi är lätt att odla bara man har tillräckligt avstånd mellan plantorna och ser upp med kålfjärilen). Jag har ca 20 plantor med broccoli. Rädisor och dill och sallat förstås. Dillen är nästan ett ogräs i mina land. Tomater brukar jag ha varje år. I år har jag åtta plantor bifftomat. Gurka och märgärter växer och jag har sått rödbetor. Tjugo majsplantor är ännu bara 5 cm höga. Morötter har jag ännu tänkt så fast det börjar vara sent.
I allmänhet brukar jag pröva någon ny växt varje år, men det finns nästan ingenting kvar som jag inte prövat efter nästan 40 år. En nyhet har jag, trädgårdshallon, tre buskar. Annars brukar vi hålla oss till vilda hallon som växer litet här och där på tomten. Men de är högst osäkra. Ibland torkar de bort helt. Växter som kräver många års odling, såsom vindruvor och sparris, har jag inte tålamod med.
Det finns såvitt jag kan se enbart fördelar med att odla grönsaker, bär, frukter och förstås också blommor. Det är jobbigt, kräver rätt mycket kunskaper, tålamod och man måste inse att ibland slår en odling alldeles fel. Det finns många hot mot växtligheten, torka, alltför mycket fukt, skadedjur, näringsbrist, ogräs, djur som äter allt man odlar. Men allt detta räknar jag till fördelarna. Det gör odlandet till en spännande utmaning. Det kräver dels att man rör på sig, dvs man får massor av motion (gratis!!) genom att gräva, vattna, rensa ogräs, plocka osv, och dels att man tänker, planerar, dvs att man använder sin hjärna. Man bör känna till de olika grödorna, vilken slags jord de trivs i, vilken näring de behöver, när de skall sås eller planteras, hur de skall skötas.
Många sliter sitt hår i förtvivlan när landen täcks in i frodigt ogräs. De jobbar för att få helt ogräsfria odlingar. Själv tycker jag inte att man skall ta ogräset så allvarligt. Jag låter det växa så länge det inte är ett direkt hot mot de odlade växterna. Mina land är vanligen fulla av ogräs. Ibland river jag bort det värsta, men ogräset bekymrar mig mindre än skadedjur och torka. För en stund sedan rev jag bort vitrot, vårarv (natagräs), styvmorsviol, förgätmigej, rölleka och fettistel runt några jordgubbsplantor. Det finns många andra ogräs i mina land och jag tycker det är intressant att lära känna dem alla. De har alla sin egen personlighet. Många ogräs är dessutom mycket vackra. Kan man finna vackrare gula, lysande blommor är ranunkelns (solöga, smörblomma i Sverige).
I dag är det på modet att vara klimatsmart, och vad är klimatsmartare än att odla en del av sin egen mat. Självklart bör man kompostera sitt avfall, både från hushållet och trädgården. På det viset får man ett kretslopp i näringskedjan. Att spola ner urinen i toaletten är slöseri med höggradig gödsel. Jag tar vara på varje droppe, späder ut den med fem till tio delar vatten och vattnar. Gratis kväve- och fosforgödsel! Har man ett utedass kan man dessutom ta vara på avföringen. Den skall, på lämpligt sätt komposterad, vi blandar ut med flix, förstås inte användas i grönsakslanden, men kan grävas ner vid fruktträd, bärbuskar, i rabatter med växter som man inte äter. På det viset får man ett nästan slutet kretslopp och minskar sitt ekologiska fotspår i hög grad.
Jag har alltid varit fascinerad av livet i alla dess former. Växter är en spännande form av liv på många sätt. Ett litet, obetydligt frö. Så länge det är i fröpåsen händer ingenting. Men när fröet kommer i jorden och den är lagom fuktig så väcks fröet till liv. (Väcks till liv är egentligen fel uttryck. Fröet är ju inte dött. Man kunde kanske säga att det sover.) Den genetiska koden i fröet aktiveras och cellerna börjar dela sig. Koden börjar bygga molekyler genom att ta upp kemiska ämnen i jorden för att använda som byggstenar. Inom en eller två veckor sticker ett litet skott upp. Till en början växer det långsamt men ju större växten blir desto snabbare växer den. Gurkor t.ex. växer förbluffande snabbt mitt i sommarvärmen.
Men tillbaka till huvudfrågan. Varför har odlandet blivit så populärt under de senaste åren? Som vanligt finns det säkert flera skäl. Jag tror dock att vi måste söka en viktig delförklaring i att samhället teknologiserats i mycket snabb takt under de senaste åren. Allt fler funktioner som tidigare skötts av människor har övertagits av maskiner. Nej, vänta. ”Övertagits” är fel ord. Det är förstås människor (ingenjörer) som konstruerat maskiner som tar över andra människors (inte deras egna!) jobb. Maskinerna själva har inte övertagit någonting. De gör bara vad vissa människor konstruerat dem för att göra. Och ingenjörerna gör det de är anställda för att göra. Så vem är det egentligen som bestämt att alltfler funktioner i samhället skall skötas av maskiner?
Stopp! Nu hamnar jag in på ett sidospår. Jag skulle ju skriva om hobbyodling. Min hypotes är att dagens människa som lever (måste leva) i en alltmer mekaniserad värld har ett behov av få kontakt med den levande naturen. Ju mer mekanisk vår tillvaro blir desto större är vårt behov att ha kontakt med någonting som lever. Vi umgås ju snart mera med maskiner än med levande varelser. En följd av detta är att vi själva blir alltmer maskinlika. Men vi är biologiska varelser och har ett grundläggande behov av kontakt med vår natur. Då är en trädgård mer sitt myller av liv, växter, insekter, fjärilar, ödlor, sniglar, grodor, fåglar, för att inte glömma de större djuren sorkar, mullvadar, harar etc ett andningshål. Vi skall inte heller glömma det myller av mikroskopiskt liv i jorden som är en förutsättning för att de större varelserna, inklusive vi själva skall kunna existera. Trädgården är en motpol till alla de döda maskiner som normalt belamrar vår tillvaro, hemma, på jobbet, i skolorna, på vattnet, i luften osv. genom odlingen får vi kontakt med det primära i oss själva, med själva livskraften, den urkraft som driver allting inklusive maskinkulturen. Maskinerna förökar sig inte, de varken lever eller dör. De blir bara skrot när de upphör att fungera. Skrot som inte ingår i naturliga kretslopp. Livet är däremot evigt. Växterna dör inte i egentlig mening. De återföds ständigt i nya exemplar av samma art. Växtens död är bara en del av själva livskraften. Utan död skulle den inte kunna existera. I trädgården har vi direkt kontakt med livets eviga, enormt komplicerade, på ett sätt superintelligenta, ständigt kreativa kretslopp. I trädgården är vi hemma hos moder natur.
söndag 1 maj 2011
VARFÖR FÖRSVARA KÄRNKRAFTEN?
Ett stort tack till alla er som önskat mig god bättring. Desto värre är ibs inte en sjukdom som man tillfrisknar ifrån, men man kan bli bättre, och det har jag blivit under våren. Jag är såpass kry att jag orkar sitta vid datorn någon timme då och då. Det är själva sittandet som är irriterande för min besvärliga "matsmältningsapparat". Att jobba i trädgården går däremot rätt bra.
Här är ett inlägg - det första sedan januari.
VARFÖR FÖRSVARA KÄRNKRAFTEN?
Ända sedan början av 1980-talet har jag i ett flertal debatter försvarat kärnkraften mot dessa talrika kritiker.
Varför?
Ett flertal finlandssvenska intellektuella såsom sociologen Thomas Rosenberg, författaren Lars Sund, professor U.B. Lindström, den gröna ideologen Göran Ekström, Ulla Klötzer och många fler har i många debatter krävt att kärnkraften hos oss avvecklas så snabbt som möjligt, helst genast. Deras viktigaste argument är att den är mycket farlig och att avfallet inte kan tas om hand så att det inte skadar någon i framtiden.
Jag hör onekligen till gruppen ”finlandssvenska intellektuella”, professionell filosof som jag är. Varför går jag då mot strömmen? Är jag dum, okunnig, ansvarslös? Eller är jag bara en naiv lekman som litar på kärnkraftsingenjörernas försäkringar om att våra reaktorer är trygga?
Här är en kort sammanfattning av mina huvudargument, dvs de faktorer som får mig att försvara kärnkraften.
För det första tror jag att risken för en stor olycka hos oss är så minimal att en sådan aldrig kommer att ske. Vi har inga reaktorer av Tjernobyl-typ, och inte heller så okunniga ingenjörer. Inte heller har vi jordbävningar och tsunamis som i Fukushima. Vidare anser jag att förvaring av avfallet ”soporna” 500 m nere i urberget är en bra lösning. Jag anser alltså att avfallsfrågan är löst hos oss. Jag tror sålunda att våra reaktorer inte kommer att ta livet av en enda människa. Däremot vet jag att de andra lösningarna, speciellt de fossila bränslena, kommer att leda till många människors död. Stenkolet är värst från gruvan till dess att kolet försvinner upp i atmosfären som koldioxid.
För det andra har jag ända sedan barnsben varit en övertygad naturvän. Jag vill att vi skall skydda miljön i vårt land. Kärnkraften är den energiform som ger mesta möjliga mängd värme och el med minsta möjliga skador på miljön. Vissa ingrepp i miljön är oundvikliga, speciellt vid uranbrytningen. Utsläpp av kylvatten kan också ses som ett problem, men kunde också ses som en resurs. Det är dock ett lokalt problem. Kärnkraftverkan är få till antalet, de tar inte upp stora skogsområden eller odlingsmark, de är tysta, luktar inte, sprider inte rökgaser eller andra gaser. De producerar inga växthusgaser. De är därför nästan klimatneutrala. De inverkar inte heller på flora och fauna. Bidrar inte till utrotning eller till utarmning av miljön. Det gör däremot de flesta andra energiformer. Det är ingen risk att någon kommer och bygger en reaktor på min eller din bakgård eller vid min eller din sommarstuga. Själv har jag aldrig sett ett kärnkraftverk och kommer aldrig att se något. Däremot har jag sett t.ex. vindkraftverk, trots att det fortfarande finns mycket få i vårt land. Och jag fruktar att möllorna kommer att bli ett allt vanligare inslag i vår miljö samt ett allt allvarligare miljöproblem i framtiden.
För det tredje vill jag att vårt land skall förbli en välfärdsstat med hög levnadsstandard. Detta är möjligt endast om vi har en konkurrenskraftig industri, främst exportindustri. Den djupa ekonomiska depressionen i början av 1990-talet visade vad som händer med välfärden om det går mycket dåligt för industrin. För att industrin skall klara sig i den hårda internationella konkurrensen måste den ha trygg tillgång till relativt billig energi, speciellt elektricitet. I vårt kalla, mörka, solfattiga land kan endast kärnkraften ge detta.
För det fjärde måste vi minska vårt beroende av stenkol, naturgas och olja, dvs av fossila bränslen. Det är omöjligt att avveckla kärnkraften och samtidigt avveckla en ator del av de fossila bränslena. Däremot är det möjligt att gradvis ersätta fossila bränslen med förnybar energi av olika typ om vi samtidigt får trygg och relativt billig ström från kärnkraften.
Detta är alltså mina huvudargument. Kan någon finna fel i dem är jag villig att lyssna. Om någon finner grova fel är jag villig att ompröva min inställning. Jag fruktar att motståndarna inte beaktar dessa argument. De förser sig själva med skygglappar p.g.a. av sin onödiga rädsla för radioaktivitet eller av andra mer dunkla skäl. Den som vill avveckla kärnkraften bör, enligt min mening, tänka igenom hur han/hon förhåller sig till de argument jag fört fram ovan.
Artikeln nedan sände jag till Vasabladet i mitten av april. Den har inte publicerats. Jag har under många år haft intrycket att ansvariga redaktörer på Vbl ogärna publicerar artiklar som försvarar kärnkraften på ett rationellt, sakligt och logiskt sätt. Däremot publicerar man gärna osakliga, okunniga och emotionella artiklar och inlägg mot kärnkraften. Tyvärr! Saklig och kunnig debatt bör alltid uppmuntras.
KAN VI KLARA OSS UTAN KÄRNKRAFT?
I Tyskland har regeringen stängt sju gamla kärnreaktorer på grund av olyckan i Fukushima. Tio nyare reaktorer är dock fortfarande i gång. Hur klarar tyskarna bortfallet av elproduktion? Tänker de spara in sju reaktorer, dvs över 5000 MW? Självklart inte. Tyskarna är inte mer villiga att spara än andra folk, trots att de kraftigt motsätter sig kärnkraften. Inte heller hjälper det att Tyskland har långt fler vindmöllor än något annat land i Europa, ca 13 000 vindkraftsparker. Dessa är redan i full gång, när det blåser. Nej, man använder i stället mer fossila bränslen, stenkol och naturgas. Detta innebär ökade utsläpp av växthusgaser, vilket i sin tur innebär att elindustrin måste köpa massor av utsläppsrätter. Vilket naturligtvis drabbar konsumenterna i form av höjda elpriser.
Hos oss har olyckan i Japan fått en mängd debattörer att krävt att våra fyra reaktorer stängs och att den femte aldrig startas. Men hur realistiska är dessa krav egentligen? Är de bara skenheliga drömmerier för att visa hur god människa man är eller kunde vi faktiskt klara oss utan kärnkraft? Vad händer om nästa riksdag, mot all förmodan, handlar i enlighet med motståndarnas krav och stiftar en lag som förbjuder kärnkraft i vårt land?
Det första som händer är att ca en tredjedel av vår elproduktion faller bort och det blir stor brist på ström. Detta i sin tur innebär att priserna stiger. Så har det redan gått i Tyskland. Hos oss skulle det bli mångdubbelt värre eftersom en så stor del av den totala produktionen faller bort. (Tyskarna har ju fortfarande kvar tio nyare reaktorer som malar på för fullt). Kärnreaktorerna ger i främsta hand trygg och billig tillgång till baskraft för industrin. Därför skulle industrin och framför allt exportindustrin drabbas hårdast. Detta i sin tur skulle leda till massarbetslöshet. Statens och kommunernas skatteinkomster skulle rasa vilket skulle innebära att hela välfärdssystemet skulle braka ihop. Vi skulle få en situation som är värre än depressionen i början av 1990-talet.
Det enda sättet att lindra följderna vore, förutom att importera mycket mera ström från ryska kärnreaktorer, att, precis som tyskarna, använda mera stenkol och (rysk) naturgas. Alla gamla kraftverk som kör med fossila bränslen skulle köra för fullt. Hur går det här ihop med att vi lovat minska utsläppen av växthusgaser? Det går förstås inte alls ihop. Men även när våra reaktorer är i gång tycks utsläppen av koldioxid öka. I fjol ökade de med 15%! En orsak var den kalla vintern, en annan servicestopp för kärnkraften, en tredje att elkonsumtionen ökade. Den nya reaktorn i Olkiluoto skulle avsevärt minska behovet av fossil energi och därmed utsläppen av koldioxid, men om motståndarna får som de vill tas den aldrig i bruk.
Kan vi inte spara in fyra reaktorer? Motståndarna talar alltid om hur mycket vi kan spara. Juha Ruusuvuori undrar i en kolumn i Vbl 12.4 varför vi behöver mera el hela tiden. Han har inte ökat sin elkonsumtion på tio år. Det har inte jag heller! Men Ruusuvuori och jag hör tydligen till undantagen. (Men inte har jag heller minskat min konsumtion). Faktum är att elkonsumtionen ökat trots alla dyra sparkampanjer. Faktum är att hushållens elkonsumtion ökade senaste år. Hela landets elkonsumtion var år 2010 hela 8% större än år 2009. Det vore redan en stor prestation om vi lyckades stoppa ökningen och hålla oss på en någorlunda konstant nivå. Att spara in fyra reaktorer är helt enkelt omöjligt. Tvärtom finns det redan nu ett stort missnöje med att elpriserna är för höga.
De förnyelsebara energikällorna då? Kan de inte ersätta kärnkraften? Motståndarna hävdar ju ständigt att vi klarar oss utmärkt med enbart förnyelsebar energi. Det hävdar t.ex. Göran Ekström i Vbl 10.4. Faktum är att vi redan får ca 26% av all vår energi från förnyelsebara källor, främst förstås från vattenkraft. För att ersätta kärnkraften borde vi mer än fördubbla andelen. Vattenkraften är redan utbyggd. Motståndarna pekar på vinden. Men den står för närvarande för endast en bråkdel av elproduktionen. (Ca 200 MW) Utbyggnaden går långsamt. Vi får vänta decennier innan den ens producerar lika mycket ström som den femte reaktorn kommer att producera om något år. Vindenergin är dyr och osäker, kräver mycket reglerkraft och är ett stort problem ur trivsel- och miljösynvinkel.
En klok politik innebär att välja det alternativ som innebär de minsta riskerna men medför störst nytta för största antalet människor. Eller annorlunda: det alternativ som innebär minst lidande för minsta antal människor. Läsaren måste dra sina egna slutsatser. Jag har dragit mina redan för länge sedan.
Hans Rosing
Pensionerad lärare i logik
Här är ett inlägg - det första sedan januari.
VARFÖR FÖRSVARA KÄRNKRAFTEN?
Ända sedan början av 1980-talet har jag i ett flertal debatter försvarat kärnkraften mot dessa talrika kritiker.
Varför?
Ett flertal finlandssvenska intellektuella såsom sociologen Thomas Rosenberg, författaren Lars Sund, professor U.B. Lindström, den gröna ideologen Göran Ekström, Ulla Klötzer och många fler har i många debatter krävt att kärnkraften hos oss avvecklas så snabbt som möjligt, helst genast. Deras viktigaste argument är att den är mycket farlig och att avfallet inte kan tas om hand så att det inte skadar någon i framtiden.
Jag hör onekligen till gruppen ”finlandssvenska intellektuella”, professionell filosof som jag är. Varför går jag då mot strömmen? Är jag dum, okunnig, ansvarslös? Eller är jag bara en naiv lekman som litar på kärnkraftsingenjörernas försäkringar om att våra reaktorer är trygga?
Här är en kort sammanfattning av mina huvudargument, dvs de faktorer som får mig att försvara kärnkraften.
För det första tror jag att risken för en stor olycka hos oss är så minimal att en sådan aldrig kommer att ske. Vi har inga reaktorer av Tjernobyl-typ, och inte heller så okunniga ingenjörer. Inte heller har vi jordbävningar och tsunamis som i Fukushima. Vidare anser jag att förvaring av avfallet ”soporna” 500 m nere i urberget är en bra lösning. Jag anser alltså att avfallsfrågan är löst hos oss. Jag tror sålunda att våra reaktorer inte kommer att ta livet av en enda människa. Däremot vet jag att de andra lösningarna, speciellt de fossila bränslena, kommer att leda till många människors död. Stenkolet är värst från gruvan till dess att kolet försvinner upp i atmosfären som koldioxid.
För det andra har jag ända sedan barnsben varit en övertygad naturvän. Jag vill att vi skall skydda miljön i vårt land. Kärnkraften är den energiform som ger mesta möjliga mängd värme och el med minsta möjliga skador på miljön. Vissa ingrepp i miljön är oundvikliga, speciellt vid uranbrytningen. Utsläpp av kylvatten kan också ses som ett problem, men kunde också ses som en resurs. Det är dock ett lokalt problem. Kärnkraftverkan är få till antalet, de tar inte upp stora skogsområden eller odlingsmark, de är tysta, luktar inte, sprider inte rökgaser eller andra gaser. De producerar inga växthusgaser. De är därför nästan klimatneutrala. De inverkar inte heller på flora och fauna. Bidrar inte till utrotning eller till utarmning av miljön. Det gör däremot de flesta andra energiformer. Det är ingen risk att någon kommer och bygger en reaktor på min eller din bakgård eller vid min eller din sommarstuga. Själv har jag aldrig sett ett kärnkraftverk och kommer aldrig att se något. Däremot har jag sett t.ex. vindkraftverk, trots att det fortfarande finns mycket få i vårt land. Och jag fruktar att möllorna kommer att bli ett allt vanligare inslag i vår miljö samt ett allt allvarligare miljöproblem i framtiden.
För det tredje vill jag att vårt land skall förbli en välfärdsstat med hög levnadsstandard. Detta är möjligt endast om vi har en konkurrenskraftig industri, främst exportindustri. Den djupa ekonomiska depressionen i början av 1990-talet visade vad som händer med välfärden om det går mycket dåligt för industrin. För att industrin skall klara sig i den hårda internationella konkurrensen måste den ha trygg tillgång till relativt billig energi, speciellt elektricitet. I vårt kalla, mörka, solfattiga land kan endast kärnkraften ge detta.
För det fjärde måste vi minska vårt beroende av stenkol, naturgas och olja, dvs av fossila bränslen. Det är omöjligt att avveckla kärnkraften och samtidigt avveckla en ator del av de fossila bränslena. Däremot är det möjligt att gradvis ersätta fossila bränslen med förnybar energi av olika typ om vi samtidigt får trygg och relativt billig ström från kärnkraften.
Detta är alltså mina huvudargument. Kan någon finna fel i dem är jag villig att lyssna. Om någon finner grova fel är jag villig att ompröva min inställning. Jag fruktar att motståndarna inte beaktar dessa argument. De förser sig själva med skygglappar p.g.a. av sin onödiga rädsla för radioaktivitet eller av andra mer dunkla skäl. Den som vill avveckla kärnkraften bör, enligt min mening, tänka igenom hur han/hon förhåller sig till de argument jag fört fram ovan.
Artikeln nedan sände jag till Vasabladet i mitten av april. Den har inte publicerats. Jag har under många år haft intrycket att ansvariga redaktörer på Vbl ogärna publicerar artiklar som försvarar kärnkraften på ett rationellt, sakligt och logiskt sätt. Däremot publicerar man gärna osakliga, okunniga och emotionella artiklar och inlägg mot kärnkraften. Tyvärr! Saklig och kunnig debatt bör alltid uppmuntras.
KAN VI KLARA OSS UTAN KÄRNKRAFT?
I Tyskland har regeringen stängt sju gamla kärnreaktorer på grund av olyckan i Fukushima. Tio nyare reaktorer är dock fortfarande i gång. Hur klarar tyskarna bortfallet av elproduktion? Tänker de spara in sju reaktorer, dvs över 5000 MW? Självklart inte. Tyskarna är inte mer villiga att spara än andra folk, trots att de kraftigt motsätter sig kärnkraften. Inte heller hjälper det att Tyskland har långt fler vindmöllor än något annat land i Europa, ca 13 000 vindkraftsparker. Dessa är redan i full gång, när det blåser. Nej, man använder i stället mer fossila bränslen, stenkol och naturgas. Detta innebär ökade utsläpp av växthusgaser, vilket i sin tur innebär att elindustrin måste köpa massor av utsläppsrätter. Vilket naturligtvis drabbar konsumenterna i form av höjda elpriser.
Hos oss har olyckan i Japan fått en mängd debattörer att krävt att våra fyra reaktorer stängs och att den femte aldrig startas. Men hur realistiska är dessa krav egentligen? Är de bara skenheliga drömmerier för att visa hur god människa man är eller kunde vi faktiskt klara oss utan kärnkraft? Vad händer om nästa riksdag, mot all förmodan, handlar i enlighet med motståndarnas krav och stiftar en lag som förbjuder kärnkraft i vårt land?
Det första som händer är att ca en tredjedel av vår elproduktion faller bort och det blir stor brist på ström. Detta i sin tur innebär att priserna stiger. Så har det redan gått i Tyskland. Hos oss skulle det bli mångdubbelt värre eftersom en så stor del av den totala produktionen faller bort. (Tyskarna har ju fortfarande kvar tio nyare reaktorer som malar på för fullt). Kärnreaktorerna ger i främsta hand trygg och billig tillgång till baskraft för industrin. Därför skulle industrin och framför allt exportindustrin drabbas hårdast. Detta i sin tur skulle leda till massarbetslöshet. Statens och kommunernas skatteinkomster skulle rasa vilket skulle innebära att hela välfärdssystemet skulle braka ihop. Vi skulle få en situation som är värre än depressionen i början av 1990-talet.
Det enda sättet att lindra följderna vore, förutom att importera mycket mera ström från ryska kärnreaktorer, att, precis som tyskarna, använda mera stenkol och (rysk) naturgas. Alla gamla kraftverk som kör med fossila bränslen skulle köra för fullt. Hur går det här ihop med att vi lovat minska utsläppen av växthusgaser? Det går förstås inte alls ihop. Men även när våra reaktorer är i gång tycks utsläppen av koldioxid öka. I fjol ökade de med 15%! En orsak var den kalla vintern, en annan servicestopp för kärnkraften, en tredje att elkonsumtionen ökade. Den nya reaktorn i Olkiluoto skulle avsevärt minska behovet av fossil energi och därmed utsläppen av koldioxid, men om motståndarna får som de vill tas den aldrig i bruk.
Kan vi inte spara in fyra reaktorer? Motståndarna talar alltid om hur mycket vi kan spara. Juha Ruusuvuori undrar i en kolumn i Vbl 12.4 varför vi behöver mera el hela tiden. Han har inte ökat sin elkonsumtion på tio år. Det har inte jag heller! Men Ruusuvuori och jag hör tydligen till undantagen. (Men inte har jag heller minskat min konsumtion). Faktum är att elkonsumtionen ökat trots alla dyra sparkampanjer. Faktum är att hushållens elkonsumtion ökade senaste år. Hela landets elkonsumtion var år 2010 hela 8% större än år 2009. Det vore redan en stor prestation om vi lyckades stoppa ökningen och hålla oss på en någorlunda konstant nivå. Att spara in fyra reaktorer är helt enkelt omöjligt. Tvärtom finns det redan nu ett stort missnöje med att elpriserna är för höga.
De förnyelsebara energikällorna då? Kan de inte ersätta kärnkraften? Motståndarna hävdar ju ständigt att vi klarar oss utmärkt med enbart förnyelsebar energi. Det hävdar t.ex. Göran Ekström i Vbl 10.4. Faktum är att vi redan får ca 26% av all vår energi från förnyelsebara källor, främst förstås från vattenkraft. För att ersätta kärnkraften borde vi mer än fördubbla andelen. Vattenkraften är redan utbyggd. Motståndarna pekar på vinden. Men den står för närvarande för endast en bråkdel av elproduktionen. (Ca 200 MW) Utbyggnaden går långsamt. Vi får vänta decennier innan den ens producerar lika mycket ström som den femte reaktorn kommer att producera om något år. Vindenergin är dyr och osäker, kräver mycket reglerkraft och är ett stort problem ur trivsel- och miljösynvinkel.
En klok politik innebär att välja det alternativ som innebär de minsta riskerna men medför störst nytta för största antalet människor. Eller annorlunda: det alternativ som innebär minst lidande för minsta antal människor. Läsaren måste dra sina egna slutsatser. Jag har dragit mina redan för länge sedan.
Hans Rosing
Pensionerad lärare i logik
fredag 28 januari 2011
PAUS I BLOGGANDET PGA SJUKDOM
På grund av att min besvärliga sjukdom ibs varit ännu svårare den senaste tiden har jag inte kunnat och orkat skriva bloggar på en tid. Det kan dröja länge tills jag åter är i form att skriva. I västa fall får jag sluta med bloggandet. Vi får se hur det går. Någon gång skall man ju sluta och jag har skrivit i över 40 år.
Hälsningar till mina läsare
Hälsningar till mina läsare
tisdag 11 januari 2011
TACK FÖR KOMMENTARERNA
BOKSLUT ÖVER MINA BLOGGAR 2010
Dags att göra bokslut över ännu ett år (det tredje) som bloggare.
Under 2010 har jag lagt ut 40 bloggar. Rätt mycket med tanke på att min IBS ibland har varit så svår att jag inte alls kunnat sitta vid datorn.
Som vanligt har bloggarna mest handlat om stora frågor, men jag har också skrivit om mig själv, t.ex. om mina sjukdomar 8.12. (Ett cykelergonometritest 4.1 visade inte några tecken på arterioskleros, så min fruktan för angina pectoris verkar vara ogrundad. Smärtorna har antagligen andra orsaker, främst IBS. Det kändes naturligtvis som en stor lättnad. Det slutliga utlåtandet har jag dock ännu inte fått.)
-----
SVENSKA SPRÅKET
Den obligatoriska svenskan i finska skolor har debatterats livligt under 2010, speciellt i finlandssvenska medier. Jag har läst en stor mängd inlägg. Tittade också på den beryktade tvdebatten. Trots att jag är en tvättäkta finlandssvensk har jag under mina över 40 år som debattör aldrig skrivit något om den obligatoriska svenskan. (Ordet ”pakkoruotsi” vägrar jag skriva eller ta i min mun. Det är ett idiotord. Inte talar man heller om pakkomatikka, pakkomaantiede, pakkoäidinkieli etc). Nu passar jag dock på att lägga fram min åsikt.
Det som förvånat mig mest är att en rad kända finlandssvenskar, börjande med Nils Torvalds, har gått i bräschen för att avskaffa svenskan. Speciellt förvånad var jag att gamla rävar som Jutta Zilliacus, Ralf Friberg och Per-Erik Lönnfors i programmet slaget efter 12 sällade sig till dessa. Jag tycker mig märka att det just är gamla finlandssvenska kändisar från södra Finland som vill kasta in handduken. Kanske borde jag inte bli förvånad. Gamla människor blir lätt pessimister. Nils Torvalds har väl alltid haft en dragning mot pessimism. Under sin tid som utlandskorrespondent var han benägen för pessimistiska förutsägelser. Magnus Londen hade en briljant kolumn i Hbl 9.1 riktad mot Torvalds argumentering. Ungdomarna har tydligen betydligt mer kämpaglöd än de för länge sedan pensionerade gamla uvarna. Bra så! Det är de yngre som skall föra det svenska arvet vidare i vårt kära fosterland med två nationalspråk.
Vi finlandssvenskar borde vara de sista att förespråka frivillig svenska. Varför? Inte för vår egen skull. Vi klarar oss säkert med våra (ofta ganska dåliga) kunskaper i finska. Utan för finnarnas egen skull. Vi finlandssvenskar vet av egen erfarenhet hur mycket nytta och glädje man har av att kunna svenska. För oss är det hart när omöjligt att föreställa sig att leva hela sitt liv i ett nordiskt land utan att veta vad ord som goddag, adjö och tack betyder. Till all lycka tror jag att de finska politiker som har makten bättre förstår svenskans betydelse än våra åldrande, pessimistiska finlandssvenska debattörer.
Själv har jag alltid skrivit på svenska, föreläst på svenska (också för finskspråkiga), levt på svenska. Jag har inget alls emot finskan, som är ett fascinerande och uttrycksfullt språk, men jag har alltid upplevet inte bara Finland utan hela Norden som mitt hem. I yngre dagar, under 70- och 80-talet hade jag nöjet att få umgås med norrmän, danskar och t.o.m. islänningar som talade skandinaviska. Inte förstod jag allt, men det var ingalunda som kinesiska, som jag inte förstår ett ord av. Jag har aldrig uppfattat Sverige som ett främmande land. För mig skildes det som nu kallas Finland och Sverige aldrig åt 1809. Jag har haft mängder av kontakter med rikssvenskar. Jag har kört ett mångårigt forskningsprojekt om riskfilosofi i samarbete med en svensk riskexpert osv.
Ett Finland utan obligatorisk svenska blir ett kulturellt sett betydligt fattigare land. Men inte bara det. Också ekonomiskt kommer vårt land att gå miste om många chanser till samarbete och affärer.
------
KLIMATET
Hela sju bloggar handlar om klimatfrågan. Den intresserar mig i allra högsta grad. Jag har under året läst massor av inlägg, åsikter, utredningar men de har inte fått mig att dra några definitiva slutsatser. Att senaste vinter var ovanligt kall och att början av denna vinter var likadan talar emot växthuseffekten. Men samtidigt säger experterna att det gågna året var ett av de varmaste sen man började mäta. Vad anser jag då för närvarande? Jag tror att människan påverkar klimatet på en mängd sätt. Men i hur hög grad och genom vilka åtgärder vågar jag inte säga något om. Vidare tror jag att klimatet också förändras p.g.a. naturliga orsaker. Jag är benägen att tro att de naturliga orsakerna och variationerna är större än människans påverkan.
En sak borde nu i alla fall vara helt klar. Vi måste också i framtiden ha stor beredskap för köld och snö. Vi måste garantera att der finns energi också om det blir -30 grader, att det finns plogbilar och redskap för snöröjning, att våra tåg är byggda för att tåla köld osv. Vi får inte skrota isbrytarna även om det kommer några isfria vintrar.
Klimatologerna har i decennier försäkrat att vintrarna i norden blir varmare. Men det vore mycket oklokt att basera samhällsplaneringen på deras teorier och statistisk. Inom överskådlig famtid, dvs flera decennier, måste vi vara beredda på att vi kan drabbas av hårda vintrar. Kanske blir det faktiskt småningom varmare, kanske inte. Det gäller att ha is i hatten och inte slänga bort vinterkläderna. Nästa generation vet hur det gick.
Men vad menas egentligen med klimat? Alla talar om klimatförändringen, men vad menas egentligen? Jag har alltmer börjat undra över denna fråga. Alla vet vad som menas med vädret. Det är konkret. Vi kan se det, känna det. Vi kan mäta temperatur, vind, luftfuktighet, nederbörd, solmängd, molnighet och liknande. Men klimatet kan vi varken känna eller mäta.
Jag frågar: Finns det överhuvudtaget något sådant som klimatet? Vad är det i så fall? Det finns naturligvis långtidsmedelvärden för alla de mätbara egenskaperna hos vädret. Man kan t.ex. räkna ut medelvärdet för temperaturen på en viss plats vid en viss tidpunkt för t.ex. varje månad under en period av t.ex. hundra år. Kan vi då säga att förändringarna i detta värde är klimatförändringar? Klimatet tycks vara något slags statistisk abstraktion.
Att vädret förändras är självklart. Och då är det väl också självklart att detta måste ge utslag i statistiken på lång sikt. Problemet är att bestämma vad de statistiska förändringarna på lång sikt beror på. Det finns bara en metod att ta till, den hypotetiskt-deduktiva. Vi måste ställa upp hypoteser och sedan testa hur väl dessa stämmer med statistiken. Att antropogena utsläpp av koldioxid spelar en stor roll har länge varit en favorithypotes bland klimatologerna.
Men hur mycket inverkar koldioxiden? Det tycks inte finnas något sätt att säkert avgöra den frågan.
MIN RYMDROMAN
Senaste vinter började jag skriva på en scifi-roman. Trots att jag skrivit i över 40 år har jag aldrig tidigare skrivit fiktion, så det måste jag också pröva på. Jag tänkte sätta ut ett nytt kapitel på bloggen varje månad. Men i somras stagnerade skrivandet. Kapitel 8 som finns på bloggen 7.7 blev det hittills sista. (De övriga kapitlen finns 5.2, 19.2, 2.3, 8.4, 23.5 och 10.6). I kapitel 8 börjar det hetta till och meningen var nog att fortsätta. Om inte för annat så för att jag själv undrade hur det skulle gå. Å andra sidan är det ju nog frågan om ett onödigt jobb. Antalet läsare kan antagligen räknas på ena handens tumme – om ens det. (Okej, jag överdriver. Några läsare har jag väl haft. T.ex. signaturen Frysa.) Kanske fortsätter jag skriva, kanske inte. Bäst att inte lova något även om min hälsa just nu verkar vara på väg mot det bättre. Just nu har jag beställning på en ganska lång artikel till en bok om Popper som jag borde jobba på, när jag orkar.
TACK FÖR KOMMENTARERNA!
Mina bloggar är inte avsedda att utmana eller provocera utan i främsta hand att informera och ibland att roa. Jag väntar mig alltså inte kommentarer. Men det gläder mig ändå när någon tar sig tid till en kommentar, positiv eller negativ. Jag gick just igenom mina bloggar för 2010 och räknade till 15 kommentarer. Tack för dem!! Flest kommentarer har Carpe Nox kommit med. Tack för dina vänliga ord. Jag kan berätta för dig att jag nyligen fick en visserligen liten romlake av en fiskare som jag känner. Den smakade utmärkt. Och rommen...ja, som du säger i en kommentar: det finns inte ord. Tack också till skogsmannen, som dock säger sig vara oenig med mig när det gäller politik. Hoppas du mår bra i den snöiga skogen. När jag var yngre och bodde i Vasa njöt jag ofta av att ta en skidtur i den snöiga skogen. Signaturen Matt var mycket kritisk till min utredning om matematiken 6.10. Det är ett svårt ämne och jag tror att Matt inte förstod vad jag ville säga. Vad jag hävdar är att ren matematik inte säger mer om världen än t.ex. ren formell logik eller något annat helt formellt system. Teoremen inom ett formellt system är förstås giltiga inom systemet, men det säger ingenting om giltighet utanför systemet.
Tack också till alla er andra som kommenterat, och till er som läst utan att kommentera.
Dags att göra bokslut över ännu ett år (det tredje) som bloggare.
Under 2010 har jag lagt ut 40 bloggar. Rätt mycket med tanke på att min IBS ibland har varit så svår att jag inte alls kunnat sitta vid datorn.
Som vanligt har bloggarna mest handlat om stora frågor, men jag har också skrivit om mig själv, t.ex. om mina sjukdomar 8.12. (Ett cykelergonometritest 4.1 visade inte några tecken på arterioskleros, så min fruktan för angina pectoris verkar vara ogrundad. Smärtorna har antagligen andra orsaker, främst IBS. Det kändes naturligtvis som en stor lättnad. Det slutliga utlåtandet har jag dock ännu inte fått.)
-----
SVENSKA SPRÅKET
Den obligatoriska svenskan i finska skolor har debatterats livligt under 2010, speciellt i finlandssvenska medier. Jag har läst en stor mängd inlägg. Tittade också på den beryktade tvdebatten. Trots att jag är en tvättäkta finlandssvensk har jag under mina över 40 år som debattör aldrig skrivit något om den obligatoriska svenskan. (Ordet ”pakkoruotsi” vägrar jag skriva eller ta i min mun. Det är ett idiotord. Inte talar man heller om pakkomatikka, pakkomaantiede, pakkoäidinkieli etc). Nu passar jag dock på att lägga fram min åsikt.
Det som förvånat mig mest är att en rad kända finlandssvenskar, börjande med Nils Torvalds, har gått i bräschen för att avskaffa svenskan. Speciellt förvånad var jag att gamla rävar som Jutta Zilliacus, Ralf Friberg och Per-Erik Lönnfors i programmet slaget efter 12 sällade sig till dessa. Jag tycker mig märka att det just är gamla finlandssvenska kändisar från södra Finland som vill kasta in handduken. Kanske borde jag inte bli förvånad. Gamla människor blir lätt pessimister. Nils Torvalds har väl alltid haft en dragning mot pessimism. Under sin tid som utlandskorrespondent var han benägen för pessimistiska förutsägelser. Magnus Londen hade en briljant kolumn i Hbl 9.1 riktad mot Torvalds argumentering. Ungdomarna har tydligen betydligt mer kämpaglöd än de för länge sedan pensionerade gamla uvarna. Bra så! Det är de yngre som skall föra det svenska arvet vidare i vårt kära fosterland med två nationalspråk.
Vi finlandssvenskar borde vara de sista att förespråka frivillig svenska. Varför? Inte för vår egen skull. Vi klarar oss säkert med våra (ofta ganska dåliga) kunskaper i finska. Utan för finnarnas egen skull. Vi finlandssvenskar vet av egen erfarenhet hur mycket nytta och glädje man har av att kunna svenska. För oss är det hart när omöjligt att föreställa sig att leva hela sitt liv i ett nordiskt land utan att veta vad ord som goddag, adjö och tack betyder. Till all lycka tror jag att de finska politiker som har makten bättre förstår svenskans betydelse än våra åldrande, pessimistiska finlandssvenska debattörer.
Själv har jag alltid skrivit på svenska, föreläst på svenska (också för finskspråkiga), levt på svenska. Jag har inget alls emot finskan, som är ett fascinerande och uttrycksfullt språk, men jag har alltid upplevet inte bara Finland utan hela Norden som mitt hem. I yngre dagar, under 70- och 80-talet hade jag nöjet att få umgås med norrmän, danskar och t.o.m. islänningar som talade skandinaviska. Inte förstod jag allt, men det var ingalunda som kinesiska, som jag inte förstår ett ord av. Jag har aldrig uppfattat Sverige som ett främmande land. För mig skildes det som nu kallas Finland och Sverige aldrig åt 1809. Jag har haft mängder av kontakter med rikssvenskar. Jag har kört ett mångårigt forskningsprojekt om riskfilosofi i samarbete med en svensk riskexpert osv.
Ett Finland utan obligatorisk svenska blir ett kulturellt sett betydligt fattigare land. Men inte bara det. Också ekonomiskt kommer vårt land att gå miste om många chanser till samarbete och affärer.
------
KLIMATET
Hela sju bloggar handlar om klimatfrågan. Den intresserar mig i allra högsta grad. Jag har under året läst massor av inlägg, åsikter, utredningar men de har inte fått mig att dra några definitiva slutsatser. Att senaste vinter var ovanligt kall och att början av denna vinter var likadan talar emot växthuseffekten. Men samtidigt säger experterna att det gågna året var ett av de varmaste sen man började mäta. Vad anser jag då för närvarande? Jag tror att människan påverkar klimatet på en mängd sätt. Men i hur hög grad och genom vilka åtgärder vågar jag inte säga något om. Vidare tror jag att klimatet också förändras p.g.a. naturliga orsaker. Jag är benägen att tro att de naturliga orsakerna och variationerna är större än människans påverkan.
En sak borde nu i alla fall vara helt klar. Vi måste också i framtiden ha stor beredskap för köld och snö. Vi måste garantera att der finns energi också om det blir -30 grader, att det finns plogbilar och redskap för snöröjning, att våra tåg är byggda för att tåla köld osv. Vi får inte skrota isbrytarna även om det kommer några isfria vintrar.
Klimatologerna har i decennier försäkrat att vintrarna i norden blir varmare. Men det vore mycket oklokt att basera samhällsplaneringen på deras teorier och statistisk. Inom överskådlig famtid, dvs flera decennier, måste vi vara beredda på att vi kan drabbas av hårda vintrar. Kanske blir det faktiskt småningom varmare, kanske inte. Det gäller att ha is i hatten och inte slänga bort vinterkläderna. Nästa generation vet hur det gick.
Men vad menas egentligen med klimat? Alla talar om klimatförändringen, men vad menas egentligen? Jag har alltmer börjat undra över denna fråga. Alla vet vad som menas med vädret. Det är konkret. Vi kan se det, känna det. Vi kan mäta temperatur, vind, luftfuktighet, nederbörd, solmängd, molnighet och liknande. Men klimatet kan vi varken känna eller mäta.
Jag frågar: Finns det överhuvudtaget något sådant som klimatet? Vad är det i så fall? Det finns naturligvis långtidsmedelvärden för alla de mätbara egenskaperna hos vädret. Man kan t.ex. räkna ut medelvärdet för temperaturen på en viss plats vid en viss tidpunkt för t.ex. varje månad under en period av t.ex. hundra år. Kan vi då säga att förändringarna i detta värde är klimatförändringar? Klimatet tycks vara något slags statistisk abstraktion.
Att vädret förändras är självklart. Och då är det väl också självklart att detta måste ge utslag i statistiken på lång sikt. Problemet är att bestämma vad de statistiska förändringarna på lång sikt beror på. Det finns bara en metod att ta till, den hypotetiskt-deduktiva. Vi måste ställa upp hypoteser och sedan testa hur väl dessa stämmer med statistiken. Att antropogena utsläpp av koldioxid spelar en stor roll har länge varit en favorithypotes bland klimatologerna.
Men hur mycket inverkar koldioxiden? Det tycks inte finnas något sätt att säkert avgöra den frågan.
MIN RYMDROMAN
Senaste vinter började jag skriva på en scifi-roman. Trots att jag skrivit i över 40 år har jag aldrig tidigare skrivit fiktion, så det måste jag också pröva på. Jag tänkte sätta ut ett nytt kapitel på bloggen varje månad. Men i somras stagnerade skrivandet. Kapitel 8 som finns på bloggen 7.7 blev det hittills sista. (De övriga kapitlen finns 5.2, 19.2, 2.3, 8.4, 23.5 och 10.6). I kapitel 8 börjar det hetta till och meningen var nog att fortsätta. Om inte för annat så för att jag själv undrade hur det skulle gå. Å andra sidan är det ju nog frågan om ett onödigt jobb. Antalet läsare kan antagligen räknas på ena handens tumme – om ens det. (Okej, jag överdriver. Några läsare har jag väl haft. T.ex. signaturen Frysa.) Kanske fortsätter jag skriva, kanske inte. Bäst att inte lova något även om min hälsa just nu verkar vara på väg mot det bättre. Just nu har jag beställning på en ganska lång artikel till en bok om Popper som jag borde jobba på, när jag orkar.
TACK FÖR KOMMENTARERNA!
Mina bloggar är inte avsedda att utmana eller provocera utan i främsta hand att informera och ibland att roa. Jag väntar mig alltså inte kommentarer. Men det gläder mig ändå när någon tar sig tid till en kommentar, positiv eller negativ. Jag gick just igenom mina bloggar för 2010 och räknade till 15 kommentarer. Tack för dem!! Flest kommentarer har Carpe Nox kommit med. Tack för dina vänliga ord. Jag kan berätta för dig att jag nyligen fick en visserligen liten romlake av en fiskare som jag känner. Den smakade utmärkt. Och rommen...ja, som du säger i en kommentar: det finns inte ord. Tack också till skogsmannen, som dock säger sig vara oenig med mig när det gäller politik. Hoppas du mår bra i den snöiga skogen. När jag var yngre och bodde i Vasa njöt jag ofta av att ta en skidtur i den snöiga skogen. Signaturen Matt var mycket kritisk till min utredning om matematiken 6.10. Det är ett svårt ämne och jag tror att Matt inte förstod vad jag ville säga. Vad jag hävdar är att ren matematik inte säger mer om världen än t.ex. ren formell logik eller något annat helt formellt system. Teoremen inom ett formellt system är förstås giltiga inom systemet, men det säger ingenting om giltighet utanför systemet.
Tack också till alla er andra som kommenterat, och till er som läst utan att kommentera.
lördag 25 december 2010
GOD JUL EN GÅNG TILL
Datorn tappade bort texten i bloggen "God jul". Jag gör ett nytt försök att publicera den.
Jag önskar (något försenat) alla mina otaliga läsare, män, kvinnor, barn och aliens en mysig, slö och slapp julhelg. Hoppas ni samlar krafter så ni orkar med år 2011 som komer att kräva mycket av er. Som bekant har regeringen dragit på oss en betydande statsskuld genom att ta upp lån. Det gäller att snabbt minska låntagandet och sedan börja betala tillbaka. Allt kommer att bli dyrare för att staten skall få in mer pengar. Så ni får jobba hårt och sedan se till att ni konsumerar duktigt av allt som blir dyrare. Sötsakerna blir t.ex. dyrare därför att skatten på dem höjs. Ni bör därför äta så mycket godis ni orkar så att staten får in mycket skattepengar och kan minska lånebördan. Men för er egen skull och för er plånboks skull bör ni minska godisätandet. Så vad gör man? Fosterlandet har nytta av godisätandet, men inte godisätaren själv. Själv begränsar jag mitt godisätandet till någon chokladbit då och då. Choklad är gott och dessutom är det den enda form av godis som av vetenskapen utpekats som nyttig. Ju mörkare choklad desto nyttigare.
VINTERN
I höstas spådde jag att vi får en normal vinter. Den vinter vi nu har kan knappast kallas normal. Den kom tidigare än normalt, den är kallare och snöigare än normalt. Men jag kan i alla fall skryta med att min gissning kom närmare sannigen är klimatexperternas långtidsprognoser. Experterna har, som man kan läsa i flera av mina klimatbloggar, redan en längre tid förutspått att vintrarna, p.g.a. den snabbt ökande mängden koldioxid i atmosfären, kommer att bli varmare och regnigare. I stället för snö kommer vi att få regn. Att vi redan andra året i följd får en ovanligt kall och snörik vinter stämmer dåligt med experternas modeller. Visserligen kan vädret ännu slå om och resten av denna vinter kan bli som vintern 2008 då det mest var bar mark och värmegrader under januari och februari. Min gissning är dock fortfarande att vintern som helhet blir ganska normal.
Här vill jag betona att vi skall vara tacksamma för att vi har väl fungerande kärnkraftverk och många stenkolskraftverk. När det är isande kallt ute är de vår enda räddning undan att frysa ihjäl. Den mycket omskrivna vindkraften och solenergin är fullständigt värdelös när kvicksilvret glider ner under -20 grader. Då behöver vi mycket ström, och framför allt pålitlig produktion av ström.
KOREA
I ett par bloggar i november hävdade jag att världen blivit fredligare. Under en tid ökade Nordkorea spänningen genom artilleribeskjutning av en sydkoreansk ö och genom aggressiva uttalanden. Jag förutspådde då att det inte blir något krig, att Nordkorea inte angriper sin sydliga granne. Det visade sig att jag fick rätt. Nordkorea stämde ner tonen och avfärdade de sydkoreansk-amerikanska militärövningarna som alltför obetydliga för att kräva en militär hämndaktion. Som jag konstaterad har Nordkoreas ledare en hel del att vinna på att få internationell uppmärksamhet, men ingenting att vinna på ett krig som sannolikt skulle leda till att den härskande eliten störtas.
VAD HÄNDER ÅR 2011?
Man brukar säga att det är omöjligt att spå, speciellt om framtiden. Men det stämmer inte. Jag är ganska säker på att följande spådomar slår in. Det kommer inte att utbryta några stora krig, allra minst med kärnvapen år 2011, men det kommer inte heller att utbryta en världsfred. I stället kommer det att fortsätta att vara oroligt i Afganistan och i Pakistan. Några tusen människor kommer att mista livet i strider och terrorattacker. Detsamma gäller t.ex. Somalien i Afrika. Det blir inget fredsfördrag mellan Israel och Palestina, men inte heller något större krig. Många länder kommer att drabbas av jordbävningar. Översvämningar blir det i Sydasien, stormar och orkaner kommer att oroa Karibiska havet och länderna däromkring. Gangsterkriget i Mexiko fortsätter. Fattigdomen i världen kommer att förbli på samma nivå. Ingen stor massvält med miljontals döda, men hundratals miljoner kommer att fortsätta att vara undernärda. Alltfler kineser blir allt rikare och Kinas inflytande i världen fortsätter att öka, men samtidigt ökar den inre oron i Kina på grund av att hundratals miljoner lever i stor fattigdom. Kina kommer inte att kunna minska utsläppen av koldioxid, tvärtom kommer de att fortsätta att öka.
Och slutligen vi i Finland kommer inte att drabbas av någon terroristattack.
Kort sagt: det nya året blir i stort sett likadant som det gamla.
Men som traditionen bjuder säger jag: GOTT NYTT ÅR.
Jag önskar (något försenat) alla mina otaliga läsare, män, kvinnor, barn och aliens en mysig, slö och slapp julhelg. Hoppas ni samlar krafter så ni orkar med år 2011 som komer att kräva mycket av er. Som bekant har regeringen dragit på oss en betydande statsskuld genom att ta upp lån. Det gäller att snabbt minska låntagandet och sedan börja betala tillbaka. Allt kommer att bli dyrare för att staten skall få in mer pengar. Så ni får jobba hårt och sedan se till att ni konsumerar duktigt av allt som blir dyrare. Sötsakerna blir t.ex. dyrare därför att skatten på dem höjs. Ni bör därför äta så mycket godis ni orkar så att staten får in mycket skattepengar och kan minska lånebördan. Men för er egen skull och för er plånboks skull bör ni minska godisätandet. Så vad gör man? Fosterlandet har nytta av godisätandet, men inte godisätaren själv. Själv begränsar jag mitt godisätandet till någon chokladbit då och då. Choklad är gott och dessutom är det den enda form av godis som av vetenskapen utpekats som nyttig. Ju mörkare choklad desto nyttigare.
VINTERN
I höstas spådde jag att vi får en normal vinter. Den vinter vi nu har kan knappast kallas normal. Den kom tidigare än normalt, den är kallare och snöigare än normalt. Men jag kan i alla fall skryta med att min gissning kom närmare sannigen är klimatexperternas långtidsprognoser. Experterna har, som man kan läsa i flera av mina klimatbloggar, redan en längre tid förutspått att vintrarna, p.g.a. den snabbt ökande mängden koldioxid i atmosfären, kommer att bli varmare och regnigare. I stället för snö kommer vi att få regn. Att vi redan andra året i följd får en ovanligt kall och snörik vinter stämmer dåligt med experternas modeller. Visserligen kan vädret ännu slå om och resten av denna vinter kan bli som vintern 2008 då det mest var bar mark och värmegrader under januari och februari. Min gissning är dock fortfarande att vintern som helhet blir ganska normal.
Här vill jag betona att vi skall vara tacksamma för att vi har väl fungerande kärnkraftverk och många stenkolskraftverk. När det är isande kallt ute är de vår enda räddning undan att frysa ihjäl. Den mycket omskrivna vindkraften och solenergin är fullständigt värdelös när kvicksilvret glider ner under -20 grader. Då behöver vi mycket ström, och framför allt pålitlig produktion av ström.
KOREA
I ett par bloggar i november hävdade jag att världen blivit fredligare. Under en tid ökade Nordkorea spänningen genom artilleribeskjutning av en sydkoreansk ö och genom aggressiva uttalanden. Jag förutspådde då att det inte blir något krig, att Nordkorea inte angriper sin sydliga granne. Det visade sig att jag fick rätt. Nordkorea stämde ner tonen och avfärdade de sydkoreansk-amerikanska militärövningarna som alltför obetydliga för att kräva en militär hämndaktion. Som jag konstaterad har Nordkoreas ledare en hel del att vinna på att få internationell uppmärksamhet, men ingenting att vinna på ett krig som sannolikt skulle leda till att den härskande eliten störtas.
VAD HÄNDER ÅR 2011?
Man brukar säga att det är omöjligt att spå, speciellt om framtiden. Men det stämmer inte. Jag är ganska säker på att följande spådomar slår in. Det kommer inte att utbryta några stora krig, allra minst med kärnvapen år 2011, men det kommer inte heller att utbryta en världsfred. I stället kommer det att fortsätta att vara oroligt i Afganistan och i Pakistan. Några tusen människor kommer att mista livet i strider och terrorattacker. Detsamma gäller t.ex. Somalien i Afrika. Det blir inget fredsfördrag mellan Israel och Palestina, men inte heller något större krig. Många länder kommer att drabbas av jordbävningar. Översvämningar blir det i Sydasien, stormar och orkaner kommer att oroa Karibiska havet och länderna däromkring. Gangsterkriget i Mexiko fortsätter. Fattigdomen i världen kommer att förbli på samma nivå. Ingen stor massvält med miljontals döda, men hundratals miljoner kommer att fortsätta att vara undernärda. Alltfler kineser blir allt rikare och Kinas inflytande i världen fortsätter att öka, men samtidigt ökar den inre oron i Kina på grund av att hundratals miljoner lever i stor fattigdom. Kina kommer inte att kunna minska utsläppen av koldioxid, tvärtom kommer de att fortsätta att öka.
Och slutligen vi i Finland kommer inte att drabbas av någon terroristattack.
Kort sagt: det nya året blir i stort sett likadant som det gamla.
Men som traditionen bjuder säger jag: GOTT NYTT ÅR.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)