Artikeln nedan sände jag till Vasabladet 19.9. Den togs in i tidningen 8.10.
I dag hörde jag i nyheterna att miljöminister Niinistö betonade samma sak som jag dvs att klimatförädringen under de senaste två åren degraderats till en tredje rangens fråga i medierna. Jarl Ahlbeck har i en artikel som ingått i både Åbo Underrättelser (28.9) och i Vasabladet någon dag senare betonat att växthuseffekten tycks vara lindrigare än många experter förutspått. De senaste mätningarna visar, enligt honom, att uppvärmningen under perioden 1988-2011 varit endast 0,15 grader. Definitivt ingenting att oroa sig över. Det verkar finnas goda skäl till att klimatet fått en mer undanskymd roll i nyheterna. Å andra sidan har avsmältningen av Nordpolens isar i sommar varit rekordstor. Arealen var som minst 4,2 miljoner kvadatkilometer. I Hufvudstadsbladet 10.10 finns ett uppslag på två sidor där det frågas "Är du beredd på klimatförändringen?". Tre ekopsykologer intervjuas. De oroar sig över att allmänheten inte tar hotet på allvar. Frågan är dock, som Ahlbecks artikel visar, om vi faktiskt borde ta klimatförändringen på allvar. Och i så fall är det tveksamt om vi alls kan göra något för att stoppa den.
Såväl miljöfilosofi som klimatförändringen behandlas i många av mina bloggar. Genom att läsa dem får man en god överblick av hela detta komplicerade komplex av frågor. Själv har jag jobbat med miljöfilosofi i drygt 20 år.
HAR KLIMATPOLITIKEN MISSLYCKATS?
”Jag har misslyckats,” sade Al Gore senaste vinter i det populära tvprogrammet Skavlan. Det som han avsåg var en radikal ändring i den globala politiken för att ”rädda” klimatet. Al Gore är den överlägset mest inflytelserika ”klimatprofeten”. Hans bok En obehaglig sanning (2006) och filmen med samma namn har de flesta åtminstone hört om. I en senare bok (2009) försöker han på nytt väcka världen till förändring. Men som han själv erkänner har han misslyckats. De åtgärder som hittills vidtagits har varit lokala och tveksamma. Någon effekt på klimatet har de inte haft. Utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka.
Al Gore är en karismatisk politiker med ett starkt budskap, men han är ingen forskare och det finns många fel och överdrifter i hans budskap. Amerikanen James Hansen är däremot en av världens mest kända klimatexperter. Han har fått föga uppmärksamhet i medierna men i stället har han haft direkt konatk med ledande politiker världen över och försökt övertyga dem om att det brinner i knutarna. Titeln på han senaste bok är talande, den lyder översatt till svenska: Sanningen om den kommande klimatkatastrofen och vår sista chans att rädda mänskligheten. (2009) Om vi inte reagerar kraftigt nu så blir konsekvenserna katastrofala enligt Hansen.
För två år sedan, i december 2009, samlades världens ledare i Köpenhamn för att slå fast en global klimatpolitik. Där samlades också mängder av experter och klimataktivister för att lobba och påverka. Mötet fick enorm uppmärksamhet i medierna och det debatterades häftigt för och emot växthuseffekten. Också hos oss gick debattens vågor höga. De s.k. klimatskeptikerna höll sig framme och menade att oron var överdriven. Som alla vet blev Köpenhamn-mötet ett totalt fiasko med avseende på konkreta åtgärder. Endast urvattnade, fromma önskningar kunde läsas i slutprotokollet.
Sedan dess har det globalt sett inte hänt särskilt mycket på klimatfronten. I själva verket tycks klimatförändringen ha degraderats till en tredje rangens fråga. I stället är det ekonomin som fyller medierna. Vikande börskurser, stater som hotar att gå i konkurs, USA:s enorma underskott, kineserna som globala spelare inom ekonomin, stigande arbetslöshet, sämre socialskydd, växande fattigdom hör till de frågor som i dag bekymrar både beslutsfattare och allmänhet. Botemedlet heter, enligt ekonomerna, fortsatt ekonomisk tillväxt. Den skall skapas genom bättre konkurrenskraft, ny avancerad teknologi, nedskärningar i sociala förmåner.
Ur klimatsynvinkel är minskad konsumtion och produktion i själva verket något positivt. Det innebär att tusentals fabriker stänger eller drar ner på produktionen, att färre åker bil, att de enorma turistskarorna krymper, kort sagt att utsläppen av växthusgaser minskar. Om och när tillväxten kommer igång igen innebär det förstås motsatsen.
Är då framtiden för klimatet totalt mörk? Knappast. Det bedrivs energisk forskning inom många sektorer. Al Gore, Hansen och många andra ”profeter” förkunnade, som profeter har för vana, ”gören bättring ty undergången är nära”. Bättringen skulle bestå i en radikal ändring av vårt sätt att leva. Det är något som mycket få är villiga till, speciellt som det finns flera miljarder fattiga som drömmer om att få delta i konsumtionsfesten. En radikal ändring i livsstilen är en politisk omöjlighet. Forskningen går därför ut på att motverka klimatförändringen utan att levnadsstandarden och tillväxten påverkas i någon högre grad. Ett sätt är att tvätta bort koldioxiden ur rökgaserna. Flera projekt som testar olika tekniker pågår. För 30 år sedan var svavlet i rökgaserna ett stort miljöproblem. Teknologerna lyckades dock rätt snabbt utveckal metoder för att tvätta bort svavlet. Utsiktern att göra detsamma med koldioxiden verkar lovande. En annan åtgärd som troligen kommer att få betydelse är att minska mängden sotpartiklar i atmosfären. Den koldioxid som produceras blir kvar i många decennier, men sotpartiklarna kan minskas snabbt genom effektivare filter. Forskarna är oeniga om hur stor effekt sotpartiklarn har, men alla tycks vara ense om att deras effekt är betydande. De flesta känner till att det satsas stort på alernativ energi, speciellt på sol- och vindenergi. Sådana satsningar kan dessutom bidra till den ekonomiska tillväxten. Det finns många andra idéer som kan prövas i framtiden.
Mer problematisk är bioenergin och biobränslena. Är det verkligen moraliskt rätt att använda enorma arealer för att odla grödor som omvandlas till bränsle för bilar när en miljard människor är undernärda?
Det grundläggande problemet är förstås att 7 000 miljoner människor är på tok för många för en ekologiskt hållbar utveckling. Men det problemet vill ingen ekonom eller politiker ta i med tång ens.
måndag 10 oktober 2011
onsdag 21 september 2011
DEN FÖRSTA MÄNNISKAN PÅ PLANETEN MARS?
NÄR LANDSTIGER DEN FÖRSTA MÄNNISKAN PÅ PLANETEN MARS?
På tvkanalen Teema har astronomen Esko Valtaoja i fem program diskuterat kring människan och universum med ett par gäster. om liv i universum och människans framtid i rymden. Tisdagen 20.9 var gästerna astronomen Tuija Pulkkinen och konstnären Antti Tanttu. Då tog Valtaoja bl.a. upp den gamla frågan om när människan första gången kommer att landa på vår näst närmaste planetgranne, dvs den röda planeten Mars.
Som bekant landsteg de första människorna på månen i juli 1969. Landstigningen visades i tv mitt i natten. Jag var då 25 år och mycket intresserad av astronomi. Den natten satt jag ensam och stirrade på de suddiga svartvita bilderna på mina morföräldrars tv på Strandgatan i Vasa. Landningen var ett spännande äventyr som följdes över stora delar av världen. För en kort stund kunde mänskligheten känna ett slags gemenskap.
På den tiden trodde man allmänt att människan kommit till månen för att stanna. Man föreställde sig permanenta forskningsstationer. Följande steg skulle sedan bli en färd till Mars. De mest optimistiska trodde att den skulle ske innan seklet var slut.
År 1972 genomfördes den sista bemannade flygningen till månen. Det är nästan 40 år sedan! Under dessa 40 år har oerhört mycket hänt inom politik, vetenskap och teknologi, men inte en enda människa har varit längre ut i rymden än till den internationella rymdstationen, dvs några hundra kilometer upp. De bemannade rymdflygningarna tog slut för nästan 40 år sedan! Varför? Valtaoja och hans gäster pratade inte alls om denna centrala fråga.
USA finansierade och genomförde dessa flygningar utan stöd utifrån. Vid denna tid var USA världens i särklass rikaste och mäktigaste stat. Sedan dess har det gått utför med jänkarna, medan andra jättestater som Kina, Indien och Brasilien blivit allt rikare och mäktigare. Apolloflygningarna blev en dyr historia för de amerikanska skattebetalarna. Det har talats om 20 miljarder dollar. Månlandningarna väckte ett enormt intresse, eller snarare fanns intresset redan tidigare och gjorde det möjligt för politikerna att satsa de nödiga medlen. Att hela världen upplevde att det faktiskt pågick en kapplöpning till månen mellan USA och den andra supermakten, Sovjet, gjorde politikerna och allmänheten villiga att betala. Man skall inte heller glömma den laddade ideologiska kampen på den tiden. Det s.k. kalla kriget mellan kommunism och kapitalism pågick för fullt. Att komma först till månen sågs som ett bevis för den segrande partens ideologiska överlägsenhet.
I ett berömt tal inför kongressen 25.5 1961 lovade president Kennedy att USA kommer att landsätta människor på månen innan decenniet är slut. Talet väckte stor entusiasm, inte minst för att Sovjet då hade ledningen inom rymdteknologin. Kongressen var genast villig att nästan fördubbla NASAs anslag. Följande år skedde ännu en ny fördubbling av anslagen. Inga starka protester hördes. Antalet anställda vid NASA fördubblades till ca 30 000.
(Om kapplöpningen till månen kan man t.ex. läsa i Scientific American, juni 1994.)
Men vad gör man när man kommit i mål efter ett superspännande lopp? Man lugnar ner sig och ägnar sig åt annat. Exakt detta hände i början av 1970-talet. Allmänhetens intresse svalnade snabbt och det innebar att politikerna började skära i kostnaderna för rymdforskning. Allt flera klagade över att enorma summor kastades i sjön, eller i rymden, fast det fanns massor av angelägna projekt som blev utan pengar. Sedan dess har NASAs budget gång på gång skurits ner. I dag får organisationen en bråkdel av vad man fick i slutet av 1960-talet. USAs stasskuld är i dag astronomisk. Obamas regering skär ner överallt. Självklart drabbas också forskningen, inklusive rymdforskningen. Det finns inga pengar för en bemannad färd till Mars, och det finns inte heller några som helst utsikter att politikerna i USA skulle vara villiga att radikalt öka anslagen inom överskådlig framtid.
USA har säkert de teknologiska kunskaperna, en stor mängd kompetenta vetenskapare, villiga astronauter, men det viktigaste saknas: allmänhetens intresse och därmed pengarna.
Valtaoja och Pulkkinen menade att den första bemannade landningen på Mars kommer att ske inom ca 30 år. Några skäl för en så vilt optimistisk bedömning gav de inte. De diskuterade inte alls vad resan skulle kosta och vem som skulle vara villig att betalan de 100 miljarder dollar eller mer som äventyret skulle kosta. De glömde också helt bort frågan varför. Varför i all världen skulle någon stat vilja satsa enorma summor på en riskfylld tur-och-returresa till denna extremt ogästvänliga planet? Vad skulle man uppnå som skulle vara värt pengarna. Det är lätt att förstå att astronomer som mer eller mindre lever i de högre sfärerna drömmer om resor i rymden. De skulle dra den största nyttan utan att behöva betala för dem. Men vad har vanliga skattebetalare att vinna? Svaret är ingenting!
Mars är inte längre någon okänd värld, tvärtom. I många avssenden vet forskarna mer om Mars än om jorden som är mycket svårare att utforska p.g.a. väldiga hav, en mycket komplicerad atmosfär, enorm växtlighet, otaliga levande organismer. Mars är i stort sett en iskall öken som då och då skyms av väldiga stoftstormar. Där finns inga växter, djur, hav etc. Möjligen kan där finnas någon primitiv livsform eller fossil av någon sådan, men också det är osannolikt.
För en bråkdel av priset på en bemannad landning kan man sända robotar som kör omkring och analyserar stoftet, filmar omgivningen och ger oss det mesta av den info vi vill ha. Flera sådana robotar har redan utforskat delar av planeten.
Mars kommer säkert att få många besökare under de kommande 30 åren, men inte i form av människor utan som alltmer sofistikerade robotar. Dessa behöver inte mat, vatten, syre och skydd mot den kosmiska strålningen. De drabbas inte av psykiska problem och de jobbar dag och natt. En robot kan i bästa fall fungera i flera år och ge kontinuerlig info om omgivningen.
Men framför allt är den billig jämfört med att sända människor.
USA kommer säkert inte att sända någon expedition till Mars inom 30 år, men hur är det med andra länder? Kina har i dag de största valutareserverna i världen. Valtaoja gissade att kineserna blir de första att landstiga på Mars röda, torra ökenstoft. Många tror i dag att Kinas regering har för avsikt att snart sända ett bemannat skepp till månen för att bli den andra nationen som når detta mål. Kina har säkert råd. Däremot har landet tills vidare ganska liten erfarenhet av rymdfärder. Men säkert kan landet utveckla den nödvändiga teknologin för en månlandning. Det skulle inte förvåna mig om det sker inom de närmaste tio åren.
Men en resa till månen är småpotatis jämfört med en färd till Mars som är hundra gånger längre bort när den kommer som allra närmast. Landet har inte den teknologiska och vetenskapliga kompetens, för att inte tala om erfarenhet, som behövs. Under Apollo-projektet använde sig NASA av ca 200 000 underleverantörer. USA hade ju från tidigare en mycket omfattande flygindustri, missilindustri, militärindustri, expertis inom elektronik- och datasbranschen. Sådant tar lång tid att bygga upp. Till detta kommer att Kina är ett land med enorma interna problem. Miljöproblemen kräver mycket pengar och teknologiska resurser. Största delen av befolkningen är mycket fattig och blir alltmer missnöjd när en del lever i överflöd och lyx. Jag är rädd att Kina inte kommer att vara ett stabilt och fredligt land under de kommande trettio åren.
Finns det då ingen som kan tänkas finansiera och genomföra en resa till Mars under de kommande 30 åren? Svaret är kort och gott nej.
Betyder det att människor aldrig kommer att vandra på den sterila, röda sanden? Naturligtvis inte. Min egen gissning är att människor kommer att besöka Mars inom detta sekel. Men det kommer då att ske som ett internationellt projekt i vilket en mängd stater deltar. Då blir kostnaderna för en enskild stat rimliga samtidigt som projektet skapar en vi-känsla, en insikt om att vi alla hör ihop på denna planet.
Som modell kan man ta CERN, den europeiska unionen för kärnforskning. Alla stater inom EU har bidragit till den väldiga LHC- anläggningen utanför Geneve. Den lär hittills ha slukat ca 7 000 miljoner euro. Småpotatis jämfört med vad en resa till Mars skulle sätta sprätt på, men ett utmärkt exempel på hur stora projekt måste fenomföras i framtiden.
På tvkanalen Teema har astronomen Esko Valtaoja i fem program diskuterat kring människan och universum med ett par gäster. om liv i universum och människans framtid i rymden. Tisdagen 20.9 var gästerna astronomen Tuija Pulkkinen och konstnären Antti Tanttu. Då tog Valtaoja bl.a. upp den gamla frågan om när människan första gången kommer att landa på vår näst närmaste planetgranne, dvs den röda planeten Mars.
Som bekant landsteg de första människorna på månen i juli 1969. Landstigningen visades i tv mitt i natten. Jag var då 25 år och mycket intresserad av astronomi. Den natten satt jag ensam och stirrade på de suddiga svartvita bilderna på mina morföräldrars tv på Strandgatan i Vasa. Landningen var ett spännande äventyr som följdes över stora delar av världen. För en kort stund kunde mänskligheten känna ett slags gemenskap.
På den tiden trodde man allmänt att människan kommit till månen för att stanna. Man föreställde sig permanenta forskningsstationer. Följande steg skulle sedan bli en färd till Mars. De mest optimistiska trodde att den skulle ske innan seklet var slut.
År 1972 genomfördes den sista bemannade flygningen till månen. Det är nästan 40 år sedan! Under dessa 40 år har oerhört mycket hänt inom politik, vetenskap och teknologi, men inte en enda människa har varit längre ut i rymden än till den internationella rymdstationen, dvs några hundra kilometer upp. De bemannade rymdflygningarna tog slut för nästan 40 år sedan! Varför? Valtaoja och hans gäster pratade inte alls om denna centrala fråga.
USA finansierade och genomförde dessa flygningar utan stöd utifrån. Vid denna tid var USA världens i särklass rikaste och mäktigaste stat. Sedan dess har det gått utför med jänkarna, medan andra jättestater som Kina, Indien och Brasilien blivit allt rikare och mäktigare. Apolloflygningarna blev en dyr historia för de amerikanska skattebetalarna. Det har talats om 20 miljarder dollar. Månlandningarna väckte ett enormt intresse, eller snarare fanns intresset redan tidigare och gjorde det möjligt för politikerna att satsa de nödiga medlen. Att hela världen upplevde att det faktiskt pågick en kapplöpning till månen mellan USA och den andra supermakten, Sovjet, gjorde politikerna och allmänheten villiga att betala. Man skall inte heller glömma den laddade ideologiska kampen på den tiden. Det s.k. kalla kriget mellan kommunism och kapitalism pågick för fullt. Att komma först till månen sågs som ett bevis för den segrande partens ideologiska överlägsenhet.
I ett berömt tal inför kongressen 25.5 1961 lovade president Kennedy att USA kommer att landsätta människor på månen innan decenniet är slut. Talet väckte stor entusiasm, inte minst för att Sovjet då hade ledningen inom rymdteknologin. Kongressen var genast villig att nästan fördubbla NASAs anslag. Följande år skedde ännu en ny fördubbling av anslagen. Inga starka protester hördes. Antalet anställda vid NASA fördubblades till ca 30 000.
(Om kapplöpningen till månen kan man t.ex. läsa i Scientific American, juni 1994.)
Men vad gör man när man kommit i mål efter ett superspännande lopp? Man lugnar ner sig och ägnar sig åt annat. Exakt detta hände i början av 1970-talet. Allmänhetens intresse svalnade snabbt och det innebar att politikerna började skära i kostnaderna för rymdforskning. Allt flera klagade över att enorma summor kastades i sjön, eller i rymden, fast det fanns massor av angelägna projekt som blev utan pengar. Sedan dess har NASAs budget gång på gång skurits ner. I dag får organisationen en bråkdel av vad man fick i slutet av 1960-talet. USAs stasskuld är i dag astronomisk. Obamas regering skär ner överallt. Självklart drabbas också forskningen, inklusive rymdforskningen. Det finns inga pengar för en bemannad färd till Mars, och det finns inte heller några som helst utsikter att politikerna i USA skulle vara villiga att radikalt öka anslagen inom överskådlig framtid.
USA har säkert de teknologiska kunskaperna, en stor mängd kompetenta vetenskapare, villiga astronauter, men det viktigaste saknas: allmänhetens intresse och därmed pengarna.
Valtaoja och Pulkkinen menade att den första bemannade landningen på Mars kommer att ske inom ca 30 år. Några skäl för en så vilt optimistisk bedömning gav de inte. De diskuterade inte alls vad resan skulle kosta och vem som skulle vara villig att betalan de 100 miljarder dollar eller mer som äventyret skulle kosta. De glömde också helt bort frågan varför. Varför i all världen skulle någon stat vilja satsa enorma summor på en riskfylld tur-och-returresa till denna extremt ogästvänliga planet? Vad skulle man uppnå som skulle vara värt pengarna. Det är lätt att förstå att astronomer som mer eller mindre lever i de högre sfärerna drömmer om resor i rymden. De skulle dra den största nyttan utan att behöva betala för dem. Men vad har vanliga skattebetalare att vinna? Svaret är ingenting!
Mars är inte längre någon okänd värld, tvärtom. I många avssenden vet forskarna mer om Mars än om jorden som är mycket svårare att utforska p.g.a. väldiga hav, en mycket komplicerad atmosfär, enorm växtlighet, otaliga levande organismer. Mars är i stort sett en iskall öken som då och då skyms av väldiga stoftstormar. Där finns inga växter, djur, hav etc. Möjligen kan där finnas någon primitiv livsform eller fossil av någon sådan, men också det är osannolikt.
För en bråkdel av priset på en bemannad landning kan man sända robotar som kör omkring och analyserar stoftet, filmar omgivningen och ger oss det mesta av den info vi vill ha. Flera sådana robotar har redan utforskat delar av planeten.
Mars kommer säkert att få många besökare under de kommande 30 åren, men inte i form av människor utan som alltmer sofistikerade robotar. Dessa behöver inte mat, vatten, syre och skydd mot den kosmiska strålningen. De drabbas inte av psykiska problem och de jobbar dag och natt. En robot kan i bästa fall fungera i flera år och ge kontinuerlig info om omgivningen.
Men framför allt är den billig jämfört med att sända människor.
USA kommer säkert inte att sända någon expedition till Mars inom 30 år, men hur är det med andra länder? Kina har i dag de största valutareserverna i världen. Valtaoja gissade att kineserna blir de första att landstiga på Mars röda, torra ökenstoft. Många tror i dag att Kinas regering har för avsikt att snart sända ett bemannat skepp till månen för att bli den andra nationen som når detta mål. Kina har säkert råd. Däremot har landet tills vidare ganska liten erfarenhet av rymdfärder. Men säkert kan landet utveckla den nödvändiga teknologin för en månlandning. Det skulle inte förvåna mig om det sker inom de närmaste tio åren.
Men en resa till månen är småpotatis jämfört med en färd till Mars som är hundra gånger längre bort när den kommer som allra närmast. Landet har inte den teknologiska och vetenskapliga kompetens, för att inte tala om erfarenhet, som behövs. Under Apollo-projektet använde sig NASA av ca 200 000 underleverantörer. USA hade ju från tidigare en mycket omfattande flygindustri, missilindustri, militärindustri, expertis inom elektronik- och datasbranschen. Sådant tar lång tid att bygga upp. Till detta kommer att Kina är ett land med enorma interna problem. Miljöproblemen kräver mycket pengar och teknologiska resurser. Största delen av befolkningen är mycket fattig och blir alltmer missnöjd när en del lever i överflöd och lyx. Jag är rädd att Kina inte kommer att vara ett stabilt och fredligt land under de kommande trettio åren.
Finns det då ingen som kan tänkas finansiera och genomföra en resa till Mars under de kommande 30 åren? Svaret är kort och gott nej.
Betyder det att människor aldrig kommer att vandra på den sterila, röda sanden? Naturligtvis inte. Min egen gissning är att människor kommer att besöka Mars inom detta sekel. Men det kommer då att ske som ett internationellt projekt i vilket en mängd stater deltar. Då blir kostnaderna för en enskild stat rimliga samtidigt som projektet skapar en vi-känsla, en insikt om att vi alla hör ihop på denna planet.
Som modell kan man ta CERN, den europeiska unionen för kärnforskning. Alla stater inom EU har bidragit till den väldiga LHC- anläggningen utanför Geneve. Den lär hittills ha slukat ca 7 000 miljoner euro. Småpotatis jämfört med vad en resa till Mars skulle sätta sprätt på, men ett utmärkt exempel på hur stora projekt måste fenomföras i framtiden.
tisdag 20 september 2011
TÄNK OM JUSSI HALLA-AHO HAR RÄTT!
Riksdagsman Jussi Halla-aho har orsakat inte bara en storm, utan en orkan, i ett vattenglas genom en handfull ”olämpliga” uttryck på sin blogg. Han har, kort sagt, rekommenderat att en militärjunta tar makten i Grekland för att få ordning på folket som inte vill böja sig för alla nedskärningar. Sådant får man kanske tänka, men absolut inte säga högt i dagens Finland. Hur många som är av samma åsikt får vi aldrig veta. Jag gissar att de är många.
Det skall genast sägas att jag inte läser Halla-ahos bloggar, eller överhuvud sannfinländarnas bloggar. Det som skrivs på bloggar tycks till 99% vara skräpprat. Jag har verkligen viktigare och intressantare saker att göra, som t.ex. att jobba i trädgården eller skriva egna, djupsinniga, analytiska bloggar. Det som jag vet om den famösa bloggen har jag läst i tidningarna, främst i Hufvudstadsbladet.
Halla-aho har fått enormt mycket gratisreklam. Som bekant är det ingen skillnad vad medierna skriver bara de skriver. Ju mer du blir omskriven och debatterad i desto högre grad existerar du i dagens masskultur. Kanske var det t.o.m. hans avsikt att reta gallfeber på redaktörerna och de professionella tyckarna? Bland sina anhängare framstår han säkert som något av en martyr.
Det vore intressant att veta vem som satte i gång hela rabaldret, och varför. Det klokaste hade varit att helt ignorera bloggen. Uppenbarligen var den inte värd att uppmärksammas. Men nu har det skett, men som man kan vänta på fel sätt. Det är svårt att veta om kritikerna faktiskt är upprörda eller om de helt enkelt inte har något viktigt att säga. Det händer ju faktiskt inte något viktigt just nu? Visserligen har vi en växande ungdomsarbetslöshet, vikande konjunkturer, stigande skatter, nedskärningar överallt, ökande alkoholbruk, ständiga problem med den nya tekniken, en känsla av likgiltighet som breder ut sig, pedofiler, massmördare, terrorister osv osv. Men allt det är småpotatis mot att en politiker tar ordet militärjunta i sin mun, eller i sin blogg.
Kritikerna bryr sig inte alls om att försöka förstå vad det var Halla-aho ville ha sagt. Han har senare krupit till korset, strött aska i håret etc och bortförklarat det hela som ett skämt. Men politiska skämt brukar ha en udd. Ingen tycks dock bry sig om att fundera över vad udden kan vara.
Ingen vågar ens tänka tanken att Halla-aho kanske har rätt. Då menar jag inte bokstavligen utan i princip. Grekland styrdes av en militärjunta under 1970-talet. Troligen är det därför han ville provocera med den idéen. Det är möjligt att Halla-aho är naiv, kanske t.o.m. politiskt dum, men jag misstänker att han menade att landet behöver en stark och beslutsam ledning om det skall klara sig ur skuldkrisen. Och det kan stämma! Man bör komma ihåg att grekerna under 1900-talet hade många svaga regeringar och tidvis sargades av rena inbördeskrig. Grekland hade ett av de starkaste och mest aggressiva kommunistpartierna i Europa. Vänstern är fortfarande stark och beredd att dra ut på gatorna för att understryka sina krav.
I Finland är folk lydiga. Här kan regeringen höja skatter, skära ner, dra in all slags service osv osv utan att någon går ut på gatorna och börjar tända eld på bilar eller slå in skyltfönster. Vi är ivriga att lyda alla påbud från EU. Grekerna är av mycket hårdare virke. De är inte villiga att lyda EU eller sin egen regering om deras levnadsstandard sänks till miniminivå samtidigt som de måste arbeta hårdare.
I det populära radioprogrammet Eftersnack sällade sig Londen och Björkqvist till drevet mot Halla-aho fredagen 16.9. Men filosofen Joel Backström, som är något av en dissident och kritiker av kapitalismen, gav Halla-aho delvis rätt. Självklart hade han ingen sympati för en militärjunta, men han påpekade något som tydligen undgått de flesta som stirrat sig blinda på valet av ord. Han menade att EU de facto fungerar som ett slags diktator i förhållande till grekerna. EUs ledare dikterar ju villkor. Ni måste spara, spara, privatisera, sälja bort statsegendom, skärpa beskattningen, öka kontrollen, sparka tjänstemän, minska på de sociala förmånerna – annars får ni inte mera lån. Vad är detta annat än diktat och ultimatum? Det grekiska folket har ingen talan. Det är bara att lyda.
Men som Janette Björkqvist påpekade använder sig EU inte av pansarvagnar. Inte heller skjuter man folk, sätter dem i fängelse, torterar dem eller driver dem i landsflykt. Det är så att säga frågan om en mjuk EU-diktatur. Såtillvida hade Backström rätt.
Men vad annat kan EU göra? Problemet ligger i den grekiska samhällsstrukturen, i folkets värderingar, i politikernas maktlöshet. Ytterst är det frågan om okunnighet om politiska realiteter. Det finns ingen gratis lunch!
Bakom Halla-ahos misslyckade ”skämt” ligger ett fundamentalt problem, ett mycket djupt problem, ett problem som har att göra med demokratins legitimitet. Ett problem som ingen kritiker tycks inse, eller i varje fall inte vill ta i med tång ens. Hur förändrar man värderingarna i ett samhälle? Om det är en folksport att undvika att betala skatt, hur får man då folk att faktiskt göra det? Om det är sed att ta mutor, hur får man folk att sluta med det? Om man jobbar korta dagar och tycker om att sitta vid ett glas vin och prata etc, hur får man folk att jobba hårdare?
Det bästa hade varit att ignorera Halla-aho från början, men när nu katten är på bordet borde man utförligt ha förklarat varför en militärjunta är en dödfödd idé. Det finns nämligen mycket starka skäl att tro att en sådan skulle göra situationen ännu värre. I värsta fall skulle den leda till ännu ett inbördeskrig i landet. I varje fall skulle den leda till våldsamma sammandrabbningar mellan militär och stora folkmassor. Ännu värre är att generalerna är dåliga ekonomer, företagare och politiker. Massor av företagare skulle fly ur landet, turistströmmen skulle minska, kanske helt sluta. Och folk skulle på alla sätt sabotera juntans påbud. EU skulle förklara landet i blockad. Diktaturer brukar misslyckas katastrofalt med ekonomiska frågor. Sovjet är det mest extrema exemplet. Det kommunist-kapitalistiska Kina duger inte som förebild av skäl som jag inte behöver gå in på här.
Det grundläggande problemet i Grekland (och många andra länder) är att staten (politikerna) har infört en mängd reformer som betalats med lån. Sådant går inte i längden. Förr eller senare kommer väggen emot. Pengarna tar slut. Och vad gör man då? Lånar ännu mer till högre ränta. Men när ingen mer är dum nog att låna ut pengar? Detta är den stora och grundläggande fråga som redaktörer, kolumnister, politiker och tyckare i största allmänhet borde fördjupa sig i. Det är onekligen enklare att ansluta sig till drevet mot Halla-aho. Om han slutar uttrycka sig provokativt så är allt frid och fröjd.
O sankta simplicitas!
(Finska staten skall i år låna 7 000 miljoner euro för att klara alla sina utgifter).
Det skall genast sägas att jag inte läser Halla-ahos bloggar, eller överhuvud sannfinländarnas bloggar. Det som skrivs på bloggar tycks till 99% vara skräpprat. Jag har verkligen viktigare och intressantare saker att göra, som t.ex. att jobba i trädgården eller skriva egna, djupsinniga, analytiska bloggar. Det som jag vet om den famösa bloggen har jag läst i tidningarna, främst i Hufvudstadsbladet.
Halla-aho har fått enormt mycket gratisreklam. Som bekant är det ingen skillnad vad medierna skriver bara de skriver. Ju mer du blir omskriven och debatterad i desto högre grad existerar du i dagens masskultur. Kanske var det t.o.m. hans avsikt att reta gallfeber på redaktörerna och de professionella tyckarna? Bland sina anhängare framstår han säkert som något av en martyr.
Det vore intressant att veta vem som satte i gång hela rabaldret, och varför. Det klokaste hade varit att helt ignorera bloggen. Uppenbarligen var den inte värd att uppmärksammas. Men nu har det skett, men som man kan vänta på fel sätt. Det är svårt att veta om kritikerna faktiskt är upprörda eller om de helt enkelt inte har något viktigt att säga. Det händer ju faktiskt inte något viktigt just nu? Visserligen har vi en växande ungdomsarbetslöshet, vikande konjunkturer, stigande skatter, nedskärningar överallt, ökande alkoholbruk, ständiga problem med den nya tekniken, en känsla av likgiltighet som breder ut sig, pedofiler, massmördare, terrorister osv osv. Men allt det är småpotatis mot att en politiker tar ordet militärjunta i sin mun, eller i sin blogg.
Kritikerna bryr sig inte alls om att försöka förstå vad det var Halla-aho ville ha sagt. Han har senare krupit till korset, strött aska i håret etc och bortförklarat det hela som ett skämt. Men politiska skämt brukar ha en udd. Ingen tycks dock bry sig om att fundera över vad udden kan vara.
Ingen vågar ens tänka tanken att Halla-aho kanske har rätt. Då menar jag inte bokstavligen utan i princip. Grekland styrdes av en militärjunta under 1970-talet. Troligen är det därför han ville provocera med den idéen. Det är möjligt att Halla-aho är naiv, kanske t.o.m. politiskt dum, men jag misstänker att han menade att landet behöver en stark och beslutsam ledning om det skall klara sig ur skuldkrisen. Och det kan stämma! Man bör komma ihåg att grekerna under 1900-talet hade många svaga regeringar och tidvis sargades av rena inbördeskrig. Grekland hade ett av de starkaste och mest aggressiva kommunistpartierna i Europa. Vänstern är fortfarande stark och beredd att dra ut på gatorna för att understryka sina krav.
I Finland är folk lydiga. Här kan regeringen höja skatter, skära ner, dra in all slags service osv osv utan att någon går ut på gatorna och börjar tända eld på bilar eller slå in skyltfönster. Vi är ivriga att lyda alla påbud från EU. Grekerna är av mycket hårdare virke. De är inte villiga att lyda EU eller sin egen regering om deras levnadsstandard sänks till miniminivå samtidigt som de måste arbeta hårdare.
I det populära radioprogrammet Eftersnack sällade sig Londen och Björkqvist till drevet mot Halla-aho fredagen 16.9. Men filosofen Joel Backström, som är något av en dissident och kritiker av kapitalismen, gav Halla-aho delvis rätt. Självklart hade han ingen sympati för en militärjunta, men han påpekade något som tydligen undgått de flesta som stirrat sig blinda på valet av ord. Han menade att EU de facto fungerar som ett slags diktator i förhållande till grekerna. EUs ledare dikterar ju villkor. Ni måste spara, spara, privatisera, sälja bort statsegendom, skärpa beskattningen, öka kontrollen, sparka tjänstemän, minska på de sociala förmånerna – annars får ni inte mera lån. Vad är detta annat än diktat och ultimatum? Det grekiska folket har ingen talan. Det är bara att lyda.
Men som Janette Björkqvist påpekade använder sig EU inte av pansarvagnar. Inte heller skjuter man folk, sätter dem i fängelse, torterar dem eller driver dem i landsflykt. Det är så att säga frågan om en mjuk EU-diktatur. Såtillvida hade Backström rätt.
Men vad annat kan EU göra? Problemet ligger i den grekiska samhällsstrukturen, i folkets värderingar, i politikernas maktlöshet. Ytterst är det frågan om okunnighet om politiska realiteter. Det finns ingen gratis lunch!
Bakom Halla-ahos misslyckade ”skämt” ligger ett fundamentalt problem, ett mycket djupt problem, ett problem som har att göra med demokratins legitimitet. Ett problem som ingen kritiker tycks inse, eller i varje fall inte vill ta i med tång ens. Hur förändrar man värderingarna i ett samhälle? Om det är en folksport att undvika att betala skatt, hur får man då folk att faktiskt göra det? Om det är sed att ta mutor, hur får man folk att sluta med det? Om man jobbar korta dagar och tycker om att sitta vid ett glas vin och prata etc, hur får man folk att jobba hårdare?
Det bästa hade varit att ignorera Halla-aho från början, men när nu katten är på bordet borde man utförligt ha förklarat varför en militärjunta är en dödfödd idé. Det finns nämligen mycket starka skäl att tro att en sådan skulle göra situationen ännu värre. I värsta fall skulle den leda till ännu ett inbördeskrig i landet. I varje fall skulle den leda till våldsamma sammandrabbningar mellan militär och stora folkmassor. Ännu värre är att generalerna är dåliga ekonomer, företagare och politiker. Massor av företagare skulle fly ur landet, turistströmmen skulle minska, kanske helt sluta. Och folk skulle på alla sätt sabotera juntans påbud. EU skulle förklara landet i blockad. Diktaturer brukar misslyckas katastrofalt med ekonomiska frågor. Sovjet är det mest extrema exemplet. Det kommunist-kapitalistiska Kina duger inte som förebild av skäl som jag inte behöver gå in på här.
Det grundläggande problemet i Grekland (och många andra länder) är att staten (politikerna) har infört en mängd reformer som betalats med lån. Sådant går inte i längden. Förr eller senare kommer väggen emot. Pengarna tar slut. Och vad gör man då? Lånar ännu mer till högre ränta. Men när ingen mer är dum nog att låna ut pengar? Detta är den stora och grundläggande fråga som redaktörer, kolumnister, politiker och tyckare i största allmänhet borde fördjupa sig i. Det är onekligen enklare att ansluta sig till drevet mot Halla-aho. Om han slutar uttrycka sig provokativt så är allt frid och fröjd.
O sankta simplicitas!
(Finska staten skall i år låna 7 000 miljoner euro för att klara alla sina utgifter).
söndag 11 september 2011
TEKNORELIGIONEN ÄR DEN SENASTE IDEOLOGIN
Denna artikel ingick i Hufvudstadsbladet 7.9 2011. Rubriken ovan är satt av redaktören på Hbl. Artikeln är en mycket kort beskrivning av min kritik av de ideologier som dominerat främst den västerländska kulturen under min livstid. Den enda ideologi som jag reservationslöst kan omfatta är, som framgår, demokratin.
IDEALISM KONTRA VERKLIGHET
Under de senaste drygt etthundra åren har vi européer fått uppleva en rad mer eller mindre katastrofala ideologier. Det har visat sig att det som fungerar perfekt i idealisternas hjärnor inte går att anpassa till en motsträvig och komplicerad verklighet.
Under början av 1900-talet dominerade nationalistiska och rasistiska ideologier. Man skulle vara beredd att offra allt, t.o.m. sitt liv, för sitt folk, sin nation och sin religion. Njutningslystnad, lättja och egoism var dödssynder. Dessa tankar innebar det absoluta bottennappet i ideologiernas dunkla djup. Den yttersta konsekvensen blev två världskrig, som i propagandan utmålades som krig mellan raser.
Under mitten av 1900-talet växte kommunismen fram som det stora idealet, speciellt bland ungdomen. I ideologernas platonska drömvärld rådde jämlikhet och solidaritet. All privat egendom, all privat företagsamhet var avskaffad och därmed också egoismen. Staten tog hand om medborgarna, garanterade skolgång, hälsovård, arbetsplats och slutligen åldringsvård. Aldrig har väl så högstämda ideal förverkligats så illa.
Den gröna rörelsen uppstod som en motreaktion mot tillväxthysterin och den hänsynslösa exploateringen av naturen på 1960- och 1970-talet. Vi fick veta att litet är vackert, att vi skulle leva anspråkslöst och använda lokala produkter, vi skulle cykla och åka kollektivt. spara energi. Natur och djur skulle skyddas. Kärnkraften skulle bort. Verkligheten blev en annan. Idealen anpassades snart till kapitalismen. Vi fick en ny form av exploatering av naturen genom tusentals vindkraftverk, genom att skogen skulle ge energi i stället för uranet, genom odling av energigrödor och grödor för framställning av biobränsle. Samtidigt avfolkades landsbygden i allt snabbare takt.
Genom kommunismens sammanbrott framstod kapitalismen mot slutet av 1900-talet som den nya frälsningsläran. Det var inte längre tal om solidaritet och jämlikhet. I stället skulle alla sociala funktioner hälsovård, skolor, åldringsvård, kommunikationer privatiseras. Girighet och njutningslystnad var nu rumsrena ideal. Because you are worth it! Vi skulle jobba mera, hårdare, effektivare för att klara oss i den alltmer tuffa globala konkurransen. Konsekvenserna blev utslagning, utbrändhet, depressioner, ökande bruk av alkohol och andra droger, ökande benägenhet för meningslöst våld, olika slag av verklighetsfrämmande extremism. Och kapitalismens eviga gissel – ständiga konjunktursvängningar. Den ena ekonomiska krisen avlöser den andra.
Den senaste ideologin är teknoreligionen. Alla problem som kapitalismen skapar skall lösas med ny och ännu mer avancerad teknologi. Tänkande maskiner skall skapa ny efterfrågan och ny tillväxt. En hushållsrobot i varje familj. Varje hus skall bli en självreglerande maskin. Genom övervakningskameror skall brottsligheten stävjas. Alkolås i varje bil skall stoppa rattfylleriet. Kirurgiska robotar skall göra sjukvården snabbare och billigare. Varje medborgare skall var uppkopplad på nätet dag och natt och sköta allting, utom möjligen sitt sexliv, vi datorer. Personliga kontakter blir gammalmodiga när allt umgänge sköts via sociala medier. En skön ny värld? Snarare en mardröm!
Det finns dock en ideologi som är perfekt anpassad till verkligheten och till människans motsägelsefulla natur, nämligen demokratin. Under de senaste hundra åren har det ibland sett mörkt ut för folkväldet, men i själva verket har demokratin spridit sig, visserligen långsamt, över allt större delar av världen. Demokratins styrka är att blodiga revolutioner, tortyr, våld och skoningslöst förtryck ersätts av fredliga val. Den innebär att medborgarna kan få utlopp för sitt missnöje och få en ändring till stånd. Den innebär att rasister, nationalister, kommunister, kapitalister, gröna, teknofiler, religiösa och ateister kan leva tillsammans utan att slå ihjäl varandra. Mer kan man knappast begära och förvänta i vår komplicerade värld. Men det är mer än vad tidigare kulturer lyckats med.
Hans Rosing
Samhällsfilosof
IDEALISM KONTRA VERKLIGHET
Under de senaste drygt etthundra åren har vi européer fått uppleva en rad mer eller mindre katastrofala ideologier. Det har visat sig att det som fungerar perfekt i idealisternas hjärnor inte går att anpassa till en motsträvig och komplicerad verklighet.
Under början av 1900-talet dominerade nationalistiska och rasistiska ideologier. Man skulle vara beredd att offra allt, t.o.m. sitt liv, för sitt folk, sin nation och sin religion. Njutningslystnad, lättja och egoism var dödssynder. Dessa tankar innebar det absoluta bottennappet i ideologiernas dunkla djup. Den yttersta konsekvensen blev två världskrig, som i propagandan utmålades som krig mellan raser.
Under mitten av 1900-talet växte kommunismen fram som det stora idealet, speciellt bland ungdomen. I ideologernas platonska drömvärld rådde jämlikhet och solidaritet. All privat egendom, all privat företagsamhet var avskaffad och därmed också egoismen. Staten tog hand om medborgarna, garanterade skolgång, hälsovård, arbetsplats och slutligen åldringsvård. Aldrig har väl så högstämda ideal förverkligats så illa.
Den gröna rörelsen uppstod som en motreaktion mot tillväxthysterin och den hänsynslösa exploateringen av naturen på 1960- och 1970-talet. Vi fick veta att litet är vackert, att vi skulle leva anspråkslöst och använda lokala produkter, vi skulle cykla och åka kollektivt. spara energi. Natur och djur skulle skyddas. Kärnkraften skulle bort. Verkligheten blev en annan. Idealen anpassades snart till kapitalismen. Vi fick en ny form av exploatering av naturen genom tusentals vindkraftverk, genom att skogen skulle ge energi i stället för uranet, genom odling av energigrödor och grödor för framställning av biobränsle. Samtidigt avfolkades landsbygden i allt snabbare takt.
Genom kommunismens sammanbrott framstod kapitalismen mot slutet av 1900-talet som den nya frälsningsläran. Det var inte längre tal om solidaritet och jämlikhet. I stället skulle alla sociala funktioner hälsovård, skolor, åldringsvård, kommunikationer privatiseras. Girighet och njutningslystnad var nu rumsrena ideal. Because you are worth it! Vi skulle jobba mera, hårdare, effektivare för att klara oss i den alltmer tuffa globala konkurransen. Konsekvenserna blev utslagning, utbrändhet, depressioner, ökande bruk av alkohol och andra droger, ökande benägenhet för meningslöst våld, olika slag av verklighetsfrämmande extremism. Och kapitalismens eviga gissel – ständiga konjunktursvängningar. Den ena ekonomiska krisen avlöser den andra.
Den senaste ideologin är teknoreligionen. Alla problem som kapitalismen skapar skall lösas med ny och ännu mer avancerad teknologi. Tänkande maskiner skall skapa ny efterfrågan och ny tillväxt. En hushållsrobot i varje familj. Varje hus skall bli en självreglerande maskin. Genom övervakningskameror skall brottsligheten stävjas. Alkolås i varje bil skall stoppa rattfylleriet. Kirurgiska robotar skall göra sjukvården snabbare och billigare. Varje medborgare skall var uppkopplad på nätet dag och natt och sköta allting, utom möjligen sitt sexliv, vi datorer. Personliga kontakter blir gammalmodiga när allt umgänge sköts via sociala medier. En skön ny värld? Snarare en mardröm!
Det finns dock en ideologi som är perfekt anpassad till verkligheten och till människans motsägelsefulla natur, nämligen demokratin. Under de senaste hundra åren har det ibland sett mörkt ut för folkväldet, men i själva verket har demokratin spridit sig, visserligen långsamt, över allt större delar av världen. Demokratins styrka är att blodiga revolutioner, tortyr, våld och skoningslöst förtryck ersätts av fredliga val. Den innebär att medborgarna kan få utlopp för sitt missnöje och få en ändring till stånd. Den innebär att rasister, nationalister, kommunister, kapitalister, gröna, teknofiler, religiösa och ateister kan leva tillsammans utan att slå ihjäl varandra. Mer kan man knappast begära och förvänta i vår komplicerade värld. Men det är mer än vad tidigare kulturer lyckats med.
Hans Rosing
Samhällsfilosof
torsdag 8 september 2011
TRÄDGÅRDEN: ETT ÖVERFLÖD AV MAT
ETT ÖVERFLÖD AV MAT
Min senaste blogg om trädgårdsskötsel är införd 13.6. Nu fortsätter jag på samma tema.
Man kan odla förvånansvärt mycket mat i en liten trädgård. Jag odlar grönsaker på några ar och får långt mer än vi, vanligen tre vuxna, kan äta. Därtill kommer fruktträd, äppel, päron, plommon, körsbär som står här och där i gräsmattan. Självklart har vi också några bärbuskar.
Enligt FN är en stor del av världens befolkning undernärd. Det har talats om 700 miljoner, en enorm mängd, mer än hundra gånger Finlands hela befolkning. Just nu svälter många ihjäl i det område som kallas Afrikas horn, speciellt i Somalia. 700 miljoner innebär att var tionde människa inte får tillräckligt med lämplig näring. Samtidigt lider en miljard av olika grader av övervikt.
Man får inte kasta bort mat. Detta har blivit ett nytt mantra bland ”världsförbättrarna”. Det förklaras aldrig varför. Svälten i världen minskar inte ett enda dugg för att jag låter bli att slänga gammal potatis eller resterna av min havregrynsgröt. Själv anser jag det vara en mycket större synd att slänga kläder bara för att de inte längre är senaste mode, eller att byta ut en fungerande tv för att köpa en som är tekniskt mer avancerad. Det innebär verkligt slöseri med resurser och energi. Men sådant talas det inte om i medierna. Varför?
Det är lätt att odla gurkor. Får de vatten, gödsel och värme så får man också gurkor i mängder. Jag har ca tio plantor och de har gett långt mer gurkor än vi vill äta. Inte heller vill andra ha dem. Så det är bara att föra överskottet på komposten. Nå, gurkor är inte just mer än ”vattupåsar” så det är ingen förlust, utom för den som bantar. Just nu får jag mycket bifftomater på mina sex plantor. Också av dem får jag slänga en hel del. Deras näringsvärde är dock bättre än gurkornas. De innehåller bl.a. mycket antioxidanter. Så jag äter några varje dag.
Det har varit en varm sommar och kommit tillräckligt med regn. Angreppen av skadedjur har varit måttliga. Skörden har därför blivit rätt bra i mina land. Kålrabbi, potatis, rödbetor har vi fått ur egen jord. Morötter har jag på en minimal plätt, ca en kvadratmeter, men där kommer gott om fina rötter. Äppelskörden är delvis förstörd av röta, av äppelvecklaren och rönnbärsmalen, men vi får ändå betydligt mer äppel än vi använder. Konstigt nog tycks larverna inte gilla sorten Transparence blanch. Vi har fått mycket fina äpplen av den sorten, men mer än hälften har hamnat i komposten. Plommonträden är nu fulla av mognande frukter. Vårt Sinikka-träd gav en skörd som var långt större än vi kunde äta. Så går det också med våra senare träd, Viktoria och ”bondplommon” plus ett träd som växt upp från ett rotskott.
Om man har egen trädgård kan man sålunda vara självförsörjande med grönsaker från ungenfär midsommartiden tills frosten kommer. Självklart kan man lagra potatis och många grönsaker om man har en lämplig källare. (Vilket vi inte har). Om man har stuga nära en skog kan man dessutom ta till vara den mat skogen ger, främst blåbär, lingon och svamp.
När jag lagar mat kommer det mesta vid denna tid (slutet av sommaren början av hösten) från egna odlingar. Lunchen kan t.ex. bestå av kokt potatis, och kokta rödbetor samt gurka och tomat, naturell eller i en sallad. Allt förstås nyss skördat. I stället för rödbetor har vi ibland ätit majskolvar, kokade ca 10 min utan salt. Kålrabbi går bra i sallader. Morötter, rårivna eller kokta eller stuvade är också gott. Stekta kantareller har ibland varit komplement till potatisen. Kött köper vi dock i närmaste butik. Fisk kan vi ibland få genom att lägga ut egna nät.
Vad vill jag ha sagt med detta?
För det första: Det går att odla en stor del av sin mat i en ganska liten trädgård. Men självklart får man färska grönsaker endast under senare delen av sommaren och hösten. Det är förstås möjligt att lagra det mesta, att lagra i källare (potatis, morötter, rödbetor), att frysa ner, att spara i ättikslag eller t.ex. att rexa (gammalmodigt). Själv ids jag inte lagra därför att man får vad man behöver i butikerna hela vintern. Att odla är roligt och givande, att lagra är mest bara tråkigt.
För det andra: Det går att leva enkelt. I dag ingår matrecept i varje tidning. T.o.m. dagstidningarna brukar ha något förslag till maträtt varje dag. Typiskt för alla dessa recept är att de är onödigt invecklade. Ofta innehåller de ingredienser som inte växer eller produceras hos oss. Själv lagar jag aldrig mat efter dessa recept just för att de är onödigt invecklade och förutsätter främmande ingredienser. Varför göra matlagningen mer invecklad är nödvändigt? Någon säger kanske att det blir godare ju mer invecklat det är. Själv tycker jag att mat oftast är godast när man äter den direkt, dvs rå, eller kokt. Rödbetor är godast när man kokar dem genast och äter dem utan salt eller andra kryddor.
För det tredje: Jag besprutar aldrig mina odlingar med något slag av gifter. Alla produkter är garanterat giftfria. Visserligen blir skörden mindre, men det spelar ingen större roll eftersom allt finns att köpa. Senaste år hade jag t.ex. ett tiotal fina plantor av blomkål. Men en dag när jag lyfte på fiberväven var de alla uppätna. Sorkarna hade fått sig ett skrovmål.
För det fjärde: Odlingen ger inte bara något gott att äta utan något som är nästan lika viktigt, nämligen frisk luft, motion, gymnastik, kännedom om djur och natur och känslan av att ha uträttat något verkligt nyttigt. Att producera mat har alltid varit och kommer alltid att vara en förutsättning för all annan mänsklig verksamhet.
I dag skaffar sig många motion genom att gå på gym. De betalar betydande summor för att få röra på sig. (Allting kan säljas i dagens galna ekonomiska värld). De sitter inomhus i luftkonditionerade, uppvärmda salar på dyra maskiner och upprepar mekaniskt olika rörelser för att behålla muskelstyrka och kondition. Maskinerna är deras umgänge. De lär sig ingenting, annat än möjligen att bete sig mekaniskt. Den som har en trädgård umgås däremot hela tiden med den levande naturen, men otaliga levande organismer. En trädgård kryllar av liv. I trädgården är vi bokstavligt talat hemma därför att vi själva är inte bara levande organismer utan uppbyggda av levande organismer. Vi befinner oss i evig växelverkan med Livet omkring oss. I trädgården gräver vi, vattnar, bär bördor, rensar, skördar eller sitter bara och njuter av allt det vackra som växer, av fågelsång, fjärilars flykt eller på hösten av sländornas irrande, vårtbitarnas ”sång” osv.
En sista kommentar.
I dag finns det en del människor som försöker leva som man säger ”på naturens villkor”. De vill leva extremt ekologiskt, dvs utan att använda några industriella produkter. Jag hör definitivt inte till den gruppen. Man brukar säga att de lever så för att ”rädda världen”. Faktum är förstås att de som lever så är och förblir en försvinnande liten minoritet. Världens 7 miljarder människor vill i allmänhet leva ett gott liv med allehanda bekvämligheter, resor osv. Jag odlar inte för att rädda världen. (Jag tror överhuvudtaget inte på profetiorna om världens snara undergång). Jag odlar för att jag tycker att det är en rolig och meningsfull sysselsättning och för att jag älskar att äta färska, obesprutade jordgubbar, hallon, majskolvar, lökar och mycket, mycket annat. Och jag har älskat att kunna bjuda mina barn (som nu är stora men ändå skarpt gillar fars grönsaker) och mitt barnbarn (som ännu är litet) på sådant som odlats i egna land på samma sätt som under tidigare generationer.
Min senaste blogg om trädgårdsskötsel är införd 13.6. Nu fortsätter jag på samma tema.
Man kan odla förvånansvärt mycket mat i en liten trädgård. Jag odlar grönsaker på några ar och får långt mer än vi, vanligen tre vuxna, kan äta. Därtill kommer fruktträd, äppel, päron, plommon, körsbär som står här och där i gräsmattan. Självklart har vi också några bärbuskar.
Enligt FN är en stor del av världens befolkning undernärd. Det har talats om 700 miljoner, en enorm mängd, mer än hundra gånger Finlands hela befolkning. Just nu svälter många ihjäl i det område som kallas Afrikas horn, speciellt i Somalia. 700 miljoner innebär att var tionde människa inte får tillräckligt med lämplig näring. Samtidigt lider en miljard av olika grader av övervikt.
Man får inte kasta bort mat. Detta har blivit ett nytt mantra bland ”världsförbättrarna”. Det förklaras aldrig varför. Svälten i världen minskar inte ett enda dugg för att jag låter bli att slänga gammal potatis eller resterna av min havregrynsgröt. Själv anser jag det vara en mycket större synd att slänga kläder bara för att de inte längre är senaste mode, eller att byta ut en fungerande tv för att köpa en som är tekniskt mer avancerad. Det innebär verkligt slöseri med resurser och energi. Men sådant talas det inte om i medierna. Varför?
Det är lätt att odla gurkor. Får de vatten, gödsel och värme så får man också gurkor i mängder. Jag har ca tio plantor och de har gett långt mer gurkor än vi vill äta. Inte heller vill andra ha dem. Så det är bara att föra överskottet på komposten. Nå, gurkor är inte just mer än ”vattupåsar” så det är ingen förlust, utom för den som bantar. Just nu får jag mycket bifftomater på mina sex plantor. Också av dem får jag slänga en hel del. Deras näringsvärde är dock bättre än gurkornas. De innehåller bl.a. mycket antioxidanter. Så jag äter några varje dag.
Det har varit en varm sommar och kommit tillräckligt med regn. Angreppen av skadedjur har varit måttliga. Skörden har därför blivit rätt bra i mina land. Kålrabbi, potatis, rödbetor har vi fått ur egen jord. Morötter har jag på en minimal plätt, ca en kvadratmeter, men där kommer gott om fina rötter. Äppelskörden är delvis förstörd av röta, av äppelvecklaren och rönnbärsmalen, men vi får ändå betydligt mer äppel än vi använder. Konstigt nog tycks larverna inte gilla sorten Transparence blanch. Vi har fått mycket fina äpplen av den sorten, men mer än hälften har hamnat i komposten. Plommonträden är nu fulla av mognande frukter. Vårt Sinikka-träd gav en skörd som var långt större än vi kunde äta. Så går det också med våra senare träd, Viktoria och ”bondplommon” plus ett träd som växt upp från ett rotskott.
Om man har egen trädgård kan man sålunda vara självförsörjande med grönsaker från ungenfär midsommartiden tills frosten kommer. Självklart kan man lagra potatis och många grönsaker om man har en lämplig källare. (Vilket vi inte har). Om man har stuga nära en skog kan man dessutom ta till vara den mat skogen ger, främst blåbär, lingon och svamp.
När jag lagar mat kommer det mesta vid denna tid (slutet av sommaren början av hösten) från egna odlingar. Lunchen kan t.ex. bestå av kokt potatis, och kokta rödbetor samt gurka och tomat, naturell eller i en sallad. Allt förstås nyss skördat. I stället för rödbetor har vi ibland ätit majskolvar, kokade ca 10 min utan salt. Kålrabbi går bra i sallader. Morötter, rårivna eller kokta eller stuvade är också gott. Stekta kantareller har ibland varit komplement till potatisen. Kött köper vi dock i närmaste butik. Fisk kan vi ibland få genom att lägga ut egna nät.
Vad vill jag ha sagt med detta?
För det första: Det går att odla en stor del av sin mat i en ganska liten trädgård. Men självklart får man färska grönsaker endast under senare delen av sommaren och hösten. Det är förstås möjligt att lagra det mesta, att lagra i källare (potatis, morötter, rödbetor), att frysa ner, att spara i ättikslag eller t.ex. att rexa (gammalmodigt). Själv ids jag inte lagra därför att man får vad man behöver i butikerna hela vintern. Att odla är roligt och givande, att lagra är mest bara tråkigt.
För det andra: Det går att leva enkelt. I dag ingår matrecept i varje tidning. T.o.m. dagstidningarna brukar ha något förslag till maträtt varje dag. Typiskt för alla dessa recept är att de är onödigt invecklade. Ofta innehåller de ingredienser som inte växer eller produceras hos oss. Själv lagar jag aldrig mat efter dessa recept just för att de är onödigt invecklade och förutsätter främmande ingredienser. Varför göra matlagningen mer invecklad är nödvändigt? Någon säger kanske att det blir godare ju mer invecklat det är. Själv tycker jag att mat oftast är godast när man äter den direkt, dvs rå, eller kokt. Rödbetor är godast när man kokar dem genast och äter dem utan salt eller andra kryddor.
För det tredje: Jag besprutar aldrig mina odlingar med något slag av gifter. Alla produkter är garanterat giftfria. Visserligen blir skörden mindre, men det spelar ingen större roll eftersom allt finns att köpa. Senaste år hade jag t.ex. ett tiotal fina plantor av blomkål. Men en dag när jag lyfte på fiberväven var de alla uppätna. Sorkarna hade fått sig ett skrovmål.
För det fjärde: Odlingen ger inte bara något gott att äta utan något som är nästan lika viktigt, nämligen frisk luft, motion, gymnastik, kännedom om djur och natur och känslan av att ha uträttat något verkligt nyttigt. Att producera mat har alltid varit och kommer alltid att vara en förutsättning för all annan mänsklig verksamhet.
I dag skaffar sig många motion genom att gå på gym. De betalar betydande summor för att få röra på sig. (Allting kan säljas i dagens galna ekonomiska värld). De sitter inomhus i luftkonditionerade, uppvärmda salar på dyra maskiner och upprepar mekaniskt olika rörelser för att behålla muskelstyrka och kondition. Maskinerna är deras umgänge. De lär sig ingenting, annat än möjligen att bete sig mekaniskt. Den som har en trädgård umgås däremot hela tiden med den levande naturen, men otaliga levande organismer. En trädgård kryllar av liv. I trädgården är vi bokstavligt talat hemma därför att vi själva är inte bara levande organismer utan uppbyggda av levande organismer. Vi befinner oss i evig växelverkan med Livet omkring oss. I trädgården gräver vi, vattnar, bär bördor, rensar, skördar eller sitter bara och njuter av allt det vackra som växer, av fågelsång, fjärilars flykt eller på hösten av sländornas irrande, vårtbitarnas ”sång” osv.
En sista kommentar.
I dag finns det en del människor som försöker leva som man säger ”på naturens villkor”. De vill leva extremt ekologiskt, dvs utan att använda några industriella produkter. Jag hör definitivt inte till den gruppen. Man brukar säga att de lever så för att ”rädda världen”. Faktum är förstås att de som lever så är och förblir en försvinnande liten minoritet. Världens 7 miljarder människor vill i allmänhet leva ett gott liv med allehanda bekvämligheter, resor osv. Jag odlar inte för att rädda världen. (Jag tror överhuvudtaget inte på profetiorna om världens snara undergång). Jag odlar för att jag tycker att det är en rolig och meningsfull sysselsättning och för att jag älskar att äta färska, obesprutade jordgubbar, hallon, majskolvar, lökar och mycket, mycket annat. Och jag har älskat att kunna bjuda mina barn (som nu är stora men ändå skarpt gillar fars grönsaker) och mitt barnbarn (som ännu är litet) på sådant som odlats i egna land på samma sätt som under tidigare generationer.
måndag 13 juni 2011
FILOSOFISKA TANKAR I TRÄDGÅRDEN JUNI 2011
Odlar du grönsaker? Blommor? Gräsmatta? Ingenting alls?
År för år tycks hobbyodling av olika slag bli allt populärare. Utbudet på frön, plantor, redskap, broschyrer, böcker blir bara större och vid varje bensinmack ser man denna tid på året hela berg av torv-, mull- och andra säckar.
Varför är hobbyodling så populär i dag?
Själv har jag sysslat med hobbyodling sedan 1970-talet, långt innan det blev en grej på modet. Jag har odlat det mesta som går att odla i mycket små jordplättar. Tillsammans har jag kanske 20 kvadratmeter odlingsyta fördelad på flera små land och odlingsbänkar. Jag har satt ner både massor av arbete och en del pengar. Varför? Vad är det som gör att jag år efter år ägnar så mycket tid åt odling?
Jag började föra sporadisk dagbok 1978. I dagboken för söndagen 13.5 1979 står det: ”Jag har sått svartrot, rädisor, rovor, kålrabbi och märgärter.” Jordgubbar har jag haft sedan början av 1970-talet, likaså tomater, ibland mer ibland mindre. Men varför håller jag på med detta i stället för att bara njuta av sommarvädret?
Det finns men mängd orsaker och skäl. Men i sista hand är det frågan om känslor, inte förnuft. Det finns så mycket att njuta av alltifrån den tidiga våren, när snön smälter och jag gör landen redo för sådd till sena hösten när jag skördar de sista morötterna, den sista kålen och när vinteräpplena är mogna. Som familjens kock är det en njutning att kunna hämta pinfärska råvaror som jag egenhändigt odlat och mixa ihop en sallad, koka majskolvar, göra försfylld squash, för att inte glömma nöjet att koka färsk potatis som jag just tagit upp. Men njutningen är väl allra störst när jag och familjen kan äta jordgubbar, bär, kålrabbi, ärter, äpplen osv direkt från trädgården. Att mina grödor är giftfria, obesprutade är självklart.
Vad jag odlar i år? Trots att mina krämpor, mina magbesvär och hjärtbesvär blir värre med åren har jag också i år en mängd odlingar. Jag har satt ut 5 kg potatis (Timo). I bästa fall får jag färskpotatis till midsommar. En påse sättlök har gett ca 40 plantor. Jag har nästan 50 plantor av kålrabbi som alla i familjen gillar att äta rå. (Däremot har jag slutat odla majrovor. De är mycket kinkigare än kålrabbi och blir lätt larvätna. Kålrabbi är lätt att odla bara man har tillräckligt avstånd mellan plantorna och ser upp med kålfjärilen). Jag har ca 20 plantor med broccoli. Rädisor och dill och sallat förstås. Dillen är nästan ett ogräs i mina land. Tomater brukar jag ha varje år. I år har jag åtta plantor bifftomat. Gurka och märgärter växer och jag har sått rödbetor. Tjugo majsplantor är ännu bara 5 cm höga. Morötter har jag ännu tänkt så fast det börjar vara sent.
I allmänhet brukar jag pröva någon ny växt varje år, men det finns nästan ingenting kvar som jag inte prövat efter nästan 40 år. En nyhet har jag, trädgårdshallon, tre buskar. Annars brukar vi hålla oss till vilda hallon som växer litet här och där på tomten. Men de är högst osäkra. Ibland torkar de bort helt. Växter som kräver många års odling, såsom vindruvor och sparris, har jag inte tålamod med.
Det finns såvitt jag kan se enbart fördelar med att odla grönsaker, bär, frukter och förstås också blommor. Det är jobbigt, kräver rätt mycket kunskaper, tålamod och man måste inse att ibland slår en odling alldeles fel. Det finns många hot mot växtligheten, torka, alltför mycket fukt, skadedjur, näringsbrist, ogräs, djur som äter allt man odlar. Men allt detta räknar jag till fördelarna. Det gör odlandet till en spännande utmaning. Det kräver dels att man rör på sig, dvs man får massor av motion (gratis!!) genom att gräva, vattna, rensa ogräs, plocka osv, och dels att man tänker, planerar, dvs att man använder sin hjärna. Man bör känna till de olika grödorna, vilken slags jord de trivs i, vilken näring de behöver, när de skall sås eller planteras, hur de skall skötas.
Många sliter sitt hår i förtvivlan när landen täcks in i frodigt ogräs. De jobbar för att få helt ogräsfria odlingar. Själv tycker jag inte att man skall ta ogräset så allvarligt. Jag låter det växa så länge det inte är ett direkt hot mot de odlade växterna. Mina land är vanligen fulla av ogräs. Ibland river jag bort det värsta, men ogräset bekymrar mig mindre än skadedjur och torka. För en stund sedan rev jag bort vitrot, vårarv (natagräs), styvmorsviol, förgätmigej, rölleka och fettistel runt några jordgubbsplantor. Det finns många andra ogräs i mina land och jag tycker det är intressant att lära känna dem alla. De har alla sin egen personlighet. Många ogräs är dessutom mycket vackra. Kan man finna vackrare gula, lysande blommor är ranunkelns (solöga, smörblomma i Sverige).
I dag är det på modet att vara klimatsmart, och vad är klimatsmartare än att odla en del av sin egen mat. Självklart bör man kompostera sitt avfall, både från hushållet och trädgården. På det viset får man ett kretslopp i näringskedjan. Att spola ner urinen i toaletten är slöseri med höggradig gödsel. Jag tar vara på varje droppe, späder ut den med fem till tio delar vatten och vattnar. Gratis kväve- och fosforgödsel! Har man ett utedass kan man dessutom ta vara på avföringen. Den skall, på lämpligt sätt komposterad, vi blandar ut med flix, förstås inte användas i grönsakslanden, men kan grävas ner vid fruktträd, bärbuskar, i rabatter med växter som man inte äter. På det viset får man ett nästan slutet kretslopp och minskar sitt ekologiska fotspår i hög grad.
Jag har alltid varit fascinerad av livet i alla dess former. Växter är en spännande form av liv på många sätt. Ett litet, obetydligt frö. Så länge det är i fröpåsen händer ingenting. Men när fröet kommer i jorden och den är lagom fuktig så väcks fröet till liv. (Väcks till liv är egentligen fel uttryck. Fröet är ju inte dött. Man kunde kanske säga att det sover.) Den genetiska koden i fröet aktiveras och cellerna börjar dela sig. Koden börjar bygga molekyler genom att ta upp kemiska ämnen i jorden för att använda som byggstenar. Inom en eller två veckor sticker ett litet skott upp. Till en början växer det långsamt men ju större växten blir desto snabbare växer den. Gurkor t.ex. växer förbluffande snabbt mitt i sommarvärmen.
Men tillbaka till huvudfrågan. Varför har odlandet blivit så populärt under de senaste åren? Som vanligt finns det säkert flera skäl. Jag tror dock att vi måste söka en viktig delförklaring i att samhället teknologiserats i mycket snabb takt under de senaste åren. Allt fler funktioner som tidigare skötts av människor har övertagits av maskiner. Nej, vänta. ”Övertagits” är fel ord. Det är förstås människor (ingenjörer) som konstruerat maskiner som tar över andra människors (inte deras egna!) jobb. Maskinerna själva har inte övertagit någonting. De gör bara vad vissa människor konstruerat dem för att göra. Och ingenjörerna gör det de är anställda för att göra. Så vem är det egentligen som bestämt att alltfler funktioner i samhället skall skötas av maskiner?
Stopp! Nu hamnar jag in på ett sidospår. Jag skulle ju skriva om hobbyodling. Min hypotes är att dagens människa som lever (måste leva) i en alltmer mekaniserad värld har ett behov av få kontakt med den levande naturen. Ju mer mekanisk vår tillvaro blir desto större är vårt behov att ha kontakt med någonting som lever. Vi umgås ju snart mera med maskiner än med levande varelser. En följd av detta är att vi själva blir alltmer maskinlika. Men vi är biologiska varelser och har ett grundläggande behov av kontakt med vår natur. Då är en trädgård mer sitt myller av liv, växter, insekter, fjärilar, ödlor, sniglar, grodor, fåglar, för att inte glömma de större djuren sorkar, mullvadar, harar etc ett andningshål. Vi skall inte heller glömma det myller av mikroskopiskt liv i jorden som är en förutsättning för att de större varelserna, inklusive vi själva skall kunna existera. Trädgården är en motpol till alla de döda maskiner som normalt belamrar vår tillvaro, hemma, på jobbet, i skolorna, på vattnet, i luften osv. genom odlingen får vi kontakt med det primära i oss själva, med själva livskraften, den urkraft som driver allting inklusive maskinkulturen. Maskinerna förökar sig inte, de varken lever eller dör. De blir bara skrot när de upphör att fungera. Skrot som inte ingår i naturliga kretslopp. Livet är däremot evigt. Växterna dör inte i egentlig mening. De återföds ständigt i nya exemplar av samma art. Växtens död är bara en del av själva livskraften. Utan död skulle den inte kunna existera. I trädgården har vi direkt kontakt med livets eviga, enormt komplicerade, på ett sätt superintelligenta, ständigt kreativa kretslopp. I trädgården är vi hemma hos moder natur.
År för år tycks hobbyodling av olika slag bli allt populärare. Utbudet på frön, plantor, redskap, broschyrer, böcker blir bara större och vid varje bensinmack ser man denna tid på året hela berg av torv-, mull- och andra säckar.
Varför är hobbyodling så populär i dag?
Själv har jag sysslat med hobbyodling sedan 1970-talet, långt innan det blev en grej på modet. Jag har odlat det mesta som går att odla i mycket små jordplättar. Tillsammans har jag kanske 20 kvadratmeter odlingsyta fördelad på flera små land och odlingsbänkar. Jag har satt ner både massor av arbete och en del pengar. Varför? Vad är det som gör att jag år efter år ägnar så mycket tid åt odling?
Jag började föra sporadisk dagbok 1978. I dagboken för söndagen 13.5 1979 står det: ”Jag har sått svartrot, rädisor, rovor, kålrabbi och märgärter.” Jordgubbar har jag haft sedan början av 1970-talet, likaså tomater, ibland mer ibland mindre. Men varför håller jag på med detta i stället för att bara njuta av sommarvädret?
Det finns men mängd orsaker och skäl. Men i sista hand är det frågan om känslor, inte förnuft. Det finns så mycket att njuta av alltifrån den tidiga våren, när snön smälter och jag gör landen redo för sådd till sena hösten när jag skördar de sista morötterna, den sista kålen och när vinteräpplena är mogna. Som familjens kock är det en njutning att kunna hämta pinfärska råvaror som jag egenhändigt odlat och mixa ihop en sallad, koka majskolvar, göra försfylld squash, för att inte glömma nöjet att koka färsk potatis som jag just tagit upp. Men njutningen är väl allra störst när jag och familjen kan äta jordgubbar, bär, kålrabbi, ärter, äpplen osv direkt från trädgården. Att mina grödor är giftfria, obesprutade är självklart.
Vad jag odlar i år? Trots att mina krämpor, mina magbesvär och hjärtbesvär blir värre med åren har jag också i år en mängd odlingar. Jag har satt ut 5 kg potatis (Timo). I bästa fall får jag färskpotatis till midsommar. En påse sättlök har gett ca 40 plantor. Jag har nästan 50 plantor av kålrabbi som alla i familjen gillar att äta rå. (Däremot har jag slutat odla majrovor. De är mycket kinkigare än kålrabbi och blir lätt larvätna. Kålrabbi är lätt att odla bara man har tillräckligt avstånd mellan plantorna och ser upp med kålfjärilen). Jag har ca 20 plantor med broccoli. Rädisor och dill och sallat förstås. Dillen är nästan ett ogräs i mina land. Tomater brukar jag ha varje år. I år har jag åtta plantor bifftomat. Gurka och märgärter växer och jag har sått rödbetor. Tjugo majsplantor är ännu bara 5 cm höga. Morötter har jag ännu tänkt så fast det börjar vara sent.
I allmänhet brukar jag pröva någon ny växt varje år, men det finns nästan ingenting kvar som jag inte prövat efter nästan 40 år. En nyhet har jag, trädgårdshallon, tre buskar. Annars brukar vi hålla oss till vilda hallon som växer litet här och där på tomten. Men de är högst osäkra. Ibland torkar de bort helt. Växter som kräver många års odling, såsom vindruvor och sparris, har jag inte tålamod med.
Det finns såvitt jag kan se enbart fördelar med att odla grönsaker, bär, frukter och förstås också blommor. Det är jobbigt, kräver rätt mycket kunskaper, tålamod och man måste inse att ibland slår en odling alldeles fel. Det finns många hot mot växtligheten, torka, alltför mycket fukt, skadedjur, näringsbrist, ogräs, djur som äter allt man odlar. Men allt detta räknar jag till fördelarna. Det gör odlandet till en spännande utmaning. Det kräver dels att man rör på sig, dvs man får massor av motion (gratis!!) genom att gräva, vattna, rensa ogräs, plocka osv, och dels att man tänker, planerar, dvs att man använder sin hjärna. Man bör känna till de olika grödorna, vilken slags jord de trivs i, vilken näring de behöver, när de skall sås eller planteras, hur de skall skötas.
Många sliter sitt hår i förtvivlan när landen täcks in i frodigt ogräs. De jobbar för att få helt ogräsfria odlingar. Själv tycker jag inte att man skall ta ogräset så allvarligt. Jag låter det växa så länge det inte är ett direkt hot mot de odlade växterna. Mina land är vanligen fulla av ogräs. Ibland river jag bort det värsta, men ogräset bekymrar mig mindre än skadedjur och torka. För en stund sedan rev jag bort vitrot, vårarv (natagräs), styvmorsviol, förgätmigej, rölleka och fettistel runt några jordgubbsplantor. Det finns många andra ogräs i mina land och jag tycker det är intressant att lära känna dem alla. De har alla sin egen personlighet. Många ogräs är dessutom mycket vackra. Kan man finna vackrare gula, lysande blommor är ranunkelns (solöga, smörblomma i Sverige).
I dag är det på modet att vara klimatsmart, och vad är klimatsmartare än att odla en del av sin egen mat. Självklart bör man kompostera sitt avfall, både från hushållet och trädgården. På det viset får man ett kretslopp i näringskedjan. Att spola ner urinen i toaletten är slöseri med höggradig gödsel. Jag tar vara på varje droppe, späder ut den med fem till tio delar vatten och vattnar. Gratis kväve- och fosforgödsel! Har man ett utedass kan man dessutom ta vara på avföringen. Den skall, på lämpligt sätt komposterad, vi blandar ut med flix, förstås inte användas i grönsakslanden, men kan grävas ner vid fruktträd, bärbuskar, i rabatter med växter som man inte äter. På det viset får man ett nästan slutet kretslopp och minskar sitt ekologiska fotspår i hög grad.
Jag har alltid varit fascinerad av livet i alla dess former. Växter är en spännande form av liv på många sätt. Ett litet, obetydligt frö. Så länge det är i fröpåsen händer ingenting. Men när fröet kommer i jorden och den är lagom fuktig så väcks fröet till liv. (Väcks till liv är egentligen fel uttryck. Fröet är ju inte dött. Man kunde kanske säga att det sover.) Den genetiska koden i fröet aktiveras och cellerna börjar dela sig. Koden börjar bygga molekyler genom att ta upp kemiska ämnen i jorden för att använda som byggstenar. Inom en eller två veckor sticker ett litet skott upp. Till en början växer det långsamt men ju större växten blir desto snabbare växer den. Gurkor t.ex. växer förbluffande snabbt mitt i sommarvärmen.
Men tillbaka till huvudfrågan. Varför har odlandet blivit så populärt under de senaste åren? Som vanligt finns det säkert flera skäl. Jag tror dock att vi måste söka en viktig delförklaring i att samhället teknologiserats i mycket snabb takt under de senaste åren. Allt fler funktioner som tidigare skötts av människor har övertagits av maskiner. Nej, vänta. ”Övertagits” är fel ord. Det är förstås människor (ingenjörer) som konstruerat maskiner som tar över andra människors (inte deras egna!) jobb. Maskinerna själva har inte övertagit någonting. De gör bara vad vissa människor konstruerat dem för att göra. Och ingenjörerna gör det de är anställda för att göra. Så vem är det egentligen som bestämt att alltfler funktioner i samhället skall skötas av maskiner?
Stopp! Nu hamnar jag in på ett sidospår. Jag skulle ju skriva om hobbyodling. Min hypotes är att dagens människa som lever (måste leva) i en alltmer mekaniserad värld har ett behov av få kontakt med den levande naturen. Ju mer mekanisk vår tillvaro blir desto större är vårt behov att ha kontakt med någonting som lever. Vi umgås ju snart mera med maskiner än med levande varelser. En följd av detta är att vi själva blir alltmer maskinlika. Men vi är biologiska varelser och har ett grundläggande behov av kontakt med vår natur. Då är en trädgård mer sitt myller av liv, växter, insekter, fjärilar, ödlor, sniglar, grodor, fåglar, för att inte glömma de större djuren sorkar, mullvadar, harar etc ett andningshål. Vi skall inte heller glömma det myller av mikroskopiskt liv i jorden som är en förutsättning för att de större varelserna, inklusive vi själva skall kunna existera. Trädgården är en motpol till alla de döda maskiner som normalt belamrar vår tillvaro, hemma, på jobbet, i skolorna, på vattnet, i luften osv. genom odlingen får vi kontakt med det primära i oss själva, med själva livskraften, den urkraft som driver allting inklusive maskinkulturen. Maskinerna förökar sig inte, de varken lever eller dör. De blir bara skrot när de upphör att fungera. Skrot som inte ingår i naturliga kretslopp. Livet är däremot evigt. Växterna dör inte i egentlig mening. De återföds ständigt i nya exemplar av samma art. Växtens död är bara en del av själva livskraften. Utan död skulle den inte kunna existera. I trädgården har vi direkt kontakt med livets eviga, enormt komplicerade, på ett sätt superintelligenta, ständigt kreativa kretslopp. I trädgården är vi hemma hos moder natur.
söndag 1 maj 2011
VARFÖR FÖRSVARA KÄRNKRAFTEN?
Ett stort tack till alla er som önskat mig god bättring. Desto värre är ibs inte en sjukdom som man tillfrisknar ifrån, men man kan bli bättre, och det har jag blivit under våren. Jag är såpass kry att jag orkar sitta vid datorn någon timme då och då. Det är själva sittandet som är irriterande för min besvärliga "matsmältningsapparat". Att jobba i trädgården går däremot rätt bra.
Här är ett inlägg - det första sedan januari.
VARFÖR FÖRSVARA KÄRNKRAFTEN?
Ända sedan början av 1980-talet har jag i ett flertal debatter försvarat kärnkraften mot dessa talrika kritiker.
Varför?
Ett flertal finlandssvenska intellektuella såsom sociologen Thomas Rosenberg, författaren Lars Sund, professor U.B. Lindström, den gröna ideologen Göran Ekström, Ulla Klötzer och många fler har i många debatter krävt att kärnkraften hos oss avvecklas så snabbt som möjligt, helst genast. Deras viktigaste argument är att den är mycket farlig och att avfallet inte kan tas om hand så att det inte skadar någon i framtiden.
Jag hör onekligen till gruppen ”finlandssvenska intellektuella”, professionell filosof som jag är. Varför går jag då mot strömmen? Är jag dum, okunnig, ansvarslös? Eller är jag bara en naiv lekman som litar på kärnkraftsingenjörernas försäkringar om att våra reaktorer är trygga?
Här är en kort sammanfattning av mina huvudargument, dvs de faktorer som får mig att försvara kärnkraften.
För det första tror jag att risken för en stor olycka hos oss är så minimal att en sådan aldrig kommer att ske. Vi har inga reaktorer av Tjernobyl-typ, och inte heller så okunniga ingenjörer. Inte heller har vi jordbävningar och tsunamis som i Fukushima. Vidare anser jag att förvaring av avfallet ”soporna” 500 m nere i urberget är en bra lösning. Jag anser alltså att avfallsfrågan är löst hos oss. Jag tror sålunda att våra reaktorer inte kommer att ta livet av en enda människa. Däremot vet jag att de andra lösningarna, speciellt de fossila bränslena, kommer att leda till många människors död. Stenkolet är värst från gruvan till dess att kolet försvinner upp i atmosfären som koldioxid.
För det andra har jag ända sedan barnsben varit en övertygad naturvän. Jag vill att vi skall skydda miljön i vårt land. Kärnkraften är den energiform som ger mesta möjliga mängd värme och el med minsta möjliga skador på miljön. Vissa ingrepp i miljön är oundvikliga, speciellt vid uranbrytningen. Utsläpp av kylvatten kan också ses som ett problem, men kunde också ses som en resurs. Det är dock ett lokalt problem. Kärnkraftverkan är få till antalet, de tar inte upp stora skogsområden eller odlingsmark, de är tysta, luktar inte, sprider inte rökgaser eller andra gaser. De producerar inga växthusgaser. De är därför nästan klimatneutrala. De inverkar inte heller på flora och fauna. Bidrar inte till utrotning eller till utarmning av miljön. Det gör däremot de flesta andra energiformer. Det är ingen risk att någon kommer och bygger en reaktor på min eller din bakgård eller vid min eller din sommarstuga. Själv har jag aldrig sett ett kärnkraftverk och kommer aldrig att se något. Däremot har jag sett t.ex. vindkraftverk, trots att det fortfarande finns mycket få i vårt land. Och jag fruktar att möllorna kommer att bli ett allt vanligare inslag i vår miljö samt ett allt allvarligare miljöproblem i framtiden.
För det tredje vill jag att vårt land skall förbli en välfärdsstat med hög levnadsstandard. Detta är möjligt endast om vi har en konkurrenskraftig industri, främst exportindustri. Den djupa ekonomiska depressionen i början av 1990-talet visade vad som händer med välfärden om det går mycket dåligt för industrin. För att industrin skall klara sig i den hårda internationella konkurrensen måste den ha trygg tillgång till relativt billig energi, speciellt elektricitet. I vårt kalla, mörka, solfattiga land kan endast kärnkraften ge detta.
För det fjärde måste vi minska vårt beroende av stenkol, naturgas och olja, dvs av fossila bränslen. Det är omöjligt att avveckla kärnkraften och samtidigt avveckla en ator del av de fossila bränslena. Däremot är det möjligt att gradvis ersätta fossila bränslen med förnybar energi av olika typ om vi samtidigt får trygg och relativt billig ström från kärnkraften.
Detta är alltså mina huvudargument. Kan någon finna fel i dem är jag villig att lyssna. Om någon finner grova fel är jag villig att ompröva min inställning. Jag fruktar att motståndarna inte beaktar dessa argument. De förser sig själva med skygglappar p.g.a. av sin onödiga rädsla för radioaktivitet eller av andra mer dunkla skäl. Den som vill avveckla kärnkraften bör, enligt min mening, tänka igenom hur han/hon förhåller sig till de argument jag fört fram ovan.
Artikeln nedan sände jag till Vasabladet i mitten av april. Den har inte publicerats. Jag har under många år haft intrycket att ansvariga redaktörer på Vbl ogärna publicerar artiklar som försvarar kärnkraften på ett rationellt, sakligt och logiskt sätt. Däremot publicerar man gärna osakliga, okunniga och emotionella artiklar och inlägg mot kärnkraften. Tyvärr! Saklig och kunnig debatt bör alltid uppmuntras.
KAN VI KLARA OSS UTAN KÄRNKRAFT?
I Tyskland har regeringen stängt sju gamla kärnreaktorer på grund av olyckan i Fukushima. Tio nyare reaktorer är dock fortfarande i gång. Hur klarar tyskarna bortfallet av elproduktion? Tänker de spara in sju reaktorer, dvs över 5000 MW? Självklart inte. Tyskarna är inte mer villiga att spara än andra folk, trots att de kraftigt motsätter sig kärnkraften. Inte heller hjälper det att Tyskland har långt fler vindmöllor än något annat land i Europa, ca 13 000 vindkraftsparker. Dessa är redan i full gång, när det blåser. Nej, man använder i stället mer fossila bränslen, stenkol och naturgas. Detta innebär ökade utsläpp av växthusgaser, vilket i sin tur innebär att elindustrin måste köpa massor av utsläppsrätter. Vilket naturligtvis drabbar konsumenterna i form av höjda elpriser.
Hos oss har olyckan i Japan fått en mängd debattörer att krävt att våra fyra reaktorer stängs och att den femte aldrig startas. Men hur realistiska är dessa krav egentligen? Är de bara skenheliga drömmerier för att visa hur god människa man är eller kunde vi faktiskt klara oss utan kärnkraft? Vad händer om nästa riksdag, mot all förmodan, handlar i enlighet med motståndarnas krav och stiftar en lag som förbjuder kärnkraft i vårt land?
Det första som händer är att ca en tredjedel av vår elproduktion faller bort och det blir stor brist på ström. Detta i sin tur innebär att priserna stiger. Så har det redan gått i Tyskland. Hos oss skulle det bli mångdubbelt värre eftersom en så stor del av den totala produktionen faller bort. (Tyskarna har ju fortfarande kvar tio nyare reaktorer som malar på för fullt). Kärnreaktorerna ger i främsta hand trygg och billig tillgång till baskraft för industrin. Därför skulle industrin och framför allt exportindustrin drabbas hårdast. Detta i sin tur skulle leda till massarbetslöshet. Statens och kommunernas skatteinkomster skulle rasa vilket skulle innebära att hela välfärdssystemet skulle braka ihop. Vi skulle få en situation som är värre än depressionen i början av 1990-talet.
Det enda sättet att lindra följderna vore, förutom att importera mycket mera ström från ryska kärnreaktorer, att, precis som tyskarna, använda mera stenkol och (rysk) naturgas. Alla gamla kraftverk som kör med fossila bränslen skulle köra för fullt. Hur går det här ihop med att vi lovat minska utsläppen av växthusgaser? Det går förstås inte alls ihop. Men även när våra reaktorer är i gång tycks utsläppen av koldioxid öka. I fjol ökade de med 15%! En orsak var den kalla vintern, en annan servicestopp för kärnkraften, en tredje att elkonsumtionen ökade. Den nya reaktorn i Olkiluoto skulle avsevärt minska behovet av fossil energi och därmed utsläppen av koldioxid, men om motståndarna får som de vill tas den aldrig i bruk.
Kan vi inte spara in fyra reaktorer? Motståndarna talar alltid om hur mycket vi kan spara. Juha Ruusuvuori undrar i en kolumn i Vbl 12.4 varför vi behöver mera el hela tiden. Han har inte ökat sin elkonsumtion på tio år. Det har inte jag heller! Men Ruusuvuori och jag hör tydligen till undantagen. (Men inte har jag heller minskat min konsumtion). Faktum är att elkonsumtionen ökat trots alla dyra sparkampanjer. Faktum är att hushållens elkonsumtion ökade senaste år. Hela landets elkonsumtion var år 2010 hela 8% större än år 2009. Det vore redan en stor prestation om vi lyckades stoppa ökningen och hålla oss på en någorlunda konstant nivå. Att spara in fyra reaktorer är helt enkelt omöjligt. Tvärtom finns det redan nu ett stort missnöje med att elpriserna är för höga.
De förnyelsebara energikällorna då? Kan de inte ersätta kärnkraften? Motståndarna hävdar ju ständigt att vi klarar oss utmärkt med enbart förnyelsebar energi. Det hävdar t.ex. Göran Ekström i Vbl 10.4. Faktum är att vi redan får ca 26% av all vår energi från förnyelsebara källor, främst förstås från vattenkraft. För att ersätta kärnkraften borde vi mer än fördubbla andelen. Vattenkraften är redan utbyggd. Motståndarna pekar på vinden. Men den står för närvarande för endast en bråkdel av elproduktionen. (Ca 200 MW) Utbyggnaden går långsamt. Vi får vänta decennier innan den ens producerar lika mycket ström som den femte reaktorn kommer att producera om något år. Vindenergin är dyr och osäker, kräver mycket reglerkraft och är ett stort problem ur trivsel- och miljösynvinkel.
En klok politik innebär att välja det alternativ som innebär de minsta riskerna men medför störst nytta för största antalet människor. Eller annorlunda: det alternativ som innebär minst lidande för minsta antal människor. Läsaren måste dra sina egna slutsatser. Jag har dragit mina redan för länge sedan.
Hans Rosing
Pensionerad lärare i logik
Här är ett inlägg - det första sedan januari.
VARFÖR FÖRSVARA KÄRNKRAFTEN?
Ända sedan början av 1980-talet har jag i ett flertal debatter försvarat kärnkraften mot dessa talrika kritiker.
Varför?
Ett flertal finlandssvenska intellektuella såsom sociologen Thomas Rosenberg, författaren Lars Sund, professor U.B. Lindström, den gröna ideologen Göran Ekström, Ulla Klötzer och många fler har i många debatter krävt att kärnkraften hos oss avvecklas så snabbt som möjligt, helst genast. Deras viktigaste argument är att den är mycket farlig och att avfallet inte kan tas om hand så att det inte skadar någon i framtiden.
Jag hör onekligen till gruppen ”finlandssvenska intellektuella”, professionell filosof som jag är. Varför går jag då mot strömmen? Är jag dum, okunnig, ansvarslös? Eller är jag bara en naiv lekman som litar på kärnkraftsingenjörernas försäkringar om att våra reaktorer är trygga?
Här är en kort sammanfattning av mina huvudargument, dvs de faktorer som får mig att försvara kärnkraften.
För det första tror jag att risken för en stor olycka hos oss är så minimal att en sådan aldrig kommer att ske. Vi har inga reaktorer av Tjernobyl-typ, och inte heller så okunniga ingenjörer. Inte heller har vi jordbävningar och tsunamis som i Fukushima. Vidare anser jag att förvaring av avfallet ”soporna” 500 m nere i urberget är en bra lösning. Jag anser alltså att avfallsfrågan är löst hos oss. Jag tror sålunda att våra reaktorer inte kommer att ta livet av en enda människa. Däremot vet jag att de andra lösningarna, speciellt de fossila bränslena, kommer att leda till många människors död. Stenkolet är värst från gruvan till dess att kolet försvinner upp i atmosfären som koldioxid.
För det andra har jag ända sedan barnsben varit en övertygad naturvän. Jag vill att vi skall skydda miljön i vårt land. Kärnkraften är den energiform som ger mesta möjliga mängd värme och el med minsta möjliga skador på miljön. Vissa ingrepp i miljön är oundvikliga, speciellt vid uranbrytningen. Utsläpp av kylvatten kan också ses som ett problem, men kunde också ses som en resurs. Det är dock ett lokalt problem. Kärnkraftverkan är få till antalet, de tar inte upp stora skogsområden eller odlingsmark, de är tysta, luktar inte, sprider inte rökgaser eller andra gaser. De producerar inga växthusgaser. De är därför nästan klimatneutrala. De inverkar inte heller på flora och fauna. Bidrar inte till utrotning eller till utarmning av miljön. Det gör däremot de flesta andra energiformer. Det är ingen risk att någon kommer och bygger en reaktor på min eller din bakgård eller vid min eller din sommarstuga. Själv har jag aldrig sett ett kärnkraftverk och kommer aldrig att se något. Däremot har jag sett t.ex. vindkraftverk, trots att det fortfarande finns mycket få i vårt land. Och jag fruktar att möllorna kommer att bli ett allt vanligare inslag i vår miljö samt ett allt allvarligare miljöproblem i framtiden.
För det tredje vill jag att vårt land skall förbli en välfärdsstat med hög levnadsstandard. Detta är möjligt endast om vi har en konkurrenskraftig industri, främst exportindustri. Den djupa ekonomiska depressionen i början av 1990-talet visade vad som händer med välfärden om det går mycket dåligt för industrin. För att industrin skall klara sig i den hårda internationella konkurrensen måste den ha trygg tillgång till relativt billig energi, speciellt elektricitet. I vårt kalla, mörka, solfattiga land kan endast kärnkraften ge detta.
För det fjärde måste vi minska vårt beroende av stenkol, naturgas och olja, dvs av fossila bränslen. Det är omöjligt att avveckla kärnkraften och samtidigt avveckla en ator del av de fossila bränslena. Däremot är det möjligt att gradvis ersätta fossila bränslen med förnybar energi av olika typ om vi samtidigt får trygg och relativt billig ström från kärnkraften.
Detta är alltså mina huvudargument. Kan någon finna fel i dem är jag villig att lyssna. Om någon finner grova fel är jag villig att ompröva min inställning. Jag fruktar att motståndarna inte beaktar dessa argument. De förser sig själva med skygglappar p.g.a. av sin onödiga rädsla för radioaktivitet eller av andra mer dunkla skäl. Den som vill avveckla kärnkraften bör, enligt min mening, tänka igenom hur han/hon förhåller sig till de argument jag fört fram ovan.
Artikeln nedan sände jag till Vasabladet i mitten av april. Den har inte publicerats. Jag har under många år haft intrycket att ansvariga redaktörer på Vbl ogärna publicerar artiklar som försvarar kärnkraften på ett rationellt, sakligt och logiskt sätt. Däremot publicerar man gärna osakliga, okunniga och emotionella artiklar och inlägg mot kärnkraften. Tyvärr! Saklig och kunnig debatt bör alltid uppmuntras.
KAN VI KLARA OSS UTAN KÄRNKRAFT?
I Tyskland har regeringen stängt sju gamla kärnreaktorer på grund av olyckan i Fukushima. Tio nyare reaktorer är dock fortfarande i gång. Hur klarar tyskarna bortfallet av elproduktion? Tänker de spara in sju reaktorer, dvs över 5000 MW? Självklart inte. Tyskarna är inte mer villiga att spara än andra folk, trots att de kraftigt motsätter sig kärnkraften. Inte heller hjälper det att Tyskland har långt fler vindmöllor än något annat land i Europa, ca 13 000 vindkraftsparker. Dessa är redan i full gång, när det blåser. Nej, man använder i stället mer fossila bränslen, stenkol och naturgas. Detta innebär ökade utsläpp av växthusgaser, vilket i sin tur innebär att elindustrin måste köpa massor av utsläppsrätter. Vilket naturligtvis drabbar konsumenterna i form av höjda elpriser.
Hos oss har olyckan i Japan fått en mängd debattörer att krävt att våra fyra reaktorer stängs och att den femte aldrig startas. Men hur realistiska är dessa krav egentligen? Är de bara skenheliga drömmerier för att visa hur god människa man är eller kunde vi faktiskt klara oss utan kärnkraft? Vad händer om nästa riksdag, mot all förmodan, handlar i enlighet med motståndarnas krav och stiftar en lag som förbjuder kärnkraft i vårt land?
Det första som händer är att ca en tredjedel av vår elproduktion faller bort och det blir stor brist på ström. Detta i sin tur innebär att priserna stiger. Så har det redan gått i Tyskland. Hos oss skulle det bli mångdubbelt värre eftersom en så stor del av den totala produktionen faller bort. (Tyskarna har ju fortfarande kvar tio nyare reaktorer som malar på för fullt). Kärnreaktorerna ger i främsta hand trygg och billig tillgång till baskraft för industrin. Därför skulle industrin och framför allt exportindustrin drabbas hårdast. Detta i sin tur skulle leda till massarbetslöshet. Statens och kommunernas skatteinkomster skulle rasa vilket skulle innebära att hela välfärdssystemet skulle braka ihop. Vi skulle få en situation som är värre än depressionen i början av 1990-talet.
Det enda sättet att lindra följderna vore, förutom att importera mycket mera ström från ryska kärnreaktorer, att, precis som tyskarna, använda mera stenkol och (rysk) naturgas. Alla gamla kraftverk som kör med fossila bränslen skulle köra för fullt. Hur går det här ihop med att vi lovat minska utsläppen av växthusgaser? Det går förstås inte alls ihop. Men även när våra reaktorer är i gång tycks utsläppen av koldioxid öka. I fjol ökade de med 15%! En orsak var den kalla vintern, en annan servicestopp för kärnkraften, en tredje att elkonsumtionen ökade. Den nya reaktorn i Olkiluoto skulle avsevärt minska behovet av fossil energi och därmed utsläppen av koldioxid, men om motståndarna får som de vill tas den aldrig i bruk.
Kan vi inte spara in fyra reaktorer? Motståndarna talar alltid om hur mycket vi kan spara. Juha Ruusuvuori undrar i en kolumn i Vbl 12.4 varför vi behöver mera el hela tiden. Han har inte ökat sin elkonsumtion på tio år. Det har inte jag heller! Men Ruusuvuori och jag hör tydligen till undantagen. (Men inte har jag heller minskat min konsumtion). Faktum är att elkonsumtionen ökat trots alla dyra sparkampanjer. Faktum är att hushållens elkonsumtion ökade senaste år. Hela landets elkonsumtion var år 2010 hela 8% större än år 2009. Det vore redan en stor prestation om vi lyckades stoppa ökningen och hålla oss på en någorlunda konstant nivå. Att spara in fyra reaktorer är helt enkelt omöjligt. Tvärtom finns det redan nu ett stort missnöje med att elpriserna är för höga.
De förnyelsebara energikällorna då? Kan de inte ersätta kärnkraften? Motståndarna hävdar ju ständigt att vi klarar oss utmärkt med enbart förnyelsebar energi. Det hävdar t.ex. Göran Ekström i Vbl 10.4. Faktum är att vi redan får ca 26% av all vår energi från förnyelsebara källor, främst förstås från vattenkraft. För att ersätta kärnkraften borde vi mer än fördubbla andelen. Vattenkraften är redan utbyggd. Motståndarna pekar på vinden. Men den står för närvarande för endast en bråkdel av elproduktionen. (Ca 200 MW) Utbyggnaden går långsamt. Vi får vänta decennier innan den ens producerar lika mycket ström som den femte reaktorn kommer att producera om något år. Vindenergin är dyr och osäker, kräver mycket reglerkraft och är ett stort problem ur trivsel- och miljösynvinkel.
En klok politik innebär att välja det alternativ som innebär de minsta riskerna men medför störst nytta för största antalet människor. Eller annorlunda: det alternativ som innebär minst lidande för minsta antal människor. Läsaren måste dra sina egna slutsatser. Jag har dragit mina redan för länge sedan.
Hans Rosing
Pensionerad lärare i logik
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)