Det förvånar mig att många fortfarande tycks vara varma anhängare av att producera el i vårt land genom tusentals jättestora vindkraftverk. Jag tänker då inte på det fåtal som direkt förtjänar på möllorna utan på de många som på olika sätt måste betala. Vi måste betala på många sätt, men lättast att förstå är att vi måste betala rent konkret i reda pengar. Det kostar nämligen ungenfär dubbelt mer att producera el genom vinden än på mer konventionella sätt. Under de närmaste åren betalar vi den extra kostnaden genom beskattning, men förr eller senare slås den ut på elpriset. Slutsatsen är oundviklig. Den som vill ha mera vindel vill också ha högre elpriser. Men i själva verket klagar de flesta redan nu över att elpriset är högt.
Jag har i många artiklar informerat om nackdelarna med vindkraft. Det minsta man kan begära är att folk är medvetna om vad vi ger oss in på genom att godkänna tusentals möllor i vår känsliga natur. Redan i en av mina första bloggar, 27.2 2008 förklarade jag varför kärnkraften inte kan ersättas med vindkraft. I min blogg 10.9 2009 beskrev jag en del av problemen med möllorna. I nedanstående artikel varnar jag för att vindmöllorna kan bli ett stort misstag. Artikeln har publicerats i Åbo Underrättelser 11.10 2011.
SKYNDA LÅNGSAMT MED MÖLLORNA
Finns det några förnuftiga skäl att i snabb takt bygga tusentals vindkraftverk i vårt vindfattiga land? Eller är byggivern mest en frågan om beteende av typen ”alla andra gör det, vi måste följa med i utvecklingen”? Kosta va det kosta vill!
Om man verkligen fördjupar sig i problemen, om man beaktar alla viktiga faktorer, så är det svårt att se annat än ytterligare en dyrbar teknologisk modeföreteelse. Man måste bygga därför att det är teknologiskt möjligt, ju större och mer komplicerat desto bättre.
Självklart finns det platser och trakter där vindkraft är motiverad. Frågan är inte svart-vit. Det har ofta påpekats att möllor kan vara lämpliga i redan industrialiserade områden eller i områden utan natur- eller rekreationsvärde. T.ex. i hamnar, i industriområden, och längs motorvägar. Byggandet och underhållet blir betydligt billigare när det redan finns en utvecklad infrastruktur. Skadorna på människor och på djurlivet blir minimala.
När det gäller andra områden, speciellt skärgården, bör man skynda långsamt. Investeringar som senare visar sig vara misstag kan bli dyrbara i det långa loppet. Vinden tar aldrig slut och kunskaperna och tekniken förbättras i snabb takt. Det kan vara alltför tidigt att bygga i ett område, men det är aldrig för sent. Om vindkraften någonsin blir lönsam kommer massor av möllor att byggas – utan stora skattesubventioner.
I dag skulle inte en enda mölla byggas om staten inte garanterade ett pris på strömmen som ligger dubbelt över det som gäller på den öppna marknaden. I värsta fall kommer vi skattebetalare att få punga ut med 100 miljoner eller mer under de närmaste åren för en miljöförstörande och olönsam industri. Detta vore inte så farligt om vi levde i goda ekonomiska tider. Men, som alla vet, tar staten 7 000 miljoner euro i lån för att hålla igång hela statsmaskineriet. Skatterna höjs och man skär mer i massor av nödvändiga funktioner. Dessa hundra miljoner skulle göra mycket mer nytta inom t.ex. åldringsvården, inom skolväsendet, för att minska arbetslösheten etc.
I dag finns det ca 140 möllor i vårt land. De står för ca 0.3% av elproduktionen. Det verkar futtigt men i själva verket är det en fördel. Det betyder att obetydligt med skattepengar förs bort av himmelens vindar. Det betyder att det inte är någon skillnad om det blåser eller är kav lugnt. Alla elslukande maskiner, från frysboxar till till tung industri fungerar dag och natt, vinter och sommar. Att påstå att en kommun kan bli självförsörjande genom vindenergin är ren propaganda. För att vi skall kunna hålla fast vid vår höga levnadsstandard, också i den mörka, smällkalla vintern är vi helt beroende av stenkol och kärnkraft. Så kommer det att förbli ännu i flera decennier. Möllorna är i dagens läge en dyrbar lyxprodukt i vårt kalla, mörka land med dess nyckfulla vindströmmar.
Hans Rosing
lördag 22 oktober 2011
onsdag 12 oktober 2011
EN KRITISK GRANSKNING AV STEVEN JOBS
Steven Jobs död 5.10 har uppmärksammats över hela världen. I allmänhet har uppmärksamheten präglats av okritisk beundran. T.ex. i radioprogrammet Slaget efter 12 den 11.10 diskuterades hans insats av tre dataexperter som såg honom som en förebild. Själv har jag svårt att ta till mig allt prat om att han förändrat världen. Förändrat vaddå? Har världen blivit bättre sedan han blev chef för Apple 1997? Inte såvitt jag kan se. Här följer en kritisk granskning av den påverkan Steve Jobs haft.
DATORNÖRDEN STEVEN JOBS – EN FÖREBILD FÖR UNGDOMEN?
Den stora nyheten den 5 oktober var, i alla fall enligt mediernas redaktörer, att en viss amerikan vid namn Steven Jobs hade avlidit. Varje dag dör hundratusentals människor, vad var det som gjorde Steve Jobs död värd uppmärksamhet över hela världen? Vem bestämde att just han var värd att hedras och vördas?
Jobs ägnade sitt liv åt att utveckla och sälja datorer. Han blev chef för Apple 1997, men hann inte sitta särskilt länge på den posten. Han lanserade en mängd nya, alltmer sofistikerade och invecklade apparater såsom Itunes, Ipod, mobil med pekskärm, Iphone, Iphone touch och Iphone 3GS samt Ipad. Alla äkta datanördar har naturligtvis med förtjusning satt pengar på varje ny apparat. (Själv har jag inte känt behov av någon av dessa apparater, men så är jag inte heller någon datanörd).
Enligt datofilerna har Steven Jobs bidragit till att göra världen bättre. Datofoberna är förstås av motsatt åsikt. Allt har bara blivit alltmer tekniskt, krångligt, dyrt och invcklat. Alla är dock eniga om att Jobs är en av dem som mest drivit på datoriseringen av samhället. Han har bidragit till att det mer eller mindre blivit ett tvång för dagens unga (och många medelålders) att ständigt vara uppkopplade till nätet. Därmed har han också bidragit till att avskaffa privatlivet.
Lustigt nog var han själv mycket noga med att skydda sitt eget privatliv. Någon förklaring till detta har jag inte funnit i medierna. Hade han månne något att dölja? Eller är det helt enkelt så att han som datorexpert bättre än de flesta visste att datoriseringen gjort det allt svårare att ha ett liv som inte vem som helst kan snoka i genom sin dator? I dag tycks det dock vara på modet att exponera sitt privatliv för vem som helst. Ungdomar gör ofta detta av ren okunnighet. Borde vi ta Jobs som förebild i detta avseende? Borde vi tänka mera på att skydda vårt privatliv i datorernas tidsålder? Borde vi noga tänka på åt vem vi anförtror våra bekymmer, glädjeämnen, kärleksaffärer, penningaffärer, resor, uppgifter om barnen etc? Själv svarar jag definitivt ja! Följ Steve Jobs exempel!
I medierna fick vi också veta att Jobs jobbade mycket och långa dagar. Han var ett exempel på den amerikanska arbetsmoralen. Den skiljer sig mycket från den europeiska. I Europa sätter man stort värde på fritiden. Arbetet ses mer som ett nödvändigt ont. Därför har fackföreningarna ända sedan de grundades krävt kortare arbetsvecka. Jobs var en arbetsnarkoman. En beundransvärd egenskap enligt amerikanska värderingar.Tydligen såg han arbetet som det viktigaste i livet. Det som gav livet mening. Men hur går detta ihop med värnandet om privatlivet? Han kan ju inte ha haft tid med särskilt mycket privatliv.
Tydligen ägnade han föga tid åt musik, film, datorspel och annan underhållning, som ungdomen i dag ägnar många timmar dagligen åt. Men hans maskiner var uttryckligen avsedda för underhållning. Här finns alltså också en paradox. Mannen som gjort mer än någon annan för att underhålla, roa dagens ungdom ägnade sig inte själv åt sådant slöseri med tid. Destovärre har utvecklingen lett till att ungdomen alltmer är hänvisad till olika maskiner för att fördriva sin ständigt ökande fritid. Själv skulle jag varna för detta. Ägna i stället tiden åt idrott, hobbyer, naturen, studier, läsning och framför allt åt att umgås med både unga och gamla. Lyssna på tystnaden, på naturens egna ljud i stället för att ständigt gå med musik i örat.
Jobs ledarstil beskrivs som mycket auktoritär. Också i det avseendet är han mycket amerikansk. I Europa har vi i stället en mer demokratisk syn på ledarskap. Tyvärr är många ungdomar lätta att påverka. De söker ledare, ideal, någon som de kan underkasta sig och dyrka. Jobs var i själva verket en dålig för att inte säga farlig förebild. Det som vi bör betona är i stället demokrati, självständighet, kritiskt tänkande och gedigna kunskaper. Jag finner det märkligt att Jobs diktatoriska fasoner inte betonats mera och kritiserats i medierna. Är det månne så att hans framgångar förblindat också normalt kritiskt tänkande redaktörer? Pengar väcker destovärre ofta okritisk beundran.
I medierna har vi fått höra att Steven Jobs ”förändrade världen”. Detta uttryck har jag hört upprepade gånger i olika medier. Ingen har dock närmare förklarat på vilket sätt. Uttrycket ”förändra världen” används i dag i tid och otid. Det är så utslitet att det nästan inte betyder någonting alls längre. Att förändra världen är inte detsamma som att förbättra världen. Attacken mot WTC 2001 förändrade i viss mån världen, åtminstone så att övervakningen av terrorismen förbättrades. Men ingen vill väl säga att attacken förbättrade världen.
Påståendet att Jobs förändrade världen härstammar, såvitt jag kunnat utröna, från president Obama. Han menade att Jobs ”förändrade våra liv”, att han utfört ”ett av de största stordåden i mänsklighetens historia” och att han förändrade allas sätt att se på världen. Obama är en skicklig talare, men har en benägenhet för våldsamma överdrifter. (Också detta är typiskt för den amerikanska kulturen). Jobs har i varje fall inte förändrat mitt liv och mitt sätt att se på världen. Säkert har miljoner ungdomar köpt hans prylar, men jag förstår inte varför detta skulle ha ändrat deras sätt att se på världen. Obamas uttalande måste nog ses som amerikansk propaganda. Han vill stimulera den amerikanska ekonomin, uppmuntra ungdomar att starta egna firmor, att utveckla ny (onödig) teknologi som går att sälja över hela världen.
Om Jobs alls förändrat världen så är det snarare till det sämre. Han har genom ständigt nya teknoprodukter skapat ett behov som driver på konsumtionen. Men avigsidan är att produkterna blivit gamla på några år. Därmed har mängden elektronikavfall ökat lavinartat. Naturligtvis går det också åt stora resurser för att producera hundratals miljoner apparater. Dessa apparater är närmast förslöande för det kritiska tänkandet.
Datormogulen Bill Gates har donerat mycket pengar för t.ex. bättre hälsovård i Afrika. Sådant bidrar faktiskt till att förbättra världen. Men för att göra det måste man vara intresserad av också annat än att vara bäst på att producera onödiga, ofta skadliga teknoprodukter.
DATORNÖRDEN STEVEN JOBS – EN FÖREBILD FÖR UNGDOMEN?
Den stora nyheten den 5 oktober var, i alla fall enligt mediernas redaktörer, att en viss amerikan vid namn Steven Jobs hade avlidit. Varje dag dör hundratusentals människor, vad var det som gjorde Steve Jobs död värd uppmärksamhet över hela världen? Vem bestämde att just han var värd att hedras och vördas?
Jobs ägnade sitt liv åt att utveckla och sälja datorer. Han blev chef för Apple 1997, men hann inte sitta särskilt länge på den posten. Han lanserade en mängd nya, alltmer sofistikerade och invecklade apparater såsom Itunes, Ipod, mobil med pekskärm, Iphone, Iphone touch och Iphone 3GS samt Ipad. Alla äkta datanördar har naturligtvis med förtjusning satt pengar på varje ny apparat. (Själv har jag inte känt behov av någon av dessa apparater, men så är jag inte heller någon datanörd).
Enligt datofilerna har Steven Jobs bidragit till att göra världen bättre. Datofoberna är förstås av motsatt åsikt. Allt har bara blivit alltmer tekniskt, krångligt, dyrt och invcklat. Alla är dock eniga om att Jobs är en av dem som mest drivit på datoriseringen av samhället. Han har bidragit till att det mer eller mindre blivit ett tvång för dagens unga (och många medelålders) att ständigt vara uppkopplade till nätet. Därmed har han också bidragit till att avskaffa privatlivet.
Lustigt nog var han själv mycket noga med att skydda sitt eget privatliv. Någon förklaring till detta har jag inte funnit i medierna. Hade han månne något att dölja? Eller är det helt enkelt så att han som datorexpert bättre än de flesta visste att datoriseringen gjort det allt svårare att ha ett liv som inte vem som helst kan snoka i genom sin dator? I dag tycks det dock vara på modet att exponera sitt privatliv för vem som helst. Ungdomar gör ofta detta av ren okunnighet. Borde vi ta Jobs som förebild i detta avseende? Borde vi tänka mera på att skydda vårt privatliv i datorernas tidsålder? Borde vi noga tänka på åt vem vi anförtror våra bekymmer, glädjeämnen, kärleksaffärer, penningaffärer, resor, uppgifter om barnen etc? Själv svarar jag definitivt ja! Följ Steve Jobs exempel!
I medierna fick vi också veta att Jobs jobbade mycket och långa dagar. Han var ett exempel på den amerikanska arbetsmoralen. Den skiljer sig mycket från den europeiska. I Europa sätter man stort värde på fritiden. Arbetet ses mer som ett nödvändigt ont. Därför har fackföreningarna ända sedan de grundades krävt kortare arbetsvecka. Jobs var en arbetsnarkoman. En beundransvärd egenskap enligt amerikanska värderingar.Tydligen såg han arbetet som det viktigaste i livet. Det som gav livet mening. Men hur går detta ihop med värnandet om privatlivet? Han kan ju inte ha haft tid med särskilt mycket privatliv.
Tydligen ägnade han föga tid åt musik, film, datorspel och annan underhållning, som ungdomen i dag ägnar många timmar dagligen åt. Men hans maskiner var uttryckligen avsedda för underhållning. Här finns alltså också en paradox. Mannen som gjort mer än någon annan för att underhålla, roa dagens ungdom ägnade sig inte själv åt sådant slöseri med tid. Destovärre har utvecklingen lett till att ungdomen alltmer är hänvisad till olika maskiner för att fördriva sin ständigt ökande fritid. Själv skulle jag varna för detta. Ägna i stället tiden åt idrott, hobbyer, naturen, studier, läsning och framför allt åt att umgås med både unga och gamla. Lyssna på tystnaden, på naturens egna ljud i stället för att ständigt gå med musik i örat.
Jobs ledarstil beskrivs som mycket auktoritär. Också i det avseendet är han mycket amerikansk. I Europa har vi i stället en mer demokratisk syn på ledarskap. Tyvärr är många ungdomar lätta att påverka. De söker ledare, ideal, någon som de kan underkasta sig och dyrka. Jobs var i själva verket en dålig för att inte säga farlig förebild. Det som vi bör betona är i stället demokrati, självständighet, kritiskt tänkande och gedigna kunskaper. Jag finner det märkligt att Jobs diktatoriska fasoner inte betonats mera och kritiserats i medierna. Är det månne så att hans framgångar förblindat också normalt kritiskt tänkande redaktörer? Pengar väcker destovärre ofta okritisk beundran.
I medierna har vi fått höra att Steven Jobs ”förändrade världen”. Detta uttryck har jag hört upprepade gånger i olika medier. Ingen har dock närmare förklarat på vilket sätt. Uttrycket ”förändra världen” används i dag i tid och otid. Det är så utslitet att det nästan inte betyder någonting alls längre. Att förändra världen är inte detsamma som att förbättra världen. Attacken mot WTC 2001 förändrade i viss mån världen, åtminstone så att övervakningen av terrorismen förbättrades. Men ingen vill väl säga att attacken förbättrade världen.
Påståendet att Jobs förändrade världen härstammar, såvitt jag kunnat utröna, från president Obama. Han menade att Jobs ”förändrade våra liv”, att han utfört ”ett av de största stordåden i mänsklighetens historia” och att han förändrade allas sätt att se på världen. Obama är en skicklig talare, men har en benägenhet för våldsamma överdrifter. (Också detta är typiskt för den amerikanska kulturen). Jobs har i varje fall inte förändrat mitt liv och mitt sätt att se på världen. Säkert har miljoner ungdomar köpt hans prylar, men jag förstår inte varför detta skulle ha ändrat deras sätt att se på världen. Obamas uttalande måste nog ses som amerikansk propaganda. Han vill stimulera den amerikanska ekonomin, uppmuntra ungdomar att starta egna firmor, att utveckla ny (onödig) teknologi som går att sälja över hela världen.
Om Jobs alls förändrat världen så är det snarare till det sämre. Han har genom ständigt nya teknoprodukter skapat ett behov som driver på konsumtionen. Men avigsidan är att produkterna blivit gamla på några år. Därmed har mängden elektronikavfall ökat lavinartat. Naturligtvis går det också åt stora resurser för att producera hundratals miljoner apparater. Dessa apparater är närmast förslöande för det kritiska tänkandet.
Datormogulen Bill Gates har donerat mycket pengar för t.ex. bättre hälsovård i Afrika. Sådant bidrar faktiskt till att förbättra världen. Men för att göra det måste man vara intresserad av också annat än att vara bäst på att producera onödiga, ofta skadliga teknoprodukter.
måndag 10 oktober 2011
BÄTTRE KLIMAT MED SÄMRE EKONOMI
Artikeln nedan sände jag till Vasabladet 19.9. Den togs in i tidningen 8.10.
I dag hörde jag i nyheterna att miljöminister Niinistö betonade samma sak som jag dvs att klimatförädringen under de senaste två åren degraderats till en tredje rangens fråga i medierna. Jarl Ahlbeck har i en artikel som ingått i både Åbo Underrättelser (28.9) och i Vasabladet någon dag senare betonat att växthuseffekten tycks vara lindrigare än många experter förutspått. De senaste mätningarna visar, enligt honom, att uppvärmningen under perioden 1988-2011 varit endast 0,15 grader. Definitivt ingenting att oroa sig över. Det verkar finnas goda skäl till att klimatet fått en mer undanskymd roll i nyheterna. Å andra sidan har avsmältningen av Nordpolens isar i sommar varit rekordstor. Arealen var som minst 4,2 miljoner kvadatkilometer. I Hufvudstadsbladet 10.10 finns ett uppslag på två sidor där det frågas "Är du beredd på klimatförändringen?". Tre ekopsykologer intervjuas. De oroar sig över att allmänheten inte tar hotet på allvar. Frågan är dock, som Ahlbecks artikel visar, om vi faktiskt borde ta klimatförändringen på allvar. Och i så fall är det tveksamt om vi alls kan göra något för att stoppa den.
Såväl miljöfilosofi som klimatförändringen behandlas i många av mina bloggar. Genom att läsa dem får man en god överblick av hela detta komplicerade komplex av frågor. Själv har jag jobbat med miljöfilosofi i drygt 20 år.
HAR KLIMATPOLITIKEN MISSLYCKATS?
”Jag har misslyckats,” sade Al Gore senaste vinter i det populära tvprogrammet Skavlan. Det som han avsåg var en radikal ändring i den globala politiken för att ”rädda” klimatet. Al Gore är den överlägset mest inflytelserika ”klimatprofeten”. Hans bok En obehaglig sanning (2006) och filmen med samma namn har de flesta åtminstone hört om. I en senare bok (2009) försöker han på nytt väcka världen till förändring. Men som han själv erkänner har han misslyckats. De åtgärder som hittills vidtagits har varit lokala och tveksamma. Någon effekt på klimatet har de inte haft. Utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka.
Al Gore är en karismatisk politiker med ett starkt budskap, men han är ingen forskare och det finns många fel och överdrifter i hans budskap. Amerikanen James Hansen är däremot en av världens mest kända klimatexperter. Han har fått föga uppmärksamhet i medierna men i stället har han haft direkt konatk med ledande politiker världen över och försökt övertyga dem om att det brinner i knutarna. Titeln på han senaste bok är talande, den lyder översatt till svenska: Sanningen om den kommande klimatkatastrofen och vår sista chans att rädda mänskligheten. (2009) Om vi inte reagerar kraftigt nu så blir konsekvenserna katastrofala enligt Hansen.
För två år sedan, i december 2009, samlades världens ledare i Köpenhamn för att slå fast en global klimatpolitik. Där samlades också mängder av experter och klimataktivister för att lobba och påverka. Mötet fick enorm uppmärksamhet i medierna och det debatterades häftigt för och emot växthuseffekten. Också hos oss gick debattens vågor höga. De s.k. klimatskeptikerna höll sig framme och menade att oron var överdriven. Som alla vet blev Köpenhamn-mötet ett totalt fiasko med avseende på konkreta åtgärder. Endast urvattnade, fromma önskningar kunde läsas i slutprotokollet.
Sedan dess har det globalt sett inte hänt särskilt mycket på klimatfronten. I själva verket tycks klimatförändringen ha degraderats till en tredje rangens fråga. I stället är det ekonomin som fyller medierna. Vikande börskurser, stater som hotar att gå i konkurs, USA:s enorma underskott, kineserna som globala spelare inom ekonomin, stigande arbetslöshet, sämre socialskydd, växande fattigdom hör till de frågor som i dag bekymrar både beslutsfattare och allmänhet. Botemedlet heter, enligt ekonomerna, fortsatt ekonomisk tillväxt. Den skall skapas genom bättre konkurrenskraft, ny avancerad teknologi, nedskärningar i sociala förmåner.
Ur klimatsynvinkel är minskad konsumtion och produktion i själva verket något positivt. Det innebär att tusentals fabriker stänger eller drar ner på produktionen, att färre åker bil, att de enorma turistskarorna krymper, kort sagt att utsläppen av växthusgaser minskar. Om och när tillväxten kommer igång igen innebär det förstås motsatsen.
Är då framtiden för klimatet totalt mörk? Knappast. Det bedrivs energisk forskning inom många sektorer. Al Gore, Hansen och många andra ”profeter” förkunnade, som profeter har för vana, ”gören bättring ty undergången är nära”. Bättringen skulle bestå i en radikal ändring av vårt sätt att leva. Det är något som mycket få är villiga till, speciellt som det finns flera miljarder fattiga som drömmer om att få delta i konsumtionsfesten. En radikal ändring i livsstilen är en politisk omöjlighet. Forskningen går därför ut på att motverka klimatförändringen utan att levnadsstandarden och tillväxten påverkas i någon högre grad. Ett sätt är att tvätta bort koldioxiden ur rökgaserna. Flera projekt som testar olika tekniker pågår. För 30 år sedan var svavlet i rökgaserna ett stort miljöproblem. Teknologerna lyckades dock rätt snabbt utveckal metoder för att tvätta bort svavlet. Utsiktern att göra detsamma med koldioxiden verkar lovande. En annan åtgärd som troligen kommer att få betydelse är att minska mängden sotpartiklar i atmosfären. Den koldioxid som produceras blir kvar i många decennier, men sotpartiklarna kan minskas snabbt genom effektivare filter. Forskarna är oeniga om hur stor effekt sotpartiklarn har, men alla tycks vara ense om att deras effekt är betydande. De flesta känner till att det satsas stort på alernativ energi, speciellt på sol- och vindenergi. Sådana satsningar kan dessutom bidra till den ekonomiska tillväxten. Det finns många andra idéer som kan prövas i framtiden.
Mer problematisk är bioenergin och biobränslena. Är det verkligen moraliskt rätt att använda enorma arealer för att odla grödor som omvandlas till bränsle för bilar när en miljard människor är undernärda?
Det grundläggande problemet är förstås att 7 000 miljoner människor är på tok för många för en ekologiskt hållbar utveckling. Men det problemet vill ingen ekonom eller politiker ta i med tång ens.
I dag hörde jag i nyheterna att miljöminister Niinistö betonade samma sak som jag dvs att klimatförädringen under de senaste två åren degraderats till en tredje rangens fråga i medierna. Jarl Ahlbeck har i en artikel som ingått i både Åbo Underrättelser (28.9) och i Vasabladet någon dag senare betonat att växthuseffekten tycks vara lindrigare än många experter förutspått. De senaste mätningarna visar, enligt honom, att uppvärmningen under perioden 1988-2011 varit endast 0,15 grader. Definitivt ingenting att oroa sig över. Det verkar finnas goda skäl till att klimatet fått en mer undanskymd roll i nyheterna. Å andra sidan har avsmältningen av Nordpolens isar i sommar varit rekordstor. Arealen var som minst 4,2 miljoner kvadatkilometer. I Hufvudstadsbladet 10.10 finns ett uppslag på två sidor där det frågas "Är du beredd på klimatförändringen?". Tre ekopsykologer intervjuas. De oroar sig över att allmänheten inte tar hotet på allvar. Frågan är dock, som Ahlbecks artikel visar, om vi faktiskt borde ta klimatförändringen på allvar. Och i så fall är det tveksamt om vi alls kan göra något för att stoppa den.
Såväl miljöfilosofi som klimatförändringen behandlas i många av mina bloggar. Genom att läsa dem får man en god överblick av hela detta komplicerade komplex av frågor. Själv har jag jobbat med miljöfilosofi i drygt 20 år.
HAR KLIMATPOLITIKEN MISSLYCKATS?
”Jag har misslyckats,” sade Al Gore senaste vinter i det populära tvprogrammet Skavlan. Det som han avsåg var en radikal ändring i den globala politiken för att ”rädda” klimatet. Al Gore är den överlägset mest inflytelserika ”klimatprofeten”. Hans bok En obehaglig sanning (2006) och filmen med samma namn har de flesta åtminstone hört om. I en senare bok (2009) försöker han på nytt väcka världen till förändring. Men som han själv erkänner har han misslyckats. De åtgärder som hittills vidtagits har varit lokala och tveksamma. Någon effekt på klimatet har de inte haft. Utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka.
Al Gore är en karismatisk politiker med ett starkt budskap, men han är ingen forskare och det finns många fel och överdrifter i hans budskap. Amerikanen James Hansen är däremot en av världens mest kända klimatexperter. Han har fått föga uppmärksamhet i medierna men i stället har han haft direkt konatk med ledande politiker världen över och försökt övertyga dem om att det brinner i knutarna. Titeln på han senaste bok är talande, den lyder översatt till svenska: Sanningen om den kommande klimatkatastrofen och vår sista chans att rädda mänskligheten. (2009) Om vi inte reagerar kraftigt nu så blir konsekvenserna katastrofala enligt Hansen.
För två år sedan, i december 2009, samlades världens ledare i Köpenhamn för att slå fast en global klimatpolitik. Där samlades också mängder av experter och klimataktivister för att lobba och påverka. Mötet fick enorm uppmärksamhet i medierna och det debatterades häftigt för och emot växthuseffekten. Också hos oss gick debattens vågor höga. De s.k. klimatskeptikerna höll sig framme och menade att oron var överdriven. Som alla vet blev Köpenhamn-mötet ett totalt fiasko med avseende på konkreta åtgärder. Endast urvattnade, fromma önskningar kunde läsas i slutprotokollet.
Sedan dess har det globalt sett inte hänt särskilt mycket på klimatfronten. I själva verket tycks klimatförändringen ha degraderats till en tredje rangens fråga. I stället är det ekonomin som fyller medierna. Vikande börskurser, stater som hotar att gå i konkurs, USA:s enorma underskott, kineserna som globala spelare inom ekonomin, stigande arbetslöshet, sämre socialskydd, växande fattigdom hör till de frågor som i dag bekymrar både beslutsfattare och allmänhet. Botemedlet heter, enligt ekonomerna, fortsatt ekonomisk tillväxt. Den skall skapas genom bättre konkurrenskraft, ny avancerad teknologi, nedskärningar i sociala förmåner.
Ur klimatsynvinkel är minskad konsumtion och produktion i själva verket något positivt. Det innebär att tusentals fabriker stänger eller drar ner på produktionen, att färre åker bil, att de enorma turistskarorna krymper, kort sagt att utsläppen av växthusgaser minskar. Om och när tillväxten kommer igång igen innebär det förstås motsatsen.
Är då framtiden för klimatet totalt mörk? Knappast. Det bedrivs energisk forskning inom många sektorer. Al Gore, Hansen och många andra ”profeter” förkunnade, som profeter har för vana, ”gören bättring ty undergången är nära”. Bättringen skulle bestå i en radikal ändring av vårt sätt att leva. Det är något som mycket få är villiga till, speciellt som det finns flera miljarder fattiga som drömmer om att få delta i konsumtionsfesten. En radikal ändring i livsstilen är en politisk omöjlighet. Forskningen går därför ut på att motverka klimatförändringen utan att levnadsstandarden och tillväxten påverkas i någon högre grad. Ett sätt är att tvätta bort koldioxiden ur rökgaserna. Flera projekt som testar olika tekniker pågår. För 30 år sedan var svavlet i rökgaserna ett stort miljöproblem. Teknologerna lyckades dock rätt snabbt utveckal metoder för att tvätta bort svavlet. Utsiktern att göra detsamma med koldioxiden verkar lovande. En annan åtgärd som troligen kommer att få betydelse är att minska mängden sotpartiklar i atmosfären. Den koldioxid som produceras blir kvar i många decennier, men sotpartiklarna kan minskas snabbt genom effektivare filter. Forskarna är oeniga om hur stor effekt sotpartiklarn har, men alla tycks vara ense om att deras effekt är betydande. De flesta känner till att det satsas stort på alernativ energi, speciellt på sol- och vindenergi. Sådana satsningar kan dessutom bidra till den ekonomiska tillväxten. Det finns många andra idéer som kan prövas i framtiden.
Mer problematisk är bioenergin och biobränslena. Är det verkligen moraliskt rätt att använda enorma arealer för att odla grödor som omvandlas till bränsle för bilar när en miljard människor är undernärda?
Det grundläggande problemet är förstås att 7 000 miljoner människor är på tok för många för en ekologiskt hållbar utveckling. Men det problemet vill ingen ekonom eller politiker ta i med tång ens.
onsdag 21 september 2011
DEN FÖRSTA MÄNNISKAN PÅ PLANETEN MARS?
NÄR LANDSTIGER DEN FÖRSTA MÄNNISKAN PÅ PLANETEN MARS?
På tvkanalen Teema har astronomen Esko Valtaoja i fem program diskuterat kring människan och universum med ett par gäster. om liv i universum och människans framtid i rymden. Tisdagen 20.9 var gästerna astronomen Tuija Pulkkinen och konstnären Antti Tanttu. Då tog Valtaoja bl.a. upp den gamla frågan om när människan första gången kommer att landa på vår näst närmaste planetgranne, dvs den röda planeten Mars.
Som bekant landsteg de första människorna på månen i juli 1969. Landstigningen visades i tv mitt i natten. Jag var då 25 år och mycket intresserad av astronomi. Den natten satt jag ensam och stirrade på de suddiga svartvita bilderna på mina morföräldrars tv på Strandgatan i Vasa. Landningen var ett spännande äventyr som följdes över stora delar av världen. För en kort stund kunde mänskligheten känna ett slags gemenskap.
På den tiden trodde man allmänt att människan kommit till månen för att stanna. Man föreställde sig permanenta forskningsstationer. Följande steg skulle sedan bli en färd till Mars. De mest optimistiska trodde att den skulle ske innan seklet var slut.
År 1972 genomfördes den sista bemannade flygningen till månen. Det är nästan 40 år sedan! Under dessa 40 år har oerhört mycket hänt inom politik, vetenskap och teknologi, men inte en enda människa har varit längre ut i rymden än till den internationella rymdstationen, dvs några hundra kilometer upp. De bemannade rymdflygningarna tog slut för nästan 40 år sedan! Varför? Valtaoja och hans gäster pratade inte alls om denna centrala fråga.
USA finansierade och genomförde dessa flygningar utan stöd utifrån. Vid denna tid var USA världens i särklass rikaste och mäktigaste stat. Sedan dess har det gått utför med jänkarna, medan andra jättestater som Kina, Indien och Brasilien blivit allt rikare och mäktigare. Apolloflygningarna blev en dyr historia för de amerikanska skattebetalarna. Det har talats om 20 miljarder dollar. Månlandningarna väckte ett enormt intresse, eller snarare fanns intresset redan tidigare och gjorde det möjligt för politikerna att satsa de nödiga medlen. Att hela världen upplevde att det faktiskt pågick en kapplöpning till månen mellan USA och den andra supermakten, Sovjet, gjorde politikerna och allmänheten villiga att betala. Man skall inte heller glömma den laddade ideologiska kampen på den tiden. Det s.k. kalla kriget mellan kommunism och kapitalism pågick för fullt. Att komma först till månen sågs som ett bevis för den segrande partens ideologiska överlägsenhet.
I ett berömt tal inför kongressen 25.5 1961 lovade president Kennedy att USA kommer att landsätta människor på månen innan decenniet är slut. Talet väckte stor entusiasm, inte minst för att Sovjet då hade ledningen inom rymdteknologin. Kongressen var genast villig att nästan fördubbla NASAs anslag. Följande år skedde ännu en ny fördubbling av anslagen. Inga starka protester hördes. Antalet anställda vid NASA fördubblades till ca 30 000.
(Om kapplöpningen till månen kan man t.ex. läsa i Scientific American, juni 1994.)
Men vad gör man när man kommit i mål efter ett superspännande lopp? Man lugnar ner sig och ägnar sig åt annat. Exakt detta hände i början av 1970-talet. Allmänhetens intresse svalnade snabbt och det innebar att politikerna började skära i kostnaderna för rymdforskning. Allt flera klagade över att enorma summor kastades i sjön, eller i rymden, fast det fanns massor av angelägna projekt som blev utan pengar. Sedan dess har NASAs budget gång på gång skurits ner. I dag får organisationen en bråkdel av vad man fick i slutet av 1960-talet. USAs stasskuld är i dag astronomisk. Obamas regering skär ner överallt. Självklart drabbas också forskningen, inklusive rymdforskningen. Det finns inga pengar för en bemannad färd till Mars, och det finns inte heller några som helst utsikter att politikerna i USA skulle vara villiga att radikalt öka anslagen inom överskådlig framtid.
USA har säkert de teknologiska kunskaperna, en stor mängd kompetenta vetenskapare, villiga astronauter, men det viktigaste saknas: allmänhetens intresse och därmed pengarna.
Valtaoja och Pulkkinen menade att den första bemannade landningen på Mars kommer att ske inom ca 30 år. Några skäl för en så vilt optimistisk bedömning gav de inte. De diskuterade inte alls vad resan skulle kosta och vem som skulle vara villig att betalan de 100 miljarder dollar eller mer som äventyret skulle kosta. De glömde också helt bort frågan varför. Varför i all världen skulle någon stat vilja satsa enorma summor på en riskfylld tur-och-returresa till denna extremt ogästvänliga planet? Vad skulle man uppnå som skulle vara värt pengarna. Det är lätt att förstå att astronomer som mer eller mindre lever i de högre sfärerna drömmer om resor i rymden. De skulle dra den största nyttan utan att behöva betala för dem. Men vad har vanliga skattebetalare att vinna? Svaret är ingenting!
Mars är inte längre någon okänd värld, tvärtom. I många avssenden vet forskarna mer om Mars än om jorden som är mycket svårare att utforska p.g.a. väldiga hav, en mycket komplicerad atmosfär, enorm växtlighet, otaliga levande organismer. Mars är i stort sett en iskall öken som då och då skyms av väldiga stoftstormar. Där finns inga växter, djur, hav etc. Möjligen kan där finnas någon primitiv livsform eller fossil av någon sådan, men också det är osannolikt.
För en bråkdel av priset på en bemannad landning kan man sända robotar som kör omkring och analyserar stoftet, filmar omgivningen och ger oss det mesta av den info vi vill ha. Flera sådana robotar har redan utforskat delar av planeten.
Mars kommer säkert att få många besökare under de kommande 30 åren, men inte i form av människor utan som alltmer sofistikerade robotar. Dessa behöver inte mat, vatten, syre och skydd mot den kosmiska strålningen. De drabbas inte av psykiska problem och de jobbar dag och natt. En robot kan i bästa fall fungera i flera år och ge kontinuerlig info om omgivningen.
Men framför allt är den billig jämfört med att sända människor.
USA kommer säkert inte att sända någon expedition till Mars inom 30 år, men hur är det med andra länder? Kina har i dag de största valutareserverna i världen. Valtaoja gissade att kineserna blir de första att landstiga på Mars röda, torra ökenstoft. Många tror i dag att Kinas regering har för avsikt att snart sända ett bemannat skepp till månen för att bli den andra nationen som når detta mål. Kina har säkert råd. Däremot har landet tills vidare ganska liten erfarenhet av rymdfärder. Men säkert kan landet utveckla den nödvändiga teknologin för en månlandning. Det skulle inte förvåna mig om det sker inom de närmaste tio åren.
Men en resa till månen är småpotatis jämfört med en färd till Mars som är hundra gånger längre bort när den kommer som allra närmast. Landet har inte den teknologiska och vetenskapliga kompetens, för att inte tala om erfarenhet, som behövs. Under Apollo-projektet använde sig NASA av ca 200 000 underleverantörer. USA hade ju från tidigare en mycket omfattande flygindustri, missilindustri, militärindustri, expertis inom elektronik- och datasbranschen. Sådant tar lång tid att bygga upp. Till detta kommer att Kina är ett land med enorma interna problem. Miljöproblemen kräver mycket pengar och teknologiska resurser. Största delen av befolkningen är mycket fattig och blir alltmer missnöjd när en del lever i överflöd och lyx. Jag är rädd att Kina inte kommer att vara ett stabilt och fredligt land under de kommande trettio åren.
Finns det då ingen som kan tänkas finansiera och genomföra en resa till Mars under de kommande 30 åren? Svaret är kort och gott nej.
Betyder det att människor aldrig kommer att vandra på den sterila, röda sanden? Naturligtvis inte. Min egen gissning är att människor kommer att besöka Mars inom detta sekel. Men det kommer då att ske som ett internationellt projekt i vilket en mängd stater deltar. Då blir kostnaderna för en enskild stat rimliga samtidigt som projektet skapar en vi-känsla, en insikt om att vi alla hör ihop på denna planet.
Som modell kan man ta CERN, den europeiska unionen för kärnforskning. Alla stater inom EU har bidragit till den väldiga LHC- anläggningen utanför Geneve. Den lär hittills ha slukat ca 7 000 miljoner euro. Småpotatis jämfört med vad en resa till Mars skulle sätta sprätt på, men ett utmärkt exempel på hur stora projekt måste fenomföras i framtiden.
På tvkanalen Teema har astronomen Esko Valtaoja i fem program diskuterat kring människan och universum med ett par gäster. om liv i universum och människans framtid i rymden. Tisdagen 20.9 var gästerna astronomen Tuija Pulkkinen och konstnären Antti Tanttu. Då tog Valtaoja bl.a. upp den gamla frågan om när människan första gången kommer att landa på vår näst närmaste planetgranne, dvs den röda planeten Mars.
Som bekant landsteg de första människorna på månen i juli 1969. Landstigningen visades i tv mitt i natten. Jag var då 25 år och mycket intresserad av astronomi. Den natten satt jag ensam och stirrade på de suddiga svartvita bilderna på mina morföräldrars tv på Strandgatan i Vasa. Landningen var ett spännande äventyr som följdes över stora delar av världen. För en kort stund kunde mänskligheten känna ett slags gemenskap.
På den tiden trodde man allmänt att människan kommit till månen för att stanna. Man föreställde sig permanenta forskningsstationer. Följande steg skulle sedan bli en färd till Mars. De mest optimistiska trodde att den skulle ske innan seklet var slut.
År 1972 genomfördes den sista bemannade flygningen till månen. Det är nästan 40 år sedan! Under dessa 40 år har oerhört mycket hänt inom politik, vetenskap och teknologi, men inte en enda människa har varit längre ut i rymden än till den internationella rymdstationen, dvs några hundra kilometer upp. De bemannade rymdflygningarna tog slut för nästan 40 år sedan! Varför? Valtaoja och hans gäster pratade inte alls om denna centrala fråga.
USA finansierade och genomförde dessa flygningar utan stöd utifrån. Vid denna tid var USA världens i särklass rikaste och mäktigaste stat. Sedan dess har det gått utför med jänkarna, medan andra jättestater som Kina, Indien och Brasilien blivit allt rikare och mäktigare. Apolloflygningarna blev en dyr historia för de amerikanska skattebetalarna. Det har talats om 20 miljarder dollar. Månlandningarna väckte ett enormt intresse, eller snarare fanns intresset redan tidigare och gjorde det möjligt för politikerna att satsa de nödiga medlen. Att hela världen upplevde att det faktiskt pågick en kapplöpning till månen mellan USA och den andra supermakten, Sovjet, gjorde politikerna och allmänheten villiga att betala. Man skall inte heller glömma den laddade ideologiska kampen på den tiden. Det s.k. kalla kriget mellan kommunism och kapitalism pågick för fullt. Att komma först till månen sågs som ett bevis för den segrande partens ideologiska överlägsenhet.
I ett berömt tal inför kongressen 25.5 1961 lovade president Kennedy att USA kommer att landsätta människor på månen innan decenniet är slut. Talet väckte stor entusiasm, inte minst för att Sovjet då hade ledningen inom rymdteknologin. Kongressen var genast villig att nästan fördubbla NASAs anslag. Följande år skedde ännu en ny fördubbling av anslagen. Inga starka protester hördes. Antalet anställda vid NASA fördubblades till ca 30 000.
(Om kapplöpningen till månen kan man t.ex. läsa i Scientific American, juni 1994.)
Men vad gör man när man kommit i mål efter ett superspännande lopp? Man lugnar ner sig och ägnar sig åt annat. Exakt detta hände i början av 1970-talet. Allmänhetens intresse svalnade snabbt och det innebar att politikerna började skära i kostnaderna för rymdforskning. Allt flera klagade över att enorma summor kastades i sjön, eller i rymden, fast det fanns massor av angelägna projekt som blev utan pengar. Sedan dess har NASAs budget gång på gång skurits ner. I dag får organisationen en bråkdel av vad man fick i slutet av 1960-talet. USAs stasskuld är i dag astronomisk. Obamas regering skär ner överallt. Självklart drabbas också forskningen, inklusive rymdforskningen. Det finns inga pengar för en bemannad färd till Mars, och det finns inte heller några som helst utsikter att politikerna i USA skulle vara villiga att radikalt öka anslagen inom överskådlig framtid.
USA har säkert de teknologiska kunskaperna, en stor mängd kompetenta vetenskapare, villiga astronauter, men det viktigaste saknas: allmänhetens intresse och därmed pengarna.
Valtaoja och Pulkkinen menade att den första bemannade landningen på Mars kommer att ske inom ca 30 år. Några skäl för en så vilt optimistisk bedömning gav de inte. De diskuterade inte alls vad resan skulle kosta och vem som skulle vara villig att betalan de 100 miljarder dollar eller mer som äventyret skulle kosta. De glömde också helt bort frågan varför. Varför i all världen skulle någon stat vilja satsa enorma summor på en riskfylld tur-och-returresa till denna extremt ogästvänliga planet? Vad skulle man uppnå som skulle vara värt pengarna. Det är lätt att förstå att astronomer som mer eller mindre lever i de högre sfärerna drömmer om resor i rymden. De skulle dra den största nyttan utan att behöva betala för dem. Men vad har vanliga skattebetalare att vinna? Svaret är ingenting!
Mars är inte längre någon okänd värld, tvärtom. I många avssenden vet forskarna mer om Mars än om jorden som är mycket svårare att utforska p.g.a. väldiga hav, en mycket komplicerad atmosfär, enorm växtlighet, otaliga levande organismer. Mars är i stort sett en iskall öken som då och då skyms av väldiga stoftstormar. Där finns inga växter, djur, hav etc. Möjligen kan där finnas någon primitiv livsform eller fossil av någon sådan, men också det är osannolikt.
För en bråkdel av priset på en bemannad landning kan man sända robotar som kör omkring och analyserar stoftet, filmar omgivningen och ger oss det mesta av den info vi vill ha. Flera sådana robotar har redan utforskat delar av planeten.
Mars kommer säkert att få många besökare under de kommande 30 åren, men inte i form av människor utan som alltmer sofistikerade robotar. Dessa behöver inte mat, vatten, syre och skydd mot den kosmiska strålningen. De drabbas inte av psykiska problem och de jobbar dag och natt. En robot kan i bästa fall fungera i flera år och ge kontinuerlig info om omgivningen.
Men framför allt är den billig jämfört med att sända människor.
USA kommer säkert inte att sända någon expedition till Mars inom 30 år, men hur är det med andra länder? Kina har i dag de största valutareserverna i världen. Valtaoja gissade att kineserna blir de första att landstiga på Mars röda, torra ökenstoft. Många tror i dag att Kinas regering har för avsikt att snart sända ett bemannat skepp till månen för att bli den andra nationen som når detta mål. Kina har säkert råd. Däremot har landet tills vidare ganska liten erfarenhet av rymdfärder. Men säkert kan landet utveckla den nödvändiga teknologin för en månlandning. Det skulle inte förvåna mig om det sker inom de närmaste tio åren.
Men en resa till månen är småpotatis jämfört med en färd till Mars som är hundra gånger längre bort när den kommer som allra närmast. Landet har inte den teknologiska och vetenskapliga kompetens, för att inte tala om erfarenhet, som behövs. Under Apollo-projektet använde sig NASA av ca 200 000 underleverantörer. USA hade ju från tidigare en mycket omfattande flygindustri, missilindustri, militärindustri, expertis inom elektronik- och datasbranschen. Sådant tar lång tid att bygga upp. Till detta kommer att Kina är ett land med enorma interna problem. Miljöproblemen kräver mycket pengar och teknologiska resurser. Största delen av befolkningen är mycket fattig och blir alltmer missnöjd när en del lever i överflöd och lyx. Jag är rädd att Kina inte kommer att vara ett stabilt och fredligt land under de kommande trettio åren.
Finns det då ingen som kan tänkas finansiera och genomföra en resa till Mars under de kommande 30 åren? Svaret är kort och gott nej.
Betyder det att människor aldrig kommer att vandra på den sterila, röda sanden? Naturligtvis inte. Min egen gissning är att människor kommer att besöka Mars inom detta sekel. Men det kommer då att ske som ett internationellt projekt i vilket en mängd stater deltar. Då blir kostnaderna för en enskild stat rimliga samtidigt som projektet skapar en vi-känsla, en insikt om att vi alla hör ihop på denna planet.
Som modell kan man ta CERN, den europeiska unionen för kärnforskning. Alla stater inom EU har bidragit till den väldiga LHC- anläggningen utanför Geneve. Den lär hittills ha slukat ca 7 000 miljoner euro. Småpotatis jämfört med vad en resa till Mars skulle sätta sprätt på, men ett utmärkt exempel på hur stora projekt måste fenomföras i framtiden.
tisdag 20 september 2011
TÄNK OM JUSSI HALLA-AHO HAR RÄTT!
Riksdagsman Jussi Halla-aho har orsakat inte bara en storm, utan en orkan, i ett vattenglas genom en handfull ”olämpliga” uttryck på sin blogg. Han har, kort sagt, rekommenderat att en militärjunta tar makten i Grekland för att få ordning på folket som inte vill böja sig för alla nedskärningar. Sådant får man kanske tänka, men absolut inte säga högt i dagens Finland. Hur många som är av samma åsikt får vi aldrig veta. Jag gissar att de är många.
Det skall genast sägas att jag inte läser Halla-ahos bloggar, eller överhuvud sannfinländarnas bloggar. Det som skrivs på bloggar tycks till 99% vara skräpprat. Jag har verkligen viktigare och intressantare saker att göra, som t.ex. att jobba i trädgården eller skriva egna, djupsinniga, analytiska bloggar. Det som jag vet om den famösa bloggen har jag läst i tidningarna, främst i Hufvudstadsbladet.
Halla-aho har fått enormt mycket gratisreklam. Som bekant är det ingen skillnad vad medierna skriver bara de skriver. Ju mer du blir omskriven och debatterad i desto högre grad existerar du i dagens masskultur. Kanske var det t.o.m. hans avsikt att reta gallfeber på redaktörerna och de professionella tyckarna? Bland sina anhängare framstår han säkert som något av en martyr.
Det vore intressant att veta vem som satte i gång hela rabaldret, och varför. Det klokaste hade varit att helt ignorera bloggen. Uppenbarligen var den inte värd att uppmärksammas. Men nu har det skett, men som man kan vänta på fel sätt. Det är svårt att veta om kritikerna faktiskt är upprörda eller om de helt enkelt inte har något viktigt att säga. Det händer ju faktiskt inte något viktigt just nu? Visserligen har vi en växande ungdomsarbetslöshet, vikande konjunkturer, stigande skatter, nedskärningar överallt, ökande alkoholbruk, ständiga problem med den nya tekniken, en känsla av likgiltighet som breder ut sig, pedofiler, massmördare, terrorister osv osv. Men allt det är småpotatis mot att en politiker tar ordet militärjunta i sin mun, eller i sin blogg.
Kritikerna bryr sig inte alls om att försöka förstå vad det var Halla-aho ville ha sagt. Han har senare krupit till korset, strött aska i håret etc och bortförklarat det hela som ett skämt. Men politiska skämt brukar ha en udd. Ingen tycks dock bry sig om att fundera över vad udden kan vara.
Ingen vågar ens tänka tanken att Halla-aho kanske har rätt. Då menar jag inte bokstavligen utan i princip. Grekland styrdes av en militärjunta under 1970-talet. Troligen är det därför han ville provocera med den idéen. Det är möjligt att Halla-aho är naiv, kanske t.o.m. politiskt dum, men jag misstänker att han menade att landet behöver en stark och beslutsam ledning om det skall klara sig ur skuldkrisen. Och det kan stämma! Man bör komma ihåg att grekerna under 1900-talet hade många svaga regeringar och tidvis sargades av rena inbördeskrig. Grekland hade ett av de starkaste och mest aggressiva kommunistpartierna i Europa. Vänstern är fortfarande stark och beredd att dra ut på gatorna för att understryka sina krav.
I Finland är folk lydiga. Här kan regeringen höja skatter, skära ner, dra in all slags service osv osv utan att någon går ut på gatorna och börjar tända eld på bilar eller slå in skyltfönster. Vi är ivriga att lyda alla påbud från EU. Grekerna är av mycket hårdare virke. De är inte villiga att lyda EU eller sin egen regering om deras levnadsstandard sänks till miniminivå samtidigt som de måste arbeta hårdare.
I det populära radioprogrammet Eftersnack sällade sig Londen och Björkqvist till drevet mot Halla-aho fredagen 16.9. Men filosofen Joel Backström, som är något av en dissident och kritiker av kapitalismen, gav Halla-aho delvis rätt. Självklart hade han ingen sympati för en militärjunta, men han påpekade något som tydligen undgått de flesta som stirrat sig blinda på valet av ord. Han menade att EU de facto fungerar som ett slags diktator i förhållande till grekerna. EUs ledare dikterar ju villkor. Ni måste spara, spara, privatisera, sälja bort statsegendom, skärpa beskattningen, öka kontrollen, sparka tjänstemän, minska på de sociala förmånerna – annars får ni inte mera lån. Vad är detta annat än diktat och ultimatum? Det grekiska folket har ingen talan. Det är bara att lyda.
Men som Janette Björkqvist påpekade använder sig EU inte av pansarvagnar. Inte heller skjuter man folk, sätter dem i fängelse, torterar dem eller driver dem i landsflykt. Det är så att säga frågan om en mjuk EU-diktatur. Såtillvida hade Backström rätt.
Men vad annat kan EU göra? Problemet ligger i den grekiska samhällsstrukturen, i folkets värderingar, i politikernas maktlöshet. Ytterst är det frågan om okunnighet om politiska realiteter. Det finns ingen gratis lunch!
Bakom Halla-ahos misslyckade ”skämt” ligger ett fundamentalt problem, ett mycket djupt problem, ett problem som har att göra med demokratins legitimitet. Ett problem som ingen kritiker tycks inse, eller i varje fall inte vill ta i med tång ens. Hur förändrar man värderingarna i ett samhälle? Om det är en folksport att undvika att betala skatt, hur får man då folk att faktiskt göra det? Om det är sed att ta mutor, hur får man folk att sluta med det? Om man jobbar korta dagar och tycker om att sitta vid ett glas vin och prata etc, hur får man folk att jobba hårdare?
Det bästa hade varit att ignorera Halla-aho från början, men när nu katten är på bordet borde man utförligt ha förklarat varför en militärjunta är en dödfödd idé. Det finns nämligen mycket starka skäl att tro att en sådan skulle göra situationen ännu värre. I värsta fall skulle den leda till ännu ett inbördeskrig i landet. I varje fall skulle den leda till våldsamma sammandrabbningar mellan militär och stora folkmassor. Ännu värre är att generalerna är dåliga ekonomer, företagare och politiker. Massor av företagare skulle fly ur landet, turistströmmen skulle minska, kanske helt sluta. Och folk skulle på alla sätt sabotera juntans påbud. EU skulle förklara landet i blockad. Diktaturer brukar misslyckas katastrofalt med ekonomiska frågor. Sovjet är det mest extrema exemplet. Det kommunist-kapitalistiska Kina duger inte som förebild av skäl som jag inte behöver gå in på här.
Det grundläggande problemet i Grekland (och många andra länder) är att staten (politikerna) har infört en mängd reformer som betalats med lån. Sådant går inte i längden. Förr eller senare kommer väggen emot. Pengarna tar slut. Och vad gör man då? Lånar ännu mer till högre ränta. Men när ingen mer är dum nog att låna ut pengar? Detta är den stora och grundläggande fråga som redaktörer, kolumnister, politiker och tyckare i största allmänhet borde fördjupa sig i. Det är onekligen enklare att ansluta sig till drevet mot Halla-aho. Om han slutar uttrycka sig provokativt så är allt frid och fröjd.
O sankta simplicitas!
(Finska staten skall i år låna 7 000 miljoner euro för att klara alla sina utgifter).
Det skall genast sägas att jag inte läser Halla-ahos bloggar, eller överhuvud sannfinländarnas bloggar. Det som skrivs på bloggar tycks till 99% vara skräpprat. Jag har verkligen viktigare och intressantare saker att göra, som t.ex. att jobba i trädgården eller skriva egna, djupsinniga, analytiska bloggar. Det som jag vet om den famösa bloggen har jag läst i tidningarna, främst i Hufvudstadsbladet.
Halla-aho har fått enormt mycket gratisreklam. Som bekant är det ingen skillnad vad medierna skriver bara de skriver. Ju mer du blir omskriven och debatterad i desto högre grad existerar du i dagens masskultur. Kanske var det t.o.m. hans avsikt att reta gallfeber på redaktörerna och de professionella tyckarna? Bland sina anhängare framstår han säkert som något av en martyr.
Det vore intressant att veta vem som satte i gång hela rabaldret, och varför. Det klokaste hade varit att helt ignorera bloggen. Uppenbarligen var den inte värd att uppmärksammas. Men nu har det skett, men som man kan vänta på fel sätt. Det är svårt att veta om kritikerna faktiskt är upprörda eller om de helt enkelt inte har något viktigt att säga. Det händer ju faktiskt inte något viktigt just nu? Visserligen har vi en växande ungdomsarbetslöshet, vikande konjunkturer, stigande skatter, nedskärningar överallt, ökande alkoholbruk, ständiga problem med den nya tekniken, en känsla av likgiltighet som breder ut sig, pedofiler, massmördare, terrorister osv osv. Men allt det är småpotatis mot att en politiker tar ordet militärjunta i sin mun, eller i sin blogg.
Kritikerna bryr sig inte alls om att försöka förstå vad det var Halla-aho ville ha sagt. Han har senare krupit till korset, strött aska i håret etc och bortförklarat det hela som ett skämt. Men politiska skämt brukar ha en udd. Ingen tycks dock bry sig om att fundera över vad udden kan vara.
Ingen vågar ens tänka tanken att Halla-aho kanske har rätt. Då menar jag inte bokstavligen utan i princip. Grekland styrdes av en militärjunta under 1970-talet. Troligen är det därför han ville provocera med den idéen. Det är möjligt att Halla-aho är naiv, kanske t.o.m. politiskt dum, men jag misstänker att han menade att landet behöver en stark och beslutsam ledning om det skall klara sig ur skuldkrisen. Och det kan stämma! Man bör komma ihåg att grekerna under 1900-talet hade många svaga regeringar och tidvis sargades av rena inbördeskrig. Grekland hade ett av de starkaste och mest aggressiva kommunistpartierna i Europa. Vänstern är fortfarande stark och beredd att dra ut på gatorna för att understryka sina krav.
I Finland är folk lydiga. Här kan regeringen höja skatter, skära ner, dra in all slags service osv osv utan att någon går ut på gatorna och börjar tända eld på bilar eller slå in skyltfönster. Vi är ivriga att lyda alla påbud från EU. Grekerna är av mycket hårdare virke. De är inte villiga att lyda EU eller sin egen regering om deras levnadsstandard sänks till miniminivå samtidigt som de måste arbeta hårdare.
I det populära radioprogrammet Eftersnack sällade sig Londen och Björkqvist till drevet mot Halla-aho fredagen 16.9. Men filosofen Joel Backström, som är något av en dissident och kritiker av kapitalismen, gav Halla-aho delvis rätt. Självklart hade han ingen sympati för en militärjunta, men han påpekade något som tydligen undgått de flesta som stirrat sig blinda på valet av ord. Han menade att EU de facto fungerar som ett slags diktator i förhållande till grekerna. EUs ledare dikterar ju villkor. Ni måste spara, spara, privatisera, sälja bort statsegendom, skärpa beskattningen, öka kontrollen, sparka tjänstemän, minska på de sociala förmånerna – annars får ni inte mera lån. Vad är detta annat än diktat och ultimatum? Det grekiska folket har ingen talan. Det är bara att lyda.
Men som Janette Björkqvist påpekade använder sig EU inte av pansarvagnar. Inte heller skjuter man folk, sätter dem i fängelse, torterar dem eller driver dem i landsflykt. Det är så att säga frågan om en mjuk EU-diktatur. Såtillvida hade Backström rätt.
Men vad annat kan EU göra? Problemet ligger i den grekiska samhällsstrukturen, i folkets värderingar, i politikernas maktlöshet. Ytterst är det frågan om okunnighet om politiska realiteter. Det finns ingen gratis lunch!
Bakom Halla-ahos misslyckade ”skämt” ligger ett fundamentalt problem, ett mycket djupt problem, ett problem som har att göra med demokratins legitimitet. Ett problem som ingen kritiker tycks inse, eller i varje fall inte vill ta i med tång ens. Hur förändrar man värderingarna i ett samhälle? Om det är en folksport att undvika att betala skatt, hur får man då folk att faktiskt göra det? Om det är sed att ta mutor, hur får man folk att sluta med det? Om man jobbar korta dagar och tycker om att sitta vid ett glas vin och prata etc, hur får man folk att jobba hårdare?
Det bästa hade varit att ignorera Halla-aho från början, men när nu katten är på bordet borde man utförligt ha förklarat varför en militärjunta är en dödfödd idé. Det finns nämligen mycket starka skäl att tro att en sådan skulle göra situationen ännu värre. I värsta fall skulle den leda till ännu ett inbördeskrig i landet. I varje fall skulle den leda till våldsamma sammandrabbningar mellan militär och stora folkmassor. Ännu värre är att generalerna är dåliga ekonomer, företagare och politiker. Massor av företagare skulle fly ur landet, turistströmmen skulle minska, kanske helt sluta. Och folk skulle på alla sätt sabotera juntans påbud. EU skulle förklara landet i blockad. Diktaturer brukar misslyckas katastrofalt med ekonomiska frågor. Sovjet är det mest extrema exemplet. Det kommunist-kapitalistiska Kina duger inte som förebild av skäl som jag inte behöver gå in på här.
Det grundläggande problemet i Grekland (och många andra länder) är att staten (politikerna) har infört en mängd reformer som betalats med lån. Sådant går inte i längden. Förr eller senare kommer väggen emot. Pengarna tar slut. Och vad gör man då? Lånar ännu mer till högre ränta. Men när ingen mer är dum nog att låna ut pengar? Detta är den stora och grundläggande fråga som redaktörer, kolumnister, politiker och tyckare i största allmänhet borde fördjupa sig i. Det är onekligen enklare att ansluta sig till drevet mot Halla-aho. Om han slutar uttrycka sig provokativt så är allt frid och fröjd.
O sankta simplicitas!
(Finska staten skall i år låna 7 000 miljoner euro för att klara alla sina utgifter).
söndag 11 september 2011
TEKNORELIGIONEN ÄR DEN SENASTE IDEOLOGIN
Denna artikel ingick i Hufvudstadsbladet 7.9 2011. Rubriken ovan är satt av redaktören på Hbl. Artikeln är en mycket kort beskrivning av min kritik av de ideologier som dominerat främst den västerländska kulturen under min livstid. Den enda ideologi som jag reservationslöst kan omfatta är, som framgår, demokratin.
IDEALISM KONTRA VERKLIGHET
Under de senaste drygt etthundra åren har vi européer fått uppleva en rad mer eller mindre katastrofala ideologier. Det har visat sig att det som fungerar perfekt i idealisternas hjärnor inte går att anpassa till en motsträvig och komplicerad verklighet.
Under början av 1900-talet dominerade nationalistiska och rasistiska ideologier. Man skulle vara beredd att offra allt, t.o.m. sitt liv, för sitt folk, sin nation och sin religion. Njutningslystnad, lättja och egoism var dödssynder. Dessa tankar innebar det absoluta bottennappet i ideologiernas dunkla djup. Den yttersta konsekvensen blev två världskrig, som i propagandan utmålades som krig mellan raser.
Under mitten av 1900-talet växte kommunismen fram som det stora idealet, speciellt bland ungdomen. I ideologernas platonska drömvärld rådde jämlikhet och solidaritet. All privat egendom, all privat företagsamhet var avskaffad och därmed också egoismen. Staten tog hand om medborgarna, garanterade skolgång, hälsovård, arbetsplats och slutligen åldringsvård. Aldrig har väl så högstämda ideal förverkligats så illa.
Den gröna rörelsen uppstod som en motreaktion mot tillväxthysterin och den hänsynslösa exploateringen av naturen på 1960- och 1970-talet. Vi fick veta att litet är vackert, att vi skulle leva anspråkslöst och använda lokala produkter, vi skulle cykla och åka kollektivt. spara energi. Natur och djur skulle skyddas. Kärnkraften skulle bort. Verkligheten blev en annan. Idealen anpassades snart till kapitalismen. Vi fick en ny form av exploatering av naturen genom tusentals vindkraftverk, genom att skogen skulle ge energi i stället för uranet, genom odling av energigrödor och grödor för framställning av biobränsle. Samtidigt avfolkades landsbygden i allt snabbare takt.
Genom kommunismens sammanbrott framstod kapitalismen mot slutet av 1900-talet som den nya frälsningsläran. Det var inte längre tal om solidaritet och jämlikhet. I stället skulle alla sociala funktioner hälsovård, skolor, åldringsvård, kommunikationer privatiseras. Girighet och njutningslystnad var nu rumsrena ideal. Because you are worth it! Vi skulle jobba mera, hårdare, effektivare för att klara oss i den alltmer tuffa globala konkurransen. Konsekvenserna blev utslagning, utbrändhet, depressioner, ökande bruk av alkohol och andra droger, ökande benägenhet för meningslöst våld, olika slag av verklighetsfrämmande extremism. Och kapitalismens eviga gissel – ständiga konjunktursvängningar. Den ena ekonomiska krisen avlöser den andra.
Den senaste ideologin är teknoreligionen. Alla problem som kapitalismen skapar skall lösas med ny och ännu mer avancerad teknologi. Tänkande maskiner skall skapa ny efterfrågan och ny tillväxt. En hushållsrobot i varje familj. Varje hus skall bli en självreglerande maskin. Genom övervakningskameror skall brottsligheten stävjas. Alkolås i varje bil skall stoppa rattfylleriet. Kirurgiska robotar skall göra sjukvården snabbare och billigare. Varje medborgare skall var uppkopplad på nätet dag och natt och sköta allting, utom möjligen sitt sexliv, vi datorer. Personliga kontakter blir gammalmodiga när allt umgänge sköts via sociala medier. En skön ny värld? Snarare en mardröm!
Det finns dock en ideologi som är perfekt anpassad till verkligheten och till människans motsägelsefulla natur, nämligen demokratin. Under de senaste hundra åren har det ibland sett mörkt ut för folkväldet, men i själva verket har demokratin spridit sig, visserligen långsamt, över allt större delar av världen. Demokratins styrka är att blodiga revolutioner, tortyr, våld och skoningslöst förtryck ersätts av fredliga val. Den innebär att medborgarna kan få utlopp för sitt missnöje och få en ändring till stånd. Den innebär att rasister, nationalister, kommunister, kapitalister, gröna, teknofiler, religiösa och ateister kan leva tillsammans utan att slå ihjäl varandra. Mer kan man knappast begära och förvänta i vår komplicerade värld. Men det är mer än vad tidigare kulturer lyckats med.
Hans Rosing
Samhällsfilosof
IDEALISM KONTRA VERKLIGHET
Under de senaste drygt etthundra åren har vi européer fått uppleva en rad mer eller mindre katastrofala ideologier. Det har visat sig att det som fungerar perfekt i idealisternas hjärnor inte går att anpassa till en motsträvig och komplicerad verklighet.
Under början av 1900-talet dominerade nationalistiska och rasistiska ideologier. Man skulle vara beredd att offra allt, t.o.m. sitt liv, för sitt folk, sin nation och sin religion. Njutningslystnad, lättja och egoism var dödssynder. Dessa tankar innebar det absoluta bottennappet i ideologiernas dunkla djup. Den yttersta konsekvensen blev två världskrig, som i propagandan utmålades som krig mellan raser.
Under mitten av 1900-talet växte kommunismen fram som det stora idealet, speciellt bland ungdomen. I ideologernas platonska drömvärld rådde jämlikhet och solidaritet. All privat egendom, all privat företagsamhet var avskaffad och därmed också egoismen. Staten tog hand om medborgarna, garanterade skolgång, hälsovård, arbetsplats och slutligen åldringsvård. Aldrig har väl så högstämda ideal förverkligats så illa.
Den gröna rörelsen uppstod som en motreaktion mot tillväxthysterin och den hänsynslösa exploateringen av naturen på 1960- och 1970-talet. Vi fick veta att litet är vackert, att vi skulle leva anspråkslöst och använda lokala produkter, vi skulle cykla och åka kollektivt. spara energi. Natur och djur skulle skyddas. Kärnkraften skulle bort. Verkligheten blev en annan. Idealen anpassades snart till kapitalismen. Vi fick en ny form av exploatering av naturen genom tusentals vindkraftverk, genom att skogen skulle ge energi i stället för uranet, genom odling av energigrödor och grödor för framställning av biobränsle. Samtidigt avfolkades landsbygden i allt snabbare takt.
Genom kommunismens sammanbrott framstod kapitalismen mot slutet av 1900-talet som den nya frälsningsläran. Det var inte längre tal om solidaritet och jämlikhet. I stället skulle alla sociala funktioner hälsovård, skolor, åldringsvård, kommunikationer privatiseras. Girighet och njutningslystnad var nu rumsrena ideal. Because you are worth it! Vi skulle jobba mera, hårdare, effektivare för att klara oss i den alltmer tuffa globala konkurransen. Konsekvenserna blev utslagning, utbrändhet, depressioner, ökande bruk av alkohol och andra droger, ökande benägenhet för meningslöst våld, olika slag av verklighetsfrämmande extremism. Och kapitalismens eviga gissel – ständiga konjunktursvängningar. Den ena ekonomiska krisen avlöser den andra.
Den senaste ideologin är teknoreligionen. Alla problem som kapitalismen skapar skall lösas med ny och ännu mer avancerad teknologi. Tänkande maskiner skall skapa ny efterfrågan och ny tillväxt. En hushållsrobot i varje familj. Varje hus skall bli en självreglerande maskin. Genom övervakningskameror skall brottsligheten stävjas. Alkolås i varje bil skall stoppa rattfylleriet. Kirurgiska robotar skall göra sjukvården snabbare och billigare. Varje medborgare skall var uppkopplad på nätet dag och natt och sköta allting, utom möjligen sitt sexliv, vi datorer. Personliga kontakter blir gammalmodiga när allt umgänge sköts via sociala medier. En skön ny värld? Snarare en mardröm!
Det finns dock en ideologi som är perfekt anpassad till verkligheten och till människans motsägelsefulla natur, nämligen demokratin. Under de senaste hundra åren har det ibland sett mörkt ut för folkväldet, men i själva verket har demokratin spridit sig, visserligen långsamt, över allt större delar av världen. Demokratins styrka är att blodiga revolutioner, tortyr, våld och skoningslöst förtryck ersätts av fredliga val. Den innebär att medborgarna kan få utlopp för sitt missnöje och få en ändring till stånd. Den innebär att rasister, nationalister, kommunister, kapitalister, gröna, teknofiler, religiösa och ateister kan leva tillsammans utan att slå ihjäl varandra. Mer kan man knappast begära och förvänta i vår komplicerade värld. Men det är mer än vad tidigare kulturer lyckats med.
Hans Rosing
Samhällsfilosof
torsdag 8 september 2011
TRÄDGÅRDEN: ETT ÖVERFLÖD AV MAT
ETT ÖVERFLÖD AV MAT
Min senaste blogg om trädgårdsskötsel är införd 13.6. Nu fortsätter jag på samma tema.
Man kan odla förvånansvärt mycket mat i en liten trädgård. Jag odlar grönsaker på några ar och får långt mer än vi, vanligen tre vuxna, kan äta. Därtill kommer fruktträd, äppel, päron, plommon, körsbär som står här och där i gräsmattan. Självklart har vi också några bärbuskar.
Enligt FN är en stor del av världens befolkning undernärd. Det har talats om 700 miljoner, en enorm mängd, mer än hundra gånger Finlands hela befolkning. Just nu svälter många ihjäl i det område som kallas Afrikas horn, speciellt i Somalia. 700 miljoner innebär att var tionde människa inte får tillräckligt med lämplig näring. Samtidigt lider en miljard av olika grader av övervikt.
Man får inte kasta bort mat. Detta har blivit ett nytt mantra bland ”världsförbättrarna”. Det förklaras aldrig varför. Svälten i världen minskar inte ett enda dugg för att jag låter bli att slänga gammal potatis eller resterna av min havregrynsgröt. Själv anser jag det vara en mycket större synd att slänga kläder bara för att de inte längre är senaste mode, eller att byta ut en fungerande tv för att köpa en som är tekniskt mer avancerad. Det innebär verkligt slöseri med resurser och energi. Men sådant talas det inte om i medierna. Varför?
Det är lätt att odla gurkor. Får de vatten, gödsel och värme så får man också gurkor i mängder. Jag har ca tio plantor och de har gett långt mer gurkor än vi vill äta. Inte heller vill andra ha dem. Så det är bara att föra överskottet på komposten. Nå, gurkor är inte just mer än ”vattupåsar” så det är ingen förlust, utom för den som bantar. Just nu får jag mycket bifftomater på mina sex plantor. Också av dem får jag slänga en hel del. Deras näringsvärde är dock bättre än gurkornas. De innehåller bl.a. mycket antioxidanter. Så jag äter några varje dag.
Det har varit en varm sommar och kommit tillräckligt med regn. Angreppen av skadedjur har varit måttliga. Skörden har därför blivit rätt bra i mina land. Kålrabbi, potatis, rödbetor har vi fått ur egen jord. Morötter har jag på en minimal plätt, ca en kvadratmeter, men där kommer gott om fina rötter. Äppelskörden är delvis förstörd av röta, av äppelvecklaren och rönnbärsmalen, men vi får ändå betydligt mer äppel än vi använder. Konstigt nog tycks larverna inte gilla sorten Transparence blanch. Vi har fått mycket fina äpplen av den sorten, men mer än hälften har hamnat i komposten. Plommonträden är nu fulla av mognande frukter. Vårt Sinikka-träd gav en skörd som var långt större än vi kunde äta. Så går det också med våra senare träd, Viktoria och ”bondplommon” plus ett träd som växt upp från ett rotskott.
Om man har egen trädgård kan man sålunda vara självförsörjande med grönsaker från ungenfär midsommartiden tills frosten kommer. Självklart kan man lagra potatis och många grönsaker om man har en lämplig källare. (Vilket vi inte har). Om man har stuga nära en skog kan man dessutom ta till vara den mat skogen ger, främst blåbär, lingon och svamp.
När jag lagar mat kommer det mesta vid denna tid (slutet av sommaren början av hösten) från egna odlingar. Lunchen kan t.ex. bestå av kokt potatis, och kokta rödbetor samt gurka och tomat, naturell eller i en sallad. Allt förstås nyss skördat. I stället för rödbetor har vi ibland ätit majskolvar, kokade ca 10 min utan salt. Kålrabbi går bra i sallader. Morötter, rårivna eller kokta eller stuvade är också gott. Stekta kantareller har ibland varit komplement till potatisen. Kött köper vi dock i närmaste butik. Fisk kan vi ibland få genom att lägga ut egna nät.
Vad vill jag ha sagt med detta?
För det första: Det går att odla en stor del av sin mat i en ganska liten trädgård. Men självklart får man färska grönsaker endast under senare delen av sommaren och hösten. Det är förstås möjligt att lagra det mesta, att lagra i källare (potatis, morötter, rödbetor), att frysa ner, att spara i ättikslag eller t.ex. att rexa (gammalmodigt). Själv ids jag inte lagra därför att man får vad man behöver i butikerna hela vintern. Att odla är roligt och givande, att lagra är mest bara tråkigt.
För det andra: Det går att leva enkelt. I dag ingår matrecept i varje tidning. T.o.m. dagstidningarna brukar ha något förslag till maträtt varje dag. Typiskt för alla dessa recept är att de är onödigt invecklade. Ofta innehåller de ingredienser som inte växer eller produceras hos oss. Själv lagar jag aldrig mat efter dessa recept just för att de är onödigt invecklade och förutsätter främmande ingredienser. Varför göra matlagningen mer invecklad är nödvändigt? Någon säger kanske att det blir godare ju mer invecklat det är. Själv tycker jag att mat oftast är godast när man äter den direkt, dvs rå, eller kokt. Rödbetor är godast när man kokar dem genast och äter dem utan salt eller andra kryddor.
För det tredje: Jag besprutar aldrig mina odlingar med något slag av gifter. Alla produkter är garanterat giftfria. Visserligen blir skörden mindre, men det spelar ingen större roll eftersom allt finns att köpa. Senaste år hade jag t.ex. ett tiotal fina plantor av blomkål. Men en dag när jag lyfte på fiberväven var de alla uppätna. Sorkarna hade fått sig ett skrovmål.
För det fjärde: Odlingen ger inte bara något gott att äta utan något som är nästan lika viktigt, nämligen frisk luft, motion, gymnastik, kännedom om djur och natur och känslan av att ha uträttat något verkligt nyttigt. Att producera mat har alltid varit och kommer alltid att vara en förutsättning för all annan mänsklig verksamhet.
I dag skaffar sig många motion genom att gå på gym. De betalar betydande summor för att få röra på sig. (Allting kan säljas i dagens galna ekonomiska värld). De sitter inomhus i luftkonditionerade, uppvärmda salar på dyra maskiner och upprepar mekaniskt olika rörelser för att behålla muskelstyrka och kondition. Maskinerna är deras umgänge. De lär sig ingenting, annat än möjligen att bete sig mekaniskt. Den som har en trädgård umgås däremot hela tiden med den levande naturen, men otaliga levande organismer. En trädgård kryllar av liv. I trädgården är vi bokstavligt talat hemma därför att vi själva är inte bara levande organismer utan uppbyggda av levande organismer. Vi befinner oss i evig växelverkan med Livet omkring oss. I trädgården gräver vi, vattnar, bär bördor, rensar, skördar eller sitter bara och njuter av allt det vackra som växer, av fågelsång, fjärilars flykt eller på hösten av sländornas irrande, vårtbitarnas ”sång” osv.
En sista kommentar.
I dag finns det en del människor som försöker leva som man säger ”på naturens villkor”. De vill leva extremt ekologiskt, dvs utan att använda några industriella produkter. Jag hör definitivt inte till den gruppen. Man brukar säga att de lever så för att ”rädda världen”. Faktum är förstås att de som lever så är och förblir en försvinnande liten minoritet. Världens 7 miljarder människor vill i allmänhet leva ett gott liv med allehanda bekvämligheter, resor osv. Jag odlar inte för att rädda världen. (Jag tror överhuvudtaget inte på profetiorna om världens snara undergång). Jag odlar för att jag tycker att det är en rolig och meningsfull sysselsättning och för att jag älskar att äta färska, obesprutade jordgubbar, hallon, majskolvar, lökar och mycket, mycket annat. Och jag har älskat att kunna bjuda mina barn (som nu är stora men ändå skarpt gillar fars grönsaker) och mitt barnbarn (som ännu är litet) på sådant som odlats i egna land på samma sätt som under tidigare generationer.
Min senaste blogg om trädgårdsskötsel är införd 13.6. Nu fortsätter jag på samma tema.
Man kan odla förvånansvärt mycket mat i en liten trädgård. Jag odlar grönsaker på några ar och får långt mer än vi, vanligen tre vuxna, kan äta. Därtill kommer fruktträd, äppel, päron, plommon, körsbär som står här och där i gräsmattan. Självklart har vi också några bärbuskar.
Enligt FN är en stor del av världens befolkning undernärd. Det har talats om 700 miljoner, en enorm mängd, mer än hundra gånger Finlands hela befolkning. Just nu svälter många ihjäl i det område som kallas Afrikas horn, speciellt i Somalia. 700 miljoner innebär att var tionde människa inte får tillräckligt med lämplig näring. Samtidigt lider en miljard av olika grader av övervikt.
Man får inte kasta bort mat. Detta har blivit ett nytt mantra bland ”världsförbättrarna”. Det förklaras aldrig varför. Svälten i världen minskar inte ett enda dugg för att jag låter bli att slänga gammal potatis eller resterna av min havregrynsgröt. Själv anser jag det vara en mycket större synd att slänga kläder bara för att de inte längre är senaste mode, eller att byta ut en fungerande tv för att köpa en som är tekniskt mer avancerad. Det innebär verkligt slöseri med resurser och energi. Men sådant talas det inte om i medierna. Varför?
Det är lätt att odla gurkor. Får de vatten, gödsel och värme så får man också gurkor i mängder. Jag har ca tio plantor och de har gett långt mer gurkor än vi vill äta. Inte heller vill andra ha dem. Så det är bara att föra överskottet på komposten. Nå, gurkor är inte just mer än ”vattupåsar” så det är ingen förlust, utom för den som bantar. Just nu får jag mycket bifftomater på mina sex plantor. Också av dem får jag slänga en hel del. Deras näringsvärde är dock bättre än gurkornas. De innehåller bl.a. mycket antioxidanter. Så jag äter några varje dag.
Det har varit en varm sommar och kommit tillräckligt med regn. Angreppen av skadedjur har varit måttliga. Skörden har därför blivit rätt bra i mina land. Kålrabbi, potatis, rödbetor har vi fått ur egen jord. Morötter har jag på en minimal plätt, ca en kvadratmeter, men där kommer gott om fina rötter. Äppelskörden är delvis förstörd av röta, av äppelvecklaren och rönnbärsmalen, men vi får ändå betydligt mer äppel än vi använder. Konstigt nog tycks larverna inte gilla sorten Transparence blanch. Vi har fått mycket fina äpplen av den sorten, men mer än hälften har hamnat i komposten. Plommonträden är nu fulla av mognande frukter. Vårt Sinikka-träd gav en skörd som var långt större än vi kunde äta. Så går det också med våra senare träd, Viktoria och ”bondplommon” plus ett träd som växt upp från ett rotskott.
Om man har egen trädgård kan man sålunda vara självförsörjande med grönsaker från ungenfär midsommartiden tills frosten kommer. Självklart kan man lagra potatis och många grönsaker om man har en lämplig källare. (Vilket vi inte har). Om man har stuga nära en skog kan man dessutom ta till vara den mat skogen ger, främst blåbär, lingon och svamp.
När jag lagar mat kommer det mesta vid denna tid (slutet av sommaren början av hösten) från egna odlingar. Lunchen kan t.ex. bestå av kokt potatis, och kokta rödbetor samt gurka och tomat, naturell eller i en sallad. Allt förstås nyss skördat. I stället för rödbetor har vi ibland ätit majskolvar, kokade ca 10 min utan salt. Kålrabbi går bra i sallader. Morötter, rårivna eller kokta eller stuvade är också gott. Stekta kantareller har ibland varit komplement till potatisen. Kött köper vi dock i närmaste butik. Fisk kan vi ibland få genom att lägga ut egna nät.
Vad vill jag ha sagt med detta?
För det första: Det går att odla en stor del av sin mat i en ganska liten trädgård. Men självklart får man färska grönsaker endast under senare delen av sommaren och hösten. Det är förstås möjligt att lagra det mesta, att lagra i källare (potatis, morötter, rödbetor), att frysa ner, att spara i ättikslag eller t.ex. att rexa (gammalmodigt). Själv ids jag inte lagra därför att man får vad man behöver i butikerna hela vintern. Att odla är roligt och givande, att lagra är mest bara tråkigt.
För det andra: Det går att leva enkelt. I dag ingår matrecept i varje tidning. T.o.m. dagstidningarna brukar ha något förslag till maträtt varje dag. Typiskt för alla dessa recept är att de är onödigt invecklade. Ofta innehåller de ingredienser som inte växer eller produceras hos oss. Själv lagar jag aldrig mat efter dessa recept just för att de är onödigt invecklade och förutsätter främmande ingredienser. Varför göra matlagningen mer invecklad är nödvändigt? Någon säger kanske att det blir godare ju mer invecklat det är. Själv tycker jag att mat oftast är godast när man äter den direkt, dvs rå, eller kokt. Rödbetor är godast när man kokar dem genast och äter dem utan salt eller andra kryddor.
För det tredje: Jag besprutar aldrig mina odlingar med något slag av gifter. Alla produkter är garanterat giftfria. Visserligen blir skörden mindre, men det spelar ingen större roll eftersom allt finns att köpa. Senaste år hade jag t.ex. ett tiotal fina plantor av blomkål. Men en dag när jag lyfte på fiberväven var de alla uppätna. Sorkarna hade fått sig ett skrovmål.
För det fjärde: Odlingen ger inte bara något gott att äta utan något som är nästan lika viktigt, nämligen frisk luft, motion, gymnastik, kännedom om djur och natur och känslan av att ha uträttat något verkligt nyttigt. Att producera mat har alltid varit och kommer alltid att vara en förutsättning för all annan mänsklig verksamhet.
I dag skaffar sig många motion genom att gå på gym. De betalar betydande summor för att få röra på sig. (Allting kan säljas i dagens galna ekonomiska värld). De sitter inomhus i luftkonditionerade, uppvärmda salar på dyra maskiner och upprepar mekaniskt olika rörelser för att behålla muskelstyrka och kondition. Maskinerna är deras umgänge. De lär sig ingenting, annat än möjligen att bete sig mekaniskt. Den som har en trädgård umgås däremot hela tiden med den levande naturen, men otaliga levande organismer. En trädgård kryllar av liv. I trädgården är vi bokstavligt talat hemma därför att vi själva är inte bara levande organismer utan uppbyggda av levande organismer. Vi befinner oss i evig växelverkan med Livet omkring oss. I trädgården gräver vi, vattnar, bär bördor, rensar, skördar eller sitter bara och njuter av allt det vackra som växer, av fågelsång, fjärilars flykt eller på hösten av sländornas irrande, vårtbitarnas ”sång” osv.
En sista kommentar.
I dag finns det en del människor som försöker leva som man säger ”på naturens villkor”. De vill leva extremt ekologiskt, dvs utan att använda några industriella produkter. Jag hör definitivt inte till den gruppen. Man brukar säga att de lever så för att ”rädda världen”. Faktum är förstås att de som lever så är och förblir en försvinnande liten minoritet. Världens 7 miljarder människor vill i allmänhet leva ett gott liv med allehanda bekvämligheter, resor osv. Jag odlar inte för att rädda världen. (Jag tror överhuvudtaget inte på profetiorna om världens snara undergång). Jag odlar för att jag tycker att det är en rolig och meningsfull sysselsättning och för att jag älskar att äta färska, obesprutade jordgubbar, hallon, majskolvar, lökar och mycket, mycket annat. Och jag har älskat att kunna bjuda mina barn (som nu är stora men ändå skarpt gillar fars grönsaker) och mitt barnbarn (som ännu är litet) på sådant som odlats i egna land på samma sätt som under tidigare generationer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)