DYRT SÖKANDE EFTER OBEGRIPLIG PARTIKEL

Bland mina 162 bloggar finns endast några få som behandlar fysiken. Ändå har jag varit intresserad av fysik sedan unga år. Som filosof med vetenskapsteori som specialområde har det varit naturligt att också å yrkets vägnar sätta mig in i vad som händer inom detta viktiga forskningsområde. Jag har försökt hålla mig a jour med vad som händer i Cern och speciellt med den superdyra, enorma partrikelacceleratorn LHC. I december rapporterades att man hade indikationer på den sökta partikeln. Medierna rapporerade, men gav föga bakgrund och föga objektiv, kritisk analys. Högst förståeligt eftersom redaktörerna sällan känner till hur kvantfysiken uppstått.
Jag kände mig manad att upplysa de fåvitska och skrev en artikel för Hbl. Den publicerades 20.1. Nedan kan du läsa artikeln. Det skall bli intressant att se om man får starkare bevis för partikelns existens. Partikelns historia är också högst intressant. Man kan läsa om den t.ex. i Nature som under årens lopp publicerat många artiklar och kortare kommentarer i ämnet.

En artikel i Hbl måste vara mycket kort. Därför nämner jag inte alla aspekter på denna forskning. Speciellt spännande är om man får indikationer på partiklar som ännu är okända. Vad gör man om ingen Higgs visar sig? Är det ett bevis på att standardmodellen är felaktig? Måste man utarbeta en ny modell, eller går man i stället in för att ändra litet på den gamla för att få rum med nya partiklar. Så har man faktiskt gjort tidigare.

I december senaste år fick vi i medierna veta att CERN, det europeiska centret för partikelforskning i Geneve, upptäckt en av fysikerna länge efterlyst partikel, Higgs boson. Eller nästan upptäckt, eftersom experterna endast har indikationer, inte vattentäta bevis. Jakten på higgspartikeln har pågått i många år. Innan den jättelika acceleratorn LHC på gränsen mellan Schweitz och Frankrike äntligen, efter många missöden, kom igång i slutet av år 2009 hade man länge sökt efter samma partikel vid Fermilab i Illinois, USA.

Den första subatomära partikeln, elektronen, upptäcktes redan i slutet av 1800-talet. Upptäcken var revolutionerande eftersom fysikerna dittills trott att atomerna faktiskt är odelbara, de minsta partiklar som finns. Man upptäckte med tiden allt fler subatomära partiklar och småningom utarbetades en teori som kom att kallas standardmodellen. Den består av en mängd komplicerade ekvationer som gör det möjligt att med stor exakthet förutsäga vad som kommer att hända i ett givet noga specificerat experiment.
Men det fanns en förarglig lucka i modellen. Att alla föremål har massa vet det minsta barn, men ekvationerna sade ingenting om hur och varför. Enligt ekvationerna kunde de fundamentala partiklar, av vilka allting består, likaväl vara utan massa och därmed utan tyngd i ett gravitationsfält. Flera forskare jobbade på 1960-talet med att täppa till denna lucka. En av dem hette Peter Higgs. Han publicerade 1964 en teori som förutsatte en ny typ av partikel, eller snarare ett fält, som fick hans namn. Det är detta partikel/fält som tusentals fysiker jagar med hjälp av LHC och med skattebetalarnas miljarder i ryggen.
Ingen av de acceleratorer som fanns i slutet av 1900-talet var tillräckligt kraftfull för att upptäcka Higgs-fältet. I såväl USA som Europa lobbade ledande fysiker hårt för att få politikerna att skjuta till de miljarder krävdes för att bygga en jätteaccelerator. I USA vände politikerna till slut tummen ner. Det blev för dyrt. Inom EU såg politikerna då en möjlighet att igen göra Europa till centrum för den mest avancerade fysikaliska forskningen i världen. En stor mängd länder, bland dem vårt land, beslöt att använda skattepengar för projektet. (Se artikeln i Hbl 15.1) Också USA är med på ett hörn.
Experimenten med LHC är den dyraste grundforskning som någonsin gjorts. Är den värd pengarna?
För en oinvigd är Higgs boson obegriplig. Själva frågan är märklig. Allt omkring oss har massa och påverkas av gravitationskraften. Higgsfältet förblir säkert obegripligt vare sig det kan påvisas eller inte. I själva verket är mycket, kanske det mesta inom standardmodellen obegripligt. En av skaparna av modellen, den amerikanska fysikern Richard Feynman, menade att ingen, inte ens experterna, förstår kvantfysiken, dvs den fysik modellen bygger på.
Medan du läser detta kolliderar miljoner protoner, som drivs upp till nära ljusets hastighet, i acceleratorn. Och ännu har man inte uppnått maximel energi. Massor av ”splitter” uppstår. I dessa svärmar av miljarder exotiska, extremt kortlivade partiklar, eller fält, söker hypersnabba datorer indikationer på den åtråvärda signalen. Enligt kvantfysiken härskar slumpen bland världens minsta beståndsdelar. Det man söker är därför kurvor för sannolikheter. Om man lyckas får vi se sådana kurvor, aldrig partikeln själv. Kvantpartiklar finns aldrig när man försöker se dem. Likt spöken försvinner de i en sannolikhetsdimma.
Anta att fysikerna finner det de söker, innebär detta att standardmodellen är den sanna och slutliga teorin om materiens innersta natur? Nej, det finns en lång rad obesvarade frågor. Teorin är spretig och risig, den förutsätter ett tjugotal justerbara parametrar och en del matematiska ”knep” för att fungera. Dessutom är den fortfarande oförenlig med Einsteins allmänna relativitetsteori. Även om man finner bevis för Higgs är vi högst troligt fortfarande långt ifrån den slutliga ”teorin om allting”.

HALLÅ! FINNS DET NÅGON DÄR UTE?

SETI-PROJEKTET

Senaste sommar förkunnade den vetenskapliga tidskriften Nature att SETI är död. Vem i all världen är då denna SETI? Förkortningen står för Search for Extraterrestrial Intelligence (sökandet efter utomjordisk intelligens). Det som avlivats är det hittills mest omfattande sökandet efter UT (utomjordisk teknologi). Det är frågan om ett av NASA finansierat projekt bestående av 42 stora radioteleskop i Kalifornien som i fyra års tid lyssnat efter intelligenta signaler i rymdens eviga brus. Femtio miljoner dollar har projektet hittills kostat de amerikanska skattebetalarna och i somras vägrade politikerna fortsatt finansiering. Andra stater är ännu mindre benägna att satsa skattepengar på dylik forskning. Det betyder att SETI i dag är helt beroende av privata donatorer. Men också dessa blir alltmer ovilliga att lätta på penningpungen. Men spekulationerna och gissningarna om liv utanför jorden fortsätter. Det är billigt (och roande) att följa med forskningen och att ha mer eller mindre väl underbyggda åsikter.

Att intresset svalnar är inte förvånande. Detta gäller all forskning om universum. På 1960- och 70-talet var intresset som störst. Man kan nästan tala om ett slags rymdhysteri. Jag kommer t.ex. ihåg hur en del ville att FN skulle starta en utredning om UFOna. Själv hörde jag på den tiden till den minoritet som var skeptiska till att vi får besök från rymden. Då trodde många forskare på fullt allvar att vi skulle ha kolonier på månen i slutet av 1900-talet. En bemannad färd till Mars betraktades som sannolik före år 2000. I dag ligger en sådan resa långt in i framtiden, om den alls kommer att genomföras. Det är inte stor ide att sända människor till Mars när all forskning kan skötas av robotar hundra gånger billigare och utan att människoliv går till spillo.

50 ÅR AV RESULTATLÖST SÖKANDE

I 50 år har man inom ramen för ett otal projekt sökt efter tecken på intelligent liv i vår närhet i rymden. Man har riktat radioteleskop mot tiotusentals stjärnor, som kan tänkas ha planetsystem, man har registrerat radiostrålning på tusentals frekvenser. Eftersom antalet stjärnor är enormt och de möjliga frekvenserna likaså har sållningen under många år skötts av dataprogram. Men ingen tycks vilja kontakta oss. Inga UT tycks utväxla åsikter genom den interstellära rymdens iskalla tomhet och tystnad.

Varför alls sätta pengar och resurser på sådant när det finns alldeles tillräckligt av problem på vår egen planet? SETI är ett paradoxalt projekt. Men samtidigt är det djupt mänskligt, t.o.m. djupt tragiskt. Lustigt nog har SETI nära släktskap med det religiösa sökandet efter Gud. I båda fallen är det djupast sett frågan om en omedveten längtan efter tröst och trygghet i ett till synes tomt, kallt och dött universum. Ett uttryck för själens obotliga ensamhet, om man så vill uttrycka det. Tanken att vi faktiskt är ensamma, den enda intelligenta arten på en grön ö i ett oändligt hav av steril tomhet tycks för många vara skrämmande. Den kände finländske astronomen Esko Valtaoja brukar säga att det vore hemskt om det inte finns andra intelligenta kulturer i vår galax.


Det är ingen tillfällighet att SETI haft sitt starkaste stöd i den amerikanska kulturen med dess starka religiösa traditioner. SETI är en slags kvarleva av nybyggartraditionerna i USA. Go west young man! Från hela världen kom folk för att börja ett nytt liv i de obanade ödemarkerna. I dag finns det inga obebodda och outforskade områden kvar. Men rymden är oändlig. På engelska finns massvis av vetenskapliga böcker om liv utanför jorden, s.k. exobiologi. Sällan har så mycket skrivits utgående från så litet vetande. Inget annat land har producerat så många sfböcker, så många filmer och tvserier som handlar om kontakter med ”aliens”. I inget annat land har skaran av fanatiska ufo-troende varit så stor. I inget annat land finns det så många konspirationsteorier om att regeringen döljer kraschade rymdskepp eller t.o.m. har kontakt med UT.

Det som vi här talar om är förstås intelligenta varelser som byggt upp en teknologisk högkultur liknande vår. Vi talar vidare om situationen just nu, inte för miljoner år sedan eller miljontals år in i framtiden. Vi kan förstås inte få kontakt med civilisationer som dött ut för eoner sedan, och inte heller med sådana som kommer att blomstra i en avlägsen framtid. Vi talar inte heller om intelligenta varelser som varit kloka nog att inte utveckla en teknologisk högkultur, eller om varelser som satsat sina materiella och intellektuella resurser på annat, t.ex. att skapa ett jämlikt, rättvist och harmoniskt samhälle, dvs ett samhälle av den typ vi kallar ett paradis.

Finns det liv på jorden? Alla våra resonemang och argument måste baseras på det vi vet om livet på jorden. Enligt dagens teorier har det funnits liv här i omkring 3 500 000 000 år. Finns det en teknologisk högkultur på jorden? Svaret har varit nej i 3 500 000 000 år, dvs vår teknologiska högkultur har uppstått alldeles nyss. Om någon landat på vår planet under denna obegripligt långa period skulle de sannolikt ha funnit endast enkla encelliga organismer. Dessa var allt som fanns under nästan 3 000 000 000 år! Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Sannolikheten att det skall uppkomma liv på planeter med gynnsamma villkor är sannolikt stor. Sannolikheten att det skall uppstå en teknologikultur är däremot praktiskt taget noll.

Vi vet i dag att de flesta stjärnor (solar) har planetsystem. Över tusen planeter har hittills ”upptäckts” genom olika indirekta metoder. Ingen av dem är dock, såvitt man kan bedöma, gynnsam för uppkomsten av liv. Men dessa planeter är med säkerhet endast en obetydlig bråkdel av alla planeter i vår galax, Vintergatan. Det totala antalet planeter är säkert större än antalet stjärnor och stjärnornas antal är långt över 100 000 000 000. Bland alla dessa planeter måste det nödvändigtvis finnas åtskilliga, troligen miljontals som är gynnsamma för någon form av liv under kortare eller längre perioder.

FERMIPARADOXEN
”Varför är de inte redan här?” Frågan ställdes redan 1950 av fysikern Enrico Fermi. Problemet har därför fått namnet Fermis paradox. Om vi antar att det finns kulturer liknande vår, men mer avancerade, så har de utvecklat teknik för att färdas mellan stjärnorna. (Förutsatt att detta är möjligt). De har då byggt ”kolonier” på mängder av gynnsamma planeter. Från dessa kolonier har i sin tur nya expeditioner sänts ut. På några miljoner år skulle de ha koloniserat hela galaxen ungenfär på samma sätt som homo sapiens på förbluffande kort tid koloniserade hela jorden. Vidare är jorden ytterst gynnsam för liv. Men här finns inga extraterrestrier, inte minsta spår av besök, inga främmande robotar, inga tecken på att främmande rymdskepp någonsin landat. Även om en sådan kultur inte satsat på interstellär rymdfart så skulle den, i likhet med oss, sprida radiosignaler runt sig i fösök att kontakta andra civilisationer, eller helt enkelt bara genom att utnyttja elektromagnetiska vågor för informationsöverföring..

Men det finns inga spår av UT på jorden och femtio år av lyssnande efter intellienta signaler har inte funnit en enda.

Slutsatsen blir oundviklig: Det finns inga teknologiska högkulturer med intresse för andra liknande kulturer i vår närhet, dvs inom en radie av några tiotusental ljusår. Självklart betyder detta inte att det inte finns planeter med liv. Än mindre att det inte finns planeter där liv både uppstått och dött ut. Men det betyder att vi just nu med hög sannolikt är den enda teknologiska högkulturen i vår avkrok av rymden. Vår ”avkrok” har då en radie av tusentals ljusår.

Vår galax är ca 100 000 ljusår i genomskärning. På ett avstånd av ca 2 miljoner ljusår ligger vår kosmiska granne Andromedagalaxen med ca 200 miljarder stjärnor. Där finns säkert oräkneliga planeter. Och rör vi oss längre ut i rymden stöter vi på galaxer i enorma mängder oberoende åt vilket håll vi färdas. Även om sannolikheten för en kultur liknande vår är mikroskopiskt liten är antalet planeter så stort, vi talar inte om biljoner utan om triljoner och kvadriljoner, att det måste finnas åtskilliga sådana som är samtida med vår kultur. (Begreppet samtida måste självklart tas ungenfärligt. Tiden är som bekant relaqtiv.)

Vi är med säkerhet inte ensamma i universum, men vi kommer aldrig att få kontakt med någon annan högkultur.

Är detta en tragedi? Snarare är det tvärtom. Det är på samma sätt som om vi upptäckte att det faktiskt finns en allsmäktig Gud. Det vore en katastrof!

OM MINA BLOGGAR 2012 OCH ATT VIKA UT SIG

OM BLOGGARNA 2011

Mitt fjärde år som bloggare har förrunnit. Ett magert år har det blivit. Endast 16 bloggar. Under jan, febr, mars, april och maj blev det summa två bloggar. Orsaken är förstås den dåliga hälsa jag berättat om 8.12 -09 och 10.1 -10. Vid mitten av sommaren började jag må bättre, och sedan början av augusti har jag slutet ta medicin mot ibs. Däremot tar jag medicin mot glaukom och prostataförstoring och ibland mot rytmstörningar.

Sedan mitten av sommaren har jag skrivit en hel del, men mest har jag sysslat med annat som jag tycker bättre om än att skriva. Mina favoritämnen under senaste år var desamma som tidigare, dvs energifrågan, klimatet, naturen, historia och politik. Frågor om medvetandet och jaget, som jag jobbat mycket med tidigare, har jag inte alls berört under det gågna året.

Mina bloggar handlar i allmänhet om STORA OCH VIKTIGA FRÅGOR. Men ibland släpper jag mig mycket konkret och personlig. Bloggen ”Sent i november” är ett exempel på detta. I den är jag personlig och berättar om triviala saker jag gör samtidigt som jag ger uttryck för en naturfilosofi som många säkert delar.
-----
Det sägs ofta att det är svårt att spå, speciellt om framtiden. Det sägs att man inte kan förutsäga framtiden. I min blogg 25.12 2010 gjorde jag en rad förutsägelser om vad som händer (och inte händer) under det år som just gått till ända. Jag kan med tillfredställelse konstatera att alla mina spådomar slagit in!!Vilket bevisar att man faktiskt kan förutsäga framtiden. Men hur är det möjligt, hur kan det komma sig? Jag överlåter frågan till dig bäste läsare!

I stället skall jag komma med en rad nya spådomar om år 2012.
-Det blir ingen ekonomisk kollaps inom EU.
-Grekland fortsätter att hanka sig fram genom lån och nedskärningar, men landet förblir medlem av EU.
-Nedskärningarna fortsätter i Finland, men arbetslösheten stiger endast obetydligt. Mängden ryska turister ökar och företagen söker marknader i Ryssland, som klarar sig rätt bra ekonomiskt.
-Kinas ekonomiska tillväxt fortsätter, men något långsammare än tidigare.
-Svälten fortsätter i Etiopien och Somalien. I Nigeria fortsätter våldet. Befolkningstillväxten fortsätter att vara störst i världen i Afrika.
-I Afganistan fortsätter striderna att skörda många dödsoffer både bland civila och soldater.
-Finlands nya president heter Niinistö, Rysslands Putin och USAs Obama.
-Mellan 300 och 400 personer kommer att dö i trafiken i Finland. Tusentals kommer att skadas. I hela världen kommer ca 500 000 personer att dö p.g.a. trafiken.
-Jordbävningar, stormar och översvämningar kommer att döda tusentals människor.
-Utsläppen av koldioxid kommer att fortsätta att öka.
-Jordens befolkning kommer att öka med ca 60 miljoner människor.
Så här kunde jag fortsätta länge till, men detta får räcka.
-----
OM ATT VIKA UT SIG

I somras lyssnade jag ibland på ett program i radio Vega som heter ”Sommarpratarna”. En del av dessa pratare har gått i repris den senaste tiden. Jag har noterat att de mycket gärna talar om sig själva, om sina liv och speciellt om dramatiska händelser som bråd död. I Sveriges tv har det några år gått ett program som heter ”Stjärnorna på slottet”. Svenska kändisar har fått vika ut sina liv för hela landet.

Vi tycks leva i en mycket individualistisk tid. Det som intresserar är inte DE STORA OCH VIKTIGA FRÅGORNA utan privatlivet, de små individuella upplevelserna, känslorna. Folk tycks vara ivriga att berätta om sina upplevelser, speciellt om obehagliga, traumatiska upplevelser. Och lyssnarna och tittarna är lika ivriga att ta till sig allt detta. Nyfikenheten på andras, och speciellt på kändisars privatliv tycks vara omättlig. Ju mer privat det är desto bättre. Dock tycks man dra gränsen vid att vika ut sitt sexliv. På sin höjd kan man beröra det i mycket allmänna ordalag och utan ”fula ord”.

Tänk hur det kan slumpa sig! Just när jag skriver om ivern att vika ut sig visar min hustru en artikel i tidningen Viva (Nr 1, 3.1 2012) i vilken Merete Mazzarella berättar om sitt liv och sina tankar. Det finns väl knappast någon finlandssvensk som inte vet vem hon är. Hennes kolumner har i åratal ingått i tidningar som Hufvudstadsbladet, Vasabladet och Åbo Underrättelser, och säkert också i många tidningar som jag inte läser. I dagens ÅU (6.1) ingår (surprise, surprise) en FNB-artikel om henne. Också i Sverige har hon länge verkat som kolumnist. Därtill är hon författare till ca tjugo böcker. Jag har läst endast hennes första bok Sedan sålde de pianot. Trevligt skriven berättelse om hennes ungdom, men den gav mig inte mersmak. Jag har aldrig träffat henne personligen, men numera bor hon ihop med min filosofkollega och f.d. chef, pensionerade professorn Lars Hertzberg.

Här är en bekännelse på sin plats. Jag brukar nästan aldrig läsa hennes kolumner. Dock har jag läst recensioner, intervjuer, hört henne i radio, sett henne i tv så att jag vet mer om hennes liv, hennes intressen och åsikter än om många av mina personliga bekanta. Dock tycks också hon dra en gräns vid att vika ut sitt sexliv. (Varför just sexlivet blivit tabu igen förstår jag inte riktigt. Det är väl högst naturligt att knulla med den man lever ihop med, vare sig det är man eller kvinna, eller med någon mer tillfällig bekantkskap när hormonerna pressar på. Inget att hymla om, tycker jag.)

Anledningen till att jag inte bryr mig om att läsa henne är att hon nästan alltid skriver om det personliga, om sina känslor inför det ena och andra, om sin mor och hennes död, om sitt barn i Amerika och sina barnbarn, om relationen till svärdottern, om hur det är att vara farmor, hur det känns att vara nybliven pensionär etc. Det är just sådana frågor som intresserar den stora majoriteten, speciellt majoriteten av kvinnor. Hon fyller en viktig funktion och jag beundrar hennes energi och vilja att vara med överallt, speciellt när det handlar om litteratur.

Mazzarella är verkligen en kvinna som följer med sin tid. I dagens västerländska kultur är det personliga det centrala. Det mesta kretsar kring jaget och hur vi upplever. Typisk är den fråga som journalister i dag ständigt ställer. Det må gälla en svår olycka, ett fint pris, att någon vunnit en tävling eller blivit vald till ett fint jobb. ”Hur känns det”” frågar redaktören. Frågan är idiotisk, men vi lever i en kultur där idiotiskhet är högsta mode. Dagens journalister får lära sig att sätta en personlig prägel på allt de gör. De får lära sig att principer, teorier, logiska argument, fakta är tråkiga. Så fort det blir teoretiskt väljer folk en annan kanal som är mera personlig och som inte kräver någon tankeverksamhet.

Konstigt nog har jag själv aldrig varit intresserad av folks privatliv. Detta ointresse har följt mig enda sedan barndomen. Jag visste i allmänhet mycket litet om mina kamraters privatliv. Än mindre visste jag om släkt och vänner, och allra minst om främmande människor. Jag läste massor, men aldrig romaner och allra minst kärleksromaner. Jag har läst tusentals böcker men aldrig en kärleksroman. Ett svart hål i min bildning? Överhuvudtaget somnar jag över böcker som behandlar relationer mellan människor. Detta betyder dock inte att jag skulle vara okunnig i psykologi och sociologi, vare sig det gäller teori eller praktik. De facto har jag studerat psykologi, skrivit böcker om medvetandet och haft sociologi som biämne i min licexamen.

Därför är det inte underligt att mina bloggar aldrig är beskrivningar av mitt privatliv. Men jag skall erkänna att mitt privatliv inte har varit vare sig spännande eller äventyrligt. Så det finns ingenting att berätta. Sommarpratarna har t.ex. talat mycket om barndomsupplevelser. Det har stjärnorna på slottet också gjort. Och det vi fått höra har ofta varit sorgligt. Ibland har kändisen själv fått gråten i halsen så att han/ hon inte kunnat fortsätta att tala. Det har handlat om barn som fått stryk, som haft alkoholiserade föräldrar, barn vars far lämnat familjen, som växt upp med en utarbetad mor. Det har handlat om att en förälder dött när personen ännu var barn.. I ett fall blev modern påkörd av ett tåg medan dottern såg på. Det har handlat om mobbning, om utfrysning osv. Nästan alla tycks ha haft svåra och traumatiska upplevelser. (Kanske är det just därför de vill uppträda i medierna).

Jag har aldrig haft sådana upplevelser.

Jag fick aldrig stryk som barn (vad jag kan komma ihåg), blev inte mobbad i skolan. Ingen nära anförvant dog. Jag var över 40 år när mina föräldrar dog. Min bror har varit gift två gånger och sambo två gånger men lever och är aktiv pensionär. Vi är de bästa vänner. Jag har åtta kusiner. De har haft mycket olika liv på alla sätt, men alla är fortfarande vid liv. Fyra bor för övrigt i Sverige. I dag tycks det vara så att de flesta har problem med kärleken. Också i det avseendet är jag ett undantag. Samma kvinna har suttit mitt emot mig vid morgonkaffet i 40 år, och är hon inte där känner jag mig ensam. Mitt största misstag i livet är att jag inte skaffade ett barn till. Vi satte stopp vid två söner, främst av ekonomiska skäl.

När man lyssnar på andras berättelser tycks deras liv ofta ha varit spännande och dramatiska. I mitt liv saknas nästan helt dramatik. Att jag drabbats av många svåra sjukdomar kan dock kanske kallas dramatik. Tack vare vetenskapen och kommunal sjukvård kan jag fortfarande njuta av livet och skriva ännu någon blogg eller artikel.

En av de största överraskningarna upplevde jag nyligen, hösten 2010. Då fick jag ett brev från Åbo Akademi i vilket det meddelades att jag skulle bli utnämnd till hedersdoktor. Jag var som fallen från skyarna. Hedersdoktor är en äretitel som ett universitet tilldelar folk som gjort sig speciellt bemärkta t.ex. genom viktig forskning, genom konstnärlig produktion, inom näringslivet eller inom politiken. Jag har inte gjort något av detta. Jag tänkte först helt enkelt tacka nej, men fick sedan veta att man kan ta emot titeln utan att delta i den solenna doktorspromoveringen, utan att trava nerför Aningaisgatan i värja och doktorshatt till domkyrkan och utan att delta i den högtidliga (frack obligatorisk) middagen på slottet. I stället fick jag mitt hedersdoktorsdiplom i slutet av maj senaste år på rektor Mattinens tjänsterum tillsammans med några andra. Egentligen var det en nostalgisk upplevelse. I just det rummet blev jag tillsammans med många andra välkomnad som studerande till ÅA 46 år tidigare. I det rummet hade jag bl.a. mottagit min utnämning till universitetslektor av dekanus Jan-Magnus Jansson. Nu var det den definitivt sista gången jag hade ärende dit. Men medge att det var en stilig avslutning på min livsgärning vid ÅA!

Min far och mor skulle ha varit enormt stolta om de fått uppleva denna hedersbetygelse. Själv har jag aldrig varit svag för titlar och ärebetygelser. Därför har det alltid kommit som en överraskning när jag hedrats med sådana. Mest stolt är jag väl över att jag tilldelades Svenska folkskolans vänners folkbildningspris för år 2000. Priset var på 30 000 mk. Det priset var motiverat därför att det som jag sysslat med under mitt yrkesverksamma liv mestadels har handlat om undervisning, föredrag, böcker, kompendier och hundratals artiklar främst om vetenskap men också om andra stora frågor. Att jag samma år fick Finlands lejons orden med riddartecknet var en betydligt större överraskning. Och när jag nu håller på att berömma mig själv måste jag nämna en utmärkelse som jag är särskilt stolt över. År 1988 tilldelades jag en utmärkelse avsedd för framgångsrika lärare. Utmärkelsen gavs på studenternas förslag. Den heter Harry Elvings legat och medförde en betydande summa pengar. (Hur mycket har jag glömt). Slutligen måste jag nämna att jag tilldelades ett jubileumspris på 10 000 mk av Svenska Kulturfonden 1979.

Och när jag ändå håller på vill jag nämna att jag utnämndes till löjtnant i reserven 1981. Min enda repövning inföll dock redan 1969. Som en kuriositet kan nämnas att jag då var på skjutövning med artilleri i Lappland med hästdragna kanoner. Det var sista gången man använde hästdraget artilleri vid skjutövningar i Lappland. Jag var då fänrik och chef för ett batteri (fyra kanoner K 02). Vi sköt med ammunition som var kvar från kriget. Vi sköt med en sektion (12 kanoner) och träffade målet med sådan precision att vår chef utbrast: ”Ruusuja tykkimiehille!”

Men nu är det hög tid att avsluta denna nostalgitripp. I fortsättningen skall jag återgå till DE STORA FRÅGORNA.

ANPASSNING ÄR ENDA VÄGEN

Min artikel om klimatmötet i Durban som ingick i Hbl 19.2 och som finns i föregående blogg har fått två personer att svara i samma tidning. Mikael Pihlström kritiserar mig 23.12. Han menar att jag har fel när jag påstår att det fortfarande råder betydande osäkerhet om hur klimatet förändras och om orsakerna. Enligt Pihlström råder det stor koncensus bland forskarna. I Hbl 2.1 har professor John Sumelius en lång artikel. Den går ut på att vi (dvs experterna) vet tillräckligt för att "begränsa utsläppen och börja anpassningen". Pihlström och Sumelius är eniga om att vi måste begränsa utsläppen. Men de missar helt min poäng som var att det inte finns någon vilja att göra detta. Min poäng var att Durban-konferensen var ett lika stort misslyckande som den i Köpenhamn. Att tala om att vi bör minska utsläppen låter fint och ädelt, men är blott önsketänkande. De stora syndarna är inte beredda att gå till Canossa.
På den punkten tycks vi vara högst oeniga.
Men såväl Pihlström som Sumelius är eniga med mig om att vi bör forska mera om hur vi kan anpassa oss till den klimatförändring som tycks vara oundviklig. I vårt land bör vi självklart främst undersöka vad vi kan göra och också i vilken mån vi kan dra nytta av den, av allt att döma, oundvikliga globala uppvärmningen. Som svar till Pihlström skrev jag artikeln nedan som ingick i Hbl 2.1.

”Valet mellan anpassning och radikal nedskärning är i grunden falskt,” skriver Mikael Pihlström 23.12 i sin kritik av min debattartikel 19.12. I en ideal värld, befolkad av lydiga, självuppoffrande människor styrda av en ofelbar vetenskap vore detta kanske sant. Men vår värld är (till all lycka) långtifrån idealisternas drömvärld. Vi måste ständigt välja mellan Skylla och Carybdis. I min artikel försökte jag göra en så realistisk bedömning som möjligt. Durban-konferensen bekräftade det som Köpenhamn-mötet 2009 redan visat. De stora och mäktiga är inte intresserade av att ingå några bindande avtal om radikala nedskärningar av växthusgaser. Ytterligare bekräftelse fick vi genom den ilska EU:s krav på en koldioxidavgift för flygtrafiken väckte i t.ex. Kina och USA. Flygtrafiken ökar hela tiden. Den är strängt taget onödig och bidrar kraftigt till utsläppen av växthusgaser. En avgift skulle göra resorna dyrare. Den som smutsar ner skulle få betala mer. Men inte ens en så logisk åtgärd kan länderna utanför EU svälja. Trots de årliga klimatkonferenserna har utsläppen hela tiden ökat. Kanada drog sig nyligen ur Kyoto-avtalet för att man vill börja utvinna olja ur oljesand. Inom EU har man länge lovat runt när det gäller utsläpp, men man har hållit tunt. Inte ens inom EU har utsläppen av koldioxid minskat. Man bör då komma ihåg att EU står för blott ca 15% av de globala utsläppen. Även om vi inom EU helt stoppade alla utsläpp, vilket självklart är omöjligt, skulle detta endast ha marginell betydelse för klimatet globalt sett.
Slutsatsen är oundviklig: anpassning. Vi bör satsa på att anpassa samhället och ekonomin till ett varmare klimat. Självklart bör vi också undersöka vilka fördelar vi kan dra av detta.
Det är ingen mening med att Finland är den snälla mönstereleven när resten av klassen domineras av busungar.

HUR MÅNGA SISTA CHANSER FINNS DET?

Jag har skrivit rätt många bloggar (och många tidningsartiklar) om klimatfrågan. T.ex. 12.1, 29.1, 8.2, 21.2, 5.3 och 2.10 år 2010. Nedanstående blogg är en kommentar till det senaste klimatmötet, dvs mötet i Durban, Sydafrika. Den publicerades på debattsidan i Hufvudstadsbladet 19.12 detta år.

För den som inte är insatt kan klimatfrågan verka hopplöst tilltrasslad. För oss finländare finns det dock några enkla fakta som vi alltid måste hålla i minnet.
1) Finland är världens nordligaste och därmed kallaste och mörkaste land. För att kunna leva här behöver man mycket energi.
2) Ett varmare klimat innebär både nackdelar och fördelar. I ett mörkt och kallt land som vårt överväger fördelarna. Vi kommer att lida mindre än de flesta och vinna mer.
3) Finland är ett så litet land att vi inte har några möjligheter att påverka det globala klimatet. Vi är fem miljoner mot världens totala befolkning på över 7 000 miljoner.
4) Kina, Indien, USA, Brasilien, Ryssland och de andra stora länderna kommer inte att göra något konkret för att minska sina utsläpp under de kommande åren. Mängden koldioxid i atmosfären kommer därför att fortsätta att öka.
5) Uppvärmningen kommer troligen att fortsätta. Hur mycket är omöjligt att veta. Alla prognoser har hittills slagit fel.
6) Det klokaste vi kan göra i vårt land är att bereda oss på ett varmare klimat. Vi borde diskutera vilka åtgärder vi kan och borde vidta. Men samtidigt måste vi ha beredskap för att vi också i fortsättningen kommer att drabbas av kalla, snörika vintrar sådana som senaste år.


DEN SISTA CHANSEN?

Klimatmötet i Durban i Sydafrika ledde, som väntat, inte till några konkreta åtgärder för att ”rädda klimatet”, utan endast till beslut om nya möten. Betyder detta att klimatkatastrofen är oundviklig? Knappast. Mötet fick långt mindre uppmärksamhet i medierna än det stora mötet i Köpenhamn i december 2009. Inför det mötet publicerades massor av böcker, utredningar, utlåtanden. Debatten var livlig, ofta osaklig och aggressiv, också på denna tidnings sidor. Man spelade med höga insatser. Experter i mängder varnade: DETTA ÄR SISTA CHANSEN ATT RÄDDA KLIMATET! Inga konkreta beslut togs dock. Mötet blev ett fiasko. Koldioxidutsläppen fortsatte som förut. Kina, Indien, USA och en rad andra stater tog inte denna sista chans.
I Durban fick politikerna en ny sista chans. Men de tog den lika litet som någon av alla de andra sista chanser som experterna utmålat.
Hur många sista chanser finns det egentligan? Eller är pratet om en sista chans bara retorik och propaganda?
Inför köpenhamnsmötet satte man som mål att begränsa uppvärmningen till två grader. (Hittills har uppvärmningen varit ca 0.7 grader). Sista chansen för detta var, enligt experterna, att snabbt skära ner utsläppen av koldioxid. Efter Durban-mötet har sista chansen dock flyttats tio år famåt till 2020.
Faktum är att okunnigheten om klimatet snarare ökat än minskat. Eller rättare sagt. Tidigare trodde man att man visste mycket, nu inser man hur litet man egentligen vet. Det intrycket får man när man läser en del av de oändliga mängder rapporter och utredningar som produceras av ”klimatindustrin”. Det är fortfarande oklart om extrem väderlek, stormar, köld, värme, torka etc blivit vanligare. Somliga ser klara tecken på detta i statistiken, andra inte. Här gäller den gamla regeln: den som tror ser, den som inte tror ser inte. Och alla anser sig förstås vara helt objektiva. Under den senaste tiden har sotpartiklarna i atmosfären på nytt lyfts fram. Somliga experter anser att dessa partiklar i hög grad bidrar till avsmältning av glaciärer och polarisar. Solfläckarnas roll har analyserats noggrannare än tidigare och en del experter ser en viktig faktor i dem. Mer originellt är att man börjat peka ut dem som äter nötkött som ytterligare ett hot mot klimatet. Ja i själva verket har en grupp experter nyligen hävdat att det ingalunda är de fossila bränslena, utan jordbruket som är det största hotet mot klimatet. De pekar bl.a. på avskogningen, risodlinen och produktionen av kött. (Nötboskap producerar metan och det är en kraftig växthusgas). Låt bli att äta biff så bidrar du till att ”rädda världen”! Prognoser om hur temperaturen stiger, hur havsytan höjer sig etc har gjorts i drygt 20 år, men de har visat sig vara kraftigt överdrivna. Man erkänner i dag allmänt modellernas brister. T.ex. molnbildningens roll är komplex. Om det bildas mer moln nås jorden av mindre strålning, men samtidigt minskar molnen utstrålningen av värme. Vad blir resultatet? Eller finns det ens något entydigt svar? Kanske är det så att det beror på mängder av andra faktorer, att det inte finns någon allmän regel.

Hela frågan har komplicerats (eller förenklats om man så vill) genom att den blivit helt genomsyrad av politik. Den vetenskapliga biten drunknar i alla ideologiska och ekonomiska intressen, för att inte tala om nationell och kulturell prestige. För EU ger frågan en möjlighet att spela en ledande roll på en världsscen där vi ur ekonomisk och militär, liksom småningom också ur kulturell synvinkel alltmer marginaliseras.

Vi kan aldrig få tillbaka det klimat vi egentligen aldrig haft. Hela föreställningen om ett stabilt, oföränderligt för människor och djur idealt klimat, är en chimär. Vad vi än gör kommer klimatet att gå sina egna vägar Det bästa vi kan göra är antagligen att satsa mera på att anpassa oss till de mer eller mindre snabba förändringarna, och mindre på att försöka kontrollera hela planetens klimat.

SENT I NOVEMBER

Klockan är fyra på eftermiddagen. Vädret är förstås mulet och kulet. Vad kan det annat vara när vi lever och bor i den mörkaste och kallaste bland världens drygt 200 självständiga stater. Ute är det fortfarande rätt ljust, men inne i stugan börjar det bli så skumt att jag inte längre ser att läsa serierna i Vasabladet. Det blåser hårt från sydväst och ett lätt duggregn blöter marken som redan tidigare är mättad med fukt.

En knapptryckning framkallar ett vetenskapens underverk. Lysrören ovanför fönstren blinkar till och fyller sedan rummet med flödande, angenämt vitt ljus. Bättre än energisparlampor. Lysrör drar mycket litet ström men ger ett ljus som är behagligt för ögat. Inget kvicksilver. Vi har haft dem i snart 40 år. Att spara ström än inget nytt.

Dags att fylla på ved i spisen. Den över 40 år gamla vedspisen fungerar troget med minimalt underhåll. En av de bästa uppfinningarna genom tiderna. Inga moderna värmeanläggningar, inte jordvärme, inte luftvärme, inte solvärme, inte ens elvärme kan jämföras. Spisen slukar glupst lokal råvara, trä av alla slag, kvistar, kottar, papper och alla slags förpackningar. Plast brinner bra förutsatt att man redan har en het eld. Plast är ju i princip olja. Inte underligt att man i dag installerar vedeldning, vanligen dock som komplement, i de flesta nya egnahemshus. Har man litet skog på tomten så är bränslet gratis. Ja man får betalt genom den motion man skaffar sig genom att såga, hugga, rada och bära in ved.

En modern elspis, med elektronisk kontroll är som som en förnäm, nyckfull, retlig fröken i jämförelse med vedspisen, en enkel, trogen, pålitlig bondmora. Vedspisen tål vad som helst, den moderna elektroniska elspisen nästan ingentig. Några droppar vatten på kontrollpanelen så blir den hysterisk och blinkar med alla lampor. Högst irriterande. Sen måste man noga torka av all fukt från åbäket, stänga av det, vänta litet, sätta på det igen, reglera temp etc på nytt. Mat som kokar över bränner fast, rispor går aldrig bort. Nytt och modernt är allt oftare totalt onödigt, dyrt och har dålig hållbarhet. Och folk köper förstås. Allt kan säljas med mördande rekalm, till och med konserverad gröt, och vill jag tillägga, med stenhård indoktrinering. ”Man måste ju följa med sin tid! De nya grejorna, metoderna, prylarna kommer vare sig vi vill det eller inte!” Men sanningen är att det är ett nöje att laga mat på en vedspis, trist att laga på en traditionell elspis och irriterande att laga på en modern elektronisk elspis.

Det är varmt och mysigt i köket, men veden är på upphällning. No problem. Jag tar på mig en varm jacka, mössa och stövlar och går ut i den tilltagande skymningen.

Vinden griper tag i mig när jag stiger ut genom dörren. Enstaka regndroppar slår mig i ansiktet. Det susar hotfullt i tallarnas kronor. Väderleksrapporten har utlovat storm till natten. Det klitschar och klatschar under mina stövlar. Nedfallna löv av hästkastanje, små kvistar som blåst ner från tallarna. Endast vindens sus hörs. Jag fyller mina korgar, mest är det ved av vide, men också av tall. Björkveden sparar jag tills kvicksilvret kryper ner under nollstrecket. Hösten har ju varit ovanligt varm. Trots att vi är sent inne i november finns det ingen snö eller is. Annat var det senaste år. Då var det ofta -10 grader på dagarna den här tiden på året. Marken var täckt av snö. Vi har verkligen ett växlingsrikt klimat. Två kalla snörika vintrar har vi bakom oss. Det är dags att vi får en varm. Tänk vad mycket pengar vi skulle spara. Men experterna är helt odugliga när det gäller att förutspå hurudan vintern blir. Däremot tror de sig kunna förutspå klimatet om 50 eller till och med 100 år.

I huggkubben sitter en av mina yxor drypande av väta. Jag tar loss den moderna Fiskars-yxan och väger den i handen. Perfekt balans, vass, ett utmärkt verktyg. Vem tänker på att denna enkla, urgamla uppfinning är ett av mänsklighetens mest ödesdigra framsteg. Den har dödat långt fler människor än atombomben. Den har varit en värre miljöförstörare än någon annan innovation. Långt innan vår tideräknings början hade människorna huggit ner stora områden av urskog i Kina, Indien, Mellersta Östern, i Sydeuropa och i norra Afrika. Ända fram till 1800-talet var trä den överlägset viktigaste råvaran. En råvara som höll på att sina på många håll och som helt tagit slut på miljoner kvadratkilometer mark där det tidigare växte skog, t.ex. i det område vi i dag kallar Sahara.

Jag svingar yxan. Hur länge sedan är det sedan jag första gången högg ved? En bra bit över 50 år. Tack vare yxan och vedhuggning har jag kunnat bibehålla rörligheten i mina axelleder trots att jag lidit av en reumasjukdom i över 40 år. Att hugga ved är visserligen tungt men just därför en utmärkt motion och gymnastik. Det är annat än att betala för att få flåsa över någon maskin i ett svettigt gym. Det sunda, billiga och enkla ersätts i dagens samhälle av det invecklade, dyra och ofta ohälsosamma. Det senaste i den vägen är de elektriska klabbningsmaskiner som alla nu tydligen absolut måste ha. Men visst, dagens försoffade människor skulle antagligen hugga sig i benet och de försökte sig på att klyva en stor klabb.

Vedkorgarna lyfter jag upp i en skottkärra så behöver jag inte kånka dem de ca 30 metrarna till stugan. Skottkärran är för övrigt ytterligare en förträffliga uppfinning. Drar ingen bensin. Kräver nästan ingen service. Ytterst miljövänlig. Är billig att skaffa. Min modell har två hjul, vilket gör man man kan dra eller skuffa den med bara en hand.

Efter att ha lämnat vedkorgarna på trappan besluter jag att gå en promenad längs vägen för att kolla om det blåst ner mycket kvistar. Jag vandrar iväg i den tilltagande skymningen, men än ser jag utan problem. Mäktiga tallar och någon gran reser sig på vardera sidan av vägen. Rönnarna står spretiga och nakna, likaså asparna. Inga fåglar hörs, inte ens hackspetten som brukar hålla till här, endast tallarnas enformiga, uråldriga sång som framkallas av de mäktiga luftströmmarna i jordens atmosfär. Ingen människa. Grannens hus skymtar genom den lövfria undervegetationen, tomt, mörkt och tyst. Men den stora gräsmattan är välskött.

När jag vandrat en stund, slängt en och annan kvist åt sidan, stannar jag. Det är ca 500 meter kvar till byn, men jag vet att där är tomt och dött såhär sent i november. De gamla bondgårdarna, som en gång var fulla av folk året om, står nu tomma. Ännu när jag började tillbringa somrarna här på 1970-talet fanns det folk i båda gårdarna. Nu är de äldre döda och de yngre bor i tätorter. Åkrarna ligger år efter år i träda med bidrag från EU. I stället har det vuxit upp sommarstugor som svampar efter ett augustiregn, men de finns längs stränderna, inte i byn. Ett tjugotal postlådor mitt i byn vittnar ändå om att här finns gott om folk under vår korta sommar.

Själv har jag redan hämtat min post i dag. Det tar inte lång stund med cykel. Ännu en genialisk uppfinning, utan elekronik! Hälsosam, billig i inköp, hållbar, lätt att serva, drar ingen bensin, är extremt miljövänlig. Även om all högteknologi kraschar så fungerar cykeln. Det är glädjande att denna över hundra år gamla uppfinning upplever en renässans. Bevisar att det fortfarande finns folk som inte är helt hjärntvättade av framstegspropagandan.

Lika bra att vända tillbaka. Dessutom är det redan halvmörkt och vinden ruskar om både mig och tallarna längs vägen. Inga bilar. Inte för att mörkret stör mig. Jag har gått denna väg så många gånger att jag utan problem kan gå här i fullständigt mörker. Jag känner med fötterna var gruset slutar och gräset och diket tar vid. Inte heller är jag mörkrädd. Jag är långt räddare att gå på en storstads upplysta gator än här på en ödslig grusväg i halvmörka skogen. Träden sjunger sin uråldriga, susande hymn för mig där jag sakta promenerar fram och försöker öppna mig så fullständigt som möjligt för nuet. Mindfulness.

På långt håll ser jag att det lyser varmt och välkomnande i fönstren på vårt hus. Jag lyfter in vedkorgarna. Det känns som om huset vore levande, som om det tog emot mig med öppna armar. Kanske inte underligt när ett hus är sprängfullt av minnen från 40 år. Visserligen är det nu tomt på folk, men mitt minne är desto fullare. Alla de människor som bott här, vistats kortare stunder, suttit runt kaffebordet, som pratat och skrattat, de finns på något sätt kvar i husets värme. Därför tycker jag synd om folk som ständigt byter bostad. Väggarna kan aldrig bli inpyrda med minnen. Jag nynnar: ”Nu skall gamla 34:an rivas, nu skall hela rasket bort...och stora tårar rullar för min kind.” Gudskelov finns det ingen risk att någon vill riva detta durabla hus för att bygga en motorväg genom skogen. Jag behöver inte försöka stoppa rivningsmaskiner och inte heller behöver jag skaffa mig en handduk för att lifta genom galaxen.

Inomhus är det tyst. Endast vagt hör jag tallarnas dystra sång. Radio Vega spelar någon fånig låt om att alla vinner. Liksom de flesta moderna poplåtar är den noggrannt renskrapad på intelligens. Samma korta ramsa upprepas i det oändliga till hetsig dunkande musik – ett nog så talande exempel på den moderna kulturen. Men hur är det med roddbåten? Är den tillräckligt högt uppdragen på stranden. Vid senaste storm steg vattnet snabbt och vågorna slängde upp den på stranden och fyllde den med vatten. Det är nog bäst att gå ner till stranden och kolla läget. ”Till flydda tider återgår min tanke än så gärna, mig vinkar från förflydda år så mången vänlig stjärna. Välan, vem följer nu mitt tåg...inte till Näsijärvis dunkla våg, men väl till en vik av den mäktiga Bruksfjärden.

Efter att ha fyllt ved i spisen går jag den branta stigen ner till stranden. Vinden har tilltagit, liksom också mörkret. Jag viker upp kragen mot det piskande duggregnet. Egentligen njuter jag av att gå i regnet, blåsten och halvmörkret. Jag är varmt klädd och som bekant finns det inte något dåligt väder, bara dåliga kläder. Eller folk som inte har förstånd att klä sig rätt. Folk som tycker att det är viktigare att följa modet och outsagda regler än att använda sitt eget förstånd.

Roddbåten, byggd av aluminium i slutet av 60-talet av Fiskars, ligger bra. En utmärkt båt, den håller i evighet, är lätt att ro och hantera, idealisk för fiske nära stranden. Sådana båtar byggs inte längre. Sedan 1960-talet har båtbyggandet, liksom allt annat i vårt överorganiserade samhälle, snärjts in i massvis av regler och förordningar. Egentligen är det strängt förbjudet att bege sig ut i denna båt därför att den inte fyller alla krav.

Konstigt nog är det fortfarande tillåtet att ro trots att ingen kan förtjäna pengar på det. Ja den som ror sparar förstås en massa pengar. Min farfar rodde om somrarna varje lördag från Dalsbruk till Holma, en sträcka på ca 20 km. Var vinden god seglade han. Söndag kväll rodde han tillbaka för att jobba hela veckan vid gjuteriet på fabriken. Men så var han också enormt stark. Ännu på 1950-talet var det rätt vanligt att man rodde. Min faster rodde på somrarna ut till en holme där de höll korna. Varje morgon och kväll rodde hon av och an, mjölkade korna, släpade på mjölkkannorna, separerade grädden. Hon hade inga problem med övervikt.

Att ro ger utmärkt gymnastik, starka muskler, kondition och, just det, sinnet ro. Roddbåten fungerar oberoende av ström, bensin, olja eller ens vind. Inga kostnader för bränslet, föga underhåll, inga servicestationer behövs. Dra upp den på land, vänd den, mer behövs inte när vintern kommer. I en roddbåt kan man uppleva naturen på ett helt annat sätt än i en motorbåt. Att lägga ut nät en lugn månskenskväll när det ligger frost i luften.... Mer miljövänlig kan man inte bli.

Vattnet är så högt att de skummande vågorna slår över vår orubbliga betongbrygga. Den började jag bygga tillsammans med min svärfar i början av 1970-talet. Han var en urstark arbetsmänniska. När han byggde någonting skulle det hålla under lång tid. Allt som han byggde finns kvar och i gott skick. Men han har varit borta i många år.

Jag plaskar i väg ut på bryggan utan någon annan orsak än att jag tycker det är roligt. Vattnet sköljer över stövlarna, stormen håller på att samla krafterna för sin nattliga uppvisning, den river och drar i mig för att fälla mig i sjön, regndropparna flyger nästan vågrätt, det är halvmörkt. Det finns många stugor längs stränderna, men ingenstans syns ljus. En vardagseftermiddag sent i november vill ingen vara här, speciellt inte när det regnar och blåser hårt. Jag kisar ut mot den stora Bruksfjärden, men det är redan alltför mörkt. Men jag vet att vågorna redan går höga, att de i raseri kastar sig mot Måsgrundet och mot Lågholmens uråldriga granitklippor.

Det enda ljus jag ser kommer från mina egna lysrör. På motsatta stranden tittar fyra stugor med mörka fönster ut i novembermörkret. Men alla stugorna lever upp när våren kommer. Det gör däremot inte min svärfar och alla de andra som jag känt i byn och i stugorna och som nu är döda.

Snart sällar också jag mig till deras ständigt växande skara. Men inte än. ”Han blott på gravdörrn gläntar. Slår den igen kanske ännu på ett år.” Helst dock på flera år.

”Skynda dig älskade, skynda att älska. Dagarna mörkna minut för minut.” Tove Janssons gråtmilt vackra text dyker upp i mitt sinne. Borde jag skynda mig att älska? Men om man inte har älskat när man nästan är 70 år gammal är det nog för sent. Man kan skynda sig att ha sex, men kärlek måste få tid att mogna. Kärlek är inget som man kan skynda med. Tvärtom! I dagens samhälle behöver vi inte mer brådska utan mer långsamhet, mer eftertänksamhet, mer fördjupning, också när det gäller kärleken.

Men bryggan som jag står på kommer att finnas kvar, åtminstone mycket länge. Jag hoppas att min lille sonson skall kunna stå här som en gammal man och meditera i novembermörkret någon gång i slutet på detta århundrade. Hur ser världen ut då? Det får vi tyvärr aldrig veta.

Men här i regn och blåst kan jag inte stå i evighet. Jag tänker på den sköna värmen i huset, på en kopp varmt kaffe och en ostsmörgås, på radionyheterna och kvällens tvprogram. I dagens värld behöver man inte vara isolerad fast man är ensam. Radio och tv spottar visserligen ur sig floder av kommersiell smörja, men de hör ändå till de allra viktigaste uppfinningarna. Deras public service funktion är ovärderlig. Själv avskyr jag alla infantila reklamsnuttar. Jag håller mig till Yle, om än jag halkar in på någon kommersiell kanal för att se en film ibland.
-----
Klockan är litet över elva på kvällen. Stänger tvn. Det blir tyst i huset. Dämpat hör jag bruset av den tilltagande stormen ute i mörkret. Stänger stand-by funktionerna på tvn, digiboxen och DVDn, liksom också på datorn. Sedan släcker jag lysrören så att det enda ljuset kommer från lampan i mitt sovrum. Jag ringer som vanligt till min hustru och önskar henne en god natt.

Det finns ingen anledning för mig att gå ut i stormen och regnet. Börjar klä på mig, trycker hårt ner mössan på huvudet, spänner fast pannlampan, sticker fötterna i de slitna stövlarna. Stormen kastar sig över mig i vilt raseri när jag öppnar dörren. Till all lycka omges vi av tallskog som avsevärt dämpar stormbyarna. Går ned för trappan, trampar på betongplattorna, ser absolut ingenting. Det inte bara svartnar för ögonen. Det är totalt svart år alla håll. Vad som helst kan dölja sig i mörkret en meter framför mig. Men jag vet förstås att där inte finns något annat än vad som normalt finns. Att gå i totalt mörker är inte så fiffigt så jag tänder pannlampan.

Ibland river en extra stark stormby i trädens kronor. Buskarna piskar med sina nakna grenar, tallarna böjer sig ödmjukt inför stormens majestät, men faller inte. Tallar är, i motsats till granar, och i likhet med bonden Paavo envisa och till det yttersta anspråkslösa. Aldrig har en tall blåst omkull på vår tomt, men nog granar. Stormens rytande höjs till ett cescendo och jag är nära att själv blåsa omkull. För att ytterligare öka underhållningen piskas jag och den redan dyblöta marken av ett plötslig skyfall. Vattnet rinner längs mina kinder. Jag skulle ha lust att skratta som en galning, skratta stormen mitt upp i ansiktet, men någonstans måste jag dra gränsen.

Jag släcker lampan.

Där i stormen, regnet, kolmörkret, ensamheten känner jag verkligen att jag lever. Det trygghetsknarkande, högteknologiska myssamhället är oändligt långt borta. Det är bara jag och den vilda naturen, en av vetenskapen otyglad urkraft. För ett kort ögonblick är jag ett med naturen. Jag blir en del av vinden, regnet, mörkret. Jag är ett med den eviga, obändiga livskraften.

Jag ställer mig att kissa.

Människorna har kissat ute i naturen i oändligt många år. Men inte i dagens detaljreglerade puristiska samhälle. En person som kissar ute är en sanitär olägenhet. Man skall kissa på toaletten, en av de tokigare uppfinningarna. Via kilometervis av rörledningar pumpas urin och allt annat smutsvatten till reningsverk. Vattnet filtreras och genomgår kemisk rening, släpps sedan, hur tokigt det än kan låta, ut i havet. Dock har många äntligen fått upp ögonen för att detta vatten i stället kan ledas till våtmarker.

Urin är förträfflig gödsel. I dag köper folk gödsel för dyra pengar. Sedan kissar de ut förträfflig, naturlig gödsel i toaletten och betalar till på köpet ett högt pris för rening av smusvattnet. Under sommaren tar jag vara på urinen och vattnar i trädgården med den. Urin är för övrigt steril om man är frisk. Blommorna formligen skriker av förtjusning när man häller piss på dem. Rosenbuskarna blommar ståtligt, och inget hindrar att man vattnar grönsakslanden med utspätt urin. Dock bör man pröva sig fram. Kväve är den viktigaste ingrediensen och t.ex. rotfrukter ger massor av fin blast men små rötter om de får för mycket kväve.

Stormen är en intensiv upplevelse, men i lagom doser. Kloka djur som rävar, mårdhundar och grävlingar söker skydd i sina hålor. Jag är inte dummare än de. Jag söker mig in i min teknologiska håla. När jag stänger dörren bakom mig förvandlas stormens dån i ett slag till ett dämpat susande. Jag låser dörren. Egentligen en helt meningslös åtgärd i detta väder. Men också annars. Det är större sannolikhet att en meteorit skall slå ner genom taket än att en människa med ont i sinnet skall smyga sig in här under natten. Men jag är trots allt ensam och det känns tryggare när dörren är låst. På sommaren när vi är flera lämnas dörren ofta olåst dag och natt. I moderna städer skulle det vara rena galenskapen. Man bör låsa dörren med två lås och säkerhetskedja. Gärna kan man ännu ha tjuvlarm och övervakningskamera.

Borsta tänderna? Jag är trött, ids inte. Har ändå ingen att kyssa godnatt. Klär av mig och kryper ner i min ensamma dubbelsäng. Släcker lampan. Stirrar en stund ut i det kompakta mörkret. I moderna städer är det aldrig alldeles mörkt. Ögonlocken känns tunga. Morfeus smyger försiktigt in genom dörren, svävar fram mot min säng, tar mig ömt i sina mjuka armar och för mig till drömmarnas fantastiska värld – från en fantastisk värld till en annan...z z z z z...

MANNERHEIM

I somras läste jag Stig Jägerskölds biografi över Mannerheim under perioden 1941-1944. Boken kom ut på Schildts förlag redan 1979 och jag har läst några kapitel i den för länge sedan. Nu läste jag den tämligen noggrannt från pärm till pärm. Varför började jag plötsligt läsa om Mannerheim? Det var en ren slump. Jag har under sommaren läst om en del av böckerna i min bokhylla, främst gamla deckare, men min blick fastnade då på denna bok. Eftersom jag är intresserad av historia och speciellt andra världskrigets historia fördjupade jag mig i Jägerskölds beskrivning av marskalkens handlande under kriget. (Jag har behandlat kriget i massor av tidningsartiklar främst på 1970-talet. Ett par bloggar behandlar ämnet, 22/7 -09 och 8/9 -09).

Det tycks råda något slags Mannerheim-boom för tillfället.

FST 5 har på söndageftermiddagar under hösten gett en tvserie i fem delar om Mannerheim. Som speaker fungerade Jörn Donner som också redigerat filmmaterialet, som består av gamla nyhetsfilmer och foton. Serien har tidigare gått i en finskspråkig kanal. Serien har varit lättsmält och ger en god översikt av Mannerheims liv och verksamhet. Lustigt nog har Mannerhein också behandlats i en utländsk tv serie som visats på kanalen Teema. På finska heter serien Hitlerin kätyrit (Hitlers hantlangare). Den handlar om politiker runt om i Europa som arbetade för nazisterna. Många av dem gjorde sig skyldiga till landsförräderi och till brott mot mänskligheten. Fransmannen Pierre Laval är det mest kända exemplet. De flesta av dem avrättades efter kriget.
Också Mannerheim behandlas i ett ca en timme långt program i serien. Det är dock en grov förolämpning att bunta ihop honom med nazistiska brottslingar. Självklart skall man inte idealisera honom. Han var en vanlig människa. Men det hör till vanlig mänsklig anständighet att vara rättvis. Alla andra som behandlas i denna serie var mer eller mindre anhängare av nazistiska ideal och beundrade Tyskland och Hitler. För den som är historiskt bevandrad är det välkänt att Mannerheim inte var någon vän av Tyskland. Allra minst var han någon beundrare av Hitler och minst av allt av nazismen. Mannerheim var verkligen ingen lydig hantlangare (kätyri) åt Hitler. Tvärtom gjorde han allt som stod i hans makt för att hindra en närmare anknytning till nazistregeringen.
Tyskarna gjorde en mängd påstötar för att få marskalken att handla enligt deras intressen. De sände generaler från överkommandot såsom Jodl och Keitel för att övertala honom. Hitler själv kom på ett blixtbesök sommaren 1942. De ville att han skulle delta i angreppet mot Leningrad, att han skulle skära av Murmanbanan, att han skulle vara mera offensiv. Mannerheim motsatte sig demonstrativt tyskarnas krav på att utlämna landets judar. Han vägrade bestämt att ingå något formellt fördrag med tyskarna. Han insisterade på att tyskarna endast var vapenbröder och att Finland förde ett eget försvarskrig. Till slut bröt han helt med tyskarna. I ett artigt brev till Hitler förklarade han att den enda möjligheten för Finland att överleva var att få en rimlig fred med Sovjet. Hitler blev förstås rasande över Mannerheims ”förräderi”, men hösten 1944 var det inte längre någonting han kunde göra för att straffa vårt folk. Tyskland var alltför försvagat. Mannerheim tvekade inte att leda sin armé mot den förra vapenbroderns stora styrkor i Lappland. Tyskarna drevs ut ur landet med militärt våld. Mer än 2 000 finska soldater stupade i denna kamp mot Hitlers soldater.

Det har skrivits massor av böcker om marsken. Själv har jag inte läst en enda, utom ovan nämnda del av Jägerskölds stora biografi. I min gröna ungdom på 1960-talet läste jag faktiskt hans självbiografi, eller i varje fall delar av den. Men Mannerheim har ständigt dykt upp i medierna under mitt liv. Han har debatterats och diskuterats i det oändliga. För något år sedan gällde frågan om han var homosexuell. Annars hade han rykte om sig att vara en kvinnokar. Donner berättar också i korthet om hans kärleksliv. I Hufvudstadsbladet 27/11 ingår en recension av ännu en bok som öser ur denna synbarligen outtömliga källa. Den är skriven av Eeva-Kaarina Aronen och heter (kostigt nog) Kallorumpu. I tidningen ingår också en intervju med författaren. Rubriken ”Alla älskar mysteriet Mannerheim” förvånade mig. Såvitt jag kan se lyckas den med konststycket att innehålla två fel. Jag skyller inte på Hbl. Det är förstås Aronens åsikt som uttrycks, men utan en antydan till kritik. Mannerheim är verkligen inget mysterium. Få militärer har blivit så sönderanalyserade. Vad finns det för mystiskt kvar? Att påstå att alla älskar honom är rent trams. Det fanns massor av finländare som hatade honom. Fortfarande 60 år efter hans död finns det många som är högst kritiska mot honom. Jag älskar honom definitivt inte, men än mindre hatar jag honom. En viss beundran känner jag dock. Han var realist, hade gott omdöme, var en skicklig diplomat, var alltid artig. Men att tro att han ensam räddade Finland 1918, och under andra världskriget, är bara naivt. Jag vill dock ge honom det erkännandet att han var en motkraft till de många militärer och politiker, såsom Talvela och Linkomies, som var beredda att gå mycket längre i samarbetet med nazisterna. Man bör komma ihåg att de finländska nazisterna var en liten minoritet. Henrik Ekberg har grundligt forskat i frågan. Jag hänvisar till hans bok Führerns trogna följeslagare – den finländska nazismen 1932-1944. (Avhandling 1991). Men man bör också komma ihåg att många, inte minst inom Svenska folkpartiet, ansåg att Mannerheim gick för långt i samarbetet.

Mannerheim dog 1951. Han fick statsbegravning som direkt refererades i radion. Jag var då sju år gammal, och ett av mina minnen från den tiden är att min mor, med tårar i ögonen, lyssnade till radion. ”Hur skall det nu gå för Finland?” undrade hon. Hon var, liksom så många av landets borgerligt orienterade kvinnor, en stor beundrare av Mannerheim. Själv förstod jag förstås inte något om politik, men radioreferatet har ändå blivit kvar som ett långsamt försvinnande minne från min alltmer avlägsna barndom.

Slutligen en liten påminnelse med anledning av att det i dag finns många som motarbetar svenska språket i Finland. Mannerheims modersmål var svenska. Han talade många språk och självklart också finska. Hans finska var flytande, men inte helt felfri. Större delen av hans korrespondens, speciellt de privata breven, var på svenska. Han hade speciellt många vänner i Sverige och var starkt nordiskt orienterad. Han ville ha ett försvarsförbund med Sverige. Under kriget hade han sitt högkvarter i St Michel. Där samlades ofta ledande generaler och politiker runt hans middagsbord. Samtalen fördes övervägande på svenska därför att många av generalerna och polikerna hade svenska som modersmål. T.ex. Paasikivi talade utmärkt svenska. Endast general Airo vägrade tala svenska.

Detta faktum vill man på finskt håll vanligen helst glömma. Den mest populära mannen i Finlands historia måste ju ha varit ren finne, inte finlandssvensk! I finska filmer om Mannerheim talar han därför genomgående finska. Men språket är viktigt för att man skall få en sanningsenlig bild av människan Mannerheim. Språket var en del av hans nordiska orientering och en grundläggande del av hans värderingar.