DE FLYGANDE TEFATEN:DEL 1
Tefatsfebern bröt ut i USA i juni 1947.
En amerikansk affärsman (salesman), Kenneth Arnold, har fått sitt namn förevigat som upphovsmannen till benämningen flygande tefat. Under en flygning 24.6 1947 med sitt privata plan i delstaten Washington såg han på långt avstånd nio skivliknande (disklike) objekt som, enligt hans bedömning, flög i formation. Han angav deras hastighet till 1 900 km/h. Efter några minuter försvann de.
Detta kunde ha stannat vid att vara en konstig observation, en bland många andra. Folk har ju alltid sett egendomligheter på himlen. Det är inte bara fåglar och flygplan som man kan råka observera. I stället blev Arnolds observation, eller snarare det mediepådrag som redaktörerna startade, upptakten till en av de egendomligaste och häftigaste debatterna i västvärlden i modern tid.
Många tidningarna slog upp historien med stora rubriker. Benämningen flygande tefat (flying saucer) spreds av medierna och har levat kvar sedan dess, trots att folk senare rapporterat ufon med alla tänkbara former. Termen flygande tefat var tvetydig, ibland avsågs helt enkelt ett konstigt, oidentifierat flygande objekt, men vanligen kom termen att stå för ett främmande rymdskepp, en farkost, bemannad eller obemannad, från något fjärran solsystem. Den fantasifulla och fantastiska tanken att jorden får besök av intelligenta, men synnerligen hemlighetsfulla varelser från någonstans, obegripligt långt borta, slog förbluffande snabbt rot i många sinnen. Febern härjade framför allt i USA, men drog i lindrigare form fram över hela västvärlden. Också i Sovjet fick den mindre utbrott. Hur var detta möjligt? Hur kunde tiotals miljoner människor på riktigt tro att jorden övervakas av varelser från främmande världar? Hur kunde så många tro att främlingarnas skepp observerades av miljoner, medan varelserna själva inte tog någon som helst kontakt med oss?
Under 1950-talet spred sig tefatsfebern snabbt över hela USA. Folk började stirra upp mot himlen mer än någonsin och mycket riktigt. De såg allehanda underliga objekt och ljussken. I dag är det svårt att förstå att många tolkade de talrika rapporterna om ufon som indikationer på främmande rymdskepp. Det finns ju så många andra enklare möjliga förklaringar. Men hypotesen om främmande rymdskepp hade på den tiden en nästan hypnotisk makt över många sinnen. Den diskuterades redan i början av 1950-talet i flera tidningar med stor spridning. Tidskriften Life, som lästes och hade stort anseende också hos oss, väckte 7.4 1952 sensation med en artikel rubricerad ”Have we visitors from outer space?”
Under 1940- och 1950-talet visste astronomerna fortfarande mycket litet om våra grannplaneter Venus och Mars. Många forskare trodde att det kunde finnas liv i någon form på dem. Den amerikanska astronomen Percival Lovell (död 1916) hävdade ända till sin död att han upptäckt kanaler på Mars. Han såg dessa som ett tecken på att det fanns intelligenta varelser på planeten. Det är därför inte förvånande att somliga på 1950-talet antog att tefaten kom från någon av dessa planeter. Oundvikligen framträdde människor som hävdade att de hade kontakt med varelser från Venus eller Mars, att de hade färdats i tefat och liknande. Kändast bland dem blev Georg Adamski (död 1965), en polskfödd amerikan som prövat på en stor mängd yrken innan han blev ”profet”. Han skrev på 1950-talet flera böcker i vilka han berättade om hur han haft kontakt med venusianer och marsianer. Han hade t.o.m. fått åka i ett tefat! Böckerna gjorde den f.d. diversearbetaren berömd. De översattes till flera språk, bl.a. till både svenska och finska. I ett reklamblad från förlaget Parthenon i Sverige, som bl.a. utgav ufolitteratur läser vi t.ex: ”Vi får också en utförlig redogörelse för rymdvarelsernas utseende, deras levnadsvanor och tänkesätt, liksom en ingående kännedom om de universella lagarna.”
Jag läste en av Adamskis böcker i svensk översättning. Den fanns på biblioteket i Åbo. Men jag avfärdade den snabbt som rena fantasier. Det gjorde också de flesta som trodde på tefaten, men det fanns, förbluffande nog, folk som tog honom på allvar. Han var dessutom långtifrån den enda som sade sig ha kontakt med främlingarna. Den kanadensiske elektroingenjören Wilbert B. Smith började ”forska” i ämnet redan 1950 och blev snart övertygad om att vi faktiskt får besök av varelser från rymden. Han skrev flera böcker och förde fram en världsbild som han ansåg sig ha fått av främlingarna. En typisk boktitel var Fakta om flygande tefat och deras framdrivningsmetoder (Partenon 1967). Också honom avfärdade jag som nonsens.
Oidentifierade flygande objekt
Som man kunde vänta uppstod en betydande begreppsförvirring. Denna utnyttjades av sensationstörstande redaktörer men också av folk som ville ha uppmärksamhet.
För att motverka förvirringen infördes benämningen ufo. En ufo (unidentified flying object) definierades som ett objekt (eller något som verkar vara ett objekt), som flyger (eller verkar att flyga), och som inte kan identifieras (av den som gör observationen). En ufo är bokstavligen något som observatören inte kan identifiera. Att det finns massor av ufon i denna mening är en självklarhet. Det finns många fenomen som kan vara svåra att identifiera för en lekman, speciellt om det är mörkt, om man är uppskärrad och om man ser fenomenet endast några minuter.
I allmänhet kan ufon med säkerhet eller hög sannolikhet identifieras av en sakkunnig person. Den blir då en ifo (identified flying object). Det som var en ufo för en lekman var nästan alltid en ifo för en sakkunnig. På sin höjd var endast några procent av ufona äkta ufon, dvs objekt som inte kunde identifieras av experter. Förvirringen ökade av att ufologerna ofta, antingen medvetet eller av okunnighet, kallade objekt som var klara ifon för ufon. Därtill kom att termen flygande tefat användes både som benämning på ufon och ifon. Men vanligen menade man ett främmande rymdskepp. Ufologerna ansåg vanligen att en äkta ufo måste vara ett flygande tefat. De bortsåg då från att det kan finnas naturliga fenomen som vi inte känner, eller känner dåligt, som orsakar de förbryllande observationerna. Man diskuterade t.ex. det elektriska fenomen som går under benämningen kulblixt. Denna beskrivs som ett lysande klot av en fotbolls storlek som plötsligt dyker upp, vanligen i samband med åskväder, och flyger omkring. (En av mina morbröder påstod att han sett ett sådant klot inomhus. I Tintinserien De sju kristallkulorna (1948) använder sig seriens skapare Hergé av en kulblixt, som kommer in genom skorstenen, för att spränga mumien av en inkakung till småsmulor).
Benämningen ufo var i många fall fullständigt missvisande. Det som vittnena upplevde var ibland varken något som flög eller ett objekt. Ofta var det frågan om någon himlakropp som månen, solen, en planet eller stjärna. Ibland var det frågan om atmosfäriska fenomen som moln, dimma, norrsken eller speglingar, reflexer, ljusstrålar, s.k. solkatter etc. dessutom inverkade rent fysiologiska effekter såsom brytningsfel i ögat, den autokinetiska effekten, illusioner, hallucinationer, hypnogoga eller hypnopompa drömmar och liknande. Att avgöra vad som var en verklig, äkta ufo var svår uppgift. Till detta kom att observationen snabbt förvanskades av människans medfödda tendens att alltid söka mening i det hon upplever. De flesta kan inte skilja mellan att se och att tolka det man ser.
Självklart måste man också undersöka om det kan vara frågan om skoj eller bedrägeri. Själv har jag sett många ovanliga fenomen i mina dagar men jag har utan större svårighet kunnat identifiera dem. De har alltså inte varit ufon utan ifon. Trots ivrigt spanande under många år har jag aldrig fått nöjet att se en ufo.
Den 4 oktober 1957 skakades världen av en första klassens sensation. Ryssarna hade sänt upp en satellit, Sputnik 1, i bana runt jorden. För första gången i historien hade människan sänt upp ett objekt i rymden. En månad senare sändes Sputnik 2 upp med hunden Laika ombord. Den första jordiska varelse som sänts ut i rymden. Föga förvånande ökade antalet uforapporter kraftigt. Intresset för rymdflygning exploderade. Dessutom fick rymdflygningarna storpolitisk betydelse. Rymden blev ett nytt slagfält i det kalla kriget mellan kommunism och kapitalism. Kapplöpningen till månen hade börjat.
Myndigheterna och tidningarna i USA fick motta tusentals rapporter om ufon. Eftersom de, enligt vittnena, var något slags flygande objekt hörde de till flygvapnets område. Redan i slutet av 1940-talet blev man inom US Air Force orolig för att ufona kunde ha något med sovjetisk spaning eller med nya vapen att göra. Man var med goda skäl rädd för sovjetiskt spionage. Ryssarna var speciellt angelägna att få info om kärnvapenforskningen i USA. Generalerna var rädda för nya typer av spaningsplan, fjärrstyrda raketer, spaningsballonget och liknande. Detta var så mycket mer naturligt som den militära ledningen i USA själv bedrev spionage och olika slags spaning över kommunistländerna. Man utvecklade bl.a. högtflygande spaningsplan som fotograferade militära anläggningar i Sovjet. Allt detta var självklart topphemligt. (Det uppstod en allvarlig politisk kris mellan USA och Sovjet när ett sådant superhemligt spaningsplan benämnt U 2 i maj 1960 sköts ner över ryskt territorium).
Det viktigaste projektet för att samla in ufoobservationer gick under benämningen projekt Bluebook. Infon i Bluebook var tillgängliga endast för ett fåtal av flygvapnet godkända personer. Den mest kända av dem var astronomen J. Allen Hynek, en meriterad forskare. Han kontaktades av flygvapnet redan 1948 och analyserade en stor mängd observationer under 20 års tid. Vilka slutsatser drog han? De flesta ufon är misstag eller påhitt, men det blir kvar en del ca 1-2% som inte kan förklaras inom ramen för det man visste, menade Hynek. Han ansåg att det kunde röra sig om okända naturfenomen, men var öppen för alla möjligheter. ”Vi bör vara nyfikna, beredda att bli förvånade och ivriga att ta reda på,” menade han. Han tog aldrig definitivt ställning för tefatshypotesen, men uteslöt den inte heller. Han hävdade bestämt att mer resurser borde reserveras för forskningen kring ufona. Ufologerna hyste stor beundran för honom och han gav många intervjuer för tidskrifter på området. (En sådan intervju ingick i UFO-aika nr 6 1972).
Om Hynek var försiktig så var James E. McDonald, professor i atmosfärisk vetenskap, desto självsäkrare. Han blev under 1960-talet den främsta tefatstroende inom den traditionella vetenskapen. Han var rakt på sak. Den mest sannolika förklaringen till de ufo-observationer, som inte kan ges en rimlig förklaring, är att de är något slag av utomjordiska maskiner som håller på med någon typ av övervakning. ”Extraterrestrial devices engaged in something in the nature of surveillance.” Bland ufologerna hänvisade man ständigt till McDonald som exempel på en framstående vetenskapsman som tog ET-hypotesen på allvar. (ET = extraterrestrial. Steven Spielberg producerade 1982 en mycket populär film om den första kontakten mellan människan och rymdvarlser. Den hette E.T. The extraterrestrial. I filmen blir ett barn till främlingar i misstag kvarlämnat på jorden. Barnet ser dock inte alls ut som de s.k. humanoider som många ufovittnen påstod sig ha sett. Stämningen i filmen är optimistisk. Barnet från rymden hämtas av sina föräldrar i det gripande slutet. Sensmoralen är att främlingarna från rymden är goda och har likadana känslor som vi. Raka motsatsen till Independence day alltså.)
USA är konspirationsteoriernas förlovade land. Det fanns, och finns en utbredd misstänksamhet mot olika myndigheter och stora organisationer. Det var därför oundvikligt att flygvapnets hemligstämplade undersökningar skulle ge upphov till rykten om att militären visste mer om ufona än man ville medge. Många ivriga tefatstroende började misstänka att flygvapnet i själva verket hade bevis för att ufona faktiskt var av utomjordiskt ursprung. Anledningen till att myndigheterna inte ville offentliggöra bevisen ansågs vara att de fruktade att tefaten skulle skapa panik. Sålunda skapades ett av de mest spridda, seglivade och grundlösa ryktena under 1900-talet. Ju mer myndigheterna förnekade att de hemlighöll viktig info om ufona desto envisare höll de övertygade ufologerna fast vid att det fanns en konspiration. (Den omåttligt populära tvserien X-files byggde i hög grad på tefatsmyten).
Bland ufologerna uppstod på 1950-talet ett rykte om mörkklädda män som förstörde bevis och skrämde vittnen till tystnad. En eller två av dessa kom ibland, sades det, hem till ett vittne och varnade eller hotade om vittnet berättade vad det sett. Männen kallades i den vilt växande ufolitteraturen ”Men in Black”(MBI). Vilka dessa var, eller om de alls existerade var man bland ufologerna djupt oenig om. Somliga trodde att de var utsända från tefaten för att hindra att vi fick veta om dem. Andra menade att de var utsända av CIA eller någon annan hemlig organisation för att hindra att den stora konspirationen avslöjades. Om de faktiskt fanns så var de sällsynt odugliga eftersom de fullständigt misslyckades med att stoppa ufofebern. Skeptikerna avfärdade dem som en skröna. (Detta rykte blev senare grunden för de två mycket roliga filmerna om Men in Black.)
Roswellhistorien
Redan tio dagar innan Arnold såg sina ”tefat” hände något ovanligt nära den lilla staden Roswell i New Mexico. En ranchägare W.W. Brazel upptäckt rester av något objekt som kraschat i närheten av hans ägor. På marken låg remsor av gummi, tennfolie, pinnar av balsaträ, tejp och något slags segt papper. Brazel berättade om sitt fynd för den lokala sheriffen som i sin tur kontaktade en närliggande flygbas. Därifrån kom folk för att undersöka vad det var frågan om. Informationsofficeren vid basen gav 8.7 1947 en press release i följande ordalag: ”We have in our possession a flying saucer. This thing crashed north of Roswell, and we have shipped it all to general Ramey, 8th Air Force at Fort Worth.” Tidningarna slog upp detta med stora rubriker. Myten om det kraschade främmande rymdskeppet nära Roswell hade skapats. Men den fick ännu inte luft under vingarna. Efter en undersökning 1948 meddelade myndigheterna att det var frågan om en störtad väderleksballong. (Min beskrivning är baserad på Time 23.6 1997, ss. 66-75.)
Därefter avtog intresset för vad som hände i Roswell. Men 30 år senare fick några ufologer korn på historien och började spekulera om ett kraschat tefat, inklusive en död besättning. Ufologerna skrev under 1980- och 1990-talet ett tiotal böcker om händelserna i Roswell sommaren 1947. Man snokade reda på alla tänkbara vittnen, som fick berätta vad de kom ihåg (eller trodde sig komma ihåg) av händelserna 30 år tidigare. Ca 2 kg skräp från något som kraschat för länge sedan blev i dessa ufologers händer ett helt rymdskepp med en besättning på från fyra till sju man.Vittnena var oeniga om det mesta. (I den populära amerikanska filmen Independence day anspelade man på dessa spekulationer. I den filmen är rymdvarelserna monster som verkligen inte är snälla.)
I mitten på 1990-talet ”påträffade” några ufologer en svartvit film som påstods visa obduktion av varelserna från det störtade skeppet nära Roswell. Filmen skall ha varit hemligstämplad men på oklara vägar kommit i några ufologers händer. Den visades i finländsk tv 15.9 1995 och fick en hel det uppmärksamhet. Jag tittade förstås på den. En uppenbar och ganska absurd förfalskning var mitt omdöme. Den obducerade rymdvarelsen såg nästan exakt ut som en människa, som en ytterst mager, missbildad naken, tonårig flicka med uppsvällt huvud. Filmen var närmast patetisk i sin enfaldiga, antropomorfa syn på främlingarna från rymden. Den var svartvit. Någon ville få oss att tro att den mest sensationella obduktionen i mänsklighetens historia filmades med svartvit film av dålig kvalitet av en amatör. Självklart visades inga detaljer.
Alla inser att en varelse från en annan värld vore den största enskilda sensationen i vetenskapens historia. T.o.m. en enkel bakterie från en annan värld skulle få forskarna att hoppa i taket av glädje. Att någon skulle hemlighålla en sådan alla tiders sensation är otänkbart. Visserligen fanns internet inte på den tiden men det var lika svårt att hindra läckor då som nu.
tisdag 7 februari 2012
fredag 3 februari 2012
DE FLYGANDE TEFATEN
SANNINGEN OM DE FLYGANDE TEFATEN
Sensationella avslöjanden om 1900-talets största mysterium, de flygande tefaten.
Endast på denna blogg.
Inom kort.
Missa inte denna enastående chans att få veta den enda sanna sanningen om UFOna
.
Detta erbjudande gäller endast dem som (o)regelbundet kollar min blogg.
All information på bloggen är JÄTTEGRATIS!
Du förbinder dig inte till någonting.
Du slipper alla reklaminslag, du slipper alla försök till MINDCONTROL.
Du slipper titta på fåniga bilder.
Missa inte denna jättefantastiska, superunika chans!
Stanna kvar på kanalen...oops, sorry...bloggen.
Sensationella avslöjanden om 1900-talets största mysterium, de flygande tefaten.
Endast på denna blogg.
Inom kort.
Missa inte denna enastående chans att få veta den enda sanna sanningen om UFOna
.
Detta erbjudande gäller endast dem som (o)regelbundet kollar min blogg.
All information på bloggen är JÄTTEGRATIS!
Du förbinder dig inte till någonting.
Du slipper alla reklaminslag, du slipper alla försök till MINDCONTROL.
Du slipper titta på fåniga bilder.
Missa inte denna jättefantastiska, superunika chans!
Stanna kvar på kanalen...oops, sorry...bloggen.
torsdag 2 februari 2012
AVSKAFFA PRIVATBILISMEN?
Denna artikel publicerades i Åbo Underrättelser 28.1
Poängen är enkel. Vi har byggt upp ett samhälle som är helt beroende av olja. Men oljeproduktionen i världen stampar på stället samtidigt som konsumtionen ökar. Det betyder högre priser. Det betyder att en allt större del av våra inkomster går åt till bensin. Pengarna strömmar ut ur landet. Vår ekonomi blir sämre. Köpkraften minskar.
Vad bör vi göra? Minska vårt beroende av oljan, dummer! Och vi bör sätta igång nu innan situationen blir värre.
Efter att jag skrivit denna artikel läste jag i Nature 26.1 2012 en lång skrivelse av två internationella experter som framförde precis samma argumentering.
Ett fat råolja kostar nu ca 100 US dollar. En liter bensin hos oss ligger runt 1,5 €. Destovärre kommer priset antagligen att stiga ytterligare till sommaren.
Jag kommer ihåg en diskussion jag hade med en av mina studenter på 1970-talet. Han ansåg att privatbilismen borde avskaffas. Endast nyttotrafik, brandbilar och ambulanser borde tillåtas. Detta var en vanlig tanke inom den gröna rörelsen när den var ung och radikal. Jag hävdade att tanken var orealistisk. Men så som vårt land och hela världen ser ut i dag så hade han rätt. Privatbilismen är ett av mänsklighetens många stora misstag.
När jag var barn bodde vi ganska nära stadens centrum. På gården fanns träd och gräsmattor. Dessutom fanns det inhägnade trädgårdar med blommor och äppelträd. Bilarna var mycket få. Det var en idealisk miljö för barn.
Sedan många år tillbaka är gräsmattorna, träden och trädgårdarna borta. Husen finns kvar men hela gården är asfalterad och används som parkeringsplats. På den tiden var all viktig service inom gångavstånd. Att gå någon kilometer ansågs som en småsak. Vi som var barn på den tiden gick till skolan. Bodde man länge bort åkte man buss. Övervikt, ryggbesvär, diabetes och andra moderna sjukdomar var ovanliga.
Alla vet hur det sedan gick. Bilarna erövrade vårt land såsom de erövrat hela västvärlden och nu håller på att erövra den övriga världen. I stället för att anpassa bilarna till ett människonära samhälle gjorde man, vanligen omedvetet, tvärtom. Man gjorde som hölmöläborna när de lassade stock på släden. Orkar du med den så orkar du också med den. Om parkerinsplatserna ovan jord inte räcker till så bygger man nya under jord. Bilen blev den ultimata symbolen för frihet. Den som har bil kan åka vart som helst när när som helst.
Men i verkligheten har den blivit det ultimata fängelset. Ett måste för den som vill hänga med i utvecklingen (läs: invecklingen).
Om det var omöjligt att avskaffa bilarna på 1970-talet så är det väl dubbelt omöjligt i dag. Eller hur? Växthuseffekten har redan länge utmålats som ett stort hot. Bilarna hör till de värsta producenterna av koldioxid. Därför är det miljösmart att cykla, åka buss och framför allt gå. Dessutom är det gratis och förebygger en mänd sjukdomar. Men, säger skeptikern, det finns 700 miljoner bilar i världen och antalet ökar med en mängd större än hela finlands bilpark varje år. Vad spelar då våra 2,5 miljoner bilar för roll? Klimatargumentet kommer säkert inte att åstadkomma någon förändring. Inte ens flygtrafiken kan begränsas, trots att den vanligen är ännu mer onödig än biltrafiken.. Inte heller spelar det någon roll att mellan 300 och 400 finländare under detta, liksom under alla år kommer att dö i trafiken. Det är ett pris som de flesta är beredda att betala för sin frihet.
Det finns dock ett hot som kan åstadkomma en stor förändring. Vad gör vi om oljan tar slut? Vi som är äldre kommer ihåg den panik som uppstod under den s.k. oljekrisen 1973. Det var dock en politisk kris. Olja fanns i överflöd. Det var bara oljeproducenterna som ville ha mera betalt. Men hur länge fortsätter den att flöda? Hur länge har ”vanligt folk” råd med stigande bensinpriser? En ny kris håller på att segla upp i relationerna till Iran. I så fall kommer priset på råolja igen att stiga. Under årens lopp har en och annan expert varnat för att konsumtionen av olja är på väg att öka mer än produktionen. Hittills har de alltid haft fel. Men hur länge till?
Det moderna finländska samhället är uppbyggt på antagandet att vi får så mycket olja vi behöver till rimligt pris. Men antagandet kommer inte att vara sant i evighet.
Det är dags att börja anpassa vårt samhälle till en grönare framtid med färre bilar och bättre service inom gångavstånd.. Eldrivna bilar blir en del av räddningen men löser inte alla problem. Kärnkraften tar, till all lycka, inte slut.
Hans Rosing
Samhällsfilosof
Poängen är enkel. Vi har byggt upp ett samhälle som är helt beroende av olja. Men oljeproduktionen i världen stampar på stället samtidigt som konsumtionen ökar. Det betyder högre priser. Det betyder att en allt större del av våra inkomster går åt till bensin. Pengarna strömmar ut ur landet. Vår ekonomi blir sämre. Köpkraften minskar.
Vad bör vi göra? Minska vårt beroende av oljan, dummer! Och vi bör sätta igång nu innan situationen blir värre.
Efter att jag skrivit denna artikel läste jag i Nature 26.1 2012 en lång skrivelse av två internationella experter som framförde precis samma argumentering.
Ett fat råolja kostar nu ca 100 US dollar. En liter bensin hos oss ligger runt 1,5 €. Destovärre kommer priset antagligen att stiga ytterligare till sommaren.
Jag kommer ihåg en diskussion jag hade med en av mina studenter på 1970-talet. Han ansåg att privatbilismen borde avskaffas. Endast nyttotrafik, brandbilar och ambulanser borde tillåtas. Detta var en vanlig tanke inom den gröna rörelsen när den var ung och radikal. Jag hävdade att tanken var orealistisk. Men så som vårt land och hela världen ser ut i dag så hade han rätt. Privatbilismen är ett av mänsklighetens många stora misstag.
När jag var barn bodde vi ganska nära stadens centrum. På gården fanns träd och gräsmattor. Dessutom fanns det inhägnade trädgårdar med blommor och äppelträd. Bilarna var mycket få. Det var en idealisk miljö för barn.
Sedan många år tillbaka är gräsmattorna, träden och trädgårdarna borta. Husen finns kvar men hela gården är asfalterad och används som parkeringsplats. På den tiden var all viktig service inom gångavstånd. Att gå någon kilometer ansågs som en småsak. Vi som var barn på den tiden gick till skolan. Bodde man länge bort åkte man buss. Övervikt, ryggbesvär, diabetes och andra moderna sjukdomar var ovanliga.
Alla vet hur det sedan gick. Bilarna erövrade vårt land såsom de erövrat hela västvärlden och nu håller på att erövra den övriga världen. I stället för att anpassa bilarna till ett människonära samhälle gjorde man, vanligen omedvetet, tvärtom. Man gjorde som hölmöläborna när de lassade stock på släden. Orkar du med den så orkar du också med den. Om parkerinsplatserna ovan jord inte räcker till så bygger man nya under jord. Bilen blev den ultimata symbolen för frihet. Den som har bil kan åka vart som helst när när som helst.
Men i verkligheten har den blivit det ultimata fängelset. Ett måste för den som vill hänga med i utvecklingen (läs: invecklingen).
Om det var omöjligt att avskaffa bilarna på 1970-talet så är det väl dubbelt omöjligt i dag. Eller hur? Växthuseffekten har redan länge utmålats som ett stort hot. Bilarna hör till de värsta producenterna av koldioxid. Därför är det miljösmart att cykla, åka buss och framför allt gå. Dessutom är det gratis och förebygger en mänd sjukdomar. Men, säger skeptikern, det finns 700 miljoner bilar i världen och antalet ökar med en mängd större än hela finlands bilpark varje år. Vad spelar då våra 2,5 miljoner bilar för roll? Klimatargumentet kommer säkert inte att åstadkomma någon förändring. Inte ens flygtrafiken kan begränsas, trots att den vanligen är ännu mer onödig än biltrafiken.. Inte heller spelar det någon roll att mellan 300 och 400 finländare under detta, liksom under alla år kommer att dö i trafiken. Det är ett pris som de flesta är beredda att betala för sin frihet.
Det finns dock ett hot som kan åstadkomma en stor förändring. Vad gör vi om oljan tar slut? Vi som är äldre kommer ihåg den panik som uppstod under den s.k. oljekrisen 1973. Det var dock en politisk kris. Olja fanns i överflöd. Det var bara oljeproducenterna som ville ha mera betalt. Men hur länge fortsätter den att flöda? Hur länge har ”vanligt folk” råd med stigande bensinpriser? En ny kris håller på att segla upp i relationerna till Iran. I så fall kommer priset på råolja igen att stiga. Under årens lopp har en och annan expert varnat för att konsumtionen av olja är på väg att öka mer än produktionen. Hittills har de alltid haft fel. Men hur länge till?
Det moderna finländska samhället är uppbyggt på antagandet att vi får så mycket olja vi behöver till rimligt pris. Men antagandet kommer inte att vara sant i evighet.
Det är dags att börja anpassa vårt samhälle till en grönare framtid med färre bilar och bättre service inom gångavstånd.. Eldrivna bilar blir en del av räddningen men löser inte alla problem. Kärnkraften tar, till all lycka, inte slut.
Hans Rosing
Samhällsfilosof
fredag 20 januari 2012
DYRT SÖKANDE EFTER OBEGRIPLIG PARTIKEL
Bland mina 162 bloggar finns endast några få som behandlar fysiken. Ändå har jag varit intresserad av fysik sedan unga år. Som filosof med vetenskapsteori som specialområde har det varit naturligt att också å yrkets vägnar sätta mig in i vad som händer inom detta viktiga forskningsområde. Jag har försökt hålla mig a jour med vad som händer i Cern och speciellt med den superdyra, enorma partrikelacceleratorn LHC. I december rapporterades att man hade indikationer på den sökta partikeln. Medierna rapporerade, men gav föga bakgrund och föga objektiv, kritisk analys. Högst förståeligt eftersom redaktörerna sällan känner till hur kvantfysiken uppstått.
Jag kände mig manad att upplysa de fåvitska och skrev en artikel för Hbl. Den publicerades 20.1. Nedan kan du läsa artikeln. Det skall bli intressant att se om man får starkare bevis för partikelns existens. Partikelns historia är också högst intressant. Man kan läsa om den t.ex. i Nature som under årens lopp publicerat många artiklar och kortare kommentarer i ämnet.
I december senaste år fick vi i medierna veta att CERN, det europeiska centret för partikelforskning i Geneve, upptäckt en av fysikerna länge efterlyst partikel, Higgs boson. Eller nästan upptäckt, eftersom experterna endast har indikationer, inte vattentäta bevis. Jakten på higgspartikeln har pågått i många år. Innan den jättelika acceleratorn LHC på gränsen mellan Schweitz och Frankrike äntligen, efter många missöden, kom igång i slutet av år 2009 hade man länge sökt efter samma partikel vid Fermilab i Illinois, USA.
Den första subatomära partikeln, elektronen, upptäcktes redan i slutet av 1800-talet. Upptäcken var revolutionerande eftersom fysikerna dittills trott att atomerna faktiskt är odelbara, de minsta partiklar som finns. Man upptäckte med tiden allt fler subatomära partiklar och småningom utarbetades en teori som kom att kallas standardmodellen. Den består av en mängd komplicerade ekvationer som gör det möjligt att med stor exakthet förutsäga vad som kommer att hända i ett givet noga specificerat experiment.
Men det fanns en förarglig lucka i modellen. Att alla föremål har massa vet det minsta barn, men ekvationerna sade ingenting om hur och varför. Enligt ekvationerna kunde de fundamentala partiklar, av vilka allting består, likaväl vara utan massa och därmed utan tyngd i ett gravitationsfält. Flera forskare jobbade på 1960-talet med att täppa till denna lucka. En av dem hette Peter Higgs. Han publicerade 1964 en teori som förutsatte en ny typ av partikel, eller snarare ett fält, som fick hans namn. Det är detta partikel/fält som tusentals fysiker jagar med hjälp av LHC och med skattebetalarnas miljarder i ryggen.
Ingen av de acceleratorer som fanns i slutet av 1900-talet var tillräckligt kraftfull för att upptäcka Higgs-fältet. I såväl USA som Europa lobbade ledande fysiker hårt för att få politikerna att skjuta till de miljarder krävdes för att bygga en jätteaccelerator. I USA vände politikerna till slut tummen ner. Det blev för dyrt. Inom EU såg politikerna då en möjlighet att igen göra Europa till centrum för den mest avancerade fysikaliska forskningen i världen. En stor mängd länder, bland dem vårt land, beslöt att använda skattepengar för projektet. (Se artikeln i Hbl 15.1) Också USA är med på ett hörn.
Experimenten med LHC är den dyraste grundforskning som någonsin gjorts. Är den värd pengarna?
För en oinvigd är Higgs boson obegriplig. Själva frågan är märklig. Allt omkring oss har massa och påverkas av gravitationskraften. Higgsfältet förblir säkert obegripligt vare sig det kan påvisas eller inte. I själva verket är mycket, kanske det mesta inom standardmodellen obegripligt. En av skaparna av modellen, den amerikanska fysikern Richard Feynman, menade att ingen, inte ens experterna, förstår kvantfysiken, dvs den fysik modellen bygger på.
Medan du läser detta kolliderar miljoner protoner, som drivs upp till nära ljusets hastighet, i acceleratorn. Och ännu har man inte uppnått maximel energi. Massor av ”splitter” uppstår. I dessa svärmar av miljarder exotiska, extremt kortlivade partiklar, eller fält, söker hypersnabba datorer indikationer på den åtråvärda signalen. Enligt kvantfysiken härskar slumpen bland världens minsta beståndsdelar. Det man söker är därför kurvor för sannolikheter. Om man lyckas får vi se sådana kurvor, aldrig partikeln själv. Kvantpartiklar finns aldrig när man försöker se dem. Likt spöken försvinner de i en sannolikhetsdimma.
Anta att fysikerna finner det de söker, innebär detta att standardmodellen är den sanna och slutliga teorin om materiens innersta natur? Nej, det finns en lång rad obesvarade frågor. Teorin är spretig och risig, den förutsätter ett tjugotal justerbara parametrar och en del matematiska ”knep” för att fungera. Dessutom är den fortfarande oförenlig med Einsteins allmänna relativitetsteori. Även om man finner bevis för Higgs är vi högst troligt fortfarande långt ifrån den slutliga ”teorin om allting”.
Jag kände mig manad att upplysa de fåvitska och skrev en artikel för Hbl. Den publicerades 20.1. Nedan kan du läsa artikeln. Det skall bli intressant att se om man får starkare bevis för partikelns existens. Partikelns historia är också högst intressant. Man kan läsa om den t.ex. i Nature som under årens lopp publicerat många artiklar och kortare kommentarer i ämnet.
En artikel i Hbl måste vara mycket kort. Därför nämner jag inte alla aspekter på denna forskning. Speciellt spännande är om man får indikationer på partiklar som ännu är okända. Vad gör man om ingen Higgs visar sig? Är det ett bevis på att standardmodellen är felaktig? Måste man utarbeta en ny modell, eller går man i stället in för att ändra litet på den gamla för att få rum med nya partiklar. Så har man faktiskt gjort tidigare.
I december senaste år fick vi i medierna veta att CERN, det europeiska centret för partikelforskning i Geneve, upptäckt en av fysikerna länge efterlyst partikel, Higgs boson. Eller nästan upptäckt, eftersom experterna endast har indikationer, inte vattentäta bevis. Jakten på higgspartikeln har pågått i många år. Innan den jättelika acceleratorn LHC på gränsen mellan Schweitz och Frankrike äntligen, efter många missöden, kom igång i slutet av år 2009 hade man länge sökt efter samma partikel vid Fermilab i Illinois, USA.
Den första subatomära partikeln, elektronen, upptäcktes redan i slutet av 1800-talet. Upptäcken var revolutionerande eftersom fysikerna dittills trott att atomerna faktiskt är odelbara, de minsta partiklar som finns. Man upptäckte med tiden allt fler subatomära partiklar och småningom utarbetades en teori som kom att kallas standardmodellen. Den består av en mängd komplicerade ekvationer som gör det möjligt att med stor exakthet förutsäga vad som kommer att hända i ett givet noga specificerat experiment.
Men det fanns en förarglig lucka i modellen. Att alla föremål har massa vet det minsta barn, men ekvationerna sade ingenting om hur och varför. Enligt ekvationerna kunde de fundamentala partiklar, av vilka allting består, likaväl vara utan massa och därmed utan tyngd i ett gravitationsfält. Flera forskare jobbade på 1960-talet med att täppa till denna lucka. En av dem hette Peter Higgs. Han publicerade 1964 en teori som förutsatte en ny typ av partikel, eller snarare ett fält, som fick hans namn. Det är detta partikel/fält som tusentals fysiker jagar med hjälp av LHC och med skattebetalarnas miljarder i ryggen.
Ingen av de acceleratorer som fanns i slutet av 1900-talet var tillräckligt kraftfull för att upptäcka Higgs-fältet. I såväl USA som Europa lobbade ledande fysiker hårt för att få politikerna att skjuta till de miljarder krävdes för att bygga en jätteaccelerator. I USA vände politikerna till slut tummen ner. Det blev för dyrt. Inom EU såg politikerna då en möjlighet att igen göra Europa till centrum för den mest avancerade fysikaliska forskningen i världen. En stor mängd länder, bland dem vårt land, beslöt att använda skattepengar för projektet. (Se artikeln i Hbl 15.1) Också USA är med på ett hörn.
Experimenten med LHC är den dyraste grundforskning som någonsin gjorts. Är den värd pengarna?
För en oinvigd är Higgs boson obegriplig. Själva frågan är märklig. Allt omkring oss har massa och påverkas av gravitationskraften. Higgsfältet förblir säkert obegripligt vare sig det kan påvisas eller inte. I själva verket är mycket, kanske det mesta inom standardmodellen obegripligt. En av skaparna av modellen, den amerikanska fysikern Richard Feynman, menade att ingen, inte ens experterna, förstår kvantfysiken, dvs den fysik modellen bygger på.
Medan du läser detta kolliderar miljoner protoner, som drivs upp till nära ljusets hastighet, i acceleratorn. Och ännu har man inte uppnått maximel energi. Massor av ”splitter” uppstår. I dessa svärmar av miljarder exotiska, extremt kortlivade partiklar, eller fält, söker hypersnabba datorer indikationer på den åtråvärda signalen. Enligt kvantfysiken härskar slumpen bland världens minsta beståndsdelar. Det man söker är därför kurvor för sannolikheter. Om man lyckas får vi se sådana kurvor, aldrig partikeln själv. Kvantpartiklar finns aldrig när man försöker se dem. Likt spöken försvinner de i en sannolikhetsdimma.
Anta att fysikerna finner det de söker, innebär detta att standardmodellen är den sanna och slutliga teorin om materiens innersta natur? Nej, det finns en lång rad obesvarade frågor. Teorin är spretig och risig, den förutsätter ett tjugotal justerbara parametrar och en del matematiska ”knep” för att fungera. Dessutom är den fortfarande oförenlig med Einsteins allmänna relativitetsteori. Även om man finner bevis för Higgs är vi högst troligt fortfarande långt ifrån den slutliga ”teorin om allting”.
onsdag 11 januari 2012
HALLÅ! FINNS DET NÅGON DÄR UTE?
SETI-PROJEKTET
Senaste sommar förkunnade den vetenskapliga tidskriften Nature att SETI är död. Vem i all världen är då denna SETI? Förkortningen står för Search for Extraterrestrial Intelligence (sökandet efter utomjordisk intelligens). Det som avlivats är det hittills mest omfattande sökandet efter UT (utomjordisk teknologi). Det är frågan om ett av NASA finansierat projekt bestående av 42 stora radioteleskop i Kalifornien som i fyra års tid lyssnat efter intelligenta signaler i rymdens eviga brus. Femtio miljoner dollar har projektet hittills kostat de amerikanska skattebetalarna och i somras vägrade politikerna fortsatt finansiering. Andra stater är ännu mindre benägna att satsa skattepengar på dylik forskning. Det betyder att SETI i dag är helt beroende av privata donatorer. Men också dessa blir alltmer ovilliga att lätta på penningpungen. Men spekulationerna och gissningarna om liv utanför jorden fortsätter. Det är billigt (och roande) att följa med forskningen och att ha mer eller mindre väl underbyggda åsikter.
Att intresset svalnar är inte förvånande. Detta gäller all forskning om universum. På 1960- och 70-talet var intresset som störst. Man kan nästan tala om ett slags rymdhysteri. Jag kommer t.ex. ihåg hur en del ville att FN skulle starta en utredning om UFOna. Själv hörde jag på den tiden till den minoritet som var skeptiska till att vi får besök från rymden. Då trodde många forskare på fullt allvar att vi skulle ha kolonier på månen i slutet av 1900-talet. En bemannad färd till Mars betraktades som sannolik före år 2000. I dag ligger en sådan resa långt in i framtiden, om den alls kommer att genomföras. Det är inte stor ide att sända människor till Mars när all forskning kan skötas av robotar hundra gånger billigare och utan att människoliv går till spillo.
50 ÅR AV RESULTATLÖST SÖKANDE
I 50 år har man inom ramen för ett otal projekt sökt efter tecken på intelligent liv i vår närhet i rymden. Man har riktat radioteleskop mot tiotusentals stjärnor, som kan tänkas ha planetsystem, man har registrerat radiostrålning på tusentals frekvenser. Eftersom antalet stjärnor är enormt och de möjliga frekvenserna likaså har sållningen under många år skötts av dataprogram. Men ingen tycks vilja kontakta oss. Inga UT tycks utväxla åsikter genom den interstellära rymdens iskalla tomhet och tystnad.
Varför alls sätta pengar och resurser på sådant när det finns alldeles tillräckligt av problem på vår egen planet? SETI är ett paradoxalt projekt. Men samtidigt är det djupt mänskligt, t.o.m. djupt tragiskt. Lustigt nog har SETI nära släktskap med det religiösa sökandet efter Gud. I båda fallen är det djupast sett frågan om en omedveten längtan efter tröst och trygghet i ett till synes tomt, kallt och dött universum. Ett uttryck för själens obotliga ensamhet, om man så vill uttrycka det. Tanken att vi faktiskt är ensamma, den enda intelligenta arten på en grön ö i ett oändligt hav av steril tomhet tycks för många vara skrämmande. Den kände finländske astronomen Esko Valtaoja brukar säga att det vore hemskt om det inte finns andra intelligenta kulturer i vår galax.
Det är ingen tillfällighet att SETI haft sitt starkaste stöd i den amerikanska kulturen med dess starka religiösa traditioner. SETI är en slags kvarleva av nybyggartraditionerna i USA. Go west young man! Från hela världen kom folk för att börja ett nytt liv i de obanade ödemarkerna. I dag finns det inga obebodda och outforskade områden kvar. Men rymden är oändlig. På engelska finns massvis av vetenskapliga böcker om liv utanför jorden, s.k. exobiologi. Sällan har så mycket skrivits utgående från så litet vetande. Inget annat land har producerat så många sfböcker, så många filmer och tvserier som handlar om kontakter med ”aliens”. I inget annat land har skaran av fanatiska ufo-troende varit så stor. I inget annat land finns det så många konspirationsteorier om att regeringen döljer kraschade rymdskepp eller t.o.m. har kontakt med UT.
Det som vi här talar om är förstås intelligenta varelser som byggt upp en teknologisk högkultur liknande vår. Vi talar vidare om situationen just nu, inte för miljoner år sedan eller miljontals år in i framtiden. Vi kan förstås inte få kontakt med civilisationer som dött ut för eoner sedan, och inte heller med sådana som kommer att blomstra i en avlägsen framtid. Vi talar inte heller om intelligenta varelser som varit kloka nog att inte utveckla en teknologisk högkultur, eller om varelser som satsat sina materiella och intellektuella resurser på annat, t.ex. att skapa ett jämlikt, rättvist och harmoniskt samhälle, dvs ett samhälle av den typ vi kallar ett paradis.
Finns det liv på jorden? Alla våra resonemang och argument måste baseras på det vi vet om livet på jorden. Enligt dagens teorier har det funnits liv här i omkring 3 500 000 000 år. Finns det en teknologisk högkultur på jorden? Svaret har varit nej i 3 500 000 000 år, dvs vår teknologiska högkultur har uppstått alldeles nyss. Om någon landat på vår planet under denna obegripligt långa period skulle de sannolikt ha funnit endast enkla encelliga organismer. Dessa var allt som fanns under nästan 3 000 000 000 år! Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Sannolikheten att det skall uppkomma liv på planeter med gynnsamma villkor är sannolikt stor. Sannolikheten att det skall uppstå en teknologikultur är däremot praktiskt taget noll.
Vi vet i dag att de flesta stjärnor (solar) har planetsystem. Över tusen planeter har hittills ”upptäckts” genom olika indirekta metoder. Ingen av dem är dock, såvitt man kan bedöma, gynnsam för uppkomsten av liv. Men dessa planeter är med säkerhet endast en obetydlig bråkdel av alla planeter i vår galax, Vintergatan. Det totala antalet planeter är säkert större än antalet stjärnor och stjärnornas antal är långt över 100 000 000 000. Bland alla dessa planeter måste det nödvändigtvis finnas åtskilliga, troligen miljontals som är gynnsamma för någon form av liv under kortare eller längre perioder.
FERMIPARADOXEN
”Varför är de inte redan här?” Frågan ställdes redan 1950 av fysikern Enrico Fermi. Problemet har därför fått namnet Fermis paradox. Om vi antar att det finns kulturer liknande vår, men mer avancerade, så har de utvecklat teknik för att färdas mellan stjärnorna. (Förutsatt att detta är möjligt). De har då byggt ”kolonier” på mängder av gynnsamma planeter. Från dessa kolonier har i sin tur nya expeditioner sänts ut. På några miljoner år skulle de ha koloniserat hela galaxen ungenfär på samma sätt som homo sapiens på förbluffande kort tid koloniserade hela jorden. Vidare är jorden ytterst gynnsam för liv. Men här finns inga extraterrestrier, inte minsta spår av besök, inga främmande robotar, inga tecken på att främmande rymdskepp någonsin landat. Även om en sådan kultur inte satsat på interstellär rymdfart så skulle den, i likhet med oss, sprida radiosignaler runt sig i fösök att kontakta andra civilisationer, eller helt enkelt bara genom att utnyttja elektromagnetiska vågor för informationsöverföring..
Men det finns inga spår av UT på jorden och femtio år av lyssnande efter intellienta signaler har inte funnit en enda.
Slutsatsen blir oundviklig: Det finns inga teknologiska högkulturer med intresse för andra liknande kulturer i vår närhet, dvs inom en radie av några tiotusental ljusår. Självklart betyder detta inte att det inte finns planeter med liv. Än mindre att det inte finns planeter där liv både uppstått och dött ut. Men det betyder att vi just nu med hög sannolikt är den enda teknologiska högkulturen i vår avkrok av rymden. Vår ”avkrok” har då en radie av tusentals ljusår.
Vår galax är ca 100 000 ljusår i genomskärning. På ett avstånd av ca 2 miljoner ljusår ligger vår kosmiska granne Andromedagalaxen med ca 200 miljarder stjärnor. Där finns säkert oräkneliga planeter. Och rör vi oss längre ut i rymden stöter vi på galaxer i enorma mängder oberoende åt vilket håll vi färdas. Även om sannolikheten för en kultur liknande vår är mikroskopiskt liten är antalet planeter så stort, vi talar inte om biljoner utan om triljoner och kvadriljoner, att det måste finnas åtskilliga sådana som är samtida med vår kultur. (Begreppet samtida måste självklart tas ungenfärligt. Tiden är som bekant relaqtiv.)
Vi är med säkerhet inte ensamma i universum, men vi kommer aldrig att få kontakt med någon annan högkultur.
Är detta en tragedi? Snarare är det tvärtom. Det är på samma sätt som om vi upptäckte att det faktiskt finns en allsmäktig Gud. Det vore en katastrof!
Senaste sommar förkunnade den vetenskapliga tidskriften Nature att SETI är död. Vem i all världen är då denna SETI? Förkortningen står för Search for Extraterrestrial Intelligence (sökandet efter utomjordisk intelligens). Det som avlivats är det hittills mest omfattande sökandet efter UT (utomjordisk teknologi). Det är frågan om ett av NASA finansierat projekt bestående av 42 stora radioteleskop i Kalifornien som i fyra års tid lyssnat efter intelligenta signaler i rymdens eviga brus. Femtio miljoner dollar har projektet hittills kostat de amerikanska skattebetalarna och i somras vägrade politikerna fortsatt finansiering. Andra stater är ännu mindre benägna att satsa skattepengar på dylik forskning. Det betyder att SETI i dag är helt beroende av privata donatorer. Men också dessa blir alltmer ovilliga att lätta på penningpungen. Men spekulationerna och gissningarna om liv utanför jorden fortsätter. Det är billigt (och roande) att följa med forskningen och att ha mer eller mindre väl underbyggda åsikter.
Att intresset svalnar är inte förvånande. Detta gäller all forskning om universum. På 1960- och 70-talet var intresset som störst. Man kan nästan tala om ett slags rymdhysteri. Jag kommer t.ex. ihåg hur en del ville att FN skulle starta en utredning om UFOna. Själv hörde jag på den tiden till den minoritet som var skeptiska till att vi får besök från rymden. Då trodde många forskare på fullt allvar att vi skulle ha kolonier på månen i slutet av 1900-talet. En bemannad färd till Mars betraktades som sannolik före år 2000. I dag ligger en sådan resa långt in i framtiden, om den alls kommer att genomföras. Det är inte stor ide att sända människor till Mars när all forskning kan skötas av robotar hundra gånger billigare och utan att människoliv går till spillo.
50 ÅR AV RESULTATLÖST SÖKANDE
I 50 år har man inom ramen för ett otal projekt sökt efter tecken på intelligent liv i vår närhet i rymden. Man har riktat radioteleskop mot tiotusentals stjärnor, som kan tänkas ha planetsystem, man har registrerat radiostrålning på tusentals frekvenser. Eftersom antalet stjärnor är enormt och de möjliga frekvenserna likaså har sållningen under många år skötts av dataprogram. Men ingen tycks vilja kontakta oss. Inga UT tycks utväxla åsikter genom den interstellära rymdens iskalla tomhet och tystnad.
Varför alls sätta pengar och resurser på sådant när det finns alldeles tillräckligt av problem på vår egen planet? SETI är ett paradoxalt projekt. Men samtidigt är det djupt mänskligt, t.o.m. djupt tragiskt. Lustigt nog har SETI nära släktskap med det religiösa sökandet efter Gud. I båda fallen är det djupast sett frågan om en omedveten längtan efter tröst och trygghet i ett till synes tomt, kallt och dött universum. Ett uttryck för själens obotliga ensamhet, om man så vill uttrycka det. Tanken att vi faktiskt är ensamma, den enda intelligenta arten på en grön ö i ett oändligt hav av steril tomhet tycks för många vara skrämmande. Den kände finländske astronomen Esko Valtaoja brukar säga att det vore hemskt om det inte finns andra intelligenta kulturer i vår galax.
Det är ingen tillfällighet att SETI haft sitt starkaste stöd i den amerikanska kulturen med dess starka religiösa traditioner. SETI är en slags kvarleva av nybyggartraditionerna i USA. Go west young man! Från hela världen kom folk för att börja ett nytt liv i de obanade ödemarkerna. I dag finns det inga obebodda och outforskade områden kvar. Men rymden är oändlig. På engelska finns massvis av vetenskapliga böcker om liv utanför jorden, s.k. exobiologi. Sällan har så mycket skrivits utgående från så litet vetande. Inget annat land har producerat så många sfböcker, så många filmer och tvserier som handlar om kontakter med ”aliens”. I inget annat land har skaran av fanatiska ufo-troende varit så stor. I inget annat land finns det så många konspirationsteorier om att regeringen döljer kraschade rymdskepp eller t.o.m. har kontakt med UT.
Det som vi här talar om är förstås intelligenta varelser som byggt upp en teknologisk högkultur liknande vår. Vi talar vidare om situationen just nu, inte för miljoner år sedan eller miljontals år in i framtiden. Vi kan förstås inte få kontakt med civilisationer som dött ut för eoner sedan, och inte heller med sådana som kommer att blomstra i en avlägsen framtid. Vi talar inte heller om intelligenta varelser som varit kloka nog att inte utveckla en teknologisk högkultur, eller om varelser som satsat sina materiella och intellektuella resurser på annat, t.ex. att skapa ett jämlikt, rättvist och harmoniskt samhälle, dvs ett samhälle av den typ vi kallar ett paradis.
Finns det liv på jorden? Alla våra resonemang och argument måste baseras på det vi vet om livet på jorden. Enligt dagens teorier har det funnits liv här i omkring 3 500 000 000 år. Finns det en teknologisk högkultur på jorden? Svaret har varit nej i 3 500 000 000 år, dvs vår teknologiska högkultur har uppstått alldeles nyss. Om någon landat på vår planet under denna obegripligt långa period skulle de sannolikt ha funnit endast enkla encelliga organismer. Dessa var allt som fanns under nästan 3 000 000 000 år! Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Sannolikheten att det skall uppkomma liv på planeter med gynnsamma villkor är sannolikt stor. Sannolikheten att det skall uppstå en teknologikultur är däremot praktiskt taget noll.
Vi vet i dag att de flesta stjärnor (solar) har planetsystem. Över tusen planeter har hittills ”upptäckts” genom olika indirekta metoder. Ingen av dem är dock, såvitt man kan bedöma, gynnsam för uppkomsten av liv. Men dessa planeter är med säkerhet endast en obetydlig bråkdel av alla planeter i vår galax, Vintergatan. Det totala antalet planeter är säkert större än antalet stjärnor och stjärnornas antal är långt över 100 000 000 000. Bland alla dessa planeter måste det nödvändigtvis finnas åtskilliga, troligen miljontals som är gynnsamma för någon form av liv under kortare eller längre perioder.
FERMIPARADOXEN
”Varför är de inte redan här?” Frågan ställdes redan 1950 av fysikern Enrico Fermi. Problemet har därför fått namnet Fermis paradox. Om vi antar att det finns kulturer liknande vår, men mer avancerade, så har de utvecklat teknik för att färdas mellan stjärnorna. (Förutsatt att detta är möjligt). De har då byggt ”kolonier” på mängder av gynnsamma planeter. Från dessa kolonier har i sin tur nya expeditioner sänts ut. På några miljoner år skulle de ha koloniserat hela galaxen ungenfär på samma sätt som homo sapiens på förbluffande kort tid koloniserade hela jorden. Vidare är jorden ytterst gynnsam för liv. Men här finns inga extraterrestrier, inte minsta spår av besök, inga främmande robotar, inga tecken på att främmande rymdskepp någonsin landat. Även om en sådan kultur inte satsat på interstellär rymdfart så skulle den, i likhet med oss, sprida radiosignaler runt sig i fösök att kontakta andra civilisationer, eller helt enkelt bara genom att utnyttja elektromagnetiska vågor för informationsöverföring..
Men det finns inga spår av UT på jorden och femtio år av lyssnande efter intellienta signaler har inte funnit en enda.
Slutsatsen blir oundviklig: Det finns inga teknologiska högkulturer med intresse för andra liknande kulturer i vår närhet, dvs inom en radie av några tiotusental ljusår. Självklart betyder detta inte att det inte finns planeter med liv. Än mindre att det inte finns planeter där liv både uppstått och dött ut. Men det betyder att vi just nu med hög sannolikt är den enda teknologiska högkulturen i vår avkrok av rymden. Vår ”avkrok” har då en radie av tusentals ljusår.
Vår galax är ca 100 000 ljusår i genomskärning. På ett avstånd av ca 2 miljoner ljusår ligger vår kosmiska granne Andromedagalaxen med ca 200 miljarder stjärnor. Där finns säkert oräkneliga planeter. Och rör vi oss längre ut i rymden stöter vi på galaxer i enorma mängder oberoende åt vilket håll vi färdas. Även om sannolikheten för en kultur liknande vår är mikroskopiskt liten är antalet planeter så stort, vi talar inte om biljoner utan om triljoner och kvadriljoner, att det måste finnas åtskilliga sådana som är samtida med vår kultur. (Begreppet samtida måste självklart tas ungenfärligt. Tiden är som bekant relaqtiv.)
Vi är med säkerhet inte ensamma i universum, men vi kommer aldrig att få kontakt med någon annan högkultur.
Är detta en tragedi? Snarare är det tvärtom. Det är på samma sätt som om vi upptäckte att det faktiskt finns en allsmäktig Gud. Det vore en katastrof!
lördag 7 januari 2012
OM MINA BLOGGAR 2012 OCH ATT VIKA UT SIG
OM BLOGGARNA 2011
Mitt fjärde år som bloggare har förrunnit. Ett magert år har det blivit. Endast 16 bloggar. Under jan, febr, mars, april och maj blev det summa två bloggar. Orsaken är förstås den dåliga hälsa jag berättat om 8.12 -09 och 10.1 -10. Vid mitten av sommaren började jag må bättre, och sedan början av augusti har jag slutet ta medicin mot ibs. Däremot tar jag medicin mot glaukom och prostataförstoring och ibland mot rytmstörningar.
Sedan mitten av sommaren har jag skrivit en hel del, men mest har jag sysslat med annat som jag tycker bättre om än att skriva. Mina favoritämnen under senaste år var desamma som tidigare, dvs energifrågan, klimatet, naturen, historia och politik. Frågor om medvetandet och jaget, som jag jobbat mycket med tidigare, har jag inte alls berört under det gågna året.
Mina bloggar handlar i allmänhet om STORA OCH VIKTIGA FRÅGOR. Men ibland släpper jag mig mycket konkret och personlig. Bloggen ”Sent i november” är ett exempel på detta. I den är jag personlig och berättar om triviala saker jag gör samtidigt som jag ger uttryck för en naturfilosofi som många säkert delar.
-----
Det sägs ofta att det är svårt att spå, speciellt om framtiden. Det sägs att man inte kan förutsäga framtiden. I min blogg 25.12 2010 gjorde jag en rad förutsägelser om vad som händer (och inte händer) under det år som just gått till ända. Jag kan med tillfredställelse konstatera att alla mina spådomar slagit in!!Vilket bevisar att man faktiskt kan förutsäga framtiden. Men hur är det möjligt, hur kan det komma sig? Jag överlåter frågan till dig bäste läsare!
I stället skall jag komma med en rad nya spådomar om år 2012.
-Det blir ingen ekonomisk kollaps inom EU.
-Grekland fortsätter att hanka sig fram genom lån och nedskärningar, men landet förblir medlem av EU.
-Nedskärningarna fortsätter i Finland, men arbetslösheten stiger endast obetydligt. Mängden ryska turister ökar och företagen söker marknader i Ryssland, som klarar sig rätt bra ekonomiskt.
-Kinas ekonomiska tillväxt fortsätter, men något långsammare än tidigare.
-Svälten fortsätter i Etiopien och Somalien. I Nigeria fortsätter våldet. Befolkningstillväxten fortsätter att vara störst i världen i Afrika.
-I Afganistan fortsätter striderna att skörda många dödsoffer både bland civila och soldater.
-Finlands nya president heter Niinistö, Rysslands Putin och USAs Obama.
-Mellan 300 och 400 personer kommer att dö i trafiken i Finland. Tusentals kommer att skadas. I hela världen kommer ca 500 000 personer att dö p.g.a. trafiken.
-Jordbävningar, stormar och översvämningar kommer att döda tusentals människor.
-Utsläppen av koldioxid kommer att fortsätta att öka.
-Jordens befolkning kommer att öka med ca 60 miljoner människor.
Så här kunde jag fortsätta länge till, men detta får räcka.
-----
OM ATT VIKA UT SIG
I somras lyssnade jag ibland på ett program i radio Vega som heter ”Sommarpratarna”. En del av dessa pratare har gått i repris den senaste tiden. Jag har noterat att de mycket gärna talar om sig själva, om sina liv och speciellt om dramatiska händelser som bråd död. I Sveriges tv har det några år gått ett program som heter ”Stjärnorna på slottet”. Svenska kändisar har fått vika ut sina liv för hela landet.
Vi tycks leva i en mycket individualistisk tid. Det som intresserar är inte DE STORA OCH VIKTIGA FRÅGORNA utan privatlivet, de små individuella upplevelserna, känslorna. Folk tycks vara ivriga att berätta om sina upplevelser, speciellt om obehagliga, traumatiska upplevelser. Och lyssnarna och tittarna är lika ivriga att ta till sig allt detta. Nyfikenheten på andras, och speciellt på kändisars privatliv tycks vara omättlig. Ju mer privat det är desto bättre. Dock tycks man dra gränsen vid att vika ut sitt sexliv. På sin höjd kan man beröra det i mycket allmänna ordalag och utan ”fula ord”.
Tänk hur det kan slumpa sig! Just när jag skriver om ivern att vika ut sig visar min hustru en artikel i tidningen Viva (Nr 1, 3.1 2012) i vilken Merete Mazzarella berättar om sitt liv och sina tankar. Det finns väl knappast någon finlandssvensk som inte vet vem hon är. Hennes kolumner har i åratal ingått i tidningar som Hufvudstadsbladet, Vasabladet och Åbo Underrättelser, och säkert också i många tidningar som jag inte läser. I dagens ÅU (6.1) ingår (surprise, surprise) en FNB-artikel om henne. Också i Sverige har hon länge verkat som kolumnist. Därtill är hon författare till ca tjugo böcker. Jag har läst endast hennes första bok Sedan sålde de pianot. Trevligt skriven berättelse om hennes ungdom, men den gav mig inte mersmak. Jag har aldrig träffat henne personligen, men numera bor hon ihop med min filosofkollega och f.d. chef, pensionerade professorn Lars Hertzberg.
Här är en bekännelse på sin plats. Jag brukar nästan aldrig läsa hennes kolumner. Dock har jag läst recensioner, intervjuer, hört henne i radio, sett henne i tv så att jag vet mer om hennes liv, hennes intressen och åsikter än om många av mina personliga bekanta. Dock tycks också hon dra en gräns vid att vika ut sitt sexliv. (Varför just sexlivet blivit tabu igen förstår jag inte riktigt. Det är väl högst naturligt att knulla med den man lever ihop med, vare sig det är man eller kvinna, eller med någon mer tillfällig bekantkskap när hormonerna pressar på. Inget att hymla om, tycker jag.)
Anledningen till att jag inte bryr mig om att läsa henne är att hon nästan alltid skriver om det personliga, om sina känslor inför det ena och andra, om sin mor och hennes död, om sitt barn i Amerika och sina barnbarn, om relationen till svärdottern, om hur det är att vara farmor, hur det känns att vara nybliven pensionär etc. Det är just sådana frågor som intresserar den stora majoriteten, speciellt majoriteten av kvinnor. Hon fyller en viktig funktion och jag beundrar hennes energi och vilja att vara med överallt, speciellt när det handlar om litteratur.
Mazzarella är verkligen en kvinna som följer med sin tid. I dagens västerländska kultur är det personliga det centrala. Det mesta kretsar kring jaget och hur vi upplever. Typisk är den fråga som journalister i dag ständigt ställer. Det må gälla en svår olycka, ett fint pris, att någon vunnit en tävling eller blivit vald till ett fint jobb. ”Hur känns det”” frågar redaktören. Frågan är idiotisk, men vi lever i en kultur där idiotiskhet är högsta mode. Dagens journalister får lära sig att sätta en personlig prägel på allt de gör. De får lära sig att principer, teorier, logiska argument, fakta är tråkiga. Så fort det blir teoretiskt väljer folk en annan kanal som är mera personlig och som inte kräver någon tankeverksamhet.
Konstigt nog har jag själv aldrig varit intresserad av folks privatliv. Detta ointresse har följt mig enda sedan barndomen. Jag visste i allmänhet mycket litet om mina kamraters privatliv. Än mindre visste jag om släkt och vänner, och allra minst om främmande människor. Jag läste massor, men aldrig romaner och allra minst kärleksromaner. Jag har läst tusentals böcker men aldrig en kärleksroman. Ett svart hål i min bildning? Överhuvudtaget somnar jag över böcker som behandlar relationer mellan människor. Detta betyder dock inte att jag skulle vara okunnig i psykologi och sociologi, vare sig det gäller teori eller praktik. De facto har jag studerat psykologi, skrivit böcker om medvetandet och haft sociologi som biämne i min licexamen.
Därför är det inte underligt att mina bloggar aldrig är beskrivningar av mitt privatliv. Men jag skall erkänna att mitt privatliv inte har varit vare sig spännande eller äventyrligt. Så det finns ingenting att berätta. Sommarpratarna har t.ex. talat mycket om barndomsupplevelser. Det har stjärnorna på slottet också gjort. Och det vi fått höra har ofta varit sorgligt. Ibland har kändisen själv fått gråten i halsen så att han/ hon inte kunnat fortsätta att tala. Det har handlat om barn som fått stryk, som haft alkoholiserade föräldrar, barn vars far lämnat familjen, som växt upp med en utarbetad mor. Det har handlat om att en förälder dött när personen ännu var barn.. I ett fall blev modern påkörd av ett tåg medan dottern såg på. Det har handlat om mobbning, om utfrysning osv. Nästan alla tycks ha haft svåra och traumatiska upplevelser. (Kanske är det just därför de vill uppträda i medierna).
Jag har aldrig haft sådana upplevelser.
Jag fick aldrig stryk som barn (vad jag kan komma ihåg), blev inte mobbad i skolan. Ingen nära anförvant dog. Jag var över 40 år när mina föräldrar dog. Min bror har varit gift två gånger och sambo två gånger men lever och är aktiv pensionär. Vi är de bästa vänner. Jag har åtta kusiner. De har haft mycket olika liv på alla sätt, men alla är fortfarande vid liv. Fyra bor för övrigt i Sverige. I dag tycks det vara så att de flesta har problem med kärleken. Också i det avseendet är jag ett undantag. Samma kvinna har suttit mitt emot mig vid morgonkaffet i 40 år, och är hon inte där känner jag mig ensam. Mitt största misstag i livet är att jag inte skaffade ett barn till. Vi satte stopp vid två söner, främst av ekonomiska skäl.
När man lyssnar på andras berättelser tycks deras liv ofta ha varit spännande och dramatiska. I mitt liv saknas nästan helt dramatik. Att jag drabbats av många svåra sjukdomar kan dock kanske kallas dramatik. Tack vare vetenskapen och kommunal sjukvård kan jag fortfarande njuta av livet och skriva ännu någon blogg eller artikel.
En av de största överraskningarna upplevde jag nyligen, hösten 2010. Då fick jag ett brev från Åbo Akademi i vilket det meddelades att jag skulle bli utnämnd till hedersdoktor. Jag var som fallen från skyarna. Hedersdoktor är en äretitel som ett universitet tilldelar folk som gjort sig speciellt bemärkta t.ex. genom viktig forskning, genom konstnärlig produktion, inom näringslivet eller inom politiken. Jag har inte gjort något av detta. Jag tänkte först helt enkelt tacka nej, men fick sedan veta att man kan ta emot titeln utan att delta i den solenna doktorspromoveringen, utan att trava nerför Aningaisgatan i värja och doktorshatt till domkyrkan och utan att delta i den högtidliga (frack obligatorisk) middagen på slottet. I stället fick jag mitt hedersdoktorsdiplom i slutet av maj senaste år på rektor Mattinens tjänsterum tillsammans med några andra. Egentligen var det en nostalgisk upplevelse. I just det rummet blev jag tillsammans med många andra välkomnad som studerande till ÅA 46 år tidigare. I det rummet hade jag bl.a. mottagit min utnämning till universitetslektor av dekanus Jan-Magnus Jansson. Nu var det den definitivt sista gången jag hade ärende dit. Men medge att det var en stilig avslutning på min livsgärning vid ÅA!
Min far och mor skulle ha varit enormt stolta om de fått uppleva denna hedersbetygelse. Själv har jag aldrig varit svag för titlar och ärebetygelser. Därför har det alltid kommit som en överraskning när jag hedrats med sådana. Mest stolt är jag väl över att jag tilldelades Svenska folkskolans vänners folkbildningspris för år 2000. Priset var på 30 000 mk. Det priset var motiverat därför att det som jag sysslat med under mitt yrkesverksamma liv mestadels har handlat om undervisning, föredrag, böcker, kompendier och hundratals artiklar främst om vetenskap men också om andra stora frågor. Att jag samma år fick Finlands lejons orden med riddartecknet var en betydligt större överraskning. Och när jag nu håller på att berömma mig själv måste jag nämna en utmärkelse som jag är särskilt stolt över. År 1988 tilldelades jag en utmärkelse avsedd för framgångsrika lärare. Utmärkelsen gavs på studenternas förslag. Den heter Harry Elvings legat och medförde en betydande summa pengar. (Hur mycket har jag glömt). Slutligen måste jag nämna att jag tilldelades ett jubileumspris på 10 000 mk av Svenska Kulturfonden 1979.
Och när jag ändå håller på vill jag nämna att jag utnämndes till löjtnant i reserven 1981. Min enda repövning inföll dock redan 1969. Som en kuriositet kan nämnas att jag då var på skjutövning med artilleri i Lappland med hästdragna kanoner. Det var sista gången man använde hästdraget artilleri vid skjutövningar i Lappland. Jag var då fänrik och chef för ett batteri (fyra kanoner K 02). Vi sköt med ammunition som var kvar från kriget. Vi sköt med en sektion (12 kanoner) och träffade målet med sådan precision att vår chef utbrast: ”Ruusuja tykkimiehille!”
Men nu är det hög tid att avsluta denna nostalgitripp. I fortsättningen skall jag återgå till DE STORA FRÅGORNA.
Mitt fjärde år som bloggare har förrunnit. Ett magert år har det blivit. Endast 16 bloggar. Under jan, febr, mars, april och maj blev det summa två bloggar. Orsaken är förstås den dåliga hälsa jag berättat om 8.12 -09 och 10.1 -10. Vid mitten av sommaren började jag må bättre, och sedan början av augusti har jag slutet ta medicin mot ibs. Däremot tar jag medicin mot glaukom och prostataförstoring och ibland mot rytmstörningar.
Sedan mitten av sommaren har jag skrivit en hel del, men mest har jag sysslat med annat som jag tycker bättre om än att skriva. Mina favoritämnen under senaste år var desamma som tidigare, dvs energifrågan, klimatet, naturen, historia och politik. Frågor om medvetandet och jaget, som jag jobbat mycket med tidigare, har jag inte alls berört under det gågna året.
Mina bloggar handlar i allmänhet om STORA OCH VIKTIGA FRÅGOR. Men ibland släpper jag mig mycket konkret och personlig. Bloggen ”Sent i november” är ett exempel på detta. I den är jag personlig och berättar om triviala saker jag gör samtidigt som jag ger uttryck för en naturfilosofi som många säkert delar.
-----
Det sägs ofta att det är svårt att spå, speciellt om framtiden. Det sägs att man inte kan förutsäga framtiden. I min blogg 25.12 2010 gjorde jag en rad förutsägelser om vad som händer (och inte händer) under det år som just gått till ända. Jag kan med tillfredställelse konstatera att alla mina spådomar slagit in!!Vilket bevisar att man faktiskt kan förutsäga framtiden. Men hur är det möjligt, hur kan det komma sig? Jag överlåter frågan till dig bäste läsare!
I stället skall jag komma med en rad nya spådomar om år 2012.
-Det blir ingen ekonomisk kollaps inom EU.
-Grekland fortsätter att hanka sig fram genom lån och nedskärningar, men landet förblir medlem av EU.
-Nedskärningarna fortsätter i Finland, men arbetslösheten stiger endast obetydligt. Mängden ryska turister ökar och företagen söker marknader i Ryssland, som klarar sig rätt bra ekonomiskt.
-Kinas ekonomiska tillväxt fortsätter, men något långsammare än tidigare.
-Svälten fortsätter i Etiopien och Somalien. I Nigeria fortsätter våldet. Befolkningstillväxten fortsätter att vara störst i världen i Afrika.
-I Afganistan fortsätter striderna att skörda många dödsoffer både bland civila och soldater.
-Finlands nya president heter Niinistö, Rysslands Putin och USAs Obama.
-Mellan 300 och 400 personer kommer att dö i trafiken i Finland. Tusentals kommer att skadas. I hela världen kommer ca 500 000 personer att dö p.g.a. trafiken.
-Jordbävningar, stormar och översvämningar kommer att döda tusentals människor.
-Utsläppen av koldioxid kommer att fortsätta att öka.
-Jordens befolkning kommer att öka med ca 60 miljoner människor.
Så här kunde jag fortsätta länge till, men detta får räcka.
-----
OM ATT VIKA UT SIG
I somras lyssnade jag ibland på ett program i radio Vega som heter ”Sommarpratarna”. En del av dessa pratare har gått i repris den senaste tiden. Jag har noterat att de mycket gärna talar om sig själva, om sina liv och speciellt om dramatiska händelser som bråd död. I Sveriges tv har det några år gått ett program som heter ”Stjärnorna på slottet”. Svenska kändisar har fått vika ut sina liv för hela landet.
Vi tycks leva i en mycket individualistisk tid. Det som intresserar är inte DE STORA OCH VIKTIGA FRÅGORNA utan privatlivet, de små individuella upplevelserna, känslorna. Folk tycks vara ivriga att berätta om sina upplevelser, speciellt om obehagliga, traumatiska upplevelser. Och lyssnarna och tittarna är lika ivriga att ta till sig allt detta. Nyfikenheten på andras, och speciellt på kändisars privatliv tycks vara omättlig. Ju mer privat det är desto bättre. Dock tycks man dra gränsen vid att vika ut sitt sexliv. På sin höjd kan man beröra det i mycket allmänna ordalag och utan ”fula ord”.
Tänk hur det kan slumpa sig! Just när jag skriver om ivern att vika ut sig visar min hustru en artikel i tidningen Viva (Nr 1, 3.1 2012) i vilken Merete Mazzarella berättar om sitt liv och sina tankar. Det finns väl knappast någon finlandssvensk som inte vet vem hon är. Hennes kolumner har i åratal ingått i tidningar som Hufvudstadsbladet, Vasabladet och Åbo Underrättelser, och säkert också i många tidningar som jag inte läser. I dagens ÅU (6.1) ingår (surprise, surprise) en FNB-artikel om henne. Också i Sverige har hon länge verkat som kolumnist. Därtill är hon författare till ca tjugo böcker. Jag har läst endast hennes första bok Sedan sålde de pianot. Trevligt skriven berättelse om hennes ungdom, men den gav mig inte mersmak. Jag har aldrig träffat henne personligen, men numera bor hon ihop med min filosofkollega och f.d. chef, pensionerade professorn Lars Hertzberg.
Här är en bekännelse på sin plats. Jag brukar nästan aldrig läsa hennes kolumner. Dock har jag läst recensioner, intervjuer, hört henne i radio, sett henne i tv så att jag vet mer om hennes liv, hennes intressen och åsikter än om många av mina personliga bekanta. Dock tycks också hon dra en gräns vid att vika ut sitt sexliv. (Varför just sexlivet blivit tabu igen förstår jag inte riktigt. Det är väl högst naturligt att knulla med den man lever ihop med, vare sig det är man eller kvinna, eller med någon mer tillfällig bekantkskap när hormonerna pressar på. Inget att hymla om, tycker jag.)
Anledningen till att jag inte bryr mig om att läsa henne är att hon nästan alltid skriver om det personliga, om sina känslor inför det ena och andra, om sin mor och hennes död, om sitt barn i Amerika och sina barnbarn, om relationen till svärdottern, om hur det är att vara farmor, hur det känns att vara nybliven pensionär etc. Det är just sådana frågor som intresserar den stora majoriteten, speciellt majoriteten av kvinnor. Hon fyller en viktig funktion och jag beundrar hennes energi och vilja att vara med överallt, speciellt när det handlar om litteratur.
Mazzarella är verkligen en kvinna som följer med sin tid. I dagens västerländska kultur är det personliga det centrala. Det mesta kretsar kring jaget och hur vi upplever. Typisk är den fråga som journalister i dag ständigt ställer. Det må gälla en svår olycka, ett fint pris, att någon vunnit en tävling eller blivit vald till ett fint jobb. ”Hur känns det”” frågar redaktören. Frågan är idiotisk, men vi lever i en kultur där idiotiskhet är högsta mode. Dagens journalister får lära sig att sätta en personlig prägel på allt de gör. De får lära sig att principer, teorier, logiska argument, fakta är tråkiga. Så fort det blir teoretiskt väljer folk en annan kanal som är mera personlig och som inte kräver någon tankeverksamhet.
Konstigt nog har jag själv aldrig varit intresserad av folks privatliv. Detta ointresse har följt mig enda sedan barndomen. Jag visste i allmänhet mycket litet om mina kamraters privatliv. Än mindre visste jag om släkt och vänner, och allra minst om främmande människor. Jag läste massor, men aldrig romaner och allra minst kärleksromaner. Jag har läst tusentals böcker men aldrig en kärleksroman. Ett svart hål i min bildning? Överhuvudtaget somnar jag över böcker som behandlar relationer mellan människor. Detta betyder dock inte att jag skulle vara okunnig i psykologi och sociologi, vare sig det gäller teori eller praktik. De facto har jag studerat psykologi, skrivit böcker om medvetandet och haft sociologi som biämne i min licexamen.
Därför är det inte underligt att mina bloggar aldrig är beskrivningar av mitt privatliv. Men jag skall erkänna att mitt privatliv inte har varit vare sig spännande eller äventyrligt. Så det finns ingenting att berätta. Sommarpratarna har t.ex. talat mycket om barndomsupplevelser. Det har stjärnorna på slottet också gjort. Och det vi fått höra har ofta varit sorgligt. Ibland har kändisen själv fått gråten i halsen så att han/ hon inte kunnat fortsätta att tala. Det har handlat om barn som fått stryk, som haft alkoholiserade föräldrar, barn vars far lämnat familjen, som växt upp med en utarbetad mor. Det har handlat om att en förälder dött när personen ännu var barn.. I ett fall blev modern påkörd av ett tåg medan dottern såg på. Det har handlat om mobbning, om utfrysning osv. Nästan alla tycks ha haft svåra och traumatiska upplevelser. (Kanske är det just därför de vill uppträda i medierna).
Jag har aldrig haft sådana upplevelser.
Jag fick aldrig stryk som barn (vad jag kan komma ihåg), blev inte mobbad i skolan. Ingen nära anförvant dog. Jag var över 40 år när mina föräldrar dog. Min bror har varit gift två gånger och sambo två gånger men lever och är aktiv pensionär. Vi är de bästa vänner. Jag har åtta kusiner. De har haft mycket olika liv på alla sätt, men alla är fortfarande vid liv. Fyra bor för övrigt i Sverige. I dag tycks det vara så att de flesta har problem med kärleken. Också i det avseendet är jag ett undantag. Samma kvinna har suttit mitt emot mig vid morgonkaffet i 40 år, och är hon inte där känner jag mig ensam. Mitt största misstag i livet är att jag inte skaffade ett barn till. Vi satte stopp vid två söner, främst av ekonomiska skäl.
När man lyssnar på andras berättelser tycks deras liv ofta ha varit spännande och dramatiska. I mitt liv saknas nästan helt dramatik. Att jag drabbats av många svåra sjukdomar kan dock kanske kallas dramatik. Tack vare vetenskapen och kommunal sjukvård kan jag fortfarande njuta av livet och skriva ännu någon blogg eller artikel.
En av de största överraskningarna upplevde jag nyligen, hösten 2010. Då fick jag ett brev från Åbo Akademi i vilket det meddelades att jag skulle bli utnämnd till hedersdoktor. Jag var som fallen från skyarna. Hedersdoktor är en äretitel som ett universitet tilldelar folk som gjort sig speciellt bemärkta t.ex. genom viktig forskning, genom konstnärlig produktion, inom näringslivet eller inom politiken. Jag har inte gjort något av detta. Jag tänkte först helt enkelt tacka nej, men fick sedan veta att man kan ta emot titeln utan att delta i den solenna doktorspromoveringen, utan att trava nerför Aningaisgatan i värja och doktorshatt till domkyrkan och utan att delta i den högtidliga (frack obligatorisk) middagen på slottet. I stället fick jag mitt hedersdoktorsdiplom i slutet av maj senaste år på rektor Mattinens tjänsterum tillsammans med några andra. Egentligen var det en nostalgisk upplevelse. I just det rummet blev jag tillsammans med många andra välkomnad som studerande till ÅA 46 år tidigare. I det rummet hade jag bl.a. mottagit min utnämning till universitetslektor av dekanus Jan-Magnus Jansson. Nu var det den definitivt sista gången jag hade ärende dit. Men medge att det var en stilig avslutning på min livsgärning vid ÅA!
Min far och mor skulle ha varit enormt stolta om de fått uppleva denna hedersbetygelse. Själv har jag aldrig varit svag för titlar och ärebetygelser. Därför har det alltid kommit som en överraskning när jag hedrats med sådana. Mest stolt är jag väl över att jag tilldelades Svenska folkskolans vänners folkbildningspris för år 2000. Priset var på 30 000 mk. Det priset var motiverat därför att det som jag sysslat med under mitt yrkesverksamma liv mestadels har handlat om undervisning, föredrag, böcker, kompendier och hundratals artiklar främst om vetenskap men också om andra stora frågor. Att jag samma år fick Finlands lejons orden med riddartecknet var en betydligt större överraskning. Och när jag nu håller på att berömma mig själv måste jag nämna en utmärkelse som jag är särskilt stolt över. År 1988 tilldelades jag en utmärkelse avsedd för framgångsrika lärare. Utmärkelsen gavs på studenternas förslag. Den heter Harry Elvings legat och medförde en betydande summa pengar. (Hur mycket har jag glömt). Slutligen måste jag nämna att jag tilldelades ett jubileumspris på 10 000 mk av Svenska Kulturfonden 1979.
Och när jag ändå håller på vill jag nämna att jag utnämndes till löjtnant i reserven 1981. Min enda repövning inföll dock redan 1969. Som en kuriositet kan nämnas att jag då var på skjutövning med artilleri i Lappland med hästdragna kanoner. Det var sista gången man använde hästdraget artilleri vid skjutövningar i Lappland. Jag var då fänrik och chef för ett batteri (fyra kanoner K 02). Vi sköt med ammunition som var kvar från kriget. Vi sköt med en sektion (12 kanoner) och träffade målet med sådan precision att vår chef utbrast: ”Ruusuja tykkimiehille!”
Men nu är det hög tid att avsluta denna nostalgitripp. I fortsättningen skall jag återgå till DE STORA FRÅGORNA.
tisdag 3 januari 2012
ANPASSNING ÄR ENDA VÄGEN
Min artikel om klimatmötet i Durban som ingick i Hbl 19.2 och som finns i föregående blogg har fått två personer att svara i samma tidning. Mikael Pihlström kritiserar mig 23.12. Han menar att jag har fel när jag påstår att det fortfarande råder betydande osäkerhet om hur klimatet förändras och om orsakerna. Enligt Pihlström råder det stor koncensus bland forskarna. I Hbl 2.1 har professor John Sumelius en lång artikel. Den går ut på att vi (dvs experterna) vet tillräckligt för att "begränsa utsläppen och börja anpassningen". Pihlström och Sumelius är eniga om att vi måste begränsa utsläppen. Men de missar helt min poäng som var att det inte finns någon vilja att göra detta. Min poäng var att Durban-konferensen var ett lika stort misslyckande som den i Köpenhamn. Att tala om att vi bör minska utsläppen låter fint och ädelt, men är blott önsketänkande. De stora syndarna är inte beredda att gå till Canossa.
På den punkten tycks vi vara högst oeniga.
Men såväl Pihlström som Sumelius är eniga med mig om att vi bör forska mera om hur vi kan anpassa oss till den klimatförändring som tycks vara oundviklig. I vårt land bör vi självklart främst undersöka vad vi kan göra och också i vilken mån vi kan dra nytta av den, av allt att döma, oundvikliga globala uppvärmningen. Som svar till Pihlström skrev jag artikeln nedan som ingick i Hbl 2.1.
”Valet mellan anpassning och radikal nedskärning är i grunden falskt,” skriver Mikael Pihlström 23.12 i sin kritik av min debattartikel 19.12. I en ideal värld, befolkad av lydiga, självuppoffrande människor styrda av en ofelbar vetenskap vore detta kanske sant. Men vår värld är (till all lycka) långtifrån idealisternas drömvärld. Vi måste ständigt välja mellan Skylla och Carybdis. I min artikel försökte jag göra en så realistisk bedömning som möjligt. Durban-konferensen bekräftade det som Köpenhamn-mötet 2009 redan visat. De stora och mäktiga är inte intresserade av att ingå några bindande avtal om radikala nedskärningar av växthusgaser. Ytterligare bekräftelse fick vi genom den ilska EU:s krav på en koldioxidavgift för flygtrafiken väckte i t.ex. Kina och USA. Flygtrafiken ökar hela tiden. Den är strängt taget onödig och bidrar kraftigt till utsläppen av växthusgaser. En avgift skulle göra resorna dyrare. Den som smutsar ner skulle få betala mer. Men inte ens en så logisk åtgärd kan länderna utanför EU svälja. Trots de årliga klimatkonferenserna har utsläppen hela tiden ökat. Kanada drog sig nyligen ur Kyoto-avtalet för att man vill börja utvinna olja ur oljesand. Inom EU har man länge lovat runt när det gäller utsläpp, men man har hållit tunt. Inte ens inom EU har utsläppen av koldioxid minskat. Man bör då komma ihåg att EU står för blott ca 15% av de globala utsläppen. Även om vi inom EU helt stoppade alla utsläpp, vilket självklart är omöjligt, skulle detta endast ha marginell betydelse för klimatet globalt sett.
Slutsatsen är oundviklig: anpassning. Vi bör satsa på att anpassa samhället och ekonomin till ett varmare klimat. Självklart bör vi också undersöka vilka fördelar vi kan dra av detta.
Det är ingen mening med att Finland är den snälla mönstereleven när resten av klassen domineras av busungar.
På den punkten tycks vi vara högst oeniga.
Men såväl Pihlström som Sumelius är eniga med mig om att vi bör forska mera om hur vi kan anpassa oss till den klimatförändring som tycks vara oundviklig. I vårt land bör vi självklart främst undersöka vad vi kan göra och också i vilken mån vi kan dra nytta av den, av allt att döma, oundvikliga globala uppvärmningen. Som svar till Pihlström skrev jag artikeln nedan som ingick i Hbl 2.1.
”Valet mellan anpassning och radikal nedskärning är i grunden falskt,” skriver Mikael Pihlström 23.12 i sin kritik av min debattartikel 19.12. I en ideal värld, befolkad av lydiga, självuppoffrande människor styrda av en ofelbar vetenskap vore detta kanske sant. Men vår värld är (till all lycka) långtifrån idealisternas drömvärld. Vi måste ständigt välja mellan Skylla och Carybdis. I min artikel försökte jag göra en så realistisk bedömning som möjligt. Durban-konferensen bekräftade det som Köpenhamn-mötet 2009 redan visat. De stora och mäktiga är inte intresserade av att ingå några bindande avtal om radikala nedskärningar av växthusgaser. Ytterligare bekräftelse fick vi genom den ilska EU:s krav på en koldioxidavgift för flygtrafiken väckte i t.ex. Kina och USA. Flygtrafiken ökar hela tiden. Den är strängt taget onödig och bidrar kraftigt till utsläppen av växthusgaser. En avgift skulle göra resorna dyrare. Den som smutsar ner skulle få betala mer. Men inte ens en så logisk åtgärd kan länderna utanför EU svälja. Trots de årliga klimatkonferenserna har utsläppen hela tiden ökat. Kanada drog sig nyligen ur Kyoto-avtalet för att man vill börja utvinna olja ur oljesand. Inom EU har man länge lovat runt när det gäller utsläpp, men man har hållit tunt. Inte ens inom EU har utsläppen av koldioxid minskat. Man bör då komma ihåg att EU står för blott ca 15% av de globala utsläppen. Även om vi inom EU helt stoppade alla utsläpp, vilket självklart är omöjligt, skulle detta endast ha marginell betydelse för klimatet globalt sett.
Slutsatsen är oundviklig: anpassning. Vi bör satsa på att anpassa samhället och ekonomin till ett varmare klimat. Självklart bör vi också undersöka vilka fördelar vi kan dra av detta.
Det är ingen mening med att Finland är den snälla mönstereleven när resten av klassen domineras av busungar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)