Vi befinner oss ombord på rymdskeppet Odysseus på väg mot Alfa Centauri systemet. Den första interstellära rymdfärden. Vi rör oss med 95% av ljusets hastighet och har redan tillryggalagt tre ljusår. Till vår enorma överraskning observerar vi ett främmande objekt som snart kommer att korsa vår kurs. Följ med hur besättningen reagerar i detta fjärde kapitel i århundradets mest sensationella scifiroman. Kapitel 3 finns på min blogg 5.3.
“Pardon moi, vad pågår här egentligen?” Den höga, gälla kvinnorösten fick alla att vända sig mot bryggans andra dörr. De såg en vit läkarrock som tycktes sväva fram i den svaga belysningen. “Åh, hej Suriv,” flämtade kaptenen glatt. Ovanför rocken satt ett svart ansikte, omgivet av grått, krulligt hår. Ögonvitorna tycktes lysa i det kolsvarta ansiktet. Det var ett mycket allvarligt ansikte, ett sorgset ansikte, ett ansikte som signalerade dåliga nyheter, ett ansikte som tillhörde chefsläkaren Suriv Silifys.
Pratet och skrattet dog långsamt ut och efterträddes av en spänd, orolig tystnad. Suriv Silifys, MD, professor i rymdmedicin, var vanligen vänlig och skämtsam. Hon hade ett outsinligt lager med roliga historier. Hennes vitsar var legendariska. Det påstods att hon likaväl kunde få döende patienter att skratta sig friska som att skratta ihjäl sig.
”Ni tycks ha riktigt roligt här”, sade hon sorgset, ”beklagar att jag måste avbryta era obegripliga euforiska utbrott.” Hon granskade de frågande ansiktena med dyster och olycksbådande min. ”Vad är det Suriv?” Kaptenen mötte läkarens stela blick när hon svarade: “C`est très difficile. Jag har tyvärr mycket dåliga nyheter.” Hon pressade samman sina tjocka läppar, och suckade djupt. “Albert Zweistein är död.”
En chokerad tystnad följde. Läkaren suckade ännu djupare. “Men det är inte allt. Tre passagerare är också döda.” Hon försökte göra sin röst opersonlig och yrkesmässig. Lät orden sjunka in innan hon fortsatte: “De har alla dött under dvalan. Som ni vet har vi tidigare haft tre dödsfall under dvala.” Enfaldo stirrade på läkaren med öppen mun: “Hur...varför...”. ”Stäng munnen Enfa!“ Abel var den första som hämtade sig. ”Sju dödsfall allt som allt!” sade han häftigt. ”Hur är det möjligt? Du har ju alltid påstått att dvalan är helt trygg?”
Också kaptenen hade nu återfått fattningen. Han harklade sig, vände sig mot sin förstummade besättning och gjorde sin röst lämpligt allvarlig: “Ni förstår alla vad detta betyder”. Läkaren knäppte händerna så knogarna vitnade. ”Je ne le comprends pas. Jag förstår det inte,” klagade hon. ”Det...det borde vara omöjligt. När vi skulle...vi gjorde en rutinkontroll... inga varningar... deras hjärtan hade stannat.” ”Kunde ni inte få igång det...elchocker...det finns ju många sätt?” avbröt kaptenen bryskt. Läkaren skakade på sina gråa lockar. Först nu lade hon märke till OIO:n på den stora bildskärmen. ”Vad i den helige Hippokrates namn är det där?” flämtade hon.
Kapten Enfaldo de Co sjönk ner i sin stol. Också de övriga satte sig och tystnad sänkte sig över bryggan på rymdskeppet Odysseus. Läkaren fortsatte att stirra på bildskärmen alltmedan hon vred sina feta händer. Den glänsande diskusen framträdde tydligt mot den stjärnbeströdda bakgrunden. På de övriga skärmarna och displayerna avlöste siffor och diagram varandra. Datorerna fortsatte likgiltigt att tugga information, oförmögna att fatta de känslor som nu slet i deras mänskliga herrar och mästare.
“OIOn befinner sig nu på ett avstånd av 38 000 km.”
Den mjuka datorrösten fick dem alla att hoppa till. Dess totala brist på känsla var nästan chokerande i den sorgsna tystnaden.
”Mon Dieu, vad är det där?” upprepade läkaren, men nu med högre, argare röst. Kaptenen reste sig igen, gick fram till läkaren, lade en hand på hennes axel och förkunnade högtidligt. ”Suriv, du har äran att vara med vid ett historiskt möte. Det som du ser där är ett främmande rymdskepp, en farkost från en annan och för oss okänd värld.” Suriv Silifys stirrade hånfullt på kaptenen. ”Enfaldo. Tycker du verkligen detta är ett lämpligt tillfälle för practical jokes!” Sedan vände hon sig ilsket mot den långe exobiologen. ”Är det du som hittat på de här dumheterna? Du vet ju att jag många gånger bevisat för dig att vi är ensamma i denna del av rymden, att dina små, gröna män bara är fantasier....Vad flinar du åt?”
Abel Natas kunde inte låta bli att le brett. I åratal hade han fått stå ut med läkarens ironiska kommentarer om att han sysslade med exoteologi. Hon hade hållit föreläsningar om hur extremt osannolikt det var att det kunde existera intelligent liv nära jorden samtidigt som mänskligheten började utforska rymden. Hon hade bestämt motsatt sig att exobiologen följde med på den första interstellära resan. Hon hade krävt en bakteriolog eller mikrobiolog. Och nu skulle han få sin revansch, och med besked. Triumfen kunde inte vara mera total. Han märkte, till sin förvåning, att han faktiskt tyckte synd om kvinnan som stod framför honom i sin vita rock, oroligt vridande sina händer. ”Aristoteles”, kommenderade han.
”Hur kan jag hjälpa dig Abel Natas?”
”Ge all information du nu har om OIO:n!” Läkaren stirrade förbryllad på den magre mannen. Sedan granskade hon bildskärmarna där diskusen visades ur olika vinklar och mot bakgrund av stjärnorna. Den könlösa rösten rabblade entonigt upp information.
”Objektet befinner sig för närvarande på ett avstånd av 37500 km. Det rör sig med samma hastighet som Odysseus och i samma riktning, men i en bana som kommer att skära vår bana om två och en halv timme. Det är cirkelrunt med en genomskärning på ca 1000 m, höjd i mitten på ca 100 m och i kanterna 10 m. Ytan är silvergrå och fullständigt jämn. Materialet har inte kunnat identifieras genom spektralanalys. Innehållet är okänt.
Kapten Enfaldo tog vänligt Suriv Silifys i armen och förde den chokerade läkaren till sin stol, i vilken hon tungt sjönk ner. Hon var skakad i sitt innersta. För andra gången på kort tid hade något som hon avfärdat som omöjligt hänt. Hon kände att den intellektuella mark hon byggt sitt liv på började ge vika. Hon hade omfattat vetenskapen med nästan fanatisk tro. Det som var vetenskapligt bevisat, och endast det, var sant. Det var bevisat att dvalan var ett helt säkert sätt att hålla folk vid liv med ett minimum av energi under upp till ett halvt år. Det var bevisat att inga avancerade civilisationer kunde existera i jordens närhet. Om de vetenskapliga metoden inte gav absolut sanning, vad kunde hon då lita på? Med en röst som darrade sade hon. ”Je ne comprends rien. Kan det inte vara någon slags naturlig, för oss okänd kropp.”
Natas skakade bestämt på huvudet. ”Notwen försäkrar att det inte kan vara ett naturligt objekt och ingen känner allt som rör sig i rymden bättre än hon.” ”Hon vet ändå inte allt,” svarade läkaren lamt. Sen fortsatte hon envist: ”Även om det är något slags rymdskepp kan det vara mycket gammalt. Det kan ha seglat genom rymden likt en flygande holländare i tusentals år. Det kan härstamma från en kultur långt borta i vintergatan.”
Nu blandade sig Dumm von Dönickens mullrande bas i samtalet. ”Undanflykter, bortförklaringar alltså Suriv. Försök förstå att du denna gång faktiskt har fel liksom, fullständigt fel.” Första styrman Kaija Lipponen-Kekkonen gick fram till läkaren, lade en tröstande hand på hennes axel. ”Tet är ingen skam att ha fel Syriv. Vi misstar oss alla ibland. Men man gör tet bara svårare för sig genom att förneka fakta.” ”Jag förnekar inte fakta Kaija,” protesterade läkaren häftigt, ”jag pekar bara på möjligheter. Objektet kan vara tusentals år gammalt. Där kanske inte finns någon ombord.” Deras vänliga, men uttryckslösa ansikten retade henne. De tyckte synd om henne och det fanns ingenting som Suriv Silifys tyckte sämre om än medlidande. Patienterna skulle man tycka synd om, inte henne, jordens främsta expert på rymdmedicin. Cèst possible!” sade hon häftigt. ”Det måste ni ändå medge.”
I samma stund hördes Notwen Sukinrepoks upphetsade röst i högalaren. ”Kapten! Jag har nyheter, det här blir, förbanne mig, mer och mer spännande.” Alla spetsade öronen och kaptenen ropade otåligt. ”Ja, vad är det du upptäckt. Låt höra, låt höra.” Det var tyst en kort stund sedan återkom astronomen. ”Vi beräknade just kursen för diskusen...”. Hon tystnade och man hörde hur hon talade med någon. ”För 5 minuter sedan ändrade den kurs med ca 10 grader.”
Det blev så dödstyst på bryggan att den berömda knappnålen skulle ha orsakat ett betydande buller. Sedan ekade den gamla astronomens röst ljudligt, hes av spänning, i rummet. ”Abel!” ”Ja Notwen?” ”Det är någon eller något som styr den där, det där...Herregud, det är verkligen ett rymdskepp, en farkost från en annan värld ”
Läkaren sjönk ihop i stolen, stönade och slog sina knubbiga svarta händer för ansiktet. Kaija tittade oroligt på henne. Som första styrman hade hon speciellt ansvar för besättningens hälsa och funktionsduglighet. Om ledande läkaren ombord råkade ut för ett nervöst sammanbrott kunde det innebära stora problem. ”Sänder den några signaler?” frågade Abel kärvt. ”Försöker den få kontakt?” ”Nej, ingenting – än så länge. Men jag slår banne mig vad som att vi snart...att vi mycket snart, för första gången i mänsklighetens historia...”. Den gamla kvinnan gjorde en paus, försökte få kontroll över sin darrande röst, ”får motta ett budskap från en extraterrester civilisation.”
”Du är väl lycklig nu Abel.” Läkarens röst var trött och resignerad där hon satt hopsjunken och betraktade den långe, magre exobiologen med matt blick. ”Din stora dröm har gått i uppfyllelse, gratulerar.” Utan att se på henne svarade han: ”Børn er lykkelige, og dyr og kvinder, men vi mennesker er det ikke.” ”Och vad skall det betyda?” Han ryckte på axlarna. ”Det är svenska. Jag lärde mig litet svenska när jag studerade i Stockholm. Det betyder att en klok människa sällan är lycklig. Världen är i grunden en eländig plats.” ”Tet är faktiskt danska,” inföll Kaija som kände ett behov att försvara den resignerade läkaren. Abel gick henne ibland på nerverna med sina spydiska kommentarer, och speciellt retade det henne att han ofta talade nedsättande om kvinnor.
Kaptenen brydde sig inte om gnabbet. Han kände hur ansvaret vägde tungt på hans axlar. Han var ingen stor ledare. Det insåg han själv. Men nu måste han ta ett ansvar som han helst hade sluppit, ett ansvar som han aldrig hade skolats för, som han var helt oförberedd för. Han drog ett djupt andetag, spände ut bröstet och försökte göra sin röst myndig.“Vi måste fatta viktiga beslut. Det är nödvändigt att vi analyserar våra möjligheter och de risker vi står inför så grundligt som det är mänskligt och,” han drog en smula på munnen, “datorligt möjligt. Jag sammankallar därför till ett krismöte i konferensrummet nu omedelbart.” Han vände sig till läkaren. “Hur känner du dig. Du måste förstås delta Suriv. Vi måste förstås tillsätta en arbetsgrupp för att utreda dödsfallen, men för tillfället har vi ett långt viktigare problem som måste avklaras...på något sätt.” Läkaren nickade matt. Med ett ironiskt leende tog hon upp en ask med tabletter ur fickan. ”Jag är bara trött....Jag ordinerar mig själv milt lugnande medicin.”
Enfaldo de Co fortsatte: “Vi måste fatta beslut nu och därför hinner vi inte väcka resten av besättningen eller passagerarna. Det är vi som nu bär det tunga ansvaret.” Han vände sig i tur och ordning mot Abel, Dumm, Kaija, Nevs och Suriv och instruerade dem. Till sist vände han sig mot Hans Nosring som nu återgått till sin normala dysterhet. “Du Hans stannar på bryggan och följer noggrannt med vad astronomerna får reda på. Meddela oss genast om det händer något av vikt.” Den gråklädde mannen nickade, reste sig. ”Also sprach Enfaldo,” sade han och intog kaptenens plats.
“Har du meddelat om OIO:n till jorden?” frågade Abel plötsligt vänd mot kaptenen. “Nej, inte ännu,” svarade denne, och förklarade: “Jag vill veta vad det egentligen är frågan om först. Det är väl ingen brådska? Det tar ju ändå över tre år innan infon når jorden. ” “Sänd ett första meddelande nu genast.” befallde exobiologen. ”Berätta bara fakta, inga spekulationer.” Kaptenen betraktade den magre mannens bistra ansikte med en vag känsla av oro. “Du tror väl inte...?” “Vår tid kan ta slut när som helst”, svarade exobiologen kort.
Det blev igen alldeles stilla i rummet. Allas blickar riktades mot den magre mannen som stod framför en bildskärm med korslagda armar. Hans kroppsspråk talade om beslutsamhet, men också om allvar och ytterligare något som var svårt att tolka. Han började tala och hade nu full kontroll över rösten.
“Det är en artefakt, ingen tvekan om den saken. Inget naturligt föremål kan ha den formen och röra sig med den farten. Att den ändrade kurs är det slutliga beviset. Jag kan inte se någon annan möjlighet än att det är något slag av farkost, ett rymdskepp. Notwen har alldeles rätt. Utan tvivel är det styrt av en intelligens som är minst lika avancerad som vår, men troligen mer avancerad. Det kan hända att själva skeppet är intelligent, styrt av något som motsvarar vår Aristoteles, men betydligt intelligentare.”
“Ett slags ropotskepp alltså,” inföll Kaija som omedvetet, gång på gång virade sitt långa blonda hår runt vänstra handens långfinger. “Kanske. Vi får snart se. Det tycks vara på väg mot oss. De måste ha observerat oss för länge sedan.” Med högre röst kommenderade han: ”Aristoteles!”
”Ja, Abel Natas.”
”Hur länge dröjer det innan OIO:n skär vår kurs?”
”På basen av de data jag nu har skär det vår kurs om 2 timmar, 30 minuter och 25 sekunder.”
”Vi har alltså ungenfär två timmar på oss att förbereda oss för vad som verkar bli en närkontakt av första graden,” konstaterade exobiologen torrt. Kaptenen inföll, med en viss tvekan: “Borde vi ändå väcka resten av besättningen, och informera alla som är vakna?” “Det är väl knappast någon idé,” utbrast Hans Nosring dovt, “det tar ett par dygn innan de är till någon nytta. Att informera passagerarna är knappast klokt. Det kan skapa oro, i värsta fall panik.” Han skakade bestämt på huvudet, och tillade med dyster min. ”Om det...hm...går riktigt illa så får de dö snabbt och utan plågor. För oss ...morituri salutant”. Han avslutade inte meningen, suckade bara djupt.
”Alla som är vakna bör informeras,” svarade Abel bestämt. ”De bör få kontinuerlig info. Dumm kan sköta den saken. Av någon anledning tycks folk ha stort förtroende för honom. Och,” han vände sig direkt till den buttert mumlande maskinchefen,” försök för Guds skull ransonera dina eviga liksom, alltså och vad heter det. Och inget öhande och mumlande.”
Dumm von Dönicken hade betraktat exobiologen med rynkad panna en stund och frågade nu tvärt: “Vad är du orolig för Abel? Det här är ju liksom...liksom, öh...något så fantastiskt. Du tror väl ändå inte att de är liksom fientligt inställda alltså?” Han rynkade argsint de buskiga ögonbrynen och fräste: ”Måste du alltid se något farligt i allting, alltså. Måste du, liksom vara en såndär, vad heter det Advocatus nånting.” ”Du menar Advocatus diaboli,” inföll Nosring snabbt.
Exobiologen stod tyst en lång stund. Sen sade han: “Varför är de här? Det som oroar och förbryllar mig är varför de är här.” “Det är väl självklart,” utropade den svartskäggige mannen och slog ut med sina kraftiga armar. “En slump förstås. Sådant händer alltså.” Men kaptenen skakade på huvudet. “Tänk efter innan du talar Dumm. Hur sannolikt är det att den första bemannade interstellära expeditionen skall råka träffa på ett främmande rymdskepp. Rymden mellan stjärnorna är ju inte precis någon motorväg. Såvitt vi vet är vi det enda skeppet inom en rymd på hundratals kubikparsek.”
“Vi talar om sådana enorma avstånd och så ofattbara tidsperioder att chansen att två rymdskepp från olika världar skall träffas av en ren slump är lika med noll,” konstaterade exobiologen kort. “Dy menar att...,” frågade Kaija med oro i rösten. “Jag menar,” sade han och pekade på bildskärmen, “att de visste att vi är på väg, när vi är på väg och vart vi är på väg.” “Omöjligt,” ropade maskinchefen ilsket, “hur skulle det ha gått till? Det är en ren slump. Fan ta dig Natas! En ren, otrolig slump.”
“Frågan är inte hur det är möjligt, utan varför de är här. Varför har de inte tagit kontakt med jorden, eller med rymdskepp i vårt solsystem? Vi har ju färdats i rymden sedan slutet av 1960-talet. Radiosignaler från jorden har läckt ut i rymden sedan början av 1900-talet, i snart 200 år. De har redan nått tusentals stjärnor, och förmodligen också många planetsystem.Varför vill de möta oss just här, nästan en parsek från jorden. Här är vi totalt ensamma och försvarslösa.”
En lång tystnad följde. Det diskusformade objektet på den stora bildskärmen började plötsligt te sig hotfullt. Vad dolde sig egentligen bakom dess silvergrå väggar? Spänningen på bryggan var påtaglig. Den låg som en fuktig dimma över besättningen på Odysseus.
Tystnaden bröts av kaptenen som eftertänksamt började diktera ett meddelande till jorden för Aristoteles. Sedan blev det tyst igen. Två minuter senare hördes datorns entonigt, likgiltiga maskinröst.
“Meddelandet till jorden avsänt.”
Kaptenen reste sig beslutsamt. ”Vi har ett par timmar tid att besluta oss för ett handlingsprogram, en strategi. Om fem minuter samlas vi i konferensrummet för att diskutera oss fram till en handlingslinje. Aristoteles!”
”Ja kapten Enfaldo,” svarade den alltid lika vänliga och känslolösa rösten.
”Meddela Maja Petterson att hon skall infinna sig i konferensrummet om fem minuter.” Dumm protesterade: ”Vad behöver vi henne till? Hon är humanist, inte tekniker eller naturvetare.” Kaija reste sig och och log ironiskt mot den mörkhårige maskinchefen. ”Tyhmyri! Ny gäller tet inte teknik Dymm. Där finns något slags varelser. Vi behöver någon som vet så mycket vi överhyvydtaket kan veta om främmande kyltyrer. Det som Maja inte vet om antropologi och både döda och levande kyltyrer är inte värt att veta.” ”Dessutom är hon ett språkgeni,” tillade kaptenen.
Dumm tittade buttert under lugg på skeppets blonda första styrman. ”Språkgeni, visst, visst. Och hon tycks ha något slags inre tvång liksom att alltid briljera med sina kunskaper alltså, speciellt för mig. Jag, vad heter det, kan inga andra språk än igelska, men klarar mig liksom, öh alldeles bra ändå.” ”Det finns i alla fall ett språk som jag kan men inte hon,” log Kaija. ”Var inte så säker på det Kaija lilla,” mullrade han. ”Hon är helt otrolig alltså. Märk mina...öh...vad heter det.” ”Olen vuorenvarma. Takuulla hän ei ymmärtäisi mitä mä nyt sanon.” Maskinchefen fnös och tillade: ”Jag hoppas, för tusen bövlar, att hon inte liksom...ööö tar med sig den där talande chimpansen. Det är inte naturligt att konversera med ett oskäligt djur. Jag blir alltid svarslös när den artigt frågar hur det står till.”
”Då vet ni alla vad ni skall göra,” konstaterade kaptenen. Vänd mot Hans fortsatte han: ”Hans, du stannar på bryggan. Meddela oss omedelbart om du får veta något nytt.” Han vände på klacken och gick mot dörren. De övriga följde honom. Den sista som gick var News Duva. Dörren gled igen med en ljudlös suck.
Hans Nosring tittade begrundande efter översten. ”Acta est fabula, plaudite!” sade han rakt ut i det tomma rummet. Sedan vände han sig mot bildskärmen och betraktade diskusen en stund, men den förblev exakt likadan. Han tryckte ner en knapp och sade: “Notwen, det här är Hans. Något nytt om diskusen?” “Ingenting,” kom den gamla astronomens irriterade svar. “Vi meddelar minsta uns av ny kunskap. Låt oss nu jobba i fred.”
Den gleshårige mannen log dystert för sig själv. “Aristoteles!”
“Ja Hans Nosring.”
“Vi skall spela schack på den stora bildskärmen. Du har de vita pjäserna. Vi börjar nu.” Bilden av det första främmande rymdskepp som ett mänskligt öga någonsin sett försvann, och ersattes med bilden av ett spel, som hundratals miljoner människor spelat i över tusen år. En vit bonde tog två steg framåt. Hans Nosring lutade sig bekvämt bakåt i stolen, suckade belåtet och koncentrerade hela sin uppmärksamhet på att klå Aristoteles.
Kapitel 5 som kort och gott heter Rymddynamit¨följer i slutet av denna månad.
onsdag 10 mars 2010
torsdag 4 mars 2010
VETENSKAP, TRO OCH KLIMATMODELLER
=====
Denna artikel ingick i Hufvudstadsbladet 2.2 -10
TILLTRON TILL MODELLER ÄR ÖVERDRIVEN
I dagens forskning är det högsta mode att konstruera komplicerade matematiska modeller som kan köras på datorer. Man bör dock varna för överdriven tilltro till dessa. Regeln strunt in, strunt ut gäller hur snabb datorn än är.
Johan Jansén har nyligen i Åbo Underrättelser gått hårt ut mot svenskfinlands mest kända klimatskeptiker åbobforskaren Jarl Ahlbeck och förklarat honom vara inkompetent. I Hbl 31.1 vill han gå en match mot mig. Johan Jansén är en trogen försvarare av IPCC, som nyligen erkänt slarv och allvarliga misstag. Katarina Koivisto, som ofta rapporterat om klimatfrågan i Hbl bedömer i samma tidning i ett ledarstick att IPCC befinner sig i en förtroendekris.
Jansén menar att jag gör mig skyldig till det knep som kallas skuld genom association. Dessutom uppmanar han mig att visa vad som är fel med klimatmodellerna. Jag förklarar mig icke skyldig på alla punkter.
I min artikel använde jag induktion, en korrekt metod. Jag pekade ytterst kort på några exempel där matematiska modeller kommit till korta. Jag kunde ha gett fler exempel, t.ex. prognoser om befolkningsutveckling, råvaror, energi, skogsskövling och tillgång på föda. Grundproblemet är att man skapar modeller av mycket komplexa system huvudsakligen genom att extrapolera från de data man har. Man förutsätter principen: såsom det varit så kommer det att bli i framtiden. Erfarenheten visar att det ofta inte alls är så. Man har alltså en överdriven tilltro till modellerna. När det gäller klimatmodellerna är kännedomen om de underliggande naturlagarna dessutom, såsom också Jansén antyder, bristfällig.
Jansén menar att jag borde visa på vad som är fel i modellerna. Men detta är inte korrekt vetenskaplig metod. Bevisbördan ligger alltid på den som lägger fram en modell. Det är lätt, speciellt i dag när datorerna sköter räknandet, att hitta på modeller. Det svåra är att bevisa att de stämmer. Ett problem med dagens klimatmodeller är att de inte kan utsättas för stränga test. De är ”grova” i den meningen att de inte säger något om väderleken, dvs det som är mätbart i dag, men nog gör prognoser om medeltemperaturer om 50 år. De är därmed tämligen immuna mot normal vetenskaplig testning.
Värdet av en modell som inte kan förutsäga den fimbulvinter vi nu har men nog sannolika temperaturer om 50 år, förutsatt att alla antaganden i modellen stämmer, är enligt min bedömning högst tvivelaktigt. Det behövs mera grundforskning om de lagar som styr vädret och mindre sensationsskriverier om katastrofhot.
Jag förespråkar att vi väntar minst fem och gärna tio år till för att verkligen kunna testa modellerna. Att det av andra skäl är klokt att minska vårt beroende av främst olja och gas är en annan sak. De troende tar gärna till brösttoner och klagar att det ”redan kan vara för sent”, ”att katastrofen är redan över oss”. Som jag påpekade 25.1 finns det många katastrofer som pågår just nu. De bör definitivt ha en högre prioritet än eventuella översvämningar etc om 50 år.
======================
I Hufvudstadsbladet 22.2 -10 varnade jag för överdriven tilltro till vad majoriteten av vetenskapsmän anser när det gäller frågor med långtgående politiska konsekvenser.
VETENSKAPENS OFELBARHET EN MYT
Förr litade man på prästerna. I dag har vetenskaparna övertagit rollen som sanningssägare. Dock inser alla att enskilda forskare kan missta sig, t.o.m. grovt. Också Albert Einstein misstog sig ibland. Men om en stor majoritet av experter inom ett område är eniga så måste de väl ha rätt? I debatten kring IPCC och människans inverkan på klimatet har ”de troende” oaliga gånger hänvisat till en överväldigande majoritet av klimatoger. Man har hävdat att kritikerna är fåtaliga, och blir ännu färre allteftersom nya data kommer in. En överväldigande majoritet av experter kan inte ha fel. Eller?
Faktum är att det finns många exempel från vetenskapens historia på att majoriteten av forskare inom ett område haft fel, ibland totalt fel. Och då tänker jag inte på politiskt styrd forskning som rasforskningen i Tredje riket eller lysenkoismen i Sovjet utan på fri forskning i västvärlden. På grund av brist på utrymme nöjer jag mig med ett exempel. Fram till mitten av 1900-talet ansåg en stor majoritet av biologerna att människorna kunde indelas i raser och underraser med bestämda kännetecken. Detta var en självklarhet som ingick i skolkurserna i biologi. Än värre (ur dagens synvinkel) var att majoriteten av forskare ansåg att arvsanlagen var den viktigaste orsaken till sociala problem som lättja, brottslighet, prostitution, låg intelligens, arbetslöshet osv. Forskarna informerade politikerna om dessa ”vetenskapligt bevisade sanningar” och dessa i sin tur stiftade lagar för att motverka detta ”allvarliga hot” mot samhället. De ”ärftligt belastades” frihet att skaffa sig barn sågs som en väg mot framtida katastrofer. Också i de nordiska länderna stiftades lagar som gjorde t.ex. tvångssterilisering av ”mindervärdiga individer” möjlig.
Efter det andra världskriget ändrades synen på arvsanlagens roll till det rakt motsatta. En generation av unga forskare förkastade de gamla teorierna. Rasbiologin rensades bort ur skolböckerna. Nu hävdade majoriteten av forskare i stället att de problem som tidigare ansetts vara orsakade av dåliga gener i själva verket var orsakade av dåliga samhällen, av en dålig uppväxtmiljö. De nya teorierna påverkade politikerna som i sin tur avskaffade de gamla ”raslagarna”.
Vem hade rätt? Frågan är naiv. Sanningen är sällan svart-vit, allra minst inom forskningen. I dag tycks en del forskare igen söka svar i generna, men det tycks finnas ett framväxande paradigm som säger att båda de tidigare uppfattningarna var felaktiga.
Inom klimatforskningen kan man urskilja ett liknande mönster. I mitten av 1900-talet oroade sig forskarna för att klimatet blir kallare. På den tiden inföll faktiskt flera kalla år. Från 1980-talet framåt har man i stället börjat finna allt fler tecken på att klimatet blir varmare. Men det senaste är att forskarna, som man kan läsa t.ex. i Hbl 16.2, kritiskt börjat granska det rådande ”koldioxidparadigmet”. Den överväldigande majoriteten kan mycket väl ha haft, mer eller mindre, fel även denna gång.
==========================
I Vasabladet 26.2 påpekade jag följande.
KLIMATFORSKNINGEN: VETENSKAP ELLER SPÅDOMSKONST?
Vetenskaplig forskning innebar förr i världen att sitta framför mikroskop, teleskop eller andra apparater och göra noggranna observationer som sedan förklarades genom teorier, som i sin tur testades ur alla upptänkliga synvinklar. I dag sitter majoriteten av forskarna framför datorer. Antingen kör de modeller utgående från varierande data, eller så konstruerar de modeller som ständigt blir allt mer invecklade.
Klimatforskningen är ett typiskt exempel. Vanligt folk begriper mycket litet av vad forskarna gör, och det är inte heller meningen. Kan man då alls lita på resultaten? Hur kan vi veta om modellerna stämmer? Vanligen utgår lekmän ifrån att om majoriteten av forskarna är någorlunda eniga i en viss fråga så måste de ha rätt. Alla inser att majoriteten inte alltid har rätt när det gäller politik. Däremot är de flesta tydligen övertygade om att majoriteten av forskare inte kan missta sig.
Om man granskar ett forskningsområde, vilket som helst, märker man dock snart att det finns en tendens till att majoriteten ofta ändrar sig. Det som var majoritetens sanning i går är en falskhet i dag. Så håller det på att gå också med klimatforskningen. När forskningen startade på 1980-talet gjorde man prediktioner (vetenskapliga förutsägelser) om klimatet under de kommande decennierna. Det visade sig dock att klimatet var svårare att förutsäga än man trott. Prediktionerna slog i allmänhet slint.
Då övergick man till en annan typ av forskning. I stället för att göra prediktioner, som löper risk att falsifieras, började man göra prognoser. Den av FN tillsatta IPCC uppdrog åt specialister att göra upp prognoser om sannolika förändringar i klimatet. Man insåg, kort sagt, det som vanligt folk alltid insett: Det är omöjligt att förutsäga vädret. I stället gjorde man det näst bästa. Man gjorde villkorliga prognoser. Dessa är av typen: Om de och de villkoren är uppfyllda så kommer det och det att ske med den och den sannolikheten. Massvis av dylika prognoser för alla aspekter av klimatet och effekterna av olika temperaturökningar har gjorts under de senaste decennierna. Den misslyckade klimatkonferensen i Köpenhamn grundade sig på sådana prognoser.
Det har dock visat sig att också prognoserna är ytterst opålitliga. Det finns alltför många faktorer vars inverkan man inte känner. Dessutom är de i stort sett värdelösa när det gäller den nära framtiden. Inga prognoser har t.ex. förutsagt den extrema vinter hela norra halvklotet upplevt under de senaste månaderna.
Nu börjar forskarna småningom inse att de system man försöker simulera är alltför komplexa för att traditionell, objektiv, rigorös forskning skall vara möjlig. Så vad skall alla de tusentals högavlönade, högutbildade experter som lever på klimathotet göra? Jo, de vill införa en ny metod i forskningen. I en mycket lång artikel i Nature 11.2, undertecknad av 19 klimatexperter, sägs på vetenskaplig fackjargong, att man skall gå in för en ny metod som innebär att man utarbetar plausibla scenarier i stället för att göra prediktioner eller prognoser.
Ett scenarium beskriver en möjlighet. Men eftersom det finns en enorm mängd möjligheter så finns det också en enorm mängd scenarier. Dessutom skall scenarierna beskriva situationen långt fram i tiden, t.ex. år 2100. Forskarna betonar att dessa scenarier varken är förutsägelser eller rekommendationer för beslutsfattarna. Ordet ”sannolik” har ersatts av det mycket vagare ”plausibel”.
I själva verket innebär denna radikala metodförändring ett erkännande av att de tidigare metoderna varit misslyckade. Det är förstås inget fel att göra scenarier. Men varför kalla det vetenskap? Det är snarare ett slags datorstödd spådomskonst om en framtid som ingen nulevande kommer att uppleva. Varför satsa miljoner på sådan verksamhet när det finns så mycken annan mer rigorös forskning som behöver stöd?
(Kommentar 5.3. Den artikel i Nature som jag nämner ovan är mycket avslöjande. Den rekommenderas för alla de som tror på möjligheten att genom modeller med hög sannolikhet förutsäga klimatet mycket långt framåt i tiden. Artikeln innebär en radikalt ändrad syn och förtjänar att begrundas noggrannt. Jag får säkert anledning att återkomma till den.)
Denna artikel ingick i Hufvudstadsbladet 2.2 -10
TILLTRON TILL MODELLER ÄR ÖVERDRIVEN
I dagens forskning är det högsta mode att konstruera komplicerade matematiska modeller som kan köras på datorer. Man bör dock varna för överdriven tilltro till dessa. Regeln strunt in, strunt ut gäller hur snabb datorn än är.
Johan Jansén har nyligen i Åbo Underrättelser gått hårt ut mot svenskfinlands mest kända klimatskeptiker åbobforskaren Jarl Ahlbeck och förklarat honom vara inkompetent. I Hbl 31.1 vill han gå en match mot mig. Johan Jansén är en trogen försvarare av IPCC, som nyligen erkänt slarv och allvarliga misstag. Katarina Koivisto, som ofta rapporterat om klimatfrågan i Hbl bedömer i samma tidning i ett ledarstick att IPCC befinner sig i en förtroendekris.
Jansén menar att jag gör mig skyldig till det knep som kallas skuld genom association. Dessutom uppmanar han mig att visa vad som är fel med klimatmodellerna. Jag förklarar mig icke skyldig på alla punkter.
I min artikel använde jag induktion, en korrekt metod. Jag pekade ytterst kort på några exempel där matematiska modeller kommit till korta. Jag kunde ha gett fler exempel, t.ex. prognoser om befolkningsutveckling, råvaror, energi, skogsskövling och tillgång på föda. Grundproblemet är att man skapar modeller av mycket komplexa system huvudsakligen genom att extrapolera från de data man har. Man förutsätter principen: såsom det varit så kommer det att bli i framtiden. Erfarenheten visar att det ofta inte alls är så. Man har alltså en överdriven tilltro till modellerna. När det gäller klimatmodellerna är kännedomen om de underliggande naturlagarna dessutom, såsom också Jansén antyder, bristfällig.
Jansén menar att jag borde visa på vad som är fel i modellerna. Men detta är inte korrekt vetenskaplig metod. Bevisbördan ligger alltid på den som lägger fram en modell. Det är lätt, speciellt i dag när datorerna sköter räknandet, att hitta på modeller. Det svåra är att bevisa att de stämmer. Ett problem med dagens klimatmodeller är att de inte kan utsättas för stränga test. De är ”grova” i den meningen att de inte säger något om väderleken, dvs det som är mätbart i dag, men nog gör prognoser om medeltemperaturer om 50 år. De är därmed tämligen immuna mot normal vetenskaplig testning.
Värdet av en modell som inte kan förutsäga den fimbulvinter vi nu har men nog sannolika temperaturer om 50 år, förutsatt att alla antaganden i modellen stämmer, är enligt min bedömning högst tvivelaktigt. Det behövs mera grundforskning om de lagar som styr vädret och mindre sensationsskriverier om katastrofhot.
Jag förespråkar att vi väntar minst fem och gärna tio år till för att verkligen kunna testa modellerna. Att det av andra skäl är klokt att minska vårt beroende av främst olja och gas är en annan sak. De troende tar gärna till brösttoner och klagar att det ”redan kan vara för sent”, ”att katastrofen är redan över oss”. Som jag påpekade 25.1 finns det många katastrofer som pågår just nu. De bör definitivt ha en högre prioritet än eventuella översvämningar etc om 50 år.
======================
I Hufvudstadsbladet 22.2 -10 varnade jag för överdriven tilltro till vad majoriteten av vetenskapsmän anser när det gäller frågor med långtgående politiska konsekvenser.
VETENSKAPENS OFELBARHET EN MYT
Förr litade man på prästerna. I dag har vetenskaparna övertagit rollen som sanningssägare. Dock inser alla att enskilda forskare kan missta sig, t.o.m. grovt. Också Albert Einstein misstog sig ibland. Men om en stor majoritet av experter inom ett område är eniga så måste de väl ha rätt? I debatten kring IPCC och människans inverkan på klimatet har ”de troende” oaliga gånger hänvisat till en överväldigande majoritet av klimatoger. Man har hävdat att kritikerna är fåtaliga, och blir ännu färre allteftersom nya data kommer in. En överväldigande majoritet av experter kan inte ha fel. Eller?
Faktum är att det finns många exempel från vetenskapens historia på att majoriteten av forskare inom ett område haft fel, ibland totalt fel. Och då tänker jag inte på politiskt styrd forskning som rasforskningen i Tredje riket eller lysenkoismen i Sovjet utan på fri forskning i västvärlden. På grund av brist på utrymme nöjer jag mig med ett exempel. Fram till mitten av 1900-talet ansåg en stor majoritet av biologerna att människorna kunde indelas i raser och underraser med bestämda kännetecken. Detta var en självklarhet som ingick i skolkurserna i biologi. Än värre (ur dagens synvinkel) var att majoriteten av forskare ansåg att arvsanlagen var den viktigaste orsaken till sociala problem som lättja, brottslighet, prostitution, låg intelligens, arbetslöshet osv. Forskarna informerade politikerna om dessa ”vetenskapligt bevisade sanningar” och dessa i sin tur stiftade lagar för att motverka detta ”allvarliga hot” mot samhället. De ”ärftligt belastades” frihet att skaffa sig barn sågs som en väg mot framtida katastrofer. Också i de nordiska länderna stiftades lagar som gjorde t.ex. tvångssterilisering av ”mindervärdiga individer” möjlig.
Efter det andra världskriget ändrades synen på arvsanlagens roll till det rakt motsatta. En generation av unga forskare förkastade de gamla teorierna. Rasbiologin rensades bort ur skolböckerna. Nu hävdade majoriteten av forskare i stället att de problem som tidigare ansetts vara orsakade av dåliga gener i själva verket var orsakade av dåliga samhällen, av en dålig uppväxtmiljö. De nya teorierna påverkade politikerna som i sin tur avskaffade de gamla ”raslagarna”.
Vem hade rätt? Frågan är naiv. Sanningen är sällan svart-vit, allra minst inom forskningen. I dag tycks en del forskare igen söka svar i generna, men det tycks finnas ett framväxande paradigm som säger att båda de tidigare uppfattningarna var felaktiga.
Inom klimatforskningen kan man urskilja ett liknande mönster. I mitten av 1900-talet oroade sig forskarna för att klimatet blir kallare. På den tiden inföll faktiskt flera kalla år. Från 1980-talet framåt har man i stället börjat finna allt fler tecken på att klimatet blir varmare. Men det senaste är att forskarna, som man kan läsa t.ex. i Hbl 16.2, kritiskt börjat granska det rådande ”koldioxidparadigmet”. Den överväldigande majoriteten kan mycket väl ha haft, mer eller mindre, fel även denna gång.
==========================
I Vasabladet 26.2 påpekade jag följande.
KLIMATFORSKNINGEN: VETENSKAP ELLER SPÅDOMSKONST?
Vetenskaplig forskning innebar förr i världen att sitta framför mikroskop, teleskop eller andra apparater och göra noggranna observationer som sedan förklarades genom teorier, som i sin tur testades ur alla upptänkliga synvinklar. I dag sitter majoriteten av forskarna framför datorer. Antingen kör de modeller utgående från varierande data, eller så konstruerar de modeller som ständigt blir allt mer invecklade.
Klimatforskningen är ett typiskt exempel. Vanligt folk begriper mycket litet av vad forskarna gör, och det är inte heller meningen. Kan man då alls lita på resultaten? Hur kan vi veta om modellerna stämmer? Vanligen utgår lekmän ifrån att om majoriteten av forskarna är någorlunda eniga i en viss fråga så måste de ha rätt. Alla inser att majoriteten inte alltid har rätt när det gäller politik. Däremot är de flesta tydligen övertygade om att majoriteten av forskare inte kan missta sig.
Om man granskar ett forskningsområde, vilket som helst, märker man dock snart att det finns en tendens till att majoriteten ofta ändrar sig. Det som var majoritetens sanning i går är en falskhet i dag. Så håller det på att gå också med klimatforskningen. När forskningen startade på 1980-talet gjorde man prediktioner (vetenskapliga förutsägelser) om klimatet under de kommande decennierna. Det visade sig dock att klimatet var svårare att förutsäga än man trott. Prediktionerna slog i allmänhet slint.
Då övergick man till en annan typ av forskning. I stället för att göra prediktioner, som löper risk att falsifieras, började man göra prognoser. Den av FN tillsatta IPCC uppdrog åt specialister att göra upp prognoser om sannolika förändringar i klimatet. Man insåg, kort sagt, det som vanligt folk alltid insett: Det är omöjligt att förutsäga vädret. I stället gjorde man det näst bästa. Man gjorde villkorliga prognoser. Dessa är av typen: Om de och de villkoren är uppfyllda så kommer det och det att ske med den och den sannolikheten. Massvis av dylika prognoser för alla aspekter av klimatet och effekterna av olika temperaturökningar har gjorts under de senaste decennierna. Den misslyckade klimatkonferensen i Köpenhamn grundade sig på sådana prognoser.
Det har dock visat sig att också prognoserna är ytterst opålitliga. Det finns alltför många faktorer vars inverkan man inte känner. Dessutom är de i stort sett värdelösa när det gäller den nära framtiden. Inga prognoser har t.ex. förutsagt den extrema vinter hela norra halvklotet upplevt under de senaste månaderna.
Nu börjar forskarna småningom inse att de system man försöker simulera är alltför komplexa för att traditionell, objektiv, rigorös forskning skall vara möjlig. Så vad skall alla de tusentals högavlönade, högutbildade experter som lever på klimathotet göra? Jo, de vill införa en ny metod i forskningen. I en mycket lång artikel i Nature 11.2, undertecknad av 19 klimatexperter, sägs på vetenskaplig fackjargong, att man skall gå in för en ny metod som innebär att man utarbetar plausibla scenarier i stället för att göra prediktioner eller prognoser.
Ett scenarium beskriver en möjlighet. Men eftersom det finns en enorm mängd möjligheter så finns det också en enorm mängd scenarier. Dessutom skall scenarierna beskriva situationen långt fram i tiden, t.ex. år 2100. Forskarna betonar att dessa scenarier varken är förutsägelser eller rekommendationer för beslutsfattarna. Ordet ”sannolik” har ersatts av det mycket vagare ”plausibel”.
I själva verket innebär denna radikala metodförändring ett erkännande av att de tidigare metoderna varit misslyckade. Det är förstås inget fel att göra scenarier. Men varför kalla det vetenskap? Det är snarare ett slags datorstödd spådomskonst om en framtid som ingen nulevande kommer att uppleva. Varför satsa miljoner på sådan verksamhet när det finns så mycken annan mer rigorös forskning som behöver stöd?
(Kommentar 5.3. Den artikel i Nature som jag nämner ovan är mycket avslöjande. Den rekommenderas för alla de som tror på möjligheten att genom modeller med hög sannolikhet förutsäga klimatet mycket långt framåt i tiden. Artikeln innebär en radikalt ändrad syn och förtjänar att begrundas noggrannt. Jag får säkert anledning att återkomma till den.)
tisdag 2 mars 2010
KAPITEL 3. I STJÄRNORNAS KALLA LJUS
Följer du med rymdskeppet Odysseus på dess resa ut i det okända? Om inte så kan du lätt ta dig ombord genom att läsa första kapitlet (blogg 5.2) och andra (19.2). Här fortsätter den halsbrytande färden.
Observatoriet var inbyggt i främre delen av det 500 meter långa teknologiska rymdmonster i vilket ett hundratal levande varelser nu färdades genom universums iskalla, dödstysta tomhet. Eftersom den främre delen inte roterade så rådde där tyngdlöshet.
För att nå den måste man åka hiss 40 meter upp till navet för den jättelika roterande delen som skapade en behaglig artificiell tyngdkraft. När hissen gick uppåt förlorade man snabbt i vikt, och väl framme var man viktlös. Sedan tog man sig in i en lång korridor. Där fanns handtag längs väggarna och man flöt fram genom att gripa tag i ett handtag och försiktigt dra eller skuffa sig framåt.
“Det är jobbigare än jag trodde,” flämtade Var de Vulva när hon långsamt och försiktigt drog sig fram med hjälp av handtagen i den långa runda, med rödaktigt ljus svagt upplysta korridor som ledde till observatoriet. “Lång väg är det också,” tillade hon misslynt. James Brand flöt muntert fram vid hennes sida, redo att bistå med en hjälpande hand. “Du har bara dålig kondition,” sade han glatt, “tränar du inte enligt instruktionerna?” “Jag avskyr träningssalen och alla tortyrinstrument som man skall lyfta, dra, hänga i, hoppa på och springa i tills man är alldeles slut och genomsvettig.” Hon släppte handtaget och svävade fritt. “Förresten hatar jag att svettas. Det är äckligt, biologiskt och svett luktar illa.”
De tog sig fram ytterligare 50 meter, stannade sedan för att låta en svart kvinna i blå overall passera. “Du borde verkligen tänka mer på din hälsa. Skönhet och kondition hör ju ihop. Du har legat i dvala i flera omgångar redan sedan vi startade. Sådant försämrar muskler, benstomme hjärtat...” “Du låter precis som min pappa,” fnyste hon och knyckte sig framåt så kraftigt att hon seglade iväg med alltför hög fart. “Akta dig!” Men det var för sent. Hon skrek till när hon med en dov duns slog med ryggen i den motsatta väggen. Han var snabbt framme. “Gjorde det ont?” “Jag slog mig i axeln,” mumlade hon ynkligt. ”Du får inte glömma att du har normal tröghet fast du är viktlös.” ”Besserwisser!” Hon räckte ut tungan åt honom. “Vill du att vi vänder?” frågade han vänligt. “Nej, vi är ju nästan framme. Jag klarar mig. Glöm inte att vi har kommit för att lösa en gåta.”
När de passerade en dörr med texten Arbeit macht frei grep Var James i armen, pekade på dörren, och frågade. ”Vad finns det där?” ”En mängd verktyg och maskiner,” svarade han, ”men jag vet inte vad den latinska texten betyder.” ”Den unga kvinnan fnyste. ”Det är inte latin. Det är tyska och betyder att arbete gör oss fria. Det var...hm...ett kommunistiskt slagord under första världskriget.” På följande dörr stod texten Blot und Boden. Hon tittade frågande på den unge mannen när de svävade förbi. ”Ett biologiskt laboratorium,” konstaterade han, ”det sköts av Eriam Eiruc, framstående biolog.” ”Och du har förstås varit där?” ”Visst, hon experimenterar med bakteriekulturer för att få dem att växa snabbare i tyngdlöst tillstånd. Största delen av vår mat kommer, som du vet, från sådana kulturer. De matas med allt vårt avfall och med den koldioxid vi andas ut.” Hon rynkade på näsan. ”Äckligt!”
När de passerade en dörr med texten Der Führer stirrade Var undrande. Hon hade ett vagt minne av att ha hört uttrycket under någon historielektion i skolan. James såg hennes blick. ”Jag har aldrig varit in där. Dörren är alltid låst. Kanske städgrejor, sanitetsmedel – jag vet inte. Om du är nyfiken kan du fråga intendenten Ludda Armstark, hon vet allt om vad som finns var i skeppet.
Han märkte att Var var ovan med den ansträngande färden och började bli bli trött. “Vi kan ta en paus om du vill och bara sväva en stund.” Hon skakade på sitt yviga, svarta hår som, i deras viktlösa tillstånd, stod ut åt alla håll. “Då börjar jag frysa. Det är kallt härinne.” Han rykte på axlarna och drog dem raskt framåt i den svagt upplysta korridoren. “Det är ingen idé att slösa energi på att hålla korridorerna varma. Vi är inte så många som rör oss här...några av besättningen och ett par tre astronomer, och sedan förstås en och annan nyfiken passagerare.” “Som herr James Brand, mannen som vet allt, kan allt och har perfekt kondition.” Hon släppte hans arm, grep ett handtag och fortsatte att dra sig framåt.
Han följde efter utan ansträngning samtidigt som han fortsatte att tala: “Jag har varit överallt i skeppet. Jag kan fortfarande inte riktigt tro att jag faktiskt är med på den första interstellära färden. Som ung slukade jag filmer, viodeospel, cyberromaner allt som fanns om rymden och rymdresor. Jag läste t.o.m. en hög gamla böcker från 1900-talet som jag fann på vinden i min farfars gamla villa i Wales. Där fanns t.ex. en massa böcker av en författare som hette Isaac Asimov. Speciellt gillade jag hans serie om Stiftelsen. Han lyckades alltid hitta på oväntade och överraskande slut.” “Ja, ja,” avbröt hon otåligt, “jag vet att du är rymdgalen. Men nu tycks vi äntligen vara framme.”
De befann sig framför en dörr med texten Observatorium. Endast för personalen. Vid sidan av dörren fanns en rad knappar och lampor samt text. James tryckte utan att tveka på en knapp och dörrhalvorna gled med ett svagt väsande in i väggen. De stirrade in i något som föreföll vara totalt mörker. Långsamt flöt de in i mörkret. Var höjde blicken, och sedan stelnade hon till. Hennes vackra ögon vidgades av häpnad och förtjusning. “Fantastiskt,” flämtade hon. “Det är otroligt.”
Hon grep James om armen och kramade honom hårt. “Visst, man måste uppleva det för att tro det,” svarade han andaktsfullt. “Det här är helt annat än att titta på stjärnhimlen på jorden en klar natt,” fortsatte hon andlöst. “De är så många, otroligt många, lysande punkter, gula, vita, röda, blå, alla slags färger.... De lyser så klart, utan att blinka, och det där jättestora bandet med ljusa och mörka stråk och myriader stjärnor...” “Vintergatan,” inföll han stolt över sina kunskaper. “Vi befinner oss i yttersta utkanten av vår egen galax, i en av dess spiralarmar. De över hundra miljarder stjärnorna, plus gasen och stoftet, bildar en skiva som är ca 100 000 ljusår i genomskärning. Vi tittar nu inåt mot skivan, inåt mot en ansamling av miljarder stjärnor. Vi ser långt fler stjärnor än man kan se på jorden.”
”Det känns som om vi flöt ute i själva rymden,” viskade hon förundrad. Han förklarade: ”Väggarna är genomskinliga åt alla håll utom rakt bakåt. Vi har alltså fri utsikt framåt, neråt, uppåt och åt sidorna.” ”Här finns väl inget neråt och uppåt,” invände hon. ”Vi kunde lika väl vara vända tvärtom och då skulle också neråt och uppåt vara tvärtom.” ”Visst,” svarade han,”men det känns faktiskt som om man svävade ute i själva rymden. Och det oroliga är att vi faktiskt rör oss med en hastighet som är nära ljusets.” ”Men det känns som om vi stod fullständigt stilla,” sade hon förundrad, ”men förresten, är inte rörelsen relativ?” ”Tänk inte på det,” svarade han kort.
James lade beslutsamt armen om den unga kvinnans midja och de svävade tätt tillsammans ett par meter över golvet med blickarna fixerade på den mest fantastiska syn ett mänskligt öga kan registrera. “Det känns som om vi svävade fritt ute i rymden,” upprepade hon förundrad. Hennes mörka hår och doften av hennes mjuka kropp kittlade honom när han viskade: “Långt där inne i galaxen, i dess centrum finns ett gigantiskt, kollossalt, obegripligt vidunder.” Hon vände sig och såg hur stjärnor speglade sig i hans mörka ögon. “Du menar...” “Ett svart hål som sväljer solar som vi petar i oss ärter.” “En öppning till ett annat universum?” “Vem vet”.
Med nästan bävande stämma andades hon i hans öra: “Alla vet att universum är obegripligt stort, men här, när man flyter mitt i den totala tomheten och mörkret med miljoner lysande punkter, med hela galaxen framför ögonen, med jorden och tryggheten oändligt långt borta, så känner man det, man upplever det bokstavligt. Och James,” hon lade båda armarna runt honom, kramade hårt, och sade med liten röst, “jag gillar det inte alls. Jag gillar inte alls att känna mig liten och obetydlig.” Den unge mannen svarade inte. Han var fullkomligt lycklig. Med denna vackra kvinna i famnen och hela universum inom räckhåll, vad kan en man mer begära, tänkte han.
Skeppets massa utövade en mycket svag tyngkraft, men den var tillräcklig för att få dem att långsamt dala ner till golvet och bli stående. Minsta rörelse fick dem dock att sväva iväg. De höll varandra i handen. Var började nu, när ögonen vant sig vid det svaga ljuset, närmare studera vad som fanns i rummet. Rakt fram såg hon ett teleskop, en refraktor genom vilken man direkt kunde observera stjärnorna. Till vänster fanns mängder av instrument, flera stora bildskärmar på vilka bilder från flera teleskop utanpå skeppet visades, där fanns datorer, tangentbord och kontroller av olika slag. Framför den största kontrollpanelen kunde Var i det svaga ljuset urskilja en lång, mycket mager, vithårig, gammal kvinna, och bredvid henne en nästan lika lång, men betydligt fylligare kvinna med kortklippt violett hår. Två män och en kvinna med höga kindkotor och litet sneda ögon var samlade runt kvinnorna. De samtalade med låg röst.
”Varför svävar de inte?” viskade Var i James´ öra. ”De har specialskor med magnetiska sulor för att hållas på platsen vid sina apparater,” svarade han med något högre röst. Kvinnan med det violetta håret, hörde honom, vände sig mot dem och frågade med hög och ovänlig röst. “Что вы там делаете? Vilka är ni, och vad gör ni här, och med vems lov?” James kände hur Var stelnade till och viskade i hennes öra. “Låt mig sköta det här.” De gled litet närmare och James förklarade med låg och vänlig röst: “Excuse us! Vi vill inte störa. Vi råkade vara tillsammans med kaptenen när han fick meddelandet om OIO:n. Vi tänkte att vi kunde få mera exakt information här. Vi vill veta vad för slags objekt det är.” Den kraftiga kvinnan fnyste. “Vi informerar till bryggan så fort vi får reda på något nytt.” Nu ingrep Var med sin mest sockersöta röst. “Har ni fått reda på något nytt då? Vad är OIO:n för något egentligen?”
“Vi vill inte ha nyfikna passagerare springande här,” sade den kraftiga barskt. “Stick iväg härifrån.” Nu hade också den magra kvinnan vänt sig mot dem. Hon granskade James ingående, uppifrån och ner, och plötsligt lyste hennes magra, rynkiga ansikte upp. “De er ju James, James Brand.” “Javisst, “ svarade James och bugade sig artigt. Den gamla vände sig till den kraftiga kvinnan vid sin sida. “Jeg känner den här gutten Ninel. Han er ok. Han har varit här tidigare. Han er full av spørsmål och sådant likar jeg hos ungdomar. Han har faktiskt läst flera av mine bøger. Han er like fascinert av rymden som jeg.”
Var tittade förvånad upp mot James som leende på nytt bugade sig för den gamla damen. “Det är en ära för mig att få lära av världens främsta, nulevande astronom. Jag är fascinerad av din teori om den mörka materien. Briljant helt enkelt!” Den magra kvinnan skrattade belåtet, men damen vid hennes sida gav de båda ungdomarna en sur grimas och återgick till arbetet. Den gamla förklarade: “Vi försöker få in en så skarp bilde som mulit av diskusen.” “Diskusen?” “Vi kallar den diskus ettersom den har formen av en sådan. “Vad är en diskus?” viskade Var i James öra. “Sch...tyst,” viskade han medan han uppmärksamt lyssnade till den gamla damen.
“Ni inser väl att de ikke er frågan om noet naturligt objekte.” Den unga kvinnan drog häftigt efter andan och spärrade upp ögonen. “Ett flygande tefat,” utbrast hon, “herregud vi har mött ett flygande tefat! En UFO!”
Ogillande blickar vändes mot henne, men den gamla fortsatte oberörd: “Ett konstruert objekt, och det är ikke konstruert på jorden. Ergo, vad den unge damen här kallar ett flyganded tefat.” Hon gjorde en kort fundersam paus och fortsatte med ogillande min: “Jeg har alltid tyckt att benämningen flying saucer, flygande tefat, är löjlig. De där UFO:na som gjorde folk hysteriska på 1950- och 60-talen kunde ju ha vilken form som helst, utom just tefatsformen. Men så är det när journalisterna får klorna i en fjäder. De förvränger allting. En lille fjer kan nok blive til fem høns. Oden ma ikke forlade dem, for de vet hva de gjør.” Hon skrockade belåtet. ”Flygande diskus kunde jeg ha förstått, men tefat bah, dumheter. Underligt att det inte blev en flying teacup. Jeg husker en gang när jeg var børn, de måtte ha vært i børjan av 2000-talet, vi bodde då i Helsingfors, i Finlands huvudby..”. Var öppnade munnen, men James viskade ett bestämt “Nej!” Den gamla fortsatte: ”De var förresten en förbannat kall vinter, massor av snø...anno 2010 tror jeg de var för jeg fyllde tio år och de var -20 grader och en halv meter snø...”.
“Notwen!” avbröt den violetthåriga kvinnan med hög röst, utan att lyfta blicken från de diagram som lyste på hennes bildskärm, och kastade ett blekt sken över hennes bistra anlete.“Javisst ja, jag babblar igen. Old age you know. Ålderdomen...Var var jeg?” Var stirrade oförstående på henne, men James förklarade. ”Hon heter Var. Därför var hon förvånad att du sade hennes namn., “du skulle berätta vad ni fått fram om diskusen, vi är mycket intresserade. Är diskusen faktiskt ett rymdskepp. Det är otroligt, helt oroligt. I så fall är det...blir vi de första...”.
Plötsligt började den gamla astronomen tala helt utan dansk brytning. “Visst är det otrolig. Tyvärr vet vi ännu väldigt litet. Diskusen kan vara en konstruktion som flutit omkring i rymden i tusentals år. I teorin kan det vara en naturlig bildning av ett slag som är okänd för oss.” Hon spände sina grå ögon i James och tillade: ”Men jag hoppas verkligen, och tror, att den är ett rymdskepp.” Rösten darrade och hon rätade på sin till ytterlighet magra och beniga kropp. ”Jag hoppas vid Oden och Tor att det finns intelligenta varelser ombord, inte bara robotar, och ...” Hon tystnade när den andra kvinnan vände sig och stirrade på henne med rynkad panna. ”Ninel gillar inte att jag talar om det, men jag har alltid hoppats få träffa en utomjording. Och detta är min chans, min allra sista chans...för..”
Hon tystnade, suckade, öppnade munnen men avbröts av kapten Enfaldo de Cos´ röst i intercomen: “Har ni fått fram någon bild ännu Notwen? Vi behöver mera info för att kunna besluta hur vi skall handla. ” “Vi har en bild kapten.” Det var den fylliga kvinnan, Ninel Nilats, som svarade. “Jag överför den till er bildskärm. Tyvärr säger den inte så mycket. Vi försöker penetrera diskusen genom radar, men all strålning tycks reflekteras av ytan.”
Det diskusformade föremålet syntes på tre bildskärmar framför de båda astronomerna. Det glänste svagt och gåtfullt med en gråaktig yta. Inga detaljer kunde urskiljas. De båda kvinnorna fortsatte att samtala med kaptenen och med exobiologen via skeppets intercom.
Var drog iväg den unge mannen mot dörren. “Så fick vi då en lösning på gåtan, men en lösning som, ärligt talat gör mig förskräckt,” viskade hon med darrande röst. “Vad händer nu? Vad vill de oss? Varför är de på väg mot oss? Är de farliga?” “Jag är också rädd,” svarade han, också viskande, “men förstår du hur...hur..”. Han tystnade, kunde inte finna ord. Hans inre var en upprörd härva av känslor. Han var spänd, orolig men samtidigt glad, nästan euforisk. Ett flygande tefat, i verkligheten! Han hade läst scifiböcker, han hade sett otaliga filmer om utomjordingar, han hade t.o.m. läst ett par av Abel Natas böcker, men detta var verklighet. Detta var ingen fantasi, inget påhitt av en fantasifull författare som ville briljera med sin kreativitet. Och han, James Michael Joseph Brand, en enkel arbetargrabb från Soho vad med, upplevde det första mötet med ett rymdskepp från en annan värld.
Var de Vulva var normalt en mycket självsäker, t.o.m. arrogant kvinna, men nu hade hon skakats i sitt innesta. Detta var något hon aldrig ens i sin vildaste fantasi hade kunnat drömma om. Att hon skulle vara med vid mötet med ET, med en alien, vad det än var... “Donnerwetter! Jag behöver en drink, en ordentlig drink, en stark drink.” Rösten lät ynklig. Hon hade inte gråtit sen hon blev vuxen, utom på bio förstås, men nu hade hon gråten i halsen, men kämpade emot. Hon var en vuxen kvinna, inte en liten flicka som ville krypa in i pappas trygga famn. Hon fick absolut inte skämma ut sig inför en stor och tuff kille som James. Han skulle få se att hon minsann inte var vekare, svagare än han.
Var de Vulva trängde beslutsamt undan bilden av det främmande rymdskeppet och sade med hög röst samtidigt som de flöt ut ur observatoriet och stängde dörren. “Hon verkar gaggig den där gamla gumman. Hur kan en sån vara med på den här expeditionen. Hon borde ju sitta i sitt rum på ett omsorgshem och titta på gamla såpoperor på tv. Gumman är ju som en mumie, urgammal, minst hundra år.” “Notwen Sukinrepok ser bräcklig ut, men är pigg och kry och har faktiskt en vilja av järn,” svarade han. “Sukinrepok,” skrattade flickan. “Kan man faktiskt heta det? På det här skeppet tycks folk ha mycket konstiga namn. Som nu den där gamla gubben Seletotsira.” “Man skall inte kasta sten när man bor i glashus,” förklarade James med ett snett leende. “Exakt vad menar du med det? Är det något fel på mitt namn?” “Naturligtvis inte. Ett namn är ett namn är ett namn. Vilket ord som helst duger som ett namn. Alla har vi ju dessutom våra datornamn. Jag heter 160655C-#KX-gg.”
“Jag lovade att följa med dig på en drink,” log hon plötsligt och tittade på honom under långa ögonfransar, ”och det löftet tänker jag verkligen hålla. “Riktning baren, alltså! Och strunt i alla OIOn, tefat och diskusar, och små gröna män. Nu är det glas som gäller.” ”Och gröna kvinnor.” Hans bullrande skratt ekade i den tomma korridoren.
Tyvärr bäste läsare. Här slutar tredje kapitlet. Men om du vill veta vad som finns i det främmande rymdskeppet, om det styrs av bugeyed monsters med strålpistoler, eller av byråkratiska vogoner, så kolla denna blogg igen om ca två veckor. Till dess may the force be with you.
Observatoriet var inbyggt i främre delen av det 500 meter långa teknologiska rymdmonster i vilket ett hundratal levande varelser nu färdades genom universums iskalla, dödstysta tomhet. Eftersom den främre delen inte roterade så rådde där tyngdlöshet.
För att nå den måste man åka hiss 40 meter upp till navet för den jättelika roterande delen som skapade en behaglig artificiell tyngdkraft. När hissen gick uppåt förlorade man snabbt i vikt, och väl framme var man viktlös. Sedan tog man sig in i en lång korridor. Där fanns handtag längs väggarna och man flöt fram genom att gripa tag i ett handtag och försiktigt dra eller skuffa sig framåt.
“Det är jobbigare än jag trodde,” flämtade Var de Vulva när hon långsamt och försiktigt drog sig fram med hjälp av handtagen i den långa runda, med rödaktigt ljus svagt upplysta korridor som ledde till observatoriet. “Lång väg är det också,” tillade hon misslynt. James Brand flöt muntert fram vid hennes sida, redo att bistå med en hjälpande hand. “Du har bara dålig kondition,” sade han glatt, “tränar du inte enligt instruktionerna?” “Jag avskyr träningssalen och alla tortyrinstrument som man skall lyfta, dra, hänga i, hoppa på och springa i tills man är alldeles slut och genomsvettig.” Hon släppte handtaget och svävade fritt. “Förresten hatar jag att svettas. Det är äckligt, biologiskt och svett luktar illa.”
De tog sig fram ytterligare 50 meter, stannade sedan för att låta en svart kvinna i blå overall passera. “Du borde verkligen tänka mer på din hälsa. Skönhet och kondition hör ju ihop. Du har legat i dvala i flera omgångar redan sedan vi startade. Sådant försämrar muskler, benstomme hjärtat...” “Du låter precis som min pappa,” fnyste hon och knyckte sig framåt så kraftigt att hon seglade iväg med alltför hög fart. “Akta dig!” Men det var för sent. Hon skrek till när hon med en dov duns slog med ryggen i den motsatta väggen. Han var snabbt framme. “Gjorde det ont?” “Jag slog mig i axeln,” mumlade hon ynkligt. ”Du får inte glömma att du har normal tröghet fast du är viktlös.” ”Besserwisser!” Hon räckte ut tungan åt honom. “Vill du att vi vänder?” frågade han vänligt. “Nej, vi är ju nästan framme. Jag klarar mig. Glöm inte att vi har kommit för att lösa en gåta.”
När de passerade en dörr med texten Arbeit macht frei grep Var James i armen, pekade på dörren, och frågade. ”Vad finns det där?” ”En mängd verktyg och maskiner,” svarade han, ”men jag vet inte vad den latinska texten betyder.” ”Den unga kvinnan fnyste. ”Det är inte latin. Det är tyska och betyder att arbete gör oss fria. Det var...hm...ett kommunistiskt slagord under första världskriget.” På följande dörr stod texten Blot und Boden. Hon tittade frågande på den unge mannen när de svävade förbi. ”Ett biologiskt laboratorium,” konstaterade han, ”det sköts av Eriam Eiruc, framstående biolog.” ”Och du har förstås varit där?” ”Visst, hon experimenterar med bakteriekulturer för att få dem att växa snabbare i tyngdlöst tillstånd. Största delen av vår mat kommer, som du vet, från sådana kulturer. De matas med allt vårt avfall och med den koldioxid vi andas ut.” Hon rynkade på näsan. ”Äckligt!”
När de passerade en dörr med texten Der Führer stirrade Var undrande. Hon hade ett vagt minne av att ha hört uttrycket under någon historielektion i skolan. James såg hennes blick. ”Jag har aldrig varit in där. Dörren är alltid låst. Kanske städgrejor, sanitetsmedel – jag vet inte. Om du är nyfiken kan du fråga intendenten Ludda Armstark, hon vet allt om vad som finns var i skeppet.
Han märkte att Var var ovan med den ansträngande färden och började bli bli trött. “Vi kan ta en paus om du vill och bara sväva en stund.” Hon skakade på sitt yviga, svarta hår som, i deras viktlösa tillstånd, stod ut åt alla håll. “Då börjar jag frysa. Det är kallt härinne.” Han rykte på axlarna och drog dem raskt framåt i den svagt upplysta korridoren. “Det är ingen idé att slösa energi på att hålla korridorerna varma. Vi är inte så många som rör oss här...några av besättningen och ett par tre astronomer, och sedan förstås en och annan nyfiken passagerare.” “Som herr James Brand, mannen som vet allt, kan allt och har perfekt kondition.” Hon släppte hans arm, grep ett handtag och fortsatte att dra sig framåt.
Han följde efter utan ansträngning samtidigt som han fortsatte att tala: “Jag har varit överallt i skeppet. Jag kan fortfarande inte riktigt tro att jag faktiskt är med på den första interstellära färden. Som ung slukade jag filmer, viodeospel, cyberromaner allt som fanns om rymden och rymdresor. Jag läste t.o.m. en hög gamla böcker från 1900-talet som jag fann på vinden i min farfars gamla villa i Wales. Där fanns t.ex. en massa böcker av en författare som hette Isaac Asimov. Speciellt gillade jag hans serie om Stiftelsen. Han lyckades alltid hitta på oväntade och överraskande slut.” “Ja, ja,” avbröt hon otåligt, “jag vet att du är rymdgalen. Men nu tycks vi äntligen vara framme.”
De befann sig framför en dörr med texten Observatorium. Endast för personalen. Vid sidan av dörren fanns en rad knappar och lampor samt text. James tryckte utan att tveka på en knapp och dörrhalvorna gled med ett svagt väsande in i väggen. De stirrade in i något som föreföll vara totalt mörker. Långsamt flöt de in i mörkret. Var höjde blicken, och sedan stelnade hon till. Hennes vackra ögon vidgades av häpnad och förtjusning. “Fantastiskt,” flämtade hon. “Det är otroligt.”
Hon grep James om armen och kramade honom hårt. “Visst, man måste uppleva det för att tro det,” svarade han andaktsfullt. “Det här är helt annat än att titta på stjärnhimlen på jorden en klar natt,” fortsatte hon andlöst. “De är så många, otroligt många, lysande punkter, gula, vita, röda, blå, alla slags färger.... De lyser så klart, utan att blinka, och det där jättestora bandet med ljusa och mörka stråk och myriader stjärnor...” “Vintergatan,” inföll han stolt över sina kunskaper. “Vi befinner oss i yttersta utkanten av vår egen galax, i en av dess spiralarmar. De över hundra miljarder stjärnorna, plus gasen och stoftet, bildar en skiva som är ca 100 000 ljusår i genomskärning. Vi tittar nu inåt mot skivan, inåt mot en ansamling av miljarder stjärnor. Vi ser långt fler stjärnor än man kan se på jorden.”
”Det känns som om vi flöt ute i själva rymden,” viskade hon förundrad. Han förklarade: ”Väggarna är genomskinliga åt alla håll utom rakt bakåt. Vi har alltså fri utsikt framåt, neråt, uppåt och åt sidorna.” ”Här finns väl inget neråt och uppåt,” invände hon. ”Vi kunde lika väl vara vända tvärtom och då skulle också neråt och uppåt vara tvärtom.” ”Visst,” svarade han,”men det känns faktiskt som om man svävade ute i själva rymden. Och det oroliga är att vi faktiskt rör oss med en hastighet som är nära ljusets.” ”Men det känns som om vi stod fullständigt stilla,” sade hon förundrad, ”men förresten, är inte rörelsen relativ?” ”Tänk inte på det,” svarade han kort.
James lade beslutsamt armen om den unga kvinnans midja och de svävade tätt tillsammans ett par meter över golvet med blickarna fixerade på den mest fantastiska syn ett mänskligt öga kan registrera. “Det känns som om vi svävade fritt ute i rymden,” upprepade hon förundrad. Hennes mörka hår och doften av hennes mjuka kropp kittlade honom när han viskade: “Långt där inne i galaxen, i dess centrum finns ett gigantiskt, kollossalt, obegripligt vidunder.” Hon vände sig och såg hur stjärnor speglade sig i hans mörka ögon. “Du menar...” “Ett svart hål som sväljer solar som vi petar i oss ärter.” “En öppning till ett annat universum?” “Vem vet”.
Med nästan bävande stämma andades hon i hans öra: “Alla vet att universum är obegripligt stort, men här, när man flyter mitt i den totala tomheten och mörkret med miljoner lysande punkter, med hela galaxen framför ögonen, med jorden och tryggheten oändligt långt borta, så känner man det, man upplever det bokstavligt. Och James,” hon lade båda armarna runt honom, kramade hårt, och sade med liten röst, “jag gillar det inte alls. Jag gillar inte alls att känna mig liten och obetydlig.” Den unge mannen svarade inte. Han var fullkomligt lycklig. Med denna vackra kvinna i famnen och hela universum inom räckhåll, vad kan en man mer begära, tänkte han.
Skeppets massa utövade en mycket svag tyngkraft, men den var tillräcklig för att få dem att långsamt dala ner till golvet och bli stående. Minsta rörelse fick dem dock att sväva iväg. De höll varandra i handen. Var började nu, när ögonen vant sig vid det svaga ljuset, närmare studera vad som fanns i rummet. Rakt fram såg hon ett teleskop, en refraktor genom vilken man direkt kunde observera stjärnorna. Till vänster fanns mängder av instrument, flera stora bildskärmar på vilka bilder från flera teleskop utanpå skeppet visades, där fanns datorer, tangentbord och kontroller av olika slag. Framför den största kontrollpanelen kunde Var i det svaga ljuset urskilja en lång, mycket mager, vithårig, gammal kvinna, och bredvid henne en nästan lika lång, men betydligt fylligare kvinna med kortklippt violett hår. Två män och en kvinna med höga kindkotor och litet sneda ögon var samlade runt kvinnorna. De samtalade med låg röst.
”Varför svävar de inte?” viskade Var i James´ öra. ”De har specialskor med magnetiska sulor för att hållas på platsen vid sina apparater,” svarade han med något högre röst. Kvinnan med det violetta håret, hörde honom, vände sig mot dem och frågade med hög och ovänlig röst. “Что вы там делаете? Vilka är ni, och vad gör ni här, och med vems lov?” James kände hur Var stelnade till och viskade i hennes öra. “Låt mig sköta det här.” De gled litet närmare och James förklarade med låg och vänlig röst: “Excuse us! Vi vill inte störa. Vi råkade vara tillsammans med kaptenen när han fick meddelandet om OIO:n. Vi tänkte att vi kunde få mera exakt information här. Vi vill veta vad för slags objekt det är.” Den kraftiga kvinnan fnyste. “Vi informerar till bryggan så fort vi får reda på något nytt.” Nu ingrep Var med sin mest sockersöta röst. “Har ni fått reda på något nytt då? Vad är OIO:n för något egentligen?”
“Vi vill inte ha nyfikna passagerare springande här,” sade den kraftiga barskt. “Stick iväg härifrån.” Nu hade också den magra kvinnan vänt sig mot dem. Hon granskade James ingående, uppifrån och ner, och plötsligt lyste hennes magra, rynkiga ansikte upp. “De er ju James, James Brand.” “Javisst, “ svarade James och bugade sig artigt. Den gamla vände sig till den kraftiga kvinnan vid sin sida. “Jeg känner den här gutten Ninel. Han er ok. Han har varit här tidigare. Han er full av spørsmål och sådant likar jeg hos ungdomar. Han har faktiskt läst flera av mine bøger. Han er like fascinert av rymden som jeg.”
Var tittade förvånad upp mot James som leende på nytt bugade sig för den gamla damen. “Det är en ära för mig att få lära av världens främsta, nulevande astronom. Jag är fascinerad av din teori om den mörka materien. Briljant helt enkelt!” Den magra kvinnan skrattade belåtet, men damen vid hennes sida gav de båda ungdomarna en sur grimas och återgick till arbetet. Den gamla förklarade: “Vi försöker få in en så skarp bilde som mulit av diskusen.” “Diskusen?” “Vi kallar den diskus ettersom den har formen av en sådan. “Vad är en diskus?” viskade Var i James öra. “Sch...tyst,” viskade han medan han uppmärksamt lyssnade till den gamla damen.
“Ni inser väl att de ikke er frågan om noet naturligt objekte.” Den unga kvinnan drog häftigt efter andan och spärrade upp ögonen. “Ett flygande tefat,” utbrast hon, “herregud vi har mött ett flygande tefat! En UFO!”
Ogillande blickar vändes mot henne, men den gamla fortsatte oberörd: “Ett konstruert objekt, och det är ikke konstruert på jorden. Ergo, vad den unge damen här kallar ett flyganded tefat.” Hon gjorde en kort fundersam paus och fortsatte med ogillande min: “Jeg har alltid tyckt att benämningen flying saucer, flygande tefat, är löjlig. De där UFO:na som gjorde folk hysteriska på 1950- och 60-talen kunde ju ha vilken form som helst, utom just tefatsformen. Men så är det när journalisterna får klorna i en fjäder. De förvränger allting. En lille fjer kan nok blive til fem høns. Oden ma ikke forlade dem, for de vet hva de gjør.” Hon skrockade belåtet. ”Flygande diskus kunde jeg ha förstått, men tefat bah, dumheter. Underligt att det inte blev en flying teacup. Jeg husker en gang när jeg var børn, de måtte ha vært i børjan av 2000-talet, vi bodde då i Helsingfors, i Finlands huvudby..”. Var öppnade munnen, men James viskade ett bestämt “Nej!” Den gamla fortsatte: ”De var förresten en förbannat kall vinter, massor av snø...anno 2010 tror jeg de var för jeg fyllde tio år och de var -20 grader och en halv meter snø...”.
“Notwen!” avbröt den violetthåriga kvinnan med hög röst, utan att lyfta blicken från de diagram som lyste på hennes bildskärm, och kastade ett blekt sken över hennes bistra anlete.“Javisst ja, jag babblar igen. Old age you know. Ålderdomen...Var var jeg?” Var stirrade oförstående på henne, men James förklarade. ”Hon heter Var. Därför var hon förvånad att du sade hennes namn., “du skulle berätta vad ni fått fram om diskusen, vi är mycket intresserade. Är diskusen faktiskt ett rymdskepp. Det är otroligt, helt oroligt. I så fall är det...blir vi de första...”.
Plötsligt började den gamla astronomen tala helt utan dansk brytning. “Visst är det otrolig. Tyvärr vet vi ännu väldigt litet. Diskusen kan vara en konstruktion som flutit omkring i rymden i tusentals år. I teorin kan det vara en naturlig bildning av ett slag som är okänd för oss.” Hon spände sina grå ögon i James och tillade: ”Men jag hoppas verkligen, och tror, att den är ett rymdskepp.” Rösten darrade och hon rätade på sin till ytterlighet magra och beniga kropp. ”Jag hoppas vid Oden och Tor att det finns intelligenta varelser ombord, inte bara robotar, och ...” Hon tystnade när den andra kvinnan vände sig och stirrade på henne med rynkad panna. ”Ninel gillar inte att jag talar om det, men jag har alltid hoppats få träffa en utomjording. Och detta är min chans, min allra sista chans...för..”
Hon tystnade, suckade, öppnade munnen men avbröts av kapten Enfaldo de Cos´ röst i intercomen: “Har ni fått fram någon bild ännu Notwen? Vi behöver mera info för att kunna besluta hur vi skall handla. ” “Vi har en bild kapten.” Det var den fylliga kvinnan, Ninel Nilats, som svarade. “Jag överför den till er bildskärm. Tyvärr säger den inte så mycket. Vi försöker penetrera diskusen genom radar, men all strålning tycks reflekteras av ytan.”
Det diskusformade föremålet syntes på tre bildskärmar framför de båda astronomerna. Det glänste svagt och gåtfullt med en gråaktig yta. Inga detaljer kunde urskiljas. De båda kvinnorna fortsatte att samtala med kaptenen och med exobiologen via skeppets intercom.
Var drog iväg den unge mannen mot dörren. “Så fick vi då en lösning på gåtan, men en lösning som, ärligt talat gör mig förskräckt,” viskade hon med darrande röst. “Vad händer nu? Vad vill de oss? Varför är de på väg mot oss? Är de farliga?” “Jag är också rädd,” svarade han, också viskande, “men förstår du hur...hur..”. Han tystnade, kunde inte finna ord. Hans inre var en upprörd härva av känslor. Han var spänd, orolig men samtidigt glad, nästan euforisk. Ett flygande tefat, i verkligheten! Han hade läst scifiböcker, han hade sett otaliga filmer om utomjordingar, han hade t.o.m. läst ett par av Abel Natas böcker, men detta var verklighet. Detta var ingen fantasi, inget påhitt av en fantasifull författare som ville briljera med sin kreativitet. Och han, James Michael Joseph Brand, en enkel arbetargrabb från Soho vad med, upplevde det första mötet med ett rymdskepp från en annan värld.
Var de Vulva var normalt en mycket självsäker, t.o.m. arrogant kvinna, men nu hade hon skakats i sitt innesta. Detta var något hon aldrig ens i sin vildaste fantasi hade kunnat drömma om. Att hon skulle vara med vid mötet med ET, med en alien, vad det än var... “Donnerwetter! Jag behöver en drink, en ordentlig drink, en stark drink.” Rösten lät ynklig. Hon hade inte gråtit sen hon blev vuxen, utom på bio förstås, men nu hade hon gråten i halsen, men kämpade emot. Hon var en vuxen kvinna, inte en liten flicka som ville krypa in i pappas trygga famn. Hon fick absolut inte skämma ut sig inför en stor och tuff kille som James. Han skulle få se att hon minsann inte var vekare, svagare än han.
Var de Vulva trängde beslutsamt undan bilden av det främmande rymdskeppet och sade med hög röst samtidigt som de flöt ut ur observatoriet och stängde dörren. “Hon verkar gaggig den där gamla gumman. Hur kan en sån vara med på den här expeditionen. Hon borde ju sitta i sitt rum på ett omsorgshem och titta på gamla såpoperor på tv. Gumman är ju som en mumie, urgammal, minst hundra år.” “Notwen Sukinrepok ser bräcklig ut, men är pigg och kry och har faktiskt en vilja av järn,” svarade han. “Sukinrepok,” skrattade flickan. “Kan man faktiskt heta det? På det här skeppet tycks folk ha mycket konstiga namn. Som nu den där gamla gubben Seletotsira.” “Man skall inte kasta sten när man bor i glashus,” förklarade James med ett snett leende. “Exakt vad menar du med det? Är det något fel på mitt namn?” “Naturligtvis inte. Ett namn är ett namn är ett namn. Vilket ord som helst duger som ett namn. Alla har vi ju dessutom våra datornamn. Jag heter 160655C-#KX-gg.”
“Jag lovade att följa med dig på en drink,” log hon plötsligt och tittade på honom under långa ögonfransar, ”och det löftet tänker jag verkligen hålla. “Riktning baren, alltså! Och strunt i alla OIOn, tefat och diskusar, och små gröna män. Nu är det glas som gäller.” ”Och gröna kvinnor.” Hans bullrande skratt ekade i den tomma korridoren.
Tyvärr bäste läsare. Här slutar tredje kapitlet. Men om du vill veta vad som finns i det främmande rymdskeppet, om det styrs av bugeyed monsters med strålpistoler, eller av byråkratiska vogoner, så kolla denna blogg igen om ca två veckor. Till dess may the force be with you.
lördag 27 februari 2010
HUR SKRIVER MAN EN ROMAN?
En roman är en längre, uppdiktad berättelse på prosa om ett fritt valbart område. Varje år skriver flitiga författare massvis med romaner, också i vårt lilla land, och ännu fler författare in spe skriver för skrivbordslådan, som det hette förr. I verkligheten skriver man i dag för sin dator, eller för sin minnessticka. (Det ryms betydligt mera på den än i skrivbordslådan).
Jag har skrivit fem böcker, flera kompendier och massor av artiklar, men aldrig en roman. Mitt område är sakfrågor. Jag skriver om verkligheten, inte om uppdiktade världar.
Jag är ingen storkonsument av romaner. I allmänhet tråkar de ut mig, och kärleksromaner får mig bara att tänka på något annat, mer intressant, jag tappar fort tråden. För mig är kärleksrelationer ganska ointressanta. Skall princessan Viktoria gifta sig? Jaha, gäsp! (Kanske för att jag själv har haft en kärleksrelation till en och samma kvinna i 40 år. Det är inte särskilt spännande, inget att skriva romaner om, men mycket tryggt.)
Jag har ingen anledning att skriva en roman, så varför skriver jag en blogg om att skriva romaner? Jo, därför att jag börjat skriva en roman på min blogg. Det är en SF-roman. (Föga förvånande för dem som känner mig). Den här bloggen är ett slags självförsvar. Jag försöker urskulda mig. Jag tror inte alls att jag har någon talang som romanförfattare. Jag skriver för att jag som pensionär har tid, och för att försöka locka läsare, som inte ids läsa mina långa inlägg i olika sakfrågor, att kolla min blogg någon gång emellanåt. Litet lätt underhållning behöver både jag och läsaren mellan varven.
Hur skriver man en roman?
En nödvändig förutsättning är att man behärskar skriftspråket. Det är inget problem för mig som skrivit för offentligheten sedan 1966.
Helst bör man ha god fantasi, man bör, som det heter i dag, vara kreativ. (Jag börjar bli utled på begreppet kreativ som ständigt används i dag som modeord. Eftersom jag har som vana att gå emot strömmen strävar jag i stället att vara så okreativ som möjligt. Fast om alla är kreativa så är det i själva verket den som är okreativ som är verkligt kreativ, dvs som avviker från mönstret.) Man kan diskutera huruvida fantasi och kreativitet verkligen är viktiga egenskaper för en seriös författare. S.k. god litteratur är ju i själva verket sällan fantasifull och kreativ. Den är i stället verklighetsnära, handlar om sådant som verkligen hänt. En av de mest lästa romanerna i Finland är OKÄND SOLDAT. Men den är mycket realistisk, inte alls fantasifull och allra minst kreativ.
Själv har jag ingen brist på fantasi. När jag är uttråkad eller ligger i sängen utan att somna fantiserar jag ofta ihop berättelser, oftast högst orealistiska och fantasifulla, men kreativa. En sådan berättelse lägger jag nu ut på min blogg.
Min roman har det underliga namnet I SKUGGAN AV OKÄNDA LJUSÅR. Varför? Därför att en roman skall ha något namn. Det låter litet lagom mystiskt och gåtfullt. Min avsikt är att lägga ut kapitlen på bloggen med ca två veckors mellanrum. Det blir alltså en följetong. Du som vill veta hur det går är alltså tvungen att gå in på bloggen åtminstone ett par gånger i månaden. Då kanske du hittar något annat också som intresserar dig.
Det första kapitlet ETT OIDENTIFIERAT INTERSTELLÄRT OBJEKT hittar du på bloggen 5.2. Kapitel 2 NÄRKONTAKT AV TREDJE GRADEN finner du 19.2. Det tredje kapitlet I STJÄRNORNAS KALLA LJUS kommer på bloggen ungenfär 5.3. För närvarande har jag ungenfär halva boken färdig. För att reta din aptit räknar jag här upp kapitelrubrikerna till de kapitel som jag redan skrivit: Kapitel 4. Döden i dvalan, kap 5. Rymddynamit, kap.6 Rymdkonferens, kap 7. Rymdpassion, kap 8. Närkontakt av andra graden, kap 9. Ett chokerande avslöjande, kap 10. Ut på tomhetens hav.
Sedan några filosofiska tankar om SF-genren.
Jag ha sett rätt många filmer inom området: Star trek, Star wars, Babylon 5, Alien, Predator osv. Jag har läst åtskilliga böcker. God underhållning, fina animationer. Att storyn är svag och ofta rent löjlig spelar inte så stor roll. Det är ju bara frågan om moderna sagor. Jag låter själv min fantasi ha fria tyglar ibland. Jag började t.ex. för många år sedan fundera ut en story som gick ut på en konfrontation mellan vintergatan och Andromeda-galaxen. Helt absurt förstås, men i ett oändligt universum är allt möjligt.
När man författar en roman gör man sig till gud. Man skapar en värld helt enligt eget tycke och smak. Man skapar hjältar och bovar, man tar livet av folk utan samvetskval osv. Eftersom jag undervisat i logik i 30 år är jag bl.a. intresserad av möjliga världar, ett begrepp som används inom modallogiken. Den verkliga världen, den som vi lever i är, förstås möjlig. Allt som är verkligt är möjligt, men allt som är möjligt är inte verkligt. Finns det då någon gräns för vad som är möjligt? Jo det finns en yttersta gräns som man inte bör överskrida i sin fantasi. Man bör inte beskriva en logiskt omöjlig värld. Vad är det? Det är en värld där också det logiskt omöjliga är sant. Det är en värld där 2+2 kan vara 99, där döva kan höra, stumma kan tala, där döda är levande och levande är döda, där det samtidigt kan vara isande vinter och het sommar, där folk befinner sig på olika platser vid samma tidpunkt, där hororna kan vara oskulder och mördarna helgon osv osv. En omöjlig värld är en ytterligt tråkig plats. Om vad som helst kan hända så kan ingenting hända.
Men mellan den verkliga världen och den omöjliga världen - det finns bara en omöjlig värld – finns ett oändligt spektrum av världar. De som mest liknar den verkliga är de som är teknologiskt möjliga. De är likadana som vår värld men de har en annan teknologi. Den värld som jag beskriver i min roman är inte teknologiskt möjlig i dag. Jag tar mig alltså betydande friheter när det gäller teknologin. Det finns t.ex. ingen teknologi för att accelera ett rymdskepp till nästan ljusets hastighet. (Ca 50 miljoner km/h). Mer behöver jag inte säga i den frågan. Med en kausalt möjlig värld menas en värld där naturlagarna är desamma som i vår värld. De världar som beskrivs i filmerna jag nämnde ovan är inte kausalt möjliga.
Min strävan är att världen i min roman skall vara kausalt möjlig. Naturlagarna skall vara desamma som i den verkliga världen. Då utgår jag förstås från den vetenskapliga kunskap vi har i dag. Det kommer säkert att visa sig att en del av den är felaktig. Jag ger mig själv ett visst spelrum här, men huvudtanken är att lagarna är de som vi känner. Det är t.ex. omöjligt att färdas snabbare än ljuset. Därför måste resan till det närmaste stjärnsystemet ta över fyra år.
Varför ålägger jag mig denna begränsning i fantasin? Därför att jag vill utforska vad som verkligen skulle kunna hända en gång i framtiden. Jag har alltid varit fascinerad av hur det kommer att gå med mänskligheten. Detta är ett sätt för mig att föreställa mig hur framtiden, när jag sedan länge är död och bortglömd, kan komma att gestalta sig. Genom att fantisera ihop denna berättelser är jag i andanom med på denna första expedition till en annan värld. Och jag bjuder läsaren att åka med. Fantasin har inga gränser i tid och rum. I fantasin lever vi inte bara här och nu, utan vi kan, om vi så vill leva i det förflutna och i framtiden.
Som jag betonat skriver jag för att ha roligt. Därför bakar jag in skämt i min text, jag lägger in massor med anspelningar på filmer, böcker, språk, personer, läror, teorier osv. Du kommer kanske att upptäcka några av dessa. Om du inte är språkkunnig kommer du kanske att irritera dig över att jag har med en stor mängd uttyck från andra språk. För mig, som alltid varit språkintresserad, är det mycket roligt att försöka finna sådana uttyck som passar i sammanhanget. Du tycker antagligen att namnen i boken är konstiga. De är ett uttryck för min sjuka humor.
När jag började skriva första kapitlet visste jag i stort sett ingenting om vad som skulle hända i den värld jag skapade. Jag visste bara att jag ville beskriva den första färden till ett annat stjärnsystem. Jag måste förstås ha med ett antal huvudpersoner. Så jag började fantisera ihop dem. Men jag visste inte vad de skulle komma att göra, och jag hade bara en vag bild av deras karaktärer. Men när jag började skapa ålade jag mig de begränsningar jag nämnde ovan. Det betyder att berättelsen har en inre logik som inte nämnvärt skiljer sig från den vi är vana med i vardagslag. Allt som sker måste vara begripligt för oss.
Egentligen är detta orealistiskt. Resan utspelar sig i slutet av detta sekel, dvs om ca 90 år. Då är människorna säkert på många sätt annorlunda än vi. Men det har jag undvikit att spekulera om. Jag antar att personerna på skeppet tänker och reagerar i stort sett som vi gör i dag. Det förefaller mig sannolikt. Dessutom utgår jag ifrån västerländskt tänkande eftersom det är det enda jag känner. Jag gör ingen prognos om utvecklingen. (Om vi utgår ifrån dagens trender kan det hända att den första interstellära färden organiseras av det kinesiska kommunistpartiet. Kanske består besättningen enbart av robotar. Kanske kommer en sådan färd aldrig att ske. Själv vill jag ändå tro att människan, dvs våra efterkommande övermänniskor, har en framtid i rymden. I det avseendet är jag inspirerad av Isaac Asimov. På gamla dagar blev han dock pessimist och menade att rymdfärder mellan stjärnorna aldrig kommer att ske. Vi människor har existerat som kulturvarelser med skriftspråk i 5000 år. Jag ser inga hinder för att vi kan existera i ytterligare 5000 år. Hur ser vi ut då? Det är ett ämne för en helt annan roman.)
Jag är inte en enväldig gud i den värld jag beskriver. Jag har ålagt mig massor av begränsningar. Storyn utvecklas enligt sin egen inre logik som ibland överraskar mig själv. Jag är som en gud som skapar gestalter som jag sedan inte helt kan kontrollera. De har en fri vilja! I bland har jag riktigt roligt åt deras fånigheter. Litet allvar och sorg skall det finnas med så det måste jag hitta på. Jag är mycket intresserad av hur det kommer att gå. I skrivande stund vet jag det lika litet som du. Om du har ens hälften så roligt av att läsa romanen som jag att skriva den så är den värd besväret.
Jag har skrivit fem böcker, flera kompendier och massor av artiklar, men aldrig en roman. Mitt område är sakfrågor. Jag skriver om verkligheten, inte om uppdiktade världar.
Jag är ingen storkonsument av romaner. I allmänhet tråkar de ut mig, och kärleksromaner får mig bara att tänka på något annat, mer intressant, jag tappar fort tråden. För mig är kärleksrelationer ganska ointressanta. Skall princessan Viktoria gifta sig? Jaha, gäsp! (Kanske för att jag själv har haft en kärleksrelation till en och samma kvinna i 40 år. Det är inte särskilt spännande, inget att skriva romaner om, men mycket tryggt.)
Jag har ingen anledning att skriva en roman, så varför skriver jag en blogg om att skriva romaner? Jo, därför att jag börjat skriva en roman på min blogg. Det är en SF-roman. (Föga förvånande för dem som känner mig). Den här bloggen är ett slags självförsvar. Jag försöker urskulda mig. Jag tror inte alls att jag har någon talang som romanförfattare. Jag skriver för att jag som pensionär har tid, och för att försöka locka läsare, som inte ids läsa mina långa inlägg i olika sakfrågor, att kolla min blogg någon gång emellanåt. Litet lätt underhållning behöver både jag och läsaren mellan varven.
Hur skriver man en roman?
En nödvändig förutsättning är att man behärskar skriftspråket. Det är inget problem för mig som skrivit för offentligheten sedan 1966.
Helst bör man ha god fantasi, man bör, som det heter i dag, vara kreativ. (Jag börjar bli utled på begreppet kreativ som ständigt används i dag som modeord. Eftersom jag har som vana att gå emot strömmen strävar jag i stället att vara så okreativ som möjligt. Fast om alla är kreativa så är det i själva verket den som är okreativ som är verkligt kreativ, dvs som avviker från mönstret.) Man kan diskutera huruvida fantasi och kreativitet verkligen är viktiga egenskaper för en seriös författare. S.k. god litteratur är ju i själva verket sällan fantasifull och kreativ. Den är i stället verklighetsnära, handlar om sådant som verkligen hänt. En av de mest lästa romanerna i Finland är OKÄND SOLDAT. Men den är mycket realistisk, inte alls fantasifull och allra minst kreativ.
Själv har jag ingen brist på fantasi. När jag är uttråkad eller ligger i sängen utan att somna fantiserar jag ofta ihop berättelser, oftast högst orealistiska och fantasifulla, men kreativa. En sådan berättelse lägger jag nu ut på min blogg.
Min roman har det underliga namnet I SKUGGAN AV OKÄNDA LJUSÅR. Varför? Därför att en roman skall ha något namn. Det låter litet lagom mystiskt och gåtfullt. Min avsikt är att lägga ut kapitlen på bloggen med ca två veckors mellanrum. Det blir alltså en följetong. Du som vill veta hur det går är alltså tvungen att gå in på bloggen åtminstone ett par gånger i månaden. Då kanske du hittar något annat också som intresserar dig.
Det första kapitlet ETT OIDENTIFIERAT INTERSTELLÄRT OBJEKT hittar du på bloggen 5.2. Kapitel 2 NÄRKONTAKT AV TREDJE GRADEN finner du 19.2. Det tredje kapitlet I STJÄRNORNAS KALLA LJUS kommer på bloggen ungenfär 5.3. För närvarande har jag ungenfär halva boken färdig. För att reta din aptit räknar jag här upp kapitelrubrikerna till de kapitel som jag redan skrivit: Kapitel 4. Döden i dvalan, kap 5. Rymddynamit, kap.6 Rymdkonferens, kap 7. Rymdpassion, kap 8. Närkontakt av andra graden, kap 9. Ett chokerande avslöjande, kap 10. Ut på tomhetens hav.
Sedan några filosofiska tankar om SF-genren.
Jag ha sett rätt många filmer inom området: Star trek, Star wars, Babylon 5, Alien, Predator osv. Jag har läst åtskilliga böcker. God underhållning, fina animationer. Att storyn är svag och ofta rent löjlig spelar inte så stor roll. Det är ju bara frågan om moderna sagor. Jag låter själv min fantasi ha fria tyglar ibland. Jag började t.ex. för många år sedan fundera ut en story som gick ut på en konfrontation mellan vintergatan och Andromeda-galaxen. Helt absurt förstås, men i ett oändligt universum är allt möjligt.
När man författar en roman gör man sig till gud. Man skapar en värld helt enligt eget tycke och smak. Man skapar hjältar och bovar, man tar livet av folk utan samvetskval osv. Eftersom jag undervisat i logik i 30 år är jag bl.a. intresserad av möjliga världar, ett begrepp som används inom modallogiken. Den verkliga världen, den som vi lever i är, förstås möjlig. Allt som är verkligt är möjligt, men allt som är möjligt är inte verkligt. Finns det då någon gräns för vad som är möjligt? Jo det finns en yttersta gräns som man inte bör överskrida i sin fantasi. Man bör inte beskriva en logiskt omöjlig värld. Vad är det? Det är en värld där också det logiskt omöjliga är sant. Det är en värld där 2+2 kan vara 99, där döva kan höra, stumma kan tala, där döda är levande och levande är döda, där det samtidigt kan vara isande vinter och het sommar, där folk befinner sig på olika platser vid samma tidpunkt, där hororna kan vara oskulder och mördarna helgon osv osv. En omöjlig värld är en ytterligt tråkig plats. Om vad som helst kan hända så kan ingenting hända.
Men mellan den verkliga världen och den omöjliga världen - det finns bara en omöjlig värld – finns ett oändligt spektrum av världar. De som mest liknar den verkliga är de som är teknologiskt möjliga. De är likadana som vår värld men de har en annan teknologi. Den värld som jag beskriver i min roman är inte teknologiskt möjlig i dag. Jag tar mig alltså betydande friheter när det gäller teknologin. Det finns t.ex. ingen teknologi för att accelera ett rymdskepp till nästan ljusets hastighet. (Ca 50 miljoner km/h). Mer behöver jag inte säga i den frågan. Med en kausalt möjlig värld menas en värld där naturlagarna är desamma som i vår värld. De världar som beskrivs i filmerna jag nämnde ovan är inte kausalt möjliga.
Min strävan är att världen i min roman skall vara kausalt möjlig. Naturlagarna skall vara desamma som i den verkliga världen. Då utgår jag förstås från den vetenskapliga kunskap vi har i dag. Det kommer säkert att visa sig att en del av den är felaktig. Jag ger mig själv ett visst spelrum här, men huvudtanken är att lagarna är de som vi känner. Det är t.ex. omöjligt att färdas snabbare än ljuset. Därför måste resan till det närmaste stjärnsystemet ta över fyra år.
Varför ålägger jag mig denna begränsning i fantasin? Därför att jag vill utforska vad som verkligen skulle kunna hända en gång i framtiden. Jag har alltid varit fascinerad av hur det kommer att gå med mänskligheten. Detta är ett sätt för mig att föreställa mig hur framtiden, när jag sedan länge är död och bortglömd, kan komma att gestalta sig. Genom att fantisera ihop denna berättelser är jag i andanom med på denna första expedition till en annan värld. Och jag bjuder läsaren att åka med. Fantasin har inga gränser i tid och rum. I fantasin lever vi inte bara här och nu, utan vi kan, om vi så vill leva i det förflutna och i framtiden.
Som jag betonat skriver jag för att ha roligt. Därför bakar jag in skämt i min text, jag lägger in massor med anspelningar på filmer, böcker, språk, personer, läror, teorier osv. Du kommer kanske att upptäcka några av dessa. Om du inte är språkkunnig kommer du kanske att irritera dig över att jag har med en stor mängd uttyck från andra språk. För mig, som alltid varit språkintresserad, är det mycket roligt att försöka finna sådana uttyck som passar i sammanhanget. Du tycker antagligen att namnen i boken är konstiga. De är ett uttryck för min sjuka humor.
När jag började skriva första kapitlet visste jag i stort sett ingenting om vad som skulle hända i den värld jag skapade. Jag visste bara att jag ville beskriva den första färden till ett annat stjärnsystem. Jag måste förstås ha med ett antal huvudpersoner. Så jag började fantisera ihop dem. Men jag visste inte vad de skulle komma att göra, och jag hade bara en vag bild av deras karaktärer. Men när jag började skapa ålade jag mig de begränsningar jag nämnde ovan. Det betyder att berättelsen har en inre logik som inte nämnvärt skiljer sig från den vi är vana med i vardagslag. Allt som sker måste vara begripligt för oss.
Egentligen är detta orealistiskt. Resan utspelar sig i slutet av detta sekel, dvs om ca 90 år. Då är människorna säkert på många sätt annorlunda än vi. Men det har jag undvikit att spekulera om. Jag antar att personerna på skeppet tänker och reagerar i stort sett som vi gör i dag. Det förefaller mig sannolikt. Dessutom utgår jag ifrån västerländskt tänkande eftersom det är det enda jag känner. Jag gör ingen prognos om utvecklingen. (Om vi utgår ifrån dagens trender kan det hända att den första interstellära färden organiseras av det kinesiska kommunistpartiet. Kanske består besättningen enbart av robotar. Kanske kommer en sådan färd aldrig att ske. Själv vill jag ändå tro att människan, dvs våra efterkommande övermänniskor, har en framtid i rymden. I det avseendet är jag inspirerad av Isaac Asimov. På gamla dagar blev han dock pessimist och menade att rymdfärder mellan stjärnorna aldrig kommer att ske. Vi människor har existerat som kulturvarelser med skriftspråk i 5000 år. Jag ser inga hinder för att vi kan existera i ytterligare 5000 år. Hur ser vi ut då? Det är ett ämne för en helt annan roman.)
Jag är inte en enväldig gud i den värld jag beskriver. Jag har ålagt mig massor av begränsningar. Storyn utvecklas enligt sin egen inre logik som ibland överraskar mig själv. Jag är som en gud som skapar gestalter som jag sedan inte helt kan kontrollera. De har en fri vilja! I bland har jag riktigt roligt åt deras fånigheter. Litet allvar och sorg skall det finnas med så det måste jag hitta på. Jag är mycket intresserad av hur det kommer att gå. I skrivande stund vet jag det lika litet som du. Om du har ens hälften så roligt av att läsa romanen som jag att skriva den så är den värd besväret.
söndag 21 februari 2010
KALLA VINTRAR MÅSTE VI RÄKNA MED.
KALLA VINTRAR KOSTAR STORKOVAN. VEM BETALAR?
Några filosofiska funderingar en söndagsförmiddag när snön har yrt i hård blåst under natten och hela naturen hukar sig i den bitande kölden.
I H:fors har man nyligen diskuterat en köttfri dag i veckan i skollunchen. Varför? För att protestera mot vanvård av djur? Nej, för att vi inte skall få varmare vintrar. ??? Vad har skolbarnens proteiner med vintervädret att göra? Svaret är förstås: absolut ingenting. Vad några tusen skolbarn i H:fors äter, eller inte äter, har inte ens en marginell inverkan på klimatet.
Förslaget är förstås en ren symbolhandling. Det är avsett att visa att man är politiskt korrekt (läs: grön) samt att man är beredd att offra något, i detta fall att skolbarnen offrar något. Samtidigt är förslaget förstås avsett att påverka skolbarnens värderingar.
Det finns, som alla torde veta, massor av sådana symbolhandlingar i vårt land. Att byta ut lamporna, stänga av all hemelekronik i stället för att ha den på standby, sänka temperaturen inomhus, ersätta kolkraft med vindkraft, ersätta oljevärme med jord- eller luftvärme, ersätta bensin med biobränsle, bränna ved i stället för kol och olja, byta till energisnålare bil, undvika att åka bil, undvika att flyga, undvika att resa överhuvudtaget, och förstås att sluta äta nötkött.
En del av dessa åtgärder kan betyda en inbesparad slant för vanligt folk, men de flesta åtgärderna är dyra. Man får gräva djupt i plånboken för att installera nya lampor, värmepumpar, förbättra tätningen, införa luftväxlingselekronik för att inte tala om att elpriserna stiger p.g.a. vindkraften, veden är dyr etc. Men om många måste betala så finns det också några som förtjänar, på ett sätt eller annat, på kuppen.
Om målet är viktigt så är vi beredda att betala, dvs de av oss som har pengar över efter att ha betalt för det allra nödvändigaste. Vilka är då de viktiga mål som berättigar alla dessa uppoffringar, eller förändringar, omstruktureringar eller vad man vill kalla dem?
Ett mål tycks i alla fall vara att hindra att våra vintrar blir varmare. Låter det konstigt? Det är onekligen ganska konstigt just nu i slutet av februari 2010 när vinterns köldrekord på -41 grader har noterats i nordöstra Finland. När jag skriver detta visar min termometer i Åbo -18 grader. Hela landet är täckt av snö, massor av snö. Denna vinter blir mycket dyr. Vi måste räkna med extrautgifter i hundramiljonersklassen minst. Nästan all verksamhet blir dyrare när det är kallt och mycket snö. Och förstås är det vi vanliga människor som betalar! Vem som vinner är svårare att klargöra.
Låt mis sammanfatta: Kalla vintrar blir mycket dyra för oss. Vi bör göra stora uppoffringar, också ekonomiska, för att våra vintrar inte skall bli varmare. Är det bara jag som inte riktigt förstår logiken?
Under de senaste åren har vi haft några varma vintrar. Nederbörden har kommit mest i form av regn som har den fördelen att det inte behöver transporteras bort av tusentals lastbilar. Det rinner bort av sig själv. Det är en ytterst billig och dessutom ekologisk metod att bli av med nederbörd. Under dessa vintrar har vi sparat hundratals miljoner euro. Vad är det för fel med varma vintrar? Igen måste jag bara konstatera att jag inte förstår logiken i de desperata försöken att hindra att vintrarna blir varmare. Är det i grunden ett slags omedvetet självplågeri.
Visst, visst jag vet. Vi bör göra dessa uppoffringar, inte för vår egen skull, utan för att rädda världen undan en kommande klimatkatastrof. Det handlar inte om vårt klimat, om vårt lilla land. Det handlar om att Maldiverna, med 100 000 invånare, översvämmas, det handlar om att glaciärerna på Kilimandjaro smälter, att isen på Grönland smälter. Det handlar om att massvis av arter dör ut p.g.a. ändrat klimat. Det handlar om att delar av Afrika blir allt torrare. Det handlar om svält och sjukdomar för hundratals miljoner i jordens varma regioner. Det handlar om att rädda dem som lever i ett klimat som redan är varmt. De vill inte ha någon uppvärmning, snarare tvärtom.
Det är frågan om ädla målsättningar som ingen anständig människa kan ha något emot.
Problemet är att det inte har någon betydelse vad vi gör. Även om vi begick kollektivt självmord i morgon skulle det inte inverka på den hypotetiska antropogena klimatförändringen. Varför inte? Därför att vårt land utgör ungenfär en 1500:de del av hela jordens yta. Vårt folk utgör ungenfär en 1500:de del av hela jordens befolkning. Vår andel i den eventuella uppvärmningen är så liten att det inte skulle märkas om den helt upphörde. Om man är road av matematik kan man ju räkna ut andelen rent konkret. Självklart rent teoretiskt. Klimatologerna, dvs. en del av dem, har gjort upp prognoser som talar om en ökning av den globala medeltemperaturen på ca 2 grader fram till 2050. Vår andel är runt en tusendedel. Alltså om vi försvinner helt minskar uppvärmningen med 0.002 grader.
Som läsaren säkert inser är hela detta resonemang fullkomligt galet. Vi har självklart lika stor rätt att existera, och att leva med en rimlig levnadsstandard (vad sedan det kan betyda) som alla andra folk. Våra behov är lika viktiga som afrikanernas, kinesernas, indiernas och amerikanarnas.
Vilka slutsatser leder detta långa resonemang till?
Det är omöjligt att överleva vintrarna i detta land, och speciellt vintrar som denna, utan att använda stora mängder energi. Detta är ett enkelt faktum. Om vi inte har värme, kläder, transporter när det är 20 grader kallt så dör vi. Om vintrarna i medeltal blir några grader varmare så är detta enbart till nytta, men det har, som denna vinter visar, bara marginell betydelse. Enligt forskarna har klimatet i vårt land blivit ca 1,5 grader kallare under de senaste hundra åren. Men vad spelar det för roll för vanligt folk om det är 18,5 grader i stället för 20. Man fryser ihjäl precis lika fort. Om det dessutom blåser så fryser man ihjäl ännu fortare.
Det är orimligt att vänta att vi skall göra stora uppoffringar som i grunden inte inverkar på annat sätt än att försämra vår förmåga att överleva. Just nu är det lätt att minnas att vi lever i jordens nordligaste stat och är dömda att frysa i all framtid. Men vi glömmer det lätt så fort det blir några varma år.
Så jag tänker fortsätta att äta kött, utan att ha det minsta samvetskval.
Några filosofiska funderingar en söndagsförmiddag när snön har yrt i hård blåst under natten och hela naturen hukar sig i den bitande kölden.
I H:fors har man nyligen diskuterat en köttfri dag i veckan i skollunchen. Varför? För att protestera mot vanvård av djur? Nej, för att vi inte skall få varmare vintrar. ??? Vad har skolbarnens proteiner med vintervädret att göra? Svaret är förstås: absolut ingenting. Vad några tusen skolbarn i H:fors äter, eller inte äter, har inte ens en marginell inverkan på klimatet.
Förslaget är förstås en ren symbolhandling. Det är avsett att visa att man är politiskt korrekt (läs: grön) samt att man är beredd att offra något, i detta fall att skolbarnen offrar något. Samtidigt är förslaget förstås avsett att påverka skolbarnens värderingar.
Det finns, som alla torde veta, massor av sådana symbolhandlingar i vårt land. Att byta ut lamporna, stänga av all hemelekronik i stället för att ha den på standby, sänka temperaturen inomhus, ersätta kolkraft med vindkraft, ersätta oljevärme med jord- eller luftvärme, ersätta bensin med biobränsle, bränna ved i stället för kol och olja, byta till energisnålare bil, undvika att åka bil, undvika att flyga, undvika att resa överhuvudtaget, och förstås att sluta äta nötkött.
En del av dessa åtgärder kan betyda en inbesparad slant för vanligt folk, men de flesta åtgärderna är dyra. Man får gräva djupt i plånboken för att installera nya lampor, värmepumpar, förbättra tätningen, införa luftväxlingselekronik för att inte tala om att elpriserna stiger p.g.a. vindkraften, veden är dyr etc. Men om många måste betala så finns det också några som förtjänar, på ett sätt eller annat, på kuppen.
Om målet är viktigt så är vi beredda att betala, dvs de av oss som har pengar över efter att ha betalt för det allra nödvändigaste. Vilka är då de viktiga mål som berättigar alla dessa uppoffringar, eller förändringar, omstruktureringar eller vad man vill kalla dem?
Ett mål tycks i alla fall vara att hindra att våra vintrar blir varmare. Låter det konstigt? Det är onekligen ganska konstigt just nu i slutet av februari 2010 när vinterns köldrekord på -41 grader har noterats i nordöstra Finland. När jag skriver detta visar min termometer i Åbo -18 grader. Hela landet är täckt av snö, massor av snö. Denna vinter blir mycket dyr. Vi måste räkna med extrautgifter i hundramiljonersklassen minst. Nästan all verksamhet blir dyrare när det är kallt och mycket snö. Och förstås är det vi vanliga människor som betalar! Vem som vinner är svårare att klargöra.
Låt mis sammanfatta: Kalla vintrar blir mycket dyra för oss. Vi bör göra stora uppoffringar, också ekonomiska, för att våra vintrar inte skall bli varmare. Är det bara jag som inte riktigt förstår logiken?
Under de senaste åren har vi haft några varma vintrar. Nederbörden har kommit mest i form av regn som har den fördelen att det inte behöver transporteras bort av tusentals lastbilar. Det rinner bort av sig själv. Det är en ytterst billig och dessutom ekologisk metod att bli av med nederbörd. Under dessa vintrar har vi sparat hundratals miljoner euro. Vad är det för fel med varma vintrar? Igen måste jag bara konstatera att jag inte förstår logiken i de desperata försöken att hindra att vintrarna blir varmare. Är det i grunden ett slags omedvetet självplågeri.
Visst, visst jag vet. Vi bör göra dessa uppoffringar, inte för vår egen skull, utan för att rädda världen undan en kommande klimatkatastrof. Det handlar inte om vårt klimat, om vårt lilla land. Det handlar om att Maldiverna, med 100 000 invånare, översvämmas, det handlar om att glaciärerna på Kilimandjaro smälter, att isen på Grönland smälter. Det handlar om att massvis av arter dör ut p.g.a. ändrat klimat. Det handlar om att delar av Afrika blir allt torrare. Det handlar om svält och sjukdomar för hundratals miljoner i jordens varma regioner. Det handlar om att rädda dem som lever i ett klimat som redan är varmt. De vill inte ha någon uppvärmning, snarare tvärtom.
Det är frågan om ädla målsättningar som ingen anständig människa kan ha något emot.
Problemet är att det inte har någon betydelse vad vi gör. Även om vi begick kollektivt självmord i morgon skulle det inte inverka på den hypotetiska antropogena klimatförändringen. Varför inte? Därför att vårt land utgör ungenfär en 1500:de del av hela jordens yta. Vårt folk utgör ungenfär en 1500:de del av hela jordens befolkning. Vår andel i den eventuella uppvärmningen är så liten att det inte skulle märkas om den helt upphörde. Om man är road av matematik kan man ju räkna ut andelen rent konkret. Självklart rent teoretiskt. Klimatologerna, dvs. en del av dem, har gjort upp prognoser som talar om en ökning av den globala medeltemperaturen på ca 2 grader fram till 2050. Vår andel är runt en tusendedel. Alltså om vi försvinner helt minskar uppvärmningen med 0.002 grader.
Som läsaren säkert inser är hela detta resonemang fullkomligt galet. Vi har självklart lika stor rätt att existera, och att leva med en rimlig levnadsstandard (vad sedan det kan betyda) som alla andra folk. Våra behov är lika viktiga som afrikanernas, kinesernas, indiernas och amerikanarnas.
Vilka slutsatser leder detta långa resonemang till?
Det är omöjligt att överleva vintrarna i detta land, och speciellt vintrar som denna, utan att använda stora mängder energi. Detta är ett enkelt faktum. Om vi inte har värme, kläder, transporter när det är 20 grader kallt så dör vi. Om vintrarna i medeltal blir några grader varmare så är detta enbart till nytta, men det har, som denna vinter visar, bara marginell betydelse. Enligt forskarna har klimatet i vårt land blivit ca 1,5 grader kallare under de senaste hundra åren. Men vad spelar det för roll för vanligt folk om det är 18,5 grader i stället för 20. Man fryser ihjäl precis lika fort. Om det dessutom blåser så fryser man ihjäl ännu fortare.
Det är orimligt att vänta att vi skall göra stora uppoffringar som i grunden inte inverkar på annat sätt än att försämra vår förmåga att överleva. Just nu är det lätt att minnas att vi lever i jordens nordligaste stat och är dömda att frysa i all framtid. Men vi glömmer det lätt så fort det blir några varma år.
Så jag tänker fortsätta att äta kött, utan att ha det minsta samvetskval.
fredag 19 februari 2010
KAPITEL 2. NÄRKONTAKT AV TREDJE GRADEN.
Första kapitlet av denna hårresande spännande rymdroman finner du på min blogg 5.2 2010. Läs det först så att du kommer in i handlingen. (Om du redan läst det så kan du läsa det en gång till och se om du finner alla dolda budskap och anspelningar).
Stämningen på bryggan var spänd. Halvmörkret lystes upp av flera bildskärmar på vilka siffror, figurer, bilder och ibland, dataspel, dansade sina eviga teknologiska ringlekar. Den största skärmen upptog nästan hela den ena väggen. På denna avtecknade sig nu, mot rymdens djupa mörker, bilden av ett diskusformat, silverglänsande föremål. Föremålets yta verkade vara alldeles slät, det var tjockast på mitten och tunnare mot periferin.
“Diavolos amigo! Vad säger du nu? Imponerande eller vad?” Kapten Enfaldo de Co vände sig mot exobiologen, som just skyndat in i rummet, och nu förbluffad stod och stirrade på skärmen. Den långe, magre mannen svarade inte. Hans blick var som fastnitad vid bildskärmen. Kaptenen fortsatte nervöst att prata. “Det är förstås en rekonstruktion,” sade han, “ännu är OIO:n så långt borta att vi inte får någon bra fotografisk bild, men det här är det bästa vi kan få fram just nu på basen av radarekona och de visuella observationerna.”
Abel Natas rörde sig inte. Han var endast vagt medveten om kaptenens prat. Den annars så kylige och ironiske exobiologen var chockad, men samtidigt egendomligt upphetsad. Hans inre var i uppror. Känslor som han inte visste att han ägde tumlade runt i hans medvetande. Pulsen hamrade och händerna darrade. Aldrig tidigare hade han varit så chokerad och så upphetsad.
I 30 år hade Abel Natas varit professor i exobiologi vid Harward University. Han hade skrivit tio böcker och hundratals artiklar om sökandet efter utomjordiskt liv och framför allt om UI, dvs utomjordisk intelligens. Hans forskning hade rönt föga förståelse. Kollegerna inom de etablerade vetenskaperna kallade honom ironiskt exoteolog. “En vetenskap om något som inte finns,” fnös belackarna. “Slöseri med universitetets knappa resurser,” klagade byråkraterna och försökte upprepade gånger dra in hela hans institution. Men exobiologin hade en hängiven krets anhängare, Natas skrifter sålde bra, och han hade några rika beundrare, bl.a. Amerikas rikaste kvinna, så han satt envist kvar, föreläste, forskade och skrev.
Som ung hoppades han att man skulle finna primitivt liv på Mars, på Europa eller på någon annan måne. Man fann ingenting annat än ett slags protobakterier. Han var en ivrig anhängare av SETI-projektet, sökandet efter intelligenta signaler i rymdens eviga radiobrus. De jättelika radioteleskopen riktades mot stjärna efter stjärna. Tusentals stjärnor, tiotusentals avlyssnades på tusentals frekvenser. Novor, kvasarer, pulsarer, gasmoln, stjärnor fyllde rymden med elektromagnetisk- och partikelstrålning. Big Bang spelade sin stillsamma bakgrundmusik från tidens begynnelse. Rymden brusade som miljoner muttrande, berusade gubbar, men inte ett pip av intelligens hördes. Abel Natas blev med tiden alltmer inåtvänd. Han förlorade hoppet och resignerade. Visserligen trodde han fortfarande på liv, men inte inte i jordens närhet.
När han fick erbjudandet att följa med den första interstellära expeditionen tackade han bestämt nej. Han hade endast några år kvar till pensionen. Ett bekvämt liv omgiven av några katter och många orkidéer var vad han längtade efter. Att bege sig ut på en synnerligen riskabel färd, att sitta inlåst i en plåtburk i rymden i tio år var sannerligen inte något för en klok 70 år gammal man.
Men hans anhängare bubblade av entusiasm. Hans e-post svämmade över av tiotusentals ivriga uppmaningar att gripa denna fantastiska möjlighet. Styrelsen vid universitetet krävde att han antog erbjudandet. När slutligen Amerikas rikaste kvinna meddelade att hon tänkte dra in sitt stöd till hans institution, om han inte åkte, gav han upp. Han tröstade sig med att tiden ombord på rymdskeppet, som rörde sig nära ljushastigheten, skulle gå så långsamt att han ännu skulle ha många år kvar med kattor och orkidéer efter sin återkomst – om det blev en återkomst. Trots att resan skulle ta över tio år räknade han med att på grund av tidens relativitet åldras endast omkring 3 år.
Och här stod han nu och stirrade på bilden av vad som med hög sannolikhet var ett främmande rymdskepp. Den hemliga önskan han livnärt under hela sitt liv höll på att gå i uppfyllelse. Han var förstummad.
“Ingen tvekan om att det är en artefakt amigo...en sensation... en enorm sensation!” Kaptenen nästan hoppade av iver i sin stol.
Till höger om kaptenen satt den kraftige, svarthårige maskinchefen omgiven av mätare, blinkande olikfärgade lampor, strömbrytare, tangenter och displayer. Bland alla de tekniska apparaterna hängde en ensam, brun teddybjörn på ett snöre. En påminnelse om liv i en djungel av död teknologi. Dumm von Dönicken lutade sig fram mot exobiologen. “Om det, vad heter det, var ett naturligt objekt skulle det vara ärrat av meteoritnedslag liksom, fullt med kratrar liksom. Öh, ett främmande rymdskepp, det är jag säker på.” Kaptenen nickade instämmande. “En enorm sensation! Ett historiskt möte! Vi hamnar i historieböckerna”. Dumm nickade häftigt. ”Närkontakt av tredje graden!” brummade han. ”Close encounter of the third kind”, upprepade kaptenen entusiastiskt. ”Det har skett otaliga gånger i böcker och på film, men nu sker det i verkligheten.”
Abel stod fortfarande tyst. Han lade armarna i kors över bröstet, tvingade sig att andas djupt, slöt ögonen och började långsamt räkna till tio. Sedan räknade han baklänges till noll. Långsamt fick han kontroll över kroppen och tankarna. Långsamt vände hans sig mot den blonda första styrmannen, Kaija Lipponen-Kekkonen, som satt vid sin kontrollpanel, en kopia av kaptenens. Hennes annars så ungdomliga, leende ansikte var nu mycket allvarligt. Hon såg upp mot den långe mannen och sade irriterat. “Nå, vi väntar på din bedömning. Dy påstås vara en av de främsta experterna på UI.”
”Alea iacta est,” inföll Hans Nosring plötsligt med hes röst. Han satt bakom kaptenen vid en arbetspanel, omgiven av dataskärmar. Ingen brydde sig om honom utom Kaija, som med trött röst, stönade: ”Turpa kinni, tomppeli.”
Abel vände blicken mot den blonda kvinnan vid sin vänstra sida. Han noterade att hon hade ryndkor i ansiktet som man inte lade märke till när hon log. “Kaija,” sade han släpigt. Hon såg frågande upp mot honom. De övriga lyssnade förväntansfullt.
“Vad heter Finlands huvudstad?”
En förstummad tystnad följde. Kaptenen gapade och von Dönicken skakade på huvudet och mumlade: ”Han har fått en knäpp, alltså.” Kaija hämtade sig dock snabbt. “Helsingfors,” svarade hon med rynkad panna, “men varför..”. “Är du säker?” Som första styrman kände hon ett tungt ansvar, och nu studerade hon den äldre mannen med tydlig oro. Tre år ute i rymden kunde göra folk mycket konstiga. “Klart jag är säker. Jag är jy född och uppvyxen där...” hon tvekade ett ögonblick, men fortsatte sedan med en aning av darr på rösten, “innan vi startade var jag där och tog avsked av mina föräldrar... och av, av mitt barn, min tolvårige son...”.
“Stäng munnen Enfaldo,” utbrast Dumm barskt. “Vi har faktiskt liksom en SITUATION här, mänsklighetens första möte med en utomjordisk intelligens alltså, och ni tjattrar..”.
“CARAMBA, NU FÅR DET VARA NOG SVAMLAT!” röt Enfaldo plötsligt samtidigt som han slog näven i kontrollpanelen framför sig. Destovärre råkade han träffa en röd knapp omvanför vilken texten alarm.allm kunde läsas. Rummet fylldes plötsligt till brädden av sirentjut. Överallt i skeppet klämtade alarmklockorna.
Under några sekunder stod, respektive satt, alla på bryggan som förlamade. Abel var den förste som reagerade. Han kastade sig fram över kaptenen, som satt förstummad, igen med öppen mun, och trycka ner den röda knappen i tre sekunder. Oljudet upphörde och det blev i stället dödstyst. Enfaldo reagerade genom att bryskt knuffa undan den magre exobiologen och sedan vända sig mot maskinchefen. Med anfådd röst sade han: “Dumm meddela genast att alarmet berodde på ett tekniskt missöde”. “Varför meddelar du inte själv?” protesterade maskinchefen ilsket. “DET ÄR EN ORDER!” röt Enfaldo nästan hysteriskt. Maskinchefen grep buttert en mikrofon och sade: “Detta är chifen Dumm von Dönicken som talar. Alarmet berodde, vad heter det, på ett tekniskt misstag alltså.” Han tittade långt på kaptenen. “Vi håller på och liksom klarlägger orsaken till misstaget. Allting är alltså i sin ordning alltså. Fortsätt som normalt. Tack liksom!”
“Excuzes-moi, men har ni försökt få kontakt med dem?” hördes en försynt röst i halvdunklet nära dörren. Allas ögon vändes mot den talande och de kunde urskilja den gamle, gråhårige mannen lutad mot väggen alldeles innanför dörren. Han stod med händerna i de nötta byxfickorna, med den tjocka boken under armen, och ett ursäktande leende i sitt rynkiga, välmenande ansikte. ”Det här är kanske lika spännande för dem som för oss. För dem måste vi vara en främmande, exotisk kultur.” Med djup tillförsikt i sin vänliga, nästan hypnotiska röst tillade han: ”De brinner säkert lika mycket av längtan att få kontakt med oss som vi med dem.”
Kaptenen tittade förvånad på den gamle, men sade med hög röst: “Aristoteles!”
“Ja, kapten.”
“Sänder OIO:n signaler av något slag på någon frekvens?” Det dröjde innan datorn svarade. Enfaldo trummade nervöst med högra handens fingrar på panelen men undvek noggrannt att nudda knappar och tangenter. Abel studerade den stora bildskärmen med intensiv koncentration. Den mekaniska rösten lät om möjligt ännu mer motbjudande än vanligt, nästan hånfull, åtminstone i kaptenens öron.
“Jag har inget program för att besvara den frågan.”
“Nosring,” röt Enfaldo så högt att Hans Nosring, som satt och hamrade på ett tangentbord bakom honom, hoppade till. “Varför är Arre inte programmerad för att söka efter intelligenta signaler?” Den gråklädde dataexperten suckade, lutade sig bakåt i stolen och började tålmodigt, med entonig röst att förklara: “Vår huvudantenn är riktad mot jorden. Dit sänder vi, som du vet, regelbundet rapporter och därifrån tar vi emot meddelanden. Arre är programmerad att sköta den trafiken och att lagra all info som utväxlas. Om vi vänder antennen i annan riktning och börjar söka efter eventuella intelligenta signaler i det ständiga bakgrundsbruset kan vi missa viktig info från jorden.”
“Bra, bra,” avbröt kaptenen med lugnare röst. “Det visste jag förstås, men jag ville kolla. Men nu vill jag veta om OIO:n sänder ut något slags signaler. Du får vända huvudantennen mot den för en stund.” “Det behövs inte,” suckade den äldre mannen med lidande min. “OIO:n är så nära att vi kan uppfatta eventuella signaler med en liten antenn. Jag håller på att rikta in A 3, den är i rätt läge.” “Sätt fart då! Snart har vi det där väldiga åbäket i nacken på oss.” “Festina lente,” mumlade datorexperten, men fortsatte med högre röst. “Jag måste hitta ett program som söker av tusentals frekvenser i allt bruset och känner igen intelligenta signaler.” “Jag hoppas verkligen vi har ett sådant,” utbrast kaptenen otåligt. “Det är dags att vi börjar sköta det här effektivt och proffessionellt.”
“Det är klart att vi har ett sådant program,” inföll exobiologen snabbt och satte sig ner vid en terminal invid Nosring. “Det är ju därför jag är med ombord. För alla eventualiteters skull sade de. En bekväm resa sade de. Jag får ligga i dvala största delen av resan sade de.” Han började hamra på terminalens tangenter och displayen fylldes av koder och figurer medan han tänkte: De tvingade mig att lämna en skön och bekväm tillvaro som professor vid jordens största institut för exobiologisk forskning. De långa magra fingrarna dansade ilsket över tangenterna. Fem år till och jag skulle ha gått i pension. Jag skulle äntligen ha fått ägna mig på heltid åt mina katter och orkidéer, men nej, i stället sitter jag här i tomma rymden. Inlåst i en plåtburk med en bunt knäppskallar och idioter. Inte en katt, inte en orkidé. Fingrarnas dans upphörde. “Här är programmet Hans. Det kan avläsa hundra frekvenser i minuten och markerar alla signaler som kan vara koder av något slag.”
Kaptenen, som stått bakom exobiologen, klappade honom nu på axeln. “Bra gjort amigo. Hans, nu kör du igång programmet och riktar in antennen så fort som möjligt.”
De magra fingrarna började igen dansa över terminalens hundratals tangenter. “Vad gör du nu?” undrade kaptenen. “Något som du borde ha tänkt på genast,” kom det ironiska svaret. Kaptenens ansikte mulnade. “Varför jag? Jag är astronaut, jag kör denhär bussen. Ni andra är specialister och ansvariga för era specialområden. Du har totalansvar för allt som har med exobiologi att göra.” Kaija nickade allvarligt och inföll. “Han har rätt Abel. Det är dig tet hänker på ny. Dy måste sköta regin ny. Vi litar på dej.”
Med en blandning av obehag och triumf märkte Abel Natas att alla i rummet tittade på honom. Han hade aldrig velat ta ansvar för andra, aldrig velat ge befallningar åt andra än sina studenter, men nu fanns det ingen annan på en parseks avstånd. Det som ingen räknat med, det som hans själv avfärdat som alltför otroligt för att bry sig om, hade inträffat. Men nu var han plötsligt den viktigaste personen ombord. Nu var han ledaren, mannen som fattade de tunga besluten. Och han märke till sin överraskning att han tyckte om det.
Abel Natas, mannen som alltid blivit sedd över axeln, som aldrig haft någon längan efter makt och inflytande, fylldes nu av en berusande känsla av triumf och spänning. Han insåg plötsligt att detta var det största ögonblicket i hans enformiga liv. Med en rysning insåg han, att just han nu hade chansen att gå till historien som den första människa, som kom i kontakt med, inte bara utomjordiskt liv, utan dessutom utomjordisk intelligens. Han kunde inte hindra rösten att skälva när han vände sig till dataspecialisten vid sin sida. “Hans, här är ett program som har utvecklats för att kontakta UI. Det sänder matematiska tecken och bilder på några av de vanligaste frekvenserna. Om vi får svar så övergår vi till andra program som kan fördjupa kontakten. Jag har en hel kasse full med sådana program.”
Den normalt så kylige exobiologen kunde inte längre behärska sig. Hans ansikte sprack upp i ett fåraktigt leende, han reste sig och grep kaptenen om ena armen. De båda männen flinande emot varandra. Den ungdomlige, smärte, långhårige Enfaldo de Co helt i vitt, med ett öppet ansikte och den äldre, magre exobiologen vars isblå ögon nu strålade av vänlig faderlighet. “Nu Enfaldo...”. Hans röst stockade sig, han fann inga ord. Han kunde inte kontrollera sina känslor. I stället slog han armarna om den överraskade kaptenen och gav honom en björnkram. Skrattande besvarade kaptenen omfamningen och ropade: “Besättningen på rymdskeppet Odysseus, de första människorna i världshistorien som fick kontakt med en främmande civilisation.” Med rösten bräddfull av stolthet tillade han: “Skeppets befälhavare var rymdkaptenen av I klass Enfaldo de Co.”
“Visst, visst,” inföll Hans Nosring och reste sig också han. För en gångs skull log han brett, om än något sorgmodigt. “Vi blir mer berömda än Armstrong och Aldrin. Mer berömda än Gagarin.” Sedan lyste hans ansikte upp änn mer. “Kanske kommer till och med jag att få framgång med kvinnorna efter det här. Om vi någonsin återvänder till jorden förstås.” “Garanterat,” skrattade Kaija, som nu också rest sig. Hon vände sig mot dataexperten. “Vackra kvinnor kommer att hänga i massor rynt dig.” Hon slog armarna om den generade dataexperten och kysste honom grundligt.
När överste News Duva öppnade dörren och steg in på bryggan trodde hon först att besättningen drabbts av plötslig galenskap. Alla skrattade och pratade i munnen på varandra. Kaija kramade om Abel och Enfaldo, Dumm och Hans dunkade varandra i ryggen och pratade fullkomligt nonsens om sköna kvinnor. ”Schtå eta?” ropade hon barskt. “Nej, vi är inte galna,” hickade Enfaldo när han såg den kraftfulla överstens höjda ögonbryn. “Vi skall gå till historien alltså, liksom,” skrockade Dumm och dansade fram till översten, grep hennes händer och började valsa runt med henne samtidigt som han osammanhängade försökte förklara deras upprymdhet.
Ingen märkte att den vitskäggige gamle mannen, med boken under armen, tyst slank ut ur rummet.
Detta djupsinniga drama, som är av samma klass som Shakespeares trevliga berättelser, fortsätter med kapitel 3 om ca två veckor. Missa inte det!!
Stämningen på bryggan var spänd. Halvmörkret lystes upp av flera bildskärmar på vilka siffror, figurer, bilder och ibland, dataspel, dansade sina eviga teknologiska ringlekar. Den största skärmen upptog nästan hela den ena väggen. På denna avtecknade sig nu, mot rymdens djupa mörker, bilden av ett diskusformat, silverglänsande föremål. Föremålets yta verkade vara alldeles slät, det var tjockast på mitten och tunnare mot periferin.
“Diavolos amigo! Vad säger du nu? Imponerande eller vad?” Kapten Enfaldo de Co vände sig mot exobiologen, som just skyndat in i rummet, och nu förbluffad stod och stirrade på skärmen. Den långe, magre mannen svarade inte. Hans blick var som fastnitad vid bildskärmen. Kaptenen fortsatte nervöst att prata. “Det är förstås en rekonstruktion,” sade han, “ännu är OIO:n så långt borta att vi inte får någon bra fotografisk bild, men det här är det bästa vi kan få fram just nu på basen av radarekona och de visuella observationerna.”
Abel Natas rörde sig inte. Han var endast vagt medveten om kaptenens prat. Den annars så kylige och ironiske exobiologen var chockad, men samtidigt egendomligt upphetsad. Hans inre var i uppror. Känslor som han inte visste att han ägde tumlade runt i hans medvetande. Pulsen hamrade och händerna darrade. Aldrig tidigare hade han varit så chokerad och så upphetsad.
I 30 år hade Abel Natas varit professor i exobiologi vid Harward University. Han hade skrivit tio böcker och hundratals artiklar om sökandet efter utomjordiskt liv och framför allt om UI, dvs utomjordisk intelligens. Hans forskning hade rönt föga förståelse. Kollegerna inom de etablerade vetenskaperna kallade honom ironiskt exoteolog. “En vetenskap om något som inte finns,” fnös belackarna. “Slöseri med universitetets knappa resurser,” klagade byråkraterna och försökte upprepade gånger dra in hela hans institution. Men exobiologin hade en hängiven krets anhängare, Natas skrifter sålde bra, och han hade några rika beundrare, bl.a. Amerikas rikaste kvinna, så han satt envist kvar, föreläste, forskade och skrev.
Som ung hoppades han att man skulle finna primitivt liv på Mars, på Europa eller på någon annan måne. Man fann ingenting annat än ett slags protobakterier. Han var en ivrig anhängare av SETI-projektet, sökandet efter intelligenta signaler i rymdens eviga radiobrus. De jättelika radioteleskopen riktades mot stjärna efter stjärna. Tusentals stjärnor, tiotusentals avlyssnades på tusentals frekvenser. Novor, kvasarer, pulsarer, gasmoln, stjärnor fyllde rymden med elektromagnetisk- och partikelstrålning. Big Bang spelade sin stillsamma bakgrundmusik från tidens begynnelse. Rymden brusade som miljoner muttrande, berusade gubbar, men inte ett pip av intelligens hördes. Abel Natas blev med tiden alltmer inåtvänd. Han förlorade hoppet och resignerade. Visserligen trodde han fortfarande på liv, men inte inte i jordens närhet.
När han fick erbjudandet att följa med den första interstellära expeditionen tackade han bestämt nej. Han hade endast några år kvar till pensionen. Ett bekvämt liv omgiven av några katter och många orkidéer var vad han längtade efter. Att bege sig ut på en synnerligen riskabel färd, att sitta inlåst i en plåtburk i rymden i tio år var sannerligen inte något för en klok 70 år gammal man.
Men hans anhängare bubblade av entusiasm. Hans e-post svämmade över av tiotusentals ivriga uppmaningar att gripa denna fantastiska möjlighet. Styrelsen vid universitetet krävde att han antog erbjudandet. När slutligen Amerikas rikaste kvinna meddelade att hon tänkte dra in sitt stöd till hans institution, om han inte åkte, gav han upp. Han tröstade sig med att tiden ombord på rymdskeppet, som rörde sig nära ljushastigheten, skulle gå så långsamt att han ännu skulle ha många år kvar med kattor och orkidéer efter sin återkomst – om det blev en återkomst. Trots att resan skulle ta över tio år räknade han med att på grund av tidens relativitet åldras endast omkring 3 år.
Och här stod han nu och stirrade på bilden av vad som med hög sannolikhet var ett främmande rymdskepp. Den hemliga önskan han livnärt under hela sitt liv höll på att gå i uppfyllelse. Han var förstummad.
“Ingen tvekan om att det är en artefakt amigo...en sensation... en enorm sensation!” Kaptenen nästan hoppade av iver i sin stol.
Till höger om kaptenen satt den kraftige, svarthårige maskinchefen omgiven av mätare, blinkande olikfärgade lampor, strömbrytare, tangenter och displayer. Bland alla de tekniska apparaterna hängde en ensam, brun teddybjörn på ett snöre. En påminnelse om liv i en djungel av död teknologi. Dumm von Dönicken lutade sig fram mot exobiologen. “Om det, vad heter det, var ett naturligt objekt skulle det vara ärrat av meteoritnedslag liksom, fullt med kratrar liksom. Öh, ett främmande rymdskepp, det är jag säker på.” Kaptenen nickade instämmande. “En enorm sensation! Ett historiskt möte! Vi hamnar i historieböckerna”. Dumm nickade häftigt. ”Närkontakt av tredje graden!” brummade han. ”Close encounter of the third kind”, upprepade kaptenen entusiastiskt. ”Det har skett otaliga gånger i böcker och på film, men nu sker det i verkligheten.”
Abel stod fortfarande tyst. Han lade armarna i kors över bröstet, tvingade sig att andas djupt, slöt ögonen och började långsamt räkna till tio. Sedan räknade han baklänges till noll. Långsamt fick han kontroll över kroppen och tankarna. Långsamt vände hans sig mot den blonda första styrmannen, Kaija Lipponen-Kekkonen, som satt vid sin kontrollpanel, en kopia av kaptenens. Hennes annars så ungdomliga, leende ansikte var nu mycket allvarligt. Hon såg upp mot den långe mannen och sade irriterat. “Nå, vi väntar på din bedömning. Dy påstås vara en av de främsta experterna på UI.”
”Alea iacta est,” inföll Hans Nosring plötsligt med hes röst. Han satt bakom kaptenen vid en arbetspanel, omgiven av dataskärmar. Ingen brydde sig om honom utom Kaija, som med trött röst, stönade: ”Turpa kinni, tomppeli.”
Abel vände blicken mot den blonda kvinnan vid sin vänstra sida. Han noterade att hon hade ryndkor i ansiktet som man inte lade märke till när hon log. “Kaija,” sade han släpigt. Hon såg frågande upp mot honom. De övriga lyssnade förväntansfullt.
“Vad heter Finlands huvudstad?”
En förstummad tystnad följde. Kaptenen gapade och von Dönicken skakade på huvudet och mumlade: ”Han har fått en knäpp, alltså.” Kaija hämtade sig dock snabbt. “Helsingfors,” svarade hon med rynkad panna, “men varför..”. “Är du säker?” Som första styrman kände hon ett tungt ansvar, och nu studerade hon den äldre mannen med tydlig oro. Tre år ute i rymden kunde göra folk mycket konstiga. “Klart jag är säker. Jag är jy född och uppvyxen där...” hon tvekade ett ögonblick, men fortsatte sedan med en aning av darr på rösten, “innan vi startade var jag där och tog avsked av mina föräldrar... och av, av mitt barn, min tolvårige son...”.
“Stäng munnen Enfaldo,” utbrast Dumm barskt. “Vi har faktiskt liksom en SITUATION här, mänsklighetens första möte med en utomjordisk intelligens alltså, och ni tjattrar..”.
“CARAMBA, NU FÅR DET VARA NOG SVAMLAT!” röt Enfaldo plötsligt samtidigt som han slog näven i kontrollpanelen framför sig. Destovärre råkade han träffa en röd knapp omvanför vilken texten alarm.allm kunde läsas. Rummet fylldes plötsligt till brädden av sirentjut. Överallt i skeppet klämtade alarmklockorna.
Under några sekunder stod, respektive satt, alla på bryggan som förlamade. Abel var den förste som reagerade. Han kastade sig fram över kaptenen, som satt förstummad, igen med öppen mun, och trycka ner den röda knappen i tre sekunder. Oljudet upphörde och det blev i stället dödstyst. Enfaldo reagerade genom att bryskt knuffa undan den magre exobiologen och sedan vända sig mot maskinchefen. Med anfådd röst sade han: “Dumm meddela genast att alarmet berodde på ett tekniskt missöde”. “Varför meddelar du inte själv?” protesterade maskinchefen ilsket. “DET ÄR EN ORDER!” röt Enfaldo nästan hysteriskt. Maskinchefen grep buttert en mikrofon och sade: “Detta är chifen Dumm von Dönicken som talar. Alarmet berodde, vad heter det, på ett tekniskt misstag alltså.” Han tittade långt på kaptenen. “Vi håller på och liksom klarlägger orsaken till misstaget. Allting är alltså i sin ordning alltså. Fortsätt som normalt. Tack liksom!”
“Excuzes-moi, men har ni försökt få kontakt med dem?” hördes en försynt röst i halvdunklet nära dörren. Allas ögon vändes mot den talande och de kunde urskilja den gamle, gråhårige mannen lutad mot väggen alldeles innanför dörren. Han stod med händerna i de nötta byxfickorna, med den tjocka boken under armen, och ett ursäktande leende i sitt rynkiga, välmenande ansikte. ”Det här är kanske lika spännande för dem som för oss. För dem måste vi vara en främmande, exotisk kultur.” Med djup tillförsikt i sin vänliga, nästan hypnotiska röst tillade han: ”De brinner säkert lika mycket av längtan att få kontakt med oss som vi med dem.”
Kaptenen tittade förvånad på den gamle, men sade med hög röst: “Aristoteles!”
“Ja, kapten.”
“Sänder OIO:n signaler av något slag på någon frekvens?” Det dröjde innan datorn svarade. Enfaldo trummade nervöst med högra handens fingrar på panelen men undvek noggrannt att nudda knappar och tangenter. Abel studerade den stora bildskärmen med intensiv koncentration. Den mekaniska rösten lät om möjligt ännu mer motbjudande än vanligt, nästan hånfull, åtminstone i kaptenens öron.
“Jag har inget program för att besvara den frågan.”
“Nosring,” röt Enfaldo så högt att Hans Nosring, som satt och hamrade på ett tangentbord bakom honom, hoppade till. “Varför är Arre inte programmerad för att söka efter intelligenta signaler?” Den gråklädde dataexperten suckade, lutade sig bakåt i stolen och började tålmodigt, med entonig röst att förklara: “Vår huvudantenn är riktad mot jorden. Dit sänder vi, som du vet, regelbundet rapporter och därifrån tar vi emot meddelanden. Arre är programmerad att sköta den trafiken och att lagra all info som utväxlas. Om vi vänder antennen i annan riktning och börjar söka efter eventuella intelligenta signaler i det ständiga bakgrundsbruset kan vi missa viktig info från jorden.”
“Bra, bra,” avbröt kaptenen med lugnare röst. “Det visste jag förstås, men jag ville kolla. Men nu vill jag veta om OIO:n sänder ut något slags signaler. Du får vända huvudantennen mot den för en stund.” “Det behövs inte,” suckade den äldre mannen med lidande min. “OIO:n är så nära att vi kan uppfatta eventuella signaler med en liten antenn. Jag håller på att rikta in A 3, den är i rätt läge.” “Sätt fart då! Snart har vi det där väldiga åbäket i nacken på oss.” “Festina lente,” mumlade datorexperten, men fortsatte med högre röst. “Jag måste hitta ett program som söker av tusentals frekvenser i allt bruset och känner igen intelligenta signaler.” “Jag hoppas verkligen vi har ett sådant,” utbrast kaptenen otåligt. “Det är dags att vi börjar sköta det här effektivt och proffessionellt.”
“Det är klart att vi har ett sådant program,” inföll exobiologen snabbt och satte sig ner vid en terminal invid Nosring. “Det är ju därför jag är med ombord. För alla eventualiteters skull sade de. En bekväm resa sade de. Jag får ligga i dvala största delen av resan sade de.” Han började hamra på terminalens tangenter och displayen fylldes av koder och figurer medan han tänkte: De tvingade mig att lämna en skön och bekväm tillvaro som professor vid jordens största institut för exobiologisk forskning. De långa magra fingrarna dansade ilsket över tangenterna. Fem år till och jag skulle ha gått i pension. Jag skulle äntligen ha fått ägna mig på heltid åt mina katter och orkidéer, men nej, i stället sitter jag här i tomma rymden. Inlåst i en plåtburk med en bunt knäppskallar och idioter. Inte en katt, inte en orkidé. Fingrarnas dans upphörde. “Här är programmet Hans. Det kan avläsa hundra frekvenser i minuten och markerar alla signaler som kan vara koder av något slag.”
Kaptenen, som stått bakom exobiologen, klappade honom nu på axeln. “Bra gjort amigo. Hans, nu kör du igång programmet och riktar in antennen så fort som möjligt.”
De magra fingrarna började igen dansa över terminalens hundratals tangenter. “Vad gör du nu?” undrade kaptenen. “Något som du borde ha tänkt på genast,” kom det ironiska svaret. Kaptenens ansikte mulnade. “Varför jag? Jag är astronaut, jag kör denhär bussen. Ni andra är specialister och ansvariga för era specialområden. Du har totalansvar för allt som har med exobiologi att göra.” Kaija nickade allvarligt och inföll. “Han har rätt Abel. Det är dig tet hänker på ny. Dy måste sköta regin ny. Vi litar på dej.”
Med en blandning av obehag och triumf märkte Abel Natas att alla i rummet tittade på honom. Han hade aldrig velat ta ansvar för andra, aldrig velat ge befallningar åt andra än sina studenter, men nu fanns det ingen annan på en parseks avstånd. Det som ingen räknat med, det som hans själv avfärdat som alltför otroligt för att bry sig om, hade inträffat. Men nu var han plötsligt den viktigaste personen ombord. Nu var han ledaren, mannen som fattade de tunga besluten. Och han märke till sin överraskning att han tyckte om det.
Abel Natas, mannen som alltid blivit sedd över axeln, som aldrig haft någon längan efter makt och inflytande, fylldes nu av en berusande känsla av triumf och spänning. Han insåg plötsligt att detta var det största ögonblicket i hans enformiga liv. Med en rysning insåg han, att just han nu hade chansen att gå till historien som den första människa, som kom i kontakt med, inte bara utomjordiskt liv, utan dessutom utomjordisk intelligens. Han kunde inte hindra rösten att skälva när han vände sig till dataspecialisten vid sin sida. “Hans, här är ett program som har utvecklats för att kontakta UI. Det sänder matematiska tecken och bilder på några av de vanligaste frekvenserna. Om vi får svar så övergår vi till andra program som kan fördjupa kontakten. Jag har en hel kasse full med sådana program.”
Den normalt så kylige exobiologen kunde inte längre behärska sig. Hans ansikte sprack upp i ett fåraktigt leende, han reste sig och grep kaptenen om ena armen. De båda männen flinande emot varandra. Den ungdomlige, smärte, långhårige Enfaldo de Co helt i vitt, med ett öppet ansikte och den äldre, magre exobiologen vars isblå ögon nu strålade av vänlig faderlighet. “Nu Enfaldo...”. Hans röst stockade sig, han fann inga ord. Han kunde inte kontrollera sina känslor. I stället slog han armarna om den överraskade kaptenen och gav honom en björnkram. Skrattande besvarade kaptenen omfamningen och ropade: “Besättningen på rymdskeppet Odysseus, de första människorna i världshistorien som fick kontakt med en främmande civilisation.” Med rösten bräddfull av stolthet tillade han: “Skeppets befälhavare var rymdkaptenen av I klass Enfaldo de Co.”
“Visst, visst,” inföll Hans Nosring och reste sig också han. För en gångs skull log han brett, om än något sorgmodigt. “Vi blir mer berömda än Armstrong och Aldrin. Mer berömda än Gagarin.” Sedan lyste hans ansikte upp änn mer. “Kanske kommer till och med jag att få framgång med kvinnorna efter det här. Om vi någonsin återvänder till jorden förstås.” “Garanterat,” skrattade Kaija, som nu också rest sig. Hon vände sig mot dataexperten. “Vackra kvinnor kommer att hänga i massor rynt dig.” Hon slog armarna om den generade dataexperten och kysste honom grundligt.
När överste News Duva öppnade dörren och steg in på bryggan trodde hon först att besättningen drabbts av plötslig galenskap. Alla skrattade och pratade i munnen på varandra. Kaija kramade om Abel och Enfaldo, Dumm och Hans dunkade varandra i ryggen och pratade fullkomligt nonsens om sköna kvinnor. ”Schtå eta?” ropade hon barskt. “Nej, vi är inte galna,” hickade Enfaldo när han såg den kraftfulla överstens höjda ögonbryn. “Vi skall gå till historien alltså, liksom,” skrockade Dumm och dansade fram till översten, grep hennes händer och började valsa runt med henne samtidigt som han osammanhängade försökte förklara deras upprymdhet.
Ingen märkte att den vitskäggige gamle mannen, med boken under armen, tyst slank ut ur rummet.
Detta djupsinniga drama, som är av samma klass som Shakespeares trevliga berättelser, fortsätter med kapitel 3 om ca två veckor. Missa inte det!!
måndag 15 februari 2010
MILJÖVÄNLIG VINTERDELIKATESS
Om du inte är intresserad av miljövänlig matlagning utgående från helt lokala råvaror så skall du inte läsa denna blogg.
Jag har skrivit otaliga föreläsningar i filosofi, men detta är första gången jag ger en lektion i hur man rensar och tillreder fisk.
---
För någon tid sedan hade vi möjlighet att köpa pinfärsk fisk, fångad med nät under isen, av yrkesfiskare Kurt Nyman i Västanfjärd. Vi köpte 10 kg fisk och 20 kg potatis direkt från producenten, utan mellanhänder, utan några tillsatsämnen. Fisken (inte potatisen) var fångad samma dag som vi köpte den. Dessutom var det frågan om vild fisk, inte odlad. Enda sättet att vara mer miljövänlig är att fånga fisken själv.
Bland fiskarna fanns två lakar (Lota lota) på 3 kg vardera. Laken är den enda torskfisk som lever och fortplantar sig i våra vatten. Den finns både i insjöar och vid kusten. Eftersom många i dag, speciellt unga personer, inte kan rensa och tillreda fisk skall jag här beskriva hur jag gör. Lake ätes inte allmänt i dag, men den är enligt min mening en delikatess under vinterhalvåret. Just den här tiden är den som bäst. Enligt gammal tradition är laken smakligast under månader vars namn innehåller bokstaven r, dvs från januari till april. De senaste åren har den ofta varit svår att få tag på.
---
Vi köpte alltså två stora lakar. Det var dessutom romlakar. Lakrommen betraktas som en delikatess. Också levern är mycket god.
Man börjar förstås med att rensa fisken. Lakens skinn är oaptitligt. Man brukar därför flå den. Det går till så att man skär eller klipper en skåra i skinnet runt fisken bakom huvudet så att man kan få tag i skinnet och dra det mot stjärten (dvs fiskens). Skinnet är mycket halt och slemmigt så jag brukar tag tag i det med en tång, en hovtång eller linjetång. Om man har starka armar håller man i huvudet med en hand och i tången med den andra. Sedan drar man av skinnet med några kraftiga ryck. Man kan förstås be någon annan hålla i huvudet eller t.ex. fästa det på en krok, spik eller vad man har till hands.
Det gäller att öppna fisken försiktigt så man inte skadar gallblåsan. Jag klipper upp bukskinnet börjande i analöppningen. Då väller romsäckarna, två stycken, samt levern, ett stycke, ut. Jag tar bort rommen utan att söndra säckarna och avlägsnar sedan levern. Gallblåsan, en liten påse innehållande en gul vätska, är fäst vid levern och man bör akta sig för att söndra den. Man klipper av den ledning som förenar den med levern och kastar den (gallblåsan, inte levern). Sedan tar man bort övriga inälvor och slänger dem. Gälarna klipper man också bort och lägger, liksom galla och övriga inälvor, bland komposterbart eller brännbart avfall..
STUVAD LAKE
Helst stuvar, dvs kokar, jag laken. Jag skär av huvudet, klipper bort fenorna på ryggen och buken och skär kroppen i bitar, ca 5 cm breda. Om fisken är stor krävs det kraft för att skära genom ryggraden. Man behöver en kraftig kniv som man kan slå på om det behövs. Somliga tar bort skinnet också från huvudet, men jag tycker det är onödigt. Det finns inte mycket att äta på det men det ger smak åt spadet så jag kokar det också. I en stor kastrull lägger jag en skivad lök, litet morot, pepparkorn, några lagerblad. Ovanpå lägger jag huvudet och bitarna av fisken. Salta enligt smak och storlek. Droppa över en matsked citronsaft. Litet finhackad dill passar bra. Häll över grädde så att den täcker fisken. Jag brukar använda lättgrädde. Blanda i litet vetemjöl i den kalla grädden om du vill ha en simmig sås. Vill man ha magrare kost använder man vatten. Låt sjuda sakta under lock i 10-15 minuter. Fisken är färdig när köttet lätt lossar från benen.
Själv vill jag inte ha annat än kokt potatis till fisken.
Enligt min smak är fisken lika god kall som varm. Strängt taget är den ännu godare när man värmer den eftersom kryddorna då verkligen hunnit tränga in i köttet.
LAKROM
Många känner till alla möjliga utländska delikatesser och smakar gärna på dem, men känner inte till, eller bryr sig inte om inhemska dito. I min familj har jag den goda turen att vara den enda som älskar lakrom. Jag brukar få frossa utan att någon avundas mig. Rommen tillreder jag på följande sätt. Försiktigt skär jag upp hinnan på en rompåse och skrapar ner rommen i en skål. Finhacka lök, men var försiktig med löken, alltför mycket gör rommen besk. Tillsätter salt, vit- eller svartpeppar och häller över en eller två matskedar grädde, helst vispgrädde. Jag rör om med en gaffel så att kryddorna blandas, låter rommen stå i kylen en stund. Godast är denna rätt, enligt min smak, på en rostad skiva vitt bröd. Inget smör eller margarin, bara rom på brödet. Som pricken på iet dricker man öl eller vitt vin till. Man kan njuta av denna rätt med fullkomligt rent miljösamvete. En miljövänlig, inhemsk delikatess som är lika läcker som räkor, ostron, kaviar eller vad som helst som vi importerar för dyra pengar.
LAKLEVER
Leverns smak varierar beroende på vad fisken ätit. Om levern är mörk i färgen är den antagligen inte bra. Den skall vara ljusgrå. Jag kokar den tillsammans med fisken, i samma spad och lika länge. Man kan äta den på smörgås, mosa den i spadet, men jag äter den tillsammans med fisken och potatisen.
I frysen har jag nu en stor lake, rensad och skuren i bitar. Den skall jag tillreda någon av de närmaste dagarna.
Denna tid på året är laken kanske den finaste inhemska, lokala delikatess man kan bjuda på. Dessutom stöder man fiskerinäringen och äter hälsosamt. Vad mer kan man begära!
Jag har skrivit otaliga föreläsningar i filosofi, men detta är första gången jag ger en lektion i hur man rensar och tillreder fisk.
---
För någon tid sedan hade vi möjlighet att köpa pinfärsk fisk, fångad med nät under isen, av yrkesfiskare Kurt Nyman i Västanfjärd. Vi köpte 10 kg fisk och 20 kg potatis direkt från producenten, utan mellanhänder, utan några tillsatsämnen. Fisken (inte potatisen) var fångad samma dag som vi köpte den. Dessutom var det frågan om vild fisk, inte odlad. Enda sättet att vara mer miljövänlig är att fånga fisken själv.
Bland fiskarna fanns två lakar (Lota lota) på 3 kg vardera. Laken är den enda torskfisk som lever och fortplantar sig i våra vatten. Den finns både i insjöar och vid kusten. Eftersom många i dag, speciellt unga personer, inte kan rensa och tillreda fisk skall jag här beskriva hur jag gör. Lake ätes inte allmänt i dag, men den är enligt min mening en delikatess under vinterhalvåret. Just den här tiden är den som bäst. Enligt gammal tradition är laken smakligast under månader vars namn innehåller bokstaven r, dvs från januari till april. De senaste åren har den ofta varit svår att få tag på.
---
Vi köpte alltså två stora lakar. Det var dessutom romlakar. Lakrommen betraktas som en delikatess. Också levern är mycket god.
Man börjar förstås med att rensa fisken. Lakens skinn är oaptitligt. Man brukar därför flå den. Det går till så att man skär eller klipper en skåra i skinnet runt fisken bakom huvudet så att man kan få tag i skinnet och dra det mot stjärten (dvs fiskens). Skinnet är mycket halt och slemmigt så jag brukar tag tag i det med en tång, en hovtång eller linjetång. Om man har starka armar håller man i huvudet med en hand och i tången med den andra. Sedan drar man av skinnet med några kraftiga ryck. Man kan förstås be någon annan hålla i huvudet eller t.ex. fästa det på en krok, spik eller vad man har till hands.
Det gäller att öppna fisken försiktigt så man inte skadar gallblåsan. Jag klipper upp bukskinnet börjande i analöppningen. Då väller romsäckarna, två stycken, samt levern, ett stycke, ut. Jag tar bort rommen utan att söndra säckarna och avlägsnar sedan levern. Gallblåsan, en liten påse innehållande en gul vätska, är fäst vid levern och man bör akta sig för att söndra den. Man klipper av den ledning som förenar den med levern och kastar den (gallblåsan, inte levern). Sedan tar man bort övriga inälvor och slänger dem. Gälarna klipper man också bort och lägger, liksom galla och övriga inälvor, bland komposterbart eller brännbart avfall..
STUVAD LAKE
Helst stuvar, dvs kokar, jag laken. Jag skär av huvudet, klipper bort fenorna på ryggen och buken och skär kroppen i bitar, ca 5 cm breda. Om fisken är stor krävs det kraft för att skära genom ryggraden. Man behöver en kraftig kniv som man kan slå på om det behövs. Somliga tar bort skinnet också från huvudet, men jag tycker det är onödigt. Det finns inte mycket att äta på det men det ger smak åt spadet så jag kokar det också. I en stor kastrull lägger jag en skivad lök, litet morot, pepparkorn, några lagerblad. Ovanpå lägger jag huvudet och bitarna av fisken. Salta enligt smak och storlek. Droppa över en matsked citronsaft. Litet finhackad dill passar bra. Häll över grädde så att den täcker fisken. Jag brukar använda lättgrädde. Blanda i litet vetemjöl i den kalla grädden om du vill ha en simmig sås. Vill man ha magrare kost använder man vatten. Låt sjuda sakta under lock i 10-15 minuter. Fisken är färdig när köttet lätt lossar från benen.
Själv vill jag inte ha annat än kokt potatis till fisken.
Enligt min smak är fisken lika god kall som varm. Strängt taget är den ännu godare när man värmer den eftersom kryddorna då verkligen hunnit tränga in i köttet.
LAKROM
Många känner till alla möjliga utländska delikatesser och smakar gärna på dem, men känner inte till, eller bryr sig inte om inhemska dito. I min familj har jag den goda turen att vara den enda som älskar lakrom. Jag brukar få frossa utan att någon avundas mig. Rommen tillreder jag på följande sätt. Försiktigt skär jag upp hinnan på en rompåse och skrapar ner rommen i en skål. Finhacka lök, men var försiktig med löken, alltför mycket gör rommen besk. Tillsätter salt, vit- eller svartpeppar och häller över en eller två matskedar grädde, helst vispgrädde. Jag rör om med en gaffel så att kryddorna blandas, låter rommen stå i kylen en stund. Godast är denna rätt, enligt min smak, på en rostad skiva vitt bröd. Inget smör eller margarin, bara rom på brödet. Som pricken på iet dricker man öl eller vitt vin till. Man kan njuta av denna rätt med fullkomligt rent miljösamvete. En miljövänlig, inhemsk delikatess som är lika läcker som räkor, ostron, kaviar eller vad som helst som vi importerar för dyra pengar.
LAKLEVER
Leverns smak varierar beroende på vad fisken ätit. Om levern är mörk i färgen är den antagligen inte bra. Den skall vara ljusgrå. Jag kokar den tillsammans med fisken, i samma spad och lika länge. Man kan äta den på smörgås, mosa den i spadet, men jag äter den tillsammans med fisken och potatisen.
I frysen har jag nu en stor lake, rensad och skuren i bitar. Den skall jag tillreda någon av de närmaste dagarna.
Denna tid på året är laken kanske den finaste inhemska, lokala delikatess man kan bjuda på. Dessutom stöder man fiskerinäringen och äter hälsosamt. Vad mer kan man begära!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)