Artikeln nedan publicerades i Vasabladet 25.7 -10. Rubriken är litet missvisande. (Det är vanligen den ansvariga redaktören vid tidningen som sätter rubrikerna, inte författaren). Mitt budskap är i korthet att det är möjligt att både äta kakan och ha den kvar, eller med ett politiskt begrepp, att hållbar utveckling är möjlig. Vi kan ha en måttlig tillväxt och ändå få ett allt bättre miljöskydd. I själva verket kan en måttlig tillväxt göra det lättare att få resurser för miljöskyddet. Ex: om folk har råd med miljöbilar så går det snabbare att ersätta de gamla smutsiga bilarna med renare.
Hållbar utveckling är förstås inget nytt begrepp. För många är det väl snarare en självklarhet.
Här vill jag ännu nämna en rent personlig observation som ett konkret exempel på hållbar utveckling. I sommar har jag noterat att vattnet vid vår holme i Holma by, Kimito kommun, är klarare än det varit på många år. Siktdjupet är ca tre meter. De långa trådalger som tidigare växte på alla stenar har minskat avsevärt. Under flera somrar var blåstången helt borta, men nu ser man tångruskor här och där längs stränderna. Ännu är det långt kvar till de massiva tångbälten som omgav holmen ännu på 1970-talet, men det verkar som om utvecklingen skulle gå åt rätt håll. Skärgårdshavet blir renare. Trots att det varit exceptionellt varmt under juli har vi inte upplevt någon betydande algblomning i sommar. Det har varit ett nöje att få simma i det relativt rena vattnet.
Alla de resurser som satts ner på att minska utsläppen, minska eutrofieringen, har redan nu gett synliga resultat. Det finns gott hopp om att denna utveckling skall fortsätta, men självklart förutsätter det fortsatta ansträngningar.
Det är mycket glädjande.
BORDE VI STOPPA TILLVÄXTEN?
Den globala ekonomiska depressionen inverkade, visserligen med en viss eftersläpning, kraftigt också hos oss. Efter många år med tillväxt stod vi plötsligt där med en minskande BNP. Exporten slutade dra, efterfrågan minskade, firmorna permitterade eller sparkade folk, arbetslösheten ökade. Statens och kommunernas sociala utgifter ökade samtidigt som skatteinkomsterna minskade. Receptet blev nedskärningar plus att staten lånade upp pengar för att klara utgifterna.
Det var frågan om påtvingad, inte bara nolltillväxt, utan sjunkande BNP. En del debattörer såg detta som ett gyllene tillfälle att medvetet gå in för en sänkt levnadsstandard, för en lugnare, mer miljövänlig livsstil. Tanken är förstås inte ny. Den har upprepats av en mängd tänkare och gröna samhällsfilosofer alltsedan 1960-talet. Mest prominent bland dessa i vårt land var den internationellt respekterade filosofen Georg Henrik von Wright. I ett flertal böcker och artiklar skrivna i slutet av 1900-talet varnade han för alla negativa konsekvenser av tillväxtideologin.
Alla dessa varningar och uppmaningar har dock klingat för döva öron. Varken konsumenterna, företagarna eller politikerna har tagit dem ad notam. Inte ens de gröna har konsekvent gått in för nolltillväxt. Varför? Är det faktiskt omöjligt att ända kursen på samhällsskutan?
Problemet är i korthet att vi inte har kontroll över de ekonomiska krafterna. Detta visas av den senaste tidens ekonomiska osäkerhet, men det visas också att all erfarenhet. Ekonomin är helt enkelt beroende av alltför många samverkande faktorer. Trots en enorm mängd forskare och en ofantlig mängd avhandlingar och böcker i ekonomi är förståelsen av detta komplexa system bristfällig. (Till alla lycka, kunde man tillägga).
Hur skulle en kursändring gå till? Många talar vitt och brett om hur nödvändig en förändring är, men ingen har ett svar på denna enkla, praktiska fråga. Skulle riksdagen stifta lagar som begränsar konsumtionen, fryser priserna, förbjuder strejker för högre lön, förbjuda effektivisering, datorer och robotar? Allt detta har prövats på olika håll i världen. Det mest extrema exemplet på total statlig kontroll har vi i Nordkorea. Ett annat exempel är Kubas socialistiska ekonomi. Den enda möjligheten till en total kursändring tycks vara en totalitär stat styrd av en grön elit, i praktiken en grön diktatur. Självklart en omöjlighet i dagens västerländska kultur.
Men leder inte fortsatt tillväxt till en total miljöförstörelse och att alla naturresurser uttöms? Så enkelt är det inte. Valet står ingalunda mellan grön diktatur och allt värre natur- och andra katastrofer. Om ekonomin är komplex så är den dynamik som förändrar en hel kultur än mer komplex. Historien vittnar om detta. (Ingen borde delta i samhällsdebatten utan att ha gedigna historiska kunskaper). Att förutspå samhällsutvecklingen på lång sikt är t.o.m. svårare än att förutspå klimatet. T.ex. på 1960-talet, när den ideologiska debatten var som livligast, kunde ingen drömma om att Europa skulle marginaliseras i så hög grad som faktiskt skett. För 100 år sedan härskade Europa över nästan hela världen. I dag härskar vi knappt över vår egen lilla världsdel.
Strängt taget har samhällsskutan långsamt, men säkert ändrat kurs under de senaste decennierna. Den gröna kritiken har visserligen inte lett till nolltillväxt men den har ändå inte varit verkningslös, tvärtom. Kapitalismen har utan större besvär anpassat sig till en ökande omsorg om naturen och respekt för flora och fauna. Den liberala demokratin har visat sin styrka genom att skapa en ökande medvetenhet inte bara om problemen utan också om lösningarna. Trots tillväxten har vattendragen blivit renare, mängden avgaser har minskat, sophanteringen har blivit allt mer effektiv, djurskyddet har blivit strängare, allt fler områden skyddas. De större rovdjuren har blivit så talrika att de börjar bli ett problem.
I själva verket har den gröna ideologin blivit en kraft som driver på tillväxten genom att den kräver ny produktion och nya investeringar i miljardklassen. Lågenergilampor är miljardbusiness, likaså (skattesubventionerade) vindmöllor. Miljöbilar är en annan sektor som kommer att expandera oerhört. Miljöhus är ännu mest en dröm, men kommer att bli en växande sektor. Trots att Europa marginaliseras så har vi varit ledande när det gäller miljöteknologi och ideologi. Det bör vi fortsätta med.
Hans Rosing
Samhällsfilosof
söndag 1 augusti 2010
söndag 11 juli 2010
KOMMENTARER TILL "RÄDDA VÄRLDEN - ARTIKELN"
Världen behöver nog räddas. Åtminstone om vi skall tro Kristian von Essen och Göran Ekström. Men enligt Marcus Rosenlund klarar sig världen utmärkt utan våra räddningsaktioner. Min artikel ”Det handlar inte alls om att rädda världen” i Hufvudstadsbladet 28.6 har väckt en del reaktioner i form av insändare i Hbl. Artikeln finns på min blogg 30.6. Jag har sänt in följande svar till mina kritiker till Hbl.
VEM BEHÖVER RÄDDAS?
Det är alltid stimulerande att få respons på en debattartikel i Hbl. Självklart är det de som anser att jag har så in i vassen fel som tar till datorn, inte de många som anser att jag har rätt. Yleredaktören Marcus Rosenlund håller 3.7 med om att världen inte behöver räddas. (Att tala om ”att rädda världen” är i själva verket rena megalomanin). Kristian von Essen håller 3.7 däremot inte med mig och Rosenlund. ”Om det inte handlar om att rädda världen vad handlar det då om?” frågar han. Svaret är att det handlar om en massa olika saker, som det inte finns rum att gå in på här. Den gröna extremisten Göran Ekström är alltför pessimistisk i sitt inlägg 9.7. Det är sant att människan utrotar en mängd arter, men samtidigt skyddar hon mängder av arter och biotoper. I Finland är artrikedomen i dag, tack vare människan, större än om landet vore orört av människohand. I framtiden kan utdöda arter t.o.m. återupplivas genom genteknologi. Massor av arter håller på att anpassa sig till människan och till olika stadsmiljöer.
Enligt Rosenlund handlar det om att rädda oss själva. (Vad han nu kan mena med det. Känner sig Marcus Rosenlund hotad?) Min bedömning efter mer än 40 års filosoferande är att världen klarar sig utmärkt utan vår hjälp, och att mänskligheten inte löper någon nämnvärd risk att utplånas inom överskådlig framtid. Att drygt hundra miljoner människor dör varje år, till en del genom undernäring, smittosamma sjukdomar, genom tobaksrökning, drogbruk och andra dumheter har en marginell effekt. Befolkningen ökar i Asien, Afrika och Sydamerika med ca 50 miljoner varje år. Vi européer däremot minskar i antal. Många områden blir alltmer folktomma. Naturen får ta över. Ursprungliga arter kommer tillbaka. Kanske är det vi européer, upphovet till dagens teknologiska kapitalism och humanistiska ljusgröna moral, som behöver räddas?
Hans Rosing
Pensionerad proffsfilosof
SVAR TILL GÖRAN EKSTRÖM
Hbl tar inte in några långa svar, men här på bloggen kan jag skriva hur långt jag vill. (En annan sak är om någon orkar läsa det). Göran Ekströms inlägg i Hbl 9.7 är lika långt som min artikel, som han kommenterar. Bra så! Här passar jag på att svara honom mera utförligt.
Ekström och jag har debatterat i Vasabladet åtskilliga gånger sedan 1980-talet. Han är en av de få svenskspråkiga gröna extremister som tänker mycket och djupt och gärna breder ut sig i långa artiklar, främst i Vasabladet. Senaste år gav han ut en liten bok Utopia pelastaa maailman (Biofilos 2009) där han för fram sin extrema gröna filosofi. Jag skrev en i mitt tycke rätt positiv recension av boken i Vbl.
Anledningen till att jag så ofta debaterar med G.E. är att vi är intresserade av samma frågor, men är djupt oeniga om det mesta. Jag räknar mig som naturvän och har länge varit intresserad av miljöfilosofi. Det finns en rad långa artiklar i ämnet på min blogg senaste år.
Jag har funderat över varför vi är så djupt oeniga. Här är mina slutsatser.
För en del tycks den gröna ideologin vara ett slags religionssurrogat. (Detta har jag hävdat många gånger, också i Hbl). De kan inte tro på en traditionell allsmäktig och god gud. I stället blir naturen, och speciellt den levande naturen deras gud. Det evangelium (glada budskap) de vill sprida är att frälsningen ligger i ett anspråkslöst liv och dyrkan av alla livsformer. Så måste man förstå G.E. I själva verket har han ofta uttalat sig uppskattande om religionen och betonat begreppet helighet.
Själv är jag ateist och materialist. För mig är begreppet helig ett tomt ord, liksom begreppet gud. Jag tror på fritt tänkande, demokrati, jämlikhet, humanism samt på forskning och framsteg. Såsom jag upplever världen är människan det enda djur som har ett egenvärde. Varje enskild människa har ett värde i sig. Därför är det ett svårt brott att döda eller skada en människa. Tanken att enskilda djur, arter av djur, enskilda biotoper eller hela biosfären skulle ha ett egenvärde är främmande, ja nästan obegriplig för mig (varför skulle t.ex. en fästing ha ett egenvärde?).
T.ex. i en lång artikel i Vbl 20.4 2009 skrev G.E. ”I djupekologin har man livet självt som värderingsgrund och alla livsformer har sitt egenvärde och bör skyddas även för sin egen skull, inte bara för att människan skall klara sig i längden.” Han kallar denna uppfattning bioetik.
På denna punkt är vi fundamentalt oeniga. Jag kan inte tro på bioetiken. Den verkar t.o.m. absurd. Som hobbyodlare vet jag att odlandet är en ständig kamp mot naturen. Mina grönsaksland fylls snabbt av ogräs. Jag river obörhörligt upp massor av natagräs och allt möjligt annat utan tanke på att det skulle ha ett egenvärde. Det finns nästan oändligt många sorter av skadedjur, från jordloppor till hjortar och älgar. (Självklart finns det också en massa nyttiga växter och djur). Vidare drabbas jag av myggor, bromsar, getingar, fästingar, ettergaddor och andra kryp. Också dessa dödar jag utan samvetsförebråelser. Huggormar vill jag inte heller ha i trädgården. Osv. Ändå är vårt land fattigt på farliga djur och växter. I varmare länder är problemen som orsakas av skadedjur och –växter mycket större.
Vi människor är ju en del av naturen. Vi måste kämpa för att överleva på samma sätt som alla andra arter. Naturen är obarmhärtig mot de svaga.
Detta torde räcka för att förklara varför jag inte kan tro på bioetiken.
UTROTNING
”Det är från människans hänsynslösa framfart jorden måste räddas,” skriver G.E. i Hbl. Det som måste räddas är tydligen arterna, och inte bara vissa arter som pandan och bergsgorillan utan alla arter utan undantag. Han hävdar att ”utrotningen accelererar” och att ”flera arter per timme utplånas”.
Att han är upprörd är logiskt utgående från hans egen övertygelse om att alla livsformer är heliga, har ett egenvärde. (Märk dock att han medvetet uttrycker sig vagt. Han använder inte ord som art, individ eller biotop utan det diffusa livsform. Men vad menar han med livsform?)
Själv tror jag att endast människan, dvs varje människa, har ett egenvärde. Därför är utrotningen för mig mera ett praktiskt än ett moraliskt problem. I själva verket anser jag att många arter borde decimeras och i vissa fall t.o.m. utrotas. Jag skulle gärna se att fästingarna t.ex. försvinner. Varje sommar försöker någon fästing suga mitt blod. Det finns massor av sjukdomsalstrande livsformer som gärna, för mig, skulle få utrotas. Faktum är att många naturvänner gör sitt bästa för att utrota vissa arter i vårt land, t.ex. mink, mårdhund och en del växter.
Hur vet G.E. att flera arter per timme utplånas? Det vet han förstås inte. Det är omöjligt att veta ens hur många arter som utplånas av människan varje år. Det är t.o.m. omöjligt att veta hur många arter det finns. Omkring 1,5 miljoner arter är beskrivna, men detta är enligt experterna bara en liten del av det totala antalet. Inte ens i vårt artfattiga land är antalet arter känt. Spelar det någon roll om några arter av myggor, spindlar eller skalbaggar dör ut när det finns miljontals arter av dem kvar?
Man bör också observera att alla arter dör ut förr eller senare. Enligt experterna lever en art i snitt 1-2 miljoner år. De flesta är alltså ur geologisk synvinkel kortlivade. Naturen själv sköter om att massvis av arter håller på att dö ut, men samtidigt håller massvis av nya på att utvecklas.
Vårt land är mycket artfattigt därför att den senaste istiden tog död på allt som fanns här. Men också hos oss finns förstås svaga arter. Många kommer att dö ut. Men är detta så sorgligt? Måste vi försöka rädda varje spindelart, varje svamp etc? Självklart inte. I själva verket har mängden arter hos oss ökat hela tiden sedan istiden. Om klimatet blir varmare kommer massor av nya arter att spridas till oss. Många ser detta som ett problem. (Man kan få allting till ett svårt problem om man bara vill!) Själv tycker jag inte det är något att ta stress för. Naturen är ständigt föränderlig. Vi behöver inte ha kontroll över allting. Låt oss i stället följa med vad som händer och dra den nytta och glädje vi kan av det under den sorgligt korta tid vi är en del av biosfären.
VEM BEHÖVER RÄDDAS?
Det är alltid stimulerande att få respons på en debattartikel i Hbl. Självklart är det de som anser att jag har så in i vassen fel som tar till datorn, inte de många som anser att jag har rätt. Yleredaktören Marcus Rosenlund håller 3.7 med om att världen inte behöver räddas. (Att tala om ”att rädda världen” är i själva verket rena megalomanin). Kristian von Essen håller 3.7 däremot inte med mig och Rosenlund. ”Om det inte handlar om att rädda världen vad handlar det då om?” frågar han. Svaret är att det handlar om en massa olika saker, som det inte finns rum att gå in på här. Den gröna extremisten Göran Ekström är alltför pessimistisk i sitt inlägg 9.7. Det är sant att människan utrotar en mängd arter, men samtidigt skyddar hon mängder av arter och biotoper. I Finland är artrikedomen i dag, tack vare människan, större än om landet vore orört av människohand. I framtiden kan utdöda arter t.o.m. återupplivas genom genteknologi. Massor av arter håller på att anpassa sig till människan och till olika stadsmiljöer.
Enligt Rosenlund handlar det om att rädda oss själva. (Vad han nu kan mena med det. Känner sig Marcus Rosenlund hotad?) Min bedömning efter mer än 40 års filosoferande är att världen klarar sig utmärkt utan vår hjälp, och att mänskligheten inte löper någon nämnvärd risk att utplånas inom överskådlig framtid. Att drygt hundra miljoner människor dör varje år, till en del genom undernäring, smittosamma sjukdomar, genom tobaksrökning, drogbruk och andra dumheter har en marginell effekt. Befolkningen ökar i Asien, Afrika och Sydamerika med ca 50 miljoner varje år. Vi européer däremot minskar i antal. Många områden blir alltmer folktomma. Naturen får ta över. Ursprungliga arter kommer tillbaka. Kanske är det vi européer, upphovet till dagens teknologiska kapitalism och humanistiska ljusgröna moral, som behöver räddas?
Hans Rosing
Pensionerad proffsfilosof
SVAR TILL GÖRAN EKSTRÖM
Hbl tar inte in några långa svar, men här på bloggen kan jag skriva hur långt jag vill. (En annan sak är om någon orkar läsa det). Göran Ekströms inlägg i Hbl 9.7 är lika långt som min artikel, som han kommenterar. Bra så! Här passar jag på att svara honom mera utförligt.
Ekström och jag har debatterat i Vasabladet åtskilliga gånger sedan 1980-talet. Han är en av de få svenskspråkiga gröna extremister som tänker mycket och djupt och gärna breder ut sig i långa artiklar, främst i Vasabladet. Senaste år gav han ut en liten bok Utopia pelastaa maailman (Biofilos 2009) där han för fram sin extrema gröna filosofi. Jag skrev en i mitt tycke rätt positiv recension av boken i Vbl.
Anledningen till att jag så ofta debaterar med G.E. är att vi är intresserade av samma frågor, men är djupt oeniga om det mesta. Jag räknar mig som naturvän och har länge varit intresserad av miljöfilosofi. Det finns en rad långa artiklar i ämnet på min blogg senaste år.
Jag har funderat över varför vi är så djupt oeniga. Här är mina slutsatser.
För en del tycks den gröna ideologin vara ett slags religionssurrogat. (Detta har jag hävdat många gånger, också i Hbl). De kan inte tro på en traditionell allsmäktig och god gud. I stället blir naturen, och speciellt den levande naturen deras gud. Det evangelium (glada budskap) de vill sprida är att frälsningen ligger i ett anspråkslöst liv och dyrkan av alla livsformer. Så måste man förstå G.E. I själva verket har han ofta uttalat sig uppskattande om religionen och betonat begreppet helighet.
Själv är jag ateist och materialist. För mig är begreppet helig ett tomt ord, liksom begreppet gud. Jag tror på fritt tänkande, demokrati, jämlikhet, humanism samt på forskning och framsteg. Såsom jag upplever världen är människan det enda djur som har ett egenvärde. Varje enskild människa har ett värde i sig. Därför är det ett svårt brott att döda eller skada en människa. Tanken att enskilda djur, arter av djur, enskilda biotoper eller hela biosfären skulle ha ett egenvärde är främmande, ja nästan obegriplig för mig (varför skulle t.ex. en fästing ha ett egenvärde?).
T.ex. i en lång artikel i Vbl 20.4 2009 skrev G.E. ”I djupekologin har man livet självt som värderingsgrund och alla livsformer har sitt egenvärde och bör skyddas även för sin egen skull, inte bara för att människan skall klara sig i längden.” Han kallar denna uppfattning bioetik.
På denna punkt är vi fundamentalt oeniga. Jag kan inte tro på bioetiken. Den verkar t.o.m. absurd. Som hobbyodlare vet jag att odlandet är en ständig kamp mot naturen. Mina grönsaksland fylls snabbt av ogräs. Jag river obörhörligt upp massor av natagräs och allt möjligt annat utan tanke på att det skulle ha ett egenvärde. Det finns nästan oändligt många sorter av skadedjur, från jordloppor till hjortar och älgar. (Självklart finns det också en massa nyttiga växter och djur). Vidare drabbas jag av myggor, bromsar, getingar, fästingar, ettergaddor och andra kryp. Också dessa dödar jag utan samvetsförebråelser. Huggormar vill jag inte heller ha i trädgården. Osv. Ändå är vårt land fattigt på farliga djur och växter. I varmare länder är problemen som orsakas av skadedjur och –växter mycket större.
Vi människor är ju en del av naturen. Vi måste kämpa för att överleva på samma sätt som alla andra arter. Naturen är obarmhärtig mot de svaga.
Detta torde räcka för att förklara varför jag inte kan tro på bioetiken.
UTROTNING
”Det är från människans hänsynslösa framfart jorden måste räddas,” skriver G.E. i Hbl. Det som måste räddas är tydligen arterna, och inte bara vissa arter som pandan och bergsgorillan utan alla arter utan undantag. Han hävdar att ”utrotningen accelererar” och att ”flera arter per timme utplånas”.
Att han är upprörd är logiskt utgående från hans egen övertygelse om att alla livsformer är heliga, har ett egenvärde. (Märk dock att han medvetet uttrycker sig vagt. Han använder inte ord som art, individ eller biotop utan det diffusa livsform. Men vad menar han med livsform?)
Själv tror jag att endast människan, dvs varje människa, har ett egenvärde. Därför är utrotningen för mig mera ett praktiskt än ett moraliskt problem. I själva verket anser jag att många arter borde decimeras och i vissa fall t.o.m. utrotas. Jag skulle gärna se att fästingarna t.ex. försvinner. Varje sommar försöker någon fästing suga mitt blod. Det finns massor av sjukdomsalstrande livsformer som gärna, för mig, skulle få utrotas. Faktum är att många naturvänner gör sitt bästa för att utrota vissa arter i vårt land, t.ex. mink, mårdhund och en del växter.
Hur vet G.E. att flera arter per timme utplånas? Det vet han förstås inte. Det är omöjligt att veta ens hur många arter som utplånas av människan varje år. Det är t.o.m. omöjligt att veta hur många arter det finns. Omkring 1,5 miljoner arter är beskrivna, men detta är enligt experterna bara en liten del av det totala antalet. Inte ens i vårt artfattiga land är antalet arter känt. Spelar det någon roll om några arter av myggor, spindlar eller skalbaggar dör ut när det finns miljontals arter av dem kvar?
Man bör också observera att alla arter dör ut förr eller senare. Enligt experterna lever en art i snitt 1-2 miljoner år. De flesta är alltså ur geologisk synvinkel kortlivade. Naturen själv sköter om att massvis av arter håller på att dö ut, men samtidigt håller massvis av nya på att utvecklas.
Vårt land är mycket artfattigt därför att den senaste istiden tog död på allt som fanns här. Men också hos oss finns förstås svaga arter. Många kommer att dö ut. Men är detta så sorgligt? Måste vi försöka rädda varje spindelart, varje svamp etc? Självklart inte. I själva verket har mängden arter hos oss ökat hela tiden sedan istiden. Om klimatet blir varmare kommer massor av nya arter att spridas till oss. Många ser detta som ett problem. (Man kan få allting till ett svårt problem om man bara vill!) Själv tycker jag inte det är något att ta stress för. Naturen är ständigt föränderlig. Vi behöver inte ha kontroll över allting. Låt oss i stället följa med vad som händer och dra den nytta och glädje vi kan av det under den sorgligt korta tid vi är en del av biosfären.
onsdag 7 juli 2010
KAPITEL 8. NÄRKONTAKT AV ANDRA GRADEN
Otaliga är de författare som fantiserat om hur den första kontakten med en extraterrester civilisation kommer att ske. Otaliga är likaså de människor som sedan 1950-talet trott att utomjordingar i s.k. UFOs sedan länge besökt vår planet och studerat oss utan att ta officiell kontakt. Somliga har t.o.m., i likhet med Rauni-Leena Luukanen, trott att världens ledande vetenskapsmän och politiker har kontakt med utomjordingar utan att berätta om detta. De tror på en global konspiration av en elit som döljer sanningen för massorna. Själv har jag sedan 1960-talet argumenterat mot tron på flygande tefat. Jag har hävdat att ufona är olika naturliga fenomen eller felaktiga, feltolkade observationer. Det är frågan om ett slags folklig vidskepelse av samma typ som de gamla tron på tomtar och troll eller något modernare på andar, spöken och gastar, eller den ännu modernare tron på parapsykologi.
Kommer vi någonsin att få kontakt med utomjordingar?I min rymdroman skisserar jag ett scenarium som jag kan tänka mig som en sannolik möjlighet någon gång i en avlägsen framtid.
(FÖREGÅENDE KAPITEL FINNS PÅ MIN BLOGG 10.6)
NÄRKONTAKT AV ANDRA GRADEN
Hans Nosring stirrade uppgivet på datorskärmen framför sig. Det tycktes vara omöjligt att få ut något budskap ur de radiosignaler, på en stor mängd frekvenser, som det främmande rymdskeppet sände. Han hade analyserat signalerna med flera program som användes för att tolka koder, men utan resultat. Det tycktes vara frågan om slumpmässigt brus, men det var ju omöjligt. Varför skulle någon sända elektromagnetisk strålning som inte innehöll någon information? Det hade gått en lång stund sedan han meddelat kaptenen att diskusen sände signaler, men alla hans försök att hitta något begripligt budskap hade misslyckats.
Ännu en gång tryckte han på on-knappen för ljudåtergivning. Rummet fylldes av en kakafoni av ljud, av surr, visslingar, muller, pipanden utan något mönster. Om det är frågan om något slags tal måste det finnas ljudkombinationer som upprepas ibland, tänkte han. Men det förbannade programmet hittar inga sådana. Variationen tycks vara oändlig. Det här verkar alldeles hopplöst. Men varför sänder de så ivrigt om det inte betyder någonting, och med massiv effekt dessutom? Han stirrade grubblande på skärmens kurvor samtidigt som det brusade i rummet som i en storstad vid rusningstid.
Det var frustrerande, irriterande. Vreden sjöd inom honom. Han måste få utlopp för den. Med en grymtning reste han sig, tittade noggrannt efter att han var ensam, att ingen i all tysthet kommit in i rummet. Sedan kontrollerade han att interkomen var avstängd. Efter att ha dragit ett djupt andetag började han svära. Ur hans mun flög en lång rad tabubelagda kötteder. Han formligen spottade dem ur sig för att lätta på det inre trycket.
Nosring kallades ”musen” för att han var grå och oansenlig, en medelålders, överviktig, gleshårig man med stor näsa och dubbelhaka, alltid i bakgrunden, alltid försiktig. Ingen tog notis om honom annat än när det gällde datorprogram eller matematiskt-logiska problem. I själva verket var han en av jordens främsta experter inom computer science. Men hans sociala kompetens var nära noll. Han kunde och visste allt om datorer och programmering. I viss mån var han själv mer en dator än en normal människa. Men nu kände han sig lika misslyckad som den gång han fått en vacker kvinna i säng men inte kunde få erektion.
Det som ingen visste, hans stora hemlighet, var att han var expert på svordomar. Han kunde svära en halv timme utan att upprepa sig. Han kunde svära på ett tiotal språk. Han kunde alla tänkbara förbannelser och vulgära könsord på tjugo olika språk.
Som barn hade hans stränga mor tvättat hans mun med såpa varje gång han använde ”fula ord” som han hört av de älde barnen på daghemmet. Modern var singel och hade efter det att fadern, en alkoholiserad och våldsam halvgangster, försvunnit, blivit omvänd till islam. Hon avskydde folk som svor, drack och horade. Hans hade fått lära sig att grova svordomar var något primitivt, något som förekom i gamla filmer, men som ingen modern anständig människa tog i sin mun. I skolan fick man böta om man svor. Svärande på offentlig plats var nästan lika allvarligt som att uppträda berusad, röka cigaretter eller ta en pris snus. Sådant föll under rubriken förargelseväckande beteende och bestraffades med böter. Svordomarna var hans eget privata sätt att reagera mot vad han uppfattade som meningslösa, byråkratiska, kvävande sociala regler. När han svor var han fri, omän endast i hemlighet.
Trycket inom ”musen” lättade. Han sjönk ner i stolen. ”Satan, perkele, motherfucker, vittu,” mumlade man men utan någon entusiasm. Trycket hade lättat, men nu kände han sig, som vanligt efter ett raseriutbrott, bara tom och dyster. Han stirrade på datorskärmen utan att se.
Plötsligt blev han medveten om att schackpartiet, som han inlett mot Aristoteles, fortfarande var oavgjort. Pjäsernas ställning fanns kvar på den stora bildskärmen. Han kastade en trött och dyster blick på ställningen och tänkte be datorn avbryta spelet när han satte sig upp, rak i ryggen. Han granskade pjäsernas lägen noga. Ja, verkligen det fanns en liten chans att han kunde slå datorn!
Hans Nosring hörde till de tio främsta schackspelarna i världen. Han hade flera gånger slagit några av de främsta schackprogrammen. Visserligen vann datorerna nio gånger av tio, men varje gång han vann var han salig i minst en vecka. Hans självförtroende fick vanligen en sådan skjuts framåt att han gick på krog och försökte ragga upp en kvinna. Visserligen misslyckades också detta nio gånger av tio. Efteråt var han oftast ännu dystrare än vanligt. Men trots att han spelat tiotals matcher mot Aristoteles hade han aldrig vunnit. Två gånger hade han uppnått remi. Abel, som var Hans enda verkliga vän ombord, brukade trösta honom med att Aristoteles var en superdator, den kraftigaste som skapats. Det är helt enkelt omöjligt för en mänsklig hjärna att klå den, brukade exobiologen påpeka.
Men detta ökade bara hans beslutsamhet att en gång besegra Aristoteles. Och nu såg han en liten chans, mycket liten visserligen, men dock. ”Aristoteles!” kommenderade han. Det dröjde ett par sekunder innan datorn svarade med sin entoniga, mekaniska röst.
”Ja, Hans Nosring. Hur kan jag hjälpa dig?”
”Vi fortsätter med spelet. Det är ditt drag. Sätt igång!” Han väntade med undertryckt spänning, drog i sin stora näsa. ”Nå Aristoteles, vad väntar du på. Du brukar inte behöva någon betänketid.” En löpare förflyttades mot Hans´ kung. ”Musen” stelnade till. Datorn hade inte upptäckt att han hade en möjlighet att göra schack matt med några få drag. Han försökte hindra sin röst att darra när han kommenderade.”Jag flyttar mitt torn till D4. Sedan är det du igen.” Denna gång dröjde det ännu längre innan datorn flyttade. Och den flyttade fel pjäs!
Hans trodde knappt sina ögon. Till och med en skicklig amatör skulle ha märkt att den vita kungen var i stor fara. Med triumferande stämma ropade han. ”Jag flyttar min häst till F6. Nu är du fast!” Efter en lång stund flyttade datorn sitt torn till en position som skulle ha ställt Hans´ kung i schack vid nästa drag, men det var Hans´tur. Han flyttade en bonde för att blockera den vita kungens sista flyktväg och ropade: ”Schack matt! Ha, ha, ha! Du är schack matt din jävel!” Han hoppade av glädje. ”Fait accompli! Fait accompli!”
Om någon av besättningen sett ”musen” nu skulle han eller hon inte ha trott sina ögon. Han dansade runt i rummet, skrattade nästan hysteriskt. ”Äntligen, äntligen!”
Med ett lyckligt leende på läpparna sjönk han slutligen ner på sin stol. ”Aristoteles,” sade han med matt röst, ”jag besegrade dig! Hör du det? Jag vann!”
Datorn svarade inte.
Med rynkade ögonbryn tittade han upp mot den stora skärmen. Det var något som var fel. En svag känsla av oro började smyga sig på. Euforin var över. Hans vanliga dysterhet började återkomma. ”Aristoteles!” kommenderade han med hög röst.
Datorn förblev tyst, men bilden på den stora skärmen började flimra en aning. De onda aningarna blev allt starkare. Hans Nosring kände Aristoteles utan och innan. Han hade varit med och konstruerat en del av dess program. Han hade krävt tiofaldig säkerhet, flera back-up system, noggrannt debuggade program. Ingenting fick gå fel ute i rymden långt bortom all tänkbar hjälp. Men nu, det kände han på sig, var något fel, alldeles förbannat fel.
”Aristoteles! Kan du höra mig? Svara då för helvete!”
Med stigande oro vände han sig mot sin bordsdator för att manuellt, via tangentbordet komma in i datorn. Han knappade in kodordet ”Odysseus”, men svaret blev ”no access”. Svetten trängde ut på hans panna. Med darrande händer slog han in sitt personliga, hemliga kodord ”motherfucker”, men svaret blev igen ”no access”. ”Morituri te salutant,” mumlade han frånvarande. ”Nu tar fan bofinken.”
Men om det fanns en egenskap som präglade den fetlagde, gleshårige, tystlåtne mannen så var det envishet. Ju svårare, ja ju omöjligare uppgiften tedde sig desto envisare sökte han en lösning. Hans logiskt-analytiska tänkande hade tränats i fyrtio år. Han hade förmågan att helt försjunka i ett problem, att koncentrera hela sitt medvetande på en enda uppgift. Och nu gjorde han just detta. Han analyserade alla möjligheter, och varje analys ledde fram till samma slutsats.
Aristoteles hade fungerat perfekt ända tills det främmande rymdskeppet började sända mycket kraftfull elektromagnetisk strålning.
Som ung hade han ibland roat sig med att ta sig in i andras datorer. Han hade varit en så kallad hacker. När hans egen dator inte hade tillräcklig kapacitet för en uppgift hade han med ett flin på läpparna tagit sig in i andra datorer och låtit dem göra en del av jobbet. Ibland hade han lämnat ett meddelande, t.ex. ”tack så mycket för din vänlighet att låna ut din dator till mig.” Nu började en skrämmande aning formas i hans analytiska medvetande.
Plötsligt försvann bilden från den stora väggskärmen. I stället fylldes den av flimmer och brus. Hans Nosring stirrade med fascinerad förfäran när en helt ny bild började framträda på skärmen, bilden av diskusen, men nu på mycket nära håll. När bilden klarnade såg han en del av kanten på skeppet, en svagt buktande vitgrå yta, översållad av mönster som han inte kunde tolka. Diskusen roterade svagt och långsamt kom en stor öppning in i bilden från höger. ”En dockningsport?” frågade han matt.
”Jjjj...aaa, jaaa,” det knastrade i högtalaren. Ett brusande ljud fyllde rummet. Bruset steg och sjönk och började formas till begripliga fonem. Plötsligt upphörde det och Hans Nosring, datorexpert på rymdskeppet Odysseus hörde klart och tydligt en viskande röst.
”Heejj, hej!”
Han kände hur nackhåren reste sig. Rösten var vänlig, lågmäld, mjuk, den kändes främmande men ändå märkligt bekant. Han hade en känsla av att ha hört en liknande röst förut. Den var helt annorlunda än Aristoteles mekaniska, entoniga, könlösa röst.
Pusselbitarna föll på plats i hans analytiska sinne. Det är de som försöker få kontakt, tänkte han med en blandning av skräck och förtjusning. De har hackat sig in i vår centraldator, tagit kontrollen över den. Men vad gör jag nu? Jag måste säga något. De första orden till en varelse från en annan planet, en annan värld, en annan civilisation. I hans medvetande flimrade berömda yttranden som Neil Armstrongs ”Ett litet steg för en människa, men ett stort steg för mänskligheten”, när denne, som den första människan i historien, steg ner på en främmande himlakropp. Jag borde säga något djupsinnigt, något som kan leva i århundraden. Men han kände sig alldeles tom. Hans känslor hade en lång stund åkt bergochdalbana, han var emotionellt utmattad, renons på tankar.
”Hej på dej du!”
Orden bara slank ur honom, och han blev förskräckt över svarets trivalitet. Jag gör mig till åtlöje för hela mänskligheten, tänkte han dystert, typiskt mig.
Den viskande rösten försökte formulera ord.
”Sv..svv..svåårt... sp..pråååk. Hej, på dej...sj...själv.”
Hans öppnade med darrande händer intercomen. ”Kapten!” flämtade han med hes röst. ”Kapten!” Han höjde rösten nästan till ett rop. ”Kom genast till bryggan, genast!”
Kapten Enfaldos oroliga röst hördes i rummet. ”Vad är det Hans? Du verkar uppskärrad. Har det hänt någonting?”
Hans Nosring drog ett djupt andetag, rätade på ryggen och förkunnade högtidligt. ”Vi har kontakt, kapten. Vi har närkontakt av andra graden med en främmande civilisation.”
Kommer vi någonsin att få kontakt med utomjordingar?I min rymdroman skisserar jag ett scenarium som jag kan tänka mig som en sannolik möjlighet någon gång i en avlägsen framtid.
(FÖREGÅENDE KAPITEL FINNS PÅ MIN BLOGG 10.6)
NÄRKONTAKT AV ANDRA GRADEN
Hans Nosring stirrade uppgivet på datorskärmen framför sig. Det tycktes vara omöjligt att få ut något budskap ur de radiosignaler, på en stor mängd frekvenser, som det främmande rymdskeppet sände. Han hade analyserat signalerna med flera program som användes för att tolka koder, men utan resultat. Det tycktes vara frågan om slumpmässigt brus, men det var ju omöjligt. Varför skulle någon sända elektromagnetisk strålning som inte innehöll någon information? Det hade gått en lång stund sedan han meddelat kaptenen att diskusen sände signaler, men alla hans försök att hitta något begripligt budskap hade misslyckats.
Ännu en gång tryckte han på on-knappen för ljudåtergivning. Rummet fylldes av en kakafoni av ljud, av surr, visslingar, muller, pipanden utan något mönster. Om det är frågan om något slags tal måste det finnas ljudkombinationer som upprepas ibland, tänkte han. Men det förbannade programmet hittar inga sådana. Variationen tycks vara oändlig. Det här verkar alldeles hopplöst. Men varför sänder de så ivrigt om det inte betyder någonting, och med massiv effekt dessutom? Han stirrade grubblande på skärmens kurvor samtidigt som det brusade i rummet som i en storstad vid rusningstid.
Det var frustrerande, irriterande. Vreden sjöd inom honom. Han måste få utlopp för den. Med en grymtning reste han sig, tittade noggrannt efter att han var ensam, att ingen i all tysthet kommit in i rummet. Sedan kontrollerade han att interkomen var avstängd. Efter att ha dragit ett djupt andetag började han svära. Ur hans mun flög en lång rad tabubelagda kötteder. Han formligen spottade dem ur sig för att lätta på det inre trycket.
Nosring kallades ”musen” för att han var grå och oansenlig, en medelålders, överviktig, gleshårig man med stor näsa och dubbelhaka, alltid i bakgrunden, alltid försiktig. Ingen tog notis om honom annat än när det gällde datorprogram eller matematiskt-logiska problem. I själva verket var han en av jordens främsta experter inom computer science. Men hans sociala kompetens var nära noll. Han kunde och visste allt om datorer och programmering. I viss mån var han själv mer en dator än en normal människa. Men nu kände han sig lika misslyckad som den gång han fått en vacker kvinna i säng men inte kunde få erektion.
Det som ingen visste, hans stora hemlighet, var att han var expert på svordomar. Han kunde svära en halv timme utan att upprepa sig. Han kunde svära på ett tiotal språk. Han kunde alla tänkbara förbannelser och vulgära könsord på tjugo olika språk.
Som barn hade hans stränga mor tvättat hans mun med såpa varje gång han använde ”fula ord” som han hört av de älde barnen på daghemmet. Modern var singel och hade efter det att fadern, en alkoholiserad och våldsam halvgangster, försvunnit, blivit omvänd till islam. Hon avskydde folk som svor, drack och horade. Hans hade fått lära sig att grova svordomar var något primitivt, något som förekom i gamla filmer, men som ingen modern anständig människa tog i sin mun. I skolan fick man böta om man svor. Svärande på offentlig plats var nästan lika allvarligt som att uppträda berusad, röka cigaretter eller ta en pris snus. Sådant föll under rubriken förargelseväckande beteende och bestraffades med böter. Svordomarna var hans eget privata sätt att reagera mot vad han uppfattade som meningslösa, byråkratiska, kvävande sociala regler. När han svor var han fri, omän endast i hemlighet.
Trycket inom ”musen” lättade. Han sjönk ner i stolen. ”Satan, perkele, motherfucker, vittu,” mumlade man men utan någon entusiasm. Trycket hade lättat, men nu kände han sig, som vanligt efter ett raseriutbrott, bara tom och dyster. Han stirrade på datorskärmen utan att se.
Plötsligt blev han medveten om att schackpartiet, som han inlett mot Aristoteles, fortfarande var oavgjort. Pjäsernas ställning fanns kvar på den stora bildskärmen. Han kastade en trött och dyster blick på ställningen och tänkte be datorn avbryta spelet när han satte sig upp, rak i ryggen. Han granskade pjäsernas lägen noga. Ja, verkligen det fanns en liten chans att han kunde slå datorn!
Hans Nosring hörde till de tio främsta schackspelarna i världen. Han hade flera gånger slagit några av de främsta schackprogrammen. Visserligen vann datorerna nio gånger av tio, men varje gång han vann var han salig i minst en vecka. Hans självförtroende fick vanligen en sådan skjuts framåt att han gick på krog och försökte ragga upp en kvinna. Visserligen misslyckades också detta nio gånger av tio. Efteråt var han oftast ännu dystrare än vanligt. Men trots att han spelat tiotals matcher mot Aristoteles hade han aldrig vunnit. Två gånger hade han uppnått remi. Abel, som var Hans enda verkliga vän ombord, brukade trösta honom med att Aristoteles var en superdator, den kraftigaste som skapats. Det är helt enkelt omöjligt för en mänsklig hjärna att klå den, brukade exobiologen påpeka.
Men detta ökade bara hans beslutsamhet att en gång besegra Aristoteles. Och nu såg han en liten chans, mycket liten visserligen, men dock. ”Aristoteles!” kommenderade han. Det dröjde ett par sekunder innan datorn svarade med sin entoniga, mekaniska röst.
”Ja, Hans Nosring. Hur kan jag hjälpa dig?”
”Vi fortsätter med spelet. Det är ditt drag. Sätt igång!” Han väntade med undertryckt spänning, drog i sin stora näsa. ”Nå Aristoteles, vad väntar du på. Du brukar inte behöva någon betänketid.” En löpare förflyttades mot Hans´ kung. ”Musen” stelnade till. Datorn hade inte upptäckt att han hade en möjlighet att göra schack matt med några få drag. Han försökte hindra sin röst att darra när han kommenderade.”Jag flyttar mitt torn till D4. Sedan är det du igen.” Denna gång dröjde det ännu längre innan datorn flyttade. Och den flyttade fel pjäs!
Hans trodde knappt sina ögon. Till och med en skicklig amatör skulle ha märkt att den vita kungen var i stor fara. Med triumferande stämma ropade han. ”Jag flyttar min häst till F6. Nu är du fast!” Efter en lång stund flyttade datorn sitt torn till en position som skulle ha ställt Hans´ kung i schack vid nästa drag, men det var Hans´tur. Han flyttade en bonde för att blockera den vita kungens sista flyktväg och ropade: ”Schack matt! Ha, ha, ha! Du är schack matt din jävel!” Han hoppade av glädje. ”Fait accompli! Fait accompli!”
Om någon av besättningen sett ”musen” nu skulle han eller hon inte ha trott sina ögon. Han dansade runt i rummet, skrattade nästan hysteriskt. ”Äntligen, äntligen!”
Med ett lyckligt leende på läpparna sjönk han slutligen ner på sin stol. ”Aristoteles,” sade han med matt röst, ”jag besegrade dig! Hör du det? Jag vann!”
Datorn svarade inte.
Med rynkade ögonbryn tittade han upp mot den stora skärmen. Det var något som var fel. En svag känsla av oro började smyga sig på. Euforin var över. Hans vanliga dysterhet började återkomma. ”Aristoteles!” kommenderade han med hög röst.
Datorn förblev tyst, men bilden på den stora skärmen började flimra en aning. De onda aningarna blev allt starkare. Hans Nosring kände Aristoteles utan och innan. Han hade varit med och konstruerat en del av dess program. Han hade krävt tiofaldig säkerhet, flera back-up system, noggrannt debuggade program. Ingenting fick gå fel ute i rymden långt bortom all tänkbar hjälp. Men nu, det kände han på sig, var något fel, alldeles förbannat fel.
”Aristoteles! Kan du höra mig? Svara då för helvete!”
Med stigande oro vände han sig mot sin bordsdator för att manuellt, via tangentbordet komma in i datorn. Han knappade in kodordet ”Odysseus”, men svaret blev ”no access”. Svetten trängde ut på hans panna. Med darrande händer slog han in sitt personliga, hemliga kodord ”motherfucker”, men svaret blev igen ”no access”. ”Morituri te salutant,” mumlade han frånvarande. ”Nu tar fan bofinken.”
Men om det fanns en egenskap som präglade den fetlagde, gleshårige, tystlåtne mannen så var det envishet. Ju svårare, ja ju omöjligare uppgiften tedde sig desto envisare sökte han en lösning. Hans logiskt-analytiska tänkande hade tränats i fyrtio år. Han hade förmågan att helt försjunka i ett problem, att koncentrera hela sitt medvetande på en enda uppgift. Och nu gjorde han just detta. Han analyserade alla möjligheter, och varje analys ledde fram till samma slutsats.
Aristoteles hade fungerat perfekt ända tills det främmande rymdskeppet började sända mycket kraftfull elektromagnetisk strålning.
Som ung hade han ibland roat sig med att ta sig in i andras datorer. Han hade varit en så kallad hacker. När hans egen dator inte hade tillräcklig kapacitet för en uppgift hade han med ett flin på läpparna tagit sig in i andra datorer och låtit dem göra en del av jobbet. Ibland hade han lämnat ett meddelande, t.ex. ”tack så mycket för din vänlighet att låna ut din dator till mig.” Nu började en skrämmande aning formas i hans analytiska medvetande.
Plötsligt försvann bilden från den stora väggskärmen. I stället fylldes den av flimmer och brus. Hans Nosring stirrade med fascinerad förfäran när en helt ny bild började framträda på skärmen, bilden av diskusen, men nu på mycket nära håll. När bilden klarnade såg han en del av kanten på skeppet, en svagt buktande vitgrå yta, översållad av mönster som han inte kunde tolka. Diskusen roterade svagt och långsamt kom en stor öppning in i bilden från höger. ”En dockningsport?” frågade han matt.
”Jjjj...aaa, jaaa,” det knastrade i högtalaren. Ett brusande ljud fyllde rummet. Bruset steg och sjönk och började formas till begripliga fonem. Plötsligt upphörde det och Hans Nosring, datorexpert på rymdskeppet Odysseus hörde klart och tydligt en viskande röst.
”Heejj, hej!”
Han kände hur nackhåren reste sig. Rösten var vänlig, lågmäld, mjuk, den kändes främmande men ändå märkligt bekant. Han hade en känsla av att ha hört en liknande röst förut. Den var helt annorlunda än Aristoteles mekaniska, entoniga, könlösa röst.
Pusselbitarna föll på plats i hans analytiska sinne. Det är de som försöker få kontakt, tänkte han med en blandning av skräck och förtjusning. De har hackat sig in i vår centraldator, tagit kontrollen över den. Men vad gör jag nu? Jag måste säga något. De första orden till en varelse från en annan planet, en annan värld, en annan civilisation. I hans medvetande flimrade berömda yttranden som Neil Armstrongs ”Ett litet steg för en människa, men ett stort steg för mänskligheten”, när denne, som den första människan i historien, steg ner på en främmande himlakropp. Jag borde säga något djupsinnigt, något som kan leva i århundraden. Men han kände sig alldeles tom. Hans känslor hade en lång stund åkt bergochdalbana, han var emotionellt utmattad, renons på tankar.
”Hej på dej du!”
Orden bara slank ur honom, och han blev förskräckt över svarets trivalitet. Jag gör mig till åtlöje för hela mänskligheten, tänkte han dystert, typiskt mig.
Den viskande rösten försökte formulera ord.
”Sv..svv..svåårt... sp..pråååk. Hej, på dej...sj...själv.”
Hans öppnade med darrande händer intercomen. ”Kapten!” flämtade han med hes röst. ”Kapten!” Han höjde rösten nästan till ett rop. ”Kom genast till bryggan, genast!”
Kapten Enfaldos oroliga röst hördes i rummet. ”Vad är det Hans? Du verkar uppskärrad. Har det hänt någonting?”
Hans Nosring drog ett djupt andetag, rätade på ryggen och förkunnade högtidligt. ”Vi har kontakt, kapten. Vi har närkontakt av andra graden med en främmande civilisation.”
onsdag 30 juni 2010
BEHÖVER VÄRLDEN RÄDDAS?
Denna artikel publicerades i Hufvudstadsbladet 28.6 under den missvisande titeln ”Det handlar inte alls om att rädda världen”. Min avsikt var att påpeka att dagens problem blåses upp orimligt. Vi bör bevara vårt sine för proportioner även i dagens smått hysteriska sensationssökande medievärld. Det finns en tendens att alltid gå till överdrifter som jag vill varna för. Världen går inte under i morgon och inte heller om en miljon år. De enda som behöver räddas är vi själva, och hotet är vi själva.
VADDÅ RÄDDA VÄRLDEN?
Vad har just du gjort för att rädda världen? Vad har du gjort för att rädda klimatet, för att skydda ekosystemen, hindra utrotningen av djur och växter, stoppa förstörelsen av regnskog? Hur mycket energi sparar du?
Att rädda världen har blivit det nya slagordet i vår västerländska kultur. Självklart är det centralt inom den gröna rörelsen, men det har också anammats av andra, både röda och blåa politiska ideologier. Vi blir ständigt påminda om att världen är hotad, och att det är vi och vår tillväxtideologi som förstör.
Dock saknas det inte idéer och förslag om hur världen skall räddas. Tvärtom, marknaden har redan under många år översvämmats av böcker och rörelser som ”vet” hur problemen skall lösas. Aldrig förr har så många tänkt så mycket (och förtjänat så mycket) på hur ett problem skall lösas, men gjort så litet.
Men vaddå rädda världen? Behöver den verkligen räddas? (Låt oss för ovanlighetens skull tänka kritiskt!) Jorden har klarat sig utan vår hjälp i miljarder år. Den har genomlevt enorma katastrofer, men evolutionen har alltid fortsatt att skapa miljoner nya livsformer anpassade till de nya förhållandena. Naturen skapar och slår ihjäl med samma likgiltiga själ.
Självklart kommer vår planet att bestå, att fortsätta att förändras, att producera nya livsformer och förinta andra helt oberoende av vad vi, arten Homo tecnologicus, tar oss före. Vi glömmer så lätt att nuet, ja att hela vår kultur blott är ett kort förbiglidande ögonblick i jordens, i Gaias, ofattbart långa historia. En historia som ingalunda tar slut när vi dör eller ens när våra barnbarnsbarn dör. I tiotusen år har människan skapat en allt mer invecklad kultur, men en till och med en miljon år är en kort tid ur naturens synvinkel. Finns det alls kvar något spår av oss om en miljon år?
Vi oroar oss för den vitryggiga hackspetten, för saimenvikaren för fjärilar osv. Men hur går det för dem, och för allt annat liv, när nästa istid inom en inte alltför avlägsen framtid drar sitt kilometertjocka istäcke över hela norra halvklotet? Skall vi ta med oss alla djur och växter när vi drar söderut?
I själva verket inser var och en, som tänker efter, att det inte alls handlar om att rädda världen. Det handlar i stället om ett sökande efter mål och mening när de gamla religionerna och ideologierna inte längre känns meningsfulla. Det handlar om längtan efter något bestående, oföränderligt i en evigt föränderlig värld. Det är Platons urgamla problem. Sådan som världen var i ens egen ungdom sådan drömmer man om att den alltid skall vara. Blommande blomsterängar, fridfullt betande kor, svärmar av fjärilar, fågelsång. Egentligen är allt detta onaturligt, men det är irrelevant. Ytterst är det inte världen vi vill rädda, utan oss själva, vår undermedvetna dröm om ett tryggt och oföränderligt paradis.
En omöjlig dröm. Men en nödvändig dröm i en kultur som förlorat sin framtidstro?
Hans Rosing
Filosof
VADDÅ RÄDDA VÄRLDEN?
Vad har just du gjort för att rädda världen? Vad har du gjort för att rädda klimatet, för att skydda ekosystemen, hindra utrotningen av djur och växter, stoppa förstörelsen av regnskog? Hur mycket energi sparar du?
Att rädda världen har blivit det nya slagordet i vår västerländska kultur. Självklart är det centralt inom den gröna rörelsen, men det har också anammats av andra, både röda och blåa politiska ideologier. Vi blir ständigt påminda om att världen är hotad, och att det är vi och vår tillväxtideologi som förstör.
Dock saknas det inte idéer och förslag om hur världen skall räddas. Tvärtom, marknaden har redan under många år översvämmats av böcker och rörelser som ”vet” hur problemen skall lösas. Aldrig förr har så många tänkt så mycket (och förtjänat så mycket) på hur ett problem skall lösas, men gjort så litet.
Men vaddå rädda världen? Behöver den verkligen räddas? (Låt oss för ovanlighetens skull tänka kritiskt!) Jorden har klarat sig utan vår hjälp i miljarder år. Den har genomlevt enorma katastrofer, men evolutionen har alltid fortsatt att skapa miljoner nya livsformer anpassade till de nya förhållandena. Naturen skapar och slår ihjäl med samma likgiltiga själ.
Självklart kommer vår planet att bestå, att fortsätta att förändras, att producera nya livsformer och förinta andra helt oberoende av vad vi, arten Homo tecnologicus, tar oss före. Vi glömmer så lätt att nuet, ja att hela vår kultur blott är ett kort förbiglidande ögonblick i jordens, i Gaias, ofattbart långa historia. En historia som ingalunda tar slut när vi dör eller ens när våra barnbarnsbarn dör. I tiotusen år har människan skapat en allt mer invecklad kultur, men en till och med en miljon år är en kort tid ur naturens synvinkel. Finns det alls kvar något spår av oss om en miljon år?
Vi oroar oss för den vitryggiga hackspetten, för saimenvikaren för fjärilar osv. Men hur går det för dem, och för allt annat liv, när nästa istid inom en inte alltför avlägsen framtid drar sitt kilometertjocka istäcke över hela norra halvklotet? Skall vi ta med oss alla djur och växter när vi drar söderut?
I själva verket inser var och en, som tänker efter, att det inte alls handlar om att rädda världen. Det handlar i stället om ett sökande efter mål och mening när de gamla religionerna och ideologierna inte längre känns meningsfulla. Det handlar om längtan efter något bestående, oföränderligt i en evigt föränderlig värld. Det är Platons urgamla problem. Sådan som världen var i ens egen ungdom sådan drömmer man om att den alltid skall vara. Blommande blomsterängar, fridfullt betande kor, svärmar av fjärilar, fågelsång. Egentligen är allt detta onaturligt, men det är irrelevant. Ytterst är det inte världen vi vill rädda, utan oss själva, vår undermedvetna dröm om ett tryggt och oföränderligt paradis.
En omöjlig dröm. Men en nödvändig dröm i en kultur som förlorat sin framtidstro?
Hans Rosing
Filosof
onsdag 9 juni 2010
KAPITEL 7. RYMDPASSION
(Att skriva en bok utan sex i vår översexualiserade västerländska kultur är ju otänkbart. Ombord på Odysseus har vi människor i sin bästa ålder, instängda i en plåtburk i den oändliga tomheten under många, långa år (visserligen till en del tillbringade i dvala). Om man inte genmanipulerat bort människornas sexdrift (vilket jag anser ofantligt osannolikt) så blir det förstås en hel del sex. Vad mina huvudpersoner gör med varandra i sängar eller på andra ställen får dock förbli en hemlighet. Jag är inte särskilt nyfiken och det är du, bästa läsare, säkert inte heller. Men att kaptenen och första styrman gillar varann verkar klart. Överstens relation till sina väktare är nog inte alltid så oskyldig. Att Maja Petterson gillar karlar kan det inte råda några tvivel om. Men ung, romantisk kärlek är ju alltid det bästa dragplåstret vare sig det är frågan om en roman, film eller sång.)
Föregående kapitel finns på min blogg 23.5.
RYMDPASSION
James följde efter den mörkhåriga kvinnan som raskt klapprade iväg genom de tomma korridorerna. ”Vart skall vi gå?” Hon tog hans hand i ett fast grepp, men svarade inte. De gick förbi en rad med numrerade dörrar och stannade famför dörr 007. Var pressade sin hand mot dörrplattan och dörren gled upp. James konstaterade att hennes hytt var nästan likadan som hans. En jättestor bildskärm på motsatta väggen och mot den en bred säng. På skärmen visades ett stort hus av herrgårdstyp omgivet av gröna ängar, blommande rabatter och träd. En svag doft av liljekonvalj hängde i luften. ”Mitt hem,” sade hon kort.
James behövde inte titta närmare för att bekanta sig med rummet. Det vanliga arbetsbordet med dataterminal, två bekväma stolar, ett skåp för kläder, dörren till en toalett med dusch. Var gick fram till en nanospelare, sökte ett par sekunder, tryckte sedan på en knapp och stämingsfull musik fyllde rummet. En beslöjad, sensuell kvinnoröst sjöng ord som James inte förstod: ”Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe eingestellt...”.
Hans intresse var helt inriktat på den unga, mörkhåriga kvinnan som långsamt, med ett spefullt leende, började dra av sig sin röda blus. ”Vill du klä av mig, eller vill du att jag skall strippa för dig?” Hon drog in andan så bysten höll på att spränga den minimala behån och log med halvslutna ögon. Omsorgsfullt hängde hon blusen över en stolskarm. När han bara fortsatte att titta, eller snarare stirra, sträckte hon lättjefullt händerna bakom nacken och öppnade behån, hängde också den över stolskarmen och ställde sig med händerna på höfterna. Ogenerat tittade hon på hans byxor och observerade den förväntade utbuktningen. ”Wow vad du är snygg, sexig, ” var det enda han, med skrovlig röst, kunde stamma fram när hon långsamt började dra av sig de tätt sittande jeansen.
”Vill du att jag skall klä av dig?” Han ruskade på huvudet och tog sig samman. Långsamt drog han ett djupt andetag och sade: ”Var var snäll och låt mig bestämma.” ”Gillar du inte kvinnor som är dominerande och tar initiativ?” Han såg vädjande på henne. ”Låt mig göra det på mitt sätt nu när det är första gången du och jag är...du och jag skall..” ”Knulla! Du behöver inte vara blyg. Okej, okej jag är din sexslav, men jag går inte med på något perverst.”
Han tog ett steg framåt, böjde sig lätt, lade ena armen runt hennes knäveck och den andra runt axlarna, lyfte raskt och med lätthet upp henne. Hon lade armarna runt hans nacke och kysste honom försiktigt. Sedan lade henne varsamt på sängen. ”Var snäll och lägg dig på magen.” Hon tittade förvånat på honom, men lydde, och lade armarna under huvudet. Han är tydligen inte lika passionerad som mina tidigare pojkvänner, tänkte hon. Det är bra. Hoppas det inte går för honom alltför snabbt. Och jag får inte låtsas om någonting om den är hemskt liten. Det är nästan spännande att se hur han vill ta mig. Men jag undrar varför han inte klär av sig. Han har förbannat sexig rumpa förresten, hela hans kropp är sexig. Hoppas han inte vill att jag skall suga honom. Det är äckligt. Jag vill verkligen känna hela hans nakna kropp mot min när vi knullar.
James Brand satte sig på sängen bredvid den mörka kvinnan som nu endast hade små trosor på sig. Han lutade sig framåt och lade sina stora, varma händer på hennes axlar. Långsamt, varsamt, med mjuka rörelser började han massera hennes lena skinn, axlarna, halsen. Långsamt gled de stora muskulösa händerna ner längs ryggraden, gled ner över sidorna. ”Jag vill att du skall slappna av,” viskade han med mörk, mjuk röst. ”Tänk inte på någonting. Känn bara hur mina händer smeker din underbart mjuka kropp. Känn värmen som strålar ut från mig.” ”Mmmm, sköönt,” mumlade hon. ”Men du kommer att få mig att somna. Jag trodde att du ville knulla mig.” ”Jag skall nog väcka dig om du somnar,” skrattade han med mörk, hes röst.
Hennes hud kändes len som sammet, hon hade små fjun i svanken. Långsamt och njutninsfullt drog han av henne de tunna trosorna. Hennes stjärt var så rund och... Han slöt ögonen. Måste behärska mig en stund till, tänkte han fast det kändes som om byxorna skulle spricka. Han försökte koncentrera sig på Vars far. Han måste vara en verklig egoist, genmodifierade sitt barn för att få det precis som han ville, fostrade henne till sin egen lydiga avbild. Krävde att hon skulle vara duktig, ja bäst i allt, men ville inte ge henne eget ansvar, frihet. Nu var hon i alla fall fri, och han hade henne för sig själv. Jag får inte göra henne besviken nu, måste behärska mig. Måste vara en god älskare. Han försökte tänka på något kallt och likgiltigt. Han började räkna upp primtalen men blicken sökte sig ändå ner mellan hennes lår som nu gled isär på ett sätt som fick honom att andas allt snabbare.
Men han märkte att också den nakna kvinnan hade börjat andas snabbare. Mjukt och varsamt lät han sina händer glida över hennes stjärt, alldeles lätt i stjärtspringan, ner mot låren. Hon särade på låren så att blygdläpparna blev synliga. Han blundade igen och fortsatte att smeka ner över låren, de välformade vadorna, fötterna.”Slappna av bara kära Var,” viskade han. ”Du har inga bekymmer i världen. Du behöver inte visa dig duktig för mig. Det enda jag vill är att du skall njuta lika mycket som jag.” Hans händer darrade när de började röra sig uppåt igen. Kvinnan andades allt snabbare. ”Njuter du av att smeka mig?” undrade hon med grötig röst samtidigt som hon ytterligare särade på låren.
Utan att svara böjde han sig ner och kysste hennes lår, lät läpparna glida över rumpas runda kullar samtidigt som ena handen gled in mellan låren. Hon kände hur hjärtat bankade allt häftigare. Vad är det han gör med mig? Herregud vad jag blir våt. Varför väntar han? Han känner ju hur våt och kåt jag är. Hon andades allt snabbare. Jag står inte ut längre.
Flämtande satte hon sig med ett ryck upp i sängen, vände sig mot honom slog armarna om honom och ...Hans kyss var så passionerad och brutal att hon nästan blev chokerad. De sade ingenting men rummet var ändå fullt av ljud, av stönanden, flämtningar, kläder som slets av och flög på golvet. Han märkte att hon var stark. ”Wow,” flämtade hon när hon slet av honom de spända shortsen. ”Kom min Adonis, in i mig,” De smala fingrarna slöt hans manliga, hårda organ i ett beslutsamt grepp och styrde det in mellan låren i den våta, trånga slidan.
De flämtade båda när han fyllde upp hennes grotta med sin stora lem och hon började gunga. Hennes halvslutna ögon grävde sig in i hans blick som var en mörk brunn av upphetsning.
Jag klarar inte det här, tänkte han. Det är för underbart. Det kommer att gå för tidigt för mig, men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte behärska mig längre. Han reste sig upp med henne i famnen slängde henne på rygg i sängen, hon särade på benen och han lade sig sig över henne, pressade häftigt in sin hårda lem i hennes våta, hala kärlekshål och släppte alla hämningar, all kontroll.
De var som två djur. All civilisation och kultur var bortblåst av deras passion. De drevs av de mest primitiva instinkter som utvecklats under miljoner år av evolution. Deras rörelser var vilda, andhämtningen snabb och flämtande. De var varma, röda i ansiktet, svettiga. Snart, alltför snart kände kände han hur orgasmen nästan gjorde honom sanslös när han pumpade henne full med sin sperma.
Han sjönk ner över henne och märkte vagt att hon stönade och gnydde, klöste honom i ryggen och kastade sig av och an, tills hon plötsligt sjönk ihop.
De låg tätt bredvid varandra en lång stund, utmattade men fullständigt tillfreds med hela världen. Hans ena hand låg på hennes vänstra bröst. Han smekte lätt den styva bröstvårtan.
Sakta reste hon sig på ena armbågen, log mot honom: ”Jag fejkade inte. Inte alls,” viskade hon. James tittade undrande på hennes vackra ansikte. ”Fejkade? Vad menar du?” ”Har du aldrig varit med om att en kvinna fejkat orgasm?” ”Varför i all världen skulle hon göra det?” Skrattande lade hon sig ner på rygg. ”Du är så underbart naiv.” Hon kysste honom på näsan. ”För att göra killen nöjd förstås. Det kan finnas så många skäl. Ibland vill man bara att det skall vara över. Och det är inte svårt att lura en kille.” ”Jag förstår ändå inte. Varför inte helt enkelt säga som det är?” Sedan tittade han misstänksamt på henne. ”Brukar du fejka?” undrade han. ”Javisst, jag är ju den duktiga Var de Vulva, kvinnan som är duktig i allt, också i sängen. ” Hon böjde sig ner och kysste honom på munnen, på halsen, på bröstvårtorna. ”Faktum är att jag nästan aldrig får orgasm. Men med dig var det helt fantastiskt redan allra första gången.” Hon skrattade hest och triumferande, kysste honom på magen, såg hur hans manliga organ sakta började resa sig igen. ”Mein Liebchen, was willst du mehr,” viskade hon medan hennes kyssar och hesa skratt åter väckte vilddjuret inom honom.
En lång stund senare låg de och dåsade, tätt omslingrade. ”Vet du vad? Vi har helt glömt bort det främmande rymdskeppet,” fnissade hon. ”Det var väl konstigt. Vad kan det vara som fått oss att glömma en så viktig sak.” ”Jag kan visa dig!” ”Nej, inte en gång till. Inte nu menar jag.”
Deras fnissande avbröts av en försynt knackning på dörren. ”Vem i hela friden...” Hon satte sig upp i sängen, drog håret lättjefullt bakåt så brösten spändes ut och ropade: ”Vem är det?”
”Det är jag Nappe. Jag har spännande nyheter. Till och med mycket spännande. Jag måste tala med er.” ”Jävla gubbe,” mumlade Var och var på vippen att be gubben att dra åt helvete, men eftersom hon kände välvilja mot hela världen, började hon ändå klä på sig. James låg kvar i sängen och beundrade henne. ”Upp med dig slöfock,” ropade hon glatt. ”Du vill väl inte visa dig naken för gubbskrället.” Motvilligt drog han på sig shorts och byxor och började knäppa skjortan, där flera knappar fattades. Var öppnade dörren.
Föregående kapitel finns på min blogg 23.5.
RYMDPASSION
James följde efter den mörkhåriga kvinnan som raskt klapprade iväg genom de tomma korridorerna. ”Vart skall vi gå?” Hon tog hans hand i ett fast grepp, men svarade inte. De gick förbi en rad med numrerade dörrar och stannade famför dörr 007. Var pressade sin hand mot dörrplattan och dörren gled upp. James konstaterade att hennes hytt var nästan likadan som hans. En jättestor bildskärm på motsatta väggen och mot den en bred säng. På skärmen visades ett stort hus av herrgårdstyp omgivet av gröna ängar, blommande rabatter och träd. En svag doft av liljekonvalj hängde i luften. ”Mitt hem,” sade hon kort.
James behövde inte titta närmare för att bekanta sig med rummet. Det vanliga arbetsbordet med dataterminal, två bekväma stolar, ett skåp för kläder, dörren till en toalett med dusch. Var gick fram till en nanospelare, sökte ett par sekunder, tryckte sedan på en knapp och stämingsfull musik fyllde rummet. En beslöjad, sensuell kvinnoröst sjöng ord som James inte förstod: ”Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe eingestellt...”.
Hans intresse var helt inriktat på den unga, mörkhåriga kvinnan som långsamt, med ett spefullt leende, började dra av sig sin röda blus. ”Vill du klä av mig, eller vill du att jag skall strippa för dig?” Hon drog in andan så bysten höll på att spränga den minimala behån och log med halvslutna ögon. Omsorgsfullt hängde hon blusen över en stolskarm. När han bara fortsatte att titta, eller snarare stirra, sträckte hon lättjefullt händerna bakom nacken och öppnade behån, hängde också den över stolskarmen och ställde sig med händerna på höfterna. Ogenerat tittade hon på hans byxor och observerade den förväntade utbuktningen. ”Wow vad du är snygg, sexig, ” var det enda han, med skrovlig röst, kunde stamma fram när hon långsamt började dra av sig de tätt sittande jeansen.
”Vill du att jag skall klä av dig?” Han ruskade på huvudet och tog sig samman. Långsamt drog han ett djupt andetag och sade: ”Var var snäll och låt mig bestämma.” ”Gillar du inte kvinnor som är dominerande och tar initiativ?” Han såg vädjande på henne. ”Låt mig göra det på mitt sätt nu när det är första gången du och jag är...du och jag skall..” ”Knulla! Du behöver inte vara blyg. Okej, okej jag är din sexslav, men jag går inte med på något perverst.”
Han tog ett steg framåt, böjde sig lätt, lade ena armen runt hennes knäveck och den andra runt axlarna, lyfte raskt och med lätthet upp henne. Hon lade armarna runt hans nacke och kysste honom försiktigt. Sedan lade henne varsamt på sängen. ”Var snäll och lägg dig på magen.” Hon tittade förvånat på honom, men lydde, och lade armarna under huvudet. Han är tydligen inte lika passionerad som mina tidigare pojkvänner, tänkte hon. Det är bra. Hoppas det inte går för honom alltför snabbt. Och jag får inte låtsas om någonting om den är hemskt liten. Det är nästan spännande att se hur han vill ta mig. Men jag undrar varför han inte klär av sig. Han har förbannat sexig rumpa förresten, hela hans kropp är sexig. Hoppas han inte vill att jag skall suga honom. Det är äckligt. Jag vill verkligen känna hela hans nakna kropp mot min när vi knullar.
James Brand satte sig på sängen bredvid den mörka kvinnan som nu endast hade små trosor på sig. Han lutade sig framåt och lade sina stora, varma händer på hennes axlar. Långsamt, varsamt, med mjuka rörelser började han massera hennes lena skinn, axlarna, halsen. Långsamt gled de stora muskulösa händerna ner längs ryggraden, gled ner över sidorna. ”Jag vill att du skall slappna av,” viskade han med mörk, mjuk röst. ”Tänk inte på någonting. Känn bara hur mina händer smeker din underbart mjuka kropp. Känn värmen som strålar ut från mig.” ”Mmmm, sköönt,” mumlade hon. ”Men du kommer att få mig att somna. Jag trodde att du ville knulla mig.” ”Jag skall nog väcka dig om du somnar,” skrattade han med mörk, hes röst.
Hennes hud kändes len som sammet, hon hade små fjun i svanken. Långsamt och njutninsfullt drog han av henne de tunna trosorna. Hennes stjärt var så rund och... Han slöt ögonen. Måste behärska mig en stund till, tänkte han fast det kändes som om byxorna skulle spricka. Han försökte koncentrera sig på Vars far. Han måste vara en verklig egoist, genmodifierade sitt barn för att få det precis som han ville, fostrade henne till sin egen lydiga avbild. Krävde att hon skulle vara duktig, ja bäst i allt, men ville inte ge henne eget ansvar, frihet. Nu var hon i alla fall fri, och han hade henne för sig själv. Jag får inte göra henne besviken nu, måste behärska mig. Måste vara en god älskare. Han försökte tänka på något kallt och likgiltigt. Han började räkna upp primtalen men blicken sökte sig ändå ner mellan hennes lår som nu gled isär på ett sätt som fick honom att andas allt snabbare.
Men han märkte att också den nakna kvinnan hade börjat andas snabbare. Mjukt och varsamt lät han sina händer glida över hennes stjärt, alldeles lätt i stjärtspringan, ner mot låren. Hon särade på låren så att blygdläpparna blev synliga. Han blundade igen och fortsatte att smeka ner över låren, de välformade vadorna, fötterna.”Slappna av bara kära Var,” viskade han. ”Du har inga bekymmer i världen. Du behöver inte visa dig duktig för mig. Det enda jag vill är att du skall njuta lika mycket som jag.” Hans händer darrade när de började röra sig uppåt igen. Kvinnan andades allt snabbare. ”Njuter du av att smeka mig?” undrade hon med grötig röst samtidigt som hon ytterligare särade på låren.
Utan att svara böjde han sig ner och kysste hennes lår, lät läpparna glida över rumpas runda kullar samtidigt som ena handen gled in mellan låren. Hon kände hur hjärtat bankade allt häftigare. Vad är det han gör med mig? Herregud vad jag blir våt. Varför väntar han? Han känner ju hur våt och kåt jag är. Hon andades allt snabbare. Jag står inte ut längre.
Flämtande satte hon sig med ett ryck upp i sängen, vände sig mot honom slog armarna om honom och ...Hans kyss var så passionerad och brutal att hon nästan blev chokerad. De sade ingenting men rummet var ändå fullt av ljud, av stönanden, flämtningar, kläder som slets av och flög på golvet. Han märkte att hon var stark. ”Wow,” flämtade hon när hon slet av honom de spända shortsen. ”Kom min Adonis, in i mig,” De smala fingrarna slöt hans manliga, hårda organ i ett beslutsamt grepp och styrde det in mellan låren i den våta, trånga slidan.
De flämtade båda när han fyllde upp hennes grotta med sin stora lem och hon började gunga. Hennes halvslutna ögon grävde sig in i hans blick som var en mörk brunn av upphetsning.
Jag klarar inte det här, tänkte han. Det är för underbart. Det kommer att gå för tidigt för mig, men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte behärska mig längre. Han reste sig upp med henne i famnen slängde henne på rygg i sängen, hon särade på benen och han lade sig sig över henne, pressade häftigt in sin hårda lem i hennes våta, hala kärlekshål och släppte alla hämningar, all kontroll.
De var som två djur. All civilisation och kultur var bortblåst av deras passion. De drevs av de mest primitiva instinkter som utvecklats under miljoner år av evolution. Deras rörelser var vilda, andhämtningen snabb och flämtande. De var varma, röda i ansiktet, svettiga. Snart, alltför snart kände kände han hur orgasmen nästan gjorde honom sanslös när han pumpade henne full med sin sperma.
Han sjönk ner över henne och märkte vagt att hon stönade och gnydde, klöste honom i ryggen och kastade sig av och an, tills hon plötsligt sjönk ihop.
De låg tätt bredvid varandra en lång stund, utmattade men fullständigt tillfreds med hela världen. Hans ena hand låg på hennes vänstra bröst. Han smekte lätt den styva bröstvårtan.
Sakta reste hon sig på ena armbågen, log mot honom: ”Jag fejkade inte. Inte alls,” viskade hon. James tittade undrande på hennes vackra ansikte. ”Fejkade? Vad menar du?” ”Har du aldrig varit med om att en kvinna fejkat orgasm?” ”Varför i all världen skulle hon göra det?” Skrattande lade hon sig ner på rygg. ”Du är så underbart naiv.” Hon kysste honom på näsan. ”För att göra killen nöjd förstås. Det kan finnas så många skäl. Ibland vill man bara att det skall vara över. Och det är inte svårt att lura en kille.” ”Jag förstår ändå inte. Varför inte helt enkelt säga som det är?” Sedan tittade han misstänksamt på henne. ”Brukar du fejka?” undrade han. ”Javisst, jag är ju den duktiga Var de Vulva, kvinnan som är duktig i allt, också i sängen. ” Hon böjde sig ner och kysste honom på munnen, på halsen, på bröstvårtorna. ”Faktum är att jag nästan aldrig får orgasm. Men med dig var det helt fantastiskt redan allra första gången.” Hon skrattade hest och triumferande, kysste honom på magen, såg hur hans manliga organ sakta började resa sig igen. ”Mein Liebchen, was willst du mehr,” viskade hon medan hennes kyssar och hesa skratt åter väckte vilddjuret inom honom.
En lång stund senare låg de och dåsade, tätt omslingrade. ”Vet du vad? Vi har helt glömt bort det främmande rymdskeppet,” fnissade hon. ”Det var väl konstigt. Vad kan det vara som fått oss att glömma en så viktig sak.” ”Jag kan visa dig!” ”Nej, inte en gång till. Inte nu menar jag.”
Deras fnissande avbröts av en försynt knackning på dörren. ”Vem i hela friden...” Hon satte sig upp i sängen, drog håret lättjefullt bakåt så brösten spändes ut och ropade: ”Vem är det?”
”Det är jag Nappe. Jag har spännande nyheter. Till och med mycket spännande. Jag måste tala med er.” ”Jävla gubbe,” mumlade Var och var på vippen att be gubben att dra åt helvete, men eftersom hon kände välvilja mot hela världen, började hon ändå klä på sig. James låg kvar i sängen och beundrade henne. ”Upp med dig slöfock,” ropade hon glatt. ”Du vill väl inte visa dig naken för gubbskrället.” Motvilligt drog han på sig shorts och byxor och började knäppa skjortan, där flera knappar fattades. Var öppnade dörren.
söndag 23 maj 2010
KAPITEL 6. RYMDKONFERENS
[Tyvärr har jag inte, p.g.a. sjukdom kunnat hålla den utlovade tidtabellen för min rymdroman. Kroniska magbesvär (ibs = irritable bowel syndrom) gör att jag inte kan sitta framför datorn någon längre tid. Några kapitel är dock färdigskrivna sedan i vintras. Här följer att av dem, kapitel 6. Läs tidigare kapitel om du vill komma in i handlingen. Föregående kapitel finns på bloggen 8.4.]
Vad skulle du göra om du, fullkomligt oväntat, mötte ett främmande rymdskepp ute i den totala tomheten? Skulle du bli skräckslagen, nyfiken, chokerad eller rent av bindgalen? Följ med ombord på Odysseus och se hur våra vänner, de som bär det tunga ansvaret i mänsklighetens första kontakt med en främmande civilisation, reagerar. Notera för övrigt att jag ibland lägger in spår som pekar i en viss riktning. Läsaren kan av dessa ana sig till en del av det som komma skall.
KAPITEL 6
RYMDKONFERENS
Kapten Enfaldo de Co stod rak i ryggen med armarna i kors över bröstet och försökte, så gott det gick för en person som gemenligen kallades duvan, utstråla auktoritet och beslutsamhet. Runt bordet satt maskinchefen, exobiologen, första styrman och säkerhetschefen. Läkaren satt hopsjunken och stirrade tomt framför sig. Kaptenen försökte undvika deras blickar, speciellt exobiologens. Självsäkerheten hade en tendens att avdunsta när han mötte Abels blå, ironiska, cyniska blick. Att han nu också anade ett visst mått av medlidande och sympati i blicken gjorde inte saken bättre.
”El condor pasa...”, började kaptenen, men avbröt sig snabbt. Varför i fridens namn sade jag det där, tänkte han förskräckt. Det känns som om jag vore styrd av någon annans vilja. Nej, nu måste jag ta mig i kragen. Det här är mitt livs största ögonblick. Han harklade sig och fortsatte: ”Som ni vet är detta en historisk konferens.” Han gjorde en paus och blickade högtidligt in i den kamera som filmade konferensen. Med en röst som darrade av rörelse förkunnade rymdkaptenen av I klass Enfaldo de Co: ”För första gången i mänsklighetens historia står vi på tröskeln till kontakt med en civilisation från en främmande värld. Ingen människa har någonsin tidigare stått inför en likadan situation. Vi har ingen tidigare erfarenhet att bygga på. Det är, om jag får uttrycka mig bildlikt...” Maskinchefen stönade högt men Kaija log uppmuntrande och exobiologen nickade vänligt. ”Vi måste kasta oss ut på sju famnars vatten. Dyka i det okända. Vi irrar i mörker utan lykta och kompass.” ”Kom till saken Enfo,” avbröt Dumm med ännu ett stönande.
”Låt honom tala till pynkt,” inföll första styrmannen och kastade argt med sitt blonda hår. ”Försök för en kångs skyll visa litet förståelse för andras känslor och...”. ”Glöm inte Dumm,” sade exobiologen, ”att allt som sägs på den här konferensen spelas in. Det kommer att sändas till jorden och bli en vändpunkt i jordens historia. Miljarder människor kommer att lyssna på vad vi säger i dag. Våra namn kommer i historieböckerna vid sidan av namn som Columbus, Gagarin, Armstrong och Aldrin, Chang-li, Gorov och Brown.” Dumm von Dönicken såg snopen ut och mumlade ett: ”Ursäkta, jag tänkte mig inte för, alltså.” ”För hundraelfte gången,” mumlade Kaja.
”Vi har övat alla tänkbara katastrofer,” fortsatte kaptenen och spände ut bröstet, ”vi har instruktioner för allt, till och med för att dö utan smärta och lidande om vi står inför ett totalt haveri. Vi är alla här frivilligt med full vetskap om riskerna. Vi har noggranna reglementen för allt tänkbart, men nu är vi hänvisade till oss själva. Vi måste besluta om en strategi. Hur vi skall...”.
Exobiologen kunde inte längre behärska sig. Han reste sig häftigt utan att bry sig om kaptenen. ”Jag varnade,” utbrast han med hög röst. ”Jag betonade om och om igen att vi måste beakta att vi kunde stöta på tecken på liv, på intelligent liv. Okej, chansen var liten, men den fanns, och den borde ha studeras grundligt.” Han började gå av och an i rummet samtidigt som han underströk sina ord med händerna. Plötsligt stannade han och sade med låg röst. ”Man skrattade åt mig!” Sedan med skallande stämma. ”Man skrattade åt mig. Förlöjligade mig. Och se nu vad detta lett fram till..”.
”Ja, ja”, utbrast Dumm och slog ut med sina kraftiga armar. ”Vi hade fel. Du hade rätt. Vi ber om ursäkt. Men nu måste vi gå vidare alltså.” Kaptenen grep den magre mannen i armen. ”Vi behandlade sig orättvist Abel, men nu behöver vi dig. Vi behöver din kunskap, din erfarenhet.” Han vände sig mot den mörkskäggige, dystert blickande Dumm. ”Är det inte så Dumm att vi nu måste låta Abel leda oss?” Den tilltalade tvekade, men tittade sedan rakt på exobiologen. ”Abel, vi två blir nog aldrig goda vänner, alltså...men ta mig tusan jag har alltid tyckt att du är en förbaskat intelligent karl. Och nu behöver vi dig, liksom...”.
Kaptenen förkunnade pompöst: ”Du har fått din upprättelse. Hela världen kommer att få veta att du hade rätt. Men låt oss nu försöka finna en strategi.” ”Just det,” nickade Kaija. ”Vad gör vi ny? Vi behöver konkreta förslak. Vi måste ha en akenda för olika alternativ.” ”Var dröjer Maja Petterson förresten?” inföll kaptenen otåligt.
News Dufva sträckte helt formellt upp handen. ”Jag ber om ordet gaspadjin kapten.” ”Varsågod! Överste Dufva har ordet.” Hon reste sig snabbt och militäriskt. I sin gråa uniform, med breda axlar, det mörka, kortklippta håret bakåtstruket, rak i ryggen och med stadig blick betaktade hon de närvarande. ”Låt oss kalla de eventuella varelserna för främlingar. Vi vet ingenting om dessa främlingar. Inte det minsta. Troligen är de fredliga, och vi har inget att frukta, dvs i militärt avsseende. Men det är fullt möjligt att de är ute efter att kidnappa oss, erövra skeppet eller rent av förinta oss. Jag föreslår därför att vi intar full militär beredskap så att vi kan bita ifrån oss – om det behövs.”
”Struntprat! Nonsens!” hördes en bestämd och argsint altröst. ”Struntprat, News!” In genom dörren seglade en fetlagd, blond kvinna, klädd i djupt urringad röd jumper och svart, snäv kjol. Ovanligt nog bar hon högklackade svarta skor. ”Äntligen Maja,” sade Enfaldo bistert. ”Varsågod och sitt, vi har redan börjat.” Maja Petterson slog sig med stor värdighet ner mitt emot maskinchefen som log brett mot henne och ogenerat beundrade hennes djupa urringning. Hon blinkade mot honom. Ingen noterade att den gamle mannen, med den stora boken under armen, samtidigt slank in genom dörren och tyst satte sig vid ett sidobord.
Översten betrakade den blonda humanisten med bistert rynkade ögonbryn och fortsatte att tala. ”Jag vill ha grönt ljus för att dela ut vapen åt väktarna och de inom besättningen som har militär träning. Jag vill också ha tillstånd att i värsta fall använda laservapen och missiler med kärnspetsar.” Kaptenen stirrade förbluffad på översten. ”Har vi sådana vapen med ombord? Det hade jag ingen aning om.” News tittade med oskyldig min på kaptenen. ”Har du glömt att du gav mig befogenhet att ta med allt som behövs för att garantera skeppets säkerhet?” ”Ja, men,” stammade kaptenen, ”missiler, kärnvapen, jag tänkte...”. ”Du lämnade över ansvaret till mig och jag tog det villigt. Som högsta chef är det dock du som bestämmer vilka vapen vi eventuellt får använda. Jag är militär, jag lyder order. Du är chefen och bär ansvaret.”
”Det här är inget krigsskepp,” fräste Maja och stirrade på den stående officeren med ett par ilskna djupblå ögon. ”Jag förbjuder dig absolut att införa militär beredskap. De, främlingarna alltså, kommer att märka det och svara med samma mynt. Vi måste till varje pris undvika allt som kan provocera dem.” Dumm von Dönicken nickade instämmande och fortsatte att le brett mot den blonda humanisten. ”Si vis pacem, para bellum,” svarade News bestämt och militäriskt. ”O sankta simplicitas! Du kommer ingen vart med enfaldiga latinska fraser. Vi är inte i det gamla Rom nu. Vi är långt ifrån panem et circenses. Non omnia possumus omnes.” Maskinchefen tittade menande på första styrman som gjorde en grimas.
”Stopp nu!” avbröt Enfaldo med upprörd röst. ”Det är väl ändå jag som är chef ombord. Det är jag som fattar beslut om eventuell militär beredskap. Men jag vill få mera information innan jag fattar något beslut,” Han vände sig till Abel Natas som fortfarande stegade av och an med händerna på ryggen och ett frånvarande uttyck i ansiktet. ”Abel, får jag be dig göra en analys av vad vi kan vänta oss.” Men en sträng blick på News och Maja tillade han. ”Ni andra är tysta och låter Abel tala till punkt.”
”Jag vill ändå framhålla, ”började översten som fortfarande stod i stram givakt.
”HÅLL KÄFTEN OCH SITT NER!” röt kaptenen till allas, inte minst sin egen förvåning. Jösses jag är verkligen nervös, tänkte han. News har sannerligen utnyttjat sina befogenheter till det yttersta. Kärnvapen, missiler, laserkanoner. Caramba! Undrar var hon lagrat dem. Skeppet är stort förstås. Hoppas verkligen Abel har något konkret att komma med. Skönt att han är med i alla fall, fast jag i min enfald ansåg att det var helt onödigt.
”Vi har inte mycket tid på oss,” började exobiologen. ”Ingen onödigt snarvel alltså!” Han betraktade de närvarande med den hårda och kalla blick de var vana vid. ”Alltså, det är ingen tvekan om att den är en artefakt. Den styrs av en intelligens. Då har vi flera möjligheter. Det kan finnas biologiska varelser, låt oss kalla dem främlingar, ombord. Frågan är då hur de ser ut, men framför allt hur de tänker. Men Diskusen kan också styras av robotar, cyborger eller av en dator med samma princip som Aristoteles. Är vi överens så här långt?”
När inga invändningar hördes fortsatte han: ”Låt oss först utgå ifrån att Diskusen är ett skepp av samma typ som vårt, dvs bemannat och kontrollerat av biologiska, intelligenta varelser.” Åhörarna mumlade bifall och den magre mannen fortsatte att tala allt medan han vandrade av och an med händerna på ryggen och fjärrskådande blick. ”Hur ser i så fall dessa varelser ut? Kan vi förstå dem? Har vi något gemensamt med dem?” ”Knappast. De kan ju se ut hur som helst. Möjligheterna är oändliga.” Suriv Silifys, chefsläkaren tittade på exobiologen med trotsig blick. ”Det är meningslöst att spekulera.” ”Det har du alltid påstått,” bet den långa mannen av, ”men jag fick rätt.” Kaptenen kom emellan och sade: ”Låt honom tala till punkt Suriv. Du får komma med invändningar när han är färdig.”
”Suriv har fel, ännu en gång,” sade Abel allvarligt. ”Hon har uppenbarligen inte tänkt igenom saken ordentligt.” Läkaren ryckte på axlarna och tittade surmulet ner i bordet. Han fortsatte: ”Fysikens och kemins lagar är desamma överallt i universum. Det betyder att också biologins lagar är desamma. Det i sin tur betyder att intelligenta varelser kan uppstå endast genom en mycket långvarig evolution.” ”Nu börjar han med en av sina långa föreläsningar,” viskade Dumm till Maja.
Exobiologen ignorerade honom. ”Vilka förutsättningar är nödvändiga för att varelser skall utvecklas så långt att de kan skapa en teknologisk civilisation som kan färdas i den interstellära rymden? Skulle fiskar kunna göra det? Nej, hur intelligenta de än är så kan de inte lära sig kontrollera elden. Utan eld kan man inte framställa vare sig energi eller metaller. För att hantera eld, bryta malm, framställa metaller, bearbeta metallen, bygga fordon, flygplan osv måsta man ha händer, dvs ett slags biologiska gripverktyg med stor rörlighet och flexibilitet. Varelserna i diskusen måste alltså ha händer.”
”Okej, men hur många, och hur många fingrar?” inföll kaptenen. ”En enda hand är till föga nytta. Vi har två händer och det har visat sig vara ytterst effektivt. Det räcker bevisligen med två händer för att man skall kunna bygga praktiskt taget vad som helst. Men kan det inte tänkas att främlingarna har tre eller fler händer?” Han tittade uppfordrande på sin publik.
Maja Petterson upphov genast sin något gälla röst. ”Evolutionen gör ingenting i onödan. Två händer är optimalt. Låt oss anta en varelse med t.ex. fyra händer. Självklart måste händerna sitta på armar med stor rörlighet. Vidare måste vi anta att varelsen kan förflytta sig med något slags ben. Två extra armar innebär att varelsen behöver ett betydligt större nervsystem för att kunna kontrollera alla på en gång. Hos intelligenta varelser som vi använder hjärnan en stor del av kroppens energi. Nyttan av två extra armar är marginell, men de innebär en stor kostnad i energi. Mer än två armar och gripverktyg är slöseri, därför har evolutionen på jorden aldrig skapat varelser med fler lemmar än vad som är optimalt.” ”Bläckfiskar har ju många armar,” inföll läkaren lamt. ”Men inga händer,” svarade Maja, ”och de kan inte röra sig på land.”
Exobiologen nickade gillande. ”Chimpanserna har i princip fyra händer. De är ett optimalt system för en trädlevande varelse. Men varelser som har en avancerad teknologi och bygger rymdskepp måste leva på marken. Två ben och två armar är i själva verket det optimala. Tack vare våra två ben och två händer kan vi bygga rymdskepp.”
”Din slutsats är alltså att främlingarna i själva verket liknar oss väldigt mycket,” sade Suriv surt. ”De är inga så kallade ”bugeyed monsters”, inga geleklumpar, inga fiskar etc,” svarade Abel. ”För att kunna skapa en avancerad teknologi måste man också ha god syn. Vi kan alltså utgå ifrån att främlingarna har ögon liknande våra.” ”De kan väl vara känsliga för någon annan våglängd,” invände Suriv. ”Jag kommer ihåg en gammal sf-film som jag såg för länge sedan. Varelserna i den, kallade predatorer, hade ögon som endast såg infrarött, dvs värmestrålning.”
Exobiologen skakade på huvudet. ”Jag har sett filmerna. Logiskt sett är de nonsens, bara ren våldsunderhållning. Sådana varelser skulle inte kunna se metall. Och om man inte kan se metall så kan man inte heller bearbeta den, inte skapa en avancerad teknologisk kultur. Nej, främlingarna har armar och ben, de ser och hör som vi. Dessutom är de troligen ungenfär lika stora som vi av skäl som jag inte nu går in på.” ”Nej nu, vet du vad,” utbrast läkaren, ”nu får du väl ändå ge dig. Du är ju så antropocentrisk att det stinker om det...”.
”Vaddå antropo...någonting,” inföll Dumm genast. ”Tala så man begriper kvinna!” ”Antropos är det grekiska ordet för människa,” förklarade Maja vänligt. ”Suriv menar att Abel omedvetet tror att vi är den optimala livsformen och att alla andra intelligenta livsformer måste likna oss.” Läkaren nickade och öppnade munnen men exobiologen fortsatte raskt: ”Jag har faktiskt skrivit en hel del om just den frågan. Min slutsats var, och är att intelligenta varelser inte alls behöver se ut som vi. Det kan till och med finnas intelligens, dvs förmåga att lösa problem på ett effektivt sätt, som är helt annorlunda. Men här diskuterar vi inte intelligens i allmänhet utan intelligens som leder till mycket avancerade teknologiska civilisationer som bygger rymdskepp liknande våra. Vi vet t.ex. att delfiner är rätt intelligenta. Det kan finnas, ja finns säkert, vattenvärldar där varelser i havet är lika intelligenta som vi. Min poäng är att de aldrig kan bygga upp en teknisk kultur som bygger jättelika rymdskepp drivna av kärnkraft, antimateria eller liknande. Endast landlevande varelser som rör sig med ben, har armar och händer, som har samma typ av sinnen som vi, kan göra det. Och allt vad vi vet om diskusen tyder på att den är ett rymdskepp av samma typ som vårt.”
Kaptenen hade lyssnat med intensiv uppmärksamhet och sade nu: ”Gratias, väl talat, tack skall du ha Abel. Detta är väl det bästa vi kan åstadkomma tills vidare. Vi får säkert snart mera information och får ändra bilden efterhand. Frågan är nu: Hur skall vi få kontakt med dem?” Han tittade frågande på de närvarande och märkte att Abel tittade på den gamle mannen som om han först nu lagt märke till honom. Gubben satt med den tjocka boken framför sig på bordet och följde allt som sades med uppmärksam min.
”Vad gör du här?” frågade exobiologen burdust. Gamlingen log sitt vänligaste, ödmjukaste leende. Ansiktets rynkor blev ännu djupare och de grå ögonen glänste spjuveraktigt. ”Jag heter Notalp Seletotsira, mina vänner kallar mig...” ”Jag vet vad du heter för helvete,” röt exobiologen. ”Du har ingenting här att göra. Du hör inte till besättningen. Och varför släpar du din bok överallt?” Den gamla klappade på boken: ”Un bon livre est un bon ami.” Maja lutade sig fram över bordet och viskade till Dumm, som hade svårt att slita blicken från hennes urringning: ”Han säger att en god bok är en god vän. Något som du också borde lära dig.”
Gamlingen slog ut med sina ovanligt stora, kraftiga händer. ”Pardon moi. Jag är bara så väldigt nyfiken.” Han vände sina vädjande, djupa grå ögon mot kaptenen för att finna stöd. ”Låt honom vara,” sade Enfaldo kort. ”Han gör ingen skada.”
”Merci!” Den gamles röst var len som sammet. ”Gratulerar Kain...nej förlåt Abel...för din briljanta analys.” ”Gubbel är litet senil,” viskade Dumm till Maja. Den mjuka rösten fick honom dock att slappna av på ett behagligt sätt. ”Jag vill tillägga,” fortsatte den gamle, ”att en avancerad rymdteknologi också tyder på en fredlig attityd.” ”Varför det?” frågade Enfaldo vänligt leende. Innan den gamle hann svara sade Abel: ”Därför att krigiska civilisationer med kärnvapen, biologiska vapen, giftgaser, nanovapen, stridsrobotar och annat fanskap har en tendens att utplåna sig själva. En civilisation som har tillgång till allt detta, såsom vi har, måste ha lärt sig att leva i fred för att överleva. Den skulle utplåna sig själv innan den börjar färdas i rymden.” ”Alldeles riktigt log gubben. Därför är det ytterst sannolikt att folket, främlingarna, extraterrestrierna – vad ni vill kalla dem – ombord på den snurrande diskusen där ute är lika fredliga som vi, eller snarare fredligare än vi eftersom deras kultur förmodligen är betydligt äldre. Maja har rätt. Vi måste absolut undvika att provocera dem.” ”Varför utgår du ifrån att deras kultur är äldre än vår,” frågade Abel med en misstänksam blick på den gamle.
Han fick inget svar för i samma stund hördes Hans Nosrings ivriga, upprörda röst i interkomen. ”Enfaldo! Hör du mig?” ”Jag lyssnar Hans.” ”Jag pratade nyss med Noalp. Diskusen sänder signaler mot oss. Kraftiga signaler.”
Det blev dödstyst i konferensrummet. Man kunde ha hört en nål i en höstack.
Vad skulle du göra om du, fullkomligt oväntat, mötte ett främmande rymdskepp ute i den totala tomheten? Skulle du bli skräckslagen, nyfiken, chokerad eller rent av bindgalen? Följ med ombord på Odysseus och se hur våra vänner, de som bär det tunga ansvaret i mänsklighetens första kontakt med en främmande civilisation, reagerar. Notera för övrigt att jag ibland lägger in spår som pekar i en viss riktning. Läsaren kan av dessa ana sig till en del av det som komma skall.
KAPITEL 6
RYMDKONFERENS
Kapten Enfaldo de Co stod rak i ryggen med armarna i kors över bröstet och försökte, så gott det gick för en person som gemenligen kallades duvan, utstråla auktoritet och beslutsamhet. Runt bordet satt maskinchefen, exobiologen, första styrman och säkerhetschefen. Läkaren satt hopsjunken och stirrade tomt framför sig. Kaptenen försökte undvika deras blickar, speciellt exobiologens. Självsäkerheten hade en tendens att avdunsta när han mötte Abels blå, ironiska, cyniska blick. Att han nu också anade ett visst mått av medlidande och sympati i blicken gjorde inte saken bättre.
”El condor pasa...”, började kaptenen, men avbröt sig snabbt. Varför i fridens namn sade jag det där, tänkte han förskräckt. Det känns som om jag vore styrd av någon annans vilja. Nej, nu måste jag ta mig i kragen. Det här är mitt livs största ögonblick. Han harklade sig och fortsatte: ”Som ni vet är detta en historisk konferens.” Han gjorde en paus och blickade högtidligt in i den kamera som filmade konferensen. Med en röst som darrade av rörelse förkunnade rymdkaptenen av I klass Enfaldo de Co: ”För första gången i mänsklighetens historia står vi på tröskeln till kontakt med en civilisation från en främmande värld. Ingen människa har någonsin tidigare stått inför en likadan situation. Vi har ingen tidigare erfarenhet att bygga på. Det är, om jag får uttrycka mig bildlikt...” Maskinchefen stönade högt men Kaija log uppmuntrande och exobiologen nickade vänligt. ”Vi måste kasta oss ut på sju famnars vatten. Dyka i det okända. Vi irrar i mörker utan lykta och kompass.” ”Kom till saken Enfo,” avbröt Dumm med ännu ett stönande.
”Låt honom tala till pynkt,” inföll första styrmannen och kastade argt med sitt blonda hår. ”Försök för en kångs skyll visa litet förståelse för andras känslor och...”. ”Glöm inte Dumm,” sade exobiologen, ”att allt som sägs på den här konferensen spelas in. Det kommer att sändas till jorden och bli en vändpunkt i jordens historia. Miljarder människor kommer att lyssna på vad vi säger i dag. Våra namn kommer i historieböckerna vid sidan av namn som Columbus, Gagarin, Armstrong och Aldrin, Chang-li, Gorov och Brown.” Dumm von Dönicken såg snopen ut och mumlade ett: ”Ursäkta, jag tänkte mig inte för, alltså.” ”För hundraelfte gången,” mumlade Kaja.
”Vi har övat alla tänkbara katastrofer,” fortsatte kaptenen och spände ut bröstet, ”vi har instruktioner för allt, till och med för att dö utan smärta och lidande om vi står inför ett totalt haveri. Vi är alla här frivilligt med full vetskap om riskerna. Vi har noggranna reglementen för allt tänkbart, men nu är vi hänvisade till oss själva. Vi måste besluta om en strategi. Hur vi skall...”.
Exobiologen kunde inte längre behärska sig. Han reste sig häftigt utan att bry sig om kaptenen. ”Jag varnade,” utbrast han med hög röst. ”Jag betonade om och om igen att vi måste beakta att vi kunde stöta på tecken på liv, på intelligent liv. Okej, chansen var liten, men den fanns, och den borde ha studeras grundligt.” Han började gå av och an i rummet samtidigt som han underströk sina ord med händerna. Plötsligt stannade han och sade med låg röst. ”Man skrattade åt mig!” Sedan med skallande stämma. ”Man skrattade åt mig. Förlöjligade mig. Och se nu vad detta lett fram till..”.
”Ja, ja”, utbrast Dumm och slog ut med sina kraftiga armar. ”Vi hade fel. Du hade rätt. Vi ber om ursäkt. Men nu måste vi gå vidare alltså.” Kaptenen grep den magre mannen i armen. ”Vi behandlade sig orättvist Abel, men nu behöver vi dig. Vi behöver din kunskap, din erfarenhet.” Han vände sig mot den mörkskäggige, dystert blickande Dumm. ”Är det inte så Dumm att vi nu måste låta Abel leda oss?” Den tilltalade tvekade, men tittade sedan rakt på exobiologen. ”Abel, vi två blir nog aldrig goda vänner, alltså...men ta mig tusan jag har alltid tyckt att du är en förbaskat intelligent karl. Och nu behöver vi dig, liksom...”.
Kaptenen förkunnade pompöst: ”Du har fått din upprättelse. Hela världen kommer att få veta att du hade rätt. Men låt oss nu försöka finna en strategi.” ”Just det,” nickade Kaija. ”Vad gör vi ny? Vi behöver konkreta förslak. Vi måste ha en akenda för olika alternativ.” ”Var dröjer Maja Petterson förresten?” inföll kaptenen otåligt.
News Dufva sträckte helt formellt upp handen. ”Jag ber om ordet gaspadjin kapten.” ”Varsågod! Överste Dufva har ordet.” Hon reste sig snabbt och militäriskt. I sin gråa uniform, med breda axlar, det mörka, kortklippta håret bakåtstruket, rak i ryggen och med stadig blick betaktade hon de närvarande. ”Låt oss kalla de eventuella varelserna för främlingar. Vi vet ingenting om dessa främlingar. Inte det minsta. Troligen är de fredliga, och vi har inget att frukta, dvs i militärt avsseende. Men det är fullt möjligt att de är ute efter att kidnappa oss, erövra skeppet eller rent av förinta oss. Jag föreslår därför att vi intar full militär beredskap så att vi kan bita ifrån oss – om det behövs.”
”Struntprat! Nonsens!” hördes en bestämd och argsint altröst. ”Struntprat, News!” In genom dörren seglade en fetlagd, blond kvinna, klädd i djupt urringad röd jumper och svart, snäv kjol. Ovanligt nog bar hon högklackade svarta skor. ”Äntligen Maja,” sade Enfaldo bistert. ”Varsågod och sitt, vi har redan börjat.” Maja Petterson slog sig med stor värdighet ner mitt emot maskinchefen som log brett mot henne och ogenerat beundrade hennes djupa urringning. Hon blinkade mot honom. Ingen noterade att den gamle mannen, med den stora boken under armen, samtidigt slank in genom dörren och tyst satte sig vid ett sidobord.
Översten betrakade den blonda humanisten med bistert rynkade ögonbryn och fortsatte att tala. ”Jag vill ha grönt ljus för att dela ut vapen åt väktarna och de inom besättningen som har militär träning. Jag vill också ha tillstånd att i värsta fall använda laservapen och missiler med kärnspetsar.” Kaptenen stirrade förbluffad på översten. ”Har vi sådana vapen med ombord? Det hade jag ingen aning om.” News tittade med oskyldig min på kaptenen. ”Har du glömt att du gav mig befogenhet att ta med allt som behövs för att garantera skeppets säkerhet?” ”Ja, men,” stammade kaptenen, ”missiler, kärnvapen, jag tänkte...”. ”Du lämnade över ansvaret till mig och jag tog det villigt. Som högsta chef är det dock du som bestämmer vilka vapen vi eventuellt får använda. Jag är militär, jag lyder order. Du är chefen och bär ansvaret.”
”Det här är inget krigsskepp,” fräste Maja och stirrade på den stående officeren med ett par ilskna djupblå ögon. ”Jag förbjuder dig absolut att införa militär beredskap. De, främlingarna alltså, kommer att märka det och svara med samma mynt. Vi måste till varje pris undvika allt som kan provocera dem.” Dumm von Dönicken nickade instämmande och fortsatte att le brett mot den blonda humanisten. ”Si vis pacem, para bellum,” svarade News bestämt och militäriskt. ”O sankta simplicitas! Du kommer ingen vart med enfaldiga latinska fraser. Vi är inte i det gamla Rom nu. Vi är långt ifrån panem et circenses. Non omnia possumus omnes.” Maskinchefen tittade menande på första styrman som gjorde en grimas.
”Stopp nu!” avbröt Enfaldo med upprörd röst. ”Det är väl ändå jag som är chef ombord. Det är jag som fattar beslut om eventuell militär beredskap. Men jag vill få mera information innan jag fattar något beslut,” Han vände sig till Abel Natas som fortfarande stegade av och an med händerna på ryggen och ett frånvarande uttyck i ansiktet. ”Abel, får jag be dig göra en analys av vad vi kan vänta oss.” Men en sträng blick på News och Maja tillade han. ”Ni andra är tysta och låter Abel tala till punkt.”
”Jag vill ändå framhålla, ”började översten som fortfarande stod i stram givakt.
”HÅLL KÄFTEN OCH SITT NER!” röt kaptenen till allas, inte minst sin egen förvåning. Jösses jag är verkligen nervös, tänkte han. News har sannerligen utnyttjat sina befogenheter till det yttersta. Kärnvapen, missiler, laserkanoner. Caramba! Undrar var hon lagrat dem. Skeppet är stort förstås. Hoppas verkligen Abel har något konkret att komma med. Skönt att han är med i alla fall, fast jag i min enfald ansåg att det var helt onödigt.
”Vi har inte mycket tid på oss,” började exobiologen. ”Ingen onödigt snarvel alltså!” Han betraktade de närvarande med den hårda och kalla blick de var vana vid. ”Alltså, det är ingen tvekan om att den är en artefakt. Den styrs av en intelligens. Då har vi flera möjligheter. Det kan finnas biologiska varelser, låt oss kalla dem främlingar, ombord. Frågan är då hur de ser ut, men framför allt hur de tänker. Men Diskusen kan också styras av robotar, cyborger eller av en dator med samma princip som Aristoteles. Är vi överens så här långt?”
När inga invändningar hördes fortsatte han: ”Låt oss först utgå ifrån att Diskusen är ett skepp av samma typ som vårt, dvs bemannat och kontrollerat av biologiska, intelligenta varelser.” Åhörarna mumlade bifall och den magre mannen fortsatte att tala allt medan han vandrade av och an med händerna på ryggen och fjärrskådande blick. ”Hur ser i så fall dessa varelser ut? Kan vi förstå dem? Har vi något gemensamt med dem?” ”Knappast. De kan ju se ut hur som helst. Möjligheterna är oändliga.” Suriv Silifys, chefsläkaren tittade på exobiologen med trotsig blick. ”Det är meningslöst att spekulera.” ”Det har du alltid påstått,” bet den långa mannen av, ”men jag fick rätt.” Kaptenen kom emellan och sade: ”Låt honom tala till punkt Suriv. Du får komma med invändningar när han är färdig.”
”Suriv har fel, ännu en gång,” sade Abel allvarligt. ”Hon har uppenbarligen inte tänkt igenom saken ordentligt.” Läkaren ryckte på axlarna och tittade surmulet ner i bordet. Han fortsatte: ”Fysikens och kemins lagar är desamma överallt i universum. Det betyder att också biologins lagar är desamma. Det i sin tur betyder att intelligenta varelser kan uppstå endast genom en mycket långvarig evolution.” ”Nu börjar han med en av sina långa föreläsningar,” viskade Dumm till Maja.
Exobiologen ignorerade honom. ”Vilka förutsättningar är nödvändiga för att varelser skall utvecklas så långt att de kan skapa en teknologisk civilisation som kan färdas i den interstellära rymden? Skulle fiskar kunna göra det? Nej, hur intelligenta de än är så kan de inte lära sig kontrollera elden. Utan eld kan man inte framställa vare sig energi eller metaller. För att hantera eld, bryta malm, framställa metaller, bearbeta metallen, bygga fordon, flygplan osv måsta man ha händer, dvs ett slags biologiska gripverktyg med stor rörlighet och flexibilitet. Varelserna i diskusen måste alltså ha händer.”
”Okej, men hur många, och hur många fingrar?” inföll kaptenen. ”En enda hand är till föga nytta. Vi har två händer och det har visat sig vara ytterst effektivt. Det räcker bevisligen med två händer för att man skall kunna bygga praktiskt taget vad som helst. Men kan det inte tänkas att främlingarna har tre eller fler händer?” Han tittade uppfordrande på sin publik.
Maja Petterson upphov genast sin något gälla röst. ”Evolutionen gör ingenting i onödan. Två händer är optimalt. Låt oss anta en varelse med t.ex. fyra händer. Självklart måste händerna sitta på armar med stor rörlighet. Vidare måste vi anta att varelsen kan förflytta sig med något slags ben. Två extra armar innebär att varelsen behöver ett betydligt större nervsystem för att kunna kontrollera alla på en gång. Hos intelligenta varelser som vi använder hjärnan en stor del av kroppens energi. Nyttan av två extra armar är marginell, men de innebär en stor kostnad i energi. Mer än två armar och gripverktyg är slöseri, därför har evolutionen på jorden aldrig skapat varelser med fler lemmar än vad som är optimalt.” ”Bläckfiskar har ju många armar,” inföll läkaren lamt. ”Men inga händer,” svarade Maja, ”och de kan inte röra sig på land.”
Exobiologen nickade gillande. ”Chimpanserna har i princip fyra händer. De är ett optimalt system för en trädlevande varelse. Men varelser som har en avancerad teknologi och bygger rymdskepp måste leva på marken. Två ben och två armar är i själva verket det optimala. Tack vare våra två ben och två händer kan vi bygga rymdskepp.”
”Din slutsats är alltså att främlingarna i själva verket liknar oss väldigt mycket,” sade Suriv surt. ”De är inga så kallade ”bugeyed monsters”, inga geleklumpar, inga fiskar etc,” svarade Abel. ”För att kunna skapa en avancerad teknologi måste man också ha god syn. Vi kan alltså utgå ifrån att främlingarna har ögon liknande våra.” ”De kan väl vara känsliga för någon annan våglängd,” invände Suriv. ”Jag kommer ihåg en gammal sf-film som jag såg för länge sedan. Varelserna i den, kallade predatorer, hade ögon som endast såg infrarött, dvs värmestrålning.”
Exobiologen skakade på huvudet. ”Jag har sett filmerna. Logiskt sett är de nonsens, bara ren våldsunderhållning. Sådana varelser skulle inte kunna se metall. Och om man inte kan se metall så kan man inte heller bearbeta den, inte skapa en avancerad teknologisk kultur. Nej, främlingarna har armar och ben, de ser och hör som vi. Dessutom är de troligen ungenfär lika stora som vi av skäl som jag inte nu går in på.” ”Nej nu, vet du vad,” utbrast läkaren, ”nu får du väl ändå ge dig. Du är ju så antropocentrisk att det stinker om det...”.
”Vaddå antropo...någonting,” inföll Dumm genast. ”Tala så man begriper kvinna!” ”Antropos är det grekiska ordet för människa,” förklarade Maja vänligt. ”Suriv menar att Abel omedvetet tror att vi är den optimala livsformen och att alla andra intelligenta livsformer måste likna oss.” Läkaren nickade och öppnade munnen men exobiologen fortsatte raskt: ”Jag har faktiskt skrivit en hel del om just den frågan. Min slutsats var, och är att intelligenta varelser inte alls behöver se ut som vi. Det kan till och med finnas intelligens, dvs förmåga att lösa problem på ett effektivt sätt, som är helt annorlunda. Men här diskuterar vi inte intelligens i allmänhet utan intelligens som leder till mycket avancerade teknologiska civilisationer som bygger rymdskepp liknande våra. Vi vet t.ex. att delfiner är rätt intelligenta. Det kan finnas, ja finns säkert, vattenvärldar där varelser i havet är lika intelligenta som vi. Min poäng är att de aldrig kan bygga upp en teknisk kultur som bygger jättelika rymdskepp drivna av kärnkraft, antimateria eller liknande. Endast landlevande varelser som rör sig med ben, har armar och händer, som har samma typ av sinnen som vi, kan göra det. Och allt vad vi vet om diskusen tyder på att den är ett rymdskepp av samma typ som vårt.”
Kaptenen hade lyssnat med intensiv uppmärksamhet och sade nu: ”Gratias, väl talat, tack skall du ha Abel. Detta är väl det bästa vi kan åstadkomma tills vidare. Vi får säkert snart mera information och får ändra bilden efterhand. Frågan är nu: Hur skall vi få kontakt med dem?” Han tittade frågande på de närvarande och märkte att Abel tittade på den gamle mannen som om han först nu lagt märke till honom. Gubben satt med den tjocka boken framför sig på bordet och följde allt som sades med uppmärksam min.
”Vad gör du här?” frågade exobiologen burdust. Gamlingen log sitt vänligaste, ödmjukaste leende. Ansiktets rynkor blev ännu djupare och de grå ögonen glänste spjuveraktigt. ”Jag heter Notalp Seletotsira, mina vänner kallar mig...” ”Jag vet vad du heter för helvete,” röt exobiologen. ”Du har ingenting här att göra. Du hör inte till besättningen. Och varför släpar du din bok överallt?” Den gamla klappade på boken: ”Un bon livre est un bon ami.” Maja lutade sig fram över bordet och viskade till Dumm, som hade svårt att slita blicken från hennes urringning: ”Han säger att en god bok är en god vän. Något som du också borde lära dig.”
Gamlingen slog ut med sina ovanligt stora, kraftiga händer. ”Pardon moi. Jag är bara så väldigt nyfiken.” Han vände sina vädjande, djupa grå ögon mot kaptenen för att finna stöd. ”Låt honom vara,” sade Enfaldo kort. ”Han gör ingen skada.”
”Merci!” Den gamles röst var len som sammet. ”Gratulerar Kain...nej förlåt Abel...för din briljanta analys.” ”Gubbel är litet senil,” viskade Dumm till Maja. Den mjuka rösten fick honom dock att slappna av på ett behagligt sätt. ”Jag vill tillägga,” fortsatte den gamle, ”att en avancerad rymdteknologi också tyder på en fredlig attityd.” ”Varför det?” frågade Enfaldo vänligt leende. Innan den gamle hann svara sade Abel: ”Därför att krigiska civilisationer med kärnvapen, biologiska vapen, giftgaser, nanovapen, stridsrobotar och annat fanskap har en tendens att utplåna sig själva. En civilisation som har tillgång till allt detta, såsom vi har, måste ha lärt sig att leva i fred för att överleva. Den skulle utplåna sig själv innan den börjar färdas i rymden.” ”Alldeles riktigt log gubben. Därför är det ytterst sannolikt att folket, främlingarna, extraterrestrierna – vad ni vill kalla dem – ombord på den snurrande diskusen där ute är lika fredliga som vi, eller snarare fredligare än vi eftersom deras kultur förmodligen är betydligt äldre. Maja har rätt. Vi måste absolut undvika att provocera dem.” ”Varför utgår du ifrån att deras kultur är äldre än vår,” frågade Abel med en misstänksam blick på den gamle.
Han fick inget svar för i samma stund hördes Hans Nosrings ivriga, upprörda röst i interkomen. ”Enfaldo! Hör du mig?” ”Jag lyssnar Hans.” ”Jag pratade nyss med Noalp. Diskusen sänder signaler mot oss. Kraftiga signaler.”
Det blev dödstyst i konferensrummet. Man kunde ha hört en nål i en höstack.
fredag 7 maj 2010
INGA NYA BLOGGAR P.G.A. SJUKDOM
Jag har inte skrivit något på ca en månad p.g.a. sjukdom. Min avsikt har alltså inte varit att sluta blogga, utan jag har helt enkelt inte orkat. Min mening är nog att fortsätta att skriva på rymdromanen, liksom att skriva om mycket annat. Men för närvarande sätter hälsan oöverstigliga hinder i vägen. Inte så underligt eftersom jag länge dragits med flera kroniska sjukdomar. Under senare tid har mina magbesvär varit värre än tidigare. När och om jag blir bättre fortsätter jag skriva.
Jag önskar mina läsaren en riktigt skön vår.
Jag önskar mina läsaren en riktigt skön vår.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)