HURRA VAD JAG ÄR BRA!

JAG ÄR MILJÖVÄNLIGARE ÄN ALLA ANDRA

Okej, det kan finnas några få i vårt land som är något mer vänliga mot miljön, t.ex. Pentti Linkola och Göran Ekström, samt några andra pensionärer. Vill du ha bevis? Bli i så fall kvar på bloggen.
Att vara miljövänlig, grön, är i dag politiskt korrekt och inne i högsta grad. Under året som gått har jag noterat mer artiklar, tvprogram, radioprogram och snack i allmänhet om miljöhot och hur vi skall rädda världen än någonsin tidigare. Det har publicerats strömmar av böcker om hur vi hotar miljön, och därmed oss själva. Självklart har filmmakarna tagit fasta på samma tema. Filmer om jordens undergång, helst genom mänsklig dumhet, är lika inne som att vara allmänt grön. Undergång och katastrofer är gefundenes fressen för alla medier i dagens kapitalistiska recession.
Dagens unga är grönare än någon tidigare generation. Inte underligt eftersom de indoktrinerats med gröna ideal ända sedan grundskolan. Men, men, men! Det är lätt att vara grön i orden men svårare att vara grön på jorden. Skrapar man på ytan av en grön så kommer det fram blå, röda eller t.o.m. svarta nyanser. Grönheten är i själva verket ofta skenhelig. Den översätts inte till praktisk handling. Vi får veta att vi bör spara på allting för miljöns skull, men när jag skriver detta börjar julhysterin snart gripa kreti och pleti. I år kommer folk, trots recessionen, att köpa all världens skräp och onödiga prylar för större summor än någonsin. Hur många tänker på växthuseffekten när miljarder julljus lyser upp köpcentra, varje butik, varje gård och varje hem? Jag måste erkänna att jag själv är ganska utled på julen. Jag har inte köpt julklappar på många år, än mindre har jag tagit stress och trängts i affärer. Jag brukar ge en slant. Det är fullständigt ofarligt för miljön.
Det är omöjligt att vara snäll mot naturen om man bor i en stad. Städerna är i själva verket, ur naturens, växternas, djurens, mikrobernas och svamparnas perspektiv jättelika kräftsvulster på en frodig natur. Städerna är livsfarliga för allt som är naturligt. På alla sätt försöker stadsborna driva ut allt oordnat och oplanerat ur städerna och ersätta det med artificiella, planerade, sterila, noga kontrollerade strukturer. Oordning är det värsta som finns i en stad.
Under de senaste ca åtta månaderna har jag bott på landet, närmare bestämt i skärgården. Därmed har jag haft möjlighet, men också intresse av att försöka leva verkligt vänligt mot naturen. Att helt leva på naturens villkor är omöjligt för en civiliserad människa. Naturen producerar t.ex. inga böcker eller tidningar och för mig är det otänkbart att leva utan sådana.
Utan värme fryser vi ihjäl. Det är omöjligt för en människa att leva i detta kalla och mörka land utan värmekälla. Till all lycka finns det sätt att få värme som är absolut miljövänligt. Jag har eldat med ved. Vi har en vedspis och en kamin (Porin Matti) och i bastun finns en vedeldad ugn. Veden har den förträffliga egenskapen att den växer upp ur marken helt av sig själv. Den är fullständigt naturlig. Den består främst av kol (C). Detta kol tar veden – jag talar förstås om träden – ur luften. Träd lever bokstavligen på luft. Det är luftens koldioxid, dvs den så fruktade växthusgasen, som tas upp och kolet binds i träet. Syret avges därmot. Träden tar alltså upp kol ur luften och avger syre. Det är detta ur luften tagna kol som värmt mig under den tid jag varit på landet. När jag bränner trä så förenas syre med kolet i träet och koldioxid avges genom skorstenen. Men jag bidrar inte till växthuseffekten med ett enda gram därför att skogen och alla andra växter tar upp motsvarande mängd koldioxid. Min uppvärmning är därmed fullständigt naturlig. Den ingår i ett slutet kretslopp.
Vid förbränningen bildas förstås också aska. Den innehåller ämnen som är nyttiga för växterna som kalium, kalcium och fosfor plus mineraler. Genom att strö ut askan över gräsmattan, under bärbuskar och äppelträd, i trädgårdsland återför jag näringsämnena till naturen. Också askan ingår därför i det naturliga kretsloppet.
Allt biologiskt avfall komposterar jag. Allt som kan brännas bränner jag. Vi har torrdass och samlar upp avföringen i en så i vilken den blandas med flis eller liknande. Inga luktproblem uppstår och produkten kan återföras till naturen som jordförbättring. Urinen är en förträfflig dryck för växterna. Blomrabatterna prunkar otroligt när ”man pissar” på dem ibland. Förutom vatten innehåller urinen kväve, ett av de viktigaste ämnena för att växterna skall må bra. Genom dehär åtgärderna får jag ett praktiskt taget slutet kretslopp. I en stad är inget av detta möjligt.
Att producera mat innebär alltid en viss förstörelse av den naturliga miljön. Man måste t.ex. röja ett stycke mark om man vill odla egna grönsaker. Själv har jag i sommar odlat t.ex. sallat, potatis, ärter, gurka, tomat, morötter, majs och en del till. Därtill har vi äppel, plommon, bär etc. Också detta innebär ett slutet kretslopp.
Vi har nyligen fått veta att vi bör minska konsumtionen av kött därför att uppfödningen av slaktboskap, inklusive grisar, medför gasen metan som är en värre växthusgas än koldioxid. För mig är detta inget problem därför att vi fiskar rätt mycket och äter fisk två, ibland tre gånger i veckan. Också fisken, som man själv fångar och tillreder, ingår i ett fullkomligt naturvänligt kretslopp.
Med ekologiskt fotspår menas den mängd icke förnybara resurser ens livsstil kräver. Ju mer icke förnyelsebara desto större fotspår. Av det jag beskrivit ovan framgår att jag enbart använt resurser som ingår i naturens kretslopp, dvs som är förnyelsebara. Veden växer ständigt på nytt, det gör också grönsakerna, allt organiskt avfall återgår till naturen och blir nya träd och grönsaker. Nya fiskar växer varje år.
Detta är ju i själva verket det sätt som människorna levat på i århundraden innan industrialiseringen kom. (Men miljöförstörelse förekom redan då, framför allt genom att man högg ner skogarna. Hela Europa var en gång täckt av skog. Medelhavsområdet var täckt av skog innan de stora kulturerna, egyptier, perser, babylonier, greker, romare använde dem som bränsle och virke.)
Självklart måste jag i någon mån använda icke förnyelsebara resurser. Den viktigaste är bensin. I dagens värld kan man inte bo i skärgården utan att använda oljebaserade produkter. Mängden bensin som går åt i bilen och båten är dock liten, troligen under 100 liter på min andel. Vanligen är vi flera personer i bilen eller båten vilket innebär mindre fotavtryck per capita. Min inverkan på växthuseffekten är så mikroskopiskt liten att den knappast kan göras mindre med mindre än att jag kroppsligen återgår till naturens kretslopp.
Jag kunde fortsätta denna uppräkning men läsaren har säkert fattat min point, och håller nu säkert med om att jag bevisat att jag är miljövänligare än alla andra. Det är för övrigt det enda som jag är bäst i. Däremot är jag sämst i att flyga, åka tåg, åka med de flytande snabbköpen av och an till Tallin eller Stockholm, att köpa nya kläder, köpa all världens kosmetika och deodoranter och överhuvudtaget att bli lurad att sätta mina pengar på skräp som sedan samlas i jättelika soptippar.
Om jag är bäst i miljövänlighet så är jag i stället sämst i att jobba för alla regeringars stora mål – ekonomisk tillväxt. I det avseendet är jag rent av en farlig, asocial anarkist. Regeringen, handeln, industrin, bankerna, ja alla tunga institutioner i samhället vill ju att vi skall konsumera mera för att hålla igång den ekonomiska tillväxten. Utan tillväxt rasar hela det obegripligt invecklade globala informationssamhället samman. Och då kan det hända att många måste leva som jag, dvs med minimalt ekologiskt fotspår. Vilken katastrof !
Mitt råd till läsaren är alltså: lev inte som jag gör utan som de rika gör. Vi måste konsumera oss upp ur depressionen. Amen.

OBAMA ÄR INGEN FRÄLSARE

BARAK OBAMA KOMMER INTE ATT ”RÄDDA VÄRLDEN”.

Presidentvalet i USA har fått betydligt mera utrymme i våra massmedier än det nyligen timade kommunalvalet. Före valet matades vi nästan dagligen med siffrorna från otaliga opinionsundersökningar, vi fick veta om allt som huvudkandidaterna sagt och gjort.
Varför? En utomstående kunde, på basen av den iver med vilken man hos oss följde valrörelsen, tro att Finland är en delstat i USA. Självklart hade valet ett visst underhållninsvärde, men spelar det sist och slutligen någon roll för oss vem som sitter i Vita huset? Svaret är uppenbart nej. Vi är mer beroende av situationen i t.ex. EU, Ryssland och t.o.m. Kina än av USA.

Att Obama blev vald väckte euforiska känslor hos hans anhängare i USA, speciellt hos de svarta. Det kan man förstå. Man kan också förstå att ryssarna hellre förhandlar med en demokrat än med en republikan, men att många hos oss drabbades av glädjefnatt är märkligare. I själva verket skulle vi troligen haft större nytta av McCain än Obama. Den förra är, som typisk republikan, anhängare av frihandel. Obama däremot kommer att försöka minska arbetslösheten genom att stöda den inhemska produktionen. Det betyder alla slags hinder för importen, också importen från Finland. (EU har för övrigt använt samma metod för att skydda sin, alltså vår, produktion, och kritiserats för detta av bl.a. USA).

Endast ca 20% av finländarna stödde McCain. Varför? Vid kommunalvalet blåste det högervindar. Majoriteten i vårt land tycks i själva verket ha värderingar som åtminstone delvis stämmer mer med republikanernas än demokraternas. Hos oss fäster de borgerliga partierna stor vikt vid det som var McCains ständiga käpphäst, alltså skattelättnader. Obama vill höja skatterna för höginkomsttagarna. Hos oss vill regeringen, precis som McCain, sänka dem. Hos oss vill man privatisera och avreglera, man är misstänksam mot ”herrarna i H.fors”. Detta är typiska republikanska idéer. Republikanerna vill ha hårdare straff, mer poliser, hård övervakning av sociala bidrag, begränsad invandring, hårda tag mot terrorister. Allt sådant som man i vida kretsar gillar hos oss. I motsvarande val i Finland skulle McCain troligen fått långt mer än 20% av rösterna. För att inte tala om att en svart aldrig skulle haft en chans att bli president i vårt land.

Många har höga förväntningar på att Obama skall ”rädda världen”. Han talade ju ständigt, liksom John Kennedy på sin tid, om förändring. (Jag kommer ihåg en 80-årig farbror, hemma från Vasa, som emigrerade till USA i början av 1900-talet och blev rik. Någon tid efter att Kennedy blev vald kom han på besök till Vasa för att gifta sig med en hälften yngre kvinna, kusin till min mor. Han var enormt vital och höjde Kennedy till skyarna. Nu skulle det bli fart på Amerika, menade han, och prisade Kennedy. Vi vet hur det gick.)

Varför har så många så stora förväntningar på Obama? Att han är en god talare, har karisma, att han säger det som många vill höra spelar en stor roll. Många längtar efter en stark ledare som de kan beundra och se upp till. Men Obama är långtifrån den enda ”frälsargestalten” i världshistorien. Hittills har kritiken av honom varit ytterst lam. Också de som är kritiska mot USA vill tro på Obamas förändringsbudskap. Destovärre kommer de som har höga förväntningar på att Obama skall skapa en bättre värld att bli djupt besvikna. USA är på väg ner i en djup depression, som kan bli långvarig. Han kommer att ha fullt jobb på hemmaplan. Det blir inte mycket tid för ”att rädda världen”.

Den amerikanska presidenten är världens mäktigaste man. Men inte ens världens mäktigaste man kan göra särskilt mycket för en bättre värld. President Bush försökte åstadkomma en tryggare och mer demokratisk värld. Han störtade den hatade talibanregimen i Afganistan, liksom den lika hatade diktatorn i Irak. Han lovade infånga Usama bin Laden och krossa den islamska terrorismen. Han försökte hindra Nordkorea och Iran att skaffa kärnvapen. Alla dessa planer misslyckades i mer eller mindre hög grad. Obama har mindre chanser att lyckas än Bush. Världens diktatorer har inget att frukta av Obama som absolut inte har råd med något nytt krig. Allt tyder på att USA:s roll som supermakt, som redan är starkt reducerad, kommer att minska ännu mer under Obama. I stället blir EU:s, Rysslands, Kinas, Indiens och Brasiliens inflytande större.

De gröna hatade Bush för att han vägrade underteckna Kyotoprotokollet. Men hans motstånd blev svagare med åren och han erkände problemet. Obama kommer säkert att underteckna, men det kommer inte att ha någon omedelbar verkan, lika litet som inom EU. Kina har för övrigt gått förbi USA som den värsta boen när det gäller växthusgaser. Många delstater i USA, med Kalifornien i spetsen, har redan gjort mer än de flesta EU-länder för att minska växthusgaserna. USA är som bekant en miljöbov av stora mått, framför allt genom att alla kör egna bilar och eller åker billigt flyg. Dessutom konsumerar amerikanarna enorma mängder prylar. Man skall dock inte glömma att USA har massor av nationalparker och andra skyddade områden. Landet är lika stort som det geografiska Europa men har hälften mindre befolkning.
Ur miljösynvinkel är en depression en välsignelse, ju längre och djupare dess bättre. Konsumtionen minskar, man reser mindre, åker mindre bil, bygger färre vägar etc. USA håller nu på att glida ner i ett sådant ”miljövänligt” tillstånd. Det var en viktig orsak till att Obama blev vald. Bristen på pengar är ett effektivare hinder för miljöförstörelse än regler och lagar. (Sovjet saknade helt miljövård, ändå fanns där mer orörd natur än i något kapitalistiskt välfärdsland). Obama kommer att göra allt som står i hans makt för att vända utvecklingen och få igång konsumtionen igen. Målet är, som överallt, ekonomisk tillväxt och därmed ökad konsumtion av prylar och tjänster som man inte behöver. Att spara, skära ner, minska onödig konsumtion är inte ett alternativ för Obama.

ÄR KAPITALISMEN PÅ FALLREPET?

HÅLLER KAPITALISMEN PÅ ATT GÅ UNDER?

För ca 20 år sedan brakade den kommunistiska, statsreglerade planekonomin samman under tyngden av sina inneboende svagheter. Sovjet gick till historien. Ekonomin avreglerades under kaotiska former och ersattes för en tid av vad man i väst kallade rövarkapitalism. Den andra kommunistiska stormakten, Kina, avreglerade en stor del av sin industri. Man införde en avgränsad kapitalism. En stor del av produktionen förblev dock i statens ägo. Jorden i Kina ägs t.ex. fortfarande av staten. I Vietnam, som efter det långa, blodiga och grymma kriget, blev kommunistiskt har ledarna delvis avreglerat en del av produktionen. Man har alltså infört en partiell kapitalism. Endast i ett fåtal obetydliga stater såsom Nordkorea och Kuba har man hållit fast vid en sträng kommunism, dvs vid att all produktion ägs och planeras av staten.
Det gick ett euforiskt rus genom den kapitalistiska världen när den kommunistiska planekonomin rasade samman. Kriget mellan kapitalism och kommunism, som startade genom den ryska revolutionen 1917, hade äntligen tagit slut. Kapitalismen hade segrat och därmed bevisat sin igen förträfflighet som ekonomiskt system.
Man kan gott tala om ett ideologiskt paradigmskifte under 1980-talet. Det märktes tydligt också i vårt land. Marknaden skulle lösa alla problem som den statliga regleringen gått bet på. Avreglering, privatisering, konkurrens, större löneskillnader, sänkta skatter, optioner, och ständigt ökande produktion och konsumtion blev de nya slagorden. Livets mål och mening blev, enligt de nyfrälsta ideologerna, att jobba allt mer, och allt hårdare, för att producera allt mera, och sedan konsumera, konsumera och sedan ytterligare konsumera en liten smula till. Och hade man inte pengar för de senaste teknologiska prylarna så fick man låna. Bankerna var rundhänta med lån. Habegäret och egoismen upphöjdes till den starkaste drivkraften. Skäm bort dig själv ersatte solidaritet och jämlikhet som slagord.
Allt detta skulle styras av enorma elektroniska, globala penningströmmar som sköttes av internationella jättebanker. Bankdirektörerna blev spindlarna i nätet. De skulle belönas med saftiga optioner för sitt skickliga arbete. De styrde de astronomiska penningflödena och därmed var de rikaste, mäktigaste och vackraste. Att producera mat var ute, att producera pengar var inne.
Euforin var, som alltid inom politiken, förhastad. Långtifrån alla (inklusive undertecknad) var övertygade om kapitalismens ofelbarhet. Liksom statsreglerad planekonomi har en oreglerad marknad en mängd inneboende svagheter. De starka vinner, de svaga slås ut. Ett slags socialdarwinism alltså. Under de senaste åren har svagheterna blivit alltmer tydliga. Själv har jag länge väntat den depression vi nu är på väg ner i. Jag väntade en liknande utveckling i slutet av 80-talet och sålde då bort mina (fåtaliga) aktier när priserna var på en fantasinivå.
I dag skrivs det historia. Vi upplever nu att den oreglerade penningmarknaden rasar samman som ett gigantiskt korthus. Att sammanbrottet började i USA, kapitalismens högborg, var symptomatiskt. Tar man bort ett kort, ett globalt kreditinstitut, så börjar de andra rasa. Vi får en dominoeffekt. Aktiemarknaden grips av panik, kurserna råkar i fritt fall. Aktieägarna förlorar varje dag astronomiska summor. Självklart kan man inte i evighet hålla igång en tillväxt genom att bankerna ger större och större lån.
Det är i främsta hand frågan om ett psykologiskt fenomen. En del aktieägare blir rädda att förlora pengar och säljer ut. Därmed sjunker kursen. Andra som ser att kursen sjunker skyndar sig att sälja så länge man ännu får ett hyggligt pris. Detta leder till att kursen sjunker ytteligare, vilket i sin tur leder till allmän panik som gör att kurserna, också på solida firmor, rasar i botten. Hela processen underblåses av att en del av affärerna sköts av datorer.
Om man i denna situation följer kapitalismens lagar, dvs. låter marknaden lösa problemen, så hamnar vi i en djup depression. I och för sig inget nytt. En fri marknad drabbas alltid med ojämna mellanrum av depressioner. Vad en sådan kan leda till fick världen erfara för 80 år sedan. Det finns bara ett sätt att försöka hindra en katastrof: reglering, att staten ingriper och försöker kontrollera penningmarknaden. I princip är det frågan om ett slags socialism, om än begränsad sådan. Men om ekonomin trots allt går igenom denna kris någorlunda intakt så uppstår frågan: hur skall man garantera att detta inte upprepas, eventuellt med ännu värre konsekvenser? Ingen kris varar i evighet. När den är över är det dags att grundligt diskutera hur förträfflig en oreglerad kapitalism sist och slutligen är.
I själva verket var kapitalismens seger ganska ihålig. I våra dagar existerar det knappast någon renodlad kapitalism någonstans. Vi måste gå tillbaka till 1800-talet för att finna en fri och oreglerad marknad. Kapitalismen genererade då, som varje ideologi, motkrafter. De viktigaste var socialismen och fackföreningarna och framför allt demokratin.
Att staterna i dag försöker stoppa paniken inom penningmarknaden är ett uttryck för en ideologi som redan länge i tysthet utvecklats av de demokratiska institutionerna. Den innebär i själva verket ett steg tillbaka mot socialism och planekonomi. Staterna har redan länge ökat regleringen av nästan all ekonomisk verksamhet. Det senaste är försöken att stoppa växthuseffekten. Före det har otaliga lagar stiftats för att reglera marknadens utnyttjande av miljön. Vi kallar det miljövård. Förr kunde man bygga när och hur man ville. I dag får man knappt bygga ett utedass utan detaljerade ritningar och myndigheternas tillstånd. Energiproduktionen blir allt strängare reglerad. Stenkol finns i enorma mängder och är en billig energikälla. Men dess användning begränsas av ständigt strängare regler. En fri marknad stöder inte förnybar energi. Oljepriserna fluktuerar vilt. Alltså måste staterna kommer in också här i avsikt att styra marknaden genom lagar och subventioner.
Den tyska filosofen F. Hegel hävdade att historien uppvisar en pendling mellan ytterligheter. Den ena ytterligheten, tesen leder obönhörligen till sin motsats, antitesen. Denna i sin tur är ohållbar. Tes och antites förenas småningom i ett högre tillstånd, syntesen. Det blir intressant att se om planekonomi och kapitalism skall kunna förenas i en syntes, ett system som förenar systemens goda sidor, men undviker de katastrofala svagheterna. En demokratiskt reglerad marknad kan vara svaret.

NORDPOLEN BLEV INTE ISFRI - PROGNOSERNA SLOG FEL

NORDPOLEN BLEV INTE ISFRI

Under detta år har prognoserna om växthuseffekten duggat tätare än någonsin. Speciell uppmärksamhet har Nordpolens isar fått. ”Till och med själva Nordpolen kan i år vara isfri i september.” Så spådde isdatacentrets (NSIDC) glaciolog Mark Serreze i början av sommaren. Jari Haapla vid Havsforskningsinstitutet bedömde för ett år sedan att isen smälter snabbare än FN:s klimatpanel (IPCC) beräknat. I min blogg 10.9 skrev jag att själva nordpolen kan vara isfri i slutet av september. Endast några dagar senare meddelade NSIDC att istäcket igen började växa mellan 10 och 14 september. Avsmältningen blev i själva verket betydligt mindre än vad expererna förutspådde. Det är inte bara så att Nordpolen förblev istäckt utan istäcket var som minst ca 10% större än senaste år. (När det var som minst var istäcket ca 13 gånger så stort som Finland). Prognoserna slog alltså fel – igen en gång måste man väl tillägga. Det blir verkligen intressant att se hur det går nästa sommar!
Enligt de senaste data av Global Carbon Project så ökade utsläppen av koldioxid betydligt snabbare, med i medeltal 3,5%, under perioden 2000-2007 än vad IPCC antagit i sina prognoser. De antropogena utsläppen av växthusgaser har alltså ökat mer än väntat. Om gaserna faktiskt värmer upp klimatet så som växthusteorin säger så borde jordens medeltemperatur ha stigit snabbare än vad IPCC prognosticerat under denna period. Så har inte skett. Det varmaste året man uppmätt var 1998. År 2005 var också mycket varmt. Men detta år tycks bli betydligt kallare. Förra vintern var den kallaste på åtta år. Enligt klimatskeptikern Jarl Ahlbeck vid Åbo Akademi har jordens medeltemperatur inte ökat under de senaste tolv åren. (Åbo Underrättelser 12.9) Han baserar sig på uppgifter från NASA:s hemsida.
Samtidigt som sådana data publiceras propageras det i medierna mer högljutt än någonsin för att vi måste vidta kraftfulla åtgärder för att stoppa klimatförändringen. Vad skall man riktigt tro? Håller klimatförändringen på att bli en religion, något som man tror eller inte tror helt oberoende av bevis?
Man bör dock akta sig för att dra några slutsatser av isens beteende under ett enda år. Men det blir mer spännande att se hur det går nästa år. Förra vintern var ovanligt varm hos oss, men globalt var den kallare än under de åtta senaste åren. Det blir intressant att följa med temperaturerna under denna vinter. Enligt alla prognoser skall den globala medeltemperaturen stiga. Om vi får fler år liknande det som just sjunger på sista versen är det skäl för klimatexperterna att revidera sina prognoser.
Ytterligare en faktor som säkert kommer att inverka på koldioxidutsläppen är den globala recession som vi nu upplever. Om denna blir djup och långvarig kommer utsläppen av växthusgaser att minska kraftigt, helt oberoende av vad politikerna besluter. Om växthusteorin är riktig bör en långvarig recession också påverka klimatet, dvs bromsa uppvärmningen. Som man säger: inget ont som inte också har något gott med sig.
Det blir allt mer spännande att följa utvecklingen. Vem vågar göra en prognos om hurudan vinter vi får? Jag för min del tippar att den blir kallare än senaste vinter.

INHEMSKA PLOMMON ÄR GODARE OCH MER MILJÖVÄNLIGA

VÅRA EGNA PLOMMON ÄR GODARE OCH MER MILJÖVÄNLIGA

Jag brukar inte köpa plommon, och allra minst utländska plommon. Men det har ändå hänt att jag frestats av att de är stora och ser goda ut. Varje gång har jag blivit besviken. Ibland har de varit alldeles råa, ibland slafsiga i köttet, skalet är tjockt och segt, och smaken har alltid varit en besvikelse. Hur mycket de besprutats har jag ingen aning om, men fruktar det värsta. Att de transporterats långa vägar från centraleuropa gör dem inte mer miljövänliga, tvärtom. Kort sagt de är totalt onödiga.
Nu invänder säkert många av mina otaliga läsare att de alltid fått alldeles utmärkta utländska plommon i butiken. Okej, jag talar utgående från min egen begränsade erfarenhet. Valet är självklart fritt. Här talar jag enbart om färska plommon, inte om sviskon.
Vadan detta angrepp på plommonodlarna i centraleuropa? Det är inget angrepp, utan ett försvar för våra egna inhemska plommon. Om du har en plätt jord och bor i södra Finland så plantera ett plommonträd, (men efter att du planterat minst ett äppelträd). Om du inte har någon jordplätt så njut av inhemska plommon under den korta tid på hösten då de finns till salu. Destovärre finns det ofta inga inhemska i butikerna fast träden är fulla av frukter. Det tycks vara enklare och billigare att plocka plommon i t.ex. Polen, förpacka dem, lasta in dem i långtradare och köra dem 1000 km eller mer, än att plocka och transportera korta sträckor i vårt land.
Läsaren förstår säkert att jag gillar inhemska plommon. Jag har svårt att tro att någon som ätit sådana inte gillar dem. När jag var barn och ung var vi ofta några veckor av sommaren på ett skärgårdshemman, kallat Uppgård, i Holma by i dåvarande Hitis kommun (senare Dagsfjärds kommun, och nästa år Kimitoöns kommun, nästa gång blir det väl Väståbolands kommun). Runt den gamla stuga i vilken vi bodde växte täta buskage av s.k. bondplommon. Ibland fanns det massor av karter på grenarna, men frukterna hann aldrig mogna under den tid vi var där. Att äta mogna plommon från buskarna förblev en dröm. I Österbotten, där jag bodde ända till vuxen ålder, är klimatet för kallt för plommon. Så jag måste leva en plommonfri barn- och ungdom. (Med undantag för sviskon förstås).
I dag har jag fem plommonträd. Tre har jag själv planterat. I år har plommonskörden varit sällsynt god. Jag har m.a.o. fått mitt lystmäte. Det började redan i mitten av augusti med Sinikka. Det är en sort som mognar tidigt. Trädet växer långsamt och ger mycket rikliga skördar vartannat år. Vårt träd är 10 år gammalt men endast drygt två meter högt. Senaste år fick vi blott en handfull av de små, blå men mycket söta och goda produkterna. I år slog trädet däremot verkligen på stort. Massvis, massvis. Mer än vi orkade äta. Härligt söta och saftiga med ett något surt skal. En betydande del ramlade på marken. Varje gång jag gick förbi trädet plockade jag några i munnen. En månad senare var det dags för det enligt min mening finaste plommon vi har, Viktoria. (Ett träffande namn eftersom Victoria är latin och betyder segrarinna.)
Viktoria är raka motsatsen till Sinikka. Jag har ett träd som jag planterade för 4 år sedan. Det var då ca en heter högt. Nu är det drygt tre meter och yvigt. Typiskt för viktoria är årsskott på en halv meter eller mer. Det gör att kvistarna blir långa. Eftersom mängden plommon under goda år kan vara enorm brister kvistarna lätt. Därför är det nödvändigt att gallra karterna kraftigt. Vi har ett ca 25 år gammalt Viktoria-träd som nu är ca fyra meter högt. Det blommade duktigt i våras och satte massvis av karter. Att gallra karter i ett stort träd är ett tråkigt jobb därför blev gallrandet en halvmesyr. Vilket leder till att en stor del plommon blir små och inte särskilt goda. Ett perfekt Vikrotia-plommon är stort, nästan som ett hönsägg, varierar från ljus-till mörkrött, är mycket saftigt, fast i konsistensen och mycket sött. (Jag kan inte ens tänka på ett utan att snålvattnet börjar rinna). Man kollar för övrigt om ett plommon är moget genom att se om stenen lätt lossar från fruktköttet. Sitter köttet fast är det ännu inte riktigt moget.
Om man inte gallrar kan Viktoria producera så mycket att hon dör av utmattning. Vi hade ett stort träd som till slut dog av utmattning. Ett annat Viktoria-träd dog för att det växte på ett ställe med mycket tunt jordlager. Men från roten växte det upp ett plommonbuskage som nu är tre meter högt. Det är alltså frågan om rotskott från den grundstam som Viktoria ympats på. Också dessa buskar ger plommon men helt annorlunda än Viktoria. Frukterna är rätt små och påminner om gröna, stora vindruvor. Smaken är intressant, inte oäven. Jag skulle beskriva den som kärvt söt, en vild smak.
Vårt femte plommonträd är ett vanligt bondplommon. Jag vet ännu inte om det är rött eller gult därför att det ännu inte burit frukt. Troligen får vi den första skörden nästa år.
Någon undrar kanske vad vi gör med alla plommon om alla dessa träd ger skörd samtidigt. Det är osannolikt att så sker, men med flera träd ökar förstås chansen att vi varje år skall få åtminstone en del av dessa förträffliga frukter.
Det är lätt att odla plommon. Växten är självfertil så man behöver inte bekymra sig för pollineringen. Den är också rätt anspråkslös med avseende på marken, men gödsel ger större skördar. Vi gräver ner en bytta från torrdasset någon gång under sommaren. Träden behöver inte beskäras, men tar, enligt min erfarenhet, inte skada fast man klipper av onödiga skott och kvistar. Frukterna drabbas i allmänhet inte särskilt svårt av skadedjur. Jag har aldrig besprutat våra träd med något slag av insektgift. Litet skadeinsekter måste man tåla. Man skall som hobbyodlare samarbeta med naturen inte våldta den.
Den största nackdelen är att plommon har kort hållbarhet. En vecka är ungenfär max. Färska inhemska plommon är en njutning för gommen, men tyvärr en ganska kortvarig njutning. Desto större anledning att ta vara på den när den erbjuds. Dessutom kan man äta med fullkomligt rent miljösamvete.

ALBERT EINSTEINS STÖRSTA MISSTAG

EINSTEINS STÖRSTA MISSTAG

Albert Einstein upphör tydligen aldrig att fascinera. I Vasabladet har han figurerat då och då under sommaren 2008. Vanligen är det tyvärr hans eventuella religiösa tro som diskuteras. I själva verket var Einstein knappast något föredöme när det gäller moral och religion. Skilsmässan från den första frun var besvärlig, han ignorerade i hög grad sina barn, han hade utomäktenskapliga affärer och ett barn utom äktenskapet. Dessutom var han ovillig att ge erkännande åt sina föregångare. Han trivdes med att stå i rampljuset och att frottera sig med celebriteter som t.ex. Charles Chaplin och Siegmund Freud. Visserligen var han ett geni, men som många genier var han egoistisk och självcentrerad. Religion i vanlig bemärkelse spelade ingen roll i hans liv. Han blev dock en mediernas gunstling och allt vad han sade var hett nyhetsstoff.
För att förstå Einstein måste man ha ett hum om hans världsbild. Alla har hört talas om hur han revolutionerade fysiken genom sina två relativitetsteorier, men få förstår än i dag vad dessa egentligen innebär. Den speciella teorin, som han knåpade ihop ännu inte 26 år gammal, innebär att sunda förnuftets, den klassiska fysikens och Newtons bild av rum och tid är felaktig. Men det finns ett stort MEN här. De är felaktiga när vi talar om kroppar som rör sig med mycket höga hastigheter. De är INTE felaktiga när det gäller de rörelser och hastigheter vi normalt kommer i kontakt med. Då gäller den klassiska fysikens lagar lika mycket i dag som för 100 eller 200 år sedan.
Rum och tid existerar, enligt den speciella relativitetsteorin inte skilda för sig utan endast i förening som rum-tid. Det är inte bara så att allting existerar i denna utan att allt dessutom rör sig med samma hastighet som i princip är ljushastigheten. (Visst låter det absurt). Jag upprepar: Allt som finns rör sig med ljushastigheten i rumtiden. Varför märker vi inte detta? Det gör vi faktiskt! Kom ihåg att rummet inte är skilt från tiden. Vi rör oss med ljushastigheten i rumtiden, inte i rummet. Största delen av rörelsen sker längs tidsaxeln. Normalt rusar vi fram i tidsdimensionen (tiden flyger iväg), men sniglar oss fram i rummet. Tiden rör sig alltså närapå med ljusets hastighet. (Vilket igen låter absurt).
Visst märker vi att tiden flyger iväg. Men om vi börjar röra oss hastigare i rummet, t.ex. i ett rymdskepp så rör vi oss i stället långsammare i tidsriktningen i rumtiden. Ju mer av vår rörelse som sker i rumsdimensionerna (det finns tre) desto mindre sker i tidsdimensionen, klockorna går långsammare ju snabbare rymdskeppet rör sig. (Långsammare i förhållande till en observatör utanför rymdskeppet, t.ex. på jorden). Det finns också sådant som rusar fram i rumsdimesionen med en hastighet nära ljusets. Dessa måste då stå nästan stilla på tidsdimensionen. Ett vardagligt exempel är ljuset. Det rör sig i rumsdimensionerna med den högsta hastighet som är möjlig i rumtiden. Därför blir det ingen hastighet över för tidsdimensionen. För ljuset står tiden stilla. Hur många ljusår det än färdas genom universum åldras det inte ens en sekund. Fotonerna, ljuspartiklarna är evigt unga.
Det finns en skriande brist i den speciella relativitetsteorin. Den gäller bara för kroppar i likformig rörelse. I verkligheten är rörelsen sällan likformig. Den accelererar eller retarderar. Gravitationen påverkar all rörelse, men den ignoreras helt i teorin. Det tog tio år av hårt arbete för den unge Albert att integrera gravitationen i teorin, dvs att skapa den allmänna relativitetsteorin. Genom denna revolutionerade han fysiken ännu en gång. Det är inte bara så att allt som finns rör sig i rumtiden. Denna är dessutom krökt. Massa kröker rummet och rummets krökning bestämmer hur massan rör sig.
Att föreställa sig rumtid, dvs en verklighet där rum och tid bildar en odelbar enhet är svårt. Att dessutom föreställa sig rumtiden som krökt är hart när omöjligt. Vi kan föreställa oss krökta linjer och därför ett krökt rum, men krökt tid låter som en absurditet. Eftersom rum och tid bildar en odelbar helhet betyder en krökning av rummet också en krökning av tiden. I praktiken betyder det att klockor går olika beroende på rumtidens krökning. En klocka går t.ex. långsammare på solen än på jorden.
Einsteins lagar är strängt deterministiska. Varje partikels rörelse i den krökta rumtiden följer en s.k. världslinje, och varje världslinje är entydigt bestämd av naturlagarna. Sålunda har t.ex. varje människa sin världslinje, sin förutbestämda bana i livet. Det som vi kallar frihet, fri vilja, valfrihet, ansvar, skuld etc är i grund och botten illusioner. Allt som sker sker av nödvändighet. Han hänvisar ofta till 1600-talsfilosofen Spinoza, som var en konsekvent determinist. Mot denna bakgrund är det lätt att förstå vad Einstein menade med Gud. Enligt traditionell religion är det Gud som i sista hans styr allt som sker. Inte den minst sparv faller till marken utan att det är Guds vilja. Enligt Einstein styrs allt som sker av naturlagarna, som är strängt deterministiska. Alltså: den traditionella guden ersätts av naturlagarna. Naturens lagar är för honom den högsta, orubbliga, eviga makten, dvs Gud.
På 1920-talet skedde en ännu större revolution i fysiken än den Einstein orsakade. Denna gång gällde det inte rum och tid utan något så vardagligt som den materia allt består av. Efter långvarigt experimentellt och teoretiskt arbete kom en rad geniala fysiker på 1920-talet fram till att de lagar som styr materiens minsta beståndsdelar ingalunda är deterministiska, som man trott i århundaden, utan statistiska. Kvantfysiken, också kallad kvantmekaniken, föddes. (Men mekanik menas en teori om rörelsens natur). Det första steget togs av Planck redan år 1900 och det andra av Einstein 1905.
Kvantfysiken innebar ett dråpslag för determinismen, som i århundraden tagits för given av fysikerna. Den totala slumpen fick en fundamental roll i den fysikaliska världsbilden. Slumpen visar sig t.ex. i det radioaktiva sönderfallet som oroar så många människor. Uranatomer t.ex. sönderfaller helt slumpmässigt. En bestämd atom kan sönderfalla i dag eller om en miljon år. Det är slumpen som avgör. I dag vet forskarna inte i hur hög grad slumpmässigheten på mikronivån ”smittar av sig” på makronivån. Vi vet inte vilken roll den fundamentala slumpmässigheten spelar i större sammanhang. Det bedrivs en hel del forskning för att utröna hur kvanteffekter kan påverka det vardagliga livet, och hur man kan tänkas utnyttja dem inom teknologin. (Och förtjäna pengar på dem!) Effekterna kan vara större än man tidigare trott.
Einstein var en övertygad determinist och realist. För honom var det nästan en religion att allt styrs av orubbliga naturlagar. Det verkar som om denna tanke skulle han gett honom ett slags tröst i allt det elände som han tvingades genomleva under sitt långa liv. Om världskrigen, nationalismen, rasismen, judehatet, atombomben etc var oundvikliga var de lättare att stå ut med. Det var inte ondska utan naturens orubbliga ordning som låg bakom. I varje fall var han fast övertygad om att det fanns något fel i kvantteorin. Slumpen kunde, enligt hans intuition, inte vara det yttersta svaret. I flera berömda debatter, bl.a. med den danska fysikern Nils Bohr, som var en av skaparna av kvantmekaniken, försökte han bevisa att det måste finns något fundamentalt fel i kvantfysikens lagar.
Mest inflytelserikt är det argument mot kvantmekaniken som han tillsammans med två kolleger formulerade 1935. Han visade att under vissa förhållanden leder teorin till att partiklar kan påverka varandra ögonblickligen över hur stort avstånd som helst. Detta strider mot lokalitetsprincipen som säger att ingen effekt kan färdas snabbare än ljuset. Ögonblicklig påverkan eller samverkan är omöjlig enligt klassisk fysik. Fysikern E. Schrödinger föreslog termen ”entangelment” för partiklar som har denna, som Einstein uttryckte det, ”spöklika” egenskap att påverka varandra oberoende av avstånd. Argumentet ansågs länge vara en kuriositet, som man gärna diskuterade, men som inte kunde vare sig bevisas eller motbevisas genom experiment. Men 1964, nästan tio år efter Einsteins död, bevisade fysikern John Bell ett teorem som innebar att argumentet kunde testas experimentellt. Sedan dess har en mängd sådana experiment gjorts. Alla har gett stöd för kvantteorin. Entangelment, att partiklar under vissa förhållanden, ögonblickligen kan påverka varandra, är ett faktum. Det som Einstein litet ironiskt kallade spöklikt är verkligt. I dag forskas det mycket om hur denna spöklika effekt kan påverka mer vardagliga företeelser och hur man kan utnyttja den, t.ex. för att bygga en ny typ av supersnabb dator.
Alla Einsteins ansträngningar att rädda den klassiska fysikens världsbild misslyckades alltså. Han höll ända fram till sin död fast vid determinismen. Hans yngre kolleger arbetade ivrigt vidare med vad som blivit kallat standardmodellen. Einstein arbetade på sina egna idéer som emellertid aldrig ledde fram till nya upptäckter.
Kvantfysiken har sedan Einsteins död 1955 testats genom mängder av experiment. Alla har bekräftat teorin. Materien beter sig just så egendomligt som Einstein inte kunde förmå sig att tro. Vi kan därför konstatera att Einstein gjorde sitt livs största vetenskapliga misstag när han vägrade acceptera kvantteorin och därmed slumpen och ”spöklika effekter” som en fundamenal egenskap i naturen.

ODE TILL DET INHEMSKA ÄPPLET

Varje morgon under september månad har jag i den kyliga morgonstunden gått och plockat äpplen som fallit under natten. Vanligen har min fem liters hink blivit full och ibland har den inte räckt till. De flesta äpplena är av sorten Röd kanel. Vi har ett ca 35 år gammalt träd som i år bär frukt rikligare än någonsin tidigare.
Röd kanel är ett mycket vackert rött äpple. Enligt min mening är det med sin ofta djupröda, delvis gula, men rätt varierande färg ett av de vackraste äpplen som finns. En kvist med mogna röd kanel är en skönhetsupplevelse, men också en upplevelse för gommen (inte själva kvisten förstås). Dock icke för näsan. Äpplet har nästan ingen doft. Fruktköttet är ofta lätt rosa och har en söt, svagt syrlig smak med aningen av kanel. Ett gott äpple som dessvärre inte håller mer än ca tre veckor i kall källare.
Trädet är lätt att odla, tåligt och skjuter långa skott, också rikligt med s.k vattenskott, upp till en meter långa, tunna kvistar. Dessa bör man helst kapa, men jag har ibland låtit dem växa. I år bjöd vårt träd på en enorm blomsterprakt. Så har det gjort de senaste vårarna, men det är länge sedan vi fick en ordentlig äppelskörd. Senaste år förstördes äpplena totalt av rönnbärsmalen. Dess larver borrar ett fint nätverk av små hål i frukterna och gör dem. Jag var tvungen att kärra praktiskt taget hela äppelskörden på komposten. Äppelvecklarens larv är betydligt större. Den gnager ett hål in till kärnhuset. Men man kan ändå använda äpplet om man skär bort den angripna delen. Äppelvecklaren gör alltså inte lika stor skada som rönnbärsmalens mycket mindre larv.
Yrkesodlare besprutar sina träd med gifter för att sätta stopp för rönnbärsmalens och äppelvecklarens larv och andra skadedjur, men hobbyodlaren är ju inte beroende av att få en god skörd och bör helst undvika alla slag av gifter. För en hobbyodlare borde det vara självklart att inte använda gifter. De är ju ett främmande element i den naturliga balansen och de kan åstadkomma stor skada, som man inte ens är medveten om. Man vill ju att ens trädgård skall vara en giftfri, naturlig miljö och att alla grönsaker, frukter och bär skall vara fria från rester av gifter, dvs av människan skapade onaturliga ämnen. Själv har jag aldrig använt gifter i mina odlingar. Ett gott skäl att hålla sig med några egna äppelträd, om man har möjlighet, är just att man får garanterat giftfria frukter åtminstone under hösten. Har man dessutom ett eller ett par träd med vinteräppel, så som Åkerö, Lobo eller Röd atlas så kan man njuta av egna äpplen ända till julen.
Vi har haft både Lobo och Åkerö men tråkigt nog har de dött. De växte på ställen med alltför tunt jordlager. Så länge trädet är litet klarar det sig med mindre jord, men det växer till varje år och då måste det finnas rum för rötterna att sträcka ut sig och finna näring och fukt. Vi har ett träd av Röd atlas. Det är frodigt och växer bra, men tyvärr är äpplena känsliga för skorv. De flesta är skorviga, spricker och då blir det fest för bakterierna som börjar frossa på köttet och får hela äpplet att ruttna. Röd atlas kan man spara ända till julen. Det är godast när det lagrats några månader.
Enligt min mening är den godaste äppelsorten dock Melba. Äpplet blir vanligen större än Kanel. Utseendet är inte märkvärdigt, vertikalt rödstrimmig, några äpplen kan vara helt mörkröda. Det har inte samma lyster och vaxskikt som Kanel. Men luktar man på Melba får man en aning om att detta är en mycket aromrik frukt. Köttet hos ett fullmoget Melba är saftigare än kanel, något tydligare söt-syrligt, aromrikt, mycket gott. Godast är det när man äter det direkt från trädet. Om man skalar det framträder aromen ännu bättre. Typiskt är att man vill ha en bit till, och en bit till och...
Vi har två Melba-träd, men det ena växer i en skreva i berget och har alltför litet ”Lebensraum” för att kunna bli stort och mäktigt. Det är i dåligt skick och kommer troligen att dö. Men i sommar har det gett rikligt med frukt. Dess sista gåva till oss innan det dör. Vårt andra Melba-träd är ca fem meter högt och bär rikligt med frukt i år. Frukterna är mindre angripna av larver än Kanel.
Sävstaholm är en gammal äppelsort. Vi hade ett stort träd, men det dog för några år sedan. Jag sörjer inte över det, snarare var det bra. Det skuggade en del av mina grönsaksland och sög näring och fukt ur det tunna jordlagret. Äpplena är visserligen stora och vackra, men smaken är ganska menlös, speciellt när de är fullmogna. Sävstaholm var ett vanligt träd i trädgårdar förr, men i dag finns det så många godare sorter att det inte är någon idé att hålla sig med ett sådant.
Då anser jag att Transparence blanch är en klokare satsning. Vi har ett ganska ungt sådant träd. (Ett tidigare träd förstördes när en gran föll över det). I år har vi fått ca 15 stycken, mycket stora vitgula äpplen. Smaken är syrlig, men utan den sötma och arom som är typisk för Melba. Ingen doft. En fördel med Transparance är att det mognar tidigt. Vårt träd växer nästan helt i skugga, men ändå mognade frukterna i början av september. En annan fördel är att frukterna inte angrips av skorv och i allmänhet inte heller av larver. Kanske är det för surt för larvernas smak. I år var inget av äpplena angripet av larver. Stora felfria äpplen, utmärkta t.ex. att strimla i sallader.
Vårt nyaste äppelträd är nu hos oss andra sommaren. Det är blott drygt en och en halv meter högt men har ändå gett ett tiotal stora, något skorviga men annars felfria äpplen. Smaken är syrlig. Äpplet är definitivt godare än Transparence men inte så gott som Melba. Det mognar i början av september på den rätt skuggiga plats där vårt träd står. (Denna sommar har varit ovanligt kall). En varm sommar mognar äpplena förstås någon vecka tidigare. Trädet sägs vara en korsning av Huvitus (ett finskt sommaräpple med mycket kort hållbarhet) och Melba. Det kallas Vuokko. Trädet växer långsamt och det skall bli intressant att se om det ger god skörd också nästa år. Annars brukar träden hos en hobbyodlare inte ge konstant goda skördar.
Apeln är det enda fruktträd som inte bara växer och trivs i vårt kalla klimat utan som dessutom kan ge goda skördar av smakliga frukter t.o.m. långt uppe i norr. Under min bandom i Vasa på 50-talet var det ännu vanligt med äppelträd på gårdarna inne i staden. Vi bodde på Vasa elektriskas gård vid Kyrkoesplanaden 4. Mot brandgatan fanns inhägnade trädgårdar, som hörde till några av lägenheterna, (dock icke vår), och i dessa fanns stora och ståtliga äppelträd. Som barn gick jag och kollade i häcken som omgav trädgårdarna efter fallfrukt. Vi hade inga egna äppelträd så jag var inte bortskämd med äppel. I dag är både trädgårdar och äppelträd borta. I stället har man asfalterat och byggt parkeringsplatser.
Apeln växer också vild i södra Finland. Vi har av en slump råkat få ett vilt träd framför vår kökstrappa. För något år sedan märkte jag att ett träd hade börjat växa i blomsterrabatten. På basen av bladens form gissade jag att det var ett äppelträd och lät det växa av nyfikenhet på vad det skulle bli. Vi har ibland vattnat med diskvatten och i detta kan det finnas frön av frukter som vi ätit. Tydligen har ett frö av äppel råkat gro. De träd som man köper är ympade på grundstammar för att man skall få den sort man önskar. De är alltså kloner. Genetiska kopior av ett föräldraträd. Ett äppel som växer upp från frö är däremot en ”individ” man vet inte vad det blir. Liksom ett människobarn är det en produkt av arvsanlagen av två ”föräldrar”. Har man tur kan en sådan apel ge riktigt goda frukter. I år har vårt vilda träd för första gången gett frukt, tre mycket stora, gula äpplen. De påminner om Transparance, men är något större och rundare. Vi har smakat på ett äpple, men det verkar inte vara riktigt moget. Det är syrligare än Transparance och har mindre sötma. Fruktköttet är vitt men mörknar något efter några timmar. Kanske är det en sort som mognar sent. De två andra frukterna skall få vara i fred ännu ett par veckor, eller tills de faller.
Ett av livets många mysterier har för mig alltid varit varför folk köper utländska äppel på höstarna. Okej, jag kan förstå om de utländska är mycket billigare. Själv tycker jag att de utländska är rätt smaklösa och intetsägande jämförda med våra inhemska. De plockas halvråa för att inte förstöras under den långa transporten. Dessutom är de besprutade med allehanda gifter. Ett inhemskt äpple blir fort dåligt. Utländska kan hålla sig praktiskt taget hur länge som helst, vilket förstås är mot alla naturens lagar och bevisar att det behandlats med allehanda gifter.
Den här tiden på året äter jag mycket äpplen, speciellt förstås när våra egna träd ger god skörd. (Dessutom delar vi bort åt alla som vill ha). Men om vår skörd blir dålig köper vi inhemska lådvis. Det påstås att äppel är nyttiga för hälsan. Säkerligen är det så. Våra förfäder han ätit äppel så länge de existerat (förfäderna alltså, inte äpplena, de är säkert äldre än människan). Jag äter äppel för smakens skull. De är helt enkelt så goda att det är en gommens njutning att äta dem. Helst plockar jag dem mogna från trädet, skalar och skär bort kärnhuset och äter dem ute i trädgården. Det är frågan om en smakernas poesi, symfoni eller vilka lyriska uttryck man vill. Att inte äta inhemska äpplen är att missa ett av de enklast och billigaste och mest hälsosamma nöjen som står oss till buds i vår kalla nord.