Jag har ett bestämt intryck att folk har blivit gnälligare under de senaste åren. Vad jag menar är att man gnäller över småsaker, såsom det som jag avhandlar i artikeln nedan. Jag vet inte varför och vem jag skall skylla på. Eller är det så att jag också blivit gnälligare, nämligen så att jag gnäller över gnället? Eller har jag alldeles fel?
Artikeln har publicerats i Åbo Underrättelser 5.10.
FÅR MAN KASTA BORT MAT?
Förr fick man lära sig att det är en synd mot Gud att kasta bort mat. Senare skulle man äta upp därför att miljoner svälter i uländerna. I dag sägs det att vi skall äta upp all mat för att rädda klimatet. Att slänga mat är, menar en del idealister, en synd mot moder Natur. Är detta tom propaganda, lika mycket nonsens som de tidigare uppfattningarna, eller kan vi faktiskt påverka klimatet genom maten?
Man behöver inte vara någon forskare för att inse att svaret är nej. Vi i Finland kastar bort 20 - 30% av all mat som produceras. De individuella skillnaderna är förstås enorma. Den som är tvungen att leva på en liten pension kastar nästan ingenting, möjligen potatisskalen. Välbärgade kastar däremot en hel del. Själv kastar jag uppskattningsvis ca 10% av den mat vi köper. Däremot kastar jag närmare 70% av den fisk vi fiskar. I sommar har vi t.ex. grävt ner tiotals kilo braxen.
Vi kan inte stoppa, eller minska den globala uppvärmningen genom att köpa mindre mängder mat och äta upp allt till sista smulan. Däremot kan vi, i värsta fall, orsaka matförgiftning genom att äta mat vars bäst före datum gått ut. Till all lycka kan denna typ av osaklig propaganda inte påverka våra vanor. Om vi faktiskt skulle minska konsumtionen med t.ex. 20% skulle effekterna på producenterna, livsmedelsindustrin och affärerna bli en betydande arbetslöshet och en viss prishöjning. Så fortsätt med gott samvete att kasta bort gammal mat!
Finns det alls något samband mellan vad vi äter och klimatet?
Alla torde i dag veta att utsläppen av växthusgaser, främst koldioxid, anses höja den globala temperaturen. Vidare är det allmänt känt att förbränningen av fossila bränslen, stenkol, olja och naturgas, globalt sett ger upphov till enorma mängder koldioxid. Men matproduktionen ger väl inte upphov till några betydande mängder av denna gas? Snarare är det väl tvärtom? Odlingen av allt det vi och våra djur äter binder stora mängder koldioxid. Ju mer vi odlar desto mer koldioxid avlägsnar vi ur luften. Här gör hobbyodlare som jag själv en, visserligen ytterligt liten, men dock, insats. Genom att kompostera blast, gräs, matrester ökar vi humushalten i jorden och binder därmed en del av luftens koldioxid.
För något år sedan väckte ordföranden för FN:s klimatpanel, indiern Rajendra Pachauri, uppmärksamhet genom att uppmana världens folk att minska konsumtionen av kött för att bidra till att bromsa växthuseffekten. Var detta ett skämt eller kan vi faktiskt ”rädda världen” genom att bli vegetarianer? (Pachauri är själv vegetarian). Det finns en viss logik bakom, men det är då uttryckligen frågan om nötkött, alltså produkter av idisslande boskap. (Vi kan med gott samvete smaska i oss griskotletter, grillad broiler eller stekt regnbåge). Nötboskapen ger upphov till metangas som är en växthusgas. För övrigt borde vi också låta bli att använda komjölk. Detta är dock ett så marginellt problem att man kan glömma det.
Det enda sättet att verkligen i någon mån bromsa uppvärmningen är att minska utsläppen av koldioxid. Vi har hört uppmaningarna ad nauseam. Åk inte privatbil. Det finns över 600 miljoner privatbilar i rörelse varje dag. Åk inte flyg. Flygtrafiken ökar hela tiden. Miljoner människor åker flyg varje dag. Och värst av allt: jordens befolkning ökar med 100 000 nya individer varje dag.
Hans Rosing
Vetenskapsfilosof
Västanfjärd
tisdag 12 oktober 2010
onsdag 6 oktober 2010
ALLT ÄR INTE MATEMATIK
ALLT ÄR INTE MATEMATIK!
Eller
PYTHAGORAS HADE FEL
Lördagen 2.9 tittade jag på ett program på Sveriges tv som heter Skavlan. Namnet är efter den norske programledaren. Han bjuder in kända personer och diskuterar med dem. Programmet är förvånande djuplodande och filosofiskt. En av deltagarna denna gång var en matematiker - jag har glömt hans namn - ett franskt matematiskt geni. (Skavlan kallade honom geni, men själv protesterade han, som sig bör, mot den beskrivningen). Att diskutera matematik i tv hör definitivt inte till vanligheterna. Därför satte detta inslag igång de sakta rostande små grå kugghjulen i min hjärnbark.
I brist på hans rätta namn kallar jag det franska mattegeniet Pierre. Han påstod något som för de flesta säkert lät obegripligt, nämligen att ”allting är matematik”. Världen är uppbyggd enligt matematiska lagar.
För mig som yrkesfilosof var denna tanke ingenting nytt. Den är i själva verket urgammal. Redan för 2500 år sedan påstod en halvt mytisk grekisk filosof vid namn Pythagoras samma sak. Han grundade en rörelse, en skola, en filosofisk lära som samtidigt var en religion. Hans efterföljare verkade i flera hundra år, främst i södra Italien, som då behärskades av grekerna. De kom att sätta outplånliga spår i vår västerländska kultur. Än i dag känner alla bildade människor till namnet Pythagoras. Men i allmänhet vet de föga mer om honom än att han var matematiker och bevisade Pythagoras teorem.
En annan orsak till att jag skriver denna blogg om matematikens roll är att lektor Olli Lagerspetz vid Åbo Akademi i ett mejl till mig nyligen i korthet berörde svårigheten att förstå Pythagoras tes att ”allt är tal”. Han håller en kurs i filosofins historia där han bl.a. berättar om Pythagoras och hans skola. Själv har jag hållit motsvarande kurs åtskilliga gånger under 1970- och 1980-talet. Också senare har jag i min forskning grävt litet djupare i den pytagoreiska läran.
ÄR GUD MATEMATIKER?
Under 1900-talet hävdade många framstående matematiker samma sak som Pythagoras och Pierre. Här nämner jag blott Einstein som bl.a. är känd för att ha påstått att Gud är matematiker. Därmed ville han ha sagt att världen är uppbyggd enligt matematiska principer, att den i grunden kan förstås endast av en matematiker. (Jag har skrivit om Einstein i bloggarna 29.2 -08, 28.9 -08 och 15.1 -10).
Jag är själv ingen matematiker. Kanske är det orsaken till att jag alltid ställt mig skeptisk till Pythagoras och alla hans efterföljare. (Platon var för övrigt en av hans efterföljare. Enligt honom var matematiken den högsta och ädlaste vetenskapen. Aristoteles höll inte med på denna punkt. Själv ställer jag mig på Aristoteles sida mot Platon och Pythagoras och mot Einstein och Pierre och en massa andra.)
Hur skall man förstå Pythagoras påstående att ”allt är tal”, att talen är arke, dvs alltings ursprung och grundsubstans? Hur skall man förstå Einsteins påstående om Gud som matematiker och Pierres att allt är matematik? Det är ju uppenbart att de i en rent konkret mening pratar rena gojan. Min kaffekopp består minsann inte av tal eller ekvationer, inte heller vätskan i koppen. Inte heller består äpplena, som i år blir ett problem för att de är så många, av abstrakta matematiska strukturer. I själva verket består ju ingenting av allt det som finns runt mig, och runt dig också bästa läsare, av tal eller matematik. Så varför detta nonsens om att allt i grund och botten är matte?
ETT FUNDAMENTALT TANKEFEL
Jag har djärvheten att påstå att många matematiker, börjande med Pythagoras, gjort sig skyldiga till ett fundamentalt tankefel. De har blivit förförda av matematikens gudinna. De har gjort henne till älskarinna när hon egentligen bara borde vara tjänarinna.
Nu tror läsaren antagligen att jag försöker visa att det finns mycket som inte kan beskrivas i matematiska termer, som inte kan behandlas inom ramarna för något matematiskt system. I och för sig är detta (självklart) sant. Men så enkelt tänker jag inte avfärda Pyuthagoras och hans gäng. I själva verket tror jag att det mesta i världen (och utanför världen) faktiskt kan beskrivas i matematiska termer. I en mycket trivial mening har Pierre rätt. Men i en djupare mening har han fel.
Det som fört mig in på vad jag anser vara rätt spår är tillämpningen av matematik i den moderna fysiken. Jag försöker uttrycka mig mycket kort.
Låt oss börja med frågan vad matematik är. Pierre betonade att han är dålig på räkning ”computing”. Einstein lär också ha varit rätt dålig på att räkna, dvs på aritmetik. Det första man måste inse är att matematik i den mening vi här talar om inte handlar om att addera, subtraheter, dividera eller ens att dra rötter. Den handlar om att i sin tanke hantera abstrakta strukturer enligt exakt definierade regler.
VAD ÄR EN MATEMATISK STRUKTUR?
Vad är en abstrakt matematisk struktur? Ett exempel som vi alla lätt kan hantera är ett s.k. euklidiskt rum. Tänk t.ex. på ett vanligt rum med möbler, golv, tak och väggar. Tänk sedan bort alla möbler. Tänk på golv och tak och väggar som ytor utan några egenskaper. Vad du då har är ett avgränsat euklidiskt rum. I detta rum kan du nu tänka dig en mängd abstrakta begrepp. En rät linje t.ex. Tänk dig en rät linje från en vägg till en annan. Linjen skär väggarna i skärningspunkter. Den bildar vinklar med väggarna etc. Du kan vidare tänka dig att böja linjen på en oändlig mängd sätt. Du får cirklar, ovaler, romber, kuber etc. Om man undersöker hur linjer, vinklar, cirklar, areor etc förhåller sig till varandra upptäcker man en mängd samband eller geometriska lagar. Det var just detta som de grekiska matematikerna gjorde och som så fascinerade Pythagoras, Platon, Arkimedes och senare hela arméer av matematiker. I hundratals år har skolbarn pinats med att lära sig åtminstone en del av denna imponerande grekiska geometri. Själv tvingades jag traggla igenom två böcker i geometri i gymnasiet.
Nu går vi ett steg vidare. Vi tänker oss en punkt i rummet. I verkligheten kan det vara en fluga som flyger från fönster till fönster, ett dammkorn som singlar ner mot golvet, en kopp som ramlar i golvet. Matematiskt kan dessa representeras av en abstrakt punkt. När punkten rör sig får vi en rörelsebana. Denna kan exakt beskrivas av en linje. Varje rörelse är sålunda matematisk i den (triviala) meningen att den sker enligt någon linje i något rum. Också jordens rörelse i universum behandlades på 1600-talet på detta sätt. Hela jordens massa tänktes för enkelhetens skull vara samlad i en punkt.
Nu gör vi det litet mer komplicerat. Vi lägger in ett koordinatsystem i det euklidiska rummet. (Det var Descartes som i början av 1600-talet kom på denna epokgörande idé). Rummet har tre dimensioner längd, bredd och höjd. För varje punkt i rummet gäller nu att den exakt kan beskrivas genom tre tal, x,y,z. Punktens rörelse kan i sin tur beskrivas genom förändringen i dess kordinater, dvs genom de ändrade värdena för x,y,z. Flugans flykt från ett fönster till ett annat kan då i princip beskrivas på ett exakt matematiskt sätt.
Descartes upptäckte också att varje linje motsvaras av en ekvation. För en rät linje är ekvationen mycket enkel, liksom också för t.ex. en cirkel. (Den som vill ha mer konkret info kan slå upp kapitlet analytisk geometri i en lärobok i matte).
Hur blir det då med flugans bana? Kan den beskrivas genom en ekvation? Eftersom varje linje motsvaras av en ekvation så blir svaret i princip ja. Men eftersom flugans bana är ytterst oregelbunden blir det i praktiken omöjligt att finna den ekvationen. I princip kan banan beskrivas matematiskt, men inte i praktiken.
Sedan urminnes tider har människan insett att många processer i världen är regelbundna, invarianta, lagbundna. På 1600-talet började man tala om naturlagar. Det låg då nära till hands att försöka uttrycka enkla naturlagar matematiskt. Man kan säga att Galileo Galilei grundade den moderna fysiken genom sin bok om två nya vetenskaper. I den boken vimlar det av matematiska bevis. Han använder dock fortfarande främst geometrin. Galileos efterföljare jobbade hårt för att försöka beskriva rörelse, och uttryckligen då kroppars rörelse, med hjälp av den nya matematik som Descartes skapat. Följande steg var att en ny matematik, integralkalkylen skapades.
Att jorden rör sig regelbundet i en bana runt solen visste man. Men kunde denna rörelse beskrivas matematiskt? Matematiken är absrakt och ytterst förenklad. Tänk på det vardagliga rummet som i tanken görs till ett abstrakt idealiserat euklidiskt och därmed matematiskt rum. Jorden är enormt stor, rymden obegränsad, hastigheten väldig. Hur kan något sådant hanteras matematiskt? Jo vi tänker oss jorden som en punkt som rör sig i ett euklidiskt, tredimensionellt rum. Vi gör en enkel skalmodell för att få en åskådlig bild. Utgående från dessa antaganden och stora mängder mätvärden lyckades Newton arbeta sig fram till en matematisk formulering av den s.k. gravitationslagen. När denna kombinerades med några andra antaganden blev det möjligt att beräkna inte bara jordens, utan alla himlakroppars rörelse.
Detta är väl ett bevis för Pythagoras tes? Visar detta inte att universum skapats av en matematiker?
Märkväl att det som Newton upptäckte eller antog inte var matematiska lagar. Det var fysikaliska lagar. Det är inte matematiken som förklarar kropparnas rörelser utan fysiken. Men den stora triumfen var att de fysikaliska invarianserna kunde uttryckas i matematikens språk. Matematiken är ett viktigt hjälpmedel för fysiken. Den är nödvändig för exakta beräkningar, men den förklarar i sig ingenting.
DET FYRDIMENSIONELLA RUMMET
Ända fram till början av 1900-talet trodde fysikerna att den tredimensionella, euklidiska geometrin inte bara är en matematisk beskrivning av det verkliga fysikaliska rummet, utan den enda möjliga, rätta och sanna beskrivningen. Den stämmer förstås överens med vår intuitiva förståelse av rummet. Fram till den tiden kunde man fortfarande försvara Pythagoras idé att matematiken ger oss grunden till en förståelse av världen
Sen kom Einstein och den speciella relativitetseorin (SR) år 1905.
Han var ingen framstående matematiker, men han hade en djärv, konkret fysikalisk fantasi. Han antog helt emot den klassiska fysiken att ljusets hastighet är konstant för alla observatörer. Men det betydde att något måste radikalt ändras i den klassiska teorin om kroppars rörelser.För att beskriva rörelse i den nya teorin krävdes en annan matematik. Den fann han i en fyrdimensionell euklidisk geometri. Den gjorde det möjligt att lägga till tid som en dimension av samma slag som längd, höjd och bredd.
Det räcker, enligt Einstein, inte med tre koordinater för att matematiskt beskriva flugans läge. Vi behöver också en tidskoordinat. Flugan befinner sig i ett fyrdimensionellt rum. Dess läge bestäms av fyra koordinater x,y,z,t. I övrigt gäller samma matematiska principer som tidigare men ekvationerna blir mer invecklade eftersom de innehåller fyra värden i stället för tre. (I praktiken behöver vi självklart inte en fyrdimensionell geometri för att beskriva vardagliga, långsamma processer. Men om vi har en superfluga, som svischar fram med en hastighet nära ljusets så duger den gamla matematiken inte längre. Vi kan t.ex. inte addera hastigheter som tidigare. 2 plus 2 är inte längre fyra när det gäller hastigheter. Vi måste använda den s.k. Lorenz-transformationen.)
Det var alltså inte matematiska resonemang som ledde till SR utan fysikaliska experiment och resonemang. Men för att uttrycka de nya idéerna behövdes en ny geometri. Denna var dock bara en utvidgning av den klassiska tredimensionella matematiken.
Man kan då undra om denna matematiska beskrivning är den enda rätta och sanna? Eller finns det eventuellt ännu fler dimensioner? Faktum är att fysikerna spekulerat mycket kring detta. I modern fysik har man lekt med tanken på upp till elva dimensioner.
Vilka slutsatser kan vi dra av detta? Matematiken kan inte i sig själv vare sig förklara eller beskriva vad som är sanningen om rum, tid och materia i vår värld. Matematiskt sett är oändligt många världar möjliga. Endast genom empirisk forskning kan vi avgöra vilken av de matematiskt möjliga världarna som faktiskt är den verkliga världen.
Låt oss ännu dröja litet vid Einsteins största insats, den allmänna relativitetseorin (AR). Det fanns en fatal brist i SR. Den var i själva verket uppenbart felaktig. Den handlar enbart om likformig rörelse. Men i verkligheten är nästan all rörelse olikformig, antingen ökar eller minskar den. I AR bortser Einstein helt från gravitationen som ju är en universell kraft. En allmän teori måste förklara all rörelse. Det tog tio år för Einstein att arbeta sig fram till den allmänna teorin.
Ett stort problem var att hitta en matematisk formulering av teorin. Man måste kunna beräkna rörelserna och till detta behövdes något slag av matematik. Den fyrdimensionella euklidiska geometrin gav inte alls rätt resultat. Den dög inte längre. Ja, själva fundamentet i Euklides matematik, dvs parallellaxiomet, verkade vara fel. Einstein var tvungen att söka en helt annan typ av matematik för att kunna formulera sin tankar i matematisk gestalt. Det fanns redan gott om nya matematiska system att välja bland.
Redan i mitten av 1800-talet hade några matematiker genom ren grundforskning upptäckt att man kan konstruera geometrier (alltså matematiker) som strider mot Euklides. Ett grundantagande i Euklidisk matematik är att parallellaxiomet gäller. Nu upptäckte man att det går att konstruera i sig motsägelsefria geometrier (matematiska rumsbeskrivningar) i vilka detta axiom är falskt. I dessa beskrivningar är rummet som man säger krökt på ett eller annat sätt.
Det var just en sådan geometri Einstein behövde. Han hade genom sin fysikaliska intuition kommit fram till att det fyrdimensionella rum i vilket vi rör oss i själva verket är mer eller mindre krökt. Krökningen är i själva verket det vi kallar gravitation, och den orsakas av kroppars massa. Han behövde nu ekvationer med vars hjälp man kunde beräkna denna krökning för varje punkt i rummet. En formidabel uppgift. Till detta krävdes en ytterst invecklad matematik, den s.k tensorkalkylen.
Att beskriva flugans bana med denna matematik är ytterst komplicerat. Förutom att vi behöver koordinaterna för längd, bredd, höjd och tid behöver vi värden för hur rummet är krökt just där flugan flyger.
Det fysikaliska rummet beskrivs sålunda i AR genom en icke-euklidisk, fyrdimensionell geometri.
Är då detta den slutgiltiga sanningen? Är det just denna matematik som beskriver det sanna, verkliga rummet?
Troligen inte.
Det rum som beskrivs i denna matematik är kontinuerligt. Det betyder att det inte finns någon minsta sträcka. Detta gäller för övrigt redan i Euklides ursprungliga matematik. Varje sträcka kan i princip delas i mindre sträckor.
Men enligt kvantmekaniken, den andra stora teorin i dagens fysik, finns det alltid en minsta enhet. Oändlig delbarhet leder till absurda konsekvenser. Därför existerar allting i ett slags minsta enheter, kvanta. För att AR fullständigt skall kunna passa ihop med kvantfysiken krävs att själva rummet på något sätt är kvantiserat, dvs att rummet är diskret, inte kontinuerligt. Men ingen har hittills, trots ihärdigt arbete under många år, lyckats finna någon matematik som skulle förena fysikens två grundläggande teorier i ett enda enhetligt system.
Kanske behövs det en ny matematik, som ännu inte är uppfunnen, för detta.
SLUTSATSER
Av min korta utredning ovan kan man dra flera generella slutsatser om matematikens natur och om förhållandet mellan matematik och verklighet.
1) Det finns inte en enda matematik utan en stor mängd olika matematiker. För praktiska ändamål använder vi oftast aritmetik, men för mer komplicerade ändamål är vi ofta tvugna att söka matematiska system som intuitivt verkar konstiga. Det finns m.a.o. ett helt smörgåsbord av olika abstrakta tankesystem som går under benämningen matematik. En del av dessa motsäger varandra. Euklidisk geometri är t.ex. logiskt oförenlig med icke-euklidisk. Båda kan inte vara sanna. Det finns flera icke-euklidiska geometrier. Dessa i sin tur är oförenliga med varandra.
2) Ett matematiskt system är i princip av samma typ som ett språk. Det finns tusentals språk som beskriver världen på olika sätt. Man kan välja bland dessa för något visst ändamål. Ofta kan de förstås mer eller mindre exakt översättas till varandra. Något liknande gäller för många matematiska system. Det finns inget språk som är det enda rätta och sanna. Lika litet finns det någon sådan matematik. Man kan inte förklara världen genom lingvistik. Lika litet kan man göra det genom matematik. I båda fallen är det frågan om nödvändiga hjälpmedel i sökandet efter sanningen om världen. Men sanningen om världen finner vi genom att studera världen, inte genom att studera våra hjälpmedel.
3) Det finns system som är mellanformer mellan matematik och språk. Dessa kallas vanligen formell logik. Sådana system började konstrueras under senare delen av 1800-talet och i dag finns det en stor mängd olika formella logiker. Också här har forskarna skapat ett smörgåsbord av absrakta system som man kan välja mellan för någon speciell uppgift.
4) Bakom språken, matematiken och den formella logiken finns alltid en underliggande, intuitiv logik. Utan en sådan blir rationella resonemang omöjliga.
5) Rent matematiska undersökningar kan inte lära oss något om världens beskaffenhet, om vad som finns och hur det fungerar. DÄRFÖR HAR PYTHAGORAS OCH ALLA HANS SENARE EFTERFÖLJARE FEL.
Eller
PYTHAGORAS HADE FEL
Lördagen 2.9 tittade jag på ett program på Sveriges tv som heter Skavlan. Namnet är efter den norske programledaren. Han bjuder in kända personer och diskuterar med dem. Programmet är förvånande djuplodande och filosofiskt. En av deltagarna denna gång var en matematiker - jag har glömt hans namn - ett franskt matematiskt geni. (Skavlan kallade honom geni, men själv protesterade han, som sig bör, mot den beskrivningen). Att diskutera matematik i tv hör definitivt inte till vanligheterna. Därför satte detta inslag igång de sakta rostande små grå kugghjulen i min hjärnbark.
I brist på hans rätta namn kallar jag det franska mattegeniet Pierre. Han påstod något som för de flesta säkert lät obegripligt, nämligen att ”allting är matematik”. Världen är uppbyggd enligt matematiska lagar.
För mig som yrkesfilosof var denna tanke ingenting nytt. Den är i själva verket urgammal. Redan för 2500 år sedan påstod en halvt mytisk grekisk filosof vid namn Pythagoras samma sak. Han grundade en rörelse, en skola, en filosofisk lära som samtidigt var en religion. Hans efterföljare verkade i flera hundra år, främst i södra Italien, som då behärskades av grekerna. De kom att sätta outplånliga spår i vår västerländska kultur. Än i dag känner alla bildade människor till namnet Pythagoras. Men i allmänhet vet de föga mer om honom än att han var matematiker och bevisade Pythagoras teorem.
En annan orsak till att jag skriver denna blogg om matematikens roll är att lektor Olli Lagerspetz vid Åbo Akademi i ett mejl till mig nyligen i korthet berörde svårigheten att förstå Pythagoras tes att ”allt är tal”. Han håller en kurs i filosofins historia där han bl.a. berättar om Pythagoras och hans skola. Själv har jag hållit motsvarande kurs åtskilliga gånger under 1970- och 1980-talet. Också senare har jag i min forskning grävt litet djupare i den pytagoreiska läran.
ÄR GUD MATEMATIKER?
Under 1900-talet hävdade många framstående matematiker samma sak som Pythagoras och Pierre. Här nämner jag blott Einstein som bl.a. är känd för att ha påstått att Gud är matematiker. Därmed ville han ha sagt att världen är uppbyggd enligt matematiska principer, att den i grunden kan förstås endast av en matematiker. (Jag har skrivit om Einstein i bloggarna 29.2 -08, 28.9 -08 och 15.1 -10).
Jag är själv ingen matematiker. Kanske är det orsaken till att jag alltid ställt mig skeptisk till Pythagoras och alla hans efterföljare. (Platon var för övrigt en av hans efterföljare. Enligt honom var matematiken den högsta och ädlaste vetenskapen. Aristoteles höll inte med på denna punkt. Själv ställer jag mig på Aristoteles sida mot Platon och Pythagoras och mot Einstein och Pierre och en massa andra.)
Hur skall man förstå Pythagoras påstående att ”allt är tal”, att talen är arke, dvs alltings ursprung och grundsubstans? Hur skall man förstå Einsteins påstående om Gud som matematiker och Pierres att allt är matematik? Det är ju uppenbart att de i en rent konkret mening pratar rena gojan. Min kaffekopp består minsann inte av tal eller ekvationer, inte heller vätskan i koppen. Inte heller består äpplena, som i år blir ett problem för att de är så många, av abstrakta matematiska strukturer. I själva verket består ju ingenting av allt det som finns runt mig, och runt dig också bästa läsare, av tal eller matematik. Så varför detta nonsens om att allt i grund och botten är matte?
ETT FUNDAMENTALT TANKEFEL
Jag har djärvheten att påstå att många matematiker, börjande med Pythagoras, gjort sig skyldiga till ett fundamentalt tankefel. De har blivit förförda av matematikens gudinna. De har gjort henne till älskarinna när hon egentligen bara borde vara tjänarinna.
Nu tror läsaren antagligen att jag försöker visa att det finns mycket som inte kan beskrivas i matematiska termer, som inte kan behandlas inom ramarna för något matematiskt system. I och för sig är detta (självklart) sant. Men så enkelt tänker jag inte avfärda Pyuthagoras och hans gäng. I själva verket tror jag att det mesta i världen (och utanför världen) faktiskt kan beskrivas i matematiska termer. I en mycket trivial mening har Pierre rätt. Men i en djupare mening har han fel.
Det som fört mig in på vad jag anser vara rätt spår är tillämpningen av matematik i den moderna fysiken. Jag försöker uttrycka mig mycket kort.
Låt oss börja med frågan vad matematik är. Pierre betonade att han är dålig på räkning ”computing”. Einstein lär också ha varit rätt dålig på att räkna, dvs på aritmetik. Det första man måste inse är att matematik i den mening vi här talar om inte handlar om att addera, subtraheter, dividera eller ens att dra rötter. Den handlar om att i sin tanke hantera abstrakta strukturer enligt exakt definierade regler.
VAD ÄR EN MATEMATISK STRUKTUR?
Vad är en abstrakt matematisk struktur? Ett exempel som vi alla lätt kan hantera är ett s.k. euklidiskt rum. Tänk t.ex. på ett vanligt rum med möbler, golv, tak och väggar. Tänk sedan bort alla möbler. Tänk på golv och tak och väggar som ytor utan några egenskaper. Vad du då har är ett avgränsat euklidiskt rum. I detta rum kan du nu tänka dig en mängd abstrakta begrepp. En rät linje t.ex. Tänk dig en rät linje från en vägg till en annan. Linjen skär väggarna i skärningspunkter. Den bildar vinklar med väggarna etc. Du kan vidare tänka dig att böja linjen på en oändlig mängd sätt. Du får cirklar, ovaler, romber, kuber etc. Om man undersöker hur linjer, vinklar, cirklar, areor etc förhåller sig till varandra upptäcker man en mängd samband eller geometriska lagar. Det var just detta som de grekiska matematikerna gjorde och som så fascinerade Pythagoras, Platon, Arkimedes och senare hela arméer av matematiker. I hundratals år har skolbarn pinats med att lära sig åtminstone en del av denna imponerande grekiska geometri. Själv tvingades jag traggla igenom två böcker i geometri i gymnasiet.
Nu går vi ett steg vidare. Vi tänker oss en punkt i rummet. I verkligheten kan det vara en fluga som flyger från fönster till fönster, ett dammkorn som singlar ner mot golvet, en kopp som ramlar i golvet. Matematiskt kan dessa representeras av en abstrakt punkt. När punkten rör sig får vi en rörelsebana. Denna kan exakt beskrivas av en linje. Varje rörelse är sålunda matematisk i den (triviala) meningen att den sker enligt någon linje i något rum. Också jordens rörelse i universum behandlades på 1600-talet på detta sätt. Hela jordens massa tänktes för enkelhetens skull vara samlad i en punkt.
Nu gör vi det litet mer komplicerat. Vi lägger in ett koordinatsystem i det euklidiska rummet. (Det var Descartes som i början av 1600-talet kom på denna epokgörande idé). Rummet har tre dimensioner längd, bredd och höjd. För varje punkt i rummet gäller nu att den exakt kan beskrivas genom tre tal, x,y,z. Punktens rörelse kan i sin tur beskrivas genom förändringen i dess kordinater, dvs genom de ändrade värdena för x,y,z. Flugans flykt från ett fönster till ett annat kan då i princip beskrivas på ett exakt matematiskt sätt.
Descartes upptäckte också att varje linje motsvaras av en ekvation. För en rät linje är ekvationen mycket enkel, liksom också för t.ex. en cirkel. (Den som vill ha mer konkret info kan slå upp kapitlet analytisk geometri i en lärobok i matte).
Hur blir det då med flugans bana? Kan den beskrivas genom en ekvation? Eftersom varje linje motsvaras av en ekvation så blir svaret i princip ja. Men eftersom flugans bana är ytterst oregelbunden blir det i praktiken omöjligt att finna den ekvationen. I princip kan banan beskrivas matematiskt, men inte i praktiken.
Sedan urminnes tider har människan insett att många processer i världen är regelbundna, invarianta, lagbundna. På 1600-talet började man tala om naturlagar. Det låg då nära till hands att försöka uttrycka enkla naturlagar matematiskt. Man kan säga att Galileo Galilei grundade den moderna fysiken genom sin bok om två nya vetenskaper. I den boken vimlar det av matematiska bevis. Han använder dock fortfarande främst geometrin. Galileos efterföljare jobbade hårt för att försöka beskriva rörelse, och uttryckligen då kroppars rörelse, med hjälp av den nya matematik som Descartes skapat. Följande steg var att en ny matematik, integralkalkylen skapades.
Att jorden rör sig regelbundet i en bana runt solen visste man. Men kunde denna rörelse beskrivas matematiskt? Matematiken är absrakt och ytterst förenklad. Tänk på det vardagliga rummet som i tanken görs till ett abstrakt idealiserat euklidiskt och därmed matematiskt rum. Jorden är enormt stor, rymden obegränsad, hastigheten väldig. Hur kan något sådant hanteras matematiskt? Jo vi tänker oss jorden som en punkt som rör sig i ett euklidiskt, tredimensionellt rum. Vi gör en enkel skalmodell för att få en åskådlig bild. Utgående från dessa antaganden och stora mängder mätvärden lyckades Newton arbeta sig fram till en matematisk formulering av den s.k. gravitationslagen. När denna kombinerades med några andra antaganden blev det möjligt att beräkna inte bara jordens, utan alla himlakroppars rörelse.
Detta är väl ett bevis för Pythagoras tes? Visar detta inte att universum skapats av en matematiker?
Märkväl att det som Newton upptäckte eller antog inte var matematiska lagar. Det var fysikaliska lagar. Det är inte matematiken som förklarar kropparnas rörelser utan fysiken. Men den stora triumfen var att de fysikaliska invarianserna kunde uttryckas i matematikens språk. Matematiken är ett viktigt hjälpmedel för fysiken. Den är nödvändig för exakta beräkningar, men den förklarar i sig ingenting.
DET FYRDIMENSIONELLA RUMMET
Ända fram till början av 1900-talet trodde fysikerna att den tredimensionella, euklidiska geometrin inte bara är en matematisk beskrivning av det verkliga fysikaliska rummet, utan den enda möjliga, rätta och sanna beskrivningen. Den stämmer förstås överens med vår intuitiva förståelse av rummet. Fram till den tiden kunde man fortfarande försvara Pythagoras idé att matematiken ger oss grunden till en förståelse av världen
Sen kom Einstein och den speciella relativitetseorin (SR) år 1905.
Han var ingen framstående matematiker, men han hade en djärv, konkret fysikalisk fantasi. Han antog helt emot den klassiska fysiken att ljusets hastighet är konstant för alla observatörer. Men det betydde att något måste radikalt ändras i den klassiska teorin om kroppars rörelser.För att beskriva rörelse i den nya teorin krävdes en annan matematik. Den fann han i en fyrdimensionell euklidisk geometri. Den gjorde det möjligt att lägga till tid som en dimension av samma slag som längd, höjd och bredd.
Det räcker, enligt Einstein, inte med tre koordinater för att matematiskt beskriva flugans läge. Vi behöver också en tidskoordinat. Flugan befinner sig i ett fyrdimensionellt rum. Dess läge bestäms av fyra koordinater x,y,z,t. I övrigt gäller samma matematiska principer som tidigare men ekvationerna blir mer invecklade eftersom de innehåller fyra värden i stället för tre. (I praktiken behöver vi självklart inte en fyrdimensionell geometri för att beskriva vardagliga, långsamma processer. Men om vi har en superfluga, som svischar fram med en hastighet nära ljusets så duger den gamla matematiken inte längre. Vi kan t.ex. inte addera hastigheter som tidigare. 2 plus 2 är inte längre fyra när det gäller hastigheter. Vi måste använda den s.k. Lorenz-transformationen.)
Det var alltså inte matematiska resonemang som ledde till SR utan fysikaliska experiment och resonemang. Men för att uttrycka de nya idéerna behövdes en ny geometri. Denna var dock bara en utvidgning av den klassiska tredimensionella matematiken.
Man kan då undra om denna matematiska beskrivning är den enda rätta och sanna? Eller finns det eventuellt ännu fler dimensioner? Faktum är att fysikerna spekulerat mycket kring detta. I modern fysik har man lekt med tanken på upp till elva dimensioner.
Vilka slutsatser kan vi dra av detta? Matematiken kan inte i sig själv vare sig förklara eller beskriva vad som är sanningen om rum, tid och materia i vår värld. Matematiskt sett är oändligt många världar möjliga. Endast genom empirisk forskning kan vi avgöra vilken av de matematiskt möjliga världarna som faktiskt är den verkliga världen.
Låt oss ännu dröja litet vid Einsteins största insats, den allmänna relativitetseorin (AR). Det fanns en fatal brist i SR. Den var i själva verket uppenbart felaktig. Den handlar enbart om likformig rörelse. Men i verkligheten är nästan all rörelse olikformig, antingen ökar eller minskar den. I AR bortser Einstein helt från gravitationen som ju är en universell kraft. En allmän teori måste förklara all rörelse. Det tog tio år för Einstein att arbeta sig fram till den allmänna teorin.
Ett stort problem var att hitta en matematisk formulering av teorin. Man måste kunna beräkna rörelserna och till detta behövdes något slag av matematik. Den fyrdimensionella euklidiska geometrin gav inte alls rätt resultat. Den dög inte längre. Ja, själva fundamentet i Euklides matematik, dvs parallellaxiomet, verkade vara fel. Einstein var tvungen att söka en helt annan typ av matematik för att kunna formulera sin tankar i matematisk gestalt. Det fanns redan gott om nya matematiska system att välja bland.
Redan i mitten av 1800-talet hade några matematiker genom ren grundforskning upptäckt att man kan konstruera geometrier (alltså matematiker) som strider mot Euklides. Ett grundantagande i Euklidisk matematik är att parallellaxiomet gäller. Nu upptäckte man att det går att konstruera i sig motsägelsefria geometrier (matematiska rumsbeskrivningar) i vilka detta axiom är falskt. I dessa beskrivningar är rummet som man säger krökt på ett eller annat sätt.
Det var just en sådan geometri Einstein behövde. Han hade genom sin fysikaliska intuition kommit fram till att det fyrdimensionella rum i vilket vi rör oss i själva verket är mer eller mindre krökt. Krökningen är i själva verket det vi kallar gravitation, och den orsakas av kroppars massa. Han behövde nu ekvationer med vars hjälp man kunde beräkna denna krökning för varje punkt i rummet. En formidabel uppgift. Till detta krävdes en ytterst invecklad matematik, den s.k tensorkalkylen.
Att beskriva flugans bana med denna matematik är ytterst komplicerat. Förutom att vi behöver koordinaterna för längd, bredd, höjd och tid behöver vi värden för hur rummet är krökt just där flugan flyger.
Det fysikaliska rummet beskrivs sålunda i AR genom en icke-euklidisk, fyrdimensionell geometri.
Är då detta den slutgiltiga sanningen? Är det just denna matematik som beskriver det sanna, verkliga rummet?
Troligen inte.
Det rum som beskrivs i denna matematik är kontinuerligt. Det betyder att det inte finns någon minsta sträcka. Detta gäller för övrigt redan i Euklides ursprungliga matematik. Varje sträcka kan i princip delas i mindre sträckor.
Men enligt kvantmekaniken, den andra stora teorin i dagens fysik, finns det alltid en minsta enhet. Oändlig delbarhet leder till absurda konsekvenser. Därför existerar allting i ett slags minsta enheter, kvanta. För att AR fullständigt skall kunna passa ihop med kvantfysiken krävs att själva rummet på något sätt är kvantiserat, dvs att rummet är diskret, inte kontinuerligt. Men ingen har hittills, trots ihärdigt arbete under många år, lyckats finna någon matematik som skulle förena fysikens två grundläggande teorier i ett enda enhetligt system.
Kanske behövs det en ny matematik, som ännu inte är uppfunnen, för detta.
SLUTSATSER
Av min korta utredning ovan kan man dra flera generella slutsatser om matematikens natur och om förhållandet mellan matematik och verklighet.
1) Det finns inte en enda matematik utan en stor mängd olika matematiker. För praktiska ändamål använder vi oftast aritmetik, men för mer komplicerade ändamål är vi ofta tvugna att söka matematiska system som intuitivt verkar konstiga. Det finns m.a.o. ett helt smörgåsbord av olika abstrakta tankesystem som går under benämningen matematik. En del av dessa motsäger varandra. Euklidisk geometri är t.ex. logiskt oförenlig med icke-euklidisk. Båda kan inte vara sanna. Det finns flera icke-euklidiska geometrier. Dessa i sin tur är oförenliga med varandra.
2) Ett matematiskt system är i princip av samma typ som ett språk. Det finns tusentals språk som beskriver världen på olika sätt. Man kan välja bland dessa för något visst ändamål. Ofta kan de förstås mer eller mindre exakt översättas till varandra. Något liknande gäller för många matematiska system. Det finns inget språk som är det enda rätta och sanna. Lika litet finns det någon sådan matematik. Man kan inte förklara världen genom lingvistik. Lika litet kan man göra det genom matematik. I båda fallen är det frågan om nödvändiga hjälpmedel i sökandet efter sanningen om världen. Men sanningen om världen finner vi genom att studera världen, inte genom att studera våra hjälpmedel.
3) Det finns system som är mellanformer mellan matematik och språk. Dessa kallas vanligen formell logik. Sådana system började konstrueras under senare delen av 1800-talet och i dag finns det en stor mängd olika formella logiker. Också här har forskarna skapat ett smörgåsbord av absrakta system som man kan välja mellan för någon speciell uppgift.
4) Bakom språken, matematiken och den formella logiken finns alltid en underliggande, intuitiv logik. Utan en sådan blir rationella resonemang omöjliga.
5) Rent matematiska undersökningar kan inte lära oss något om världens beskaffenhet, om vad som finns och hur det fungerar. DÄRFÖR HAR PYTHAGORAS OCH ALLA HANS SENARE EFTERFÖLJARE FEL.
lördag 2 oktober 2010
STÖRRE ÖPPENHET I KLIMATFORSKNINGEN
var och en som följt med mina bloggar vet att jag med stort intresse följer debatten och forskningen kring klimatfrågan. Jag försöker smälta info från många olika håll och källor och sammanfatta den i korta artiklar, ofta i någon dagstidning.
Nu väntar jag på data om hur mycket Nordpolens isar smält under den gågna varma sommaren. Man skulle vänta en rekordavsmältning. Vi får se.
Artikeln nedan ingick i Vasabladet 25.9.
STÖRRE ÖPPENHET I KLIMATFORSKNINGEN ÄR NÖDVÄNDIG
Senaste höst var klimatfrågan hett stoff i medierna. Debatten gick på högvarv, men sedan dess har den mattats betydligt. Att vi haft en ovanligt varm sommar har av en del tolkats som bevis för växthuseffekten. Klimatologerna har, klokt nog, varnat för dylika naiva slutsatser. Lika litet som den ovanligt kalla och snörika vintern var något motbevis är den varma sommaren något bevis för teorin. Det kan verka som en motsägelse, men extrema väderlekstyper är i själva verket något helt normalt.
Det är lockande att tolka ovanlig väderlek som bevis för växthusteorin. Förr i världen tolkades extremt väder som Guds straff. I dag har Gud ersatts av Naturen. Extremt väder tolkas som Naturens straff för vår konsumtionsinriktade livsstil. Den enorma översvämningen i Pakistan är ett färskt exempel. Det är lätt att skylla på global uppvärmning. Då är det främst Kina och USA som är skyldiga. Men den verkliga orsaken är överbefolkning som leder till att man hugger ner skogarna, dikar ut vårmarkerna, muddrar floderna, och bygger tätorter på flodstränderna. Katastrofen orsakades alltså i hög grad av de drabbade själva. I Sydamerika (där det nu är vinter) har det varit ovanligt kallt. I Bolivia har vattnet i floderna som normalt är ca 15 grader på vintern sjunkit nästan till fryspunkten. Detta har lett till att väldiga mängder fisk och andra djur dött. Orsakerna diskuteras hett av forskarna. Somliga skyller på uppvärmningen trots att det är frågan om en nedkylning.
I debatten har klimatologerna allt kraftigare, och helt korrekt, betonat att vi måste skilja mellan begreppen väderlek och klimat. Väderleken är det som vi konkret upplever. Klimatet är ett statistiskt begrepp. Det består av en massa medelvärden för långa perioder, för mätserier som sträcker sig över många år, över decennier, ibland århundraden. Det som gör slutsatserna så svåra är att medelvärdena påverkas av många faktorer. Koldioxiden har, främst av politiska skäl, lyfts fram som den viktigaste orsaken. Andra faktorer, som fått mindre uppmärksamhet, är förändringar i solens aktivitet, mängden metan i atmosfären, förekomsten av sotpartiklar, molnbildningen och skogarnas utbredning. Därtill har vi oregelbundet återkommande väderfenomen som El Nino, som i år haft stor effekt på väderleken.
Den 30 augusti publicerades en av FN beställd utredning av klimatpanelen IPCC:s verksamhet. I utredningen föreslås en mängd organisatoriska förbättringar som skall öka forskningens trovärdighet. Mer proffessionalism, bättre kontinuitet, tidsbegränsade tjänster och större öppenhet för kritik hör till förslagen. Vidare bör kontakterna till medierna förbättras. Man bör klarare betona osäkerheten i prognoserna. (Många prognoser har tidigare varit nästan löjligt exakta i frågor som är omöjliga att exakt förutse.)
Men rapporten efterlyser också fler fast anställda, av IPCC avlönade, forskare. Var och en som jobbat i universitetsvärlden vet att det nästan är en naturlag att alla forskare anser att just hans/hennes område är speciellt viktigt och behöver mer pengar och fler tjänster. Forskarna är som ”vanligt folk” och drar, som det heter, hemåt. Men politikerna och näringslivets bossar är i allmänhet ovilliga att lätta på pungen. Speciellt i dessa nedskärningstider. Det är betydligt lättare att få resurser om man kan visa på allvarliga hotbilder som kräver betydligt mer forskning. Det ligger därför i klimatologernas intresse att överdriva hotbilderna. Detta är ingalunda så att de försöker lura oss. De är i allmänhet övertygade om att vi står inför stora hot. Problemet är att alla forskare i dag är snäva specialister. De saknar överblick. De ser inte helheten. De har inte tid att beakta alla faktorer som spelar en roll, inklusive deras egen psykologi. Speciellt svårt har de att inse att politiska beslut måste beakta mycket annat än mer eller mindre pålitlig forskning.
I själva verket har klimatforskningen i dag stora resurser. IPCC grundades redan 1988 och fick under 1990-talet rätt blygsamma anslag. Men i slutet på 1990-talet hade vi en del varma somrar och klimatfrågan lyftes högt över nyhetströskeln. Bl.a. spådde många att världshaven kommer att stiga kraftigt när polarisarna smälter. På kort tid tredubblades anslagen för IPCC. Därtill har en mängd stater egna, stora institut för klimatforskning. Under två decennier har det publicerats massvis av rapporter och mängden ser snarare ut att öka än minska. Endast en bråkdel av rapporterna får någon praktisk betydelse. De mer sensationella lyfts fram i medierna under kort tid, men glöms sedan bort, när nya rapporter kommer. Det som ingen forskare vill tala högt om är att det är omöjligt att göra konkreta, pålitliga prognoser. Långt tidigare har vi haft samma situation inom forskningen kring jordbävningar. Man trodde på 1970-talet att mer forskning skulle göra det möjligt att förutsäga när en stor jordbävning kommer att ske. Det visade sig med tiden att detta var omöjligt och i dag kan ingen med säkerhet säga var och när nästa stora jordbävningskatastrof kommer. Men att den kommer är säkert. Likaså är det säkert att vi kommer att få extrem väderlek också i framtiden.
Nu väntar jag på data om hur mycket Nordpolens isar smält under den gågna varma sommaren. Man skulle vänta en rekordavsmältning. Vi får se.
Artikeln nedan ingick i Vasabladet 25.9.
STÖRRE ÖPPENHET I KLIMATFORSKNINGEN ÄR NÖDVÄNDIG
Senaste höst var klimatfrågan hett stoff i medierna. Debatten gick på högvarv, men sedan dess har den mattats betydligt. Att vi haft en ovanligt varm sommar har av en del tolkats som bevis för växthuseffekten. Klimatologerna har, klokt nog, varnat för dylika naiva slutsatser. Lika litet som den ovanligt kalla och snörika vintern var något motbevis är den varma sommaren något bevis för teorin. Det kan verka som en motsägelse, men extrema väderlekstyper är i själva verket något helt normalt.
Det är lockande att tolka ovanlig väderlek som bevis för växthusteorin. Förr i världen tolkades extremt väder som Guds straff. I dag har Gud ersatts av Naturen. Extremt väder tolkas som Naturens straff för vår konsumtionsinriktade livsstil. Den enorma översvämningen i Pakistan är ett färskt exempel. Det är lätt att skylla på global uppvärmning. Då är det främst Kina och USA som är skyldiga. Men den verkliga orsaken är överbefolkning som leder till att man hugger ner skogarna, dikar ut vårmarkerna, muddrar floderna, och bygger tätorter på flodstränderna. Katastrofen orsakades alltså i hög grad av de drabbade själva. I Sydamerika (där det nu är vinter) har det varit ovanligt kallt. I Bolivia har vattnet i floderna som normalt är ca 15 grader på vintern sjunkit nästan till fryspunkten. Detta har lett till att väldiga mängder fisk och andra djur dött. Orsakerna diskuteras hett av forskarna. Somliga skyller på uppvärmningen trots att det är frågan om en nedkylning.
I debatten har klimatologerna allt kraftigare, och helt korrekt, betonat att vi måste skilja mellan begreppen väderlek och klimat. Väderleken är det som vi konkret upplever. Klimatet är ett statistiskt begrepp. Det består av en massa medelvärden för långa perioder, för mätserier som sträcker sig över många år, över decennier, ibland århundraden. Det som gör slutsatserna så svåra är att medelvärdena påverkas av många faktorer. Koldioxiden har, främst av politiska skäl, lyfts fram som den viktigaste orsaken. Andra faktorer, som fått mindre uppmärksamhet, är förändringar i solens aktivitet, mängden metan i atmosfären, förekomsten av sotpartiklar, molnbildningen och skogarnas utbredning. Därtill har vi oregelbundet återkommande väderfenomen som El Nino, som i år haft stor effekt på väderleken.
Den 30 augusti publicerades en av FN beställd utredning av klimatpanelen IPCC:s verksamhet. I utredningen föreslås en mängd organisatoriska förbättringar som skall öka forskningens trovärdighet. Mer proffessionalism, bättre kontinuitet, tidsbegränsade tjänster och större öppenhet för kritik hör till förslagen. Vidare bör kontakterna till medierna förbättras. Man bör klarare betona osäkerheten i prognoserna. (Många prognoser har tidigare varit nästan löjligt exakta i frågor som är omöjliga att exakt förutse.)
Men rapporten efterlyser också fler fast anställda, av IPCC avlönade, forskare. Var och en som jobbat i universitetsvärlden vet att det nästan är en naturlag att alla forskare anser att just hans/hennes område är speciellt viktigt och behöver mer pengar och fler tjänster. Forskarna är som ”vanligt folk” och drar, som det heter, hemåt. Men politikerna och näringslivets bossar är i allmänhet ovilliga att lätta på pungen. Speciellt i dessa nedskärningstider. Det är betydligt lättare att få resurser om man kan visa på allvarliga hotbilder som kräver betydligt mer forskning. Det ligger därför i klimatologernas intresse att överdriva hotbilderna. Detta är ingalunda så att de försöker lura oss. De är i allmänhet övertygade om att vi står inför stora hot. Problemet är att alla forskare i dag är snäva specialister. De saknar överblick. De ser inte helheten. De har inte tid att beakta alla faktorer som spelar en roll, inklusive deras egen psykologi. Speciellt svårt har de att inse att politiska beslut måste beakta mycket annat än mer eller mindre pålitlig forskning.
I själva verket har klimatforskningen i dag stora resurser. IPCC grundades redan 1988 och fick under 1990-talet rätt blygsamma anslag. Men i slutet på 1990-talet hade vi en del varma somrar och klimatfrågan lyftes högt över nyhetströskeln. Bl.a. spådde många att världshaven kommer att stiga kraftigt när polarisarna smälter. På kort tid tredubblades anslagen för IPCC. Därtill har en mängd stater egna, stora institut för klimatforskning. Under två decennier har det publicerats massvis av rapporter och mängden ser snarare ut att öka än minska. Endast en bråkdel av rapporterna får någon praktisk betydelse. De mer sensationella lyfts fram i medierna under kort tid, men glöms sedan bort, när nya rapporter kommer. Det som ingen forskare vill tala högt om är att det är omöjligt att göra konkreta, pålitliga prognoser. Långt tidigare har vi haft samma situation inom forskningen kring jordbävningar. Man trodde på 1970-talet att mer forskning skulle göra det möjligt att förutsäga när en stor jordbävning kommer att ske. Det visade sig med tiden att detta var omöjligt och i dag kan ingen med säkerhet säga var och när nästa stora jordbävningskatastrof kommer. Men att den kommer är säkert. Likaså är det säkert att vi kommer att få extrem väderlek också i framtiden.
onsdag 15 september 2010
FILOSOFISKA TANKAR KRING FACEBOOK
MORGONDAGENS SÄTT ATT UMGÅS MED SINA VÄNNER?
Den som vill följa med sin tid måste i dag vara med på Facebook (FB). Där skall man hålla kontakt med, helst en stor mängd vänner. Ja, vänner och vänner. Kan en person som man faktiskt aldrig träffar verkligen kallas vän? Håller begeppet vän på att få en ny betydelse i datorernas tid?
Det är ju inte frågan om kontakt i gammaldags mening. Man träffas inte, samtalar inte, hör inte varandras röster, man befinner sig inte på samma plats, ja mötet sker inte ens samtidigt, dvs i s.k. realtid. Man kan möte sin vän på FB samtidigt som han/hon möter helt andra vänner, eller t.ex. sover.
Vi lever i en steril tid. Datorerna är höjden av sterilitet. De doftar inte, har inget kroppsspråk, inga ovanor eller vanor, de har inga kläder, använder inte deodoranter, pryder sig inte, är inte lång- eller korthåriga, har inga kroppslukter, signalerar ingenting omedvetet, är inte erotiska, arga, upphetsade osv.
Ja men de som umgås på FB är ju allt detta, har allt detta. Självklart, men du missar min poäng. När man umgås via dator skalas allt det naturliga, personliga – allt som gör oss till människor – bort. Kvar blir en steril abstraktion. På FB umgås sterila abstraktioner med andra lika sterila abstraktioner. Genom att umgås genom maskiner blir ni själva mer maskinlika. Visserligen kan man skriva ner svordomar för att visa att man är arg, men är en svordom som dyker upp på skärmen verkligen en äkta svordom? Den är lika litet en svordom som bilden av en saftig biff är en saftig biff. Vem vill sitta och glo på bilden när man kan äta biffen? Men det är ju just det som händer på FB. Man umgås med censurerade glansbilder.
Eller misstar jag mig? Är folk ärliga? Berättar de att de knullat kamratens hustru, stulit pengar i butikskassan, överskridit sitt konto, blivit lurade att köpa skräp av tvreklamen, att de kört för fort med alltför slitna ringar, att de har varit deprimerade och funderat på självmord, blivit övergivna, att de hatar chefen, att de skulle vilja slå en bekant på käften, att de super, knarkar, äter skräpmat, hatar utlänningar, slår sin hund, slänger skräp i skogen, deklarerar falskt, besöker prostituerade på sina utlandsresor...ja, ja, du förstår vad jag menar.
Allt det som jag räknat upp ovan är sådant som händer i verkliga livet, och ofta händer mycket värre saker. Men vem är det som gör allt detta? Tydligen inte de som viker ut sig på FB. Eller kan det vara så att ni i själva verket ljuger som en häst travar? För en god vän kan man kanske erkänna sådant. De flesta av oss, om inte alla gör ibland fula saker, men självklart vill vi inte att alla skall få veta om det. Alltså ljuger vi.
Men är det verkligen frågan om lögn? Politiker ljuger, som vi ofta får läsa i pressen, men vanligt folk ljuger väl inte? De bara låter bli att berätta sånt som de inte vill att andra skall få veta. Och det är väl inte att ljuga? Eller? För ingen tror väl att glansbilderna på FB handlar om verkliga människor?
OK, du börjar säkert ana att jag inte är någon ivrare för FB. Faktum är att jag aldrig ens varit inne på FB. Jag brukar utväxla mejl med några vänner och bekanta, men det räcker gott och väl för mig. Sen finns det ju telefon. Då hör man åtminstone rösten och kan sluta sig till mycket av den. En bekant röst är ofta en tröst fast orden är triviala. Helst träffar jag folk rent fysiskt i realtid utan hjälp av några maskiner.
Hur många vänner kan man sist och slutligen ha? Naturligtvis har man långt fler bekanta än vänner, men om man har fler än en handfull ”vänner” på FB så är det nog snarare frågan om tämligen ytliga bekantskaper.
Folk är självklart olika. Somliga tycker att det är roligt att läsa vad hundra ”vänner” skriver om sin dag. Andra, som jag, är totalt ointresserad av vad mina bekanta gör på dagen eller natten. It takes all kind to make a world. Här framför jag bara mina personliga åsikter, men samtidigt är detta, som du kanske anar, en filosofisk betraktelse. Det som jag varnar för är att vänskapsrelationerna i dag, och framför allt i morgon blir allt ytligare. Det innebär också att människorna blir allt ytligare, allt mer mekaniska. Tendensen är helt klar. Hur skall man kunna förstå någon på djupet om man inte upplever personen med alla sina sinnen? Vi kommunicerar ju inte bara med ord utan med hela vår kropp, med våra kläder, med frisyren, med dofterna. Hur kan man förstå en person vars ögon man inte ser? Ögonen är som bekant själens spegel. Har förresten glansbilderna på FB överhuvudtaget någon själ? Håller datorerna på att stjäla våra själar?
Inspirationen till den här bloggen fick jag av en artikel om FB i Hbl 13.9. Där framför ett antal personer som är med på FB sin syn på FB. Den enda som jag i viss mån är ense med är Jonas Jungar.
Mitt råd är kort och gott: Använd din tid till att träffa folk på riktigt i stället för att umgås med sterila glansbilder. Nu går jag för min del ut i trädgården och plockar fallfrukt som blåsten och regnet skakat ner från träden. Är det någon som vill ha äpplen?
Den som vill följa med sin tid måste i dag vara med på Facebook (FB). Där skall man hålla kontakt med, helst en stor mängd vänner. Ja, vänner och vänner. Kan en person som man faktiskt aldrig träffar verkligen kallas vän? Håller begeppet vän på att få en ny betydelse i datorernas tid?
Det är ju inte frågan om kontakt i gammaldags mening. Man träffas inte, samtalar inte, hör inte varandras röster, man befinner sig inte på samma plats, ja mötet sker inte ens samtidigt, dvs i s.k. realtid. Man kan möte sin vän på FB samtidigt som han/hon möter helt andra vänner, eller t.ex. sover.
Vi lever i en steril tid. Datorerna är höjden av sterilitet. De doftar inte, har inget kroppsspråk, inga ovanor eller vanor, de har inga kläder, använder inte deodoranter, pryder sig inte, är inte lång- eller korthåriga, har inga kroppslukter, signalerar ingenting omedvetet, är inte erotiska, arga, upphetsade osv.
Ja men de som umgås på FB är ju allt detta, har allt detta. Självklart, men du missar min poäng. När man umgås via dator skalas allt det naturliga, personliga – allt som gör oss till människor – bort. Kvar blir en steril abstraktion. På FB umgås sterila abstraktioner med andra lika sterila abstraktioner. Genom att umgås genom maskiner blir ni själva mer maskinlika. Visserligen kan man skriva ner svordomar för att visa att man är arg, men är en svordom som dyker upp på skärmen verkligen en äkta svordom? Den är lika litet en svordom som bilden av en saftig biff är en saftig biff. Vem vill sitta och glo på bilden när man kan äta biffen? Men det är ju just det som händer på FB. Man umgås med censurerade glansbilder.
Eller misstar jag mig? Är folk ärliga? Berättar de att de knullat kamratens hustru, stulit pengar i butikskassan, överskridit sitt konto, blivit lurade att köpa skräp av tvreklamen, att de kört för fort med alltför slitna ringar, att de har varit deprimerade och funderat på självmord, blivit övergivna, att de hatar chefen, att de skulle vilja slå en bekant på käften, att de super, knarkar, äter skräpmat, hatar utlänningar, slår sin hund, slänger skräp i skogen, deklarerar falskt, besöker prostituerade på sina utlandsresor...ja, ja, du förstår vad jag menar.
Allt det som jag räknat upp ovan är sådant som händer i verkliga livet, och ofta händer mycket värre saker. Men vem är det som gör allt detta? Tydligen inte de som viker ut sig på FB. Eller kan det vara så att ni i själva verket ljuger som en häst travar? För en god vän kan man kanske erkänna sådant. De flesta av oss, om inte alla gör ibland fula saker, men självklart vill vi inte att alla skall få veta om det. Alltså ljuger vi.
Men är det verkligen frågan om lögn? Politiker ljuger, som vi ofta får läsa i pressen, men vanligt folk ljuger väl inte? De bara låter bli att berätta sånt som de inte vill att andra skall få veta. Och det är väl inte att ljuga? Eller? För ingen tror väl att glansbilderna på FB handlar om verkliga människor?
OK, du börjar säkert ana att jag inte är någon ivrare för FB. Faktum är att jag aldrig ens varit inne på FB. Jag brukar utväxla mejl med några vänner och bekanta, men det räcker gott och väl för mig. Sen finns det ju telefon. Då hör man åtminstone rösten och kan sluta sig till mycket av den. En bekant röst är ofta en tröst fast orden är triviala. Helst träffar jag folk rent fysiskt i realtid utan hjälp av några maskiner.
Hur många vänner kan man sist och slutligen ha? Naturligtvis har man långt fler bekanta än vänner, men om man har fler än en handfull ”vänner” på FB så är det nog snarare frågan om tämligen ytliga bekantskaper.
Folk är självklart olika. Somliga tycker att det är roligt att läsa vad hundra ”vänner” skriver om sin dag. Andra, som jag, är totalt ointresserad av vad mina bekanta gör på dagen eller natten. It takes all kind to make a world. Här framför jag bara mina personliga åsikter, men samtidigt är detta, som du kanske anar, en filosofisk betraktelse. Det som jag varnar för är att vänskapsrelationerna i dag, och framför allt i morgon blir allt ytligare. Det innebär också att människorna blir allt ytligare, allt mer mekaniska. Tendensen är helt klar. Hur skall man kunna förstå någon på djupet om man inte upplever personen med alla sina sinnen? Vi kommunicerar ju inte bara med ord utan med hela vår kropp, med våra kläder, med frisyren, med dofterna. Hur kan man förstå en person vars ögon man inte ser? Ögonen är som bekant själens spegel. Har förresten glansbilderna på FB överhuvudtaget någon själ? Håller datorerna på att stjäla våra själar?
Inspirationen till den här bloggen fick jag av en artikel om FB i Hbl 13.9. Där framför ett antal personer som är med på FB sin syn på FB. Den enda som jag i viss mån är ense med är Jonas Jungar.
Mitt råd är kort och gott: Använd din tid till att träffa folk på riktigt i stället för att umgås med sterila glansbilder. Nu går jag för min del ut i trädgården och plockar fallfrukt som blåsten och regnet skakat ner från träden. Är det någon som vill ha äpplen?
söndag 5 september 2010
TANKAR OM MAT I SKÖRDETID
I dag lördagen den 4 september har min familj ätit en lyxmiddag. Den bestod av sallad, mixad av tomat, gurka och isberg, vidare kokt potatis, kokt morot, svampsås på kantareller och stensvamp, majskolvar och stekt norsk lax. Det enda jag betalat för var laxen. Resten kommer från vår trädgård eller från skogen. Om vi ätit samma mat på en restaurang hade vi fått betala minst 10-15 € /pers. Nu var kostnaden under 2 €/pers. Maten var dessutom tillredd på vedspis med ved från egen tomt.
Vad vill jag säga med detta? Massor av människor i vårt land äter det de själva odlat och plockat i skogen vid denna tid på året. Inget märkligt med det. Vi har ju redan en längre tid varit inne i skördetiden. Den som sått för lön för mödan (eller straff för sin lättja). Tack vare vår fina allemansrätt får var och en plocka bär och svamp i skogen.
En sak jag funderat på är hur mycket mat enskilda hushåll kunde odla själva och vilka konsekvenser det kunde få..
Vår tomt är drygt en halv hektar och egentligen helt olämplig som odlingsmark därför att det mesta av tomten är äkta finskt urberg. Och det växer dåligt i berg. Dock finns det ett mer eller mindre tunt jordlager över större delen av berget. Vi har små plättar här och där i vilka vi fyllt odlingsjord, tillsammans ca 1 ar. Dessutom har vi ca 10 ar gräsmatta samt ca 20 ar skog. Om det kniper kunde man odla upp en stor del av tomten. Nu växer här äppelträd och andra träd och buskar.
Självklart kan man inte försörja en hel familj på det man kan odla på en ar. Men förbluffande mycket mat kan man faktiskt odla på en liten plätt. Potatis t.ex. ger mycket mat. Under ett enda stånd får man i allmänhet mer potatis än vad en person äter på en dag. På fem kvadrat får man antagligen potatis så det räcker för en person under en månad. Om detta stämmer skulle ett potatisland på ½ ar räcka för mat å en person under ett år. Säkerligen skulle man på vår tomt kunna odla potatis så det räcker för ett år till hela familjen. Likaså kunde man få morötter, rödbetor och annat ätbart som går att förvara en längre tid. Så ambitiös är jag dock inte.
I själva verket är det ju inte så länge sedan större delen av oss bodde på landet och livnärde oss på det vi själva odlade. I dag vore det faktiskt inget större problem för oss att själva odla det mesta vi äter. Det skulle förstås förutsätta att vi flyttade ut på landet på nytt eller i varje fall skaffade jordplättar utanför städerna. Desto värre går utvecklingen i motsatt riktning.
Vadan dessa funderingar? Under sommaren har vi i medierna ofta fått höra att vi borde äta, som det tycks heta, klimatsmart. Vi har fått höra att svält igen hotar på många håll i Afrika och Asien, och vi har fått veta att skördarna av brödsäd blir mindre än normalt och att priset på säd, och därmed på mjöl och bröd kommer att gå upp.
I dag finns det förstås ingen risk för hungersnöd i vårt land. Men vi bör komma ihåg att det inte är så länge sedan många gick med skrikande magar. Ännu under 1950-talet led många av undernäring. Då hade man ibland inte annat än potatis att leva av.
När världen drabbades av den stora depressionen i början av 90-talet kändes det för mig som en viss trygghet att ha en stuga med litet jord och fiskevatten ute i skärgården. I värsta fall kunde man få ihop mat där. Självklart under sommaren och hösten. Det växer dåligt i snön. Fortfarande känns det som en trygghet, fastän odlandet mest är en hobby.
Jag har många gånger reflekterat över hur hjälplös man är i stan. Man är helt beroende av att alla allt mer komplicerade samhällsfunktioner faktiskt fungerar. Senaste vinter hände det sig en kväll att värmeelementen i vårt hus blev kalla. (Vi har fjärrvärme). Vi kunde inte göra ett dugg. Temperaturen inomhus började sjunka. Det blev natt. Vi gick och lade oss och hoppades att felet skulle avhjälpas snart. När vi vaknade var elementen, till all lycka, varma igen.
Men vad skulle vi ha gjort om felet inte avhjälpts så snabbt? Visserligen fanns det ingen risk att vi skulle frysa ihjäl. Vi kunde t.ex. ha åkt till vår äldre sons hus. Han har jordvärme. Vi kunde också ha åkt ut till landet där vi håller värmen på våra förfäders vis, dvs genom att bränna ved. Myndigheterna skulle säkert ha ordnat någon plats för frysande stadsbor.
I sommar har massor av hushåll drabbats av långvariga strömavbrott. Risken för ett sådant i stan är liten, till all lycka. Följderna kunde annars bli förödande. Vi som bor i höghus skulle rent ut vara djupt i pisset. Ingen belysning, ingen värme, inga hissar, ingen möjlighet att laga mat, smältande frysar, mat som far illa i kylen. Ingen tv eller annan underhållning. Datorerna skulle inte fungera. Ett långt avbrott vore rena mardrömmen.
Här på landet drabbas vi ibland av strömavbrott, som dock sällan är längre än någon timme. Men här är vi inte hjälplösa. Vi kan hålla värmen och laga mat tack vare vedspisen. Vi har utedass. Vi har lyktor för både ljus och lampolja. Maten kunde flyttas från kylskåpet till källaren där det är rätt kallt.
Här vill jag dock betona att skälet till att jag odlar allt möjligt inte är att jag vill spara på matutgifterna. I själva verket sparar vi mycket litet därför att vi köper en hel del växter, gödsel, mull och annat varje år. Nej, skälet är att jag tycket det är roligt, intressant och litet spännande att odla. Men viktigast är nog att det för mig är ett nöje att få hämta sallat, rödbetor, morötter, gurka, tomat, majs osv osv direkt in till köket. Kanske är det inbillning, men jag tycker att det jag själv odlat smakar betydligt bättre än det som man köper. Inget illa om grönsakshyllorna i våra butiker, men det är i allmänhet omöjligt att ha dagsfärska grönsaker i butikerna
Jag odlar alltså inte för att vara klimatsmart eller för att jag tror att det har någon betydelse för den ca en miljard människor som, enligt FN, lär vara undernärda. Ingen svältande afrikan blir mättare av att jag äter självodlad spetskål.
Det talas mycket om att vi bör minska utsläppen av koldioxid. Konstigt nog har ingen expert påpekat att ett sätt att vara klimatsmart just är att odla egen mat. Man kan lätt räkna ut att en egen odling snarast är en s.k. koldioxidfälla. Det betyder att man binder mera koldioxid än man producerar. Även en liten odling tar upp en hel del koldioxid. Växternas massa består ju i själva verket till stor del av det kol som växterna vid fotosyntesen tar upp ur luften. Jag har t.ex. en majsodling. Växterna är ca t vå meter höga. Nästan hela växtmassan kommer från kolet i luftens koldioxid. Det blir en hel del.
Det som händer är alltså att potatis, kål, sallat osv tar upp kol ur luften och bildar växtmassa. Det blir fort frågan om hundratals kg också på en rätt liten odling. En del av kolet återgår till luften vid olika typer av förbränning och nedbrytning, men en stor del komposteras och blir mull. Det binds i jorden. På det sättet kan mullhalten i trädgården ökas, vilket är precis vad jag menar med koldioxidfälla. Också t.ex. en gräsmatta är en sådan fälla.
Att odla egna grönsaker är alltså mycket klimatsmart. Om man inte odlar själv är det nästan lika smart att köpa av någon som bor så nära som möjligt. Det sämsta man kan göra är att köpa utländska grönsaker, eller utländsk mat överhuvudtaget.
Ytterligare en sak som jag sätter värde på är att hobbyodling är en liten privat nisch där man fortfarande får göra som man själv vill utan att ha en mängd tillstånd från olika myndigheter. Det är frågan om en fri, oövervakad, oreglerad del av vår annars hårt kontrollerade tillvaro. Ett andningshål i en alltmer kvävande matta av krav, regler och förbud. Jag äter morötter, gurka, äppel, svamp, bär osv som inte är kontrollerade och godkända av någon myndighet. Helt på eget ansvar! Och det känns skönt, som en liten seger över ett alltmer mekaniserat, omänskligt och onaturligt samhälle.
Vad vill jag säga med detta? Massor av människor i vårt land äter det de själva odlat och plockat i skogen vid denna tid på året. Inget märkligt med det. Vi har ju redan en längre tid varit inne i skördetiden. Den som sått för lön för mödan (eller straff för sin lättja). Tack vare vår fina allemansrätt får var och en plocka bär och svamp i skogen.
En sak jag funderat på är hur mycket mat enskilda hushåll kunde odla själva och vilka konsekvenser det kunde få..
Vår tomt är drygt en halv hektar och egentligen helt olämplig som odlingsmark därför att det mesta av tomten är äkta finskt urberg. Och det växer dåligt i berg. Dock finns det ett mer eller mindre tunt jordlager över större delen av berget. Vi har små plättar här och där i vilka vi fyllt odlingsjord, tillsammans ca 1 ar. Dessutom har vi ca 10 ar gräsmatta samt ca 20 ar skog. Om det kniper kunde man odla upp en stor del av tomten. Nu växer här äppelträd och andra träd och buskar.
Självklart kan man inte försörja en hel familj på det man kan odla på en ar. Men förbluffande mycket mat kan man faktiskt odla på en liten plätt. Potatis t.ex. ger mycket mat. Under ett enda stånd får man i allmänhet mer potatis än vad en person äter på en dag. På fem kvadrat får man antagligen potatis så det räcker för en person under en månad. Om detta stämmer skulle ett potatisland på ½ ar räcka för mat å en person under ett år. Säkerligen skulle man på vår tomt kunna odla potatis så det räcker för ett år till hela familjen. Likaså kunde man få morötter, rödbetor och annat ätbart som går att förvara en längre tid. Så ambitiös är jag dock inte.
I själva verket är det ju inte så länge sedan större delen av oss bodde på landet och livnärde oss på det vi själva odlade. I dag vore det faktiskt inget större problem för oss att själva odla det mesta vi äter. Det skulle förstås förutsätta att vi flyttade ut på landet på nytt eller i varje fall skaffade jordplättar utanför städerna. Desto värre går utvecklingen i motsatt riktning.
Vadan dessa funderingar? Under sommaren har vi i medierna ofta fått höra att vi borde äta, som det tycks heta, klimatsmart. Vi har fått höra att svält igen hotar på många håll i Afrika och Asien, och vi har fått veta att skördarna av brödsäd blir mindre än normalt och att priset på säd, och därmed på mjöl och bröd kommer att gå upp.
I dag finns det förstås ingen risk för hungersnöd i vårt land. Men vi bör komma ihåg att det inte är så länge sedan många gick med skrikande magar. Ännu under 1950-talet led många av undernäring. Då hade man ibland inte annat än potatis att leva av.
När världen drabbades av den stora depressionen i början av 90-talet kändes det för mig som en viss trygghet att ha en stuga med litet jord och fiskevatten ute i skärgården. I värsta fall kunde man få ihop mat där. Självklart under sommaren och hösten. Det växer dåligt i snön. Fortfarande känns det som en trygghet, fastän odlandet mest är en hobby.
Jag har många gånger reflekterat över hur hjälplös man är i stan. Man är helt beroende av att alla allt mer komplicerade samhällsfunktioner faktiskt fungerar. Senaste vinter hände det sig en kväll att värmeelementen i vårt hus blev kalla. (Vi har fjärrvärme). Vi kunde inte göra ett dugg. Temperaturen inomhus började sjunka. Det blev natt. Vi gick och lade oss och hoppades att felet skulle avhjälpas snart. När vi vaknade var elementen, till all lycka, varma igen.
Men vad skulle vi ha gjort om felet inte avhjälpts så snabbt? Visserligen fanns det ingen risk att vi skulle frysa ihjäl. Vi kunde t.ex. ha åkt till vår äldre sons hus. Han har jordvärme. Vi kunde också ha åkt ut till landet där vi håller värmen på våra förfäders vis, dvs genom att bränna ved. Myndigheterna skulle säkert ha ordnat någon plats för frysande stadsbor.
I sommar har massor av hushåll drabbats av långvariga strömavbrott. Risken för ett sådant i stan är liten, till all lycka. Följderna kunde annars bli förödande. Vi som bor i höghus skulle rent ut vara djupt i pisset. Ingen belysning, ingen värme, inga hissar, ingen möjlighet att laga mat, smältande frysar, mat som far illa i kylen. Ingen tv eller annan underhållning. Datorerna skulle inte fungera. Ett långt avbrott vore rena mardrömmen.
Här på landet drabbas vi ibland av strömavbrott, som dock sällan är längre än någon timme. Men här är vi inte hjälplösa. Vi kan hålla värmen och laga mat tack vare vedspisen. Vi har utedass. Vi har lyktor för både ljus och lampolja. Maten kunde flyttas från kylskåpet till källaren där det är rätt kallt.
Här vill jag dock betona att skälet till att jag odlar allt möjligt inte är att jag vill spara på matutgifterna. I själva verket sparar vi mycket litet därför att vi köper en hel del växter, gödsel, mull och annat varje år. Nej, skälet är att jag tycket det är roligt, intressant och litet spännande att odla. Men viktigast är nog att det för mig är ett nöje att få hämta sallat, rödbetor, morötter, gurka, tomat, majs osv osv direkt in till köket. Kanske är det inbillning, men jag tycker att det jag själv odlat smakar betydligt bättre än det som man köper. Inget illa om grönsakshyllorna i våra butiker, men det är i allmänhet omöjligt att ha dagsfärska grönsaker i butikerna
Jag odlar alltså inte för att vara klimatsmart eller för att jag tror att det har någon betydelse för den ca en miljard människor som, enligt FN, lär vara undernärda. Ingen svältande afrikan blir mättare av att jag äter självodlad spetskål.
Det talas mycket om att vi bör minska utsläppen av koldioxid. Konstigt nog har ingen expert påpekat att ett sätt att vara klimatsmart just är att odla egen mat. Man kan lätt räkna ut att en egen odling snarast är en s.k. koldioxidfälla. Det betyder att man binder mera koldioxid än man producerar. Även en liten odling tar upp en hel del koldioxid. Växternas massa består ju i själva verket till stor del av det kol som växterna vid fotosyntesen tar upp ur luften. Jag har t.ex. en majsodling. Växterna är ca t vå meter höga. Nästan hela växtmassan kommer från kolet i luftens koldioxid. Det blir en hel del.
Det som händer är alltså att potatis, kål, sallat osv tar upp kol ur luften och bildar växtmassa. Det blir fort frågan om hundratals kg också på en rätt liten odling. En del av kolet återgår till luften vid olika typer av förbränning och nedbrytning, men en stor del komposteras och blir mull. Det binds i jorden. På det sättet kan mullhalten i trädgården ökas, vilket är precis vad jag menar med koldioxidfälla. Också t.ex. en gräsmatta är en sådan fälla.
Att odla egna grönsaker är alltså mycket klimatsmart. Om man inte odlar själv är det nästan lika smart att köpa av någon som bor så nära som möjligt. Det sämsta man kan göra är att köpa utländska grönsaker, eller utländsk mat överhuvudtaget.
Ytterligare en sak som jag sätter värde på är att hobbyodling är en liten privat nisch där man fortfarande får göra som man själv vill utan att ha en mängd tillstånd från olika myndigheter. Det är frågan om en fri, oövervakad, oreglerad del av vår annars hårt kontrollerade tillvaro. Ett andningshål i en alltmer kvävande matta av krav, regler och förbud. Jag äter morötter, gurka, äppel, svamp, bär osv som inte är kontrollerade och godkända av någon myndighet. Helt på eget ansvar! Och det känns skönt, som en liten seger över ett alltmer mekaniserat, omänskligt och onaturligt samhälle.
tisdag 17 augusti 2010
I ÖRTAGÅRDEN I AUGUSTI 2010
I ÖRTAGÅRDEN I AUGUSTI I NÅDENS ÅR 2010
Denna kria är av intresse endast för den som är en smula trädgårdstokig.
Senaste år skrev jag en lång och detaljerad blogg om min hobby att odla grönsaker. (Se En filosof i örtagården 30.5 2009). I år har mitt odlande i stort sett följt samma mönster, så det finns ingen anledning att upprepa det jag sade senaste år. (De flesta som skriver bloggar upprepar samma saker om och om igen. Det gör inte jag – hoppas jag!)
Här är i alla fall en uppräkning av de grönsaker jag odlat i år. Jag skriver ner den för att jag själv i framtiden skall veta vad jag odlat detta år, inte för att jag inbillar mig att det skulle intressera någon annan.
GRÖNSAKER ÅR 2010
Sallat (baby leaf)
Isbergssallat
Rädisor (French breakfast)
Märgärter
Majs
Purjolök
Luftlök
Gräslök
Dill
Rödbetor
Kålrabbi
Gurka
Tomat
Grönkål
Spetskål
Blomkål
Jordgubbar
Månadssmultron
Potatis
NYA SORTER
Grönkål och spetskål är nya sorter för mig. Jag var nyfiken på hur de växer och vad de smakar. Grönkålen tycks vara mycket lätt att odla, men tyvärr smakar den inte bra. Eller så kan jag inte tillreda den rätt. Jag kokade bladen ca 10 min, hackade dem fint och gjorde en stuvning. Vi var sju pers vid bordet men bara tre som smakade på stuvningen. Ingen tyckte om den. Underkänt betyg alltså. Grönkål odlar jag aldrig mer, men det var en intressant lärdom.
Spetskålens smak kan jag ännu inte uttala mig om eftersom den först nu börjat bilda huvuden. Den tycks vara ganska lätt att odla, men plantorna blir mycket stora och tar stort utrymme i trädgården. Jag kommer knappast att odla den heller flere gånger. (Jag har tidigare provat på både borccoli och brysselkål. Den förra växer snabbt och är rätt god. Den skall jag försöka mig på i nästa år igen. Brysselkålen är rolig med sina massvis med små huvuden, men jobbig, och det dröjer till sena hösten innan man får skörda.)
Blomkålen är bäst av alla kålsorter. Jag har odlat den tidigare och i år har jag några plantor som nu börjar blomma, dvs bilda huvuden. Men den är svårast att odla. Lerjord, halvskugga, kraftig gödsling, vatten behövs. Och sedan är det dessa jämrans larver som älskar den lika mycket som vi. Kålfjärilens larver kan äta en planta kal på kort tid.
TOMATER
Den som ser min trädgård i år undrar nog om jag är riktigt klok. Jag har massvis med tomatplantor, drygt 20, som är fulla med karter. Två sorter: bifftomat Marmande och busktomat med det fåniga namnet Moneymaker. (Man tjänar nog inga pengar på tomatodling.) Tomaterna är mycket värmekrävande. Att odla dem på friland, som jag gör, i vår korta, ofta kalla sommar, är ett vågspel. Senaste år hann en stor del av mina tomater inte mogna innan det blev för kallt. (Visst, man kan ta in gröna karter och låta dem mogna inne i värmen. Det brukar jag göra i september.) Få se hur det går i år. Ännu har de ca en månad på sig att bli röda. I skrivande stund har jag plockat fem stycken som jag hackat och lagt i sallad. Söta och goda. De flesta mognar väl på en gång i slutet av augusti så jag blir översvämmad av tomater.
Om man är klok och vill odla tomater så skall man skaffa ett växthus. Jag byggde ett för några år sedan av plast och bakor, men det rasade ihop under snömassorna i vintras. Det var definitivt mitt sista växthus. Att sköta ett växthus är jobbigt. Lönar sig inte för några tomaters skull.
Tomater är ganska lätta att odla bara man har en riktigt varm plats, mycket gödsel och vattnar ordentligt. Larverna gillar dem inte alls. Plantan är väl giftig? Men jag har två problem. På en del plantor viker sig bladen ihop uppåt. Enligt en trädgårdsbok kan orsaken vara att man kniper bort för många blad. Värre är att en del karter blir svarta på undersidan. De tycks ruttna underifrån och blir oätliga. Orsaken har jag ingen aning om? Kan det vara brist på någonting? Är det någon som vet?
I våras beslöt jag att nöja mig med några få tomatplantor, ca 5 stycken, men det blev snarare 25. Tomatfrön gror lätt. Jag sådde 5-6 frön i varje kruka och nästan alla grodde. Sen nändes jag inte kasta bort fina plantor och till slut satt jag där med en massa plantor. Men i nästa år skall jag nöja mig med att köpa våra tomater i butiken. Visserligen är de som man odlar själv betydligt godare, men jag har odlat tomater nästan varje år sedan 1970-talet så det får vara nog.
Ändå rekommenderar jag tomatodling för alla som är trädgårdsintresserade. Men nöj dig med några få plantor. Dignande klasar av mognande tomater är också en fröjd för ögat, helt enkelt en skönhetsupplevelse. Många grönsaker är för övrigt mycket vackra och kan väl tävla med blommor.
GURKOR
Sedan slutet av juli har jag plockat gurkor nästan varje dag. Vi har varit självförsörjande med dessa ”vatupåsar”. Vädret har varit idealiskt för gurkor. I år har jag två sorters gurkor. En sort av västeråstyp, Rinish Pickling och en slanggurka. Jag ger gott betyg för båda. Vi äter dem skivade eller hackade i sallad, eller helt enkelt bara skalade.
För nybörjaren kan jag berätta att gurkor är mycket lätta att odla. Om man har en varm plats, gödslar duktigt och vattnar så kan man inte misslyckas. Gurkorna innehåller föga näring. Kanske är det därför skadedjuren struntar i dem.
DE MEST LÄTTODLADE
Till den som vill ha en garanterad skörd av goda grönsaker rekommenderar jag rödbetor och kålrabbi. Båda äts med förtjusning i vår familj. Kålrabbi äter vi helst rå ( skalad förstås) eller hackad i sallad. Man kan förstås också koka den, men det vinner man ingenting på. Såvitt jag vet äter ingen rödbetor råa. De är alltför hårda. De måste kokas. Stora betor får koka minst en halv timme för att bli lämpligt mjuka. Inga kryddor behövs. Lämna bort saltet. De skall inte skalas innan de kokas. Man vrider bara av blasten och tvättar bort jorden. När de är kokta sätter man dem i kallt vatten, låter dem kallna en minut och klämmer sedan på dem. Skalet lossar lätt. Sen är det bara att skiva dem äta.
Rödbetan är en av de få grönsaker som inte, mig veterligen, drabbas av några angrepp av skadedjur. Bladen får vara ifred för larver och rötterna likaså. Man bör dock inte sätta fröna för tidigt. Jorden skall vara ordentligt varm. Men sedan växer de mycket snabbt. På ett par månader får man härligt stora betor. En påse betfrön är en investering som lönar sig alla gånger. Jag rekommenderar den avlånga sorten.
EN UNDERBAR KNÖL
”I Finland där åto vi rovor och gröt”. (Runeberg?) Så var det förr i världen, före 1700-talet, men under de senaste tvåhundra åren har vi mest ätit potatis. Det är en fantastisk grönsak. Den växer mycket bra i vårt klimat ända upp i Lappland. Den växer i de flesta slags jordar, t.o.m. utan jord. Jag har någon gång fått nypotatis i fuktig tång. Sandjord är förträffligt, men lerjord går också. Den tål torka rätt bra. Den växer t.ex. i helskugga. Inte underligt att den är mycket billig föda.
Den lär innehålla alla näringsämnen vi behöver. Man kan i teorin alltså leva enbart på potatis. Eftersom man kan få potatis för under 50 cent/kg så kan man hålla sig vid liv på ca 1 € i veckan, dvs på 4 € i månaden.
I våras beslöt jag att inte odla potatis i år. (Vi brukar få potatis av vänliga bekanta som odlar större mängder). Men ändå står det nu blommande potatisblast i många av mina land. Orsaken är att det blivt kvar små knölar från tidigare odling. Dessutom grävde jag ner en del gammal, utväxt potatis när vi övergick till nypotatis (färsk potatis).
MAN KAN SÅ SENT PÅ SOMMAREN
När jag skriver detta, den 17 augusti, har jag just varit ute i trädgården och sått huvudsallat, bladsallat, rädisor och dill. Men är det inte för sent att så i mitten av augusti? De flesta grödor hinner inte bli färdiga. Den viktigaste orsaken är brist på ljus. Den ljusa perioden under dygnet blir snabbt kortare. Solen går ner alltmer i sydväst.
Men ännu hinner man odla snabbväxande grönsaker. Jag väntar alltså att få både rädisor och bladsallat i mitten av september och huvudsallat i slutet av september. Dillen hinner inte bli stor men det räcker om den är någon decimeter hög. Då är den som bäst.
Här i södra Finland i skärgården drabbas vi i allmänhet av köldgrader först i slutet av september eller början av oktober. Kålväxter klarar några köldgrader så dem kan man skörda ända till november.
Jag väntar mig att kunna glädjas åt grönsaker från egna täppor ännu minst en månad framåt. Och sedan har vi både äppel och plommon att njuta av. Så vi hobbyodlare kan få skörda smakliga och vackra produkter två månader ännu.
DET STÖRSTA PROBLEMET I SOMMAR
Senaste sommar kom det mer än tillräckligt med regn. Däremot var det mestadels ganska kallt. I sommar har det varit tvärtom. Det regnade tillräckligt under våren och försommaren, men sedan har det varit mycket varmt men också mycket torrt. Om vi inte hade haft en bra brunn och vattnat nästan dagligen hade det inte blivit några grönsaker alls i mina land. Det har gått åt ca 400 l vatten nästan varje dygn. Men personligen klagar jag inte över värmen. Jag, som sedan unga år lidit av kronisk ryggradsreuma, mår bättre när det är varmt och torrt.
Njut av inhemska grönsaker nu när de är billiga vare sig du odlar själv eller köper!
Denna kria är av intresse endast för den som är en smula trädgårdstokig.
Senaste år skrev jag en lång och detaljerad blogg om min hobby att odla grönsaker. (Se En filosof i örtagården 30.5 2009). I år har mitt odlande i stort sett följt samma mönster, så det finns ingen anledning att upprepa det jag sade senaste år. (De flesta som skriver bloggar upprepar samma saker om och om igen. Det gör inte jag – hoppas jag!)
Här är i alla fall en uppräkning av de grönsaker jag odlat i år. Jag skriver ner den för att jag själv i framtiden skall veta vad jag odlat detta år, inte för att jag inbillar mig att det skulle intressera någon annan.
GRÖNSAKER ÅR 2010
Sallat (baby leaf)
Isbergssallat
Rädisor (French breakfast)
Märgärter
Majs
Purjolök
Luftlök
Gräslök
Dill
Rödbetor
Kålrabbi
Gurka
Tomat
Grönkål
Spetskål
Blomkål
Jordgubbar
Månadssmultron
Potatis
NYA SORTER
Grönkål och spetskål är nya sorter för mig. Jag var nyfiken på hur de växer och vad de smakar. Grönkålen tycks vara mycket lätt att odla, men tyvärr smakar den inte bra. Eller så kan jag inte tillreda den rätt. Jag kokade bladen ca 10 min, hackade dem fint och gjorde en stuvning. Vi var sju pers vid bordet men bara tre som smakade på stuvningen. Ingen tyckte om den. Underkänt betyg alltså. Grönkål odlar jag aldrig mer, men det var en intressant lärdom.
Spetskålens smak kan jag ännu inte uttala mig om eftersom den först nu börjat bilda huvuden. Den tycks vara ganska lätt att odla, men plantorna blir mycket stora och tar stort utrymme i trädgården. Jag kommer knappast att odla den heller flere gånger. (Jag har tidigare provat på både borccoli och brysselkål. Den förra växer snabbt och är rätt god. Den skall jag försöka mig på i nästa år igen. Brysselkålen är rolig med sina massvis med små huvuden, men jobbig, och det dröjer till sena hösten innan man får skörda.)
Blomkålen är bäst av alla kålsorter. Jag har odlat den tidigare och i år har jag några plantor som nu börjar blomma, dvs bilda huvuden. Men den är svårast att odla. Lerjord, halvskugga, kraftig gödsling, vatten behövs. Och sedan är det dessa jämrans larver som älskar den lika mycket som vi. Kålfjärilens larver kan äta en planta kal på kort tid.
TOMATER
Den som ser min trädgård i år undrar nog om jag är riktigt klok. Jag har massvis med tomatplantor, drygt 20, som är fulla med karter. Två sorter: bifftomat Marmande och busktomat med det fåniga namnet Moneymaker. (Man tjänar nog inga pengar på tomatodling.) Tomaterna är mycket värmekrävande. Att odla dem på friland, som jag gör, i vår korta, ofta kalla sommar, är ett vågspel. Senaste år hann en stor del av mina tomater inte mogna innan det blev för kallt. (Visst, man kan ta in gröna karter och låta dem mogna inne i värmen. Det brukar jag göra i september.) Få se hur det går i år. Ännu har de ca en månad på sig att bli röda. I skrivande stund har jag plockat fem stycken som jag hackat och lagt i sallad. Söta och goda. De flesta mognar väl på en gång i slutet av augusti så jag blir översvämmad av tomater.
Om man är klok och vill odla tomater så skall man skaffa ett växthus. Jag byggde ett för några år sedan av plast och bakor, men det rasade ihop under snömassorna i vintras. Det var definitivt mitt sista växthus. Att sköta ett växthus är jobbigt. Lönar sig inte för några tomaters skull.
Tomater är ganska lätta att odla bara man har en riktigt varm plats, mycket gödsel och vattnar ordentligt. Larverna gillar dem inte alls. Plantan är väl giftig? Men jag har två problem. På en del plantor viker sig bladen ihop uppåt. Enligt en trädgårdsbok kan orsaken vara att man kniper bort för många blad. Värre är att en del karter blir svarta på undersidan. De tycks ruttna underifrån och blir oätliga. Orsaken har jag ingen aning om? Kan det vara brist på någonting? Är det någon som vet?
I våras beslöt jag att nöja mig med några få tomatplantor, ca 5 stycken, men det blev snarare 25. Tomatfrön gror lätt. Jag sådde 5-6 frön i varje kruka och nästan alla grodde. Sen nändes jag inte kasta bort fina plantor och till slut satt jag där med en massa plantor. Men i nästa år skall jag nöja mig med att köpa våra tomater i butiken. Visserligen är de som man odlar själv betydligt godare, men jag har odlat tomater nästan varje år sedan 1970-talet så det får vara nog.
Ändå rekommenderar jag tomatodling för alla som är trädgårdsintresserade. Men nöj dig med några få plantor. Dignande klasar av mognande tomater är också en fröjd för ögat, helt enkelt en skönhetsupplevelse. Många grönsaker är för övrigt mycket vackra och kan väl tävla med blommor.
GURKOR
Sedan slutet av juli har jag plockat gurkor nästan varje dag. Vi har varit självförsörjande med dessa ”vatupåsar”. Vädret har varit idealiskt för gurkor. I år har jag två sorters gurkor. En sort av västeråstyp, Rinish Pickling och en slanggurka. Jag ger gott betyg för båda. Vi äter dem skivade eller hackade i sallad, eller helt enkelt bara skalade.
För nybörjaren kan jag berätta att gurkor är mycket lätta att odla. Om man har en varm plats, gödslar duktigt och vattnar så kan man inte misslyckas. Gurkorna innehåller föga näring. Kanske är det därför skadedjuren struntar i dem.
DE MEST LÄTTODLADE
Till den som vill ha en garanterad skörd av goda grönsaker rekommenderar jag rödbetor och kålrabbi. Båda äts med förtjusning i vår familj. Kålrabbi äter vi helst rå ( skalad förstås) eller hackad i sallad. Man kan förstås också koka den, men det vinner man ingenting på. Såvitt jag vet äter ingen rödbetor råa. De är alltför hårda. De måste kokas. Stora betor får koka minst en halv timme för att bli lämpligt mjuka. Inga kryddor behövs. Lämna bort saltet. De skall inte skalas innan de kokas. Man vrider bara av blasten och tvättar bort jorden. När de är kokta sätter man dem i kallt vatten, låter dem kallna en minut och klämmer sedan på dem. Skalet lossar lätt. Sen är det bara att skiva dem äta.
Rödbetan är en av de få grönsaker som inte, mig veterligen, drabbas av några angrepp av skadedjur. Bladen får vara ifred för larver och rötterna likaså. Man bör dock inte sätta fröna för tidigt. Jorden skall vara ordentligt varm. Men sedan växer de mycket snabbt. På ett par månader får man härligt stora betor. En påse betfrön är en investering som lönar sig alla gånger. Jag rekommenderar den avlånga sorten.
EN UNDERBAR KNÖL
”I Finland där åto vi rovor och gröt”. (Runeberg?) Så var det förr i världen, före 1700-talet, men under de senaste tvåhundra åren har vi mest ätit potatis. Det är en fantastisk grönsak. Den växer mycket bra i vårt klimat ända upp i Lappland. Den växer i de flesta slags jordar, t.o.m. utan jord. Jag har någon gång fått nypotatis i fuktig tång. Sandjord är förträffligt, men lerjord går också. Den tål torka rätt bra. Den växer t.ex. i helskugga. Inte underligt att den är mycket billig föda.
Den lär innehålla alla näringsämnen vi behöver. Man kan i teorin alltså leva enbart på potatis. Eftersom man kan få potatis för under 50 cent/kg så kan man hålla sig vid liv på ca 1 € i veckan, dvs på 4 € i månaden.
I våras beslöt jag att inte odla potatis i år. (Vi brukar få potatis av vänliga bekanta som odlar större mängder). Men ändå står det nu blommande potatisblast i många av mina land. Orsaken är att det blivt kvar små knölar från tidigare odling. Dessutom grävde jag ner en del gammal, utväxt potatis när vi övergick till nypotatis (färsk potatis).
MAN KAN SÅ SENT PÅ SOMMAREN
När jag skriver detta, den 17 augusti, har jag just varit ute i trädgården och sått huvudsallat, bladsallat, rädisor och dill. Men är det inte för sent att så i mitten av augusti? De flesta grödor hinner inte bli färdiga. Den viktigaste orsaken är brist på ljus. Den ljusa perioden under dygnet blir snabbt kortare. Solen går ner alltmer i sydväst.
Men ännu hinner man odla snabbväxande grönsaker. Jag väntar alltså att få både rädisor och bladsallat i mitten av september och huvudsallat i slutet av september. Dillen hinner inte bli stor men det räcker om den är någon decimeter hög. Då är den som bäst.
Här i södra Finland i skärgården drabbas vi i allmänhet av köldgrader först i slutet av september eller början av oktober. Kålväxter klarar några köldgrader så dem kan man skörda ända till november.
Jag väntar mig att kunna glädjas åt grönsaker från egna täppor ännu minst en månad framåt. Och sedan har vi både äppel och plommon att njuta av. Så vi hobbyodlare kan få skörda smakliga och vackra produkter två månader ännu.
DET STÖRSTA PROBLEMET I SOMMAR
Senaste sommar kom det mer än tillräckligt med regn. Däremot var det mestadels ganska kallt. I sommar har det varit tvärtom. Det regnade tillräckligt under våren och försommaren, men sedan har det varit mycket varmt men också mycket torrt. Om vi inte hade haft en bra brunn och vattnat nästan dagligen hade det inte blivit några grönsaker alls i mina land. Det har gått åt ca 400 l vatten nästan varje dygn. Men personligen klagar jag inte över värmen. Jag, som sedan unga år lidit av kronisk ryggradsreuma, mår bättre när det är varmt och torrt.
Njut av inhemska grönsaker nu när de är billiga vare sig du odlar själv eller köper!
söndag 1 augusti 2010
TANKAR OM NOLLTILLVÄXT
Artikeln nedan publicerades i Vasabladet 25.7 -10. Rubriken är litet missvisande. (Det är vanligen den ansvariga redaktören vid tidningen som sätter rubrikerna, inte författaren). Mitt budskap är i korthet att det är möjligt att både äta kakan och ha den kvar, eller med ett politiskt begrepp, att hållbar utveckling är möjlig. Vi kan ha en måttlig tillväxt och ändå få ett allt bättre miljöskydd. I själva verket kan en måttlig tillväxt göra det lättare att få resurser för miljöskyddet. Ex: om folk har råd med miljöbilar så går det snabbare att ersätta de gamla smutsiga bilarna med renare.
Hållbar utveckling är förstås inget nytt begrepp. För många är det väl snarare en självklarhet.
Här vill jag ännu nämna en rent personlig observation som ett konkret exempel på hållbar utveckling. I sommar har jag noterat att vattnet vid vår holme i Holma by, Kimito kommun, är klarare än det varit på många år. Siktdjupet är ca tre meter. De långa trådalger som tidigare växte på alla stenar har minskat avsevärt. Under flera somrar var blåstången helt borta, men nu ser man tångruskor här och där längs stränderna. Ännu är det långt kvar till de massiva tångbälten som omgav holmen ännu på 1970-talet, men det verkar som om utvecklingen skulle gå åt rätt håll. Skärgårdshavet blir renare. Trots att det varit exceptionellt varmt under juli har vi inte upplevt någon betydande algblomning i sommar. Det har varit ett nöje att få simma i det relativt rena vattnet.
Alla de resurser som satts ner på att minska utsläppen, minska eutrofieringen, har redan nu gett synliga resultat. Det finns gott hopp om att denna utveckling skall fortsätta, men självklart förutsätter det fortsatta ansträngningar.
Det är mycket glädjande.
BORDE VI STOPPA TILLVÄXTEN?
Den globala ekonomiska depressionen inverkade, visserligen med en viss eftersläpning, kraftigt också hos oss. Efter många år med tillväxt stod vi plötsligt där med en minskande BNP. Exporten slutade dra, efterfrågan minskade, firmorna permitterade eller sparkade folk, arbetslösheten ökade. Statens och kommunernas sociala utgifter ökade samtidigt som skatteinkomsterna minskade. Receptet blev nedskärningar plus att staten lånade upp pengar för att klara utgifterna.
Det var frågan om påtvingad, inte bara nolltillväxt, utan sjunkande BNP. En del debattörer såg detta som ett gyllene tillfälle att medvetet gå in för en sänkt levnadsstandard, för en lugnare, mer miljövänlig livsstil. Tanken är förstås inte ny. Den har upprepats av en mängd tänkare och gröna samhällsfilosofer alltsedan 1960-talet. Mest prominent bland dessa i vårt land var den internationellt respekterade filosofen Georg Henrik von Wright. I ett flertal böcker och artiklar skrivna i slutet av 1900-talet varnade han för alla negativa konsekvenser av tillväxtideologin.
Alla dessa varningar och uppmaningar har dock klingat för döva öron. Varken konsumenterna, företagarna eller politikerna har tagit dem ad notam. Inte ens de gröna har konsekvent gått in för nolltillväxt. Varför? Är det faktiskt omöjligt att ända kursen på samhällsskutan?
Problemet är i korthet att vi inte har kontroll över de ekonomiska krafterna. Detta visas av den senaste tidens ekonomiska osäkerhet, men det visas också att all erfarenhet. Ekonomin är helt enkelt beroende av alltför många samverkande faktorer. Trots en enorm mängd forskare och en ofantlig mängd avhandlingar och böcker i ekonomi är förståelsen av detta komplexa system bristfällig. (Till alla lycka, kunde man tillägga).
Hur skulle en kursändring gå till? Många talar vitt och brett om hur nödvändig en förändring är, men ingen har ett svar på denna enkla, praktiska fråga. Skulle riksdagen stifta lagar som begränsar konsumtionen, fryser priserna, förbjuder strejker för högre lön, förbjuda effektivisering, datorer och robotar? Allt detta har prövats på olika håll i världen. Det mest extrema exemplet på total statlig kontroll har vi i Nordkorea. Ett annat exempel är Kubas socialistiska ekonomi. Den enda möjligheten till en total kursändring tycks vara en totalitär stat styrd av en grön elit, i praktiken en grön diktatur. Självklart en omöjlighet i dagens västerländska kultur.
Men leder inte fortsatt tillväxt till en total miljöförstörelse och att alla naturresurser uttöms? Så enkelt är det inte. Valet står ingalunda mellan grön diktatur och allt värre natur- och andra katastrofer. Om ekonomin är komplex så är den dynamik som förändrar en hel kultur än mer komplex. Historien vittnar om detta. (Ingen borde delta i samhällsdebatten utan att ha gedigna historiska kunskaper). Att förutspå samhällsutvecklingen på lång sikt är t.o.m. svårare än att förutspå klimatet. T.ex. på 1960-talet, när den ideologiska debatten var som livligast, kunde ingen drömma om att Europa skulle marginaliseras i så hög grad som faktiskt skett. För 100 år sedan härskade Europa över nästan hela världen. I dag härskar vi knappt över vår egen lilla världsdel.
Strängt taget har samhällsskutan långsamt, men säkert ändrat kurs under de senaste decennierna. Den gröna kritiken har visserligen inte lett till nolltillväxt men den har ändå inte varit verkningslös, tvärtom. Kapitalismen har utan större besvär anpassat sig till en ökande omsorg om naturen och respekt för flora och fauna. Den liberala demokratin har visat sin styrka genom att skapa en ökande medvetenhet inte bara om problemen utan också om lösningarna. Trots tillväxten har vattendragen blivit renare, mängden avgaser har minskat, sophanteringen har blivit allt mer effektiv, djurskyddet har blivit strängare, allt fler områden skyddas. De större rovdjuren har blivit så talrika att de börjar bli ett problem.
I själva verket har den gröna ideologin blivit en kraft som driver på tillväxten genom att den kräver ny produktion och nya investeringar i miljardklassen. Lågenergilampor är miljardbusiness, likaså (skattesubventionerade) vindmöllor. Miljöbilar är en annan sektor som kommer att expandera oerhört. Miljöhus är ännu mest en dröm, men kommer att bli en växande sektor. Trots att Europa marginaliseras så har vi varit ledande när det gäller miljöteknologi och ideologi. Det bör vi fortsätta med.
Hans Rosing
Samhällsfilosof
Hållbar utveckling är förstås inget nytt begrepp. För många är det väl snarare en självklarhet.
Här vill jag ännu nämna en rent personlig observation som ett konkret exempel på hållbar utveckling. I sommar har jag noterat att vattnet vid vår holme i Holma by, Kimito kommun, är klarare än det varit på många år. Siktdjupet är ca tre meter. De långa trådalger som tidigare växte på alla stenar har minskat avsevärt. Under flera somrar var blåstången helt borta, men nu ser man tångruskor här och där längs stränderna. Ännu är det långt kvar till de massiva tångbälten som omgav holmen ännu på 1970-talet, men det verkar som om utvecklingen skulle gå åt rätt håll. Skärgårdshavet blir renare. Trots att det varit exceptionellt varmt under juli har vi inte upplevt någon betydande algblomning i sommar. Det har varit ett nöje att få simma i det relativt rena vattnet.
Alla de resurser som satts ner på att minska utsläppen, minska eutrofieringen, har redan nu gett synliga resultat. Det finns gott hopp om att denna utveckling skall fortsätta, men självklart förutsätter det fortsatta ansträngningar.
Det är mycket glädjande.
BORDE VI STOPPA TILLVÄXTEN?
Den globala ekonomiska depressionen inverkade, visserligen med en viss eftersläpning, kraftigt också hos oss. Efter många år med tillväxt stod vi plötsligt där med en minskande BNP. Exporten slutade dra, efterfrågan minskade, firmorna permitterade eller sparkade folk, arbetslösheten ökade. Statens och kommunernas sociala utgifter ökade samtidigt som skatteinkomsterna minskade. Receptet blev nedskärningar plus att staten lånade upp pengar för att klara utgifterna.
Det var frågan om påtvingad, inte bara nolltillväxt, utan sjunkande BNP. En del debattörer såg detta som ett gyllene tillfälle att medvetet gå in för en sänkt levnadsstandard, för en lugnare, mer miljövänlig livsstil. Tanken är förstås inte ny. Den har upprepats av en mängd tänkare och gröna samhällsfilosofer alltsedan 1960-talet. Mest prominent bland dessa i vårt land var den internationellt respekterade filosofen Georg Henrik von Wright. I ett flertal böcker och artiklar skrivna i slutet av 1900-talet varnade han för alla negativa konsekvenser av tillväxtideologin.
Alla dessa varningar och uppmaningar har dock klingat för döva öron. Varken konsumenterna, företagarna eller politikerna har tagit dem ad notam. Inte ens de gröna har konsekvent gått in för nolltillväxt. Varför? Är det faktiskt omöjligt att ända kursen på samhällsskutan?
Problemet är i korthet att vi inte har kontroll över de ekonomiska krafterna. Detta visas av den senaste tidens ekonomiska osäkerhet, men det visas också att all erfarenhet. Ekonomin är helt enkelt beroende av alltför många samverkande faktorer. Trots en enorm mängd forskare och en ofantlig mängd avhandlingar och böcker i ekonomi är förståelsen av detta komplexa system bristfällig. (Till alla lycka, kunde man tillägga).
Hur skulle en kursändring gå till? Många talar vitt och brett om hur nödvändig en förändring är, men ingen har ett svar på denna enkla, praktiska fråga. Skulle riksdagen stifta lagar som begränsar konsumtionen, fryser priserna, förbjuder strejker för högre lön, förbjuda effektivisering, datorer och robotar? Allt detta har prövats på olika håll i världen. Det mest extrema exemplet på total statlig kontroll har vi i Nordkorea. Ett annat exempel är Kubas socialistiska ekonomi. Den enda möjligheten till en total kursändring tycks vara en totalitär stat styrd av en grön elit, i praktiken en grön diktatur. Självklart en omöjlighet i dagens västerländska kultur.
Men leder inte fortsatt tillväxt till en total miljöförstörelse och att alla naturresurser uttöms? Så enkelt är det inte. Valet står ingalunda mellan grön diktatur och allt värre natur- och andra katastrofer. Om ekonomin är komplex så är den dynamik som förändrar en hel kultur än mer komplex. Historien vittnar om detta. (Ingen borde delta i samhällsdebatten utan att ha gedigna historiska kunskaper). Att förutspå samhällsutvecklingen på lång sikt är t.o.m. svårare än att förutspå klimatet. T.ex. på 1960-talet, när den ideologiska debatten var som livligast, kunde ingen drömma om att Europa skulle marginaliseras i så hög grad som faktiskt skett. För 100 år sedan härskade Europa över nästan hela världen. I dag härskar vi knappt över vår egen lilla världsdel.
Strängt taget har samhällsskutan långsamt, men säkert ändrat kurs under de senaste decennierna. Den gröna kritiken har visserligen inte lett till nolltillväxt men den har ändå inte varit verkningslös, tvärtom. Kapitalismen har utan större besvär anpassat sig till en ökande omsorg om naturen och respekt för flora och fauna. Den liberala demokratin har visat sin styrka genom att skapa en ökande medvetenhet inte bara om problemen utan också om lösningarna. Trots tillväxten har vattendragen blivit renare, mängden avgaser har minskat, sophanteringen har blivit allt mer effektiv, djurskyddet har blivit strängare, allt fler områden skyddas. De större rovdjuren har blivit så talrika att de börjar bli ett problem.
I själva verket har den gröna ideologin blivit en kraft som driver på tillväxten genom att den kräver ny produktion och nya investeringar i miljardklassen. Lågenergilampor är miljardbusiness, likaså (skattesubventionerade) vindmöllor. Miljöbilar är en annan sektor som kommer att expandera oerhört. Miljöhus är ännu mest en dröm, men kommer att bli en växande sektor. Trots att Europa marginaliseras så har vi varit ledande när det gäller miljöteknologi och ideologi. Det bör vi fortsätta med.
Hans Rosing
Samhällsfilosof
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)