BLIR NORDPOLEN ISFRI I SOMMAR?
”Finland blir allt varmare och regnigare” löd en jättestor rubrik i Hufvudstadsbladet 16.10 2005. Enligt en rapport av VTT senaste år förändras klimatet i Finland snabbare än det globala klimatet. Senaste vår förutspådde experterna att avsmältningen av polarisarna är större än någonsin. Man menade att själva nordpolen kan bli isfri. I den vetenskapliga tidskriften Nature 30.4 2009 ingår en lång rad artiklar som utmålar en katastrof om vi inte börjar avlägsna koldioxid ur atmosfären och aktivt kontrollera klimatet.
För oss hobbyodlare låter det positivt med mera värme i vår kalla Nord. Tänk om man t.ex. kunde plocka saftiga persikor i egen trädgård! För att inte tala om hur mycket energi vi skulle spara.
Men nordpolen blev inte isfri senaste sommar. Det gick tvärtom mot vad klimatmodellerna predicerade. Avsmältningen var 10% mindre än föregående år. Enligt klimatologerna var detta en tillfällig avvikelse från den allmänna trenden. Därför är det desto mer spännande att se hur det går denna sommar. Avsmältningen är nu i full gång. Om drygt tre månader upphör den och vi får veta om experterna har rätt eller fel.
I själva verket blev senaste år inte alls så varmt som det borde enligt forskarna. (Hälften av min tomatskörd förstördes p.g.a. att augusti var mycket kall). I små notiser i tidningarna kunde man läsa att det var det kallaste på tio år. Experterna skyllde på värderfenomenet La Nina, som de tydligen glömt att ta med i modellerna. Men detta år fortsätter den globala uppvärmningen, lovar man. I Nature, som inte publicerar någon kritik av växthuseffekten, nämner man inte alls att det var ovanligt kallt senaste år. Inte heller förklarar man varför temperaturen inte stigit under de senaste tio åren. I stället kräver man mera forskning, större datorer och satsning på vetenskaplig klimatkontroll. Många klimatologer varnar i dag för att klimatet ändras snabbare än man tidigare trott. Mer pengar, mer forskning, större satsningar behövs, anser de. (Att koldioxidutsläppen kraftigt minskat p.g.a. den globala ekonomiska depressionen ignoreras helt).
Detta år borde bli varmt enligt experterna. Men det ser dåligt ut. I en minimal notis i Hufvudstadsbladet påpekas att det varit ovanligt kallt i början av juni. Endast en gång under de senaste 60 åren har det varit lika kallt i början av juni i Helsingfors. För flyttfåglarna är den kalla väderleken en katastrof. Såhär kallt brukar det inte vara när de har ungar. Ca hälften av sjöfåglarnas ungar har dött p.a.g. köld och regn. (Man får hoppas att detta också gäller skarvarna). Semesterperioden står för dörren. Vi får hoppas att kölden är en ”tillfällig avvikelse” och att sommaren ändå blir lika varm som t.ex. somrarna i slutet av 1990-talet.
Hans Rosing
Västanfjärd
Denna artikel publicerades 10.6 2009 i Åbo Underrättelser. Sedan dess har den kalla väderleken fortsatt. I mitten på denna månad har jag uppmätt mellan 10 och 13 grader mitt på dagen. Natten mot 18.6 visade min termometer 5 grader kl 03. Väderleksrapporterna har i ofta angett alldeles för höga temperaturer. Hittills har sommaren alltså varit, inte ovanligt varm som alla klimatologer förutspått, utan ovanligt kall. Är man pessimistiskt lagd kan man undra om nästa istid är på kommande. Själv är jag dock optimist och hoppas på värme. Det skall bli högst intressant att se om vi alls skall få någon verklig värme i sommar.
Den som följer min blogg vet att jag är mycket intresserad av växthusteorin. Jag har behandlat den och debatten kring den i bloggar 10.9 -08, 9.10 -08 och 30.3 -09 och jag skall återkomma i höst när vi vet hurudan sommaren blev. I slutet av året hålls en stor klimatkonferens i Köpenhamn där staterna skall dra upp riktlinjerna för den framtida klimatpolitiken. Också den skall jag följa med och kommentera.
För närvarande tycks klimatförändringen ha låg prioritet i medierna. Inte att undra på när det är rekordkallt i stället för rekordvarmt, som experterna länge förutspått. Vi kan bara hoppas att experterna får rätt när de menar att den kalla perioden snart är förbi. Annars får den som drömmer om minst 20 grader i skuggan börja tänka på att flytta söderut, till ett skönare klimat.
onsdag 17 juni 2009
lördag 30 maj 2009
EN FILOSOF I ÖRTAGÅRDEN
EN FILOSOF I ÖRTAGÅRDEN I MAJ 2009
Den här bloggen handlar om mina odlingar och intresserar knappast någon annan än mig själv. Jag rekommenderar alltså att du slutar läsa här och gör något nyttigt i stället, t.ex. läser Bibeln eller telefonkatalogen. Varför skriver jag den då? För att dokumentera vad jag odlar detta år. I allmänhet kommer jag inte i efterhand så noga ihåg vad jag odlat ett visst år. Men nu finns det i min dator, och förstås på bloggen.
Att odla grönsaker har varit ett av mina intressen sedan barndomen. Av någon anledning blev jag tidigt fascinerad av att själv kunna odla saker som jag äter. Min mor odlade på sin höjd litet blommor på Komlet. (Om Komlet se min blogg Fiskehistorier). Min far var helt ointresserad av odling trots att, eller kanske just för att hans föräldrar ägde en bondgård i Holma by i Hitis. Det var antagligen min mormor som väckte mitt intresse för trädgårdsskötsel. Men i motsats till henne är jag måttligt road av blommor. Jag ville odla grönsaker. Min morfar brukade ha några gurkor i en drivbänk. Men på Komlet, dvs i Österbotten är klimatet litet för kallt för gurkor. På friland går gurkor inte, men under glas kan man få en liten skörd. Så det blev aldrig någon stor skörd. Några få ynka gurkor som han åt upp själv. Mitt första försök att odla grönsaker misslyckades totalt. Jag var väl 8-9 år när min mor hade köpt en påse rädisfrön åt mig. Jag blev besviken. Rädisorna växte dåligt och blev hårda och träiga.
När jag började tillbringa somrarna på min hustrus sommarställe i Västanfjärd i början av 1970-talet fick jag möjlighet att odla i ett betydligt mildare klimat. Som pensionär kan jag nu bo halva året på landet och ägna hur mycket tid som helst åt mitt egendomliga intresse. Det är många som vill ha blommor och buskar i rädgården, men rätt få som har mani på att odla allt som går att äta. När jag var barn fick man inte särskilt mycket färska grönsaker. Kanske är mitt odlande en kompensation för vad jag gick miste om som barn. Nu försöker jag få egna grönsaker så fort som möjligt om våren. Jag äter allt som växer i mina land med god aptit, om inte andra medlemmar i familjen redan skövlat landen. Barn gillar att själva gå i landen och knapra i sig. Samtidigt lär de sig en del om naturen vilket sannerligen behövs i dagens samhälle där barnen nog vet allt om datorer men inte kan skilja en gran från en tall.
Men tyvärr är vårt klimatet emot odling t.o.m. här i det varmaste hörnet av vårt långa kalla och mörka land. Jag har (i hemlighet) hoppats att växthuseffekten skulle göra vårt klimat litet varmare så att jag kunde så och skörda tidigare, men nix. I år har det varit en ovanligt kall vår. Här på Kimitoön är växtligheten minst en vecka försenad. Vi är i slutet av maj och äppelträden har ännu inte börjat blomma. Inte ens päronträden, som är väldigt tidiga, blommar ännu när jag skriver detta. Enligt klimatologerna har växthuseffekten värmt upp jordens klimat redan i 20-30 år. Jag har odlat grönsaker betydligt längre, men inte märkt av att odlingssäsongen skulle ha blivit längre. Klimatologerna odlar tydligen inte grönsaker i Finland. De har väl inte tid. Det måste ju vara jobbigt att utveckla modeller för att förutsäga hurudant klimatet kommer att vara år 2050. Då kommer odlingssäsongen här att vara minst en månad längre – om vi får tro experterna. Men då har jag för länge sedan satt min sista potatis.
GRÄSLÖK, RÄDISOR OCH RÖDA BETOR
Jag har som synes en tendens att avvika från ämnet. Men nu till mina odlingar i år. Några grönsaker har jag redan kunnat börja skörda. Gräslök har jag i stora frodiga tuvor utanför köksdörren. (Fast gräslök är kanske ingen grönsak utan en krydda?) Det är annat än de små krukot med denna gröna sak som man köper i marketarna. Jag använder gräslök så mycket som möjligt i matlagningen, framför allt till fisk. Rabarber hör till de verkligt tidiga grönsakerna. Min kära hustru har redan tillrett rabarberpaj och rabarberkräm av årets rabarber. I slutet av april sådde jag huvudsallat, rädisor (Fench Breakfast) och dill på friland. Sallaten börjar nu vara så stor att den är något att bita i, rädisorna har vi nästan ätit upp (men jag har andra på kommande), men dillen är ännu knappt en decimeter hög. På tal om rädisor har jag lärt mig odla dem. De är kinkiga. De skall ha mullrik, måttligt gödslad jord och måste hållas fuktiga. För en nybörjare lönar det sig att odla dem i mull som man köper i plastsäckar. Jag tycker bäst om just French Breakfast som blir rätt stora. Istappsrädisor blir ännu större, och sådana har jag också på kommande, men i ett gammalt tvättfat. Jordlagret är troligen för tunt för istappar, men vi får se om en vecka eller två. Ännu är de bara långa som ett lillfinger.
Man blir inte mätt av några rädisor, men de är utmärkta som krydda i en sallad, t.ex. tillsammans med kinakål, tomat och gurka. Rödbetor fyller betydligt bättre. De hör till de mest lättodlade grönsakerna (fast de egenligen är rödsaker eller gredelinsaker). De kräver mer värme än rädisor och har en längre växtperiod. Jag har två sorter av dessa betor, Bull`s Blood och egyptisk. Färska rödbetor är mycket goda. De skall kokas ungenfär lika länge som potatis. Själv tycker jag de är godast naturell, utan salt, smör eller någon krydda. När de är äldre måste de koka längre för att bli mjuka. (Det här tycks bli en kokbok).
I april sådde jag också isbergssallat, men den grodde aldrig. Det var dessutom dyra frön på ett band som man drar ut i såfåran. Antagligen var det den kalla våren som var orsaken till denna totala flopp. Fröna ruttnade antagligen i den fuktiga lerjorden. Senaste sommar lyckades jag rätt bra med isbergen, men då var det för vått på sensommaren så många huvuden ruttnade. Sniglarna älskade förstås denna sallat. Däremot har jag sällan snigel på bladsallaten. Rukola är en ganska ny sallatssort som många tycks gilla. Den brukar finnas i butikerna. Jag hade en liten plätt med rukola senaste sommar, men den gillades inte alls av familjen så den skippar jag. En annan bladsak som jag skippar är mangold. Den är lätt att odla, växer bra men vad gör man med den? För några år sedan hade jag en hel del mangold som ingen ville ha.
KÅLRABBI OCH ROVOR
En annan sådd som misslyckades totalt var kålrabbi. Fröna grodde inte. Det förvånade mig därför att kålrabbi brukar vara lätt att odla, betydligt lättare än sin kusin majrovan. Kålrabbi borde inte heller vara känslig för kyla. Fröna var från senaste år eller ännu äldre så deras grobarhet kan ha försämrats. Kålrabbi är annars en mycket uppskattad grönsak (eller snarare vitsak eftersom den är nästan vit i köttet) i min familj. Min hustru äter den med förtjusning och barnen vill gärna ha den. Vi äter den alltid rå. Man kan förstås koka den men jag tycker att smaken då blir sämre. Jag skulle gärna ha ett land med denna utmärkta knöl också i sommar, men all odlingsbar yta är redan upptagen av annat. I stället har jag nyligen sått rova (majrova). Men den brukar alltid bli svårt angripen av larver. Visserligen växer den fort och bra bara den får vatten, men larverna älskar den. Rovorna är nästan alltid ”maskätna”. Är jorden torr blir de träiga och oätliga. De är kinkiga men hos mig väcker de nostalgiska minnen från torget i Vasa för mycket länge sedan. När min mor handlade brukade hon alltid också köpa en knippa rovor som min bror och jag begärligt tuggade i oss. Jag hoppas få åtminstone några ätliga rovor så att jag kan sitta i solen, gnaga på en saftig rova och drömma mig tillbaka till barndomens soglösa femtiotal.
Rovan är en traditionell grönsak som odlats i århundaden. Den var stapelföda i vårt land långt innan potatisen kom på 1700-talet. ”I Finland där åto vi rovor och gröt” är ett citat som dyker upp i mitt minne. Men varifrån det är hämtat kommer jag inte ihåg. Är det någon som vet? I dag tycks denna förträffliga knöl vara nästan bortglömd. Synd! På tal om knölar brukar jag inte odla kålrot. Den växer alldeles för långsamt för min smak. Rovor och kålrabbi är godare fast kålrot förstås försvarar sin plats i rotmos och i köttsoppa. Men jag odlar bara för direkt konsumtion under sommaren och hösten. Att lagra för vintern är ingen idé i dag när butikerna är fulla med rotfrukter året runt.
POTATIS
Sedan har vi förstås den bästa av alla knölar, potatisen. Min potatisodling är mycket begränsad av det enkla skälet att jag inte har utrymme. Så det får bli endast små mängder. I år köpte jag 5 kg sättpotatis. Plantorna är nu frodiga och 1-2 dm höga. Det börjar vara dags att kupa dem, något som jag ofta inte ids göra. Folk som vet (tror sig veta) säger att man får större skörd om man kupar. Sorten är gamla beprövade och goda Timo. Om vädret blir varmt så har jag en chans att få egen färskpotatis (som svenskarna felaktigt säger) till midsommaren. Att ta upp potatis i eget land och genast koka och äta den hör för mig till sommarens glädjeämnen. Liksom alla grönsaker är den godast när den är pinfärsk. Nypotatis och en klick smör, mer behövs inte för gastronomisk njutning. Bort med alla invecklade matrecept som tidningarna är fulla av! Rödbetor och morötter kan förresten med fördel avnjutas på samma sätt när de nyss är upptagna. Och de är fullpackade med nyttiga vitaminer, mineraler och antioxidanter.
Det tycks vara på modet i dag att förakta potatisen, liksom allt som är gammalt, beprövat och traditionellt. I stället skall det vara olika utländska, mer exotiska grödor. Det tycker jag är en dum attityd. Vi har förträffliga egna grönsaker, som växer bra även under kalla och regniga somrar, och skall vara stolta över dem och njuta av dem. All import borde vara strängt förbjuden under sommaren!! (Jag menar det inte på allvar).
MORÖTTER
Enligt antropologerna levde våra förfäder delvis på rötter som de samlade i skogarna där de drog från plats till plats. Man anser att det var kvinnorna som samlade in ätliga rötter. I dag går vi inte ut i skogen och söker rötter. Det är mycket enklare att odla dem själv. Dessutom är dagens odlade rötter extremt förädlade. De har genomgått ett slags evolution, men en evolution som är noggrannt kontrollerad av människan. Alla dessa härliga grönsaker kan vi i sista hand tacka evolutionen för. (Så fick jag med Darwin också i denna blogg).
Detta som inledning till mitt avsnitt om mo- och andra rötter. Jag är litet irriterad på morötterna. De tar mycket lång tid på sig för att gro och växer sedan långsamt. Dessutom är de mycket begärliga för morotsflugan. I år har jag sått ca 6 meter morot och täckt med fiberduk. Det är spännande att se hur det blir med morotsskörden. Egna morötter smakar mycket bättre än köpta, speciellt om man plockar dem när de ännu är rätt späda. Senaste sommar härjade mina två styvbarnbarn i morotslandet och åt upp en hel del små, ungenfär fingerlånga och tjocka morötter. (Enligt mina rätt stora fingrar). Jag unnade dem det gärna. En del av glädjen med att odla är just att se barnen gå och mumsa i landena. Själv fick jag aldrig göra det som barn. Nu tar jag igen det med besked.
Svartrot har jag några gånger odlat av nyfikenhet. Somliga tycker den är god. Senaste sommar hade jag litet svartrot, men tyckte den var smaklös. Enligt min mening är det meningslöst att odla den. Den växer långsamt, kräver mycket djup jord, är mycket skör och smakar inte alls så gott som morot. Palsternacka har jag aldrig prövat, inte heller selleri. Pepparrot har vi haft någon planta av, men jag har köpt pepparrot de få gånger jag lagat gädda med pepparrotssås om vårarna. Ingen idé att odla den.
TRE SORTERS LÖK
Lök bör varje grönsaksodlare självklart ha i sina land. Jag har tre sorters lök, förutom gräslök. Av vanlig gul lök har jag ca 100 plantor. Bladen är ca två dm långa. Jag gödslade nyligen med Biolan kanakakka och hackade ogräs. Jag hoppas vara självförsörjande med lök under minst tre månader. Det går åt rätt mycket lök i min matlagning. Jag använder gärna purjolök, men den är dyr. En enda purjo kostar ca en euro. Det lönar sig alltså att odla den. Men det är arbetsdrygt därför att den växer mycket långsamt och kräver god jord och mycket näring. Jag brukar sätta tomma rullar av vc- eller hushållspapper runt för att stammen skall bli vit och mjäll. I år har jag bara ett tiotal purjor. Som en ren kuriositet har jag egyptisk luftlök. Den duger förstås i malagningen som annan lök, men knölarna är mycket små och svåra att skala. Märkligt nog så växer lökarna i bladens ändar.
DE MEST POPULÄRA
De mest populära grönsakerna i min familj är märgärter och majs. Det finns aldrig tillräckligt av någondera. Senaste år samlade jag frön från egna ärter. Det finns alltid skidor som man inte märker förrän man river upp plantan på hösten. Då är de redan torra och duger inte till annat än utsäde följande år. Jag har sålunda frön av tre sorter Onward, Kelvodon och Sugar Bone, men blandade. I mitt ärtland finns nu dessa sorter huller om buller. Jag har ca tio meter ärter men de kommer knappast att släcka min familjs lust efter de små gröna bollarna. Färska ärter har under senare år börjat säljas överallt under sommaren i vårt land. De förlorar dock snabbt i smak. Godast är de när de nyss är plockade.
Sockerärter hör till de mest lättodlade och snabbväxande växterna. Min familj bryr sig dock inte om dem. Jag skippar dem i år. Det blir ändå bara jag som äter av dem. Senaste år kokade jag sockerärter ett par gånger och åt med smör. Visst är det gott, men litet petigt att plocka och snoppa dem. Då är det enklare med bönor. De är stora, enkla att plocka, växer fort och är mättande och goda. Men de kräver värme. Just i dag (29.5) är det för första gången en riktigt varm dag, ca 20 grader, och jag har sått ett litet land med störbönor, Blue lake. Störbönor är roliga därför att de blir så långa, 2-3 meter eller ännu mera. De fordrar alltså långa störar som stöd. Jag brukar stuva dem.
DEN TÅLIGA KÅLEN
Kål växer bra i vårt kalla klimat, men den är begärlig för kålfjärilen. Senaste år hade jag brysselkål, men i år blir det blomkål. Det är den matigaste grönsak (vitsak?) jag odlar. Jag har ca 20 plantor i krukor som nu måste planteras ut på friland. För att skydda mot den elaka fjärilen drar jag fiberväv över blomkålslandet, och hoppas på det bästa. Blomkål är rätt dyr i butiken så om jag får 20kg så har jag en liten förtjänst. Annars spelar ekonomin ingen roll i mitt odlande. Jag har råd att köpa grönsaker, men att odla dem själv är mycket roligare. Dessutom får jag massor av motion och frisk luft. För att inte tala om smaken. Färskt är alltid färskt! Det lönar sig att odla själv – alla gånger. Stäng datorn och gå ut och smutsa ner händerna.
SOCKERMAJS
Majs är väl snarare ett sädesslag än en grönsak. Den kräver ett betydligt varmare klimat än vårt. Men växtförädlarna har tagit fram sorter som hinner mogna på varma platser i de sydligaste delarna av vårt land. Jag odlar nu en sort som heter Lumidor F1. Trots att senaste sommar var kall och våt fick jag en måttlig skörd. Sockermajs äts med förtjusning av alla i min familj. Och den är verkligen god när man kokar den ca tio minuter genast efter att man brutit loss kolvarna. Inget salt i vattnet! Man kan klicka på litet smör om man vill men jag äter den helst naturell. Odlingen är dock rätt jobbig. Jag satte frön i krukor i början av maj. Fick ungenfär 40 plantor. Håller nu på och planterar ut dem på friland. I allmänhet hinner bara en kolv mogna per planta. Men 40 majskolver i slutet av sommaren räcker rätt långt. Den som endast ätit kolvar man köper i butik eller på burk vet inte hur riktig majs smakar.
VÄRMEKRÄVANDE VÄXTER
Gurka, squash och tomat är verkligt värmekrävande växter. Paprika går inte alls att odla på friland hos oss, men nog i oeldat växthus. Jag har ett litet växthus, en stomme av ribbor överdragna med plast. I det mognar t.o.m. paprika. Senaste år hade jag några plantor, men i år får det vara. De ger mycket liten skörd sent på sommaren. Tomater driver jag upp varje sommar. Men det är inte alldeles lätt. Sätter frön i krukor i mars och planterar ut i slutet av maj. I mitten av 1970-talet hade jag för första gången ett tiotal fina plantor. Men en kall natt i slutet av maj frös hela odlingen. Sätter man ut plantorna för tidigt finns risk att de fryser, sätter man ut dem för sent hinner frukterna inte mogna. Senaste sommar hade jag ca 20 fina plantor med stora vackra klasar med karter. Men hälften mognade aldrig p.g.a. uselt väder under augusti. Växthuseffekten!! Bah! Augusti var mycket varmare förr1 Det gick som för bonden Paavo. ”Frosten kom och tog vad övrigt.” I år satte jag ut ett tiotal plantor i mitt växthus i mitten av maj. Men en natt kröp kvicksilvret under nollan och mina tomater dog, med undantag för tre som nu ser frodiga och fina ut. Så jag skall väl få egna tomater till salladen även denna sensommar.
Gurka är tacksam att odla i södra Finland bara man har en varm och solig plats. Senaste år fick jag långt mer av dessa ”vatupåsar” än vi kunde sätta i oss. Som näringsämne är gurkan rätt värdelös, om man inte är bantare. Men den är rolig att odla och att äta direkt från landet, skalad visserligen, och passar utmärkt i sallader. I år har jag hela tre sorter på gång, Kurk, Rinish Pickling och Kinesisk Slange. Är det varmt så växer de fort och man kan plocka nya varje dag. Squash är rätt värdelös som mat men rolig att odla och jag tycker den är en mycket vacker växt. Några gånger under sommaren brukar jag fylla squash med köttfärssås och gratinera i ugnen. Mycket gott!
När jag skriver detta är det vårens varmaste dag. Och jag sitter inne vid datorn! Jag borde skämmas! Vi får hoppas på en varm sommar, men hur det än går så lär jag få skörda en hel del grönsaker. Dessutom har vi bärbuskar och fruktträd. Om fruktträden berättade jag i ett par bloggar senaste höst. Smaklig grönsaksmåltid!
Den här bloggen handlar om mina odlingar och intresserar knappast någon annan än mig själv. Jag rekommenderar alltså att du slutar läsa här och gör något nyttigt i stället, t.ex. läser Bibeln eller telefonkatalogen. Varför skriver jag den då? För att dokumentera vad jag odlar detta år. I allmänhet kommer jag inte i efterhand så noga ihåg vad jag odlat ett visst år. Men nu finns det i min dator, och förstås på bloggen.
Att odla grönsaker har varit ett av mina intressen sedan barndomen. Av någon anledning blev jag tidigt fascinerad av att själv kunna odla saker som jag äter. Min mor odlade på sin höjd litet blommor på Komlet. (Om Komlet se min blogg Fiskehistorier). Min far var helt ointresserad av odling trots att, eller kanske just för att hans föräldrar ägde en bondgård i Holma by i Hitis. Det var antagligen min mormor som väckte mitt intresse för trädgårdsskötsel. Men i motsats till henne är jag måttligt road av blommor. Jag ville odla grönsaker. Min morfar brukade ha några gurkor i en drivbänk. Men på Komlet, dvs i Österbotten är klimatet litet för kallt för gurkor. På friland går gurkor inte, men under glas kan man få en liten skörd. Så det blev aldrig någon stor skörd. Några få ynka gurkor som han åt upp själv. Mitt första försök att odla grönsaker misslyckades totalt. Jag var väl 8-9 år när min mor hade köpt en påse rädisfrön åt mig. Jag blev besviken. Rädisorna växte dåligt och blev hårda och träiga.
När jag började tillbringa somrarna på min hustrus sommarställe i Västanfjärd i början av 1970-talet fick jag möjlighet att odla i ett betydligt mildare klimat. Som pensionär kan jag nu bo halva året på landet och ägna hur mycket tid som helst åt mitt egendomliga intresse. Det är många som vill ha blommor och buskar i rädgården, men rätt få som har mani på att odla allt som går att äta. När jag var barn fick man inte särskilt mycket färska grönsaker. Kanske är mitt odlande en kompensation för vad jag gick miste om som barn. Nu försöker jag få egna grönsaker så fort som möjligt om våren. Jag äter allt som växer i mina land med god aptit, om inte andra medlemmar i familjen redan skövlat landen. Barn gillar att själva gå i landen och knapra i sig. Samtidigt lär de sig en del om naturen vilket sannerligen behövs i dagens samhälle där barnen nog vet allt om datorer men inte kan skilja en gran från en tall.
Men tyvärr är vårt klimatet emot odling t.o.m. här i det varmaste hörnet av vårt långa kalla och mörka land. Jag har (i hemlighet) hoppats att växthuseffekten skulle göra vårt klimat litet varmare så att jag kunde så och skörda tidigare, men nix. I år har det varit en ovanligt kall vår. Här på Kimitoön är växtligheten minst en vecka försenad. Vi är i slutet av maj och äppelträden har ännu inte börjat blomma. Inte ens päronträden, som är väldigt tidiga, blommar ännu när jag skriver detta. Enligt klimatologerna har växthuseffekten värmt upp jordens klimat redan i 20-30 år. Jag har odlat grönsaker betydligt längre, men inte märkt av att odlingssäsongen skulle ha blivit längre. Klimatologerna odlar tydligen inte grönsaker i Finland. De har väl inte tid. Det måste ju vara jobbigt att utveckla modeller för att förutsäga hurudant klimatet kommer att vara år 2050. Då kommer odlingssäsongen här att vara minst en månad längre – om vi får tro experterna. Men då har jag för länge sedan satt min sista potatis.
GRÄSLÖK, RÄDISOR OCH RÖDA BETOR
Jag har som synes en tendens att avvika från ämnet. Men nu till mina odlingar i år. Några grönsaker har jag redan kunnat börja skörda. Gräslök har jag i stora frodiga tuvor utanför köksdörren. (Fast gräslök är kanske ingen grönsak utan en krydda?) Det är annat än de små krukot med denna gröna sak som man köper i marketarna. Jag använder gräslök så mycket som möjligt i matlagningen, framför allt till fisk. Rabarber hör till de verkligt tidiga grönsakerna. Min kära hustru har redan tillrett rabarberpaj och rabarberkräm av årets rabarber. I slutet av april sådde jag huvudsallat, rädisor (Fench Breakfast) och dill på friland. Sallaten börjar nu vara så stor att den är något att bita i, rädisorna har vi nästan ätit upp (men jag har andra på kommande), men dillen är ännu knappt en decimeter hög. På tal om rädisor har jag lärt mig odla dem. De är kinkiga. De skall ha mullrik, måttligt gödslad jord och måste hållas fuktiga. För en nybörjare lönar det sig att odla dem i mull som man köper i plastsäckar. Jag tycker bäst om just French Breakfast som blir rätt stora. Istappsrädisor blir ännu större, och sådana har jag också på kommande, men i ett gammalt tvättfat. Jordlagret är troligen för tunt för istappar, men vi får se om en vecka eller två. Ännu är de bara långa som ett lillfinger.
Man blir inte mätt av några rädisor, men de är utmärkta som krydda i en sallad, t.ex. tillsammans med kinakål, tomat och gurka. Rödbetor fyller betydligt bättre. De hör till de mest lättodlade grönsakerna (fast de egenligen är rödsaker eller gredelinsaker). De kräver mer värme än rädisor och har en längre växtperiod. Jag har två sorter av dessa betor, Bull`s Blood och egyptisk. Färska rödbetor är mycket goda. De skall kokas ungenfär lika länge som potatis. Själv tycker jag de är godast naturell, utan salt, smör eller någon krydda. När de är äldre måste de koka längre för att bli mjuka. (Det här tycks bli en kokbok).
I april sådde jag också isbergssallat, men den grodde aldrig. Det var dessutom dyra frön på ett band som man drar ut i såfåran. Antagligen var det den kalla våren som var orsaken till denna totala flopp. Fröna ruttnade antagligen i den fuktiga lerjorden. Senaste sommar lyckades jag rätt bra med isbergen, men då var det för vått på sensommaren så många huvuden ruttnade. Sniglarna älskade förstås denna sallat. Däremot har jag sällan snigel på bladsallaten. Rukola är en ganska ny sallatssort som många tycks gilla. Den brukar finnas i butikerna. Jag hade en liten plätt med rukola senaste sommar, men den gillades inte alls av familjen så den skippar jag. En annan bladsak som jag skippar är mangold. Den är lätt att odla, växer bra men vad gör man med den? För några år sedan hade jag en hel del mangold som ingen ville ha.
KÅLRABBI OCH ROVOR
En annan sådd som misslyckades totalt var kålrabbi. Fröna grodde inte. Det förvånade mig därför att kålrabbi brukar vara lätt att odla, betydligt lättare än sin kusin majrovan. Kålrabbi borde inte heller vara känslig för kyla. Fröna var från senaste år eller ännu äldre så deras grobarhet kan ha försämrats. Kålrabbi är annars en mycket uppskattad grönsak (eller snarare vitsak eftersom den är nästan vit i köttet) i min familj. Min hustru äter den med förtjusning och barnen vill gärna ha den. Vi äter den alltid rå. Man kan förstås koka den men jag tycker att smaken då blir sämre. Jag skulle gärna ha ett land med denna utmärkta knöl också i sommar, men all odlingsbar yta är redan upptagen av annat. I stället har jag nyligen sått rova (majrova). Men den brukar alltid bli svårt angripen av larver. Visserligen växer den fort och bra bara den får vatten, men larverna älskar den. Rovorna är nästan alltid ”maskätna”. Är jorden torr blir de träiga och oätliga. De är kinkiga men hos mig väcker de nostalgiska minnen från torget i Vasa för mycket länge sedan. När min mor handlade brukade hon alltid också köpa en knippa rovor som min bror och jag begärligt tuggade i oss. Jag hoppas få åtminstone några ätliga rovor så att jag kan sitta i solen, gnaga på en saftig rova och drömma mig tillbaka till barndomens soglösa femtiotal.
Rovan är en traditionell grönsak som odlats i århundaden. Den var stapelföda i vårt land långt innan potatisen kom på 1700-talet. ”I Finland där åto vi rovor och gröt” är ett citat som dyker upp i mitt minne. Men varifrån det är hämtat kommer jag inte ihåg. Är det någon som vet? I dag tycks denna förträffliga knöl vara nästan bortglömd. Synd! På tal om knölar brukar jag inte odla kålrot. Den växer alldeles för långsamt för min smak. Rovor och kålrabbi är godare fast kålrot förstås försvarar sin plats i rotmos och i köttsoppa. Men jag odlar bara för direkt konsumtion under sommaren och hösten. Att lagra för vintern är ingen idé i dag när butikerna är fulla med rotfrukter året runt.
POTATIS
Sedan har vi förstås den bästa av alla knölar, potatisen. Min potatisodling är mycket begränsad av det enkla skälet att jag inte har utrymme. Så det får bli endast små mängder. I år köpte jag 5 kg sättpotatis. Plantorna är nu frodiga och 1-2 dm höga. Det börjar vara dags att kupa dem, något som jag ofta inte ids göra. Folk som vet (tror sig veta) säger att man får större skörd om man kupar. Sorten är gamla beprövade och goda Timo. Om vädret blir varmt så har jag en chans att få egen färskpotatis (som svenskarna felaktigt säger) till midsommaren. Att ta upp potatis i eget land och genast koka och äta den hör för mig till sommarens glädjeämnen. Liksom alla grönsaker är den godast när den är pinfärsk. Nypotatis och en klick smör, mer behövs inte för gastronomisk njutning. Bort med alla invecklade matrecept som tidningarna är fulla av! Rödbetor och morötter kan förresten med fördel avnjutas på samma sätt när de nyss är upptagna. Och de är fullpackade med nyttiga vitaminer, mineraler och antioxidanter.
Det tycks vara på modet i dag att förakta potatisen, liksom allt som är gammalt, beprövat och traditionellt. I stället skall det vara olika utländska, mer exotiska grödor. Det tycker jag är en dum attityd. Vi har förträffliga egna grönsaker, som växer bra även under kalla och regniga somrar, och skall vara stolta över dem och njuta av dem. All import borde vara strängt förbjuden under sommaren!! (Jag menar det inte på allvar).
MORÖTTER
Enligt antropologerna levde våra förfäder delvis på rötter som de samlade i skogarna där de drog från plats till plats. Man anser att det var kvinnorna som samlade in ätliga rötter. I dag går vi inte ut i skogen och söker rötter. Det är mycket enklare att odla dem själv. Dessutom är dagens odlade rötter extremt förädlade. De har genomgått ett slags evolution, men en evolution som är noggrannt kontrollerad av människan. Alla dessa härliga grönsaker kan vi i sista hand tacka evolutionen för. (Så fick jag med Darwin också i denna blogg).
Detta som inledning till mitt avsnitt om mo- och andra rötter. Jag är litet irriterad på morötterna. De tar mycket lång tid på sig för att gro och växer sedan långsamt. Dessutom är de mycket begärliga för morotsflugan. I år har jag sått ca 6 meter morot och täckt med fiberduk. Det är spännande att se hur det blir med morotsskörden. Egna morötter smakar mycket bättre än köpta, speciellt om man plockar dem när de ännu är rätt späda. Senaste sommar härjade mina två styvbarnbarn i morotslandet och åt upp en hel del små, ungenfär fingerlånga och tjocka morötter. (Enligt mina rätt stora fingrar). Jag unnade dem det gärna. En del av glädjen med att odla är just att se barnen gå och mumsa i landena. Själv fick jag aldrig göra det som barn. Nu tar jag igen det med besked.
Svartrot har jag några gånger odlat av nyfikenhet. Somliga tycker den är god. Senaste sommar hade jag litet svartrot, men tyckte den var smaklös. Enligt min mening är det meningslöst att odla den. Den växer långsamt, kräver mycket djup jord, är mycket skör och smakar inte alls så gott som morot. Palsternacka har jag aldrig prövat, inte heller selleri. Pepparrot har vi haft någon planta av, men jag har köpt pepparrot de få gånger jag lagat gädda med pepparrotssås om vårarna. Ingen idé att odla den.
TRE SORTERS LÖK
Lök bör varje grönsaksodlare självklart ha i sina land. Jag har tre sorters lök, förutom gräslök. Av vanlig gul lök har jag ca 100 plantor. Bladen är ca två dm långa. Jag gödslade nyligen med Biolan kanakakka och hackade ogräs. Jag hoppas vara självförsörjande med lök under minst tre månader. Det går åt rätt mycket lök i min matlagning. Jag använder gärna purjolök, men den är dyr. En enda purjo kostar ca en euro. Det lönar sig alltså att odla den. Men det är arbetsdrygt därför att den växer mycket långsamt och kräver god jord och mycket näring. Jag brukar sätta tomma rullar av vc- eller hushållspapper runt för att stammen skall bli vit och mjäll. I år har jag bara ett tiotal purjor. Som en ren kuriositet har jag egyptisk luftlök. Den duger förstås i malagningen som annan lök, men knölarna är mycket små och svåra att skala. Märkligt nog så växer lökarna i bladens ändar.
DE MEST POPULÄRA
De mest populära grönsakerna i min familj är märgärter och majs. Det finns aldrig tillräckligt av någondera. Senaste år samlade jag frön från egna ärter. Det finns alltid skidor som man inte märker förrän man river upp plantan på hösten. Då är de redan torra och duger inte till annat än utsäde följande år. Jag har sålunda frön av tre sorter Onward, Kelvodon och Sugar Bone, men blandade. I mitt ärtland finns nu dessa sorter huller om buller. Jag har ca tio meter ärter men de kommer knappast att släcka min familjs lust efter de små gröna bollarna. Färska ärter har under senare år börjat säljas överallt under sommaren i vårt land. De förlorar dock snabbt i smak. Godast är de när de nyss är plockade.
Sockerärter hör till de mest lättodlade och snabbväxande växterna. Min familj bryr sig dock inte om dem. Jag skippar dem i år. Det blir ändå bara jag som äter av dem. Senaste år kokade jag sockerärter ett par gånger och åt med smör. Visst är det gott, men litet petigt att plocka och snoppa dem. Då är det enklare med bönor. De är stora, enkla att plocka, växer fort och är mättande och goda. Men de kräver värme. Just i dag (29.5) är det för första gången en riktigt varm dag, ca 20 grader, och jag har sått ett litet land med störbönor, Blue lake. Störbönor är roliga därför att de blir så långa, 2-3 meter eller ännu mera. De fordrar alltså långa störar som stöd. Jag brukar stuva dem.
DEN TÅLIGA KÅLEN
Kål växer bra i vårt kalla klimat, men den är begärlig för kålfjärilen. Senaste år hade jag brysselkål, men i år blir det blomkål. Det är den matigaste grönsak (vitsak?) jag odlar. Jag har ca 20 plantor i krukor som nu måste planteras ut på friland. För att skydda mot den elaka fjärilen drar jag fiberväv över blomkålslandet, och hoppas på det bästa. Blomkål är rätt dyr i butiken så om jag får 20kg så har jag en liten förtjänst. Annars spelar ekonomin ingen roll i mitt odlande. Jag har råd att köpa grönsaker, men att odla dem själv är mycket roligare. Dessutom får jag massor av motion och frisk luft. För att inte tala om smaken. Färskt är alltid färskt! Det lönar sig att odla själv – alla gånger. Stäng datorn och gå ut och smutsa ner händerna.
SOCKERMAJS
Majs är väl snarare ett sädesslag än en grönsak. Den kräver ett betydligt varmare klimat än vårt. Men växtförädlarna har tagit fram sorter som hinner mogna på varma platser i de sydligaste delarna av vårt land. Jag odlar nu en sort som heter Lumidor F1. Trots att senaste sommar var kall och våt fick jag en måttlig skörd. Sockermajs äts med förtjusning av alla i min familj. Och den är verkligen god när man kokar den ca tio minuter genast efter att man brutit loss kolvarna. Inget salt i vattnet! Man kan klicka på litet smör om man vill men jag äter den helst naturell. Odlingen är dock rätt jobbig. Jag satte frön i krukor i början av maj. Fick ungenfär 40 plantor. Håller nu på och planterar ut dem på friland. I allmänhet hinner bara en kolv mogna per planta. Men 40 majskolver i slutet av sommaren räcker rätt långt. Den som endast ätit kolvar man köper i butik eller på burk vet inte hur riktig majs smakar.
VÄRMEKRÄVANDE VÄXTER
Gurka, squash och tomat är verkligt värmekrävande växter. Paprika går inte alls att odla på friland hos oss, men nog i oeldat växthus. Jag har ett litet växthus, en stomme av ribbor överdragna med plast. I det mognar t.o.m. paprika. Senaste år hade jag några plantor, men i år får det vara. De ger mycket liten skörd sent på sommaren. Tomater driver jag upp varje sommar. Men det är inte alldeles lätt. Sätter frön i krukor i mars och planterar ut i slutet av maj. I mitten av 1970-talet hade jag för första gången ett tiotal fina plantor. Men en kall natt i slutet av maj frös hela odlingen. Sätter man ut plantorna för tidigt finns risk att de fryser, sätter man ut dem för sent hinner frukterna inte mogna. Senaste sommar hade jag ca 20 fina plantor med stora vackra klasar med karter. Men hälften mognade aldrig p.g.a. uselt väder under augusti. Växthuseffekten!! Bah! Augusti var mycket varmare förr1 Det gick som för bonden Paavo. ”Frosten kom och tog vad övrigt.” I år satte jag ut ett tiotal plantor i mitt växthus i mitten av maj. Men en natt kröp kvicksilvret under nollan och mina tomater dog, med undantag för tre som nu ser frodiga och fina ut. Så jag skall väl få egna tomater till salladen även denna sensommar.
Gurka är tacksam att odla i södra Finland bara man har en varm och solig plats. Senaste år fick jag långt mer av dessa ”vatupåsar” än vi kunde sätta i oss. Som näringsämne är gurkan rätt värdelös, om man inte är bantare. Men den är rolig att odla och att äta direkt från landet, skalad visserligen, och passar utmärkt i sallader. I år har jag hela tre sorter på gång, Kurk, Rinish Pickling och Kinesisk Slange. Är det varmt så växer de fort och man kan plocka nya varje dag. Squash är rätt värdelös som mat men rolig att odla och jag tycker den är en mycket vacker växt. Några gånger under sommaren brukar jag fylla squash med köttfärssås och gratinera i ugnen. Mycket gott!
När jag skriver detta är det vårens varmaste dag. Och jag sitter inne vid datorn! Jag borde skämmas! Vi får hoppas på en varm sommar, men hur det än går så lär jag få skörda en hel del grönsaker. Dessutom har vi bärbuskar och fruktträd. Om fruktträden berättade jag i ett par bloggar senaste höst. Smaklig grönsaksmåltid!
fredag 22 maj 2009
VI ÄR ALLTFÖR MÅNGA MÄNNISKOR PÅ JORDEN
Detta är den sista debattartikel jag publicerat i Hufvudstadsbladet. Några dagar senare ändrades än en gång formatet och innehållet i den ekonomiskt hårt pressade blaskan. Debattartiklar av denna längd, dvs ca 3500 tecken, ansågs av tidningens chefer vara alltför långa för att dagens människor skall orka och idas läsa dem. Kanske har de rätt. Snuttifiering är ju dagens melodi och högsta mode. Bort alltså med informativa och argumenterande artiklar. Fram för korta åsikssnuttar. Nu får ett debattinlägg i Hbl, man kan inte längre tala om artiklar, vara högst 2500 tecken, men helst 1500 tecken. Den tidigare så livliga debatten i Hbl är, tyvärr, om inte död så i varje fall i dödsryckningarna. Rest in peace!
Här är artikeln som ingick i början av maj 2009.
DET STÖRSTA HOTET IGNORERAS
Global uppvärmning, ekonomisk depression, terrorism, pandemier, miljöförstörelse hör till de hotbilder som medierna vältrat sig i under de senaste åren. Märkligt nog tycks det största av alla hot ignoreras. Det är tydligen inte ”mediesexigt” i vår blåögt tillväxtoptimistiska värld. Ändå ligger roten till nästan allt ont i just detta hot.
Under de senaste 15 åren har världens befolkning ökat med en miljard (tusen miljoner) människor. Ökningen motsvarar 13 gånger Finlands folkmängd – varje år!! Det är ofattbara tal, men ännu mer ofattbart är att 6 700 000 000 människor i dag skall dela på jordens sinande resurser. Inte underligt att de förnyelsebara resurserna inte på långt när räcker till. Endast genom att vi konsumerar ”kapitalet”, de icke förnyelsebara resurserna är fortsatt folkökning och ekonomisk tillväxt möjlig. Mänsklighetens s.k. ekologiska fotspår är redan större än hela jordens yta.
I den industrialiserade världen har folkökningen till all lycka upphört. I stället har den åldrande befolkningen upphöjts till ett problem. Typiskt för vår teknologiska, ungdomsdyrkande kultur är att gamla människor uppfattas som ett problem, inte som en tillgång. Också i uländerna har nativiteten sjunkit, men globalt sett fortsätter däggdjursarten Homo sapiens att öka i rasande takt. Varje år blir bortåt 200 miljoner kvinnor gravida. Sju miljoner barn dör redan som små. Den höga dödligheten i uländerna gör att den globala ökningen stannar vid ca 60 miljoner nya hungriga individer varje år. Självklart kan detta inte fortsätta länge till.
Under 1960-talet, när jordens folkmängd var ungenfär hälften av dagens, fick detta hot massor av uppmärksamhet i medierna. Mängder av forskare varnade för svåra konsekvenser. Det största problemet ansågs vara allt svårare brist på föda. Det har visat sig att forskarna hade fel. Matproduktionen har hållit jämna steg med folkökningen. (Självklart på bekostnad av naturen). I dag är övervikt vanligare än undernäring.
Människan lever dock inte av bröd allena, och allra minst gör dagens människa det. Uländernas enorma folkmassor lever inte längre i isolerad okunnighet. De förväntar sig att få arbete, bostad och alla de prylar som hör till livet i dagens samhälle. Världens folkrikaste stater Kina och Indien är typiska exempel. De satsar stenhårt på industrialisering och ekonomisk tillväxt och därmed på en stigande levnadsstandard. En skål ris om dagens räcker inte. Man förväntar sig också ett meningsfullt jobb, tv, dator och t.o.m. egen bil. I såväl Kina som Indien ökar mängden privatbilar explosionsartat.
Det är säkert möjligt att odla mat för sju miljarder människor men även den mest blåögda utvecklingsoptimist inser att det inte finns rum för miljarder privatbilar och alla andra prylar som hör till den moderna livsstilen.
Varför ignoreras detta problem i dag? Sociologerna brukar tala om onda och goda hotbilder. En hotbild är god om den ger möjlighet att förtjäna stora pengar, många arbetsplatser, ny byråkrati och internationella organisationer som sysselsätter massor av experter, och dessutom ger status, prestige och makt för partier, forskare och politiker. Växthuseffekten och pandemier är exempel på goda hotbilder. Men man kan inte förtjäna pengar på avfolkning, inte heller få makt och prestige. Det är ju ingen idé, enligt dagens värderingar, att rädda världen om man inte förtjänar något på kuppen. Låt oss alltså glömma denna onda hotbild.
Hans Rosing
Västanfjärd
FÖRDJUPAD ANALYS AV HOTET
Mina debattartiklar i Hbl har vanligen fått kommentarer eller mothugg, men denna artikel, som behandlar det största av alla hot, väckte ingen reaktion. Hur skall man förstå denna tystnad? Kanske är det så att alla håller med, åtminstone i princip. Att antalet människor nu snabbt närmar sig sju miljarder är helt enkelt absurt. Människorna förökar sig som råttor, eller lämlar. Ett bevis på att vi inte är så mycket klokare än råttorna? Till all lycka förökar sig inte alla. Det finns alltså hopp för mänskligheten.
I en debattartikel måste man förenkla för att få ut sitt budskap. Verkligheten är aldrig enkel. Varför skulle den vara det? Den finns inte till för vår skull, för att vi skall kunna fatta den med vårt begränsade förstånd. I själva verket varierar läget oerhört i olika länder och i olika regioner i samma land. I artikeln nämner jag att folkökningen upphört i den industrialiserade världen. Också detta är en förenkling. Den har upphört främst i Europa och Japan, men i USA fortsätter den, om än långsamt. I Europa, inklusive Ryssland, är födelsetalet så lågt att folkmängden redan minskar eller kommer att minska. Ökningen sker främst i Asien, Afrika och Sydamerika. Om ett decennium kommer antalet människor i dessa världsdelar att ha ökat med ca 500 miljoner, medan antalet minskat med några miljoner i Europa. För hundra år sedan behärskade Europa hela världen, i dag håller vi på att marginaliseras.
De stora folkmassorna bor i jordens varmaste områden. De bor i områden där livet är lättare än i de kalla områdena. De nordliga områdena som Sibirien, norra Kanada, Alaska och Lappmarken är mycket glest befolkade. Här fryser man ihjäl på vintern om man inte har varma hus, varma kläder och mycket mat. Dessa områden avfolkas.
Följande är självklara naturlagar: Ju fler människor som skall dela på en resurs desto mindre andel får var och en. Ju fler människor desto mindre utrymme för var och en. Jordens resurser är begränsade.
Lika självklart är att jordens resurser är mycket ojämnt fördelade. Vårt land hör till de lyckligt lottade genom att det är glest befolkat. Största delen av ytan är täckt av skog, kärr och sjöar. På en rätt liten areal kan vi odla mer än tillräckligt med mat för 5,3 miljoner hungriga magar. Men samtidigt hör vi till de sämst lottade. Sol, värme och ljus är mycket knappa resurser hos oss. Vi måste producera mycket energi för att överleva. I de varma länderna kan man få tre skördar av högavkastande grödor i året. Hos oss får man vara glad om man får en hygglig skörd.
Amerikanarna utpekas vanligen som de största skurkarna i utnyttjandet av jordens resurser. Om man tänker efter litet djupare inser man att detta är en orättvis bedömning. USA är i själva verket ganska glest befolkat. Landets areal räcker mer än väl till för dess 300 miljoner invånare. Landet har rika resurser av nästan allt som behövs i ett modernt samhälle. Det finns dessutom ett stort antal nationalparker, stora områden som är skyddade. Nyligen stiftades en lag som skyddar ytterligare 800 000 hektar vildmark. (Time 13.4 2009) Därför är framtidsutsikterna för de flesta djurarter i USA goda. I dag finns det t.ex. igen stora hjordar av bufflar och tusentals vargar. I ett avseende är jänkarna dock de största bovarna. Mängden bilar är enorm, omkring 150 miljoner. Det finns fler bilar per person än i något annat land. Därför är konsumtionen av oljebaserade produkter störst i världen. Den inhemska produktionen av råolja räcker inte alls till. Därför är USA beroende av import för att hålla igång sin ekonomi. Vilket i sin tur förklarar USA:s starka intresse i den oljerika Mellersta Östern. Eftersom konsumtionen av bensin och andra oljeprodukter är stor blir också utsläppen av koldioxid stor. Fram till för ett par år sedan släppte USA ut mer växthusgaser än något annat land. Nu har den tvivelaktiga ledningen övertagits av Kina. Under Obama som president kommer koldioxidutsläppen säkert att minska.
Européerna är betydligt större bovar. Orsaken är i främsta hand att vi är så många fler. Till ytan är Europa lika stort som USA, men antalet människor är mer än dubbelt så stort, dvs drygt 700 miljoner. Det finns långt mindre skyddade områden i Europa. Endast i nordligaste Europa finns det större områden med ursprunglig natur och skyddad natur. Men dessa områden är fattiga på arter eftersom de praktiskt taget är djupfrysta om vintern. Största delen av den ursprungliga floran och faunan i Europa är utrotad eller finns endast i små skyddade områden. Europa är helt klart en överbefolkad världsdel. Av de enorma skogar som en gång täckt vår världsdel finns nästan ingenting kvar, utom i norr. Till alla lycka håller Europas befolkning på att minska i någon mån. År 2005 var vi 728 miljoner. Enligt prognoserna kommer vi att vara ca 650 miljoner vid mitten av detta sekel. Men då är vi fortfarande dubbelt så många som amerikanarna.
Tre fjärdedelar av européerna bor i dag i städer eller tätorter. Landsbygden har på många håll avfolkats. På grund av dessa trender, dvs folkminskning och urbanisering finns det gott hopp för framtiden i Europa. På många håll har naturen kommit tillbaka, den ursprungliga floran och faunan ökar, återerövrar trakter som människan lämnat. Våra efterkommande kommer att kunna leva i en mer balanserad och sund miljö än vi.
Jag går här inte närmare in på Afrika. Det finns många överbefolkade länder i den världsdelen, men Afrika är till ytan tre gånger så stort som Europa och har en befolkning som endast är något större än Europas. Naturresurserna är enorma och en stor del av den ursprungliga floran och faunan lever och mår rätt bra. Afrika är en framtidsvärldsdel. Om hundra år kan Afrika mycket väl vara det rikaste och mäktigaste området i världen.
Det största problemet är Asien som hyser drygt hälften av jordens människor. Asien är något större än Afrika men har en befolkning som är mer än fyra gånger större. Man bör då komma ihåg att enorma delar av norra Asien och bergsområdena inte är lämpade för något större antal människor. De enorma folkmassorna är samlade i de sydliga och ostliga delarna. Det är i Asiens redan nu svårt överbefolkade områden som folkökningen kommer att vara störst i famtiden. Det är också där som problemen är störst.
Kina är till ytan ungenfär lika stort som Europa, men antalet invånare är nästan dubbelt så stort som i Europa, dvs ca 1300 miljoner. Sedan urminnes tider har Kina haft omkring dubbelt så stor folkmängd som Europa. Det finns fyra gånger så många kineser som amerikaner. Trots att de flesta kineser är fattiga innebär detta en enorm belastning på landets resurser. I själva verket räcker de inte på långt när till, speciellt inte med tanke på att Kinas ekonomi vuxit med mellan 5 och 10 % i året under ett par decennier. Det en gång så rika djurlivet och den rika faunan i landet är utrotad eller hotas av utrotning. Av de enorma skogar som en gång täckt landet finns nästan ingenting kvar. Fler människor, högre levnadsstandard innebär att det behövs mer mat. De växande städerna och tusentals kilometer nya vägar, bl.a. åttafiliga motorvägar, varje år slukar mycken odlingsmark. För 20 år sedan fanns det mycket få bilar i Kina. I dag ökar bilparken med flera miljoner varje år, och ökningen kommer tydligen att fortsätta. Ny mark måste odlas upp för att ersätta den som går förlorad. Det finns inte längre några skogar att hugga ner. I stället har man dikat ut våtmarkerna för att få mer jord för att kunna odla mer mat. Detta drabbar självklart våtmarkernas flora och fauna. Mellan 1990 och 2000 försvann nästan 30% av Kinas våtmarker. (Nature, 12.3 2009)
Om framtiden verkar dyster för Kina så är det ännu värre för Indien. Med 1000 miljoner invånare har Indien en folkmängd av samma storleksordning som Kina, men landets areal är endast en tredjedel av Kinas. Medan 120 kineser har en kvadratkilometer mark till sitt förfogande så går det 300 indier på samma areal. ( I Finland är vi futtiga 14 personer per kvadratkilometer). Liksom Kina har Indien en snabb ekonomisk tillväxt. Allt flere blir allt rikare. Liksom medelklassen överallt i världen vill de nyrika indierna kunna röra sig fritt med egen bil. Var man skall finna rum för hundra miljoner bilar är dock en gåta.
Här är artikeln som ingick i början av maj 2009.
DET STÖRSTA HOTET IGNORERAS
Global uppvärmning, ekonomisk depression, terrorism, pandemier, miljöförstörelse hör till de hotbilder som medierna vältrat sig i under de senaste åren. Märkligt nog tycks det största av alla hot ignoreras. Det är tydligen inte ”mediesexigt” i vår blåögt tillväxtoptimistiska värld. Ändå ligger roten till nästan allt ont i just detta hot.
Under de senaste 15 åren har världens befolkning ökat med en miljard (tusen miljoner) människor. Ökningen motsvarar 13 gånger Finlands folkmängd – varje år!! Det är ofattbara tal, men ännu mer ofattbart är att 6 700 000 000 människor i dag skall dela på jordens sinande resurser. Inte underligt att de förnyelsebara resurserna inte på långt när räcker till. Endast genom att vi konsumerar ”kapitalet”, de icke förnyelsebara resurserna är fortsatt folkökning och ekonomisk tillväxt möjlig. Mänsklighetens s.k. ekologiska fotspår är redan större än hela jordens yta.
I den industrialiserade världen har folkökningen till all lycka upphört. I stället har den åldrande befolkningen upphöjts till ett problem. Typiskt för vår teknologiska, ungdomsdyrkande kultur är att gamla människor uppfattas som ett problem, inte som en tillgång. Också i uländerna har nativiteten sjunkit, men globalt sett fortsätter däggdjursarten Homo sapiens att öka i rasande takt. Varje år blir bortåt 200 miljoner kvinnor gravida. Sju miljoner barn dör redan som små. Den höga dödligheten i uländerna gör att den globala ökningen stannar vid ca 60 miljoner nya hungriga individer varje år. Självklart kan detta inte fortsätta länge till.
Under 1960-talet, när jordens folkmängd var ungenfär hälften av dagens, fick detta hot massor av uppmärksamhet i medierna. Mängder av forskare varnade för svåra konsekvenser. Det största problemet ansågs vara allt svårare brist på föda. Det har visat sig att forskarna hade fel. Matproduktionen har hållit jämna steg med folkökningen. (Självklart på bekostnad av naturen). I dag är övervikt vanligare än undernäring.
Människan lever dock inte av bröd allena, och allra minst gör dagens människa det. Uländernas enorma folkmassor lever inte längre i isolerad okunnighet. De förväntar sig att få arbete, bostad och alla de prylar som hör till livet i dagens samhälle. Världens folkrikaste stater Kina och Indien är typiska exempel. De satsar stenhårt på industrialisering och ekonomisk tillväxt och därmed på en stigande levnadsstandard. En skål ris om dagens räcker inte. Man förväntar sig också ett meningsfullt jobb, tv, dator och t.o.m. egen bil. I såväl Kina som Indien ökar mängden privatbilar explosionsartat.
Det är säkert möjligt att odla mat för sju miljarder människor men även den mest blåögda utvecklingsoptimist inser att det inte finns rum för miljarder privatbilar och alla andra prylar som hör till den moderna livsstilen.
Varför ignoreras detta problem i dag? Sociologerna brukar tala om onda och goda hotbilder. En hotbild är god om den ger möjlighet att förtjäna stora pengar, många arbetsplatser, ny byråkrati och internationella organisationer som sysselsätter massor av experter, och dessutom ger status, prestige och makt för partier, forskare och politiker. Växthuseffekten och pandemier är exempel på goda hotbilder. Men man kan inte förtjäna pengar på avfolkning, inte heller få makt och prestige. Det är ju ingen idé, enligt dagens värderingar, att rädda världen om man inte förtjänar något på kuppen. Låt oss alltså glömma denna onda hotbild.
Hans Rosing
Västanfjärd
FÖRDJUPAD ANALYS AV HOTET
Mina debattartiklar i Hbl har vanligen fått kommentarer eller mothugg, men denna artikel, som behandlar det största av alla hot, väckte ingen reaktion. Hur skall man förstå denna tystnad? Kanske är det så att alla håller med, åtminstone i princip. Att antalet människor nu snabbt närmar sig sju miljarder är helt enkelt absurt. Människorna förökar sig som råttor, eller lämlar. Ett bevis på att vi inte är så mycket klokare än råttorna? Till all lycka förökar sig inte alla. Det finns alltså hopp för mänskligheten.
I en debattartikel måste man förenkla för att få ut sitt budskap. Verkligheten är aldrig enkel. Varför skulle den vara det? Den finns inte till för vår skull, för att vi skall kunna fatta den med vårt begränsade förstånd. I själva verket varierar läget oerhört i olika länder och i olika regioner i samma land. I artikeln nämner jag att folkökningen upphört i den industrialiserade världen. Också detta är en förenkling. Den har upphört främst i Europa och Japan, men i USA fortsätter den, om än långsamt. I Europa, inklusive Ryssland, är födelsetalet så lågt att folkmängden redan minskar eller kommer att minska. Ökningen sker främst i Asien, Afrika och Sydamerika. Om ett decennium kommer antalet människor i dessa världsdelar att ha ökat med ca 500 miljoner, medan antalet minskat med några miljoner i Europa. För hundra år sedan behärskade Europa hela världen, i dag håller vi på att marginaliseras.
De stora folkmassorna bor i jordens varmaste områden. De bor i områden där livet är lättare än i de kalla områdena. De nordliga områdena som Sibirien, norra Kanada, Alaska och Lappmarken är mycket glest befolkade. Här fryser man ihjäl på vintern om man inte har varma hus, varma kläder och mycket mat. Dessa områden avfolkas.
Följande är självklara naturlagar: Ju fler människor som skall dela på en resurs desto mindre andel får var och en. Ju fler människor desto mindre utrymme för var och en. Jordens resurser är begränsade.
Lika självklart är att jordens resurser är mycket ojämnt fördelade. Vårt land hör till de lyckligt lottade genom att det är glest befolkat. Största delen av ytan är täckt av skog, kärr och sjöar. På en rätt liten areal kan vi odla mer än tillräckligt med mat för 5,3 miljoner hungriga magar. Men samtidigt hör vi till de sämst lottade. Sol, värme och ljus är mycket knappa resurser hos oss. Vi måste producera mycket energi för att överleva. I de varma länderna kan man få tre skördar av högavkastande grödor i året. Hos oss får man vara glad om man får en hygglig skörd.
Amerikanarna utpekas vanligen som de största skurkarna i utnyttjandet av jordens resurser. Om man tänker efter litet djupare inser man att detta är en orättvis bedömning. USA är i själva verket ganska glest befolkat. Landets areal räcker mer än väl till för dess 300 miljoner invånare. Landet har rika resurser av nästan allt som behövs i ett modernt samhälle. Det finns dessutom ett stort antal nationalparker, stora områden som är skyddade. Nyligen stiftades en lag som skyddar ytterligare 800 000 hektar vildmark. (Time 13.4 2009) Därför är framtidsutsikterna för de flesta djurarter i USA goda. I dag finns det t.ex. igen stora hjordar av bufflar och tusentals vargar. I ett avseende är jänkarna dock de största bovarna. Mängden bilar är enorm, omkring 150 miljoner. Det finns fler bilar per person än i något annat land. Därför är konsumtionen av oljebaserade produkter störst i världen. Den inhemska produktionen av råolja räcker inte alls till. Därför är USA beroende av import för att hålla igång sin ekonomi. Vilket i sin tur förklarar USA:s starka intresse i den oljerika Mellersta Östern. Eftersom konsumtionen av bensin och andra oljeprodukter är stor blir också utsläppen av koldioxid stor. Fram till för ett par år sedan släppte USA ut mer växthusgaser än något annat land. Nu har den tvivelaktiga ledningen övertagits av Kina. Under Obama som president kommer koldioxidutsläppen säkert att minska.
Européerna är betydligt större bovar. Orsaken är i främsta hand att vi är så många fler. Till ytan är Europa lika stort som USA, men antalet människor är mer än dubbelt så stort, dvs drygt 700 miljoner. Det finns långt mindre skyddade områden i Europa. Endast i nordligaste Europa finns det större områden med ursprunglig natur och skyddad natur. Men dessa områden är fattiga på arter eftersom de praktiskt taget är djupfrysta om vintern. Största delen av den ursprungliga floran och faunan i Europa är utrotad eller finns endast i små skyddade områden. Europa är helt klart en överbefolkad världsdel. Av de enorma skogar som en gång täckt vår världsdel finns nästan ingenting kvar, utom i norr. Till alla lycka håller Europas befolkning på att minska i någon mån. År 2005 var vi 728 miljoner. Enligt prognoserna kommer vi att vara ca 650 miljoner vid mitten av detta sekel. Men då är vi fortfarande dubbelt så många som amerikanarna.
Tre fjärdedelar av européerna bor i dag i städer eller tätorter. Landsbygden har på många håll avfolkats. På grund av dessa trender, dvs folkminskning och urbanisering finns det gott hopp för framtiden i Europa. På många håll har naturen kommit tillbaka, den ursprungliga floran och faunan ökar, återerövrar trakter som människan lämnat. Våra efterkommande kommer att kunna leva i en mer balanserad och sund miljö än vi.
Jag går här inte närmare in på Afrika. Det finns många överbefolkade länder i den världsdelen, men Afrika är till ytan tre gånger så stort som Europa och har en befolkning som endast är något större än Europas. Naturresurserna är enorma och en stor del av den ursprungliga floran och faunan lever och mår rätt bra. Afrika är en framtidsvärldsdel. Om hundra år kan Afrika mycket väl vara det rikaste och mäktigaste området i världen.
Det största problemet är Asien som hyser drygt hälften av jordens människor. Asien är något större än Afrika men har en befolkning som är mer än fyra gånger större. Man bör då komma ihåg att enorma delar av norra Asien och bergsområdena inte är lämpade för något större antal människor. De enorma folkmassorna är samlade i de sydliga och ostliga delarna. Det är i Asiens redan nu svårt överbefolkade områden som folkökningen kommer att vara störst i famtiden. Det är också där som problemen är störst.
Kina är till ytan ungenfär lika stort som Europa, men antalet invånare är nästan dubbelt så stort som i Europa, dvs ca 1300 miljoner. Sedan urminnes tider har Kina haft omkring dubbelt så stor folkmängd som Europa. Det finns fyra gånger så många kineser som amerikaner. Trots att de flesta kineser är fattiga innebär detta en enorm belastning på landets resurser. I själva verket räcker de inte på långt när till, speciellt inte med tanke på att Kinas ekonomi vuxit med mellan 5 och 10 % i året under ett par decennier. Det en gång så rika djurlivet och den rika faunan i landet är utrotad eller hotas av utrotning. Av de enorma skogar som en gång täckt landet finns nästan ingenting kvar. Fler människor, högre levnadsstandard innebär att det behövs mer mat. De växande städerna och tusentals kilometer nya vägar, bl.a. åttafiliga motorvägar, varje år slukar mycken odlingsmark. För 20 år sedan fanns det mycket få bilar i Kina. I dag ökar bilparken med flera miljoner varje år, och ökningen kommer tydligen att fortsätta. Ny mark måste odlas upp för att ersätta den som går förlorad. Det finns inte längre några skogar att hugga ner. I stället har man dikat ut våtmarkerna för att få mer jord för att kunna odla mer mat. Detta drabbar självklart våtmarkernas flora och fauna. Mellan 1990 och 2000 försvann nästan 30% av Kinas våtmarker. (Nature, 12.3 2009)
Om framtiden verkar dyster för Kina så är det ännu värre för Indien. Med 1000 miljoner invånare har Indien en folkmängd av samma storleksordning som Kina, men landets areal är endast en tredjedel av Kinas. Medan 120 kineser har en kvadratkilometer mark till sitt förfogande så går det 300 indier på samma areal. ( I Finland är vi futtiga 14 personer per kvadratkilometer). Liksom Kina har Indien en snabb ekonomisk tillväxt. Allt flere blir allt rikare. Liksom medelklassen överallt i världen vill de nyrika indierna kunna röra sig fritt med egen bil. Var man skall finna rum för hundra miljoner bilar är dock en gåta.
torsdag 14 maj 2009
FISKEHISTORIER
Natten mot den 23 april detta år var kall. Minus fyra grader visade vår mätare i arla morgonstund. När vi tog upp våra två nät var det visserligen någon värmegrad i luften men vattnet var isande kallt. Föregående dag hade vi lagt ut ett 50 mm och ett 43 mm nät från den egna stranden. Jag väntade mig inte någon stor fångst. En dryg vecka tidigare har vi fått endast en abborre och ett tjugotal norsar. Men när jag började ta upp det första nätet på stickan märkte jag att det var ovanligt tungt. Först kom en gädda, sedan två stora sikar, därpå några braxar, en abborre och en gädda till, en stor baddare på 2,5 kg. Dessutom var båda näten fulla med strömming och en och annan nors hade också fastnat. Därtill kom tre små flundror, som jag visserligen kastade tillbaka. Det var en exceptionell stor och fin fångst.
Detta är en del av charmen med att fiska. Ibland får man inte en stjärt, oftast hänger det någon abborre, mört eller liten brax i maskorna, men någon gång blir det storslam. Det kan vara några präktiga gösar, vackra silverglänsande sikar, en hel brass med fina abborrar och någon gång en stor förrymd regnbåde eller rent av en stor havslax. Vi har lyckan att kunna få ca tio olika arter fisk nära den egna stranden.
Missförstå mig inte. Jag är ingen sportfiskare. Jag fiskar alltså inte för sportens eller spänningens skull. Sportfiskarna fiskar alltid med krok. Vanligen med spinnspö, ofta dessutom med ett svindyrt spö och dito dyra drag. I värsta fall är sportfiskaren bara intresserad av själva spänningen i att försöka lura någon stor gädda att hugga. De gäddor han (det är alltid en han) lyckas fånga släpper han tillbaka i havet, eller ännu värre slänger dem i någon soplåda. Vi äger visserligen ett spinnspö, ca 20 år gammalt, men det är mycket sällan i användning. Själv kastade jag inte en enda gång senaste sommar.
Jag är husbehovsfiskare. Jag fiskar för att få mat på bordet, för att få färsk fisk, för att det är ekologiskt rätt, men främst av allt därför att färsk fisk är min favoritmat. Men självklart tycker jag också att det är roligt (för det mesta) och litet spännande att se vad som lyckats trassla in sig i näten. Jag fiskar alltså nästan enbart med nät därför att i näten kan det fastna de mest olika sorters fisk. Det är alltid intressant att se vad som dyker upp när man halar nätet ombord. Den enda matfisk i våra vatten som inte fastnar i nät är ålen.
TIDIGA FISKEMINNEN
Jag har fiskat, på ett eller annat sätt, i nästan 60 år. Mitt tidigaste fiskeminne är från omkring 1950. Exakt årtal mins jag inte men jag var omkring sex år gammal. På den tiden fiskade man med en metod som är helt utdöd i dagens teknologiska värld. Spinnspön fanns ännu inte. Man rodde drag. En rodde och en annan satt i akern av båten och höll i linan med gäddraget.
Det är en mulen dag med duggregn och svag vind. Min far tar mig med för att ro drag. Vi ror ut från hemhamnen i Holma by i (dåvarande) Hitis kommun. Doften av blåstång (höyter på lokal dialekt) hänger tung i den fuktiga luften. Jag sitter bak i ekstocken och min far ror. Försiktigt släpper jag ner det glänsande draget med de vassa krokarna i vattnet, låter reven långsamt löpa ut. Min far instruerar mig. Det är kallt om händerna, men spännande. Jag känner ett ryck i linan, någonting tungt har fastnat. Drar hastigt in daget. Men det är bara en yvig tångruska som fastnat. Ut med reven igen. Det tar inte lång stund så rycker det igen. Jag börjar dra in i tron att mera tång har fastnat, men nu rycker det flera gånger och linan dras åt olika håll. Min far drar in årorna och lyfter in gäddan i båten. Sen ut med draget igen. Efter en kort stund har vi en ny gädda på draget. Gäddorna är verkligen på hugget. Regnet strilar ner men min far är överförtjust. Vi fortsätter. Nya gäddor dras ombord. Vi blir smått gäddgalna. När vi har sju gäddor i båten har far fått nog.
Jag har aldrig senare varit med om ett liknande fiskafänge. Men farmor blir inte glad när vi kommer vandrande upp till den år 1788 byggda, långa stockstugan med en säck innehållande sju döda gäddor. Vad skall hon göra med dem mitt i sommaren? I Uppbyggars bondgård i Holma by finns varken kylskåp eller frys, ja inte ens elektrisk ström.
En annan fiskehändelse från Holma som fastnat i mitt minne är när jag var med far och farmor och tog upp flundernät på utsidan av ön. (Utanpå land enligt lokalt språkbruk). Det kan ha varit samma sommar. Far rodde, farmor satt i aktern och jag satt mitt i roddbåten (öjkstocken). Jag kände mig alltid litet blyg inför farmor. Hon var född och uppvuxen här i skärgården. Med vana händer tog hon upp de av flundror fulla näten sittande på aktertoften. På samma ställe har jag senare under årens lopp många gånger tagit upp nät, men aldrig fått så fin fångst som då för ca 60 år sedan. Mina söner har också satt ut nät efter flundror utanpå Holma land, och jag hoppas att min sonson också skall få uppleva glädjen att håva in sprattlande flundror där.
FISKEMINNEN FRÅN SUNDOM
Som barn fiskade jag också vid min mormors och morfars sommarställe i dåvarande Sundom kommun utanför Vasa. Stället kallades Komlet av min mormor, eller med ett längre uttryck ”Kombelskatan”. Kombel är en dialektal variant av kummel, dvs stenröse. Och ”skata” betyder udde. Stugan, eller snarare villan, ty den hade (och har) två våningar, var alltså byggd på en udde där det fanns massor med jättestora stenar.
Dagens barn och unga sitter framför datorer. När jag var barn satt vi ofta bakom ett metspö. Att meta var ett populärt nöje och vi barn metade en hel del. Mitt första minne av att meta härstammar från ungenfär samma tid som minnet med att ro drag ovan. Det var en mulen dag med regnbyar. Min far beslöt att vi skulle ro ut till en närbelägen grynna för att meta. Sagt och gjort. Vi lyckades hitta litet metmask och rodde iväg. Far agnar min metkrok. Han kastar en metmask mot durken för att bedöva den. (Han ansåg att maskarna plågas när man träder dem på kroken. En filosofisk fråga om vi aldrig får ett säkert svar på!!) Jag tar metspöet i mina små händer och kastar ut linan. Stirrar sedan spänt på korken. Och det dröjer inte länge innan den dyker under vattenytan. Jag har napp! Drar upp en sprattlande abborre. Far har inte ens hunnit kasta ut sin egen lina. Han tar bort fisken från kroken och trär på en ny mask. Men knappt har jag fått kroken i vattnet så hugger det igen. Det blir inte mycket fiskande för far, ty han har fullt sjå med att ta bort mina fiskar och sätta på ny mask. Vi befinner oss tydligen ovanför ett stort stim med abborrar. Hur många abborrar vi fick minns jag inte, men många var de. Sedan dess har jag metat många gånger men aldrig haft en sådan fiskelycka. Det nappade i ett, i ett!
Min morfar var en ivrig husbehovsfiskare. Han metade, drog gäddrag och fiskade med nät. Han ägde en 19 fots motorbåt med en 2,5 hästars Wikström-motor. Med den åkte han ut till någon grynna, ankrade och metade med minst tre spön. Ibland var jag och min bror med, ibland var det bara han och jag. Dagens fiskare har dyr utrustning. Vi hade ingenting sådant. Metspöna gjorde morfar ”moffa” själv av långa klena rönnar. Endast linan och kroken var köpta. Som ankare använde han en avlång sten som bands fast i förtrossen. På den tiden hade ingen hört talas om livvästar. Vi barn klättrade i båtar utan livvästar och det hände aldrig att någon drattade i sjön.
När vi kommer fram till en lämplig grynna säger moffa: ”Låt plompin gå”. Det betyder att jag skall låta ”ankaret” glida ner i vattnet och känna efter att det når bottnen och får grepp så att vi inte draggar. Vi gör metspöna redo. Moffa skär agnfisken, små löjor, i bitar som vi träder på kroken. Så ut med linorna. Korkarna guppar glatt i vattnet. Moffa tar fram den obligatoriska asken med fem Signora-cigarrer. Tänder en cigarr och tittar förväntansfullt på sina flöten. Långt borta set vi hur fartyg i Vasklot hamn lastar props från propsgrimmor. Om det inte nappat när moffa rökt slut sin cigarr så flyttar vi till en annan plats. I allmänhet blev fångsten dålig.
Det är en vacker junimorgon i mitten av 1950-talet. Klockan är nio, men jag ligger ännu i min sköna säng, halvsovande, i andra våningen i mormors villa. Då hör jag en röst utifrån: ”Fiskarna dör i näten”. Jag försöker somna om men orden upprepas: ”Fiskarna dör i näten”. Det är morfar som sitter nere på verandan och vill ha mig med för att ta upp näten som vi la ut föregående kväll. Det är bara att dra på sig kläder, gå ner till köket där en kastrull med hett vatten står på spisen, dricka kakao och äta en rågbrödssmörgås. Sen iväg ner till ”lilla bryggan” där roddbåten ligger.
Moffa har varit uppe sedan kl sju. Han har redan hunnit åka till stan, till Fiskarstranden för att handla mjölk och prata med morgonpigga bekanta, och tillbaka, när jag stiger upp. Han ror och jag sitter i aktern. (Självklart är båten av trä. Vid den här tiden fanns det inga plastbåtar.) Jag står i båten och tar upp nätet på handen. Våra fyra nät ligger ett och ett med början alldeles vid strandkanten. En kork markerar nätets början. Ibland har vi inget märke alls utan draggar efter nätet. Vi får ha fiskevattnet längs Komlets strand för oss själva. Endast grannen Seppänen har ibland ut nät på ”våra” platser. I själva verket ägs vattnet av Sundom bys fiskelag. I maj och juni kommer det bra med fisk, mest abborre, men i juli är näten ofta tomma.
När vi kommer i land hänger jag upp näten och reder upp eventuella trassel. Moffa sköter rensandet. Men när han blir äldre blir han latare och överlåter också rensandet på mig. I nästan tio års tid fiskade jag på detta sätt tillsammans med min morfar. Men när han blev äldre fick han allt svårare att komma i båten. Han hade en tung kropp och stor mage. Vägde tidvis 120 kg. Höftlederna blev alltmer slitna så att han till slut måste sluta med fiskandet. Vi var då i mitten av 1960-talet. Då slutade också mitt fiskande vid vår sommarvilla i Sundom utanför Vasa.
Jag har fångat åtskilliga hundra gäddor under årens lopp, men den största gädda jag någonsin fått fick jag tillsammans med moffa vid Komlet i juli år 1956. Vi har fortfarande kvar ett urklipp från Vasabladet som visar en bild där jag och min två år yngre bror håller upp den 10 kg tunga bjässen.
Det är en varm, nästan kvalmig julidag. Jag är 12 år, barfota, klädd i shorts och kortärmad skjorta. Moffa ror som vanligt och jag tar upp. Näten är tomma. Det är väntat eftersom vi sällan får mer än någon enstaka abborre denna tid på sommaren. Vi kommer till det sista nätet i ”gropen” ett ställe där vattnet är djupt. Jag känner att något tungt har fastnat i nätet. Vad kan det vara? Något ljust skymtar i det grumliga vattnet. ”Det är en props,” säger jag. Men sen ser jag att det faktiskt är en fisk, en enorm gädda. Jag börjar darra av spänning. Hur skall jag få detta monster i båten, vi har ju ingen håv! Också morfar, som annars alltid är lugn och sävlig, blir upphetsad. Det märkliga är att jättegäddan inte sparkar, sprattlar och sliter sönder nylonnätet. Den ligger praktiskt taget stilla. Långt senare drog jag slutsatsen att den sov. ”Försök få nätet runt den,” ropar moffa. Och jag gör just det, får nätet ett varv runt fisken och sedan lyfter jag allt vad en tolvåring förmår. Och gäddan är i båten. Men nu blir det liv i den. Den sprattlar och hoppar, den är hal och omöjlig att hålla. Vi råkar har en liten props i båten och med den som tillhygge går jag lös på fisken. Till slut ligger den livlös. När vi kommer i land fotograferar mor mig och min bror när vi håller upp fisken. Ett foto sänder hon till Vasabladet där det publiceras. Det är enda gången jag figurerat i en tidning p.g.a. att jag fiskat.
Gäddor fångar man med krok eller med nät. Jag torde vara en av de få som fångat en präktig gädda, ca 1 kg, med en åra. Mormors villa ligger vid en stor vik. I dag är den nästan torr, täckt av ett hav av vass, men vid slutet av 1950-talet var vattnet en halv till en meter djupt. Om vårarna går gäddorna in på grund vatten för att leka. In i vår vik kom många gäddor. Man kunde lätt fånga den med katsor.
En dag när jag ror med min lilla eka i viken märker jag ett väldigt plaskande på ett ställe vid vasskanten. Jag paddlar försiktigt närmare. Snart ser jag att det är gäddor som håller på med sin parningslek. Jag grips av spänning. Ytterst försiktigt paddlar jag närmare tills jag är ett par meter ifrån en gädda. Den märker mig inte. Skall jag lyckas fånga den ? Jag höjer åran, siktar på gäddan – och slår till av alla krafter. Och slaget träffar! Gäddan blir bedövad. Snabbt paddlar jag närmare och griper fisken just som den börjar kvickna till. Den dagen fick vi stekt gädda till lunch.
Detta är en del av charmen med att fiska. Ibland får man inte en stjärt, oftast hänger det någon abborre, mört eller liten brax i maskorna, men någon gång blir det storslam. Det kan vara några präktiga gösar, vackra silverglänsande sikar, en hel brass med fina abborrar och någon gång en stor förrymd regnbåde eller rent av en stor havslax. Vi har lyckan att kunna få ca tio olika arter fisk nära den egna stranden.
Missförstå mig inte. Jag är ingen sportfiskare. Jag fiskar alltså inte för sportens eller spänningens skull. Sportfiskarna fiskar alltid med krok. Vanligen med spinnspö, ofta dessutom med ett svindyrt spö och dito dyra drag. I värsta fall är sportfiskaren bara intresserad av själva spänningen i att försöka lura någon stor gädda att hugga. De gäddor han (det är alltid en han) lyckas fånga släpper han tillbaka i havet, eller ännu värre slänger dem i någon soplåda. Vi äger visserligen ett spinnspö, ca 20 år gammalt, men det är mycket sällan i användning. Själv kastade jag inte en enda gång senaste sommar.
Jag är husbehovsfiskare. Jag fiskar för att få mat på bordet, för att få färsk fisk, för att det är ekologiskt rätt, men främst av allt därför att färsk fisk är min favoritmat. Men självklart tycker jag också att det är roligt (för det mesta) och litet spännande att se vad som lyckats trassla in sig i näten. Jag fiskar alltså nästan enbart med nät därför att i näten kan det fastna de mest olika sorters fisk. Det är alltid intressant att se vad som dyker upp när man halar nätet ombord. Den enda matfisk i våra vatten som inte fastnar i nät är ålen.
TIDIGA FISKEMINNEN
Jag har fiskat, på ett eller annat sätt, i nästan 60 år. Mitt tidigaste fiskeminne är från omkring 1950. Exakt årtal mins jag inte men jag var omkring sex år gammal. På den tiden fiskade man med en metod som är helt utdöd i dagens teknologiska värld. Spinnspön fanns ännu inte. Man rodde drag. En rodde och en annan satt i akern av båten och höll i linan med gäddraget.
Det är en mulen dag med duggregn och svag vind. Min far tar mig med för att ro drag. Vi ror ut från hemhamnen i Holma by i (dåvarande) Hitis kommun. Doften av blåstång (höyter på lokal dialekt) hänger tung i den fuktiga luften. Jag sitter bak i ekstocken och min far ror. Försiktigt släpper jag ner det glänsande draget med de vassa krokarna i vattnet, låter reven långsamt löpa ut. Min far instruerar mig. Det är kallt om händerna, men spännande. Jag känner ett ryck i linan, någonting tungt har fastnat. Drar hastigt in daget. Men det är bara en yvig tångruska som fastnat. Ut med reven igen. Det tar inte lång stund så rycker det igen. Jag börjar dra in i tron att mera tång har fastnat, men nu rycker det flera gånger och linan dras åt olika håll. Min far drar in årorna och lyfter in gäddan i båten. Sen ut med draget igen. Efter en kort stund har vi en ny gädda på draget. Gäddorna är verkligen på hugget. Regnet strilar ner men min far är överförtjust. Vi fortsätter. Nya gäddor dras ombord. Vi blir smått gäddgalna. När vi har sju gäddor i båten har far fått nog.
Jag har aldrig senare varit med om ett liknande fiskafänge. Men farmor blir inte glad när vi kommer vandrande upp till den år 1788 byggda, långa stockstugan med en säck innehållande sju döda gäddor. Vad skall hon göra med dem mitt i sommaren? I Uppbyggars bondgård i Holma by finns varken kylskåp eller frys, ja inte ens elektrisk ström.
En annan fiskehändelse från Holma som fastnat i mitt minne är när jag var med far och farmor och tog upp flundernät på utsidan av ön. (Utanpå land enligt lokalt språkbruk). Det kan ha varit samma sommar. Far rodde, farmor satt i aktern och jag satt mitt i roddbåten (öjkstocken). Jag kände mig alltid litet blyg inför farmor. Hon var född och uppvuxen här i skärgården. Med vana händer tog hon upp de av flundror fulla näten sittande på aktertoften. På samma ställe har jag senare under årens lopp många gånger tagit upp nät, men aldrig fått så fin fångst som då för ca 60 år sedan. Mina söner har också satt ut nät efter flundror utanpå Holma land, och jag hoppas att min sonson också skall få uppleva glädjen att håva in sprattlande flundror där.
FISKEMINNEN FRÅN SUNDOM
Som barn fiskade jag också vid min mormors och morfars sommarställe i dåvarande Sundom kommun utanför Vasa. Stället kallades Komlet av min mormor, eller med ett längre uttryck ”Kombelskatan”. Kombel är en dialektal variant av kummel, dvs stenröse. Och ”skata” betyder udde. Stugan, eller snarare villan, ty den hade (och har) två våningar, var alltså byggd på en udde där det fanns massor med jättestora stenar.
Dagens barn och unga sitter framför datorer. När jag var barn satt vi ofta bakom ett metspö. Att meta var ett populärt nöje och vi barn metade en hel del. Mitt första minne av att meta härstammar från ungenfär samma tid som minnet med att ro drag ovan. Det var en mulen dag med regnbyar. Min far beslöt att vi skulle ro ut till en närbelägen grynna för att meta. Sagt och gjort. Vi lyckades hitta litet metmask och rodde iväg. Far agnar min metkrok. Han kastar en metmask mot durken för att bedöva den. (Han ansåg att maskarna plågas när man träder dem på kroken. En filosofisk fråga om vi aldrig får ett säkert svar på!!) Jag tar metspöet i mina små händer och kastar ut linan. Stirrar sedan spänt på korken. Och det dröjer inte länge innan den dyker under vattenytan. Jag har napp! Drar upp en sprattlande abborre. Far har inte ens hunnit kasta ut sin egen lina. Han tar bort fisken från kroken och trär på en ny mask. Men knappt har jag fått kroken i vattnet så hugger det igen. Det blir inte mycket fiskande för far, ty han har fullt sjå med att ta bort mina fiskar och sätta på ny mask. Vi befinner oss tydligen ovanför ett stort stim med abborrar. Hur många abborrar vi fick minns jag inte, men många var de. Sedan dess har jag metat många gånger men aldrig haft en sådan fiskelycka. Det nappade i ett, i ett!
Min morfar var en ivrig husbehovsfiskare. Han metade, drog gäddrag och fiskade med nät. Han ägde en 19 fots motorbåt med en 2,5 hästars Wikström-motor. Med den åkte han ut till någon grynna, ankrade och metade med minst tre spön. Ibland var jag och min bror med, ibland var det bara han och jag. Dagens fiskare har dyr utrustning. Vi hade ingenting sådant. Metspöna gjorde morfar ”moffa” själv av långa klena rönnar. Endast linan och kroken var köpta. Som ankare använde han en avlång sten som bands fast i förtrossen. På den tiden hade ingen hört talas om livvästar. Vi barn klättrade i båtar utan livvästar och det hände aldrig att någon drattade i sjön.
När vi kommer fram till en lämplig grynna säger moffa: ”Låt plompin gå”. Det betyder att jag skall låta ”ankaret” glida ner i vattnet och känna efter att det når bottnen och får grepp så att vi inte draggar. Vi gör metspöna redo. Moffa skär agnfisken, små löjor, i bitar som vi träder på kroken. Så ut med linorna. Korkarna guppar glatt i vattnet. Moffa tar fram den obligatoriska asken med fem Signora-cigarrer. Tänder en cigarr och tittar förväntansfullt på sina flöten. Långt borta set vi hur fartyg i Vasklot hamn lastar props från propsgrimmor. Om det inte nappat när moffa rökt slut sin cigarr så flyttar vi till en annan plats. I allmänhet blev fångsten dålig.
Det är en vacker junimorgon i mitten av 1950-talet. Klockan är nio, men jag ligger ännu i min sköna säng, halvsovande, i andra våningen i mormors villa. Då hör jag en röst utifrån: ”Fiskarna dör i näten”. Jag försöker somna om men orden upprepas: ”Fiskarna dör i näten”. Det är morfar som sitter nere på verandan och vill ha mig med för att ta upp näten som vi la ut föregående kväll. Det är bara att dra på sig kläder, gå ner till köket där en kastrull med hett vatten står på spisen, dricka kakao och äta en rågbrödssmörgås. Sen iväg ner till ”lilla bryggan” där roddbåten ligger.
Moffa har varit uppe sedan kl sju. Han har redan hunnit åka till stan, till Fiskarstranden för att handla mjölk och prata med morgonpigga bekanta, och tillbaka, när jag stiger upp. Han ror och jag sitter i aktern. (Självklart är båten av trä. Vid den här tiden fanns det inga plastbåtar.) Jag står i båten och tar upp nätet på handen. Våra fyra nät ligger ett och ett med början alldeles vid strandkanten. En kork markerar nätets början. Ibland har vi inget märke alls utan draggar efter nätet. Vi får ha fiskevattnet längs Komlets strand för oss själva. Endast grannen Seppänen har ibland ut nät på ”våra” platser. I själva verket ägs vattnet av Sundom bys fiskelag. I maj och juni kommer det bra med fisk, mest abborre, men i juli är näten ofta tomma.
När vi kommer i land hänger jag upp näten och reder upp eventuella trassel. Moffa sköter rensandet. Men när han blir äldre blir han latare och överlåter också rensandet på mig. I nästan tio års tid fiskade jag på detta sätt tillsammans med min morfar. Men när han blev äldre fick han allt svårare att komma i båten. Han hade en tung kropp och stor mage. Vägde tidvis 120 kg. Höftlederna blev alltmer slitna så att han till slut måste sluta med fiskandet. Vi var då i mitten av 1960-talet. Då slutade också mitt fiskande vid vår sommarvilla i Sundom utanför Vasa.
Jag har fångat åtskilliga hundra gäddor under årens lopp, men den största gädda jag någonsin fått fick jag tillsammans med moffa vid Komlet i juli år 1956. Vi har fortfarande kvar ett urklipp från Vasabladet som visar en bild där jag och min två år yngre bror håller upp den 10 kg tunga bjässen.
Det är en varm, nästan kvalmig julidag. Jag är 12 år, barfota, klädd i shorts och kortärmad skjorta. Moffa ror som vanligt och jag tar upp. Näten är tomma. Det är väntat eftersom vi sällan får mer än någon enstaka abborre denna tid på sommaren. Vi kommer till det sista nätet i ”gropen” ett ställe där vattnet är djupt. Jag känner att något tungt har fastnat i nätet. Vad kan det vara? Något ljust skymtar i det grumliga vattnet. ”Det är en props,” säger jag. Men sen ser jag att det faktiskt är en fisk, en enorm gädda. Jag börjar darra av spänning. Hur skall jag få detta monster i båten, vi har ju ingen håv! Också morfar, som annars alltid är lugn och sävlig, blir upphetsad. Det märkliga är att jättegäddan inte sparkar, sprattlar och sliter sönder nylonnätet. Den ligger praktiskt taget stilla. Långt senare drog jag slutsatsen att den sov. ”Försök få nätet runt den,” ropar moffa. Och jag gör just det, får nätet ett varv runt fisken och sedan lyfter jag allt vad en tolvåring förmår. Och gäddan är i båten. Men nu blir det liv i den. Den sprattlar och hoppar, den är hal och omöjlig att hålla. Vi råkar har en liten props i båten och med den som tillhygge går jag lös på fisken. Till slut ligger den livlös. När vi kommer i land fotograferar mor mig och min bror när vi håller upp fisken. Ett foto sänder hon till Vasabladet där det publiceras. Det är enda gången jag figurerat i en tidning p.g.a. att jag fiskat.
Gäddor fångar man med krok eller med nät. Jag torde vara en av de få som fångat en präktig gädda, ca 1 kg, med en åra. Mormors villa ligger vid en stor vik. I dag är den nästan torr, täckt av ett hav av vass, men vid slutet av 1950-talet var vattnet en halv till en meter djupt. Om vårarna går gäddorna in på grund vatten för att leka. In i vår vik kom många gäddor. Man kunde lätt fånga den med katsor.
En dag när jag ror med min lilla eka i viken märker jag ett väldigt plaskande på ett ställe vid vasskanten. Jag paddlar försiktigt närmare. Snart ser jag att det är gäddor som håller på med sin parningslek. Jag grips av spänning. Ytterst försiktigt paddlar jag närmare tills jag är ett par meter ifrån en gädda. Den märker mig inte. Skall jag lyckas fånga den ? Jag höjer åran, siktar på gäddan – och slår till av alla krafter. Och slaget träffar! Gäddan blir bedövad. Snabbt paddlar jag närmare och griper fisken just som den börjar kvickna till. Den dagen fick vi stekt gädda till lunch.
tisdag 21 april 2009
GUD ÄR ORSAKEN TILL ALLT ONT
GUD ÄR ORSAKEN TILL ALLT DET ONDA
Lars-Johan Sandvik, kyrkoherde i Nykarleby, grubblar i sin påskkolumn i Vasabladet 10.4 över ondskan i världen och lidandets problem. Varför får lidandet finnas, frågar han sig, men erkänner att han inte kan ge något begripligt svar. Om Gud är god borde han ju inte tillåta allt det onda i världen. Så varför finns det?
För en ateist är detta inget problem. Människan är ett djur bland andra djur, omän det intelligentaste. Evolutionen har gett henne, liksom andra djur både förmåga till det vi kallar ont och det vi kallar gott. Problemet uppstår när man tror på en god och allsmäktig gud.
Sandvik säger att han har ”hundra obesvarade frågor”. Det är sympatiskt att en präst erkänner sin okunskap. Han är sannerligen inte den första som grubblar över religionens paradoxer. Ett berömt exempel i Gamla Testamentet är Jobs bok. Den handlar om en gudfruktig och rättskaffens man, Job, som trots sitt goda leverne drabbas av de mest ohyggliga olyckor. Bl.a. dödas hans barn. Han kan inte begripa varför han, som noggrannt följer Guds bud, drabbas medan många som begår onda gärningar aldrig råkar ut för sorg, olyckor och katastrofer. Varför straffar Gud sin trogne anhängare, men inte de otrogna, frågar Job förtvivlat. Man behöver inte vara en Job för att tycka att detta är absurt.
Faktum är att redan de babyloniske vise männen grubblande över lidandets problem. Långt före Jobs bok skrevs ett babyloniskt diktverk kallat ”Den rättfärdige som lider”. Babylonierna hade visserligen flera gudar. Den mäktigaste var Shamash, solguden, men de dyrkade i övrigt sina gudar på samma sätt som judarna i Gamla Testamentet. Deras religion innehöll, liksom judarnas, en mängd regler för hur den troende bör handla. Men babylonierna kunde förstås konstatera detsamma som judarna. Också de som följer alla regler drabbas av sorg och lidande. I den babyloniska dikten räknar författaren upp alla de sorger och bedrövelser som den troende drabbas av. Han kan inte förstå varför gudarnas lydiga tjänare drabbas. Liksom Sandviks kolumn utmynnar det över 3000 år gamla babyloniska diktverket i uppgivenhet. Guds vägar är obegripliga för mänskligt förnuft. Vi måste helt enkelt bara lita på Gud ”Livets och tillvarons gåta löser vi,” skriver Sandvik, ”inte med logiken.” Svaret är alltså en blind tro och förtröstan. Credo quia absurdum.
Men det finns ett svar. I själva verket ett ganska enkelt svar. Vi behöver ingalunda ge upp förnuftet och logiken. Det är ju trots allt Gud själv som skapat förnuftet och logiken för att rusta oss för att överleva i den hårda, skoningslösa värld som han skapat. Det är ju just förnuftet, intelligensen och logiken som höjer oss över djuren, som gör oss till människor, som gör oss unika och t.o.m. till ”Guds avbilder”. Att ge upp logiken är praktiskt taget hädelse. Att antyda att Gud inte tänker och resonerar logiskt är att förminska honom, att göra honom till en person utan plan och system. Ja att göra honom slumpmässig.
För närvarande läser jag Allan Klynnes bok Kleopatra. Liv och legend. (Prisma 2009). Boken handlar, som titeln säger, om drottning Kleopatra, den säkerligen mest kända och omdiskuterade kvinnan under antiken. Hon var ju för övrigt också farao och gud. De flesta vet säkert att mänsklighetens historia är proppfull av våld, krig, blod och vad vi i dag kallar ondska. Men det är en sak att veta detta på ett abstrakt plan och en helt annan att läsa om alla mord, krig, om alla konspirationer om allt förräderi mera i detalj. Det ligger ett romatiskt skimmer över kärleksaffären mellan drottningen och den romerske diktatorn Julius Caesar. Men i verkligheten var romantiken mycket långt borta. Det är ingen större överdrift att karakterisera dessa två berömda gestalter som maktgalna mordmaskiner. Det är otroligt för en modern människa att läsa om hur personer som de kungliga släktingarna i Egypten, och de olika romerska befälhavarna och politikerna använde alla medel, inklusive alla tänklbara slag av mord, för att göra sig av med konkurrenter och motståndare. Den enda rätt som gällde var den starkares rätt. Och Caesar visade sig vara starkast. I historieböckerna framstår han som en klok och upplyst regent som reformerade romarriket. Det var han visserligen, men han var också en man utan några som helst skrupler. Han skröt med att hans krig i Gallien hade skördat en miljon offer. Han ägnade sig åt alla tänkbara sexuella förlustelser, både med flickor och gossar.
Denna period för drygt 2000 år sedan är på intet sätt unik i mänsklighetens historia. Det har funnits många långt värre härskare än Caesar. I själva verket är han i jämförelse med de flesta mäktiga diktatorer en ganska sympatisk person.
Hur kan Gud tillåta sådant? Eftersom han är allsmäktig kunde han när som helst sätta stopp för mord och krig, för naturkatastrofer, för förtryck osv. Han kunde straffa de onda och belöna de goda. Man kan inte heller säga att Gud inte vet vad som sker. Tvärtom. Han är ju allvetande. Han ser varje mord som sker, varje liten gosse eller flicka som blir våldtagen, varje mor som dör i barnsäng, varje individ som krossas till döds i en jordbävning, varje barn som blir uppätet av vilda djur, han ser varje människas sorg och förtvivlan osv. Eftersom det är han som skapat allting, inklusive människan, just sådana som det är, så är han den yttersta orsaken till allt ont och allt lidande. (Självklart är han också den yttersta orsaken till allt gott och till all lycka.) T.o.m. de troende medger att Gud vet om allt ont som sker och att han kunde hindra det, om han ville. Så varför gör han det inte? Är han ett monster, okänslig för den oändliga mängden lidande i världen?
Varför läser jag en bok som handlar om mord, våld, en smula sex och brutal kamp om makten? Jag kunde svara att jag är nyfiken, att jag vill veta vad som hände. Men det är inte alldeles sant. Jag vill inte veta vad som verkligen hände i medelhavsområdet för drygt 2000 år sedan. Jag är inte nyfiken på de vanliga människornas dagliga strävan utan på makthavarna. Caesar är intressant, inte de tusentals anonyma legionärer som gjorde det möjligt för honom att gripa makten. Än mindre intressanta är de miljontals män, kvinnor och barn som dog en våldsam död i krigen och utrensningarna. Ingen skriver någonsin böcker om offren. Det är makthavarna, segrarna som är intressanta. Det är det våld, de krig, den maktkamp, den erotik som leder till seger som intresserar forskarna och i sista hand läsare som du och jag.
Tag en bok från hyllan i något bibliotek. Vad handlar den om? Med hög sannolikhet handlar den om våld, krig, maktkamp eller erotik eller om hot och katastrofer av olika slag. Jag brukar ibland titta på de animerade serier som visas för barn i tv. Dessa innehåller alltid något element av hot, våld eller maktkamp. Det finns väl knappast något snällare och gosigare än Tove Janssons muminvärld. Mumintrollen är inkarnationen av goda människor. Är det därför muminberättelserna är så populära världen över? Nej det är därför att de goda trollen konfronteras av olika slag av hot och ondska. De måste uppleva ett hot för att skapa spänning, men de måste också besegra hotet. Hotet kan vara en komet som rusar mot jorden, en översvämning, en skurk som Stinky eller mystiska varelser swom Morran eller hattifnattarna. Men hotet kan också vara svartsjuka, en längtan efter äventyr etc. Muminvärlden är alltså en värld av både ont och gott.
Anta att Tove Jansson hade gjort muminvärlden enbart god. Ingen Stinky, ingen Morra, ingen Filofjonka, inga naturkatastrofer, enbart glada, lyckliga varelser som äter, sover och leker dag ut och dag in. Varelser som aldrig dör, alltid är lyckliga, aldrig möter några hot. Kort sagt en värld utan ondska. Skulle en sådan serie ha blivit enormt populär? Svaret är självklart. Ingen skulle orka läsa sådana böcker. Ondskan och lidandet är nödvändiga ingredienser i varje god berättelse. Själva Bibeln är fylld av våld. Alla berömda epos från Odysséen till Kalevala är våldsspäckade.
När jag var yngre läste jag rätt mycket deckare. Det som gör en deckare värd att läsa är våld och ondska. Författaren är den allsmäktige och allvetande gud som skapar deckarvärlden. Ingen författare har någonsin blivit berömd för att skriva en bok om enbart goda människor. Ondskan och döden är nödvändiga ingredienser i alla de oändligt många världar som forfattarna skapar. Inte underligt därför att ondskan och döden är nödvändiga också i den verkliga världen.
Svaret på lidandets och onskans problem är alltså att ondskan är nödvändig för att livet skall bli ett spännande äventyr. Detta insåg Gud när han planerade att skapa ett universum. Han kunde ha skapat en god värld befolkad av goda människor. Men vad skulle det ha varit för mening med en sådan värld och sådana människor? En människa som inte kan göra något ont har ingen fri vilja. Hon är som en biologisk robot som är progammerad att endast göra gott. Hon är fullkomligt ointressant. Självklart insåg Gud detta. Att skapa en god värld skulle alltså ha varit fullkomligt meningslöst. Han måste hitta på något mycket bättre för att skapandet skulle få någon mening.
Lösningen var självklar. Han måste skapa en värld som inte var färdig, utan som tvärtom var en utgångspunkt, en början. En värld i utveckling. En värld med massor av problem och hot, eller utmaningar, som man säger i dag. Men för att göra världen intressant måste den bli oförutsägbar. Den måste skapas så att inte ens Gud själv kunde veta vad som kommer att hända. En deterministisk värld är ointressant. Därför måste han skapa intelligenta varelser. Och intelligens kan man ha endast om man har fri vilja. (Robotar har ingen intelligens). Genom intelligensen blev världen enormt komplicerad, men samtidigt öppnades hisnande möjligheter för utveckling i alla tänkbara riktningar.
Ett faktum som man vanligen inte beaktar i diskussioner om lidandet och ondskan är att Gud inte bara skapade jorden och vårt solsystem utan ett obegripligt stort universum. Varför? Därför att han är oändlig och därmed måste han skapa en oändlig mängd möjligheter. Forskarna har under de senaste åren upptäckt några hundra solsystem i jordens närhet. Det finns antagligen flera miljarder solsystem i vår galax. Och i det kända universum finns det miljarder galaxer. Det är otänkbart att Gud skulle ha skapat en så enorm värld enbart för människans skull. Självklart finns universum till för livets skull. Det betyder att det måste finnas liv överallt och vid alla tider. Kanske finns det t.o.m. någonstans alltigenom goda varelser.
Universum är kort sagt Guds experiment. Inte ens han vet hur det kommer att utvecklas. Men den största frågan av alla är: Är vårt universum Guds enda experiment eller
håller han samtidigt igång många experiment, många universa, kanske t.o.m. oändligt många?
Lars-Johan Sandvik, kyrkoherde i Nykarleby, grubblar i sin påskkolumn i Vasabladet 10.4 över ondskan i världen och lidandets problem. Varför får lidandet finnas, frågar han sig, men erkänner att han inte kan ge något begripligt svar. Om Gud är god borde han ju inte tillåta allt det onda i världen. Så varför finns det?
För en ateist är detta inget problem. Människan är ett djur bland andra djur, omän det intelligentaste. Evolutionen har gett henne, liksom andra djur både förmåga till det vi kallar ont och det vi kallar gott. Problemet uppstår när man tror på en god och allsmäktig gud.
Sandvik säger att han har ”hundra obesvarade frågor”. Det är sympatiskt att en präst erkänner sin okunskap. Han är sannerligen inte den första som grubblar över religionens paradoxer. Ett berömt exempel i Gamla Testamentet är Jobs bok. Den handlar om en gudfruktig och rättskaffens man, Job, som trots sitt goda leverne drabbas av de mest ohyggliga olyckor. Bl.a. dödas hans barn. Han kan inte begripa varför han, som noggrannt följer Guds bud, drabbas medan många som begår onda gärningar aldrig råkar ut för sorg, olyckor och katastrofer. Varför straffar Gud sin trogne anhängare, men inte de otrogna, frågar Job förtvivlat. Man behöver inte vara en Job för att tycka att detta är absurt.
Faktum är att redan de babyloniske vise männen grubblande över lidandets problem. Långt före Jobs bok skrevs ett babyloniskt diktverk kallat ”Den rättfärdige som lider”. Babylonierna hade visserligen flera gudar. Den mäktigaste var Shamash, solguden, men de dyrkade i övrigt sina gudar på samma sätt som judarna i Gamla Testamentet. Deras religion innehöll, liksom judarnas, en mängd regler för hur den troende bör handla. Men babylonierna kunde förstås konstatera detsamma som judarna. Också de som följer alla regler drabbas av sorg och lidande. I den babyloniska dikten räknar författaren upp alla de sorger och bedrövelser som den troende drabbas av. Han kan inte förstå varför gudarnas lydiga tjänare drabbas. Liksom Sandviks kolumn utmynnar det över 3000 år gamla babyloniska diktverket i uppgivenhet. Guds vägar är obegripliga för mänskligt förnuft. Vi måste helt enkelt bara lita på Gud ”Livets och tillvarons gåta löser vi,” skriver Sandvik, ”inte med logiken.” Svaret är alltså en blind tro och förtröstan. Credo quia absurdum.
Men det finns ett svar. I själva verket ett ganska enkelt svar. Vi behöver ingalunda ge upp förnuftet och logiken. Det är ju trots allt Gud själv som skapat förnuftet och logiken för att rusta oss för att överleva i den hårda, skoningslösa värld som han skapat. Det är ju just förnuftet, intelligensen och logiken som höjer oss över djuren, som gör oss till människor, som gör oss unika och t.o.m. till ”Guds avbilder”. Att ge upp logiken är praktiskt taget hädelse. Att antyda att Gud inte tänker och resonerar logiskt är att förminska honom, att göra honom till en person utan plan och system. Ja att göra honom slumpmässig.
För närvarande läser jag Allan Klynnes bok Kleopatra. Liv och legend. (Prisma 2009). Boken handlar, som titeln säger, om drottning Kleopatra, den säkerligen mest kända och omdiskuterade kvinnan under antiken. Hon var ju för övrigt också farao och gud. De flesta vet säkert att mänsklighetens historia är proppfull av våld, krig, blod och vad vi i dag kallar ondska. Men det är en sak att veta detta på ett abstrakt plan och en helt annan att läsa om alla mord, krig, om alla konspirationer om allt förräderi mera i detalj. Det ligger ett romatiskt skimmer över kärleksaffären mellan drottningen och den romerske diktatorn Julius Caesar. Men i verkligheten var romantiken mycket långt borta. Det är ingen större överdrift att karakterisera dessa två berömda gestalter som maktgalna mordmaskiner. Det är otroligt för en modern människa att läsa om hur personer som de kungliga släktingarna i Egypten, och de olika romerska befälhavarna och politikerna använde alla medel, inklusive alla tänklbara slag av mord, för att göra sig av med konkurrenter och motståndare. Den enda rätt som gällde var den starkares rätt. Och Caesar visade sig vara starkast. I historieböckerna framstår han som en klok och upplyst regent som reformerade romarriket. Det var han visserligen, men han var också en man utan några som helst skrupler. Han skröt med att hans krig i Gallien hade skördat en miljon offer. Han ägnade sig åt alla tänkbara sexuella förlustelser, både med flickor och gossar.
Denna period för drygt 2000 år sedan är på intet sätt unik i mänsklighetens historia. Det har funnits många långt värre härskare än Caesar. I själva verket är han i jämförelse med de flesta mäktiga diktatorer en ganska sympatisk person.
Hur kan Gud tillåta sådant? Eftersom han är allsmäktig kunde han när som helst sätta stopp för mord och krig, för naturkatastrofer, för förtryck osv. Han kunde straffa de onda och belöna de goda. Man kan inte heller säga att Gud inte vet vad som sker. Tvärtom. Han är ju allvetande. Han ser varje mord som sker, varje liten gosse eller flicka som blir våldtagen, varje mor som dör i barnsäng, varje individ som krossas till döds i en jordbävning, varje barn som blir uppätet av vilda djur, han ser varje människas sorg och förtvivlan osv. Eftersom det är han som skapat allting, inklusive människan, just sådana som det är, så är han den yttersta orsaken till allt ont och allt lidande. (Självklart är han också den yttersta orsaken till allt gott och till all lycka.) T.o.m. de troende medger att Gud vet om allt ont som sker och att han kunde hindra det, om han ville. Så varför gör han det inte? Är han ett monster, okänslig för den oändliga mängden lidande i världen?
Varför läser jag en bok som handlar om mord, våld, en smula sex och brutal kamp om makten? Jag kunde svara att jag är nyfiken, att jag vill veta vad som hände. Men det är inte alldeles sant. Jag vill inte veta vad som verkligen hände i medelhavsområdet för drygt 2000 år sedan. Jag är inte nyfiken på de vanliga människornas dagliga strävan utan på makthavarna. Caesar är intressant, inte de tusentals anonyma legionärer som gjorde det möjligt för honom att gripa makten. Än mindre intressanta är de miljontals män, kvinnor och barn som dog en våldsam död i krigen och utrensningarna. Ingen skriver någonsin böcker om offren. Det är makthavarna, segrarna som är intressanta. Det är det våld, de krig, den maktkamp, den erotik som leder till seger som intresserar forskarna och i sista hand läsare som du och jag.
Tag en bok från hyllan i något bibliotek. Vad handlar den om? Med hög sannolikhet handlar den om våld, krig, maktkamp eller erotik eller om hot och katastrofer av olika slag. Jag brukar ibland titta på de animerade serier som visas för barn i tv. Dessa innehåller alltid något element av hot, våld eller maktkamp. Det finns väl knappast något snällare och gosigare än Tove Janssons muminvärld. Mumintrollen är inkarnationen av goda människor. Är det därför muminberättelserna är så populära världen över? Nej det är därför att de goda trollen konfronteras av olika slag av hot och ondska. De måste uppleva ett hot för att skapa spänning, men de måste också besegra hotet. Hotet kan vara en komet som rusar mot jorden, en översvämning, en skurk som Stinky eller mystiska varelser swom Morran eller hattifnattarna. Men hotet kan också vara svartsjuka, en längtan efter äventyr etc. Muminvärlden är alltså en värld av både ont och gott.
Anta att Tove Jansson hade gjort muminvärlden enbart god. Ingen Stinky, ingen Morra, ingen Filofjonka, inga naturkatastrofer, enbart glada, lyckliga varelser som äter, sover och leker dag ut och dag in. Varelser som aldrig dör, alltid är lyckliga, aldrig möter några hot. Kort sagt en värld utan ondska. Skulle en sådan serie ha blivit enormt populär? Svaret är självklart. Ingen skulle orka läsa sådana böcker. Ondskan och lidandet är nödvändiga ingredienser i varje god berättelse. Själva Bibeln är fylld av våld. Alla berömda epos från Odysséen till Kalevala är våldsspäckade.
När jag var yngre läste jag rätt mycket deckare. Det som gör en deckare värd att läsa är våld och ondska. Författaren är den allsmäktige och allvetande gud som skapar deckarvärlden. Ingen författare har någonsin blivit berömd för att skriva en bok om enbart goda människor. Ondskan och döden är nödvändiga ingredienser i alla de oändligt många världar som forfattarna skapar. Inte underligt därför att ondskan och döden är nödvändiga också i den verkliga världen.
Svaret på lidandets och onskans problem är alltså att ondskan är nödvändig för att livet skall bli ett spännande äventyr. Detta insåg Gud när han planerade att skapa ett universum. Han kunde ha skapat en god värld befolkad av goda människor. Men vad skulle det ha varit för mening med en sådan värld och sådana människor? En människa som inte kan göra något ont har ingen fri vilja. Hon är som en biologisk robot som är progammerad att endast göra gott. Hon är fullkomligt ointressant. Självklart insåg Gud detta. Att skapa en god värld skulle alltså ha varit fullkomligt meningslöst. Han måste hitta på något mycket bättre för att skapandet skulle få någon mening.
Lösningen var självklar. Han måste skapa en värld som inte var färdig, utan som tvärtom var en utgångspunkt, en början. En värld i utveckling. En värld med massor av problem och hot, eller utmaningar, som man säger i dag. Men för att göra världen intressant måste den bli oförutsägbar. Den måste skapas så att inte ens Gud själv kunde veta vad som kommer att hända. En deterministisk värld är ointressant. Därför måste han skapa intelligenta varelser. Och intelligens kan man ha endast om man har fri vilja. (Robotar har ingen intelligens). Genom intelligensen blev världen enormt komplicerad, men samtidigt öppnades hisnande möjligheter för utveckling i alla tänkbara riktningar.
Ett faktum som man vanligen inte beaktar i diskussioner om lidandet och ondskan är att Gud inte bara skapade jorden och vårt solsystem utan ett obegripligt stort universum. Varför? Därför att han är oändlig och därmed måste han skapa en oändlig mängd möjligheter. Forskarna har under de senaste åren upptäckt några hundra solsystem i jordens närhet. Det finns antagligen flera miljarder solsystem i vår galax. Och i det kända universum finns det miljarder galaxer. Det är otänkbart att Gud skulle ha skapat en så enorm värld enbart för människans skull. Självklart finns universum till för livets skull. Det betyder att det måste finnas liv överallt och vid alla tider. Kanske finns det t.o.m. någonstans alltigenom goda varelser.
Universum är kort sagt Guds experiment. Inte ens han vet hur det kommer att utvecklas. Men den största frågan av alla är: Är vårt universum Guds enda experiment eller
håller han samtidigt igång många experiment, många universa, kanske t.o.m. oändligt många?
tisdag 7 april 2009
MILJÖFILOSOFI VI: HAR NATUREN ETT EGENVÄRDE?
NATURENS DESTRUKTIVA KRAFTER
Människan har under alla tider utnyttjat naturen för att tillfredställa sina många behov. I det avseendet skiljer hon sig i princip inte från andra djur. Människan har därvid ofta skadat naturen och ibland utrotat djur och kanske också växter. Men inte heller i det avseendet är hon unik. Också en del djur kan skada miljön och utrota andra djur. Den bruna råttan har t.ex. nästan helt trängt ut den svarta råttan. Men under de senaste 200 åren har människan skadat och utrotat mera än något annat djur. I dag utpekas vetenskapen och teknologin ofta som den viktigaste orsaken till detta. Men, som jag betonade i kapitel IV (blogg 28.2) började miljöförstörelsen långt innan vetenskapen uppstod på 1600-talet, och innan teknologin började utvecklas i början av 1800-talet. Jag betonade att den skadligaste uppfinningen för naturen är yxan, och yxor av järn fanns redan för ca 3000 år sedan. Den viktigaste orsaken till att vi utövar en enorm press på naturen är helt enkelt att vi är så oerhört många.
Vi skall dock inte glömma att när det gäller miljöförstörelse och utrotning så är människan trots allt en amatör jämfört med naturen själv. De destruktiva krafter naturen kan mobilisera får t.o.m. atombomber att framstå som leksaker. Hundratals atombomber sprängdes under 1940- och 1950-talet på jordytan. Av dessa sprängningar ser man inte mycket spår i dag. Jordbävningar kan döda hundratusentals människor men påverkar miljön ganska litet. Stora vulkanutbrott är betydligt värre. Hetta, miljoner ton med vulkanisk aska och lavafloder kan döda allt levande inom stora områden. Dessutom kan de påverka det globala klimatet genom att sprida ut aska i atmosfären som minskar solstrålningen och gör vädret kallare. Enorma vulkanutbrott är en möjlig förklaring till att nästan allt liv på jorden utplånades för ca 250 miljoner år sedan.
Ännu värre kan det gå om en stor asteroid eller komet kolliderar med jorden. Enligt en populär teori var det just en sådan händelse som tog död på, jordens herrar dinosaurierna för omkring 60 miljoner år sedan. Till all lycka finns det gott om rum i rymden och risken att jorden skall träffas är så liten att vi inte behöver bry oss om den. Det är för övrigt inte mycket vi kan göra för att hindra en sådan katastrof.
Värre är det med istiderna. Grönland ger oss i dag en konkret bild av hur hela norra halvklotet (och södra med förstås) kommer att se ut när nästa istid kommer. Allt liv, möjligen med undantag av några primitiva organismer såsom bakterier, utrotas eller drivs bort när den eviga vintern börjar breda ut sig. Senaste istid varade oerhört länge, ca 120 000 år och upphörde för ca 10 000 år sedan. Forskarna tror att det kan komma nya istider, men de kan endast spekulera om när nästa börjar. I dag oroar forskarna sig för motsatsen, dvs för att jorden skall bli varmare p.g.a. människans utsläpp av s.k. växthusgaser.
Man kan undra om inte uppvärmningen kan stoppa eller åtminstone i hög grad fördröja nästa istid. Kan det inte vara så att vi genom växthusgaserna räddar naturen i stället för att, som forskarna varnar för, förstöra den? I en intervju i Nature 13.11 2008 svarar klimatologen Thomas Crowley: ”It is possible.” Han menar att mängden koldioxid i atmosfären redan är mer än tillräcklig för att hindra att jorden täcks av ett tjockt islager. Men han avslutar med orden: ”Some might argue that we should continue to pollute to prevent an ice age , but this is not a valid argument.”(s. xiii) Han förklarar inte närmare varför det inte är ett korrekt argument.
MÄNNISKANS NATURLIGA RÄTTIGHETER
Naturen har förstås ingen moral. Den älskar och slår ihjäl med samma likgiltiga själ, för att travestera Runeberg. Människan är det enda djur som har föreställningar om rätt och orätt, om gott och ont. Under medeltiden och renässansen baserades dessa föreställningar på den kristna kyrkan och framför allt på Bibeln. Människan var, kort sagt, skapad av Gud och satt att härska över naturen och att använda den för sina behov. Men under 1600-talet började kyrkans ställning försvagas medan filosofins betydelse ökade. (På den tiden existerade ännu inte benämningen vetenskap. Ordet filosofi avsåg inte bara det vi i dag kallar filosofi utan all rationell verksamhet. Man talade t.o.m. om experimentell filosofi. Vi kallar det experimentell naturvetenskap.) Filosoferna förkastade ingalunda kyrkans lära, men de tänkte i nya banor. De gav förnuftet och erfarenheten en allt större roll i tänkandet. Men det betydde i praktiken att religionens inflytande på filosofin minskade. Galileo Galilei är en symbol för denna utveckling. Han försvarade energiskt filosofernas frihet att söka sanningen utan kyrkans kontroll och förmyndarskap. (Se min blogg om den katolska kyrkans censur 5.3 2008).
Enligt kyrkan var människans rättigheter och skyldigheter för evigt grundade i Guds vilja. Nu uppstod en konkurrerande rättsfilosofi, den s.k. naturrätten. Den främsta förespråkaren för denna var den holländska juristen Hugo Grotius (1583-1645). (Han var samtida med Galileo Galilei. Förenklat kan vi säga att Galileo grundade den moderna vetenskapen och Grotius den moderna rättsfilosofin). Naturrätten handlar inte, som man kunde tro, om naturens rättigheter utan enbart om människans rättigheter. Det är en filosofisk lära som hävdar att människan ”av naturen” har vissa rättigheter.
Hur skiljer sig denna lära från den kristna som säger att rättigheterna är grundade i Gud? Grotius, som var en god kristen, menar att de naturliga rättigheterna skulle existera även om Gud inte fanns. De är alltså i princip oberoende av Gud. Vilka är då dessa rättigheter som av naturen tillkommer varje människa? Och hur får vi reda på dem? Grotius menar att naturen visar oss att allt levande strävar efter att föröka sig och att skydda eget och avkommans liv. Detta är naturens grundläggande lag. Härav kan vi, menar han, sluta oss till att var och en har rätt att försvara sitt liv och undvika sådant som är skadligt. Vidare har var och en rätt att skaffa och behålla sådant som behövs för att leva, dvs privat egendom. Men sedan kommer en regel som är onaturlig. I naturen äter djuren varanda och rövar varandras byten, slåss om revir osv. Grotius hävdar att det är förbjudet att skada en annan människa eller att stjäla hennes egendom.
Människan har alltså rättigheter ”av naturen”, men enligt Grotius har naturen inga sådana rättigheter ”av naturen”. Tvärtom har människan rätt att efter gottfinnande utnyttja naturen för sina egna behov och önskningar. Hon har också rätt att göra naturen till sin privata egendom. Detta gör hon genom att ta ett område i bruk. Den som hindrar en annan att bruka natur, som ingen ännu tagit i besittning, bryter mot naturrätten. Naturen har enligt Grotius inte något egenvärde, inga rättigheter. Naturen har endast det nyttovärde som människan ger den.
Denna uppfattning utvecklades vidare av den mycket inflytelserike engelske filosofen John Locke (1632-1704). Locke hävdade att Gud gett naturen åt människorna att utnyttja för att skapa välstånd och rikedom. Orörd natur, ödemark, djungler osv saknar värde i sig själva. Samma sak gäller växter och djur. De får värde genom den nytta de ger oss människor. Men för att skapa välstånd och rikedom måste människan arbeta med naturen, eller snarare bearbeta naturen. Hon måste avverka skog och förädla virket, odla upp marken för att få föda för en växande befolkning, bekämpa skadedjur, bryta malmer som förädlas till järn och stål osv.
Denna syn på naturen förblev dominerande ända till början av 1900-talet. De första lagarna för att skydda naturen stiftades som vi sett i kapitel V redan på 1760-talet. Men motivet var inte att man ansåg att naturen hade ett värde i sig utan att människan inte hade någon nytta och glädje av förstörd natur. Det var alltså människans intressen man ville skydda. Kalhuggning av skogar på sluttningar förbjöds t.ex. därför att de orsakade erosion som skadade jordbruket. I Indien förbjöds kalhuggning bl.a. därför att man ansåg att den påverkade klimatet.
Men i bakgrunden fanns också den naturromantik som hade Rousseau som viktigaste förespråkare. (Kapitel III, 9.2-09) Man idealiserade ”den ädle vilden”, det naturliga livet och därigenom gav man indirekt naturen ett värde. Den blev ett ideal, men ett ideal som man inte på allvar försökte uppnå. Det enkla, naturliga livet var något man drömde om, skrev romaner om, men inte riktigt tog på allvar. Att skydda naturen för dess egen skull, för att den hade ett värde i sig helt oberoende av människan var en främmande tanke.
NATUREN FÅR ETT VÄRDE
Teknologi i ordets moderna mening började utvecklas vid sekelskiftet 1700/1800. Ångmaskinen var förstås den viktigaste av de tidiga teknologiska innovationerna, men den följdes snabbt av andra, t.ex. av den på stenkolstjära baserade kemiska industrin. Tekniska skolor grundades först i Frankrike och Tyskland och småningom i alla industriländer. Industrialiseringen medförde allt mer uppenbar skada på naturen och det är naturligt att många bekymrade sig för utvecklingen. Jag har tidigare behandlat amerikanen Thoreau. (Kapitel III). Han var dock mera naturromantiker med ambition att bli en berömd författare än en praktiskt arbetande naturvän. Det var däremot hans landsman George Perkins Marsh (1801-1882). Han var både forskare med stor teoretisk kunskap och praktiker som studerade växt- och djurlivet i USA. Mer än någon annan påverkade han debatten i USA vid mitten av 1800-talet.
Tidigare hade filosoferna menat att människan formas av naturen. Marsh menade att det snarare är tvärtom. Naturen formas av människan. Detta är en truism i dag men var en radikal tanke vid mitten av 1800-talet. Men därmed tar människan på sig ett stort ansvar. Om hon kortsiktigt hugger ner skogar, driver bort djur, odlar upp, bygger vägar och industrier så finns en risk att vi till slut står med en livlös, steril omgivning. Vi drar undan mattan för vår egen existens. I värsta fall kan vi själva bli en av de arter som dör ut, varnade han.
Marsh betonade att vi har ett ansvar för kommande generationer. Vi får inte förstöra våra barns och barnbarns möjligheter att leva ett gott liv. Därför måste vi skydda och vårda naturen. Detta var ett argument som ständigt upprepades av den gröna rörelsen under dess barndom på 1960- och 1970-talet. Och det var förstås ett mycket tungt vägande argument, kanske det tyngsta av alla. Ingen vill väl tvinga sina barn att leva i en värld av avfall och föroreningar där alla vilda djur är utrotade. Detta är budskapet i animationsfilmen Wall.E som fick stor mediauppmärksamhet senaste vinter.
Om 1700-talet var upplysningens århundrade, så var 1800-talet nyttans tidevarv. Det mesta bedömdes ur nyttosynvinkel. Vi bör komma ihåg att det var under denna tid som evolutionstänkandet slog igenom, och det är ett typiskt nyttotänkande. Sådana egenskaper som är till nytta för arten tenderar att leva vidare, onyttiga försvinner. Också Marshs naturfilosofi var präglad av detta tänkande. Han motsatte sig miljöförstörelse därför att den förr eller senare drabbade människan själv, inte därför att naturen i sig själv hade ett värde. Naturen hade ett instrumentellt värde, men inte ett egenvärde. Människan hade nytta av att inte förstöra den.
Hans landsman John Muir (1838-1914) gick ett steg längre. Som naturintresserad ung man hade han en vision av att naturen hade ett värde i sig själv. Under ett av sina strövtåg stötte han på en grupp sällsynta orkidéer. När han satte sig i gräset för att beundra de sköna blommorna fick han ingivelsen att de ingalunda fanns där för människans skull utan för sin egen skull. De hade växt upp, blomstrat, förökat sig och dött helt oberoende av människan i otaliga år. De hade en rätt att existera för sin egen skull. Han blev övertygad om att allt i naturen har ett värde i sig själv, helt oberoende av om människan har någon nytta av det eller ej.
Sålunda formulerade han för första gången en tes som radikala naturvänner senare har upprepat fram till våra dagar. Det är en av de mest omdiskuterade av de gröna teserna. Inte underligt eftersom den verkligen ställer nya och mycket hårda krav på oss människor.
Muir drev idéen att man borde grunda skyddade områden, som vi kallar nationalparker. Och vid denna tid grundades de första nationalparkerna i USA. Yellowstone National Park blev den första. Den grundades redan 1872. Den omfattar ca 9000 km² av Klippiga bergen och hyser än i dag en varierande natur med vattenfall, gejsrar och varma källor och ett rikt djurliv med grizzlybjörn, svartbjörn, prärievarg, bison, vapiti, tjockhornsfår och älg. Senare har med tiden allt fler nationalparker grundats överallt i världen. Tack vare dem har vi fortfarande kvar stora områden av om inte orörd så åtminstone ursprunglig, icke exploaterad natur. Muir lobbade för att den natursköna Yosemitedalen i Kalifornien skulle få status av nationalpark. Redan år 1890 fick det drygt 3000 km² stora området denna status. I parken finns bl.a. världens näst högsta vattenfall med en total fallhöjd på 763 meter. Den är också känd för bestånd av mammutträd. Det kan ännu nämnas att Muir, i motsats till många gröna romantiker som t.ex. Thoreau, var politiskt aktiv. Han lyckades t.o.m. få president Theodore Roosevelt (1901-1909) intresserad av att skydda viktiga naturområden.
NATUREN HAR ETT EGENVÄRDE OCH RÄTTIGHETER
Den mest inflytelserika naturfilosofen i USA är Aldo Leopold (1887-1948). Hans bok A Sand County Almanac, som kom ut postumt 1949, har påverkat den gröna rörelsen i USA mer än någon annan skrift. Att hans minne lever framgår t.ex. av att den nya chefen för National Oceanic and Atmospheric Administration, ekologen Jane Lubchenco, som nu är president Obamas rådgivare i miljöfrågor, tidigare jobbat som chef för en organisation uppkallad efter Leopold. Den heter the Leopold Leadership Program och går ut på att utbilda forskare att tänka ekologiskt. De forskare som deltar i programmet har fått lära sig hur man inom politiken argumenterar och jobbar för miljövård. Lubchenco står inför enorma utmaningar eftersom Bush-administrationen i hög grad negligerade miljöfrågorna.
Leopold började sin bana som skogsförvaltare i statens tjänst. Han utgick då från förvaltarideologin som går ut på att naturen är till för människan, och att det gäller att få största möjliga nytta av den. Han jobbade bl.a. med att utrota vargar och pumor, som ansågs vara skadliga eftersom de levde på jaktbart villebråd som hjortar, rådjur och ibland tama djur och boskap. Inom skogsbruket högg man bort träd som inte hade något ekonomiskt värde.
Denna ideologi dominerade förstås också i Europa. I Finland var den rådande in på 1970-talet. Ett personligt minne får illustrera hur man jobbade i praktiken. När jag avtjänade min värnplikt 1964 fick kanonjärerna i mitt batteri en dag i uppdrag att arbeta för en skogsägare. Vi fick en yxa i handen och instruktion att hugga ned alla lövträd, främst björk, i ungskog. Jag har alltid tyckt att björken är ett vackert träd och lät en och annan ung och vacker björk leva. Men det dög inte alls. Jag fick uttryckliga order att ta livet av alla björkar. Det som man eftersträvade var en skog bestående av enbart välväxta barrträd, en s.k. monokultur. En sådan skog är självklart onaturlig och fattig på växter och djur. Dessutom är den känsligare för olika skador.
Människan har alltid, och inte utan fog, fruktat vagen. En vargflock kan skrämma vem som helst och den kan ta död på också stora djur som hjortar och älgar, för att inte tala om får, kalvar och ibland t.o.m. människobarn. Vargen ansågs allmänt som farlig, som ett skadedjur som borde fördrivas och helst utrotas. Också nu spelade teknologin en cental roll. De nya gevär som dels var lätta att bära med sig och dels gjorde det möjligt att skjuta många skott i snabb följd gjorde vargjakten långt effektivare än tidigare. Enligt en uppgift sköts år 1907 i USA 2000 vargar och 23 000 coyoter. Ända fram till mitten 1960-talet fick man i USA skottpengar på dödade vargar. Vid mitten av 1960-talet var vargen (Canis lupus) praktiskt taget utrotad i USA. Också i Finland höll vargen på att utrotas. I Kanadas väldiga skogar och i Alaska fanns det dock gott om varg. På motsvarande sätt fanns det gott om varg på andra sidan vår östgräns. Någon risk för total utrotning fanns sålunda inte.
Leopold blev dock med tiden övetygad om att förvaltarideologin var fel. Den är, menade han, inte bara fel ur nyttosynvinkel utan ur en djupare moralisk synvinkel. Det avgörande för hans ”omvändelse” skall ha varit just en vargjakt. Han blev övertygad om att vargen har samma rätt till liv och frihet som människan. Den har sin plats och sin roll i en sund och levande natur. Denna uppfattning kunde motiveras också ur nyttosynpunkt på basen av den erfarenhet man hade i början av 1900-talet. Det visade sig rent empiriskt att om vargen utrotades i ett område så förökade sig dess bytesdjur t.ex. hjorten, men i stället drabbades hjortarna av sjukdomar, undernäring och av ökad mängd missbildade individer. Orsaken var lätt att inse. Vargflockarna koncentrerade sig på de svaga, sjuka, missbildade och gamla individerna. (Men förstås också på kalvarna). Därigenom höll de antalet nere och bidrog till att de friska och livskraftiga individerna hade större chans att förökade sig och föra sina gener vidare.
EN RADIKALT NY MILJÖETIK
De flesta kan hålla med om att vargar och andra rovdjur behövs för att bibehålla den ekologiska balansen. Men Leopold gick mycket längre. Han ville skapa ett helt nytt område inom etiken, en ”land ethics”, en landetik, eller, som vi i dag skulle säga, en miljöetik. Sedan hans tid har många ekologer, filosofer och naturvänner argumenterat för en sådan etik, eller någon mer eller mindre radikal variant av miljöetik. Men på Leopolds tid var tanken ny och radikal. Vad innebär denna etik och hur motiverade han den?
Sedan forntiden har etiken i allmänhet baserats på religionen. Då utgår man ifrån att Gud har bestämt (eller vet) vad som är rätt och orätt och att han upplyst människorna om detta i någon helig skrift. Enligt denna uppfattning är etiken en gång för alla given och därmed orubblig och oföränderlig. Gud kan ju inte, menar man, ändra åsikt om rätt och orätt.
Som vi sett ovan uppstod under 1600-talet idén om en annan grund för rätten. Man hänvisade till ”naturen”. Av naturen är vi jämliga, av naturen har vi rätt till liv och egendom osv. Detta gav möjlighet för en förändring av etiken eftersom man kunde upptäcka nya sidor hos ”naturen”. Detta är precis vad som hände. Det uppstod en omfattande diskussion om vilka rättigheter och skyldigheter vi har av naturen. Sålunda kunde man hävda att slaveri var mot naturen och att det alltså var orätt att hålla någon som slav. Många började se etiken, inte som något en gång för alla givet och orubbligt, utan som något som utvecklas mot det bättre. Detta synsätt blev dominerande under 1700-talet. Då skapades den kanske viktigaste ideologin i världshistorien, utvecklingsideologin. Den säger att vi lever i en föränderlig värld och att förändringarna i allmänhet och på lång sikt leder till något bättre.
Utvecklingsoptimismen påverkade också etiken som i sin tur påverkade lagstiftningen, t.ex. så att grymma straff, t.ex. dödsstraff blev allt ovanligare. Leopold var starkt påverkad av denna optimism. I kapitlet ”The Land Ethics” i boken A Sand County Almanack beskriver han sin idé om en ny miljöetik. ”Tillsvidare finns det ingen etik,” skriver han, ”som skulle behandla människans förhållande till jorden (land) och till de djur och växter som lever på den.” Förhållandet till jorden är, menar han, fortfarande enbart ekonomiskt och ger människan rättigheter men inga skyldigheter. Men han trodde att en förändring var på väg, och att den var både ekologiskt nödvändig och en naturlig del i kulturens utveckling. ”Landetiken utvidgar helt enkelt samhällets gränser genom att täcka marken, vattnet, växterna och djuren – med ett ord, jorden.” Han betonar att den nya etiken innebär att allt liv har ett värde i sig, oberoende av om det är till nytta eller skada för människan. De växter och djur vi kallar skadliga har samma rätt att existera som de vi kallar nyttiga.
Han betonar att den nya etiken självklart inte betyder att vi inte längre får utnyttja naturen. Han är ingen blåögd idealist som vill att vi skall leva i grottor i skogen. Han skriver: ”Landetiken kan naturligtvis inte hindra att ”resurserna” förändras, sköts och används, men med dess hjälp kan man förstärka deras (dvs. djurens och växternas) rätt att fortleva, och åtminstone ställvis att fortleva i naturligt tillstånd.”
Det som Leopold efterlyser är inte nya regler utan en ny moral. Man bör komma ihåg att etik inte i främsta hand är en uppsättning regler och lagar utan en inre övertygelse. Vi handlar etiskt, inte när vi följer lagen, utan när vi följer vår övertygelse eller det vi kallar samvetet. Ibland kan lagen t.o.m. stå i strid med vår övertygelse. Leopold betonar att en ny etik inte kan fås till stånd enbart genom nya lagar. Det som krävs är en förändring i människans värderingar och övertygelser.
Låt oss ta ett högst konkret exempel. Varför dödar vi inte människor som vi ogillar? Är det bara rädslan för straff som stoppar oss? Nej, det största hindret är vår övertygelse att mord är något avskyvärt. Vi kan kalla detta samvetet, om vi vill. De flesta känner inte en motsvarande avsky för att döda djur. Mången känner starkt för hundar och katter, men önskar att lodjur och vargar skall dödas. Leopold vill se en etik som, inom rimliga gränser, känner samma avsky för förstörelse av naturen som för förintandet av en människa. Hur skall vi uppnå denna övertygelse? Han ger inget annat svar än att vi måste lära känna naturen. På det sättet får vi den respekt, den beundran, den upplevelse som skapar den kärlek till naturen som är en förutsättning för ett etiskt handlande gentemot jorden och allt som lever på den.
I USA liksom hos oss har vargen blivit en symbol för kampen om den nya miljöetiken. Om allt levande har rätt att existera helt oberoende av människans önskningar och behov så har också vargen denna rätt. Leopold skrev: ”Dödandet av rovdjuren fortsätter sorglöst. Ett exempel på detta är att den nordamerikanska vargen håller på att urotas med fullmakt av USA:s kongress, av naturvårdsmyndigheterna och av delstaternas lagstiftare.” Så var det när boken kom ut 1949. Men en förändring var på väg, bl.a. just p.g.a. av Leopolds arbete. Själv fick han inte uppleva den. Miljövännerna i USA började på 1960-talet energiskt lobba för att fridlysa vargen och för att inplantera den i områden där den utrotats. Då var vargbeståndet i USA, som exklusive Alaska och Hawai, är 24 gånger så stort som Finland, ungenfär lika stort som i dagens Finland.
År 1974 förverkligades äntligen Leopolds dröm, åtminstone delvid. Vargen fridlystes. Vargstammen började öka. År 1995 beslöt miljömyndigheterna att inplantera vargen i områden där den utrotats. Bl.a. hämtades vargar från Kanada till Yellowstone National Park. I dag finns det flera tusen vargar i USA och det är inte längre någon risk att de skall dö ut.
Men problemen är inte över. Motståndet bland ”varghatarna” är, liksom i Norden, fortfarande starkt. Detta är fullt förståeligt. Det är lätt att vara ”vargvän” om man bor i en storstad och på sin höjd ser vargar i tv eller i en djurpark, men om man bor på landsbygden där vargflockar strövar omkring och man en dag kan stå öga mot öga mot en flock så är situationen en annan. Vargen är ett rovdjur som kan fälla så stora djur som älgar. Den är stark och envis, den jagar i flock, djuren samarbetar och den är intelligent. En hund eller katt, ett får eller en kalv har ingen chans, och vad värre är, ett människobarn är hjälplöst om en varg går till angrepp.
Det har skett en stor förändring, t.o.m. en revolution i vår syn på naturen sedan Leopolds dagar. Fridlysning och andra åtgärder har räddat mängder av djur undan förintelse. I stället har vi sett en snabb ökning i många populationer. Men detta har lett till nya problem. Förr var problemet att många djur höll på att dö ut, nu är problemet ibland att djuren blir alltför många. Då blir det en kollision mellan människans och djurens intressen. Hur Leopolds utvidgade etik skall tackla dessa problem är fortfarande en öppen fråga. Vi skall inte glömma att tusentals människor varje år dödas av vilda djur och inte bara av insekter, ormar, spindlar utan också av tigrar, lejon, björnar, någon enstaka gång av en varg, av krokodiler, elefanter och många andra.
Människan har under alla tider utnyttjat naturen för att tillfredställa sina många behov. I det avseendet skiljer hon sig i princip inte från andra djur. Människan har därvid ofta skadat naturen och ibland utrotat djur och kanske också växter. Men inte heller i det avseendet är hon unik. Också en del djur kan skada miljön och utrota andra djur. Den bruna råttan har t.ex. nästan helt trängt ut den svarta råttan. Men under de senaste 200 åren har människan skadat och utrotat mera än något annat djur. I dag utpekas vetenskapen och teknologin ofta som den viktigaste orsaken till detta. Men, som jag betonade i kapitel IV (blogg 28.2) började miljöförstörelsen långt innan vetenskapen uppstod på 1600-talet, och innan teknologin började utvecklas i början av 1800-talet. Jag betonade att den skadligaste uppfinningen för naturen är yxan, och yxor av järn fanns redan för ca 3000 år sedan. Den viktigaste orsaken till att vi utövar en enorm press på naturen är helt enkelt att vi är så oerhört många.
Vi skall dock inte glömma att när det gäller miljöförstörelse och utrotning så är människan trots allt en amatör jämfört med naturen själv. De destruktiva krafter naturen kan mobilisera får t.o.m. atombomber att framstå som leksaker. Hundratals atombomber sprängdes under 1940- och 1950-talet på jordytan. Av dessa sprängningar ser man inte mycket spår i dag. Jordbävningar kan döda hundratusentals människor men påverkar miljön ganska litet. Stora vulkanutbrott är betydligt värre. Hetta, miljoner ton med vulkanisk aska och lavafloder kan döda allt levande inom stora områden. Dessutom kan de påverka det globala klimatet genom att sprida ut aska i atmosfären som minskar solstrålningen och gör vädret kallare. Enorma vulkanutbrott är en möjlig förklaring till att nästan allt liv på jorden utplånades för ca 250 miljoner år sedan.
Ännu värre kan det gå om en stor asteroid eller komet kolliderar med jorden. Enligt en populär teori var det just en sådan händelse som tog död på, jordens herrar dinosaurierna för omkring 60 miljoner år sedan. Till all lycka finns det gott om rum i rymden och risken att jorden skall träffas är så liten att vi inte behöver bry oss om den. Det är för övrigt inte mycket vi kan göra för att hindra en sådan katastrof.
Värre är det med istiderna. Grönland ger oss i dag en konkret bild av hur hela norra halvklotet (och södra med förstås) kommer att se ut när nästa istid kommer. Allt liv, möjligen med undantag av några primitiva organismer såsom bakterier, utrotas eller drivs bort när den eviga vintern börjar breda ut sig. Senaste istid varade oerhört länge, ca 120 000 år och upphörde för ca 10 000 år sedan. Forskarna tror att det kan komma nya istider, men de kan endast spekulera om när nästa börjar. I dag oroar forskarna sig för motsatsen, dvs för att jorden skall bli varmare p.g.a. människans utsläpp av s.k. växthusgaser.
Man kan undra om inte uppvärmningen kan stoppa eller åtminstone i hög grad fördröja nästa istid. Kan det inte vara så att vi genom växthusgaserna räddar naturen i stället för att, som forskarna varnar för, förstöra den? I en intervju i Nature 13.11 2008 svarar klimatologen Thomas Crowley: ”It is possible.” Han menar att mängden koldioxid i atmosfären redan är mer än tillräcklig för att hindra att jorden täcks av ett tjockt islager. Men han avslutar med orden: ”Some might argue that we should continue to pollute to prevent an ice age , but this is not a valid argument.”(s. xiii) Han förklarar inte närmare varför det inte är ett korrekt argument.
MÄNNISKANS NATURLIGA RÄTTIGHETER
Naturen har förstås ingen moral. Den älskar och slår ihjäl med samma likgiltiga själ, för att travestera Runeberg. Människan är det enda djur som har föreställningar om rätt och orätt, om gott och ont. Under medeltiden och renässansen baserades dessa föreställningar på den kristna kyrkan och framför allt på Bibeln. Människan var, kort sagt, skapad av Gud och satt att härska över naturen och att använda den för sina behov. Men under 1600-talet började kyrkans ställning försvagas medan filosofins betydelse ökade. (På den tiden existerade ännu inte benämningen vetenskap. Ordet filosofi avsåg inte bara det vi i dag kallar filosofi utan all rationell verksamhet. Man talade t.o.m. om experimentell filosofi. Vi kallar det experimentell naturvetenskap.) Filosoferna förkastade ingalunda kyrkans lära, men de tänkte i nya banor. De gav förnuftet och erfarenheten en allt större roll i tänkandet. Men det betydde i praktiken att religionens inflytande på filosofin minskade. Galileo Galilei är en symbol för denna utveckling. Han försvarade energiskt filosofernas frihet att söka sanningen utan kyrkans kontroll och förmyndarskap. (Se min blogg om den katolska kyrkans censur 5.3 2008).
Enligt kyrkan var människans rättigheter och skyldigheter för evigt grundade i Guds vilja. Nu uppstod en konkurrerande rättsfilosofi, den s.k. naturrätten. Den främsta förespråkaren för denna var den holländska juristen Hugo Grotius (1583-1645). (Han var samtida med Galileo Galilei. Förenklat kan vi säga att Galileo grundade den moderna vetenskapen och Grotius den moderna rättsfilosofin). Naturrätten handlar inte, som man kunde tro, om naturens rättigheter utan enbart om människans rättigheter. Det är en filosofisk lära som hävdar att människan ”av naturen” har vissa rättigheter.
Hur skiljer sig denna lära från den kristna som säger att rättigheterna är grundade i Gud? Grotius, som var en god kristen, menar att de naturliga rättigheterna skulle existera även om Gud inte fanns. De är alltså i princip oberoende av Gud. Vilka är då dessa rättigheter som av naturen tillkommer varje människa? Och hur får vi reda på dem? Grotius menar att naturen visar oss att allt levande strävar efter att föröka sig och att skydda eget och avkommans liv. Detta är naturens grundläggande lag. Härav kan vi, menar han, sluta oss till att var och en har rätt att försvara sitt liv och undvika sådant som är skadligt. Vidare har var och en rätt att skaffa och behålla sådant som behövs för att leva, dvs privat egendom. Men sedan kommer en regel som är onaturlig. I naturen äter djuren varanda och rövar varandras byten, slåss om revir osv. Grotius hävdar att det är förbjudet att skada en annan människa eller att stjäla hennes egendom.
Människan har alltså rättigheter ”av naturen”, men enligt Grotius har naturen inga sådana rättigheter ”av naturen”. Tvärtom har människan rätt att efter gottfinnande utnyttja naturen för sina egna behov och önskningar. Hon har också rätt att göra naturen till sin privata egendom. Detta gör hon genom att ta ett område i bruk. Den som hindrar en annan att bruka natur, som ingen ännu tagit i besittning, bryter mot naturrätten. Naturen har enligt Grotius inte något egenvärde, inga rättigheter. Naturen har endast det nyttovärde som människan ger den.
Denna uppfattning utvecklades vidare av den mycket inflytelserike engelske filosofen John Locke (1632-1704). Locke hävdade att Gud gett naturen åt människorna att utnyttja för att skapa välstånd och rikedom. Orörd natur, ödemark, djungler osv saknar värde i sig själva. Samma sak gäller växter och djur. De får värde genom den nytta de ger oss människor. Men för att skapa välstånd och rikedom måste människan arbeta med naturen, eller snarare bearbeta naturen. Hon måste avverka skog och förädla virket, odla upp marken för att få föda för en växande befolkning, bekämpa skadedjur, bryta malmer som förädlas till järn och stål osv.
Denna syn på naturen förblev dominerande ända till början av 1900-talet. De första lagarna för att skydda naturen stiftades som vi sett i kapitel V redan på 1760-talet. Men motivet var inte att man ansåg att naturen hade ett värde i sig utan att människan inte hade någon nytta och glädje av förstörd natur. Det var alltså människans intressen man ville skydda. Kalhuggning av skogar på sluttningar förbjöds t.ex. därför att de orsakade erosion som skadade jordbruket. I Indien förbjöds kalhuggning bl.a. därför att man ansåg att den påverkade klimatet.
Men i bakgrunden fanns också den naturromantik som hade Rousseau som viktigaste förespråkare. (Kapitel III, 9.2-09) Man idealiserade ”den ädle vilden”, det naturliga livet och därigenom gav man indirekt naturen ett värde. Den blev ett ideal, men ett ideal som man inte på allvar försökte uppnå. Det enkla, naturliga livet var något man drömde om, skrev romaner om, men inte riktigt tog på allvar. Att skydda naturen för dess egen skull, för att den hade ett värde i sig helt oberoende av människan var en främmande tanke.
NATUREN FÅR ETT VÄRDE
Teknologi i ordets moderna mening började utvecklas vid sekelskiftet 1700/1800. Ångmaskinen var förstås den viktigaste av de tidiga teknologiska innovationerna, men den följdes snabbt av andra, t.ex. av den på stenkolstjära baserade kemiska industrin. Tekniska skolor grundades först i Frankrike och Tyskland och småningom i alla industriländer. Industrialiseringen medförde allt mer uppenbar skada på naturen och det är naturligt att många bekymrade sig för utvecklingen. Jag har tidigare behandlat amerikanen Thoreau. (Kapitel III). Han var dock mera naturromantiker med ambition att bli en berömd författare än en praktiskt arbetande naturvän. Det var däremot hans landsman George Perkins Marsh (1801-1882). Han var både forskare med stor teoretisk kunskap och praktiker som studerade växt- och djurlivet i USA. Mer än någon annan påverkade han debatten i USA vid mitten av 1800-talet.
Tidigare hade filosoferna menat att människan formas av naturen. Marsh menade att det snarare är tvärtom. Naturen formas av människan. Detta är en truism i dag men var en radikal tanke vid mitten av 1800-talet. Men därmed tar människan på sig ett stort ansvar. Om hon kortsiktigt hugger ner skogar, driver bort djur, odlar upp, bygger vägar och industrier så finns en risk att vi till slut står med en livlös, steril omgivning. Vi drar undan mattan för vår egen existens. I värsta fall kan vi själva bli en av de arter som dör ut, varnade han.
Marsh betonade att vi har ett ansvar för kommande generationer. Vi får inte förstöra våra barns och barnbarns möjligheter att leva ett gott liv. Därför måste vi skydda och vårda naturen. Detta var ett argument som ständigt upprepades av den gröna rörelsen under dess barndom på 1960- och 1970-talet. Och det var förstås ett mycket tungt vägande argument, kanske det tyngsta av alla. Ingen vill väl tvinga sina barn att leva i en värld av avfall och föroreningar där alla vilda djur är utrotade. Detta är budskapet i animationsfilmen Wall.E som fick stor mediauppmärksamhet senaste vinter.
Om 1700-talet var upplysningens århundrade, så var 1800-talet nyttans tidevarv. Det mesta bedömdes ur nyttosynvinkel. Vi bör komma ihåg att det var under denna tid som evolutionstänkandet slog igenom, och det är ett typiskt nyttotänkande. Sådana egenskaper som är till nytta för arten tenderar att leva vidare, onyttiga försvinner. Också Marshs naturfilosofi var präglad av detta tänkande. Han motsatte sig miljöförstörelse därför att den förr eller senare drabbade människan själv, inte därför att naturen i sig själv hade ett värde. Naturen hade ett instrumentellt värde, men inte ett egenvärde. Människan hade nytta av att inte förstöra den.
Hans landsman John Muir (1838-1914) gick ett steg längre. Som naturintresserad ung man hade han en vision av att naturen hade ett värde i sig själv. Under ett av sina strövtåg stötte han på en grupp sällsynta orkidéer. När han satte sig i gräset för att beundra de sköna blommorna fick han ingivelsen att de ingalunda fanns där för människans skull utan för sin egen skull. De hade växt upp, blomstrat, förökat sig och dött helt oberoende av människan i otaliga år. De hade en rätt att existera för sin egen skull. Han blev övertygad om att allt i naturen har ett värde i sig själv, helt oberoende av om människan har någon nytta av det eller ej.
Sålunda formulerade han för första gången en tes som radikala naturvänner senare har upprepat fram till våra dagar. Det är en av de mest omdiskuterade av de gröna teserna. Inte underligt eftersom den verkligen ställer nya och mycket hårda krav på oss människor.
Muir drev idéen att man borde grunda skyddade områden, som vi kallar nationalparker. Och vid denna tid grundades de första nationalparkerna i USA. Yellowstone National Park blev den första. Den grundades redan 1872. Den omfattar ca 9000 km² av Klippiga bergen och hyser än i dag en varierande natur med vattenfall, gejsrar och varma källor och ett rikt djurliv med grizzlybjörn, svartbjörn, prärievarg, bison, vapiti, tjockhornsfår och älg. Senare har med tiden allt fler nationalparker grundats överallt i världen. Tack vare dem har vi fortfarande kvar stora områden av om inte orörd så åtminstone ursprunglig, icke exploaterad natur. Muir lobbade för att den natursköna Yosemitedalen i Kalifornien skulle få status av nationalpark. Redan år 1890 fick det drygt 3000 km² stora området denna status. I parken finns bl.a. världens näst högsta vattenfall med en total fallhöjd på 763 meter. Den är också känd för bestånd av mammutträd. Det kan ännu nämnas att Muir, i motsats till många gröna romantiker som t.ex. Thoreau, var politiskt aktiv. Han lyckades t.o.m. få president Theodore Roosevelt (1901-1909) intresserad av att skydda viktiga naturområden.
NATUREN HAR ETT EGENVÄRDE OCH RÄTTIGHETER
Den mest inflytelserika naturfilosofen i USA är Aldo Leopold (1887-1948). Hans bok A Sand County Almanac, som kom ut postumt 1949, har påverkat den gröna rörelsen i USA mer än någon annan skrift. Att hans minne lever framgår t.ex. av att den nya chefen för National Oceanic and Atmospheric Administration, ekologen Jane Lubchenco, som nu är president Obamas rådgivare i miljöfrågor, tidigare jobbat som chef för en organisation uppkallad efter Leopold. Den heter the Leopold Leadership Program och går ut på att utbilda forskare att tänka ekologiskt. De forskare som deltar i programmet har fått lära sig hur man inom politiken argumenterar och jobbar för miljövård. Lubchenco står inför enorma utmaningar eftersom Bush-administrationen i hög grad negligerade miljöfrågorna.
Leopold började sin bana som skogsförvaltare i statens tjänst. Han utgick då från förvaltarideologin som går ut på att naturen är till för människan, och att det gäller att få största möjliga nytta av den. Han jobbade bl.a. med att utrota vargar och pumor, som ansågs vara skadliga eftersom de levde på jaktbart villebråd som hjortar, rådjur och ibland tama djur och boskap. Inom skogsbruket högg man bort träd som inte hade något ekonomiskt värde.
Denna ideologi dominerade förstås också i Europa. I Finland var den rådande in på 1970-talet. Ett personligt minne får illustrera hur man jobbade i praktiken. När jag avtjänade min värnplikt 1964 fick kanonjärerna i mitt batteri en dag i uppdrag att arbeta för en skogsägare. Vi fick en yxa i handen och instruktion att hugga ned alla lövträd, främst björk, i ungskog. Jag har alltid tyckt att björken är ett vackert träd och lät en och annan ung och vacker björk leva. Men det dög inte alls. Jag fick uttryckliga order att ta livet av alla björkar. Det som man eftersträvade var en skog bestående av enbart välväxta barrträd, en s.k. monokultur. En sådan skog är självklart onaturlig och fattig på växter och djur. Dessutom är den känsligare för olika skador.
Människan har alltid, och inte utan fog, fruktat vagen. En vargflock kan skrämma vem som helst och den kan ta död på också stora djur som hjortar och älgar, för att inte tala om får, kalvar och ibland t.o.m. människobarn. Vargen ansågs allmänt som farlig, som ett skadedjur som borde fördrivas och helst utrotas. Också nu spelade teknologin en cental roll. De nya gevär som dels var lätta att bära med sig och dels gjorde det möjligt att skjuta många skott i snabb följd gjorde vargjakten långt effektivare än tidigare. Enligt en uppgift sköts år 1907 i USA 2000 vargar och 23 000 coyoter. Ända fram till mitten 1960-talet fick man i USA skottpengar på dödade vargar. Vid mitten av 1960-talet var vargen (Canis lupus) praktiskt taget utrotad i USA. Också i Finland höll vargen på att utrotas. I Kanadas väldiga skogar och i Alaska fanns det dock gott om varg. På motsvarande sätt fanns det gott om varg på andra sidan vår östgräns. Någon risk för total utrotning fanns sålunda inte.
Leopold blev dock med tiden övetygad om att förvaltarideologin var fel. Den är, menade han, inte bara fel ur nyttosynvinkel utan ur en djupare moralisk synvinkel. Det avgörande för hans ”omvändelse” skall ha varit just en vargjakt. Han blev övertygad om att vargen har samma rätt till liv och frihet som människan. Den har sin plats och sin roll i en sund och levande natur. Denna uppfattning kunde motiveras också ur nyttosynpunkt på basen av den erfarenhet man hade i början av 1900-talet. Det visade sig rent empiriskt att om vargen utrotades i ett område så förökade sig dess bytesdjur t.ex. hjorten, men i stället drabbades hjortarna av sjukdomar, undernäring och av ökad mängd missbildade individer. Orsaken var lätt att inse. Vargflockarna koncentrerade sig på de svaga, sjuka, missbildade och gamla individerna. (Men förstås också på kalvarna). Därigenom höll de antalet nere och bidrog till att de friska och livskraftiga individerna hade större chans att förökade sig och föra sina gener vidare.
EN RADIKALT NY MILJÖETIK
De flesta kan hålla med om att vargar och andra rovdjur behövs för att bibehålla den ekologiska balansen. Men Leopold gick mycket längre. Han ville skapa ett helt nytt område inom etiken, en ”land ethics”, en landetik, eller, som vi i dag skulle säga, en miljöetik. Sedan hans tid har många ekologer, filosofer och naturvänner argumenterat för en sådan etik, eller någon mer eller mindre radikal variant av miljöetik. Men på Leopolds tid var tanken ny och radikal. Vad innebär denna etik och hur motiverade han den?
Sedan forntiden har etiken i allmänhet baserats på religionen. Då utgår man ifrån att Gud har bestämt (eller vet) vad som är rätt och orätt och att han upplyst människorna om detta i någon helig skrift. Enligt denna uppfattning är etiken en gång för alla given och därmed orubblig och oföränderlig. Gud kan ju inte, menar man, ändra åsikt om rätt och orätt.
Som vi sett ovan uppstod under 1600-talet idén om en annan grund för rätten. Man hänvisade till ”naturen”. Av naturen är vi jämliga, av naturen har vi rätt till liv och egendom osv. Detta gav möjlighet för en förändring av etiken eftersom man kunde upptäcka nya sidor hos ”naturen”. Detta är precis vad som hände. Det uppstod en omfattande diskussion om vilka rättigheter och skyldigheter vi har av naturen. Sålunda kunde man hävda att slaveri var mot naturen och att det alltså var orätt att hålla någon som slav. Många började se etiken, inte som något en gång för alla givet och orubbligt, utan som något som utvecklas mot det bättre. Detta synsätt blev dominerande under 1700-talet. Då skapades den kanske viktigaste ideologin i världshistorien, utvecklingsideologin. Den säger att vi lever i en föränderlig värld och att förändringarna i allmänhet och på lång sikt leder till något bättre.
Utvecklingsoptimismen påverkade också etiken som i sin tur påverkade lagstiftningen, t.ex. så att grymma straff, t.ex. dödsstraff blev allt ovanligare. Leopold var starkt påverkad av denna optimism. I kapitlet ”The Land Ethics” i boken A Sand County Almanack beskriver han sin idé om en ny miljöetik. ”Tillsvidare finns det ingen etik,” skriver han, ”som skulle behandla människans förhållande till jorden (land) och till de djur och växter som lever på den.” Förhållandet till jorden är, menar han, fortfarande enbart ekonomiskt och ger människan rättigheter men inga skyldigheter. Men han trodde att en förändring var på väg, och att den var både ekologiskt nödvändig och en naturlig del i kulturens utveckling. ”Landetiken utvidgar helt enkelt samhällets gränser genom att täcka marken, vattnet, växterna och djuren – med ett ord, jorden.” Han betonar att den nya etiken innebär att allt liv har ett värde i sig, oberoende av om det är till nytta eller skada för människan. De växter och djur vi kallar skadliga har samma rätt att existera som de vi kallar nyttiga.
Han betonar att den nya etiken självklart inte betyder att vi inte längre får utnyttja naturen. Han är ingen blåögd idealist som vill att vi skall leva i grottor i skogen. Han skriver: ”Landetiken kan naturligtvis inte hindra att ”resurserna” förändras, sköts och används, men med dess hjälp kan man förstärka deras (dvs. djurens och växternas) rätt att fortleva, och åtminstone ställvis att fortleva i naturligt tillstånd.”
Det som Leopold efterlyser är inte nya regler utan en ny moral. Man bör komma ihåg att etik inte i främsta hand är en uppsättning regler och lagar utan en inre övertygelse. Vi handlar etiskt, inte när vi följer lagen, utan när vi följer vår övertygelse eller det vi kallar samvetet. Ibland kan lagen t.o.m. stå i strid med vår övertygelse. Leopold betonar att en ny etik inte kan fås till stånd enbart genom nya lagar. Det som krävs är en förändring i människans värderingar och övertygelser.
Låt oss ta ett högst konkret exempel. Varför dödar vi inte människor som vi ogillar? Är det bara rädslan för straff som stoppar oss? Nej, det största hindret är vår övertygelse att mord är något avskyvärt. Vi kan kalla detta samvetet, om vi vill. De flesta känner inte en motsvarande avsky för att döda djur. Mången känner starkt för hundar och katter, men önskar att lodjur och vargar skall dödas. Leopold vill se en etik som, inom rimliga gränser, känner samma avsky för förstörelse av naturen som för förintandet av en människa. Hur skall vi uppnå denna övertygelse? Han ger inget annat svar än att vi måste lära känna naturen. På det sättet får vi den respekt, den beundran, den upplevelse som skapar den kärlek till naturen som är en förutsättning för ett etiskt handlande gentemot jorden och allt som lever på den.
I USA liksom hos oss har vargen blivit en symbol för kampen om den nya miljöetiken. Om allt levande har rätt att existera helt oberoende av människans önskningar och behov så har också vargen denna rätt. Leopold skrev: ”Dödandet av rovdjuren fortsätter sorglöst. Ett exempel på detta är att den nordamerikanska vargen håller på att urotas med fullmakt av USA:s kongress, av naturvårdsmyndigheterna och av delstaternas lagstiftare.” Så var det när boken kom ut 1949. Men en förändring var på väg, bl.a. just p.g.a. av Leopolds arbete. Själv fick han inte uppleva den. Miljövännerna i USA började på 1960-talet energiskt lobba för att fridlysa vargen och för att inplantera den i områden där den utrotats. Då var vargbeståndet i USA, som exklusive Alaska och Hawai, är 24 gånger så stort som Finland, ungenfär lika stort som i dagens Finland.
År 1974 förverkligades äntligen Leopolds dröm, åtminstone delvid. Vargen fridlystes. Vargstammen började öka. År 1995 beslöt miljömyndigheterna att inplantera vargen i områden där den utrotats. Bl.a. hämtades vargar från Kanada till Yellowstone National Park. I dag finns det flera tusen vargar i USA och det är inte längre någon risk att de skall dö ut.
Men problemen är inte över. Motståndet bland ”varghatarna” är, liksom i Norden, fortfarande starkt. Detta är fullt förståeligt. Det är lätt att vara ”vargvän” om man bor i en storstad och på sin höjd ser vargar i tv eller i en djurpark, men om man bor på landsbygden där vargflockar strövar omkring och man en dag kan stå öga mot öga mot en flock så är situationen en annan. Vargen är ett rovdjur som kan fälla så stora djur som älgar. Den är stark och envis, den jagar i flock, djuren samarbetar och den är intelligent. En hund eller katt, ett får eller en kalv har ingen chans, och vad värre är, ett människobarn är hjälplöst om en varg går till angrepp.
Det har skett en stor förändring, t.o.m. en revolution i vår syn på naturen sedan Leopolds dagar. Fridlysning och andra åtgärder har räddat mängder av djur undan förintelse. I stället har vi sett en snabb ökning i många populationer. Men detta har lett till nya problem. Förr var problemet att många djur höll på att dö ut, nu är problemet ibland att djuren blir alltför många. Då blir det en kollision mellan människans och djurens intressen. Hur Leopolds utvidgade etik skall tackla dessa problem är fortfarande en öppen fråga. Vi skall inte glömma att tusentals människor varje år dödas av vilda djur och inte bara av insekter, ormar, spindlar utan också av tigrar, lejon, björnar, någon enstaka gång av en varg, av krokodiler, elefanter och många andra.
måndag 30 mars 2009
HAR VÄXTHUSEFFEKTEN BLIVIT UPPSKJUTEN?
EN NORMAL VINTER?
De som oroar sig över den globala uppvärmningen, den s.k. växthuseffekten, måste känna sig lyckliga denna vinter. Vi har fått snö, is och köld i så hög grad att meteorologerna talar om en normal finsk vinter. En normal vinter?! Har växthuseffekten blivit uppskjuten? Redan för 30 år sedan hävdade klimatforskarna att utsläppen av koldioxid och metan orsakar en allt snabbare uppvärmning. Och snabbast skulle uppvärmningen vara i de nordliga områdena, dvs bl.a. hos oss. Vi borde få allt varmare vintrar, inte normala.
Jag vill gärna tro på sakkunskapen, men ännu mer tror jag på mina egna ögon. Genom mitt fönster ser jag stora snödrivor, isen är 30 cm tjock och termometern kryper på nätterna ner mot -10º. I slutet av mars månad i den varmaste delen av vårt land! Hur kan det komma sig? Mängden växthusgaser har ökat i hundra år. Den globala uppvärmninen borde följa efter, enligt forskarnas teorier. Skall vi tro att detta är den sista normala vintern, eller kan vi vänta oss likadana vintrar också i fortsättningen? Hur stämmer detta i så fall med växthusteorin och modellerna? I nyheterna hör jag att solfläckarna har nått ett minimum. Enligt klimatexperterna har detta nästan ingen inverkan på jordens temperatur, men kan vi lita på det? Är det rent av, dystra tanke, möjligt att vi, som några få forskare menar, går mot kallare tider?
Som hobbyodlare säger jag inte nej tack till litet mera värme. Senaste sommar var tyvärr speciellt eländig. Hälften av mina tomater hann inte mogna därför att augusti var så kall. Detta år ser inte ut att bli varmare. Vad är förklaringen, eller bortförklaringen, till att prognoserna tycks ha fel i allt högre grad? Kan det trots allt vara så att klimatskeptikerna har rätt? Vad skall en stackars lekman tro egentligen? Kan det vara så att meteorologerna förstår det globala klimatet lika dåligt som ekonomerna förstår den globala ekonomin? Deras prognoser tycks vara lika opålitliga.
Eftersom jag är väl medveten om hur opålitlig mediernas rapportering är brukar jag samla artiklar om frågor som intresserar mig för att kunna jämföra vad som sägs och händer under olika år. Jag har sålunda samlat på mig en ganska tjock bunt artiklar, debattinlägg och notiser om växthuseffekten. De är ytterst intressant läsning.
REDAN FÖR TRETTIO ÅR SEDAN SLOG FORSKARNA LARM
Jag har t.ex. sparat en lång artikel som ingick i Scientific American i april 1989, sidorna 18-26, dvs för ganska jämnt 30 år sedan. (Jag skriver detta i slutet av mars 2009). Artikeln är skriven av två klimatologer (klimatforskare) R.A. Houghton och G.M. Woodwell. De betonar att det råder stor enighet bland klimatologerna om de resultat som beskrivs i artikeln. Redan för 30 år sedan varnade alltså klimatologerna i starka ordalag för global uppvärmning.
Jag redogör i korthet för innehållet. Artikeln börjar helt dramatiskt med orden: ”The world is warming.” Sedan sägs att klimatzonerna drar sig norrut, glaciärerna smälter och havsnivån stiger. Alla dessa varningar är välkänt för den som följt med under de senaste åren. Det har upprepats om och om igen t.ex. i massor av stort uppslagna tidningsartiklar. Houghton och Woodwell skriver att starka bevis (strong evidence) för global uppvärmning blev tillgängliga år 1988. Före det fanns det tydligen inga sådana starka bevis. Det starkaste beviset är, skriver de, temperaturmätningar ”from around the world” samlade av NASA. Enligt NASA:s analys har jordens medeltemperatur, säger de, stigit med mellan 0.5 och 0.7 grader sedan 1860. Den största ökningen har skett under det senaste decenniet (alltså 1980-talet), skriver de.
I dag har vi statistik för de 30 år som gått sedan artikeln skrevs. De visar på en svagt uppåtgående trend fram till 1998, som var ett mycket varmt år. Men under de senaste tretton åren har jordens medeltemperatur inte ökat. Intressant är att titta på den tid när artikeln skrevs, dvs 1980-talet. Faktum är att temperaturen ökade rätt kraftigt fram till det år när artikeln publicerades, men sedan sjönk den så att 1989, 1993 och 1994 var ovanligt kalla år.
Det intressantaste är författarnas prognoser. Hur bra stämmer de? Svaret är att de stämmer mycket dåligt. De är rent ut sagt åt skogen. Författarna menar att temperaturen kommer att stiga med mellan 2 och 3 grader fram till år 2030. Hittills har den de facto stigit med ca en tiondedel av det lägre värder! Av speciellt intresse för oss i Norden är hur det går med våra vintrar. Effekten kommer att vara speciellt stor här, förutspår författarna. Man kan förvänta att vintertemperaturerna stiger med det dubbla, dvs 4 - 6 grader, ”more than twice the world average”. Var och en som bor i detta kalla land vet att ingen sådan uppvärmning skett. Förra vintern var ovanligt varm, men sommaren var i stället ovanligt kall så att det som helhet blev ett kallt år. I år har vi hittills inte sett något av uppvärmningen. De senaste nätterna har jag uppmätt -13, -15 och -12 grader i Västanfjärd, dvs i Finlands varmaste del. Det har sannerligen inte varit någon varm vinter.
Den som vill resonera logiskt måste vara noga med att skilja mellan fakta och teorier. Fakta får vi genom direkta mätningar och observationer. Teorierna är konstruktioner avsedda att förklara fakta. Som regel är fakta pålitliga, speciellt om de kontrolleras och bekräftas av andra forskare. Vi kan alltså på det stora hela lita på mätningarna av temperaturer, koldioxidhalter, vattennivåer osv. Jag garderar mig dock med att säga ”på det stora hela” därför att misstag kan ske, men speciellt därför att en del data ges av automater, alltså utan att någon människa direkt avläser en mätare. Det har flera gånger visat sig att sådana automater gett felaktiga mätvärden. (Se t.ex. Nature 3.5 2007 och 29.5 2008).
På det stora hela tycks dock alla vara eniga om mätvärdena. De visar dels att jordens medeltemperatur faktiskt ökat med omkring 0.7 grader under 1900-talet samt att mängden koldioxid i atmosfären ökat kraftigt. Orsaken till koldioxiden är uppenbar: människan. Därom råder inga tvivel. Men vad är förklaringen till den globala uppvärmningen? Det ligger nära till hands att tro att ökad mängd koldioxid orsakar ett varmare klimat. Koldioxiden fungerar, populärt uttryckt, som glaset i ett växthus. Därav namnet växthuseffekt. Men detta är en teori, en möjlig förklaring till uppvärmningen, inte ett observerbart faktum. (Metan är också en växthusgas och antas bidra till uppvärmningen). Om teorin är riktig så innebär den att det är människan som orsakar det mesta av den uppmätta klimatförändringen. Den har alltså inte, som alla tidigare, större och mindre klimatförändringar naturliga orsaker. T.ex. Hufvudstadsbladet har i många stora artiklar hävdat att människan är grundorsaken. Den 30.12 2006 kunde man läsa ”Människan skyldig till uppvärmningen” och på ett dubbelt uppslag 3.2 2007 ”Människan bakom jordens uppvärmning”. Påståendena baserar sig på FN:s klimatpanels IPCC:s rapporter.
Teorin säger att när mängden koldioxid i atmosfären ökar så ökar också jordens temperatur. Man bör självklart beakta att det är frågan om medeltemperatur för hela jorden. Variationerna mellan olika platser kan vara stora. Stämmer denna teori? Detta är den stora frågan i klimatdebatten. Houghton och Woodwell skrev redan 1989 att det finnns en ovanligt stor enighet bland klimatologerna (an unusually powerful consensus) om att teorin stämmer.
SVÅRIGHETER FÖR TEORIN
Det finns dock problem. I en stor artikel i Vasabladet 28.1 2007 kunde man i en FNB-artikel läsa: ”Flera studier visar att det sällan tycks finnas något direkt samband mellan temperaturer och koldioxidhalter”. Det är frågan om studier av jordens klimat under äldre tider. Om studierna hade visat att ökad koldioxidhalt alltid följs av uppvärmning skulle teorin praktiskt taget ha varit bevisad. Men något sådant samband har paleoklimatologerna (de som studerar klimatet under äldre tider) inte funnit. Detta har dock inte fått majoriteten av klimatologer att tvivla på att koldioxiden och därmed människan denna gång är orsaken.
Houghton och Woodwell krävde 1989 att politikerna snabbt vidtar åtgärder för att minska utsläppen av koldioxid. Så har, som bekant inte skett. I stället har de hela tiden ökat, inte minst därför att den ekonomiska tillväxten i Asien, och främst i jätterikena Kina och Indien, varit snabb. Kina har nu gått förbi USA när det gäller utsläpp av koldioxid. Om mer koldioxid ger mer värme borde temperaturen ha fortsatt att öka under detta århundrade. Det har den inte gjort. Jarl Ahlbeck har i en mängd artiklar påpekat detta, senast i Åbo Underrättelser 18.3 2009. Han skriver: ”Under de tretton senaste åren har den globala medeltemperaturen alltså förblivit oförändrad.” (Mera om Ahlbeck kan man läsa på min blogg 31.1 2008)
Fakta säger alltså att medeltemperaturen inte ökat på 13 år, medan koldioxidhalten ökat mer än väntat. Teorin säger att medeltemperaturen borde ha ökat. Det måste finnas ett (eller flera) fel någonstans – men var? Temperaturen steg mest under 1990-talet när koldioxidhalten var betydligt längre än i dag. Under detta decennium, när koldioxiden nått rekordnivåer, har temperaturen inte stigit alls. År 2008 borde ha varit mycket varmt, men faktum är att det var 0.21 grad kallare än år 1998, det hittills varmaste året. Det var i själva verket det kallaste sedan 2000. Som orsak till detta anger klimatologerna ett väderfenomen över Stilla havet kallat La Nina. Men La Nina har avtagit så detta år borde bli varmare än förra året. För ett år sedan förklarade den meteorologiska organisationen WMO att de närmaste fem åren blir rekordheta. Det blir ytterst intressant att se om prognosen stämmer. Om den inte gör det måste t.o.m. den mest ”gröna” klimatolog inse att teorin är i allvarliga svårigheter. Om den däremot stämmer torde skeptikerna, inklusive Jarl Ahlbeck, erkänna att de haft fel. Vi kan bara vänta och se.
En faktor som kan påverka slutsatserna är den globala depression som slog till med full kraft senaste höst. Den leder till lägre utsläpp av koldioxid, som enligt teorin, borde inverka avkylande. Men om depressionen blir kortvarig, ett år eller två, så torde effekten på klimatet (om den existerar) bli alltför liten för att vara mätbar.
Som vi sett hävdade Houghton och Woodwell redan för 30 år sedan att det råder stor enighet bland klimatologerna. Men inte ens i dag är alla forskare övertygade om att teorin stämmer. Det finns en betydande mängd forskare som ställer sig skeptiska. Som en kuriositet kan nämnas att klimatologen James Annan har utmanat ett antal skeptiker att slå vad om teorin. De flesta har avböjt, men 2005 gick två ryska forskare, Maschnich och Bashkirtsev, med på ett vad om 10 000 dollar. Ryssarna hävdar att den globala temperaturen styrs av solens aktivitet, som minskar och enligt deras teori medför att klimatet blir kallare. De har kommit överens att jämföra perioden 1998-2003 med perioden 2012-2017. Enligt Annan kommer det att vara varmare under den senare perioden. Enligt ryssarna blir det tvärtom. Tyvärr måste vi vänta till 2018 innan vadet avgörs och vi får veta vem som kammar hem de 10 000. Själv misstänker jag (hoppas jag) att det i varje fall inte är kallare under den senare perioden. Min kristallkula säger att vi kan ha en temperaturökning på 0.1 – 0.2 grader under den senare perioden.
VARFÖR ÄR GRÖNLAND INTE GRÖNT?
För 15 000 år sedan var hela norra halvklotet, inklusive Finland, täckt av ett mer än kilometertjockt islager. För ca 10 000 år sedan blev jorden varmare och isen började smälta. Men på Grönland stannade istäcket, av någon anledning, kvar. Isen på ”den gröna ön” är allså en kvarleva från senaste istid. Nu oroar sig många för att uppvärmningen skall leda till att isen smälter. Varför oroar de sig? Grönland är enormt stort, omkring sex gånger så stort som Finland. Om isen smälter får ön ett klimat liknande norra Finlands, dvs Grönland blir verkligen en grön ö med enorma utrymmen för växter och djur, och förstås för människor.
I Vasabladet 5.4 2006 läser vi följande rubrik: ”Grönlands glaciärer smälter alarmerande fort”, och i Hufvudstadsbladet 6.2 2008 ”Grönlands isar går kanske inte att rädda”. Varför är det viktigt att rädda isar och glaciärer som är kvar efter istiden? Det skäl som alltid betonas är att isarna binder enorma mängder vatten och om detta frigörs kommer världshaven att stiga, vilket i sin tur orsakar väldiga problem för alla städer som ligger vid havet. De blir helt enkelt översvämmade.
Hur mycket kommer världshaven att stiga och hur snabbt? På Grönland finns ca 3 miljoner kubikkilometer is. Om denna omvandlas till vatten och sprids ut över världshavens yta anses den stiga med 6-7 meter. Det är i varje fall en siffa som ofta anges och den torde vara av rätt storleksordning. Däremot har forskarna tydligen ingen aning om hur snabbt detta kan ske. Ofta sägs det att havsytan kommer att stiga med 1-2 cm i året. Som vi har sett ansåg Houghton och Woodwell redan för 30 år sedan att ”See level is rising”. Jag har ingen statistik på hur mycket den stigit under dessa 30 år. I vårt land motverkas detta förstås av landhöjningen som varit ca 50 cm i Österbotten under min livstid. Där jag rodde som barn går man i dag torrskodd. En stigande havsnivå torde, p.g.a. landhöjningen inte bli något problem hos oss. För dem som likt en del holländare varit dumma nog att bo under havsnivån, skyddade av väldiga vallar, blir det förstås ett stort problem.
I en lång artikel i Nature 17.4 2008 intervjuas några forskare som studerar isen på Grönland. I artikeln sägs att de bästa modeller man har är hårt pressade (are stretched) för att förklara det som redan hänt, utan att alls tänka på vad som kommer att hända. Olika rapporter anger att avsmältningen kan ta från några tiotal år till 300 år. Och sedan finns förstås möjligheten att det går som på 1920-talet. Då ökade temperaturen med över två grader och avsmältningen likaså. Ett exempel är en glaciär med det tungvrickande namnet Kangerdlugssuaq. Den drog sig tillbaka 10 km och förlorade 70 kvadratkilometer av sin areal. Men sedan följde en kallare period som varat till slutet av 1900-talet. Tillsvidare är allt vi har spekulationer. Vi kan bara vänta och se.
Här kan nämnas att en del klimatologer befarat att nordpolens isar snart kommer att smälta helt under sommaren. År 2007, som var ovanligt varmt, hade istäcket krympt till ca 4 miljoner kvadratkilometer, det minsta sedan mätningarna börjat. Några forskare trodde att nordpolen kunde bli helt isfri sommaren 2008. Så gick det dock inte. Det blev ett kallt år och istäcket stannade vid 4.5 miljoner kvadratkilometer. Med min kristallkula förutspår jag att istäcket stannar vid 5 miljoner kvadatkilometer innevarande år. I höst får vi veta.
Man kunde tro att om det blir varmare vid nordpolen så går det likadant vid sydpolen. Så har tillsvidare inte skett. Varför?
HUR GÅR DET FÖR FINLAND?
Ovan betonade jag att den som vill tänka logiskt noga måste skilja mellan fakta och teorier. Lika viktigt är att skilja mellan prediktioner och prognoser. På den punkten syndas det väldigt ofta. Med en prediktion menas en förutsägelse som baseras på en teori. Om teorin är sann så kommer prediktionen också att stämma. Om prediktionen trots allt inte stämmer så är teorin illa ute. En prognos däremot baseras främst på statistiska data. Den kan inte direkt härledas från teorin. Det finns ingen direkt logisk koppling mellan teori och prognos. Vanligen gör man en matematisk modell på de data man har och extrapolerar från den, dvs man beräknar vad modellen ger för data för framtiden. Ekonomiska prognoser t.ex. görs vanligen på det sättet. De teorier ekonomerna arbetarmed är alltför lösa och obestämda för att man skall kunna göra prediktioner, och när man för prediktioner så stämmer de vanligen inte.
Det bör alltså betonas att klimatologerna gör prognoser, inte prediktioner. Det finns ingen tillräckligt exakt klimatteori för att prediktioner skall vara möjliga. Prognoser är alltid mer eller mindre osäkra. Det brukar klimatologerna också påpeka.
Låt oss se på ett helt konkret exempel. Jag har antecknat tidpunkten för islossningen vid vår stuga i Västanfjärd under de senaste 13 åren. Från år 1996 till 2002 ser datumen ut såhär: År 1996 försvann isen så sent som 1.5. Alla andra år har den gått i april, dvs 25, 24, 18, 12, 14, 13 april. Vi ser en klar trend att islossningen sker allt tidigare. Om vi gör en prognos på basen av dessa data får vi en förutsägelse att isen från 2002 framåt går allt tidigare, dvs i början av april. Men den prognosen stämmer inte. År 2003 skedde det först 28.4, 2004 försvann den 17.4. Däremot stämmer år 2005 med 14.4 och 2007 med 4.4 och 2008 med öppet vatten praktiskt taget hela vintern bättre. I år är isen tjock ännu i slutet av mars. Den kommer antagligen att försvinna först i slutet av april. Vi ser alltså en svag tendens till tidigare islossning, men med mycket stor variation. Det enda vi säkert kan utläsa är att klimatet under de senaste tretton åren varierat. Att på basen av dessa siffror göra prognoser t.ex. tio år framåt är meningslöst. Det kan hända att isen ligger till 1.5 eller att havet är öppet hela vintern.
Klimatologerna drar sig dock inte för att göra tämligen tvärsäkra prognoser långt fram i tiden. Den 16.10 år 2005 skrev Hbl ”Finland blir varmare”. Som källa hade man professor Timothy Carter vid Finlands miljöcenral. Vi får mer regn, översvämningar, varmare väder och mindre is och snö. Det stämde bra med vintern 2008 men inte alls med denna vinter. Carter gav en mycket vid osäkerhetsmaginal. Regnmängden ökar från 6 – 37 %, temperaturen stiger för att i snitt vara 2.4 – 7.4 grader högre i slutet av århundradet. I Vbl kunde man 24.2 2006 läsa följande rubrik ”Om hundra år snöar det bara norr om Rovaniemi”. Prognosen var hämtad från IPCC, dvs FN:s klimatpanel. Och Hbl rapporterade 26.8 2008 att ”Klimatförändring drabbar Finland snabbt.” Rapporten härstammade från FNB som i sin tur baserade sig på en utredning av Statens tekniska forskningscenral. Enligt rapporten blir vintrarna varmare och regnigare medan somrarna blir torrare och soligare.
Läsaren bör lägga märke till att prognoserna ofta talar om vad som sker mycket långt in i framtiden, t.ex. i slutet av detta århundrade. Varför? Det är riskfritt! Det är ingen risk att forskarna får äta upp sina ord. I slutet av århundradet är prognoserna för länge sedan glömda och forskarna döda. Om man däremot gör en prognos t.ex. tio år framåt så kan det visa sig att man hade fullständigt fel. En sådan prognos skulle vi ha nytta av, men om den inte slår in märker vi det. Förtroendet för forskaren minskar och man kan börja tvivla på den bakomliggande teorin.
Jag repeterar: Det är ett faktum att klimatet blivit ca 0.7 grader varmare under 1900-talet. Också hos oss har det blivit något varmare. Men det är inte ett faktum att det beror på människans utsläpp av koldioxid. Detta är en teori. Dessutom finns det en mängd varianter av teorin. Somliga säger att uppvärmningen huvudsakligen beror på människan. Andra, t.ex. Jarl Ahlbeck, säger att en mindre del beror på människan, men att det mest är andra orsakar som ligger bakom. Vidare är det ett faktum att temperaturen inte stigit så som prognoserna utlovat under de senaste tretton åren. Detta borde försvaga tilltron till koldioxid som den viktigaste orsaken.
POLITISERAD VETENSKAP
I dagens värld är vetenskapen mer politiserad än någonsin tidigare. Det betyder dels att forskarna försöker påverka politikerna och allmänheten och dels att de i sitt arbete påverkas av sina politiska ideal och värderingar. Detta är en utveckling som de högsta beslutsfattarna medvetet drivit på för att få största möjliga nytta av forskningen. De forskare som kan visa de nyttigaste resultaten får anslag, de andra blir utan eller får minskande anslag. I dagens forskning gäller det alltså att visa upp sig så mycket som möjligt. Biologin har länge, och med rätta, fått stort utrymme i medierna och stora anslag. Klimatologi har däremot varit en undanskymd, föga ”mediasexig” vetenskap. Men i och med att politiker och allmänhet börjat oroa sig för klimatet har klimatologin under det senaste decenniet fått mycket stor uppmärksamhet. Det i sin tur betyder resurser och anslag, mera personal, högre status. Det ligger alltså i klimatforskarnas eget intresse att folk fortsätter att oroa sig för klimatet.
Är de då oärliga? Blåser de upp riskerna för en katastrof? På den första frågan är svaret nej. Som vi sett har en viss uppvärmning skett. Mängden växthusgaser har ökat kraftigt. Det finns grund för en viss oro. Men samtidigt kan det vara så att folk som redan är oroade över miljöförstörelsen söker sig just till områden som klimatologin. De är alltså ideologiskt benägna att oroa sig. De tror att den nuvarande utvecklingen är skadlig, borde ändras. Detta kan påverka deras forskning så att de omedvetet väljer att betona det som stöder deras ideologi medan de glömmer, ignorerar, är blinda för det som talar emot. De ignorerar t.ex. att ingen uppvärmning skett under mer än ett decennium, eller så bortförklarar de det som en tillfällig avvikelse från den allmänna trenden. De är ovilliga att beakta att teorin kan vara felaktig eller åtminstone delvis felaktig, dvs att människans inverkan kan vara mindre än de tror, eller kanske t.o.m. önskar.
I prognoserna sägs ofta att konsekvenserna av en uppvärmning kan vara katastrofala. Varför? Är det klimat vi har just nu alltså idealiskt? Är all förändring illa? I en mening är svaret ja. Dagens globala kultur är anpassad till det klimat vi haft under låt oss säga ett sekel. Varje avvikelse kommer därför att orsaka skador någonstans. Men förändringar brukar sällan vara enbart negativa. Som jag ovan betonat är det ett faktum att jorden under de senaste hundra åren blivit nästan en grad varmare. Har detta varit skadligt? Var det bättre förr när det var något kallare? Vi som bor här i norr tycker nog inte det. Få av oss vill ha kallare vintrar, och ännu färre vill ha kallare somrar. Som alltid finns det vinnare och förlorare. Vi tillhör vinnarna. Hittills tycks vi mycket väl ha kunnat anpassa oss till förändringen.
Men anta att IPCC:s värsta scenarium förverkligas, att temperaturen stiger med ca 6 grader under detta århundrade. Det skulle betyda att temperaturen stiger lika snabbt under ett enda decennium som på ett sekel tidigare. Detta vore verkligen en katastrof. Nu har det snart gått ett decennium av detta århundrade och temperaturen har inte ens stigit med 0.1 grad. För mig förefaller det värsta scenariet så otroligt att det kan uteslutas. Det bästa scenariet enligt IPCC har varierat från 1.4 till ca 2 grader. Det kan vi säkerligen leva med. Det skulle betyda en ökning av ca 0.2 grader per decennium. För oss i norden vore detta t.o.m. bättre än att klimatet skulle återgå t.ex. till sådant det var på 1800-talet.
SVENSKARNA SOM MORALISKT FÖREDÖME
Ett typiskt drag i den svenska kulturen är att man vill framstå som ett moraliskt föredöme för andra. Olof Palme fördömde ofta USA, försvarade palestinierna. Sverige har tagit emot bortåt en miljon invandrare och flyktingar. Landet har en rigorös alkoholpolitik. (Men tillåter som enda EU-land snus). Sverige har som första land infört förbud mot sexköp osv. Det är därför logiskt att svenskarna också gått i spetsen när det gäller miljöskydd och att skära ner utsläppen av koldioxid.
Journalisten Hedda Biström skrev i Hbl 7.12 år 2008 att klimatdebatten i Sverige är mycket hårdare och fränare än i Finland. En del svenska forskare målar, skriver hon, upp skräckscenarier som får vår miljörörelse att verka lam. Hon hänvisar bl.a. till en artikel i Dagens Nyheter 1.12 2008 och i Ny Teknik samma dag. Redan den 18.4 samma år kunde man i Vbl läsa en FNB-artikel om att svenska forskare slår larm (i Sverige varnar man inte, man slår larm) om att klimatet förändras snabbare och allvarligare än vad IPCC räknat med. Johan Rockström, chef för Stockholms Environmental Institute, är en ledande gestalt bland de forskare som är mycket oroade.
Vad är det då som oroar dem? Vet de inte att temperaturen inte stigit under tretton år? De hävdar att havens förmåga att ta upp koldioxid minskar. De hävdar också att ökad mängd koldioxid i vattnet leder till försurning som i sin tur skadar livet i haven. Vidare oroar de sig för att den eviga tjälen (permafrosten) börjar smälta när temperaturen stiger. Detta i sin tur leder till att stora mängder metan, som också är en växthusgas, frigörs. Vi kan sålunda, menar de, få en accelererande temperaturökning. De rekommenderar därför att industriländerna minskar sina utsläpp med 70% redan fram till 2020.
Det låter skrämmande. Men hur troligt är det? Tidigare skrämde man med att temperaturen ökar. Nu har den stampat på stället i över tio år. Det kan få folk att lugna ner sig och tro att klimatförändringen inte är så farlig. Alltså måste man hitta något annat att skrämma med. För några år sedan kunde man använda Golfströmmen. Man oroade sig för att den kunde försvagas eller ändra riktning, vilket skulle ha gett oss ett kallare klimat. Men det hotet har man nu tydligen övergett. Att permafrosten smälter är inte ett nytt scenarium, men något man kan ta till för att hålla oron vid liv. Att världshaven blir surare p.g.a. koldioxid är däremot, åtminstone för mig, något nytt. Vi får se om den teorin kommer att ersätta teorin om stark global uppvärmning.
P.S. Detta är ett så spännande och intressant tema att jag säkert får anledning att återkomma till det i framtida bloggar – såvitt hälsan står mig bi. I slutet av detta år ordnar FN en stor klimatkonferens i Köpenhamn. Vi får se vad som händer där. Jag förutspår en eldfängd debatt.
De som oroar sig över den globala uppvärmningen, den s.k. växthuseffekten, måste känna sig lyckliga denna vinter. Vi har fått snö, is och köld i så hög grad att meteorologerna talar om en normal finsk vinter. En normal vinter?! Har växthuseffekten blivit uppskjuten? Redan för 30 år sedan hävdade klimatforskarna att utsläppen av koldioxid och metan orsakar en allt snabbare uppvärmning. Och snabbast skulle uppvärmningen vara i de nordliga områdena, dvs bl.a. hos oss. Vi borde få allt varmare vintrar, inte normala.
Jag vill gärna tro på sakkunskapen, men ännu mer tror jag på mina egna ögon. Genom mitt fönster ser jag stora snödrivor, isen är 30 cm tjock och termometern kryper på nätterna ner mot -10º. I slutet av mars månad i den varmaste delen av vårt land! Hur kan det komma sig? Mängden växthusgaser har ökat i hundra år. Den globala uppvärmninen borde följa efter, enligt forskarnas teorier. Skall vi tro att detta är den sista normala vintern, eller kan vi vänta oss likadana vintrar också i fortsättningen? Hur stämmer detta i så fall med växthusteorin och modellerna? I nyheterna hör jag att solfläckarna har nått ett minimum. Enligt klimatexperterna har detta nästan ingen inverkan på jordens temperatur, men kan vi lita på det? Är det rent av, dystra tanke, möjligt att vi, som några få forskare menar, går mot kallare tider?
Som hobbyodlare säger jag inte nej tack till litet mera värme. Senaste sommar var tyvärr speciellt eländig. Hälften av mina tomater hann inte mogna därför att augusti var så kall. Detta år ser inte ut att bli varmare. Vad är förklaringen, eller bortförklaringen, till att prognoserna tycks ha fel i allt högre grad? Kan det trots allt vara så att klimatskeptikerna har rätt? Vad skall en stackars lekman tro egentligen? Kan det vara så att meteorologerna förstår det globala klimatet lika dåligt som ekonomerna förstår den globala ekonomin? Deras prognoser tycks vara lika opålitliga.
Eftersom jag är väl medveten om hur opålitlig mediernas rapportering är brukar jag samla artiklar om frågor som intresserar mig för att kunna jämföra vad som sägs och händer under olika år. Jag har sålunda samlat på mig en ganska tjock bunt artiklar, debattinlägg och notiser om växthuseffekten. De är ytterst intressant läsning.
REDAN FÖR TRETTIO ÅR SEDAN SLOG FORSKARNA LARM
Jag har t.ex. sparat en lång artikel som ingick i Scientific American i april 1989, sidorna 18-26, dvs för ganska jämnt 30 år sedan. (Jag skriver detta i slutet av mars 2009). Artikeln är skriven av två klimatologer (klimatforskare) R.A. Houghton och G.M. Woodwell. De betonar att det råder stor enighet bland klimatologerna om de resultat som beskrivs i artikeln. Redan för 30 år sedan varnade alltså klimatologerna i starka ordalag för global uppvärmning.
Jag redogör i korthet för innehållet. Artikeln börjar helt dramatiskt med orden: ”The world is warming.” Sedan sägs att klimatzonerna drar sig norrut, glaciärerna smälter och havsnivån stiger. Alla dessa varningar är välkänt för den som följt med under de senaste åren. Det har upprepats om och om igen t.ex. i massor av stort uppslagna tidningsartiklar. Houghton och Woodwell skriver att starka bevis (strong evidence) för global uppvärmning blev tillgängliga år 1988. Före det fanns det tydligen inga sådana starka bevis. Det starkaste beviset är, skriver de, temperaturmätningar ”from around the world” samlade av NASA. Enligt NASA:s analys har jordens medeltemperatur, säger de, stigit med mellan 0.5 och 0.7 grader sedan 1860. Den största ökningen har skett under det senaste decenniet (alltså 1980-talet), skriver de.
I dag har vi statistik för de 30 år som gått sedan artikeln skrevs. De visar på en svagt uppåtgående trend fram till 1998, som var ett mycket varmt år. Men under de senaste tretton åren har jordens medeltemperatur inte ökat. Intressant är att titta på den tid när artikeln skrevs, dvs 1980-talet. Faktum är att temperaturen ökade rätt kraftigt fram till det år när artikeln publicerades, men sedan sjönk den så att 1989, 1993 och 1994 var ovanligt kalla år.
Det intressantaste är författarnas prognoser. Hur bra stämmer de? Svaret är att de stämmer mycket dåligt. De är rent ut sagt åt skogen. Författarna menar att temperaturen kommer att stiga med mellan 2 och 3 grader fram till år 2030. Hittills har den de facto stigit med ca en tiondedel av det lägre värder! Av speciellt intresse för oss i Norden är hur det går med våra vintrar. Effekten kommer att vara speciellt stor här, förutspår författarna. Man kan förvänta att vintertemperaturerna stiger med det dubbla, dvs 4 - 6 grader, ”more than twice the world average”. Var och en som bor i detta kalla land vet att ingen sådan uppvärmning skett. Förra vintern var ovanligt varm, men sommaren var i stället ovanligt kall så att det som helhet blev ett kallt år. I år har vi hittills inte sett något av uppvärmningen. De senaste nätterna har jag uppmätt -13, -15 och -12 grader i Västanfjärd, dvs i Finlands varmaste del. Det har sannerligen inte varit någon varm vinter.
Den som vill resonera logiskt måste vara noga med att skilja mellan fakta och teorier. Fakta får vi genom direkta mätningar och observationer. Teorierna är konstruktioner avsedda att förklara fakta. Som regel är fakta pålitliga, speciellt om de kontrolleras och bekräftas av andra forskare. Vi kan alltså på det stora hela lita på mätningarna av temperaturer, koldioxidhalter, vattennivåer osv. Jag garderar mig dock med att säga ”på det stora hela” därför att misstag kan ske, men speciellt därför att en del data ges av automater, alltså utan att någon människa direkt avläser en mätare. Det har flera gånger visat sig att sådana automater gett felaktiga mätvärden. (Se t.ex. Nature 3.5 2007 och 29.5 2008).
På det stora hela tycks dock alla vara eniga om mätvärdena. De visar dels att jordens medeltemperatur faktiskt ökat med omkring 0.7 grader under 1900-talet samt att mängden koldioxid i atmosfären ökat kraftigt. Orsaken till koldioxiden är uppenbar: människan. Därom råder inga tvivel. Men vad är förklaringen till den globala uppvärmningen? Det ligger nära till hands att tro att ökad mängd koldioxid orsakar ett varmare klimat. Koldioxiden fungerar, populärt uttryckt, som glaset i ett växthus. Därav namnet växthuseffekt. Men detta är en teori, en möjlig förklaring till uppvärmningen, inte ett observerbart faktum. (Metan är också en växthusgas och antas bidra till uppvärmningen). Om teorin är riktig så innebär den att det är människan som orsakar det mesta av den uppmätta klimatförändringen. Den har alltså inte, som alla tidigare, större och mindre klimatförändringar naturliga orsaker. T.ex. Hufvudstadsbladet har i många stora artiklar hävdat att människan är grundorsaken. Den 30.12 2006 kunde man läsa ”Människan skyldig till uppvärmningen” och på ett dubbelt uppslag 3.2 2007 ”Människan bakom jordens uppvärmning”. Påståendena baserar sig på FN:s klimatpanels IPCC:s rapporter.
Teorin säger att när mängden koldioxid i atmosfären ökar så ökar också jordens temperatur. Man bör självklart beakta att det är frågan om medeltemperatur för hela jorden. Variationerna mellan olika platser kan vara stora. Stämmer denna teori? Detta är den stora frågan i klimatdebatten. Houghton och Woodwell skrev redan 1989 att det finnns en ovanligt stor enighet bland klimatologerna (an unusually powerful consensus) om att teorin stämmer.
SVÅRIGHETER FÖR TEORIN
Det finns dock problem. I en stor artikel i Vasabladet 28.1 2007 kunde man i en FNB-artikel läsa: ”Flera studier visar att det sällan tycks finnas något direkt samband mellan temperaturer och koldioxidhalter”. Det är frågan om studier av jordens klimat under äldre tider. Om studierna hade visat att ökad koldioxidhalt alltid följs av uppvärmning skulle teorin praktiskt taget ha varit bevisad. Men något sådant samband har paleoklimatologerna (de som studerar klimatet under äldre tider) inte funnit. Detta har dock inte fått majoriteten av klimatologer att tvivla på att koldioxiden och därmed människan denna gång är orsaken.
Houghton och Woodwell krävde 1989 att politikerna snabbt vidtar åtgärder för att minska utsläppen av koldioxid. Så har, som bekant inte skett. I stället har de hela tiden ökat, inte minst därför att den ekonomiska tillväxten i Asien, och främst i jätterikena Kina och Indien, varit snabb. Kina har nu gått förbi USA när det gäller utsläpp av koldioxid. Om mer koldioxid ger mer värme borde temperaturen ha fortsatt att öka under detta århundrade. Det har den inte gjort. Jarl Ahlbeck har i en mängd artiklar påpekat detta, senast i Åbo Underrättelser 18.3 2009. Han skriver: ”Under de tretton senaste åren har den globala medeltemperaturen alltså förblivit oförändrad.” (Mera om Ahlbeck kan man läsa på min blogg 31.1 2008)
Fakta säger alltså att medeltemperaturen inte ökat på 13 år, medan koldioxidhalten ökat mer än väntat. Teorin säger att medeltemperaturen borde ha ökat. Det måste finnas ett (eller flera) fel någonstans – men var? Temperaturen steg mest under 1990-talet när koldioxidhalten var betydligt längre än i dag. Under detta decennium, när koldioxiden nått rekordnivåer, har temperaturen inte stigit alls. År 2008 borde ha varit mycket varmt, men faktum är att det var 0.21 grad kallare än år 1998, det hittills varmaste året. Det var i själva verket det kallaste sedan 2000. Som orsak till detta anger klimatologerna ett väderfenomen över Stilla havet kallat La Nina. Men La Nina har avtagit så detta år borde bli varmare än förra året. För ett år sedan förklarade den meteorologiska organisationen WMO att de närmaste fem åren blir rekordheta. Det blir ytterst intressant att se om prognosen stämmer. Om den inte gör det måste t.o.m. den mest ”gröna” klimatolog inse att teorin är i allvarliga svårigheter. Om den däremot stämmer torde skeptikerna, inklusive Jarl Ahlbeck, erkänna att de haft fel. Vi kan bara vänta och se.
En faktor som kan påverka slutsatserna är den globala depression som slog till med full kraft senaste höst. Den leder till lägre utsläpp av koldioxid, som enligt teorin, borde inverka avkylande. Men om depressionen blir kortvarig, ett år eller två, så torde effekten på klimatet (om den existerar) bli alltför liten för att vara mätbar.
Som vi sett hävdade Houghton och Woodwell redan för 30 år sedan att det råder stor enighet bland klimatologerna. Men inte ens i dag är alla forskare övertygade om att teorin stämmer. Det finns en betydande mängd forskare som ställer sig skeptiska. Som en kuriositet kan nämnas att klimatologen James Annan har utmanat ett antal skeptiker att slå vad om teorin. De flesta har avböjt, men 2005 gick två ryska forskare, Maschnich och Bashkirtsev, med på ett vad om 10 000 dollar. Ryssarna hävdar att den globala temperaturen styrs av solens aktivitet, som minskar och enligt deras teori medför att klimatet blir kallare. De har kommit överens att jämföra perioden 1998-2003 med perioden 2012-2017. Enligt Annan kommer det att vara varmare under den senare perioden. Enligt ryssarna blir det tvärtom. Tyvärr måste vi vänta till 2018 innan vadet avgörs och vi får veta vem som kammar hem de 10 000. Själv misstänker jag (hoppas jag) att det i varje fall inte är kallare under den senare perioden. Min kristallkula säger att vi kan ha en temperaturökning på 0.1 – 0.2 grader under den senare perioden.
VARFÖR ÄR GRÖNLAND INTE GRÖNT?
För 15 000 år sedan var hela norra halvklotet, inklusive Finland, täckt av ett mer än kilometertjockt islager. För ca 10 000 år sedan blev jorden varmare och isen började smälta. Men på Grönland stannade istäcket, av någon anledning, kvar. Isen på ”den gröna ön” är allså en kvarleva från senaste istid. Nu oroar sig många för att uppvärmningen skall leda till att isen smälter. Varför oroar de sig? Grönland är enormt stort, omkring sex gånger så stort som Finland. Om isen smälter får ön ett klimat liknande norra Finlands, dvs Grönland blir verkligen en grön ö med enorma utrymmen för växter och djur, och förstås för människor.
I Vasabladet 5.4 2006 läser vi följande rubrik: ”Grönlands glaciärer smälter alarmerande fort”, och i Hufvudstadsbladet 6.2 2008 ”Grönlands isar går kanske inte att rädda”. Varför är det viktigt att rädda isar och glaciärer som är kvar efter istiden? Det skäl som alltid betonas är att isarna binder enorma mängder vatten och om detta frigörs kommer världshaven att stiga, vilket i sin tur orsakar väldiga problem för alla städer som ligger vid havet. De blir helt enkelt översvämmade.
Hur mycket kommer världshaven att stiga och hur snabbt? På Grönland finns ca 3 miljoner kubikkilometer is. Om denna omvandlas till vatten och sprids ut över världshavens yta anses den stiga med 6-7 meter. Det är i varje fall en siffa som ofta anges och den torde vara av rätt storleksordning. Däremot har forskarna tydligen ingen aning om hur snabbt detta kan ske. Ofta sägs det att havsytan kommer att stiga med 1-2 cm i året. Som vi har sett ansåg Houghton och Woodwell redan för 30 år sedan att ”See level is rising”. Jag har ingen statistik på hur mycket den stigit under dessa 30 år. I vårt land motverkas detta förstås av landhöjningen som varit ca 50 cm i Österbotten under min livstid. Där jag rodde som barn går man i dag torrskodd. En stigande havsnivå torde, p.g.a. landhöjningen inte bli något problem hos oss. För dem som likt en del holländare varit dumma nog att bo under havsnivån, skyddade av väldiga vallar, blir det förstås ett stort problem.
I en lång artikel i Nature 17.4 2008 intervjuas några forskare som studerar isen på Grönland. I artikeln sägs att de bästa modeller man har är hårt pressade (are stretched) för att förklara det som redan hänt, utan att alls tänka på vad som kommer att hända. Olika rapporter anger att avsmältningen kan ta från några tiotal år till 300 år. Och sedan finns förstås möjligheten att det går som på 1920-talet. Då ökade temperaturen med över två grader och avsmältningen likaså. Ett exempel är en glaciär med det tungvrickande namnet Kangerdlugssuaq. Den drog sig tillbaka 10 km och förlorade 70 kvadratkilometer av sin areal. Men sedan följde en kallare period som varat till slutet av 1900-talet. Tillsvidare är allt vi har spekulationer. Vi kan bara vänta och se.
Här kan nämnas att en del klimatologer befarat att nordpolens isar snart kommer att smälta helt under sommaren. År 2007, som var ovanligt varmt, hade istäcket krympt till ca 4 miljoner kvadratkilometer, det minsta sedan mätningarna börjat. Några forskare trodde att nordpolen kunde bli helt isfri sommaren 2008. Så gick det dock inte. Det blev ett kallt år och istäcket stannade vid 4.5 miljoner kvadratkilometer. Med min kristallkula förutspår jag att istäcket stannar vid 5 miljoner kvadatkilometer innevarande år. I höst får vi veta.
Man kunde tro att om det blir varmare vid nordpolen så går det likadant vid sydpolen. Så har tillsvidare inte skett. Varför?
HUR GÅR DET FÖR FINLAND?
Ovan betonade jag att den som vill tänka logiskt noga måste skilja mellan fakta och teorier. Lika viktigt är att skilja mellan prediktioner och prognoser. På den punkten syndas det väldigt ofta. Med en prediktion menas en förutsägelse som baseras på en teori. Om teorin är sann så kommer prediktionen också att stämma. Om prediktionen trots allt inte stämmer så är teorin illa ute. En prognos däremot baseras främst på statistiska data. Den kan inte direkt härledas från teorin. Det finns ingen direkt logisk koppling mellan teori och prognos. Vanligen gör man en matematisk modell på de data man har och extrapolerar från den, dvs man beräknar vad modellen ger för data för framtiden. Ekonomiska prognoser t.ex. görs vanligen på det sättet. De teorier ekonomerna arbetarmed är alltför lösa och obestämda för att man skall kunna göra prediktioner, och när man för prediktioner så stämmer de vanligen inte.
Det bör alltså betonas att klimatologerna gör prognoser, inte prediktioner. Det finns ingen tillräckligt exakt klimatteori för att prediktioner skall vara möjliga. Prognoser är alltid mer eller mindre osäkra. Det brukar klimatologerna också påpeka.
Låt oss se på ett helt konkret exempel. Jag har antecknat tidpunkten för islossningen vid vår stuga i Västanfjärd under de senaste 13 åren. Från år 1996 till 2002 ser datumen ut såhär: År 1996 försvann isen så sent som 1.5. Alla andra år har den gått i april, dvs 25, 24, 18, 12, 14, 13 april. Vi ser en klar trend att islossningen sker allt tidigare. Om vi gör en prognos på basen av dessa data får vi en förutsägelse att isen från 2002 framåt går allt tidigare, dvs i början av april. Men den prognosen stämmer inte. År 2003 skedde det först 28.4, 2004 försvann den 17.4. Däremot stämmer år 2005 med 14.4 och 2007 med 4.4 och 2008 med öppet vatten praktiskt taget hela vintern bättre. I år är isen tjock ännu i slutet av mars. Den kommer antagligen att försvinna först i slutet av april. Vi ser alltså en svag tendens till tidigare islossning, men med mycket stor variation. Det enda vi säkert kan utläsa är att klimatet under de senaste tretton åren varierat. Att på basen av dessa siffror göra prognoser t.ex. tio år framåt är meningslöst. Det kan hända att isen ligger till 1.5 eller att havet är öppet hela vintern.
Klimatologerna drar sig dock inte för att göra tämligen tvärsäkra prognoser långt fram i tiden. Den 16.10 år 2005 skrev Hbl ”Finland blir varmare”. Som källa hade man professor Timothy Carter vid Finlands miljöcenral. Vi får mer regn, översvämningar, varmare väder och mindre is och snö. Det stämde bra med vintern 2008 men inte alls med denna vinter. Carter gav en mycket vid osäkerhetsmaginal. Regnmängden ökar från 6 – 37 %, temperaturen stiger för att i snitt vara 2.4 – 7.4 grader högre i slutet av århundradet. I Vbl kunde man 24.2 2006 läsa följande rubrik ”Om hundra år snöar det bara norr om Rovaniemi”. Prognosen var hämtad från IPCC, dvs FN:s klimatpanel. Och Hbl rapporterade 26.8 2008 att ”Klimatförändring drabbar Finland snabbt.” Rapporten härstammade från FNB som i sin tur baserade sig på en utredning av Statens tekniska forskningscenral. Enligt rapporten blir vintrarna varmare och regnigare medan somrarna blir torrare och soligare.
Läsaren bör lägga märke till att prognoserna ofta talar om vad som sker mycket långt in i framtiden, t.ex. i slutet av detta århundrade. Varför? Det är riskfritt! Det är ingen risk att forskarna får äta upp sina ord. I slutet av århundradet är prognoserna för länge sedan glömda och forskarna döda. Om man däremot gör en prognos t.ex. tio år framåt så kan det visa sig att man hade fullständigt fel. En sådan prognos skulle vi ha nytta av, men om den inte slår in märker vi det. Förtroendet för forskaren minskar och man kan börja tvivla på den bakomliggande teorin.
Jag repeterar: Det är ett faktum att klimatet blivit ca 0.7 grader varmare under 1900-talet. Också hos oss har det blivit något varmare. Men det är inte ett faktum att det beror på människans utsläpp av koldioxid. Detta är en teori. Dessutom finns det en mängd varianter av teorin. Somliga säger att uppvärmningen huvudsakligen beror på människan. Andra, t.ex. Jarl Ahlbeck, säger att en mindre del beror på människan, men att det mest är andra orsakar som ligger bakom. Vidare är det ett faktum att temperaturen inte stigit så som prognoserna utlovat under de senaste tretton åren. Detta borde försvaga tilltron till koldioxid som den viktigaste orsaken.
POLITISERAD VETENSKAP
I dagens värld är vetenskapen mer politiserad än någonsin tidigare. Det betyder dels att forskarna försöker påverka politikerna och allmänheten och dels att de i sitt arbete påverkas av sina politiska ideal och värderingar. Detta är en utveckling som de högsta beslutsfattarna medvetet drivit på för att få största möjliga nytta av forskningen. De forskare som kan visa de nyttigaste resultaten får anslag, de andra blir utan eller får minskande anslag. I dagens forskning gäller det alltså att visa upp sig så mycket som möjligt. Biologin har länge, och med rätta, fått stort utrymme i medierna och stora anslag. Klimatologi har däremot varit en undanskymd, föga ”mediasexig” vetenskap. Men i och med att politiker och allmänhet börjat oroa sig för klimatet har klimatologin under det senaste decenniet fått mycket stor uppmärksamhet. Det i sin tur betyder resurser och anslag, mera personal, högre status. Det ligger alltså i klimatforskarnas eget intresse att folk fortsätter att oroa sig för klimatet.
Är de då oärliga? Blåser de upp riskerna för en katastrof? På den första frågan är svaret nej. Som vi sett har en viss uppvärmning skett. Mängden växthusgaser har ökat kraftigt. Det finns grund för en viss oro. Men samtidigt kan det vara så att folk som redan är oroade över miljöförstörelsen söker sig just till områden som klimatologin. De är alltså ideologiskt benägna att oroa sig. De tror att den nuvarande utvecklingen är skadlig, borde ändras. Detta kan påverka deras forskning så att de omedvetet väljer att betona det som stöder deras ideologi medan de glömmer, ignorerar, är blinda för det som talar emot. De ignorerar t.ex. att ingen uppvärmning skett under mer än ett decennium, eller så bortförklarar de det som en tillfällig avvikelse från den allmänna trenden. De är ovilliga att beakta att teorin kan vara felaktig eller åtminstone delvis felaktig, dvs att människans inverkan kan vara mindre än de tror, eller kanske t.o.m. önskar.
I prognoserna sägs ofta att konsekvenserna av en uppvärmning kan vara katastrofala. Varför? Är det klimat vi har just nu alltså idealiskt? Är all förändring illa? I en mening är svaret ja. Dagens globala kultur är anpassad till det klimat vi haft under låt oss säga ett sekel. Varje avvikelse kommer därför att orsaka skador någonstans. Men förändringar brukar sällan vara enbart negativa. Som jag ovan betonat är det ett faktum att jorden under de senaste hundra åren blivit nästan en grad varmare. Har detta varit skadligt? Var det bättre förr när det var något kallare? Vi som bor här i norr tycker nog inte det. Få av oss vill ha kallare vintrar, och ännu färre vill ha kallare somrar. Som alltid finns det vinnare och förlorare. Vi tillhör vinnarna. Hittills tycks vi mycket väl ha kunnat anpassa oss till förändringen.
Men anta att IPCC:s värsta scenarium förverkligas, att temperaturen stiger med ca 6 grader under detta århundrade. Det skulle betyda att temperaturen stiger lika snabbt under ett enda decennium som på ett sekel tidigare. Detta vore verkligen en katastrof. Nu har det snart gått ett decennium av detta århundrade och temperaturen har inte ens stigit med 0.1 grad. För mig förefaller det värsta scenariet så otroligt att det kan uteslutas. Det bästa scenariet enligt IPCC har varierat från 1.4 till ca 2 grader. Det kan vi säkerligen leva med. Det skulle betyda en ökning av ca 0.2 grader per decennium. För oss i norden vore detta t.o.m. bättre än att klimatet skulle återgå t.ex. till sådant det var på 1800-talet.
SVENSKARNA SOM MORALISKT FÖREDÖME
Ett typiskt drag i den svenska kulturen är att man vill framstå som ett moraliskt föredöme för andra. Olof Palme fördömde ofta USA, försvarade palestinierna. Sverige har tagit emot bortåt en miljon invandrare och flyktingar. Landet har en rigorös alkoholpolitik. (Men tillåter som enda EU-land snus). Sverige har som första land infört förbud mot sexköp osv. Det är därför logiskt att svenskarna också gått i spetsen när det gäller miljöskydd och att skära ner utsläppen av koldioxid.
Journalisten Hedda Biström skrev i Hbl 7.12 år 2008 att klimatdebatten i Sverige är mycket hårdare och fränare än i Finland. En del svenska forskare målar, skriver hon, upp skräckscenarier som får vår miljörörelse att verka lam. Hon hänvisar bl.a. till en artikel i Dagens Nyheter 1.12 2008 och i Ny Teknik samma dag. Redan den 18.4 samma år kunde man i Vbl läsa en FNB-artikel om att svenska forskare slår larm (i Sverige varnar man inte, man slår larm) om att klimatet förändras snabbare och allvarligare än vad IPCC räknat med. Johan Rockström, chef för Stockholms Environmental Institute, är en ledande gestalt bland de forskare som är mycket oroade.
Vad är det då som oroar dem? Vet de inte att temperaturen inte stigit under tretton år? De hävdar att havens förmåga att ta upp koldioxid minskar. De hävdar också att ökad mängd koldioxid i vattnet leder till försurning som i sin tur skadar livet i haven. Vidare oroar de sig för att den eviga tjälen (permafrosten) börjar smälta när temperaturen stiger. Detta i sin tur leder till att stora mängder metan, som också är en växthusgas, frigörs. Vi kan sålunda, menar de, få en accelererande temperaturökning. De rekommenderar därför att industriländerna minskar sina utsläpp med 70% redan fram till 2020.
Det låter skrämmande. Men hur troligt är det? Tidigare skrämde man med att temperaturen ökar. Nu har den stampat på stället i över tio år. Det kan få folk att lugna ner sig och tro att klimatförändringen inte är så farlig. Alltså måste man hitta något annat att skrämma med. För några år sedan kunde man använda Golfströmmen. Man oroade sig för att den kunde försvagas eller ändra riktning, vilket skulle ha gett oss ett kallare klimat. Men det hotet har man nu tydligen övergett. Att permafrosten smälter är inte ett nytt scenarium, men något man kan ta till för att hålla oron vid liv. Att världshaven blir surare p.g.a. koldioxid är däremot, åtminstone för mig, något nytt. Vi får se om den teorin kommer att ersätta teorin om stark global uppvärmning.
P.S. Detta är ett så spännande och intressant tema att jag säkert får anledning att återkomma till det i framtida bloggar – såvitt hälsan står mig bi. I slutet av detta år ordnar FN en stor klimatkonferens i Köpenhamn. Vi får se vad som händer där. Jag förutspår en eldfängd debatt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)