ADOLF HITLER VAR EN GALEN IDIOT!!

OM HITLER OCH HANS RUSTNINGSMINISTER ALBERT SPEER

Ord som ”galen” och ”idiot” använde Hitler ofta om sina motståndare och fiender, men orden är, menar jag, en träffande benämning på honom själv. Då menar jag inte att han skulle ha varit galen i betydelsen sinnessjuk och idiot i betydelsen efterbliven, utan att han saknade gott omdöme, kritiskt förnuft, ansvarskänsla och framför allt självkritik. Han förstod sig inte på människor, och allra minst på sig själv. Resultatet blev som alla vet katastrofalt.
Hitler var som människa på intet sätt unik. Det finns troligen miljontals personer som har ett enormt uppblåst ego, som tror sig ha lösningen på alla problem, men som i grund och botten är obildade och förstår mycket litet. Destovärre drivs sådana människor ofta av bottenlös makthunger och kämpar fanatiskt för att få kontroll över andra. Sorgligt nog finns det också miljontals människor som har behov av starka ledare, som ger deras liv mening och riktning och som därför blir lydiga hantlangare för dessa galningar. Under 1900-talet var tidsandan (der Zeitgeist) speciellt lämplig för sådana destruktiva individer att gripa makten. De griper nästan alltid makten med våld. Förutom Hitler, som behandlats i otaliga böcker och i många filmer, kan man tänka på Lenin, Stalin, Mussolini, Franco, Mao-tse-tung, Pol-pot, Idi Amin, och under senare år främst Saddam Hussein, Kim-jong-il och Mugabe.
NY BOK OM SPEER
Skälet till dessa reflektioner är att jag nyligen läst Joachim Fests bok ALBERT SPEER. EN BIOGRAFI. (Fischer & co 2009). Boken kom ut på tyska redan 1999. Fest var en känd journalist och författare till böcker om Tredje riket. Han dog 2006. Speers liv och verk har behandlats tidigare, bl.a. av två kvinnor, engelskan Gitta Sereny, som gjorde långa intervjuer med Speer, och märkligt nog av en finlandssvensk journalist, Yrsa Stenius, som fascinerats av människan bakom masken. Speer dog under ett besök hos sin älskarinna i England 1981
Många kvinnor fascineras av män med makt. Själv tycker jag att Speer är en ganska ointressant människa, en typisk teknologisk byråkrat med skygglappar. Sådana finns det mer än nog av i dag. Han utbildade sig till arkitekt. Fick ströjobb för nazisterna under 1930-talet, blev medlem i partiet, lyckades komma i kontakt med Hitler som hade ett brinnande intresse för svulstig arkitektur, blev vald att leda byggandet av de fantastiska (idiotiska) monument Hitler drömde om för att föreviga sin storhet, nådde slutligen den absoluta toppen i Hitlers välde genom att utses till rustningsminister i början av 1942 efter att den förra ministern omkommit i en mystisk flygolycka.
Genom Speers arbete ökade produktionen av vapen kraftigt och han bidrog på ett avgörande sätt till att det tyska nederlaget fördröjdes betydligt. Det är ingen tvekan om att Speer var en skicklig organisatör. I motsats till de övriga ledarna lät han sig inte korrumperas eller förledas till andra utsvävningar. Till all lycka följde Hitler ofta inte Speers rekommendationer. I annat fall skulle kriget säkert dragit ännu längre ut på tiden. Hitler insåg inte hur skicklig, effektiv och kunnig hans rustningsminister verkligen var. Ett exempel: Speer ville börja producera jaktplan drivna av jetmotorer. Hitler förbjöd detta. I stället fick Speer order att utveckla bombplan med jetmotorer, något som var absurt i en situation när de allierades bombplansarmador höll på att pulverisera den tyska industrin.
HITLERS GALENSKAP
Mot slutet av kriget, när det stod klart t.o.m. för Hitler att tyskarna skulle förlora, slog hans galenskap ut i full blom. Han gav order om att alla fabriker och andra viktiga anläggningar skulle förstöras. Han ville dra hela folket med sig i undergången. Folket hade, enligt hans förvrängda filosofi, visat sig svagt och var därför inte värt att fortleva. Speer insåg att detta var galenskap och med risk för livet gjorde han allt han kunde för att stoppa den meningslösa förstörelsen. Han överlevde nederlaget och dömdes vid den stora rättegången mot Tredje rikets ledare i Nürnberg till 20 års fängelse för att han använt slavarbetskraft. År 1966 blev han en fri man.
Speer förnekade in i det sista att han haft kännedom om utrotningen av judarna. De flesta av dem som forskat om honom tvivlar dock på att han var fullt ärlig i denna fråga. Troligen var detta en kunskap som han omedvetet förträngde. Det finns inga bevis för att han aktivt skulle ha deltagit i förföljelserna.
Fests bok kastar inget nytt ljus över Speers förhållande till Hitler, men är relativt lättläst och fäster speciell vikt vid Speers och Hitlers drömmar om stora byggnadsprojekt. För många är dessa megalomaniska projekt okända. Däremot skriver han rätt litet om krigföringen, och märkligt nog, om industriproduktionen.
Fest baserar sig i stor utsträckning på Speers memoarer, som denne skrev i hemlighet i fängelset i Spandau. Visserligen förde Fest också långa samtal med Speer, men liksom alla andra som intervjuade Speer gav samtalen egentligen ingenting som inte redan finns i memoarerna. Långa stycken i Fests bok är direkt och ordagrant tagna ur memoarerna. Den som verkligen vill förstå Speer gör därför klokt i att läsa dessa. De skrevs förstås på tyska, men kom på engelska 1970 med titeln INSIDE THE THIRD REICH. De finns också på svenska. Jag har läst memoarerna tidigare, men efter att han läst Fests bok läste jag dem pånytt.
BEUNDRAN FÖR STARKA LEDARE
De är fascinerande läsning genom att man får en inblick i hur en diktatur fungerar och i maktkampen och intrigerna i kretsen kring Hitler. Den fråga som man dock aldrig får ett svar på är hur Hitler kunde få en sådan hypnotisk makt över så många människor, bland dem en logiskt tänkande person som Speer. Tydligen har många, kanske de flesta, något slags biologiskt behov av att underkasta sig en stark ledare. Man kan tänka på att Stalin fortfarande beundras av många i Ryssland och att Mao formligen dyrkades av stora grupper ungdomar i väst på 1960-talet. Vi har ett liknande beteende i dagens dyrkan av popstjärnor och idrottsmän. Detta beteende är så vanligt att det måste vara biologiskt. Min teori är att människan är ett flockdjur. För sådana är det typiskt att de starkaste individerna kämpar om att bli gruppens ledare, medan de flesta underkastar sig den som segrar.
Speer ansåg att kriget kunde ha fått ett annat förlopp om Hitler hade tagit lärdom av hans många promemorior där han argumenterade sakligt och rationellt. Vid flera tillfällen påpekade Hitler irriterat att det var han inte Speer som var Tysklands ledare. Hade Speer rätt?
TYSKLAND KUNDE HA SEGRAT
Det kan knappast råda någon tvekan om att Tyskland kunde ha segrat om Hitler fört en annan politik. Men då skulle Hitler inte ha varit Hitler. Han kunde ha segrat efter Polens nederlag hösten 1939 om han visat kompromissvilja. Ännu större var chanserna att segra efter att Frankrike kapitulerade i juni 1940. Ensamt hade England ingen chans att krossa ett Tyskland som behärskade nästan hela Europa. Han kunde ha segrat hösten 1941 om han behandlat folken i Sovjet på ett diplomatiskt sätt. På många håll, och speciellt i Ukraina, hälsades de tyska trupperna först som befriare. I stället gav han order om att de skulle behandlas med största grymhet och brutalitet.
I stället gjorde Hitler den ena stupiditeten efter den andra. Därför är benämningen idiot träffande. I mitt exemplar av memoarerna har jag skrivit ”idioti” i marginalen på en mängd sidor. Många av hans dumheter är ofattbara för en rationellt tänkande människa. Priset tas säkert av försöket att utrota judarna. Det var ur alla aspekter totalt vansinne. Som Speer ofta påpekade led Tyskland av en skriande brist på arbetskraft. Att då satsa väldiga resurser på att mörda miljontals arbetsföra, yrkeskunniga var galenskap i högsta potens. Ironiskt nog blev resultatet det rakt motsatta till vad Hitler önskade. Efter kriget fick judarna genom beslut av FN en egen stat.
HITLERS STUPIDITETER
Alla krigförande länder använde kvinnlig arbetskraft inom rustningsindustrin – utom Tyskland. Speer föreslog upprepade gånger att man skulle anställa kvinnor. Hitler motsatte sig skarpt. Enligt nazistisk ideologi var kvinnans plats i hemmet. Och så förblev det till krigets slut. Speer ville skära ner på konsumtionsindustrin. Men det ledde till våldsamma protester från hela kadern av partipampar som levde i lyx och överflöd.
Hitler betraktade sig som ett militärt geni, men i själva verket gjorde han också inom detta område många fullständigt galna beslut. Tyskland hade ett försprång när det gällde att utveckla jetplan. Luftwaffe kunde ha haft jaktplan drivna av jetmotorer under de avgörande striderna 1944. Men Hitler förbjöd uttryckligen denna typ av plan. I stället drev han på galna projekt som supertunga stridsvagnar när generalerna hade ett skriande behov av lätta och snabba vagnar. Många av hans beslut är rent tragikomiska som t.ex. tillverkningen av raketerna V-1 och V-2 som Speer ansvarade för. De blåstes upp som mirakelvapen men åstadkom endast obetydlig skada. Det hade, som Speer påpekar, varit klokare att utveckla luftvärnsraketer. Men Hitler var besatt av tanken att hämnas på England genom massiv bombning. Resultatet blev att de allierade bombplanen kunde röra sig tämligen fritt över Tyskland och slå ut Speers industrier och rasera hela städer.
Varför fattade Hitler alla dessa helgalna och idiotiska beslut? Speer har inget svar. Det är inte förvånande. Han var teknolog och byråkrat i sin innersta själ. Han kunde produktionssiffror på sina fem fingrar och hans memoarer är fulla av sådana, men han var främmande för humanismens strävan att förstå människan.
HITLER SOM RELIGIÖS FANATIKER
Historikerna har däremot sökt ett svar. De har också funnit ett. Själv insåg jag för många år sedan efter att ha läst Hitlers bok MIN KAMP, som jag ärvt efter min morfar, var vi skall söka svaret. Den engelska historikern Michael Burleigh ger samma svar i sin faktaspäckade bok THE THIRD REICH. A NEW HISTORY (Macmillan, 2000).
Hitler var en religiös fanatiker. Om vi utgår från den hypotesen faller alla pusselbitar på plats. Han var övetygad om att han var utvald av något han kallade försynen, den allsmäktige eller t.o.m. gud att leda den ariska rasen, den enda som var verkligt kulturskapande och kreativ, till världsherravälde. Den fanatiska glöden i hans övertygelse hade en hypnotisk effekt på folk som själva sökte en mening med sina liv i den ekonomiska depressionens kaos och hopplöshet. Den gav honom en ovanligt stark karisma som han förstod att utnyttja till det yttersta. Speer vittnar om hur Hitler ännu när kriget uppenbart var förlorat kunde ge sina anhängare nytt hopp.
Denna hypotes förklarar också varför just judarna blev föremål för Hitlers bottenlösa hat. I århundrades hade judarna förföljts av religiösa skäl. I Hitlers förvridna rasistiska religion representerade de det som måste finnas i varje religion, dvs det onda, den yttersta orsaken till allt som är fel. Endast genom att utrota det onda kunde världen räddas, förkunnade han med fanatikerns hela trosglöd.
I dag när judarna har en egen stat, när världens mäktigaste men är både ”neger” och demokrat, när kommunismen och sovjetdiktaturen (som Hitler beundrade) är borta och tyskland är en fedlig demokrati, när Europa förlorat sin position som världens härskare så är det lätt att inse hur förvirrad och galen Hitlers och nazismens livsåskådning var. Världen har verkligen blivit en bättre plats att leva på.

RICHARD DAWKINS STÖRSTA MISSTAG

RICHARD DAWKINS STÖRSTA MISSTAG

Den engelska biologen R. Dawkins är förmodligen den mest omdiskuterade och debattglada biologen i västvärlden under de senaste decennierna. Han blev känd genom sin teori om att vi i själva verket styrs av våra gener som drivs av en enda sak, dvs en strävan att föröka sig själva. Allt vårt beteende kan i sista hand återföras, dvs förklaras, utgående från de ”själviska generna” som i sin tur är en produkt av evolutionen.
Jag var från början rätt skeptisk till denna teori. Den försöker, enlig min bedömning, förklara alltför mycket utgående från alltför litet. Teorin är extremt reduktionistisk och jag är skeptisk till enkla reduktionistiska teorier. De är vanligen snarare visioner än verkliga förklaringar.
På älde dagar har Dawkins sökt en ny marknad för sin längan att vara i centrum av häftiga debatter. Han har satsat massor av tid och arbete på ett slags korståg mot religionerna. (Ordet korståg är förstås ironiskt om en ateist. Ett korståg är ju en kamp för att sprida den religion man tror på. Dawkins kämpar i stället mot alla religioner. Han för alltså egentligen ett antikorståg.) Hans bok THE GOD DELUSION är en sammanfattning av detta antikorståg. Jag studerade boken rätt grundligt under våren 2008 och skrev en lång artikel om den. Artikeln publicerades i Finsk Tidskrift och den finns på min blogg.(9.5 2008)
Anders Lundberg, rikssvensk professor emeritus, har läst såväl Dawkins bok som min rätt kritiska recension av boken. Han har i ett melj till mig framfört en rad kommentarer till min analys. Jag går här inte in på detaljer utan konstaterar bara att han anser min analys vara orättvis mot Dawkins och på några punkter direkt felaktig. Jag är tacksam för hans kommentarer och kritik och den inspirerar mig att en än gång fundera över Dawkins och hans kamp mot religionerna. Här försöker jag precisera min kritik mot Dawkins. Dessa funderingar har fått extra bränsle p.g.a. att Fritänkarna r.f. i Finland nyligen betalade reklamutrymme på bussarna i Helsingfors för en slogan som lyder. JUMALA OM TUSKIN OLEMASSA. VOIT SIIS NAUTTIA ELÄMÄSTÄ. (Gud finns knappast. Du kan alltså njuta av livet.) Märkligt nog väckte denna reklam stor uppståndelse. Den debatterades allmänt i medierna. (Nyhetstorkan under sommaren gör att vad som helst duger att fylla spalterna med. Michael Jacksons, en popstjärnas, död fick t.ex. enorm uppmärksamhet.) Många ansåg ateisternas reklam för sin sak vara opassande. Religionerna får gärna göra hur mycket reklam de vill men inte ateisterna, var budskapet.
Ytterligare inspiration fick jag av en utmärkt kolumn av teologen Patrik Hagman i VASABLADET 26.6. Han tar upp den syn på religionerna som Dawkins och andra ”kämpande” ateister gör sig till tolk för. Han hänvisar till filosofer och religionsvetare som menar att Dawkins i stort sett missat poängen med religionerna. Dawkins krossar en ”högubbe” (a strawman) som i stor utsträckning är en konstruktion av ateisterna själva. Den kritik dessa filosofer, och Hagman, anför går efter samma linjer som jag själv fördes in på när jag läste Dawkins THE GOD ILLUSION. Det inryck som växte sig allt starkare när jag läste boken var att Dawkins missat poängen. Han förstår inte vad världens många religioner handlar om, han förstår inte varför folk är religiösa och än mindre varför religionerna har en stor roll i historien och än i dag i många samhällen.
Hagman har inte alldeles fel när han skriver: ”Dagens ateister attackerar en kristendom som bara existerar i deras egna huvuden.” Men sedan gör han sig själv skyldig till samma misstag, dvs att dra alla ateister öven samma förenklade kam. Han påstår att ateisterna ser religionen som i stort sett roten till alla problem i världen. I själva verket är det bara en liten minoritet, historiskt okunniga, ”fundamentalistiska” ateister som har en så enfaldig åsikt. De flesta ateister är helt enkelt ointresserade av religion.
Hagman påpekar att ateisterna långt ifrån är eniga sinsemellan. Han menar att ”fundamentalistiska ateister” såsom Dawkins, enligt mer ”liberala och intellektuella” ateister ”på sikt misskrediterar ateismen som livshållning och intellektuellt projekt.” Det är förmodligen naturligt för en troende att tro att ateismen liknar religionerna genom att vara just ”en livshållning och ett intellektuellt projekt”. Men det är ett stort misstag. Det enda som är gemensamt för alla ateister är att de inte tror på några gudar. I övrigt kan de ha precis vilken inställning som helst till frågan om livets mening. Ateismen är inte, som det ofta felaktigt påstås, ett slags tro, utan avsaknad av tro på det slags övernaturliga väsen som går under benämningen gudar. En ateist kan mycket väl gilla kyrkan och dess verksamhet, följa dess traditioner etc.
DAWKINS STÖRSTA MISSTAG
Hans grundläggande misstag är att anföra rationella argument mot religionernas teser. Som naturvetenskapsman är han van att basera sig på logik och vetenskaplig testning. Hans underförstådda antagande är att religionerna strävar att ge en rationell världsbild ungenfär på samma sätt som vetenskapen. Men om man rationellt analyserar vilken religion som helst så blir resultatet att den är rent nonsens.
I alla religioner spelar musik, sång, dans, predikningar, heliga skrifter, upprepning, mässande, bilder, symboler en central roll, men aldrig rationella argument eller empiriska fakta. Vad visar detta? I vetenskapen sjunger man inte, inte heller mässar man eller har heliga skrifter. Detta visar att religionerna alltid vänder sig till människans känsloliv, aldrig till hennes förnuft. För vetenskapen gäller det omvända. Religionerna finns, kort sagt, för att de fyller många människors känslomässiga och sociala behov. (Samt givetvis för att de är ett utmärkt medel för att manipulera massorna. Egyptens pyramider skulle aldrig ha byggts utan religion.)

Den stora svagheten i Dawkins och många andra moderna ”kämpande” ateisters religionskritik är att de inte har något att erbjuda i stället. Dawkins bok innehåller massor av i och för sig helt korrekt kritik, men han erbjuder ”stenar i stället för bröd” för att uttrycka sig bibliskt. Han menar att vetenskapen för honom fyller behovet av mening och sammanhang. Men han är ett undantag. För den stora massan, dvs för 99% av världens folk är forskning abstrakt och främmande. Ateisterna rekommenderar att man skall njuta av livet. Också detta är ett slags fromt nonsens. Majoriteten av jordens folk har fullt jobb med att försöka överleva. Också i den industrialiserade världen jobbar folk i dag mer och hårdare än någonsin. På fritiden glor man mest på tv eller liknande. Det är inte många som har råd och tid att faktiskt njuta av livet. Men så har det i själva verket varit under alla tider.
Detta faktum är i själva verket en viktig orsak till att massorna vänt sig till religionerna för att få tröst. När livet är hårt, fyllt av arbete, fattigdom och umbäranden så är det naturligt att man griper efter löftet om ett evigt liv i paradiset som om ett halmstrå. Den fattige har aldrig haft någon glädje av detta livet. Därför är drömmen om ett liv efter döden, ett liv utan hårt arbete, utan stress, utan tvång och myndigheter, ett liv där man är älskad, respekterad och frisk från alla krämpor så lockande. De moderna ateisterna har ingenting annat att erbjuda än ”blod, svett och tårar” (för att citera Churchill). Att han nästan helt ignorerar detta centrala problem är Dawkins största misstag. Han vill inte ens erkänna att det existerar.
ALTERNATIV TILL RELIGIONERNA
En av de första som öppet förde fram en ateistiskt livsfilosofi var den franske filosofen Auguste Comte (död 1857). Han är pappa till den riktning inom filosofin som kallas positivism men han är också grundaren av sociologin. Han präglade också benämningen ”altruism” (En altruist är en person som av helt oegoistiska skäl, dvs utan att förvänta vare sig straff eller belöningar efter döden, arbetar för sina medmänniskor). Han ansåg sig ha goda skäl att tro att religionerna så småningom kommer att självdö när människan blir mer upplyst.
Det viktigaste för honom var inte att anföra argument mot religionerna. Det ansåg han vara onödigt eftersom de inte grundade sig på förnuftet och därför var förutbestämda att dö ut. Det viktigaste var att formulera en livsfilosofi som kunde ersätta religionerna. En stor del av sitt liv ägnade han sig åt just detta. Det centrala begreppet i hans livsfilosofi är utveckling. Han trodde att upplysning och vetenskap skulle omvandla människan och göra henne mer social och altruistisk. Felet med religionerna är att de är statiska, inte utvecklas, menade han.
Positivismen blev en av många orsaker till att religionernas betydelse i västvärlden kraftigt minskade. Här bör betonas att Comte trodde att utvecklingen i främsta hand skulle ta sig uttryck i en ”moralisk förbättring av människan”. I våra dagar har positivismen förlorat sin betydelse. Den har ersatts av en mycket mer materialistisk och mindre idealistisk tro på kapitalismen och på den heliga ekonomiska tillväxten. Kapitalismen passar i själva verket utmärkt ihop med kristendomen, vilket visas i USA, världens enda supermakt, men med en övervägande, troende kristen befolkning.
En viktigare orsak till att religionernas inflytande minskade var den socialistiska rörelse som startades av Karl Marx (död 1883). Socialismen hade verkligen ett budskap och en livsfilosofi. Den var ursprungligen starkt idealistisk och apellerade därför också till intellektuella och konstnärer. Men främst riktade den sig till de fattiga och förtryckta, till det som Marx med en svepande generalisering kallade proletariatet eller arbetarklassen. Socialismen hade en vision om ett jämlikt och rättvist samhälle där var och en bidrar efter sin förmåga och får det han eller hon behöver för att leva ett gott liv. Uppenbart är att socialismen tog många tankar från kristendomen. Jesus ömmade ju också för de fattiga och förtryckta. Men i stället för att fantisera om ett paradis i en tillvaro efter döden utmålade socialisterna ett framtida jordiskt paradis, dvs det kommunistiska samhället där allt ägs och förvaltas gemensamt och där alla konflikter och strider har upphört. Detta var en kraftfull och lockande vision för miljoner fattiga och förtryckta fram till sovjetimperiets sammanbrott. Socialismen erbjöd ett alternativ till religionernas utomvärldsliga eskatologi och samtidigt var den öppet religionskritiska. Slagordet var: ”Religionen är opium för folket”.
Socialismen är antirasistisk och antinationalistisk. Men alternativen till religionerna har ibland varit både rasistiska och nationalistiska. Nazismen utformades medvetet med framför allt katolicismen som modell. Den var uttryckligen antirationell (som religionerna) och riktade sig till känslan. Folket, rasen och nationen upphöjdes till en slags helig treenighet. Tron på den ariska rasens överlägsenhet var ingenting annat än just en religiös tro. Hitler dyrkades av miljoner som ett slags Tysklands frälsare.
Många har förundrat sig över att nazismen, en grym och brutal lära, kunde få starkt stöd just i Tyskland, Europas mest religiösa stat där både katolicismen och protestantismen i århundraden hade varit stark. Men å andra sidan kan man förundra sig över att en mycket brutal version av kommunism gick segrande fram i Ryssland där den ortodoxa katolicismen så länge haft en helt dominerande makt över själarna. Vad lär vi av detta? Jo att religionerna inte är något skydd mot makthunger, brutalitet och grymhet.
KOMMER RELIGIONERNA ATT DÖ UT?
August Comte förutspådde för drygt 150 år sedan att religionerna kommer att dö ut när mänskligheten blir mer upplyst. Karl Marx menade samma sak. Nietzsche hävdade i slutet av 1800-talet: ”Gud är död!” Ännu på 1960-talet var det vanligt bland intellektuella att anse att religionerna håller på att förlora sin makt över sinnena. Hur har det gått? Hade de många som under 1800-talet förutspådde religionernas undergång rätt eller fel?
Ingen av de stora religionerna har dött ut. Tvärtom, de har i dag fler anhängare än någonsin. I den meningen hade Comte et al. alldeles fel. Men om vi kunde uppväcka Comte och låta honom bekanta sig med situationen i dag skulle han knappast medge att han hade fel. Han skulle för det första peka på att det på hans tid fanns ytterst få som öppet var ateister. I dag kan de räknas i hundratals miljoner. Relativt sett har antalet ateister ökat enormt, medan antalet troende minskat kraftigt. Vidare skulle han påpeka att han förutspådde utvecklingen på mycket lång sikt. Det tar hundratals år innan religionerna dör ut. Han skulle påpeka att det tog hundratals år för religionerna att sprida sig. Vi talar om mycket långsamma processer.
Men framför allt skulle han betona att religionerna har förändrats. De har liksom hela samhället påverkats av upplysning, utveckling och utbildning. Religionerna accepterar i dag att kvinnor får utbildning och jobbar utanför hemmet, en del religioner accepterar t.o.m. kvinnliga präster, många accepterar preventivmedel. På Comtes tid var t.ex. skilsmässa, sex utom äktenskapet, abort och homosexualitet svåra synder. I dag tolereras sådant av mer liberala troende. Visserligen finns det fortfarande, skulle han säga, människor som tror på samma sätt som i början av 1800-talet, men de är en minoritet. Också i de flesta muslimska länder har en viss modernisering skett.
Comtes slutsats skulle alltså bli att han på det stora hela hade rätt. Jag håller med honom.

YTTRANDEFRIHETEN BEGRÄNSAS ALLTMERA

Denna artikel publicerades den 13 juni 2009 i Vasabladet. Jag har tidigare behandlat censur i bloggarna 5 och 6 mars 2008.

YTTRANDEFRIHETEN ALLTMER HOTAD

Under president George W. Bushs tid som ”världssheriff” spelade frihet och demokrati en central roll i USA:s utrikespolitik. Han präglade bl.a. den mycket odiplomatiska, men träffande, termen skurkstat. Bush tvekade inte att kritisera regeringarna i stormakter som Kina och Ryssland och störtade som bekant två av de mest skurkaktiga regimerna med militärt våld.

President Obama har gått in för en helt annan linje. Hans slagord ”change” (förändring) gäller också inom utrikespolitiken. I stället för de hårda ordens retorik och militärt våld går han in för dialog. Han vill överbrygga klyftor och räcka ut en försonande hand. Denna politik applåderas i Europa men ses med misstänksamhet i USA.

Destovärre finns det inga tecken på att skurkstaterna, dvs de slutna samhällen där kritiker mördas eller kastas i fängelse, är villiga till en dialog på Obamas villkor. Sålunda tycks USA:s relationer till problemet Nordkorea bli lika dåliga, om inte sämre, än under Bushs åtta år som världens mäktigaste man. Inför de olympiska spelen i Kina senaste sommar trodde de politiskt blåögda att Kinas regering skulle tillåta större öppenhet. Det gick, som realisterna anade, tvärtom. Den kinesiska regeringen har skärpt greppet om sin jättebefolkning. Sålunda har regeringen totalt mörklagt vad som hände på Himmelska fridens torg för 20 år sedan.

I Ryssland har regeringen alltmer återgått till metoderna under sovjettiden. (Och vårt land håller, realistiskt nog, igen på att ”finlandiseras”). Ett stort antal journalister har mördats utan att polisen fått tag i förövarna. Medier och organisationer som kritiserar regeringen har i stort sett försvunnit. I de flesta muslimska länder är yttrandefriheten svag eller obefintlig och tendensen är snarare att regeringarnas och mullornas grepp hårdnar än mjuknar.

I västvärlden är alla i teorin för yttrandefrihet och öppenhet, men i praktiken minskar denna frihet också här, om än inte genom regeringarnas utan genom ”marknadens” åtgärder. Tidningspressen har alltid varit demokratins ryggrad. Destovärre håller denna ryggrad i dag på att allvarligt försvagas. Den har länge kroknat under den växande bördan av de elektroniska medierna och nu innebär den ekonomiska depressionen att ytterligare sten läggs på bördan.

Under internets barndom trodde teknofilerna att nätet skulle öka yttrandefriheten och skapa en öppnare politisk kultur. Så har det, som t.ex. de senaste valen inom EU visat, inte gått. Intresset och förståelsen av politik är mindre än någonsin. Kapitalismens traditionella utmanare, socialismen, är så gott som död. En viktig delorsak är att vänsterpressen i stort sett är utslagen av marknadsekonomin. Människan och samhället är inga maskiner och fungerar enligt sina egna lagar, som teknofilerna i allmänhet är saligen ovetande om.

I själva verket innebär internet ett allvarligt hot mot yttrandefriheten. Aldrig tidigare har makthavarna haft ett så effektivt instrument för att övervaka och kontrollera opinionerna. Förr var de beroende av en liten armé av censorer som satt och läste allt som publicerades. I dag har censorerna ersatts av outröttliga och omutliga maskiner, dvs av program som kan övervaka allt som kommer ut på nätet. I diktaturerna kan man lätt blokera kritiska sajter eller hindra sökning av icke önskad info. Yttrandefrihet får man aldrig gratis, utan endast genom ständig kamp.

Hans Rosing
Vetenskapsfilosof

Kommentar 1.7 2009.

Sedan artikeln publicerades har två uppmärksammade händelser ytterligare bekräftat min tes om att yttrandefriheten alltmer begränsas. Inför presidentvalet i Iran 12.6 hade man i västvärlden stora förhoppningar på att de konservativa mullornas makt i landet skulle minska och att landet skulle få en president som är öppnare, liberalare och mindre fientlig mot västvärlden. Kort sagt hoppades man på en större frihet och främst yttrandefrihet i landet. En stor majoritet av de unga iranierna stödde den liberala presidentkandidaten Mousavi. Vi vet i dag hur det gick. De konservativa vann och Iran kommer att fortsätta med sin västfientliga och demokatifientliga politik. Resultatet ledde till kravaller och upplopp, men de som väntade sig en upprepning av revolutionen 1979, nu dock med omvända förtecken, blev djupt besvikna. Demonstationerna slog ner med våld och alla försök till öppen nyhetsförmedling stoppades. Utländska journalister fick inte arbeta fritt, telefontrafiken censurerades, likaså infon på nätet. Självklart censurerades tidningarna.

För mig var detta ingen överraskning. Liksom de flesta i väst önskar jag en utveckling mot demokati i denna stora och viktiga muslimska stat. Men konservativa religiösa ledare, som anser sig utvalda att förverkliga Allahs vilja, är självklart motståndare till yttrandefrihet. I praktiken är Iran en teokrati och kommer, destovärre, att förbli det under överskådlig tid.

Den andra uppmärksammade händelsen gäller friheten i vårt eget land. Finland har aldrig varit någon föregångare när det gäller yttrandefrihet, snarare tvärtom. I dag har vi större frihet än någonsin tidigare, men det finns tecken på att många grupper tycker att friheten har gått för långt.

Nyligen köpte Ateistföreningen och Humanistförbundet, två religionskritiska grupper, reklamplats på bussarna i några storstäder för att föra fram sin åsikt att ”JUMALA TUSKIN ON OLEMASSA”. (Gud finns knappast). Åsikten torde knappast förvåna någon. Alla vet att det finns massor av folk i vårt land som har denna åsikt. Många som hör till kyrkan gör det inte för att de tror på Gud (kyrkans gud) utan därför att de vill upprätthålla en gammal tradition. Men reklamen väckte enorm uppståndelse och många krävde att den slopas, eller åtminstone ändras. I vårt land får man nog tänka att Gud inte finns men man får tydligen inte offentlig yttra denna tanke. Här finns en släktskap, föga förvånande, mellan de konservativa muslimska mullorna i Iran och de konservativa kristna kretsarna hos oss.

Det är uppenbart att det inte finns några gudar. Men detta får man tydligen inte meddela i offentliga medier. Varför är det så farligt? Självklart därför att det kan få folk att börja tänka självständigt, och sådant är alltid farligt för sådana som har makt, inte p.g.a. att de är valda och har kompetens, utan för att de anser sig vara utvalda av en absolut makt att genomdriva denna makts vilja.

BLIR NORDPOLEN ISFRI I SOMMAR?

BLIR NORDPOLEN ISFRI I SOMMAR?

”Finland blir allt varmare och regnigare” löd en jättestor rubrik i Hufvudstadsbladet 16.10 2005. Enligt en rapport av VTT senaste år förändras klimatet i Finland snabbare än det globala klimatet. Senaste vår förutspådde experterna att avsmältningen av polarisarna är större än någonsin. Man menade att själva nordpolen kan bli isfri. I den vetenskapliga tidskriften Nature 30.4 2009 ingår en lång rad artiklar som utmålar en katastrof om vi inte börjar avlägsna koldioxid ur atmosfären och aktivt kontrollera klimatet.

För oss hobbyodlare låter det positivt med mera värme i vår kalla Nord. Tänk om man t.ex. kunde plocka saftiga persikor i egen trädgård! För att inte tala om hur mycket energi vi skulle spara.

Men nordpolen blev inte isfri senaste sommar. Det gick tvärtom mot vad klimatmodellerna predicerade. Avsmältningen var 10% mindre än föregående år. Enligt klimatologerna var detta en tillfällig avvikelse från den allmänna trenden. Därför är det desto mer spännande att se hur det går denna sommar. Avsmältningen är nu i full gång. Om drygt tre månader upphör den och vi får veta om experterna har rätt eller fel.

I själva verket blev senaste år inte alls så varmt som det borde enligt forskarna. (Hälften av min tomatskörd förstördes p.g.a. att augusti var mycket kall). I små notiser i tidningarna kunde man läsa att det var det kallaste på tio år. Experterna skyllde på värderfenomenet La Nina, som de tydligen glömt att ta med i modellerna. Men detta år fortsätter den globala uppvärmningen, lovar man. I Nature, som inte publicerar någon kritik av växthuseffekten, nämner man inte alls att det var ovanligt kallt senaste år. Inte heller förklarar man varför temperaturen inte stigit under de senaste tio åren. I stället kräver man mera forskning, större datorer och satsning på vetenskaplig klimatkontroll. Många klimatologer varnar i dag för att klimatet ändras snabbare än man tidigare trott. Mer pengar, mer forskning, större satsningar behövs, anser de. (Att koldioxidutsläppen kraftigt minskat p.g.a. den globala ekonomiska depressionen ignoreras helt).

Detta år borde bli varmt enligt experterna. Men det ser dåligt ut. I en minimal notis i Hufvudstadsbladet påpekas att det varit ovanligt kallt i början av juni. Endast en gång under de senaste 60 åren har det varit lika kallt i början av juni i Helsingfors. För flyttfåglarna är den kalla väderleken en katastrof. Såhär kallt brukar det inte vara när de har ungar. Ca hälften av sjöfåglarnas ungar har dött p.a.g. köld och regn. (Man får hoppas att detta också gäller skarvarna). Semesterperioden står för dörren. Vi får hoppas att kölden är en ”tillfällig avvikelse” och att sommaren ändå blir lika varm som t.ex. somrarna i slutet av 1990-talet.

Hans Rosing
Västanfjärd


Denna artikel publicerades 10.6 2009 i Åbo Underrättelser. Sedan dess har den kalla väderleken fortsatt. I mitten på denna månad har jag uppmätt mellan 10 och 13 grader mitt på dagen. Natten mot 18.6 visade min termometer 5 grader kl 03. Väderleksrapporterna har i ofta angett alldeles för höga temperaturer. Hittills har sommaren alltså varit, inte ovanligt varm som alla klimatologer förutspått, utan ovanligt kall. Är man pessimistiskt lagd kan man undra om nästa istid är på kommande. Själv är jag dock optimist och hoppas på värme. Det skall bli högst intressant att se om vi alls skall få någon verklig värme i sommar.
Den som följer min blogg vet att jag är mycket intresserad av växthusteorin. Jag har behandlat den och debatten kring den i bloggar 10.9 -08, 9.10 -08 och 30.3 -09 och jag skall återkomma i höst när vi vet hurudan sommaren blev. I slutet av året hålls en stor klimatkonferens i Köpenhamn där staterna skall dra upp riktlinjerna för den framtida klimatpolitiken. Också den skall jag följa med och kommentera.

För närvarande tycks klimatförändringen ha låg prioritet i medierna. Inte att undra på när det är rekordkallt i stället för rekordvarmt, som experterna länge förutspått. Vi kan bara hoppas att experterna får rätt när de menar att den kalla perioden snart är förbi. Annars får den som drömmer om minst 20 grader i skuggan börja tänka på att flytta söderut, till ett skönare klimat.

EN FILOSOF I ÖRTAGÅRDEN

EN FILOSOF I ÖRTAGÅRDEN I MAJ 2009

Den här bloggen handlar om mina odlingar och intresserar knappast någon annan än mig själv. Jag rekommenderar alltså att du slutar läsa här och gör något nyttigt i stället, t.ex. läser Bibeln eller telefonkatalogen. Varför skriver jag den då? För att dokumentera vad jag odlar detta år. I allmänhet kommer jag inte i efterhand så noga ihåg vad jag odlat ett visst år. Men nu finns det i min dator, och förstås på bloggen.

Att odla grönsaker har varit ett av mina intressen sedan barndomen. Av någon anledning blev jag tidigt fascinerad av att själv kunna odla saker som jag äter. Min mor odlade på sin höjd litet blommor på Komlet. (Om Komlet se min blogg Fiskehistorier). Min far var helt ointresserad av odling trots att, eller kanske just för att hans föräldrar ägde en bondgård i Holma by i Hitis. Det var antagligen min mormor som väckte mitt intresse för trädgårdsskötsel. Men i motsats till henne är jag måttligt road av blommor. Jag ville odla grönsaker. Min morfar brukade ha några gurkor i en drivbänk. Men på Komlet, dvs i Österbotten är klimatet litet för kallt för gurkor. På friland går gurkor inte, men under glas kan man få en liten skörd. Så det blev aldrig någon stor skörd. Några få ynka gurkor som han åt upp själv. Mitt första försök att odla grönsaker misslyckades totalt. Jag var väl 8-9 år när min mor hade köpt en påse rädisfrön åt mig. Jag blev besviken. Rädisorna växte dåligt och blev hårda och träiga.

När jag började tillbringa somrarna på min hustrus sommarställe i Västanfjärd i början av 1970-talet fick jag möjlighet att odla i ett betydligt mildare klimat. Som pensionär kan jag nu bo halva året på landet och ägna hur mycket tid som helst åt mitt egendomliga intresse. Det är många som vill ha blommor och buskar i rädgården, men rätt få som har mani på att odla allt som går att äta. När jag var barn fick man inte särskilt mycket färska grönsaker. Kanske är mitt odlande en kompensation för vad jag gick miste om som barn. Nu försöker jag få egna grönsaker så fort som möjligt om våren. Jag äter allt som växer i mina land med god aptit, om inte andra medlemmar i familjen redan skövlat landen. Barn gillar att själva gå i landen och knapra i sig. Samtidigt lär de sig en del om naturen vilket sannerligen behövs i dagens samhälle där barnen nog vet allt om datorer men inte kan skilja en gran från en tall.

Men tyvärr är vårt klimatet emot odling t.o.m. här i det varmaste hörnet av vårt långa kalla och mörka land. Jag har (i hemlighet) hoppats att växthuseffekten skulle göra vårt klimat litet varmare så att jag kunde så och skörda tidigare, men nix. I år har det varit en ovanligt kall vår. Här på Kimitoön är växtligheten minst en vecka försenad. Vi är i slutet av maj och äppelträden har ännu inte börjat blomma. Inte ens päronträden, som är väldigt tidiga, blommar ännu när jag skriver detta. Enligt klimatologerna har växthuseffekten värmt upp jordens klimat redan i 20-30 år. Jag har odlat grönsaker betydligt längre, men inte märkt av att odlingssäsongen skulle ha blivit längre. Klimatologerna odlar tydligen inte grönsaker i Finland. De har väl inte tid. Det måste ju vara jobbigt att utveckla modeller för att förutsäga hurudant klimatet kommer att vara år 2050. Då kommer odlingssäsongen här att vara minst en månad längre – om vi får tro experterna. Men då har jag för länge sedan satt min sista potatis.

GRÄSLÖK, RÄDISOR OCH RÖDA BETOR
Jag har som synes en tendens att avvika från ämnet. Men nu till mina odlingar i år. Några grönsaker har jag redan kunnat börja skörda. Gräslök har jag i stora frodiga tuvor utanför köksdörren. (Fast gräslök är kanske ingen grönsak utan en krydda?) Det är annat än de små krukot med denna gröna sak som man köper i marketarna. Jag använder gräslök så mycket som möjligt i matlagningen, framför allt till fisk. Rabarber hör till de verkligt tidiga grönsakerna. Min kära hustru har redan tillrett rabarberpaj och rabarberkräm av årets rabarber. I slutet av april sådde jag huvudsallat, rädisor (Fench Breakfast) och dill på friland. Sallaten börjar nu vara så stor att den är något att bita i, rädisorna har vi nästan ätit upp (men jag har andra på kommande), men dillen är ännu knappt en decimeter hög. På tal om rädisor har jag lärt mig odla dem. De är kinkiga. De skall ha mullrik, måttligt gödslad jord och måste hållas fuktiga. För en nybörjare lönar det sig att odla dem i mull som man köper i plastsäckar. Jag tycker bäst om just French Breakfast som blir rätt stora. Istappsrädisor blir ännu större, och sådana har jag också på kommande, men i ett gammalt tvättfat. Jordlagret är troligen för tunt för istappar, men vi får se om en vecka eller två. Ännu är de bara långa som ett lillfinger.
Man blir inte mätt av några rädisor, men de är utmärkta som krydda i en sallad, t.ex. tillsammans med kinakål, tomat och gurka. Rödbetor fyller betydligt bättre. De hör till de mest lättodlade grönsakerna (fast de egenligen är rödsaker eller gredelinsaker). De kräver mer värme än rädisor och har en längre växtperiod. Jag har två sorter av dessa betor, Bull`s Blood och egyptisk. Färska rödbetor är mycket goda. De skall kokas ungenfär lika länge som potatis. Själv tycker jag de är godast naturell, utan salt, smör eller någon krydda. När de är äldre måste de koka längre för att bli mjuka. (Det här tycks bli en kokbok).

I april sådde jag också isbergssallat, men den grodde aldrig. Det var dessutom dyra frön på ett band som man drar ut i såfåran. Antagligen var det den kalla våren som var orsaken till denna totala flopp. Fröna ruttnade antagligen i den fuktiga lerjorden. Senaste sommar lyckades jag rätt bra med isbergen, men då var det för vått på sensommaren så många huvuden ruttnade. Sniglarna älskade förstås denna sallat. Däremot har jag sällan snigel på bladsallaten. Rukola är en ganska ny sallatssort som många tycks gilla. Den brukar finnas i butikerna. Jag hade en liten plätt med rukola senaste sommar, men den gillades inte alls av familjen så den skippar jag. En annan bladsak som jag skippar är mangold. Den är lätt att odla, växer bra men vad gör man med den? För några år sedan hade jag en hel del mangold som ingen ville ha.
KÅLRABBI OCH ROVOR
En annan sådd som misslyckades totalt var kålrabbi. Fröna grodde inte. Det förvånade mig därför att kålrabbi brukar vara lätt att odla, betydligt lättare än sin kusin majrovan. Kålrabbi borde inte heller vara känslig för kyla. Fröna var från senaste år eller ännu äldre så deras grobarhet kan ha försämrats. Kålrabbi är annars en mycket uppskattad grönsak (eller snarare vitsak eftersom den är nästan vit i köttet) i min familj. Min hustru äter den med förtjusning och barnen vill gärna ha den. Vi äter den alltid rå. Man kan förstås koka den men jag tycker att smaken då blir sämre. Jag skulle gärna ha ett land med denna utmärkta knöl också i sommar, men all odlingsbar yta är redan upptagen av annat. I stället har jag nyligen sått rova (majrova). Men den brukar alltid bli svårt angripen av larver. Visserligen växer den fort och bra bara den får vatten, men larverna älskar den. Rovorna är nästan alltid ”maskätna”. Är jorden torr blir de träiga och oätliga. De är kinkiga men hos mig väcker de nostalgiska minnen från torget i Vasa för mycket länge sedan. När min mor handlade brukade hon alltid också köpa en knippa rovor som min bror och jag begärligt tuggade i oss. Jag hoppas få åtminstone några ätliga rovor så att jag kan sitta i solen, gnaga på en saftig rova och drömma mig tillbaka till barndomens soglösa femtiotal.

Rovan är en traditionell grönsak som odlats i århundaden. Den var stapelföda i vårt land långt innan potatisen kom på 1700-talet. ”I Finland där åto vi rovor och gröt” är ett citat som dyker upp i mitt minne. Men varifrån det är hämtat kommer jag inte ihåg. Är det någon som vet? I dag tycks denna förträffliga knöl vara nästan bortglömd. Synd! På tal om knölar brukar jag inte odla kålrot. Den växer alldeles för långsamt för min smak. Rovor och kålrabbi är godare fast kålrot förstås försvarar sin plats i rotmos och i köttsoppa. Men jag odlar bara för direkt konsumtion under sommaren och hösten. Att lagra för vintern är ingen idé i dag när butikerna är fulla med rotfrukter året runt.
POTATIS
Sedan har vi förstås den bästa av alla knölar, potatisen. Min potatisodling är mycket begränsad av det enkla skälet att jag inte har utrymme. Så det får bli endast små mängder. I år köpte jag 5 kg sättpotatis. Plantorna är nu frodiga och 1-2 dm höga. Det börjar vara dags att kupa dem, något som jag ofta inte ids göra. Folk som vet (tror sig veta) säger att man får större skörd om man kupar. Sorten är gamla beprövade och goda Timo. Om vädret blir varmt så har jag en chans att få egen färskpotatis (som svenskarna felaktigt säger) till midsommaren. Att ta upp potatis i eget land och genast koka och äta den hör för mig till sommarens glädjeämnen. Liksom alla grönsaker är den godast när den är pinfärsk. Nypotatis och en klick smör, mer behövs inte för gastronomisk njutning. Bort med alla invecklade matrecept som tidningarna är fulla av! Rödbetor och morötter kan förresten med fördel avnjutas på samma sätt när de nyss är upptagna. Och de är fullpackade med nyttiga vitaminer, mineraler och antioxidanter.

Det tycks vara på modet i dag att förakta potatisen, liksom allt som är gammalt, beprövat och traditionellt. I stället skall det vara olika utländska, mer exotiska grödor. Det tycker jag är en dum attityd. Vi har förträffliga egna grönsaker, som växer bra även under kalla och regniga somrar, och skall vara stolta över dem och njuta av dem. All import borde vara strängt förbjuden under sommaren!! (Jag menar det inte på allvar).
MORÖTTER
Enligt antropologerna levde våra förfäder delvis på rötter som de samlade i skogarna där de drog från plats till plats. Man anser att det var kvinnorna som samlade in ätliga rötter. I dag går vi inte ut i skogen och söker rötter. Det är mycket enklare att odla dem själv. Dessutom är dagens odlade rötter extremt förädlade. De har genomgått ett slags evolution, men en evolution som är noggrannt kontrollerad av människan. Alla dessa härliga grönsaker kan vi i sista hand tacka evolutionen för. (Så fick jag med Darwin också i denna blogg).

Detta som inledning till mitt avsnitt om mo- och andra rötter. Jag är litet irriterad på morötterna. De tar mycket lång tid på sig för att gro och växer sedan långsamt. Dessutom är de mycket begärliga för morotsflugan. I år har jag sått ca 6 meter morot och täckt med fiberduk. Det är spännande att se hur det blir med morotsskörden. Egna morötter smakar mycket bättre än köpta, speciellt om man plockar dem när de ännu är rätt späda. Senaste sommar härjade mina två styvbarnbarn i morotslandet och åt upp en hel del små, ungenfär fingerlånga och tjocka morötter. (Enligt mina rätt stora fingrar). Jag unnade dem det gärna. En del av glädjen med att odla är just att se barnen gå och mumsa i landena. Själv fick jag aldrig göra det som barn. Nu tar jag igen det med besked.

Svartrot har jag några gånger odlat av nyfikenhet. Somliga tycker den är god. Senaste sommar hade jag litet svartrot, men tyckte den var smaklös. Enligt min mening är det meningslöst att odla den. Den växer långsamt, kräver mycket djup jord, är mycket skör och smakar inte alls så gott som morot. Palsternacka har jag aldrig prövat, inte heller selleri. Pepparrot har vi haft någon planta av, men jag har köpt pepparrot de få gånger jag lagat gädda med pepparrotssås om vårarna. Ingen idé att odla den.
TRE SORTERS LÖK
Lök bör varje grönsaksodlare självklart ha i sina land. Jag har tre sorters lök, förutom gräslök. Av vanlig gul lök har jag ca 100 plantor. Bladen är ca två dm långa. Jag gödslade nyligen med Biolan kanakakka och hackade ogräs. Jag hoppas vara självförsörjande med lök under minst tre månader. Det går åt rätt mycket lök i min matlagning. Jag använder gärna purjolök, men den är dyr. En enda purjo kostar ca en euro. Det lönar sig alltså att odla den. Men det är arbetsdrygt därför att den växer mycket långsamt och kräver god jord och mycket näring. Jag brukar sätta tomma rullar av vc- eller hushållspapper runt för att stammen skall bli vit och mjäll. I år har jag bara ett tiotal purjor. Som en ren kuriositet har jag egyptisk luftlök. Den duger förstås i malagningen som annan lök, men knölarna är mycket små och svåra att skala. Märkligt nog så växer lökarna i bladens ändar.
DE MEST POPULÄRA
De mest populära grönsakerna i min familj är märgärter och majs. Det finns aldrig tillräckligt av någondera. Senaste år samlade jag frön från egna ärter. Det finns alltid skidor som man inte märker förrän man river upp plantan på hösten. Då är de redan torra och duger inte till annat än utsäde följande år. Jag har sålunda frön av tre sorter Onward, Kelvodon och Sugar Bone, men blandade. I mitt ärtland finns nu dessa sorter huller om buller. Jag har ca tio meter ärter men de kommer knappast att släcka min familjs lust efter de små gröna bollarna. Färska ärter har under senare år börjat säljas överallt under sommaren i vårt land. De förlorar dock snabbt i smak. Godast är de när de nyss är plockade.

Sockerärter hör till de mest lättodlade och snabbväxande växterna. Min familj bryr sig dock inte om dem. Jag skippar dem i år. Det blir ändå bara jag som äter av dem. Senaste år kokade jag sockerärter ett par gånger och åt med smör. Visst är det gott, men litet petigt att plocka och snoppa dem. Då är det enklare med bönor. De är stora, enkla att plocka, växer fort och är mättande och goda. Men de kräver värme. Just i dag (29.5) är det för första gången en riktigt varm dag, ca 20 grader, och jag har sått ett litet land med störbönor, Blue lake. Störbönor är roliga därför att de blir så långa, 2-3 meter eller ännu mera. De fordrar alltså långa störar som stöd. Jag brukar stuva dem.
DEN TÅLIGA KÅLEN
Kål växer bra i vårt kalla klimat, men den är begärlig för kålfjärilen. Senaste år hade jag brysselkål, men i år blir det blomkål. Det är den matigaste grönsak (vitsak?) jag odlar. Jag har ca 20 plantor i krukor som nu måste planteras ut på friland. För att skydda mot den elaka fjärilen drar jag fiberväv över blomkålslandet, och hoppas på det bästa. Blomkål är rätt dyr i butiken så om jag får 20kg så har jag en liten förtjänst. Annars spelar ekonomin ingen roll i mitt odlande. Jag har råd att köpa grönsaker, men att odla dem själv är mycket roligare. Dessutom får jag massor av motion och frisk luft. För att inte tala om smaken. Färskt är alltid färskt! Det lönar sig att odla själv – alla gånger. Stäng datorn och gå ut och smutsa ner händerna.
SOCKERMAJS
Majs är väl snarare ett sädesslag än en grönsak. Den kräver ett betydligt varmare klimat än vårt. Men växtförädlarna har tagit fram sorter som hinner mogna på varma platser i de sydligaste delarna av vårt land. Jag odlar nu en sort som heter Lumidor F1. Trots att senaste sommar var kall och våt fick jag en måttlig skörd. Sockermajs äts med förtjusning av alla i min familj. Och den är verkligen god när man kokar den ca tio minuter genast efter att man brutit loss kolvarna. Inget salt i vattnet! Man kan klicka på litet smör om man vill men jag äter den helst naturell. Odlingen är dock rätt jobbig. Jag satte frön i krukor i början av maj. Fick ungenfär 40 plantor. Håller nu på och planterar ut dem på friland. I allmänhet hinner bara en kolv mogna per planta. Men 40 majskolver i slutet av sommaren räcker rätt långt. Den som endast ätit kolvar man köper i butik eller på burk vet inte hur riktig majs smakar.
VÄRMEKRÄVANDE VÄXTER
Gurka, squash och tomat är verkligt värmekrävande växter. Paprika går inte alls att odla på friland hos oss, men nog i oeldat växthus. Jag har ett litet växthus, en stomme av ribbor överdragna med plast. I det mognar t.o.m. paprika. Senaste år hade jag några plantor, men i år får det vara. De ger mycket liten skörd sent på sommaren. Tomater driver jag upp varje sommar. Men det är inte alldeles lätt. Sätter frön i krukor i mars och planterar ut i slutet av maj. I mitten av 1970-talet hade jag för första gången ett tiotal fina plantor. Men en kall natt i slutet av maj frös hela odlingen. Sätter man ut plantorna för tidigt finns risk att de fryser, sätter man ut dem för sent hinner frukterna inte mogna. Senaste sommar hade jag ca 20 fina plantor med stora vackra klasar med karter. Men hälften mognade aldrig p.g.a. uselt väder under augusti. Växthuseffekten!! Bah! Augusti var mycket varmare förr1 Det gick som för bonden Paavo. ”Frosten kom och tog vad övrigt.” I år satte jag ut ett tiotal plantor i mitt växthus i mitten av maj. Men en natt kröp kvicksilvret under nollan och mina tomater dog, med undantag för tre som nu ser frodiga och fina ut. Så jag skall väl få egna tomater till salladen även denna sensommar.

Gurka är tacksam att odla i södra Finland bara man har en varm och solig plats. Senaste år fick jag långt mer av dessa ”vatupåsar” än vi kunde sätta i oss. Som näringsämne är gurkan rätt värdelös, om man inte är bantare. Men den är rolig att odla och att äta direkt från landet, skalad visserligen, och passar utmärkt i sallader. I år har jag hela tre sorter på gång, Kurk, Rinish Pickling och Kinesisk Slange. Är det varmt så växer de fort och man kan plocka nya varje dag. Squash är rätt värdelös som mat men rolig att odla och jag tycker den är en mycket vacker växt. Några gånger under sommaren brukar jag fylla squash med köttfärssås och gratinera i ugnen. Mycket gott!

När jag skriver detta är det vårens varmaste dag. Och jag sitter inne vid datorn! Jag borde skämmas! Vi får hoppas på en varm sommar, men hur det än går så lär jag få skörda en hel del grönsaker. Dessutom har vi bärbuskar och fruktträd. Om fruktträden berättade jag i ett par bloggar senaste höst. Smaklig grönsaksmåltid!

VI ÄR ALLTFÖR MÅNGA MÄNNISKOR PÅ JORDEN

Detta är den sista debattartikel jag publicerat i Hufvudstadsbladet. Några dagar senare ändrades än en gång formatet och innehållet i den ekonomiskt hårt pressade blaskan. Debattartiklar av denna längd, dvs ca 3500 tecken, ansågs av tidningens chefer vara alltför långa för att dagens människor skall orka och idas läsa dem. Kanske har de rätt. Snuttifiering är ju dagens melodi och högsta mode. Bort alltså med informativa och argumenterande artiklar. Fram för korta åsikssnuttar. Nu får ett debattinlägg i Hbl, man kan inte längre tala om artiklar, vara högst 2500 tecken, men helst 1500 tecken. Den tidigare så livliga debatten i Hbl är, tyvärr, om inte död så i varje fall i dödsryckningarna. Rest in peace!

Här är artikeln som ingick i början av maj 2009.

DET STÖRSTA HOTET IGNORERAS

Global uppvärmning, ekonomisk depression, terrorism, pandemier, miljöförstörelse hör till de hotbilder som medierna vältrat sig i under de senaste åren. Märkligt nog tycks det största av alla hot ignoreras. Det är tydligen inte ”mediesexigt” i vår blåögt tillväxtoptimistiska värld. Ändå ligger roten till nästan allt ont i just detta hot.

Under de senaste 15 åren har världens befolkning ökat med en miljard (tusen miljoner) människor. Ökningen motsvarar 13 gånger Finlands folkmängd – varje år!! Det är ofattbara tal, men ännu mer ofattbart är att 6 700 000 000 människor i dag skall dela på jordens sinande resurser. Inte underligt att de förnyelsebara resurserna inte på långt när räcker till. Endast genom att vi konsumerar ”kapitalet”, de icke förnyelsebara resurserna är fortsatt folkökning och ekonomisk tillväxt möjlig. Mänsklighetens s.k. ekologiska fotspår är redan större än hela jordens yta.

I den industrialiserade världen har folkökningen till all lycka upphört. I stället har den åldrande befolkningen upphöjts till ett problem. Typiskt för vår teknologiska, ungdomsdyrkande kultur är att gamla människor uppfattas som ett problem, inte som en tillgång. Också i uländerna har nativiteten sjunkit, men globalt sett fortsätter däggdjursarten Homo sapiens att öka i rasande takt. Varje år blir bortåt 200 miljoner kvinnor gravida. Sju miljoner barn dör redan som små. Den höga dödligheten i uländerna gör att den globala ökningen stannar vid ca 60 miljoner nya hungriga individer varje år. Självklart kan detta inte fortsätta länge till.

Under 1960-talet, när jordens folkmängd var ungenfär hälften av dagens, fick detta hot massor av uppmärksamhet i medierna. Mängder av forskare varnade för svåra konsekvenser. Det största problemet ansågs vara allt svårare brist på föda. Det har visat sig att forskarna hade fel. Matproduktionen har hållit jämna steg med folkökningen. (Självklart på bekostnad av naturen). I dag är övervikt vanligare än undernäring.

Människan lever dock inte av bröd allena, och allra minst gör dagens människa det. Uländernas enorma folkmassor lever inte längre i isolerad okunnighet. De förväntar sig att få arbete, bostad och alla de prylar som hör till livet i dagens samhälle. Världens folkrikaste stater Kina och Indien är typiska exempel. De satsar stenhårt på industrialisering och ekonomisk tillväxt och därmed på en stigande levnadsstandard. En skål ris om dagens räcker inte. Man förväntar sig också ett meningsfullt jobb, tv, dator och t.o.m. egen bil. I såväl Kina som Indien ökar mängden privatbilar explosionsartat.

Det är säkert möjligt att odla mat för sju miljarder människor men även den mest blåögda utvecklingsoptimist inser att det inte finns rum för miljarder privatbilar och alla andra prylar som hör till den moderna livsstilen.

Varför ignoreras detta problem i dag? Sociologerna brukar tala om onda och goda hotbilder. En hotbild är god om den ger möjlighet att förtjäna stora pengar, många arbetsplatser, ny byråkrati och internationella organisationer som sysselsätter massor av experter, och dessutom ger status, prestige och makt för partier, forskare och politiker. Växthuseffekten och pandemier är exempel på goda hotbilder. Men man kan inte förtjäna pengar på avfolkning, inte heller få makt och prestige. Det är ju ingen idé, enligt dagens värderingar, att rädda världen om man inte förtjänar något på kuppen. Låt oss alltså glömma denna onda hotbild.

Hans Rosing
Västanfjärd

FÖRDJUPAD ANALYS AV HOTET
Mina debattartiklar i Hbl har vanligen fått kommentarer eller mothugg, men denna artikel, som behandlar det största av alla hot, väckte ingen reaktion. Hur skall man förstå denna tystnad? Kanske är det så att alla håller med, åtminstone i princip. Att antalet människor nu snabbt närmar sig sju miljarder är helt enkelt absurt. Människorna förökar sig som råttor, eller lämlar. Ett bevis på att vi inte är så mycket klokare än råttorna? Till all lycka förökar sig inte alla. Det finns alltså hopp för mänskligheten.

I en debattartikel måste man förenkla för att få ut sitt budskap. Verkligheten är aldrig enkel. Varför skulle den vara det? Den finns inte till för vår skull, för att vi skall kunna fatta den med vårt begränsade förstånd. I själva verket varierar läget oerhört i olika länder och i olika regioner i samma land. I artikeln nämner jag att folkökningen upphört i den industrialiserade världen. Också detta är en förenkling. Den har upphört främst i Europa och Japan, men i USA fortsätter den, om än långsamt. I Europa, inklusive Ryssland, är födelsetalet så lågt att folkmängden redan minskar eller kommer att minska. Ökningen sker främst i Asien, Afrika och Sydamerika. Om ett decennium kommer antalet människor i dessa världsdelar att ha ökat med ca 500 miljoner, medan antalet minskat med några miljoner i Europa. För hundra år sedan behärskade Europa hela världen, i dag håller vi på att marginaliseras.

De stora folkmassorna bor i jordens varmaste områden. De bor i områden där livet är lättare än i de kalla områdena. De nordliga områdena som Sibirien, norra Kanada, Alaska och Lappmarken är mycket glest befolkade. Här fryser man ihjäl på vintern om man inte har varma hus, varma kläder och mycket mat. Dessa områden avfolkas.

Följande är självklara naturlagar: Ju fler människor som skall dela på en resurs desto mindre andel får var och en. Ju fler människor desto mindre utrymme för var och en. Jordens resurser är begränsade.

Lika självklart är att jordens resurser är mycket ojämnt fördelade. Vårt land hör till de lyckligt lottade genom att det är glest befolkat. Största delen av ytan är täckt av skog, kärr och sjöar. På en rätt liten areal kan vi odla mer än tillräckligt med mat för 5,3 miljoner hungriga magar. Men samtidigt hör vi till de sämst lottade. Sol, värme och ljus är mycket knappa resurser hos oss. Vi måste producera mycket energi för att överleva. I de varma länderna kan man få tre skördar av högavkastande grödor i året. Hos oss får man vara glad om man får en hygglig skörd.

Amerikanarna utpekas vanligen som de största skurkarna i utnyttjandet av jordens resurser. Om man tänker efter litet djupare inser man att detta är en orättvis bedömning. USA är i själva verket ganska glest befolkat. Landets areal räcker mer än väl till för dess 300 miljoner invånare. Landet har rika resurser av nästan allt som behövs i ett modernt samhälle. Det finns dessutom ett stort antal nationalparker, stora områden som är skyddade. Nyligen stiftades en lag som skyddar ytterligare 800 000 hektar vildmark. (Time 13.4 2009) Därför är framtidsutsikterna för de flesta djurarter i USA goda. I dag finns det t.ex. igen stora hjordar av bufflar och tusentals vargar. I ett avseende är jänkarna dock de största bovarna. Mängden bilar är enorm, omkring 150 miljoner. Det finns fler bilar per person än i något annat land. Därför är konsumtionen av oljebaserade produkter störst i världen. Den inhemska produktionen av råolja räcker inte alls till. Därför är USA beroende av import för att hålla igång sin ekonomi. Vilket i sin tur förklarar USA:s starka intresse i den oljerika Mellersta Östern. Eftersom konsumtionen av bensin och andra oljeprodukter är stor blir också utsläppen av koldioxid stor. Fram till för ett par år sedan släppte USA ut mer växthusgaser än något annat land. Nu har den tvivelaktiga ledningen övertagits av Kina. Under Obama som president kommer koldioxidutsläppen säkert att minska.

Européerna är betydligt större bovar. Orsaken är i främsta hand att vi är så många fler. Till ytan är Europa lika stort som USA, men antalet människor är mer än dubbelt så stort, dvs drygt 700 miljoner. Det finns långt mindre skyddade områden i Europa. Endast i nordligaste Europa finns det större områden med ursprunglig natur och skyddad natur. Men dessa områden är fattiga på arter eftersom de praktiskt taget är djupfrysta om vintern. Största delen av den ursprungliga floran och faunan i Europa är utrotad eller finns endast i små skyddade områden. Europa är helt klart en överbefolkad världsdel. Av de enorma skogar som en gång täckt vår världsdel finns nästan ingenting kvar, utom i norr. Till alla lycka håller Europas befolkning på att minska i någon mån. År 2005 var vi 728 miljoner. Enligt prognoserna kommer vi att vara ca 650 miljoner vid mitten av detta sekel. Men då är vi fortfarande dubbelt så många som amerikanarna.

Tre fjärdedelar av européerna bor i dag i städer eller tätorter. Landsbygden har på många håll avfolkats. På grund av dessa trender, dvs folkminskning och urbanisering finns det gott hopp för framtiden i Europa. På många håll har naturen kommit tillbaka, den ursprungliga floran och faunan ökar, återerövrar trakter som människan lämnat. Våra efterkommande kommer att kunna leva i en mer balanserad och sund miljö än vi.

Jag går här inte närmare in på Afrika. Det finns många överbefolkade länder i den världsdelen, men Afrika är till ytan tre gånger så stort som Europa och har en befolkning som endast är något större än Europas. Naturresurserna är enorma och en stor del av den ursprungliga floran och faunan lever och mår rätt bra. Afrika är en framtidsvärldsdel. Om hundra år kan Afrika mycket väl vara det rikaste och mäktigaste området i världen.

Det största problemet är Asien som hyser drygt hälften av jordens människor. Asien är något större än Afrika men har en befolkning som är mer än fyra gånger större. Man bör då komma ihåg att enorma delar av norra Asien och bergsområdena inte är lämpade för något större antal människor. De enorma folkmassorna är samlade i de sydliga och ostliga delarna. Det är i Asiens redan nu svårt överbefolkade områden som folkökningen kommer att vara störst i famtiden. Det är också där som problemen är störst.

Kina är till ytan ungenfär lika stort som Europa, men antalet invånare är nästan dubbelt så stort som i Europa, dvs ca 1300 miljoner. Sedan urminnes tider har Kina haft omkring dubbelt så stor folkmängd som Europa. Det finns fyra gånger så många kineser som amerikaner. Trots att de flesta kineser är fattiga innebär detta en enorm belastning på landets resurser. I själva verket räcker de inte på långt när till, speciellt inte med tanke på att Kinas ekonomi vuxit med mellan 5 och 10 % i året under ett par decennier. Det en gång så rika djurlivet och den rika faunan i landet är utrotad eller hotas av utrotning. Av de enorma skogar som en gång täckt landet finns nästan ingenting kvar. Fler människor, högre levnadsstandard innebär att det behövs mer mat. De växande städerna och tusentals kilometer nya vägar, bl.a. åttafiliga motorvägar, varje år slukar mycken odlingsmark. För 20 år sedan fanns det mycket få bilar i Kina. I dag ökar bilparken med flera miljoner varje år, och ökningen kommer tydligen att fortsätta. Ny mark måste odlas upp för att ersätta den som går förlorad. Det finns inte längre några skogar att hugga ner. I stället har man dikat ut våtmarkerna för att få mer jord för att kunna odla mer mat. Detta drabbar självklart våtmarkernas flora och fauna. Mellan 1990 och 2000 försvann nästan 30% av Kinas våtmarker. (Nature, 12.3 2009)

Om framtiden verkar dyster för Kina så är det ännu värre för Indien. Med 1000 miljoner invånare har Indien en folkmängd av samma storleksordning som Kina, men landets areal är endast en tredjedel av Kinas. Medan 120 kineser har en kvadratkilometer mark till sitt förfogande så går det 300 indier på samma areal. ( I Finland är vi futtiga 14 personer per kvadratkilometer). Liksom Kina har Indien en snabb ekonomisk tillväxt. Allt flere blir allt rikare. Liksom medelklassen överallt i världen vill de nyrika indierna kunna röra sig fritt med egen bil. Var man skall finna rum för hundra miljoner bilar är dock en gåta.

FISKEHISTORIER

Natten mot den 23 april detta år var kall. Minus fyra grader visade vår mätare i arla morgonstund. När vi tog upp våra två nät var det visserligen någon värmegrad i luften men vattnet var isande kallt. Föregående dag hade vi lagt ut ett 50 mm och ett 43 mm nät från den egna stranden. Jag väntade mig inte någon stor fångst. En dryg vecka tidigare har vi fått endast en abborre och ett tjugotal norsar. Men när jag började ta upp det första nätet på stickan märkte jag att det var ovanligt tungt. Först kom en gädda, sedan två stora sikar, därpå några braxar, en abborre och en gädda till, en stor baddare på 2,5 kg. Dessutom var båda näten fulla med strömming och en och annan nors hade också fastnat. Därtill kom tre små flundror, som jag visserligen kastade tillbaka. Det var en exceptionell stor och fin fångst.

Detta är en del av charmen med att fiska. Ibland får man inte en stjärt, oftast hänger det någon abborre, mört eller liten brax i maskorna, men någon gång blir det storslam. Det kan vara några präktiga gösar, vackra silverglänsande sikar, en hel brass med fina abborrar och någon gång en stor förrymd regnbåde eller rent av en stor havslax. Vi har lyckan att kunna få ca tio olika arter fisk nära den egna stranden.

Missförstå mig inte. Jag är ingen sportfiskare. Jag fiskar alltså inte för sportens eller spänningens skull. Sportfiskarna fiskar alltid med krok. Vanligen med spinnspö, ofta dessutom med ett svindyrt spö och dito dyra drag. I värsta fall är sportfiskaren bara intresserad av själva spänningen i att försöka lura någon stor gädda att hugga. De gäddor han (det är alltid en han) lyckas fånga släpper han tillbaka i havet, eller ännu värre slänger dem i någon soplåda. Vi äger visserligen ett spinnspö, ca 20 år gammalt, men det är mycket sällan i användning. Själv kastade jag inte en enda gång senaste sommar.

Jag är husbehovsfiskare. Jag fiskar för att få mat på bordet, för att få färsk fisk, för att det är ekologiskt rätt, men främst av allt därför att färsk fisk är min favoritmat. Men självklart tycker jag också att det är roligt (för det mesta) och litet spännande att se vad som lyckats trassla in sig i näten. Jag fiskar alltså nästan enbart med nät därför att i näten kan det fastna de mest olika sorters fisk. Det är alltid intressant att se vad som dyker upp när man halar nätet ombord. Den enda matfisk i våra vatten som inte fastnar i nät är ålen.

TIDIGA FISKEMINNEN

Jag har fiskat, på ett eller annat sätt, i nästan 60 år. Mitt tidigaste fiskeminne är från omkring 1950. Exakt årtal mins jag inte men jag var omkring sex år gammal. På den tiden fiskade man med en metod som är helt utdöd i dagens teknologiska värld. Spinnspön fanns ännu inte. Man rodde drag. En rodde och en annan satt i akern av båten och höll i linan med gäddraget.
Det är en mulen dag med duggregn och svag vind. Min far tar mig med för att ro drag. Vi ror ut från hemhamnen i Holma by i (dåvarande) Hitis kommun. Doften av blåstång (höyter på lokal dialekt) hänger tung i den fuktiga luften. Jag sitter bak i ekstocken och min far ror. Försiktigt släpper jag ner det glänsande draget med de vassa krokarna i vattnet, låter reven långsamt löpa ut. Min far instruerar mig. Det är kallt om händerna, men spännande. Jag känner ett ryck i linan, någonting tungt har fastnat. Drar hastigt in daget. Men det är bara en yvig tångruska som fastnat. Ut med reven igen. Det tar inte lång stund så rycker det igen. Jag börjar dra in i tron att mera tång har fastnat, men nu rycker det flera gånger och linan dras åt olika håll. Min far drar in årorna och lyfter in gäddan i båten. Sen ut med draget igen. Efter en kort stund har vi en ny gädda på draget. Gäddorna är verkligen på hugget. Regnet strilar ner men min far är överförtjust. Vi fortsätter. Nya gäddor dras ombord. Vi blir smått gäddgalna. När vi har sju gäddor i båten har far fått nog.
Jag har aldrig senare varit med om ett liknande fiskafänge. Men farmor blir inte glad när vi kommer vandrande upp till den år 1788 byggda, långa stockstugan med en säck innehållande sju döda gäddor. Vad skall hon göra med dem mitt i sommaren? I Uppbyggars bondgård i Holma by finns varken kylskåp eller frys, ja inte ens elektrisk ström.
En annan fiskehändelse från Holma som fastnat i mitt minne är när jag var med far och farmor och tog upp flundernät på utsidan av ön. (Utanpå land enligt lokalt språkbruk). Det kan ha varit samma sommar. Far rodde, farmor satt i aktern och jag satt mitt i roddbåten (öjkstocken). Jag kände mig alltid litet blyg inför farmor. Hon var född och uppvuxen här i skärgården. Med vana händer tog hon upp de av flundror fulla näten sittande på aktertoften. På samma ställe har jag senare under årens lopp många gånger tagit upp nät, men aldrig fått så fin fångst som då för ca 60 år sedan. Mina söner har också satt ut nät efter flundror utanpå Holma land, och jag hoppas att min sonson också skall få uppleva glädjen att håva in sprattlande flundror där.

FISKEMINNEN FRÅN SUNDOM

Som barn fiskade jag också vid min mormors och morfars sommarställe i dåvarande Sundom kommun utanför Vasa. Stället kallades Komlet av min mormor, eller med ett längre uttryck ”Kombelskatan”. Kombel är en dialektal variant av kummel, dvs stenröse. Och ”skata” betyder udde. Stugan, eller snarare villan, ty den hade (och har) två våningar, var alltså byggd på en udde där det fanns massor med jättestora stenar.

Dagens barn och unga sitter framför datorer. När jag var barn satt vi ofta bakom ett metspö. Att meta var ett populärt nöje och vi barn metade en hel del. Mitt första minne av att meta härstammar från ungenfär samma tid som minnet med att ro drag ovan. Det var en mulen dag med regnbyar. Min far beslöt att vi skulle ro ut till en närbelägen grynna för att meta. Sagt och gjort. Vi lyckades hitta litet metmask och rodde iväg. Far agnar min metkrok. Han kastar en metmask mot durken för att bedöva den. (Han ansåg att maskarna plågas när man träder dem på kroken. En filosofisk fråga om vi aldrig får ett säkert svar på!!) Jag tar metspöet i mina små händer och kastar ut linan. Stirrar sedan spänt på korken. Och det dröjer inte länge innan den dyker under vattenytan. Jag har napp! Drar upp en sprattlande abborre. Far har inte ens hunnit kasta ut sin egen lina. Han tar bort fisken från kroken och trär på en ny mask. Men knappt har jag fått kroken i vattnet så hugger det igen. Det blir inte mycket fiskande för far, ty han har fullt sjå med att ta bort mina fiskar och sätta på ny mask. Vi befinner oss tydligen ovanför ett stort stim med abborrar. Hur många abborrar vi fick minns jag inte, men många var de. Sedan dess har jag metat många gånger men aldrig haft en sådan fiskelycka. Det nappade i ett, i ett!

Min morfar var en ivrig husbehovsfiskare. Han metade, drog gäddrag och fiskade med nät. Han ägde en 19 fots motorbåt med en 2,5 hästars Wikström-motor. Med den åkte han ut till någon grynna, ankrade och metade med minst tre spön. Ibland var jag och min bror med, ibland var det bara han och jag. Dagens fiskare har dyr utrustning. Vi hade ingenting sådant. Metspöna gjorde morfar ”moffa” själv av långa klena rönnar. Endast linan och kroken var köpta. Som ankare använde han en avlång sten som bands fast i förtrossen. På den tiden hade ingen hört talas om livvästar. Vi barn klättrade i båtar utan livvästar och det hände aldrig att någon drattade i sjön.
När vi kommer fram till en lämplig grynna säger moffa: ”Låt plompin gå”. Det betyder att jag skall låta ”ankaret” glida ner i vattnet och känna efter att det når bottnen och får grepp så att vi inte draggar. Vi gör metspöna redo. Moffa skär agnfisken, små löjor, i bitar som vi träder på kroken. Så ut med linorna. Korkarna guppar glatt i vattnet. Moffa tar fram den obligatoriska asken med fem Signora-cigarrer. Tänder en cigarr och tittar förväntansfullt på sina flöten. Långt borta set vi hur fartyg i Vasklot hamn lastar props från propsgrimmor. Om det inte nappat när moffa rökt slut sin cigarr så flyttar vi till en annan plats. I allmänhet blev fångsten dålig.

Det är en vacker junimorgon i mitten av 1950-talet. Klockan är nio, men jag ligger ännu i min sköna säng, halvsovande, i andra våningen i mormors villa. Då hör jag en röst utifrån: ”Fiskarna dör i näten”. Jag försöker somna om men orden upprepas: ”Fiskarna dör i näten”. Det är morfar som sitter nere på verandan och vill ha mig med för att ta upp näten som vi la ut föregående kväll. Det är bara att dra på sig kläder, gå ner till köket där en kastrull med hett vatten står på spisen, dricka kakao och äta en rågbrödssmörgås. Sen iväg ner till ”lilla bryggan” där roddbåten ligger.

Moffa har varit uppe sedan kl sju. Han har redan hunnit åka till stan, till Fiskarstranden för att handla mjölk och prata med morgonpigga bekanta, och tillbaka, när jag stiger upp. Han ror och jag sitter i aktern. (Självklart är båten av trä. Vid den här tiden fanns det inga plastbåtar.) Jag står i båten och tar upp nätet på handen. Våra fyra nät ligger ett och ett med början alldeles vid strandkanten. En kork markerar nätets början. Ibland har vi inget märke alls utan draggar efter nätet. Vi får ha fiskevattnet längs Komlets strand för oss själva. Endast grannen Seppänen har ibland ut nät på ”våra” platser. I själva verket ägs vattnet av Sundom bys fiskelag. I maj och juni kommer det bra med fisk, mest abborre, men i juli är näten ofta tomma.

När vi kommer i land hänger jag upp näten och reder upp eventuella trassel. Moffa sköter rensandet. Men när han blir äldre blir han latare och överlåter också rensandet på mig. I nästan tio års tid fiskade jag på detta sätt tillsammans med min morfar. Men när han blev äldre fick han allt svårare att komma i båten. Han hade en tung kropp och stor mage. Vägde tidvis 120 kg. Höftlederna blev alltmer slitna så att han till slut måste sluta med fiskandet. Vi var då i mitten av 1960-talet. Då slutade också mitt fiskande vid vår sommarvilla i Sundom utanför Vasa.

Jag har fångat åtskilliga hundra gäddor under årens lopp, men den största gädda jag någonsin fått fick jag tillsammans med moffa vid Komlet i juli år 1956. Vi har fortfarande kvar ett urklipp från Vasabladet som visar en bild där jag och min två år yngre bror håller upp den 10 kg tunga bjässen.

Det är en varm, nästan kvalmig julidag. Jag är 12 år, barfota, klädd i shorts och kortärmad skjorta. Moffa ror som vanligt och jag tar upp. Näten är tomma. Det är väntat eftersom vi sällan får mer än någon enstaka abborre denna tid på sommaren. Vi kommer till det sista nätet i ”gropen” ett ställe där vattnet är djupt. Jag känner att något tungt har fastnat i nätet. Vad kan det vara? Något ljust skymtar i det grumliga vattnet. ”Det är en props,” säger jag. Men sen ser jag att det faktiskt är en fisk, en enorm gädda. Jag börjar darra av spänning. Hur skall jag få detta monster i båten, vi har ju ingen håv! Också morfar, som annars alltid är lugn och sävlig, blir upphetsad. Det märkliga är att jättegäddan inte sparkar, sprattlar och sliter sönder nylonnätet. Den ligger praktiskt taget stilla. Långt senare drog jag slutsatsen att den sov. ”Försök få nätet runt den,” ropar moffa. Och jag gör just det, får nätet ett varv runt fisken och sedan lyfter jag allt vad en tolvåring förmår. Och gäddan är i båten. Men nu blir det liv i den. Den sprattlar och hoppar, den är hal och omöjlig att hålla. Vi råkar har en liten props i båten och med den som tillhygge går jag lös på fisken. Till slut ligger den livlös. När vi kommer i land fotograferar mor mig och min bror när vi håller upp fisken. Ett foto sänder hon till Vasabladet där det publiceras. Det är enda gången jag figurerat i en tidning p.g.a. att jag fiskat.

Gäddor fångar man med krok eller med nät. Jag torde vara en av de få som fångat en präktig gädda, ca 1 kg, med en åra. Mormors villa ligger vid en stor vik. I dag är den nästan torr, täckt av ett hav av vass, men vid slutet av 1950-talet var vattnet en halv till en meter djupt. Om vårarna går gäddorna in på grund vatten för att leka. In i vår vik kom många gäddor. Man kunde lätt fånga den med katsor.

En dag när jag ror med min lilla eka i viken märker jag ett väldigt plaskande på ett ställe vid vasskanten. Jag paddlar försiktigt närmare. Snart ser jag att det är gäddor som håller på med sin parningslek. Jag grips av spänning. Ytterst försiktigt paddlar jag närmare tills jag är ett par meter ifrån en gädda. Den märker mig inte. Skall jag lyckas fånga den ? Jag höjer åran, siktar på gäddan – och slår till av alla krafter. Och slaget träffar! Gäddan blir bedövad. Snabbt paddlar jag närmare och griper fisken just som den börjar kvickna till. Den dagen fick vi stekt gädda till lunch.