var och en som följt med mina bloggar vet att jag med stort intresse följer debatten och forskningen kring klimatfrågan. Jag försöker smälta info från många olika håll och källor och sammanfatta den i korta artiklar, ofta i någon dagstidning.
Nu väntar jag på data om hur mycket Nordpolens isar smält under den gågna varma sommaren. Man skulle vänta en rekordavsmältning. Vi får se.
Artikeln nedan ingick i Vasabladet 25.9.
STÖRRE ÖPPENHET I KLIMATFORSKNINGEN ÄR NÖDVÄNDIG
Senaste höst var klimatfrågan hett stoff i medierna. Debatten gick på högvarv, men sedan dess har den mattats betydligt. Att vi haft en ovanligt varm sommar har av en del tolkats som bevis för växthuseffekten. Klimatologerna har, klokt nog, varnat för dylika naiva slutsatser. Lika litet som den ovanligt kalla och snörika vintern var något motbevis är den varma sommaren något bevis för teorin. Det kan verka som en motsägelse, men extrema väderlekstyper är i själva verket något helt normalt.
Det är lockande att tolka ovanlig väderlek som bevis för växthusteorin. Förr i världen tolkades extremt väder som Guds straff. I dag har Gud ersatts av Naturen. Extremt väder tolkas som Naturens straff för vår konsumtionsinriktade livsstil. Den enorma översvämningen i Pakistan är ett färskt exempel. Det är lätt att skylla på global uppvärmning. Då är det främst Kina och USA som är skyldiga. Men den verkliga orsaken är överbefolkning som leder till att man hugger ner skogarna, dikar ut vårmarkerna, muddrar floderna, och bygger tätorter på flodstränderna. Katastrofen orsakades alltså i hög grad av de drabbade själva. I Sydamerika (där det nu är vinter) har det varit ovanligt kallt. I Bolivia har vattnet i floderna som normalt är ca 15 grader på vintern sjunkit nästan till fryspunkten. Detta har lett till att väldiga mängder fisk och andra djur dött. Orsakerna diskuteras hett av forskarna. Somliga skyller på uppvärmningen trots att det är frågan om en nedkylning.
I debatten har klimatologerna allt kraftigare, och helt korrekt, betonat att vi måste skilja mellan begreppen väderlek och klimat. Väderleken är det som vi konkret upplever. Klimatet är ett statistiskt begrepp. Det består av en massa medelvärden för långa perioder, för mätserier som sträcker sig över många år, över decennier, ibland århundraden. Det som gör slutsatserna så svåra är att medelvärdena påverkas av många faktorer. Koldioxiden har, främst av politiska skäl, lyfts fram som den viktigaste orsaken. Andra faktorer, som fått mindre uppmärksamhet, är förändringar i solens aktivitet, mängden metan i atmosfären, förekomsten av sotpartiklar, molnbildningen och skogarnas utbredning. Därtill har vi oregelbundet återkommande väderfenomen som El Nino, som i år haft stor effekt på väderleken.
Den 30 augusti publicerades en av FN beställd utredning av klimatpanelen IPCC:s verksamhet. I utredningen föreslås en mängd organisatoriska förbättringar som skall öka forskningens trovärdighet. Mer proffessionalism, bättre kontinuitet, tidsbegränsade tjänster och större öppenhet för kritik hör till förslagen. Vidare bör kontakterna till medierna förbättras. Man bör klarare betona osäkerheten i prognoserna. (Många prognoser har tidigare varit nästan löjligt exakta i frågor som är omöjliga att exakt förutse.)
Men rapporten efterlyser också fler fast anställda, av IPCC avlönade, forskare. Var och en som jobbat i universitetsvärlden vet att det nästan är en naturlag att alla forskare anser att just hans/hennes område är speciellt viktigt och behöver mer pengar och fler tjänster. Forskarna är som ”vanligt folk” och drar, som det heter, hemåt. Men politikerna och näringslivets bossar är i allmänhet ovilliga att lätta på pungen. Speciellt i dessa nedskärningstider. Det är betydligt lättare att få resurser om man kan visa på allvarliga hotbilder som kräver betydligt mer forskning. Det ligger därför i klimatologernas intresse att överdriva hotbilderna. Detta är ingalunda så att de försöker lura oss. De är i allmänhet övertygade om att vi står inför stora hot. Problemet är att alla forskare i dag är snäva specialister. De saknar överblick. De ser inte helheten. De har inte tid att beakta alla faktorer som spelar en roll, inklusive deras egen psykologi. Speciellt svårt har de att inse att politiska beslut måste beakta mycket annat än mer eller mindre pålitlig forskning.
I själva verket har klimatforskningen i dag stora resurser. IPCC grundades redan 1988 och fick under 1990-talet rätt blygsamma anslag. Men i slutet på 1990-talet hade vi en del varma somrar och klimatfrågan lyftes högt över nyhetströskeln. Bl.a. spådde många att världshaven kommer att stiga kraftigt när polarisarna smälter. På kort tid tredubblades anslagen för IPCC. Därtill har en mängd stater egna, stora institut för klimatforskning. Under två decennier har det publicerats massvis av rapporter och mängden ser snarare ut att öka än minska. Endast en bråkdel av rapporterna får någon praktisk betydelse. De mer sensationella lyfts fram i medierna under kort tid, men glöms sedan bort, när nya rapporter kommer. Det som ingen forskare vill tala högt om är att det är omöjligt att göra konkreta, pålitliga prognoser. Långt tidigare har vi haft samma situation inom forskningen kring jordbävningar. Man trodde på 1970-talet att mer forskning skulle göra det möjligt att förutsäga när en stor jordbävning kommer att ske. Det visade sig med tiden att detta var omöjligt och i dag kan ingen med säkerhet säga var och när nästa stora jordbävningskatastrof kommer. Men att den kommer är säkert. Likaså är det säkert att vi kommer att få extrem väderlek också i framtiden.
lördag 2 oktober 2010
onsdag 15 september 2010
FILOSOFISKA TANKAR KRING FACEBOOK
MORGONDAGENS SÄTT ATT UMGÅS MED SINA VÄNNER?
Den som vill följa med sin tid måste i dag vara med på Facebook (FB). Där skall man hålla kontakt med, helst en stor mängd vänner. Ja, vänner och vänner. Kan en person som man faktiskt aldrig träffar verkligen kallas vän? Håller begeppet vän på att få en ny betydelse i datorernas tid?
Det är ju inte frågan om kontakt i gammaldags mening. Man träffas inte, samtalar inte, hör inte varandras röster, man befinner sig inte på samma plats, ja mötet sker inte ens samtidigt, dvs i s.k. realtid. Man kan möte sin vän på FB samtidigt som han/hon möter helt andra vänner, eller t.ex. sover.
Vi lever i en steril tid. Datorerna är höjden av sterilitet. De doftar inte, har inget kroppsspråk, inga ovanor eller vanor, de har inga kläder, använder inte deodoranter, pryder sig inte, är inte lång- eller korthåriga, har inga kroppslukter, signalerar ingenting omedvetet, är inte erotiska, arga, upphetsade osv.
Ja men de som umgås på FB är ju allt detta, har allt detta. Självklart, men du missar min poäng. När man umgås via dator skalas allt det naturliga, personliga – allt som gör oss till människor – bort. Kvar blir en steril abstraktion. På FB umgås sterila abstraktioner med andra lika sterila abstraktioner. Genom att umgås genom maskiner blir ni själva mer maskinlika. Visserligen kan man skriva ner svordomar för att visa att man är arg, men är en svordom som dyker upp på skärmen verkligen en äkta svordom? Den är lika litet en svordom som bilden av en saftig biff är en saftig biff. Vem vill sitta och glo på bilden när man kan äta biffen? Men det är ju just det som händer på FB. Man umgås med censurerade glansbilder.
Eller misstar jag mig? Är folk ärliga? Berättar de att de knullat kamratens hustru, stulit pengar i butikskassan, överskridit sitt konto, blivit lurade att köpa skräp av tvreklamen, att de kört för fort med alltför slitna ringar, att de har varit deprimerade och funderat på självmord, blivit övergivna, att de hatar chefen, att de skulle vilja slå en bekant på käften, att de super, knarkar, äter skräpmat, hatar utlänningar, slår sin hund, slänger skräp i skogen, deklarerar falskt, besöker prostituerade på sina utlandsresor...ja, ja, du förstår vad jag menar.
Allt det som jag räknat upp ovan är sådant som händer i verkliga livet, och ofta händer mycket värre saker. Men vem är det som gör allt detta? Tydligen inte de som viker ut sig på FB. Eller kan det vara så att ni i själva verket ljuger som en häst travar? För en god vän kan man kanske erkänna sådant. De flesta av oss, om inte alla gör ibland fula saker, men självklart vill vi inte att alla skall få veta om det. Alltså ljuger vi.
Men är det verkligen frågan om lögn? Politiker ljuger, som vi ofta får läsa i pressen, men vanligt folk ljuger väl inte? De bara låter bli att berätta sånt som de inte vill att andra skall få veta. Och det är väl inte att ljuga? Eller? För ingen tror väl att glansbilderna på FB handlar om verkliga människor?
OK, du börjar säkert ana att jag inte är någon ivrare för FB. Faktum är att jag aldrig ens varit inne på FB. Jag brukar utväxla mejl med några vänner och bekanta, men det räcker gott och väl för mig. Sen finns det ju telefon. Då hör man åtminstone rösten och kan sluta sig till mycket av den. En bekant röst är ofta en tröst fast orden är triviala. Helst träffar jag folk rent fysiskt i realtid utan hjälp av några maskiner.
Hur många vänner kan man sist och slutligen ha? Naturligtvis har man långt fler bekanta än vänner, men om man har fler än en handfull ”vänner” på FB så är det nog snarare frågan om tämligen ytliga bekantskaper.
Folk är självklart olika. Somliga tycker att det är roligt att läsa vad hundra ”vänner” skriver om sin dag. Andra, som jag, är totalt ointresserad av vad mina bekanta gör på dagen eller natten. It takes all kind to make a world. Här framför jag bara mina personliga åsikter, men samtidigt är detta, som du kanske anar, en filosofisk betraktelse. Det som jag varnar för är att vänskapsrelationerna i dag, och framför allt i morgon blir allt ytligare. Det innebär också att människorna blir allt ytligare, allt mer mekaniska. Tendensen är helt klar. Hur skall man kunna förstå någon på djupet om man inte upplever personen med alla sina sinnen? Vi kommunicerar ju inte bara med ord utan med hela vår kropp, med våra kläder, med frisyren, med dofterna. Hur kan man förstå en person vars ögon man inte ser? Ögonen är som bekant själens spegel. Har förresten glansbilderna på FB överhuvudtaget någon själ? Håller datorerna på att stjäla våra själar?
Inspirationen till den här bloggen fick jag av en artikel om FB i Hbl 13.9. Där framför ett antal personer som är med på FB sin syn på FB. Den enda som jag i viss mån är ense med är Jonas Jungar.
Mitt råd är kort och gott: Använd din tid till att träffa folk på riktigt i stället för att umgås med sterila glansbilder. Nu går jag för min del ut i trädgården och plockar fallfrukt som blåsten och regnet skakat ner från träden. Är det någon som vill ha äpplen?
Den som vill följa med sin tid måste i dag vara med på Facebook (FB). Där skall man hålla kontakt med, helst en stor mängd vänner. Ja, vänner och vänner. Kan en person som man faktiskt aldrig träffar verkligen kallas vän? Håller begeppet vän på att få en ny betydelse i datorernas tid?
Det är ju inte frågan om kontakt i gammaldags mening. Man träffas inte, samtalar inte, hör inte varandras röster, man befinner sig inte på samma plats, ja mötet sker inte ens samtidigt, dvs i s.k. realtid. Man kan möte sin vän på FB samtidigt som han/hon möter helt andra vänner, eller t.ex. sover.
Vi lever i en steril tid. Datorerna är höjden av sterilitet. De doftar inte, har inget kroppsspråk, inga ovanor eller vanor, de har inga kläder, använder inte deodoranter, pryder sig inte, är inte lång- eller korthåriga, har inga kroppslukter, signalerar ingenting omedvetet, är inte erotiska, arga, upphetsade osv.
Ja men de som umgås på FB är ju allt detta, har allt detta. Självklart, men du missar min poäng. När man umgås via dator skalas allt det naturliga, personliga – allt som gör oss till människor – bort. Kvar blir en steril abstraktion. På FB umgås sterila abstraktioner med andra lika sterila abstraktioner. Genom att umgås genom maskiner blir ni själva mer maskinlika. Visserligen kan man skriva ner svordomar för att visa att man är arg, men är en svordom som dyker upp på skärmen verkligen en äkta svordom? Den är lika litet en svordom som bilden av en saftig biff är en saftig biff. Vem vill sitta och glo på bilden när man kan äta biffen? Men det är ju just det som händer på FB. Man umgås med censurerade glansbilder.
Eller misstar jag mig? Är folk ärliga? Berättar de att de knullat kamratens hustru, stulit pengar i butikskassan, överskridit sitt konto, blivit lurade att köpa skräp av tvreklamen, att de kört för fort med alltför slitna ringar, att de har varit deprimerade och funderat på självmord, blivit övergivna, att de hatar chefen, att de skulle vilja slå en bekant på käften, att de super, knarkar, äter skräpmat, hatar utlänningar, slår sin hund, slänger skräp i skogen, deklarerar falskt, besöker prostituerade på sina utlandsresor...ja, ja, du förstår vad jag menar.
Allt det som jag räknat upp ovan är sådant som händer i verkliga livet, och ofta händer mycket värre saker. Men vem är det som gör allt detta? Tydligen inte de som viker ut sig på FB. Eller kan det vara så att ni i själva verket ljuger som en häst travar? För en god vän kan man kanske erkänna sådant. De flesta av oss, om inte alla gör ibland fula saker, men självklart vill vi inte att alla skall få veta om det. Alltså ljuger vi.
Men är det verkligen frågan om lögn? Politiker ljuger, som vi ofta får läsa i pressen, men vanligt folk ljuger väl inte? De bara låter bli att berätta sånt som de inte vill att andra skall få veta. Och det är väl inte att ljuga? Eller? För ingen tror väl att glansbilderna på FB handlar om verkliga människor?
OK, du börjar säkert ana att jag inte är någon ivrare för FB. Faktum är att jag aldrig ens varit inne på FB. Jag brukar utväxla mejl med några vänner och bekanta, men det räcker gott och väl för mig. Sen finns det ju telefon. Då hör man åtminstone rösten och kan sluta sig till mycket av den. En bekant röst är ofta en tröst fast orden är triviala. Helst träffar jag folk rent fysiskt i realtid utan hjälp av några maskiner.
Hur många vänner kan man sist och slutligen ha? Naturligtvis har man långt fler bekanta än vänner, men om man har fler än en handfull ”vänner” på FB så är det nog snarare frågan om tämligen ytliga bekantskaper.
Folk är självklart olika. Somliga tycker att det är roligt att läsa vad hundra ”vänner” skriver om sin dag. Andra, som jag, är totalt ointresserad av vad mina bekanta gör på dagen eller natten. It takes all kind to make a world. Här framför jag bara mina personliga åsikter, men samtidigt är detta, som du kanske anar, en filosofisk betraktelse. Det som jag varnar för är att vänskapsrelationerna i dag, och framför allt i morgon blir allt ytligare. Det innebär också att människorna blir allt ytligare, allt mer mekaniska. Tendensen är helt klar. Hur skall man kunna förstå någon på djupet om man inte upplever personen med alla sina sinnen? Vi kommunicerar ju inte bara med ord utan med hela vår kropp, med våra kläder, med frisyren, med dofterna. Hur kan man förstå en person vars ögon man inte ser? Ögonen är som bekant själens spegel. Har förresten glansbilderna på FB överhuvudtaget någon själ? Håller datorerna på att stjäla våra själar?
Inspirationen till den här bloggen fick jag av en artikel om FB i Hbl 13.9. Där framför ett antal personer som är med på FB sin syn på FB. Den enda som jag i viss mån är ense med är Jonas Jungar.
Mitt råd är kort och gott: Använd din tid till att träffa folk på riktigt i stället för att umgås med sterila glansbilder. Nu går jag för min del ut i trädgården och plockar fallfrukt som blåsten och regnet skakat ner från träden. Är det någon som vill ha äpplen?
söndag 5 september 2010
TANKAR OM MAT I SKÖRDETID
I dag lördagen den 4 september har min familj ätit en lyxmiddag. Den bestod av sallad, mixad av tomat, gurka och isberg, vidare kokt potatis, kokt morot, svampsås på kantareller och stensvamp, majskolvar och stekt norsk lax. Det enda jag betalat för var laxen. Resten kommer från vår trädgård eller från skogen. Om vi ätit samma mat på en restaurang hade vi fått betala minst 10-15 € /pers. Nu var kostnaden under 2 €/pers. Maten var dessutom tillredd på vedspis med ved från egen tomt.
Vad vill jag säga med detta? Massor av människor i vårt land äter det de själva odlat och plockat i skogen vid denna tid på året. Inget märkligt med det. Vi har ju redan en längre tid varit inne i skördetiden. Den som sått för lön för mödan (eller straff för sin lättja). Tack vare vår fina allemansrätt får var och en plocka bär och svamp i skogen.
En sak jag funderat på är hur mycket mat enskilda hushåll kunde odla själva och vilka konsekvenser det kunde få..
Vår tomt är drygt en halv hektar och egentligen helt olämplig som odlingsmark därför att det mesta av tomten är äkta finskt urberg. Och det växer dåligt i berg. Dock finns det ett mer eller mindre tunt jordlager över större delen av berget. Vi har små plättar här och där i vilka vi fyllt odlingsjord, tillsammans ca 1 ar. Dessutom har vi ca 10 ar gräsmatta samt ca 20 ar skog. Om det kniper kunde man odla upp en stor del av tomten. Nu växer här äppelträd och andra träd och buskar.
Självklart kan man inte försörja en hel familj på det man kan odla på en ar. Men förbluffande mycket mat kan man faktiskt odla på en liten plätt. Potatis t.ex. ger mycket mat. Under ett enda stånd får man i allmänhet mer potatis än vad en person äter på en dag. På fem kvadrat får man antagligen potatis så det räcker för en person under en månad. Om detta stämmer skulle ett potatisland på ½ ar räcka för mat å en person under ett år. Säkerligen skulle man på vår tomt kunna odla potatis så det räcker för ett år till hela familjen. Likaså kunde man få morötter, rödbetor och annat ätbart som går att förvara en längre tid. Så ambitiös är jag dock inte.
I själva verket är det ju inte så länge sedan större delen av oss bodde på landet och livnärde oss på det vi själva odlade. I dag vore det faktiskt inget större problem för oss att själva odla det mesta vi äter. Det skulle förstås förutsätta att vi flyttade ut på landet på nytt eller i varje fall skaffade jordplättar utanför städerna. Desto värre går utvecklingen i motsatt riktning.
Vadan dessa funderingar? Under sommaren har vi i medierna ofta fått höra att vi borde äta, som det tycks heta, klimatsmart. Vi har fått höra att svält igen hotar på många håll i Afrika och Asien, och vi har fått veta att skördarna av brödsäd blir mindre än normalt och att priset på säd, och därmed på mjöl och bröd kommer att gå upp.
I dag finns det förstås ingen risk för hungersnöd i vårt land. Men vi bör komma ihåg att det inte är så länge sedan många gick med skrikande magar. Ännu under 1950-talet led många av undernäring. Då hade man ibland inte annat än potatis att leva av.
När världen drabbades av den stora depressionen i början av 90-talet kändes det för mig som en viss trygghet att ha en stuga med litet jord och fiskevatten ute i skärgården. I värsta fall kunde man få ihop mat där. Självklart under sommaren och hösten. Det växer dåligt i snön. Fortfarande känns det som en trygghet, fastän odlandet mest är en hobby.
Jag har många gånger reflekterat över hur hjälplös man är i stan. Man är helt beroende av att alla allt mer komplicerade samhällsfunktioner faktiskt fungerar. Senaste vinter hände det sig en kväll att värmeelementen i vårt hus blev kalla. (Vi har fjärrvärme). Vi kunde inte göra ett dugg. Temperaturen inomhus började sjunka. Det blev natt. Vi gick och lade oss och hoppades att felet skulle avhjälpas snart. När vi vaknade var elementen, till all lycka, varma igen.
Men vad skulle vi ha gjort om felet inte avhjälpts så snabbt? Visserligen fanns det ingen risk att vi skulle frysa ihjäl. Vi kunde t.ex. ha åkt till vår äldre sons hus. Han har jordvärme. Vi kunde också ha åkt ut till landet där vi håller värmen på våra förfäders vis, dvs genom att bränna ved. Myndigheterna skulle säkert ha ordnat någon plats för frysande stadsbor.
I sommar har massor av hushåll drabbats av långvariga strömavbrott. Risken för ett sådant i stan är liten, till all lycka. Följderna kunde annars bli förödande. Vi som bor i höghus skulle rent ut vara djupt i pisset. Ingen belysning, ingen värme, inga hissar, ingen möjlighet att laga mat, smältande frysar, mat som far illa i kylen. Ingen tv eller annan underhållning. Datorerna skulle inte fungera. Ett långt avbrott vore rena mardrömmen.
Här på landet drabbas vi ibland av strömavbrott, som dock sällan är längre än någon timme. Men här är vi inte hjälplösa. Vi kan hålla värmen och laga mat tack vare vedspisen. Vi har utedass. Vi har lyktor för både ljus och lampolja. Maten kunde flyttas från kylskåpet till källaren där det är rätt kallt.
Här vill jag dock betona att skälet till att jag odlar allt möjligt inte är att jag vill spara på matutgifterna. I själva verket sparar vi mycket litet därför att vi köper en hel del växter, gödsel, mull och annat varje år. Nej, skälet är att jag tycket det är roligt, intressant och litet spännande att odla. Men viktigast är nog att det för mig är ett nöje att få hämta sallat, rödbetor, morötter, gurka, tomat, majs osv osv direkt in till köket. Kanske är det inbillning, men jag tycker att det jag själv odlat smakar betydligt bättre än det som man köper. Inget illa om grönsakshyllorna i våra butiker, men det är i allmänhet omöjligt att ha dagsfärska grönsaker i butikerna
Jag odlar alltså inte för att vara klimatsmart eller för att jag tror att det har någon betydelse för den ca en miljard människor som, enligt FN, lär vara undernärda. Ingen svältande afrikan blir mättare av att jag äter självodlad spetskål.
Det talas mycket om att vi bör minska utsläppen av koldioxid. Konstigt nog har ingen expert påpekat att ett sätt att vara klimatsmart just är att odla egen mat. Man kan lätt räkna ut att en egen odling snarast är en s.k. koldioxidfälla. Det betyder att man binder mera koldioxid än man producerar. Även en liten odling tar upp en hel del koldioxid. Växternas massa består ju i själva verket till stor del av det kol som växterna vid fotosyntesen tar upp ur luften. Jag har t.ex. en majsodling. Växterna är ca t vå meter höga. Nästan hela växtmassan kommer från kolet i luftens koldioxid. Det blir en hel del.
Det som händer är alltså att potatis, kål, sallat osv tar upp kol ur luften och bildar växtmassa. Det blir fort frågan om hundratals kg också på en rätt liten odling. En del av kolet återgår till luften vid olika typer av förbränning och nedbrytning, men en stor del komposteras och blir mull. Det binds i jorden. På det sättet kan mullhalten i trädgården ökas, vilket är precis vad jag menar med koldioxidfälla. Också t.ex. en gräsmatta är en sådan fälla.
Att odla egna grönsaker är alltså mycket klimatsmart. Om man inte odlar själv är det nästan lika smart att köpa av någon som bor så nära som möjligt. Det sämsta man kan göra är att köpa utländska grönsaker, eller utländsk mat överhuvudtaget.
Ytterligare en sak som jag sätter värde på är att hobbyodling är en liten privat nisch där man fortfarande får göra som man själv vill utan att ha en mängd tillstånd från olika myndigheter. Det är frågan om en fri, oövervakad, oreglerad del av vår annars hårt kontrollerade tillvaro. Ett andningshål i en alltmer kvävande matta av krav, regler och förbud. Jag äter morötter, gurka, äppel, svamp, bär osv som inte är kontrollerade och godkända av någon myndighet. Helt på eget ansvar! Och det känns skönt, som en liten seger över ett alltmer mekaniserat, omänskligt och onaturligt samhälle.
Vad vill jag säga med detta? Massor av människor i vårt land äter det de själva odlat och plockat i skogen vid denna tid på året. Inget märkligt med det. Vi har ju redan en längre tid varit inne i skördetiden. Den som sått för lön för mödan (eller straff för sin lättja). Tack vare vår fina allemansrätt får var och en plocka bär och svamp i skogen.
En sak jag funderat på är hur mycket mat enskilda hushåll kunde odla själva och vilka konsekvenser det kunde få..
Vår tomt är drygt en halv hektar och egentligen helt olämplig som odlingsmark därför att det mesta av tomten är äkta finskt urberg. Och det växer dåligt i berg. Dock finns det ett mer eller mindre tunt jordlager över större delen av berget. Vi har små plättar här och där i vilka vi fyllt odlingsjord, tillsammans ca 1 ar. Dessutom har vi ca 10 ar gräsmatta samt ca 20 ar skog. Om det kniper kunde man odla upp en stor del av tomten. Nu växer här äppelträd och andra träd och buskar.
Självklart kan man inte försörja en hel familj på det man kan odla på en ar. Men förbluffande mycket mat kan man faktiskt odla på en liten plätt. Potatis t.ex. ger mycket mat. Under ett enda stånd får man i allmänhet mer potatis än vad en person äter på en dag. På fem kvadrat får man antagligen potatis så det räcker för en person under en månad. Om detta stämmer skulle ett potatisland på ½ ar räcka för mat å en person under ett år. Säkerligen skulle man på vår tomt kunna odla potatis så det räcker för ett år till hela familjen. Likaså kunde man få morötter, rödbetor och annat ätbart som går att förvara en längre tid. Så ambitiös är jag dock inte.
I själva verket är det ju inte så länge sedan större delen av oss bodde på landet och livnärde oss på det vi själva odlade. I dag vore det faktiskt inget större problem för oss att själva odla det mesta vi äter. Det skulle förstås förutsätta att vi flyttade ut på landet på nytt eller i varje fall skaffade jordplättar utanför städerna. Desto värre går utvecklingen i motsatt riktning.
Vadan dessa funderingar? Under sommaren har vi i medierna ofta fått höra att vi borde äta, som det tycks heta, klimatsmart. Vi har fått höra att svält igen hotar på många håll i Afrika och Asien, och vi har fått veta att skördarna av brödsäd blir mindre än normalt och att priset på säd, och därmed på mjöl och bröd kommer att gå upp.
I dag finns det förstås ingen risk för hungersnöd i vårt land. Men vi bör komma ihåg att det inte är så länge sedan många gick med skrikande magar. Ännu under 1950-talet led många av undernäring. Då hade man ibland inte annat än potatis att leva av.
När världen drabbades av den stora depressionen i början av 90-talet kändes det för mig som en viss trygghet att ha en stuga med litet jord och fiskevatten ute i skärgården. I värsta fall kunde man få ihop mat där. Självklart under sommaren och hösten. Det växer dåligt i snön. Fortfarande känns det som en trygghet, fastän odlandet mest är en hobby.
Jag har många gånger reflekterat över hur hjälplös man är i stan. Man är helt beroende av att alla allt mer komplicerade samhällsfunktioner faktiskt fungerar. Senaste vinter hände det sig en kväll att värmeelementen i vårt hus blev kalla. (Vi har fjärrvärme). Vi kunde inte göra ett dugg. Temperaturen inomhus började sjunka. Det blev natt. Vi gick och lade oss och hoppades att felet skulle avhjälpas snart. När vi vaknade var elementen, till all lycka, varma igen.
Men vad skulle vi ha gjort om felet inte avhjälpts så snabbt? Visserligen fanns det ingen risk att vi skulle frysa ihjäl. Vi kunde t.ex. ha åkt till vår äldre sons hus. Han har jordvärme. Vi kunde också ha åkt ut till landet där vi håller värmen på våra förfäders vis, dvs genom att bränna ved. Myndigheterna skulle säkert ha ordnat någon plats för frysande stadsbor.
I sommar har massor av hushåll drabbats av långvariga strömavbrott. Risken för ett sådant i stan är liten, till all lycka. Följderna kunde annars bli förödande. Vi som bor i höghus skulle rent ut vara djupt i pisset. Ingen belysning, ingen värme, inga hissar, ingen möjlighet att laga mat, smältande frysar, mat som far illa i kylen. Ingen tv eller annan underhållning. Datorerna skulle inte fungera. Ett långt avbrott vore rena mardrömmen.
Här på landet drabbas vi ibland av strömavbrott, som dock sällan är längre än någon timme. Men här är vi inte hjälplösa. Vi kan hålla värmen och laga mat tack vare vedspisen. Vi har utedass. Vi har lyktor för både ljus och lampolja. Maten kunde flyttas från kylskåpet till källaren där det är rätt kallt.
Här vill jag dock betona att skälet till att jag odlar allt möjligt inte är att jag vill spara på matutgifterna. I själva verket sparar vi mycket litet därför att vi köper en hel del växter, gödsel, mull och annat varje år. Nej, skälet är att jag tycket det är roligt, intressant och litet spännande att odla. Men viktigast är nog att det för mig är ett nöje att få hämta sallat, rödbetor, morötter, gurka, tomat, majs osv osv direkt in till köket. Kanske är det inbillning, men jag tycker att det jag själv odlat smakar betydligt bättre än det som man köper. Inget illa om grönsakshyllorna i våra butiker, men det är i allmänhet omöjligt att ha dagsfärska grönsaker i butikerna
Jag odlar alltså inte för att vara klimatsmart eller för att jag tror att det har någon betydelse för den ca en miljard människor som, enligt FN, lär vara undernärda. Ingen svältande afrikan blir mättare av att jag äter självodlad spetskål.
Det talas mycket om att vi bör minska utsläppen av koldioxid. Konstigt nog har ingen expert påpekat att ett sätt att vara klimatsmart just är att odla egen mat. Man kan lätt räkna ut att en egen odling snarast är en s.k. koldioxidfälla. Det betyder att man binder mera koldioxid än man producerar. Även en liten odling tar upp en hel del koldioxid. Växternas massa består ju i själva verket till stor del av det kol som växterna vid fotosyntesen tar upp ur luften. Jag har t.ex. en majsodling. Växterna är ca t vå meter höga. Nästan hela växtmassan kommer från kolet i luftens koldioxid. Det blir en hel del.
Det som händer är alltså att potatis, kål, sallat osv tar upp kol ur luften och bildar växtmassa. Det blir fort frågan om hundratals kg också på en rätt liten odling. En del av kolet återgår till luften vid olika typer av förbränning och nedbrytning, men en stor del komposteras och blir mull. Det binds i jorden. På det sättet kan mullhalten i trädgården ökas, vilket är precis vad jag menar med koldioxidfälla. Också t.ex. en gräsmatta är en sådan fälla.
Att odla egna grönsaker är alltså mycket klimatsmart. Om man inte odlar själv är det nästan lika smart att köpa av någon som bor så nära som möjligt. Det sämsta man kan göra är att köpa utländska grönsaker, eller utländsk mat överhuvudtaget.
Ytterligare en sak som jag sätter värde på är att hobbyodling är en liten privat nisch där man fortfarande får göra som man själv vill utan att ha en mängd tillstånd från olika myndigheter. Det är frågan om en fri, oövervakad, oreglerad del av vår annars hårt kontrollerade tillvaro. Ett andningshål i en alltmer kvävande matta av krav, regler och förbud. Jag äter morötter, gurka, äppel, svamp, bär osv som inte är kontrollerade och godkända av någon myndighet. Helt på eget ansvar! Och det känns skönt, som en liten seger över ett alltmer mekaniserat, omänskligt och onaturligt samhälle.
tisdag 17 augusti 2010
I ÖRTAGÅRDEN I AUGUSTI 2010
I ÖRTAGÅRDEN I AUGUSTI I NÅDENS ÅR 2010
Denna kria är av intresse endast för den som är en smula trädgårdstokig.
Senaste år skrev jag en lång och detaljerad blogg om min hobby att odla grönsaker. (Se En filosof i örtagården 30.5 2009). I år har mitt odlande i stort sett följt samma mönster, så det finns ingen anledning att upprepa det jag sade senaste år. (De flesta som skriver bloggar upprepar samma saker om och om igen. Det gör inte jag – hoppas jag!)
Här är i alla fall en uppräkning av de grönsaker jag odlat i år. Jag skriver ner den för att jag själv i framtiden skall veta vad jag odlat detta år, inte för att jag inbillar mig att det skulle intressera någon annan.
GRÖNSAKER ÅR 2010
Sallat (baby leaf)
Isbergssallat
Rädisor (French breakfast)
Märgärter
Majs
Purjolök
Luftlök
Gräslök
Dill
Rödbetor
Kålrabbi
Gurka
Tomat
Grönkål
Spetskål
Blomkål
Jordgubbar
Månadssmultron
Potatis
NYA SORTER
Grönkål och spetskål är nya sorter för mig. Jag var nyfiken på hur de växer och vad de smakar. Grönkålen tycks vara mycket lätt att odla, men tyvärr smakar den inte bra. Eller så kan jag inte tillreda den rätt. Jag kokade bladen ca 10 min, hackade dem fint och gjorde en stuvning. Vi var sju pers vid bordet men bara tre som smakade på stuvningen. Ingen tyckte om den. Underkänt betyg alltså. Grönkål odlar jag aldrig mer, men det var en intressant lärdom.
Spetskålens smak kan jag ännu inte uttala mig om eftersom den först nu börjat bilda huvuden. Den tycks vara ganska lätt att odla, men plantorna blir mycket stora och tar stort utrymme i trädgården. Jag kommer knappast att odla den heller flere gånger. (Jag har tidigare provat på både borccoli och brysselkål. Den förra växer snabbt och är rätt god. Den skall jag försöka mig på i nästa år igen. Brysselkålen är rolig med sina massvis med små huvuden, men jobbig, och det dröjer till sena hösten innan man får skörda.)
Blomkålen är bäst av alla kålsorter. Jag har odlat den tidigare och i år har jag några plantor som nu börjar blomma, dvs bilda huvuden. Men den är svårast att odla. Lerjord, halvskugga, kraftig gödsling, vatten behövs. Och sedan är det dessa jämrans larver som älskar den lika mycket som vi. Kålfjärilens larver kan äta en planta kal på kort tid.
TOMATER
Den som ser min trädgård i år undrar nog om jag är riktigt klok. Jag har massvis med tomatplantor, drygt 20, som är fulla med karter. Två sorter: bifftomat Marmande och busktomat med det fåniga namnet Moneymaker. (Man tjänar nog inga pengar på tomatodling.) Tomaterna är mycket värmekrävande. Att odla dem på friland, som jag gör, i vår korta, ofta kalla sommar, är ett vågspel. Senaste år hann en stor del av mina tomater inte mogna innan det blev för kallt. (Visst, man kan ta in gröna karter och låta dem mogna inne i värmen. Det brukar jag göra i september.) Få se hur det går i år. Ännu har de ca en månad på sig att bli röda. I skrivande stund har jag plockat fem stycken som jag hackat och lagt i sallad. Söta och goda. De flesta mognar väl på en gång i slutet av augusti så jag blir översvämmad av tomater.
Om man är klok och vill odla tomater så skall man skaffa ett växthus. Jag byggde ett för några år sedan av plast och bakor, men det rasade ihop under snömassorna i vintras. Det var definitivt mitt sista växthus. Att sköta ett växthus är jobbigt. Lönar sig inte för några tomaters skull.
Tomater är ganska lätta att odla bara man har en riktigt varm plats, mycket gödsel och vattnar ordentligt. Larverna gillar dem inte alls. Plantan är väl giftig? Men jag har två problem. På en del plantor viker sig bladen ihop uppåt. Enligt en trädgårdsbok kan orsaken vara att man kniper bort för många blad. Värre är att en del karter blir svarta på undersidan. De tycks ruttna underifrån och blir oätliga. Orsaken har jag ingen aning om? Kan det vara brist på någonting? Är det någon som vet?
I våras beslöt jag att nöja mig med några få tomatplantor, ca 5 stycken, men det blev snarare 25. Tomatfrön gror lätt. Jag sådde 5-6 frön i varje kruka och nästan alla grodde. Sen nändes jag inte kasta bort fina plantor och till slut satt jag där med en massa plantor. Men i nästa år skall jag nöja mig med att köpa våra tomater i butiken. Visserligen är de som man odlar själv betydligt godare, men jag har odlat tomater nästan varje år sedan 1970-talet så det får vara nog.
Ändå rekommenderar jag tomatodling för alla som är trädgårdsintresserade. Men nöj dig med några få plantor. Dignande klasar av mognande tomater är också en fröjd för ögat, helt enkelt en skönhetsupplevelse. Många grönsaker är för övrigt mycket vackra och kan väl tävla med blommor.
GURKOR
Sedan slutet av juli har jag plockat gurkor nästan varje dag. Vi har varit självförsörjande med dessa ”vatupåsar”. Vädret har varit idealiskt för gurkor. I år har jag två sorters gurkor. En sort av västeråstyp, Rinish Pickling och en slanggurka. Jag ger gott betyg för båda. Vi äter dem skivade eller hackade i sallad, eller helt enkelt bara skalade.
För nybörjaren kan jag berätta att gurkor är mycket lätta att odla. Om man har en varm plats, gödslar duktigt och vattnar så kan man inte misslyckas. Gurkorna innehåller föga näring. Kanske är det därför skadedjuren struntar i dem.
DE MEST LÄTTODLADE
Till den som vill ha en garanterad skörd av goda grönsaker rekommenderar jag rödbetor och kålrabbi. Båda äts med förtjusning i vår familj. Kålrabbi äter vi helst rå ( skalad förstås) eller hackad i sallad. Man kan förstås också koka den, men det vinner man ingenting på. Såvitt jag vet äter ingen rödbetor råa. De är alltför hårda. De måste kokas. Stora betor får koka minst en halv timme för att bli lämpligt mjuka. Inga kryddor behövs. Lämna bort saltet. De skall inte skalas innan de kokas. Man vrider bara av blasten och tvättar bort jorden. När de är kokta sätter man dem i kallt vatten, låter dem kallna en minut och klämmer sedan på dem. Skalet lossar lätt. Sen är det bara att skiva dem äta.
Rödbetan är en av de få grönsaker som inte, mig veterligen, drabbas av några angrepp av skadedjur. Bladen får vara ifred för larver och rötterna likaså. Man bör dock inte sätta fröna för tidigt. Jorden skall vara ordentligt varm. Men sedan växer de mycket snabbt. På ett par månader får man härligt stora betor. En påse betfrön är en investering som lönar sig alla gånger. Jag rekommenderar den avlånga sorten.
EN UNDERBAR KNÖL
”I Finland där åto vi rovor och gröt”. (Runeberg?) Så var det förr i världen, före 1700-talet, men under de senaste tvåhundra åren har vi mest ätit potatis. Det är en fantastisk grönsak. Den växer mycket bra i vårt klimat ända upp i Lappland. Den växer i de flesta slags jordar, t.o.m. utan jord. Jag har någon gång fått nypotatis i fuktig tång. Sandjord är förträffligt, men lerjord går också. Den tål torka rätt bra. Den växer t.ex. i helskugga. Inte underligt att den är mycket billig föda.
Den lär innehålla alla näringsämnen vi behöver. Man kan i teorin alltså leva enbart på potatis. Eftersom man kan få potatis för under 50 cent/kg så kan man hålla sig vid liv på ca 1 € i veckan, dvs på 4 € i månaden.
I våras beslöt jag att inte odla potatis i år. (Vi brukar få potatis av vänliga bekanta som odlar större mängder). Men ändå står det nu blommande potatisblast i många av mina land. Orsaken är att det blivt kvar små knölar från tidigare odling. Dessutom grävde jag ner en del gammal, utväxt potatis när vi övergick till nypotatis (färsk potatis).
MAN KAN SÅ SENT PÅ SOMMAREN
När jag skriver detta, den 17 augusti, har jag just varit ute i trädgården och sått huvudsallat, bladsallat, rädisor och dill. Men är det inte för sent att så i mitten av augusti? De flesta grödor hinner inte bli färdiga. Den viktigaste orsaken är brist på ljus. Den ljusa perioden under dygnet blir snabbt kortare. Solen går ner alltmer i sydväst.
Men ännu hinner man odla snabbväxande grönsaker. Jag väntar alltså att få både rädisor och bladsallat i mitten av september och huvudsallat i slutet av september. Dillen hinner inte bli stor men det räcker om den är någon decimeter hög. Då är den som bäst.
Här i södra Finland i skärgården drabbas vi i allmänhet av köldgrader först i slutet av september eller början av oktober. Kålväxter klarar några köldgrader så dem kan man skörda ända till november.
Jag väntar mig att kunna glädjas åt grönsaker från egna täppor ännu minst en månad framåt. Och sedan har vi både äppel och plommon att njuta av. Så vi hobbyodlare kan få skörda smakliga och vackra produkter två månader ännu.
DET STÖRSTA PROBLEMET I SOMMAR
Senaste sommar kom det mer än tillräckligt med regn. Däremot var det mestadels ganska kallt. I sommar har det varit tvärtom. Det regnade tillräckligt under våren och försommaren, men sedan har det varit mycket varmt men också mycket torrt. Om vi inte hade haft en bra brunn och vattnat nästan dagligen hade det inte blivit några grönsaker alls i mina land. Det har gått åt ca 400 l vatten nästan varje dygn. Men personligen klagar jag inte över värmen. Jag, som sedan unga år lidit av kronisk ryggradsreuma, mår bättre när det är varmt och torrt.
Njut av inhemska grönsaker nu när de är billiga vare sig du odlar själv eller köper!
Denna kria är av intresse endast för den som är en smula trädgårdstokig.
Senaste år skrev jag en lång och detaljerad blogg om min hobby att odla grönsaker. (Se En filosof i örtagården 30.5 2009). I år har mitt odlande i stort sett följt samma mönster, så det finns ingen anledning att upprepa det jag sade senaste år. (De flesta som skriver bloggar upprepar samma saker om och om igen. Det gör inte jag – hoppas jag!)
Här är i alla fall en uppräkning av de grönsaker jag odlat i år. Jag skriver ner den för att jag själv i framtiden skall veta vad jag odlat detta år, inte för att jag inbillar mig att det skulle intressera någon annan.
GRÖNSAKER ÅR 2010
Sallat (baby leaf)
Isbergssallat
Rädisor (French breakfast)
Märgärter
Majs
Purjolök
Luftlök
Gräslök
Dill
Rödbetor
Kålrabbi
Gurka
Tomat
Grönkål
Spetskål
Blomkål
Jordgubbar
Månadssmultron
Potatis
NYA SORTER
Grönkål och spetskål är nya sorter för mig. Jag var nyfiken på hur de växer och vad de smakar. Grönkålen tycks vara mycket lätt att odla, men tyvärr smakar den inte bra. Eller så kan jag inte tillreda den rätt. Jag kokade bladen ca 10 min, hackade dem fint och gjorde en stuvning. Vi var sju pers vid bordet men bara tre som smakade på stuvningen. Ingen tyckte om den. Underkänt betyg alltså. Grönkål odlar jag aldrig mer, men det var en intressant lärdom.
Spetskålens smak kan jag ännu inte uttala mig om eftersom den först nu börjat bilda huvuden. Den tycks vara ganska lätt att odla, men plantorna blir mycket stora och tar stort utrymme i trädgården. Jag kommer knappast att odla den heller flere gånger. (Jag har tidigare provat på både borccoli och brysselkål. Den förra växer snabbt och är rätt god. Den skall jag försöka mig på i nästa år igen. Brysselkålen är rolig med sina massvis med små huvuden, men jobbig, och det dröjer till sena hösten innan man får skörda.)
Blomkålen är bäst av alla kålsorter. Jag har odlat den tidigare och i år har jag några plantor som nu börjar blomma, dvs bilda huvuden. Men den är svårast att odla. Lerjord, halvskugga, kraftig gödsling, vatten behövs. Och sedan är det dessa jämrans larver som älskar den lika mycket som vi. Kålfjärilens larver kan äta en planta kal på kort tid.
TOMATER
Den som ser min trädgård i år undrar nog om jag är riktigt klok. Jag har massvis med tomatplantor, drygt 20, som är fulla med karter. Två sorter: bifftomat Marmande och busktomat med det fåniga namnet Moneymaker. (Man tjänar nog inga pengar på tomatodling.) Tomaterna är mycket värmekrävande. Att odla dem på friland, som jag gör, i vår korta, ofta kalla sommar, är ett vågspel. Senaste år hann en stor del av mina tomater inte mogna innan det blev för kallt. (Visst, man kan ta in gröna karter och låta dem mogna inne i värmen. Det brukar jag göra i september.) Få se hur det går i år. Ännu har de ca en månad på sig att bli röda. I skrivande stund har jag plockat fem stycken som jag hackat och lagt i sallad. Söta och goda. De flesta mognar väl på en gång i slutet av augusti så jag blir översvämmad av tomater.
Om man är klok och vill odla tomater så skall man skaffa ett växthus. Jag byggde ett för några år sedan av plast och bakor, men det rasade ihop under snömassorna i vintras. Det var definitivt mitt sista växthus. Att sköta ett växthus är jobbigt. Lönar sig inte för några tomaters skull.
Tomater är ganska lätta att odla bara man har en riktigt varm plats, mycket gödsel och vattnar ordentligt. Larverna gillar dem inte alls. Plantan är väl giftig? Men jag har två problem. På en del plantor viker sig bladen ihop uppåt. Enligt en trädgårdsbok kan orsaken vara att man kniper bort för många blad. Värre är att en del karter blir svarta på undersidan. De tycks ruttna underifrån och blir oätliga. Orsaken har jag ingen aning om? Kan det vara brist på någonting? Är det någon som vet?
I våras beslöt jag att nöja mig med några få tomatplantor, ca 5 stycken, men det blev snarare 25. Tomatfrön gror lätt. Jag sådde 5-6 frön i varje kruka och nästan alla grodde. Sen nändes jag inte kasta bort fina plantor och till slut satt jag där med en massa plantor. Men i nästa år skall jag nöja mig med att köpa våra tomater i butiken. Visserligen är de som man odlar själv betydligt godare, men jag har odlat tomater nästan varje år sedan 1970-talet så det får vara nog.
Ändå rekommenderar jag tomatodling för alla som är trädgårdsintresserade. Men nöj dig med några få plantor. Dignande klasar av mognande tomater är också en fröjd för ögat, helt enkelt en skönhetsupplevelse. Många grönsaker är för övrigt mycket vackra och kan väl tävla med blommor.
GURKOR
Sedan slutet av juli har jag plockat gurkor nästan varje dag. Vi har varit självförsörjande med dessa ”vatupåsar”. Vädret har varit idealiskt för gurkor. I år har jag två sorters gurkor. En sort av västeråstyp, Rinish Pickling och en slanggurka. Jag ger gott betyg för båda. Vi äter dem skivade eller hackade i sallad, eller helt enkelt bara skalade.
För nybörjaren kan jag berätta att gurkor är mycket lätta att odla. Om man har en varm plats, gödslar duktigt och vattnar så kan man inte misslyckas. Gurkorna innehåller föga näring. Kanske är det därför skadedjuren struntar i dem.
DE MEST LÄTTODLADE
Till den som vill ha en garanterad skörd av goda grönsaker rekommenderar jag rödbetor och kålrabbi. Båda äts med förtjusning i vår familj. Kålrabbi äter vi helst rå ( skalad förstås) eller hackad i sallad. Man kan förstås också koka den, men det vinner man ingenting på. Såvitt jag vet äter ingen rödbetor råa. De är alltför hårda. De måste kokas. Stora betor får koka minst en halv timme för att bli lämpligt mjuka. Inga kryddor behövs. Lämna bort saltet. De skall inte skalas innan de kokas. Man vrider bara av blasten och tvättar bort jorden. När de är kokta sätter man dem i kallt vatten, låter dem kallna en minut och klämmer sedan på dem. Skalet lossar lätt. Sen är det bara att skiva dem äta.
Rödbetan är en av de få grönsaker som inte, mig veterligen, drabbas av några angrepp av skadedjur. Bladen får vara ifred för larver och rötterna likaså. Man bör dock inte sätta fröna för tidigt. Jorden skall vara ordentligt varm. Men sedan växer de mycket snabbt. På ett par månader får man härligt stora betor. En påse betfrön är en investering som lönar sig alla gånger. Jag rekommenderar den avlånga sorten.
EN UNDERBAR KNÖL
”I Finland där åto vi rovor och gröt”. (Runeberg?) Så var det förr i världen, före 1700-talet, men under de senaste tvåhundra åren har vi mest ätit potatis. Det är en fantastisk grönsak. Den växer mycket bra i vårt klimat ända upp i Lappland. Den växer i de flesta slags jordar, t.o.m. utan jord. Jag har någon gång fått nypotatis i fuktig tång. Sandjord är förträffligt, men lerjord går också. Den tål torka rätt bra. Den växer t.ex. i helskugga. Inte underligt att den är mycket billig föda.
Den lär innehålla alla näringsämnen vi behöver. Man kan i teorin alltså leva enbart på potatis. Eftersom man kan få potatis för under 50 cent/kg så kan man hålla sig vid liv på ca 1 € i veckan, dvs på 4 € i månaden.
I våras beslöt jag att inte odla potatis i år. (Vi brukar få potatis av vänliga bekanta som odlar större mängder). Men ändå står det nu blommande potatisblast i många av mina land. Orsaken är att det blivt kvar små knölar från tidigare odling. Dessutom grävde jag ner en del gammal, utväxt potatis när vi övergick till nypotatis (färsk potatis).
MAN KAN SÅ SENT PÅ SOMMAREN
När jag skriver detta, den 17 augusti, har jag just varit ute i trädgården och sått huvudsallat, bladsallat, rädisor och dill. Men är det inte för sent att så i mitten av augusti? De flesta grödor hinner inte bli färdiga. Den viktigaste orsaken är brist på ljus. Den ljusa perioden under dygnet blir snabbt kortare. Solen går ner alltmer i sydväst.
Men ännu hinner man odla snabbväxande grönsaker. Jag väntar alltså att få både rädisor och bladsallat i mitten av september och huvudsallat i slutet av september. Dillen hinner inte bli stor men det räcker om den är någon decimeter hög. Då är den som bäst.
Här i södra Finland i skärgården drabbas vi i allmänhet av köldgrader först i slutet av september eller början av oktober. Kålväxter klarar några köldgrader så dem kan man skörda ända till november.
Jag väntar mig att kunna glädjas åt grönsaker från egna täppor ännu minst en månad framåt. Och sedan har vi både äppel och plommon att njuta av. Så vi hobbyodlare kan få skörda smakliga och vackra produkter två månader ännu.
DET STÖRSTA PROBLEMET I SOMMAR
Senaste sommar kom det mer än tillräckligt med regn. Däremot var det mestadels ganska kallt. I sommar har det varit tvärtom. Det regnade tillräckligt under våren och försommaren, men sedan har det varit mycket varmt men också mycket torrt. Om vi inte hade haft en bra brunn och vattnat nästan dagligen hade det inte blivit några grönsaker alls i mina land. Det har gått åt ca 400 l vatten nästan varje dygn. Men personligen klagar jag inte över värmen. Jag, som sedan unga år lidit av kronisk ryggradsreuma, mår bättre när det är varmt och torrt.
Njut av inhemska grönsaker nu när de är billiga vare sig du odlar själv eller köper!
söndag 1 augusti 2010
TANKAR OM NOLLTILLVÄXT
Artikeln nedan publicerades i Vasabladet 25.7 -10. Rubriken är litet missvisande. (Det är vanligen den ansvariga redaktören vid tidningen som sätter rubrikerna, inte författaren). Mitt budskap är i korthet att det är möjligt att både äta kakan och ha den kvar, eller med ett politiskt begrepp, att hållbar utveckling är möjlig. Vi kan ha en måttlig tillväxt och ändå få ett allt bättre miljöskydd. I själva verket kan en måttlig tillväxt göra det lättare att få resurser för miljöskyddet. Ex: om folk har råd med miljöbilar så går det snabbare att ersätta de gamla smutsiga bilarna med renare.
Hållbar utveckling är förstås inget nytt begrepp. För många är det väl snarare en självklarhet.
Här vill jag ännu nämna en rent personlig observation som ett konkret exempel på hållbar utveckling. I sommar har jag noterat att vattnet vid vår holme i Holma by, Kimito kommun, är klarare än det varit på många år. Siktdjupet är ca tre meter. De långa trådalger som tidigare växte på alla stenar har minskat avsevärt. Under flera somrar var blåstången helt borta, men nu ser man tångruskor här och där längs stränderna. Ännu är det långt kvar till de massiva tångbälten som omgav holmen ännu på 1970-talet, men det verkar som om utvecklingen skulle gå åt rätt håll. Skärgårdshavet blir renare. Trots att det varit exceptionellt varmt under juli har vi inte upplevt någon betydande algblomning i sommar. Det har varit ett nöje att få simma i det relativt rena vattnet.
Alla de resurser som satts ner på att minska utsläppen, minska eutrofieringen, har redan nu gett synliga resultat. Det finns gott hopp om att denna utveckling skall fortsätta, men självklart förutsätter det fortsatta ansträngningar.
Det är mycket glädjande.
BORDE VI STOPPA TILLVÄXTEN?
Den globala ekonomiska depressionen inverkade, visserligen med en viss eftersläpning, kraftigt också hos oss. Efter många år med tillväxt stod vi plötsligt där med en minskande BNP. Exporten slutade dra, efterfrågan minskade, firmorna permitterade eller sparkade folk, arbetslösheten ökade. Statens och kommunernas sociala utgifter ökade samtidigt som skatteinkomsterna minskade. Receptet blev nedskärningar plus att staten lånade upp pengar för att klara utgifterna.
Det var frågan om påtvingad, inte bara nolltillväxt, utan sjunkande BNP. En del debattörer såg detta som ett gyllene tillfälle att medvetet gå in för en sänkt levnadsstandard, för en lugnare, mer miljövänlig livsstil. Tanken är förstås inte ny. Den har upprepats av en mängd tänkare och gröna samhällsfilosofer alltsedan 1960-talet. Mest prominent bland dessa i vårt land var den internationellt respekterade filosofen Georg Henrik von Wright. I ett flertal böcker och artiklar skrivna i slutet av 1900-talet varnade han för alla negativa konsekvenser av tillväxtideologin.
Alla dessa varningar och uppmaningar har dock klingat för döva öron. Varken konsumenterna, företagarna eller politikerna har tagit dem ad notam. Inte ens de gröna har konsekvent gått in för nolltillväxt. Varför? Är det faktiskt omöjligt att ända kursen på samhällsskutan?
Problemet är i korthet att vi inte har kontroll över de ekonomiska krafterna. Detta visas av den senaste tidens ekonomiska osäkerhet, men det visas också att all erfarenhet. Ekonomin är helt enkelt beroende av alltför många samverkande faktorer. Trots en enorm mängd forskare och en ofantlig mängd avhandlingar och böcker i ekonomi är förståelsen av detta komplexa system bristfällig. (Till alla lycka, kunde man tillägga).
Hur skulle en kursändring gå till? Många talar vitt och brett om hur nödvändig en förändring är, men ingen har ett svar på denna enkla, praktiska fråga. Skulle riksdagen stifta lagar som begränsar konsumtionen, fryser priserna, förbjuder strejker för högre lön, förbjuda effektivisering, datorer och robotar? Allt detta har prövats på olika håll i världen. Det mest extrema exemplet på total statlig kontroll har vi i Nordkorea. Ett annat exempel är Kubas socialistiska ekonomi. Den enda möjligheten till en total kursändring tycks vara en totalitär stat styrd av en grön elit, i praktiken en grön diktatur. Självklart en omöjlighet i dagens västerländska kultur.
Men leder inte fortsatt tillväxt till en total miljöförstörelse och att alla naturresurser uttöms? Så enkelt är det inte. Valet står ingalunda mellan grön diktatur och allt värre natur- och andra katastrofer. Om ekonomin är komplex så är den dynamik som förändrar en hel kultur än mer komplex. Historien vittnar om detta. (Ingen borde delta i samhällsdebatten utan att ha gedigna historiska kunskaper). Att förutspå samhällsutvecklingen på lång sikt är t.o.m. svårare än att förutspå klimatet. T.ex. på 1960-talet, när den ideologiska debatten var som livligast, kunde ingen drömma om att Europa skulle marginaliseras i så hög grad som faktiskt skett. För 100 år sedan härskade Europa över nästan hela världen. I dag härskar vi knappt över vår egen lilla världsdel.
Strängt taget har samhällsskutan långsamt, men säkert ändrat kurs under de senaste decennierna. Den gröna kritiken har visserligen inte lett till nolltillväxt men den har ändå inte varit verkningslös, tvärtom. Kapitalismen har utan större besvär anpassat sig till en ökande omsorg om naturen och respekt för flora och fauna. Den liberala demokratin har visat sin styrka genom att skapa en ökande medvetenhet inte bara om problemen utan också om lösningarna. Trots tillväxten har vattendragen blivit renare, mängden avgaser har minskat, sophanteringen har blivit allt mer effektiv, djurskyddet har blivit strängare, allt fler områden skyddas. De större rovdjuren har blivit så talrika att de börjar bli ett problem.
I själva verket har den gröna ideologin blivit en kraft som driver på tillväxten genom att den kräver ny produktion och nya investeringar i miljardklassen. Lågenergilampor är miljardbusiness, likaså (skattesubventionerade) vindmöllor. Miljöbilar är en annan sektor som kommer att expandera oerhört. Miljöhus är ännu mest en dröm, men kommer att bli en växande sektor. Trots att Europa marginaliseras så har vi varit ledande när det gäller miljöteknologi och ideologi. Det bör vi fortsätta med.
Hans Rosing
Samhällsfilosof
Hållbar utveckling är förstås inget nytt begrepp. För många är det väl snarare en självklarhet.
Här vill jag ännu nämna en rent personlig observation som ett konkret exempel på hållbar utveckling. I sommar har jag noterat att vattnet vid vår holme i Holma by, Kimito kommun, är klarare än det varit på många år. Siktdjupet är ca tre meter. De långa trådalger som tidigare växte på alla stenar har minskat avsevärt. Under flera somrar var blåstången helt borta, men nu ser man tångruskor här och där längs stränderna. Ännu är det långt kvar till de massiva tångbälten som omgav holmen ännu på 1970-talet, men det verkar som om utvecklingen skulle gå åt rätt håll. Skärgårdshavet blir renare. Trots att det varit exceptionellt varmt under juli har vi inte upplevt någon betydande algblomning i sommar. Det har varit ett nöje att få simma i det relativt rena vattnet.
Alla de resurser som satts ner på att minska utsläppen, minska eutrofieringen, har redan nu gett synliga resultat. Det finns gott hopp om att denna utveckling skall fortsätta, men självklart förutsätter det fortsatta ansträngningar.
Det är mycket glädjande.
BORDE VI STOPPA TILLVÄXTEN?
Den globala ekonomiska depressionen inverkade, visserligen med en viss eftersläpning, kraftigt också hos oss. Efter många år med tillväxt stod vi plötsligt där med en minskande BNP. Exporten slutade dra, efterfrågan minskade, firmorna permitterade eller sparkade folk, arbetslösheten ökade. Statens och kommunernas sociala utgifter ökade samtidigt som skatteinkomsterna minskade. Receptet blev nedskärningar plus att staten lånade upp pengar för att klara utgifterna.
Det var frågan om påtvingad, inte bara nolltillväxt, utan sjunkande BNP. En del debattörer såg detta som ett gyllene tillfälle att medvetet gå in för en sänkt levnadsstandard, för en lugnare, mer miljövänlig livsstil. Tanken är förstås inte ny. Den har upprepats av en mängd tänkare och gröna samhällsfilosofer alltsedan 1960-talet. Mest prominent bland dessa i vårt land var den internationellt respekterade filosofen Georg Henrik von Wright. I ett flertal böcker och artiklar skrivna i slutet av 1900-talet varnade han för alla negativa konsekvenser av tillväxtideologin.
Alla dessa varningar och uppmaningar har dock klingat för döva öron. Varken konsumenterna, företagarna eller politikerna har tagit dem ad notam. Inte ens de gröna har konsekvent gått in för nolltillväxt. Varför? Är det faktiskt omöjligt att ända kursen på samhällsskutan?
Problemet är i korthet att vi inte har kontroll över de ekonomiska krafterna. Detta visas av den senaste tidens ekonomiska osäkerhet, men det visas också att all erfarenhet. Ekonomin är helt enkelt beroende av alltför många samverkande faktorer. Trots en enorm mängd forskare och en ofantlig mängd avhandlingar och böcker i ekonomi är förståelsen av detta komplexa system bristfällig. (Till alla lycka, kunde man tillägga).
Hur skulle en kursändring gå till? Många talar vitt och brett om hur nödvändig en förändring är, men ingen har ett svar på denna enkla, praktiska fråga. Skulle riksdagen stifta lagar som begränsar konsumtionen, fryser priserna, förbjuder strejker för högre lön, förbjuda effektivisering, datorer och robotar? Allt detta har prövats på olika håll i världen. Det mest extrema exemplet på total statlig kontroll har vi i Nordkorea. Ett annat exempel är Kubas socialistiska ekonomi. Den enda möjligheten till en total kursändring tycks vara en totalitär stat styrd av en grön elit, i praktiken en grön diktatur. Självklart en omöjlighet i dagens västerländska kultur.
Men leder inte fortsatt tillväxt till en total miljöförstörelse och att alla naturresurser uttöms? Så enkelt är det inte. Valet står ingalunda mellan grön diktatur och allt värre natur- och andra katastrofer. Om ekonomin är komplex så är den dynamik som förändrar en hel kultur än mer komplex. Historien vittnar om detta. (Ingen borde delta i samhällsdebatten utan att ha gedigna historiska kunskaper). Att förutspå samhällsutvecklingen på lång sikt är t.o.m. svårare än att förutspå klimatet. T.ex. på 1960-talet, när den ideologiska debatten var som livligast, kunde ingen drömma om att Europa skulle marginaliseras i så hög grad som faktiskt skett. För 100 år sedan härskade Europa över nästan hela världen. I dag härskar vi knappt över vår egen lilla världsdel.
Strängt taget har samhällsskutan långsamt, men säkert ändrat kurs under de senaste decennierna. Den gröna kritiken har visserligen inte lett till nolltillväxt men den har ändå inte varit verkningslös, tvärtom. Kapitalismen har utan större besvär anpassat sig till en ökande omsorg om naturen och respekt för flora och fauna. Den liberala demokratin har visat sin styrka genom att skapa en ökande medvetenhet inte bara om problemen utan också om lösningarna. Trots tillväxten har vattendragen blivit renare, mängden avgaser har minskat, sophanteringen har blivit allt mer effektiv, djurskyddet har blivit strängare, allt fler områden skyddas. De större rovdjuren har blivit så talrika att de börjar bli ett problem.
I själva verket har den gröna ideologin blivit en kraft som driver på tillväxten genom att den kräver ny produktion och nya investeringar i miljardklassen. Lågenergilampor är miljardbusiness, likaså (skattesubventionerade) vindmöllor. Miljöbilar är en annan sektor som kommer att expandera oerhört. Miljöhus är ännu mest en dröm, men kommer att bli en växande sektor. Trots att Europa marginaliseras så har vi varit ledande när det gäller miljöteknologi och ideologi. Det bör vi fortsätta med.
Hans Rosing
Samhällsfilosof
söndag 11 juli 2010
KOMMENTARER TILL "RÄDDA VÄRLDEN - ARTIKELN"
Världen behöver nog räddas. Åtminstone om vi skall tro Kristian von Essen och Göran Ekström. Men enligt Marcus Rosenlund klarar sig världen utmärkt utan våra räddningsaktioner. Min artikel ”Det handlar inte alls om att rädda världen” i Hufvudstadsbladet 28.6 har väckt en del reaktioner i form av insändare i Hbl. Artikeln finns på min blogg 30.6. Jag har sänt in följande svar till mina kritiker till Hbl.
VEM BEHÖVER RÄDDAS?
Det är alltid stimulerande att få respons på en debattartikel i Hbl. Självklart är det de som anser att jag har så in i vassen fel som tar till datorn, inte de många som anser att jag har rätt. Yleredaktören Marcus Rosenlund håller 3.7 med om att världen inte behöver räddas. (Att tala om ”att rädda världen” är i själva verket rena megalomanin). Kristian von Essen håller 3.7 däremot inte med mig och Rosenlund. ”Om det inte handlar om att rädda världen vad handlar det då om?” frågar han. Svaret är att det handlar om en massa olika saker, som det inte finns rum att gå in på här. Den gröna extremisten Göran Ekström är alltför pessimistisk i sitt inlägg 9.7. Det är sant att människan utrotar en mängd arter, men samtidigt skyddar hon mängder av arter och biotoper. I Finland är artrikedomen i dag, tack vare människan, större än om landet vore orört av människohand. I framtiden kan utdöda arter t.o.m. återupplivas genom genteknologi. Massor av arter håller på att anpassa sig till människan och till olika stadsmiljöer.
Enligt Rosenlund handlar det om att rädda oss själva. (Vad han nu kan mena med det. Känner sig Marcus Rosenlund hotad?) Min bedömning efter mer än 40 års filosoferande är att världen klarar sig utmärkt utan vår hjälp, och att mänskligheten inte löper någon nämnvärd risk att utplånas inom överskådlig framtid. Att drygt hundra miljoner människor dör varje år, till en del genom undernäring, smittosamma sjukdomar, genom tobaksrökning, drogbruk och andra dumheter har en marginell effekt. Befolkningen ökar i Asien, Afrika och Sydamerika med ca 50 miljoner varje år. Vi européer däremot minskar i antal. Många områden blir alltmer folktomma. Naturen får ta över. Ursprungliga arter kommer tillbaka. Kanske är det vi européer, upphovet till dagens teknologiska kapitalism och humanistiska ljusgröna moral, som behöver räddas?
Hans Rosing
Pensionerad proffsfilosof
SVAR TILL GÖRAN EKSTRÖM
Hbl tar inte in några långa svar, men här på bloggen kan jag skriva hur långt jag vill. (En annan sak är om någon orkar läsa det). Göran Ekströms inlägg i Hbl 9.7 är lika långt som min artikel, som han kommenterar. Bra så! Här passar jag på att svara honom mera utförligt.
Ekström och jag har debatterat i Vasabladet åtskilliga gånger sedan 1980-talet. Han är en av de få svenskspråkiga gröna extremister som tänker mycket och djupt och gärna breder ut sig i långa artiklar, främst i Vasabladet. Senaste år gav han ut en liten bok Utopia pelastaa maailman (Biofilos 2009) där han för fram sin extrema gröna filosofi. Jag skrev en i mitt tycke rätt positiv recension av boken i Vbl.
Anledningen till att jag så ofta debaterar med G.E. är att vi är intresserade av samma frågor, men är djupt oeniga om det mesta. Jag räknar mig som naturvän och har länge varit intresserad av miljöfilosofi. Det finns en rad långa artiklar i ämnet på min blogg senaste år.
Jag har funderat över varför vi är så djupt oeniga. Här är mina slutsatser.
För en del tycks den gröna ideologin vara ett slags religionssurrogat. (Detta har jag hävdat många gånger, också i Hbl). De kan inte tro på en traditionell allsmäktig och god gud. I stället blir naturen, och speciellt den levande naturen deras gud. Det evangelium (glada budskap) de vill sprida är att frälsningen ligger i ett anspråkslöst liv och dyrkan av alla livsformer. Så måste man förstå G.E. I själva verket har han ofta uttalat sig uppskattande om religionen och betonat begreppet helighet.
Själv är jag ateist och materialist. För mig är begreppet helig ett tomt ord, liksom begreppet gud. Jag tror på fritt tänkande, demokrati, jämlikhet, humanism samt på forskning och framsteg. Såsom jag upplever världen är människan det enda djur som har ett egenvärde. Varje enskild människa har ett värde i sig. Därför är det ett svårt brott att döda eller skada en människa. Tanken att enskilda djur, arter av djur, enskilda biotoper eller hela biosfären skulle ha ett egenvärde är främmande, ja nästan obegriplig för mig (varför skulle t.ex. en fästing ha ett egenvärde?).
T.ex. i en lång artikel i Vbl 20.4 2009 skrev G.E. ”I djupekologin har man livet självt som värderingsgrund och alla livsformer har sitt egenvärde och bör skyddas även för sin egen skull, inte bara för att människan skall klara sig i längden.” Han kallar denna uppfattning bioetik.
På denna punkt är vi fundamentalt oeniga. Jag kan inte tro på bioetiken. Den verkar t.o.m. absurd. Som hobbyodlare vet jag att odlandet är en ständig kamp mot naturen. Mina grönsaksland fylls snabbt av ogräs. Jag river obörhörligt upp massor av natagräs och allt möjligt annat utan tanke på att det skulle ha ett egenvärde. Det finns nästan oändligt många sorter av skadedjur, från jordloppor till hjortar och älgar. (Självklart finns det också en massa nyttiga växter och djur). Vidare drabbas jag av myggor, bromsar, getingar, fästingar, ettergaddor och andra kryp. Också dessa dödar jag utan samvetsförebråelser. Huggormar vill jag inte heller ha i trädgården. Osv. Ändå är vårt land fattigt på farliga djur och växter. I varmare länder är problemen som orsakas av skadedjur och –växter mycket större.
Vi människor är ju en del av naturen. Vi måste kämpa för att överleva på samma sätt som alla andra arter. Naturen är obarmhärtig mot de svaga.
Detta torde räcka för att förklara varför jag inte kan tro på bioetiken.
UTROTNING
”Det är från människans hänsynslösa framfart jorden måste räddas,” skriver G.E. i Hbl. Det som måste räddas är tydligen arterna, och inte bara vissa arter som pandan och bergsgorillan utan alla arter utan undantag. Han hävdar att ”utrotningen accelererar” och att ”flera arter per timme utplånas”.
Att han är upprörd är logiskt utgående från hans egen övertygelse om att alla livsformer är heliga, har ett egenvärde. (Märk dock att han medvetet uttrycker sig vagt. Han använder inte ord som art, individ eller biotop utan det diffusa livsform. Men vad menar han med livsform?)
Själv tror jag att endast människan, dvs varje människa, har ett egenvärde. Därför är utrotningen för mig mera ett praktiskt än ett moraliskt problem. I själva verket anser jag att många arter borde decimeras och i vissa fall t.o.m. utrotas. Jag skulle gärna se att fästingarna t.ex. försvinner. Varje sommar försöker någon fästing suga mitt blod. Det finns massor av sjukdomsalstrande livsformer som gärna, för mig, skulle få utrotas. Faktum är att många naturvänner gör sitt bästa för att utrota vissa arter i vårt land, t.ex. mink, mårdhund och en del växter.
Hur vet G.E. att flera arter per timme utplånas? Det vet han förstås inte. Det är omöjligt att veta ens hur många arter som utplånas av människan varje år. Det är t.o.m. omöjligt att veta hur många arter det finns. Omkring 1,5 miljoner arter är beskrivna, men detta är enligt experterna bara en liten del av det totala antalet. Inte ens i vårt artfattiga land är antalet arter känt. Spelar det någon roll om några arter av myggor, spindlar eller skalbaggar dör ut när det finns miljontals arter av dem kvar?
Man bör också observera att alla arter dör ut förr eller senare. Enligt experterna lever en art i snitt 1-2 miljoner år. De flesta är alltså ur geologisk synvinkel kortlivade. Naturen själv sköter om att massvis av arter håller på att dö ut, men samtidigt håller massvis av nya på att utvecklas.
Vårt land är mycket artfattigt därför att den senaste istiden tog död på allt som fanns här. Men också hos oss finns förstås svaga arter. Många kommer att dö ut. Men är detta så sorgligt? Måste vi försöka rädda varje spindelart, varje svamp etc? Självklart inte. I själva verket har mängden arter hos oss ökat hela tiden sedan istiden. Om klimatet blir varmare kommer massor av nya arter att spridas till oss. Många ser detta som ett problem. (Man kan få allting till ett svårt problem om man bara vill!) Själv tycker jag inte det är något att ta stress för. Naturen är ständigt föränderlig. Vi behöver inte ha kontroll över allting. Låt oss i stället följa med vad som händer och dra den nytta och glädje vi kan av det under den sorgligt korta tid vi är en del av biosfären.
VEM BEHÖVER RÄDDAS?
Det är alltid stimulerande att få respons på en debattartikel i Hbl. Självklart är det de som anser att jag har så in i vassen fel som tar till datorn, inte de många som anser att jag har rätt. Yleredaktören Marcus Rosenlund håller 3.7 med om att världen inte behöver räddas. (Att tala om ”att rädda världen” är i själva verket rena megalomanin). Kristian von Essen håller 3.7 däremot inte med mig och Rosenlund. ”Om det inte handlar om att rädda världen vad handlar det då om?” frågar han. Svaret är att det handlar om en massa olika saker, som det inte finns rum att gå in på här. Den gröna extremisten Göran Ekström är alltför pessimistisk i sitt inlägg 9.7. Det är sant att människan utrotar en mängd arter, men samtidigt skyddar hon mängder av arter och biotoper. I Finland är artrikedomen i dag, tack vare människan, större än om landet vore orört av människohand. I framtiden kan utdöda arter t.o.m. återupplivas genom genteknologi. Massor av arter håller på att anpassa sig till människan och till olika stadsmiljöer.
Enligt Rosenlund handlar det om att rädda oss själva. (Vad han nu kan mena med det. Känner sig Marcus Rosenlund hotad?) Min bedömning efter mer än 40 års filosoferande är att världen klarar sig utmärkt utan vår hjälp, och att mänskligheten inte löper någon nämnvärd risk att utplånas inom överskådlig framtid. Att drygt hundra miljoner människor dör varje år, till en del genom undernäring, smittosamma sjukdomar, genom tobaksrökning, drogbruk och andra dumheter har en marginell effekt. Befolkningen ökar i Asien, Afrika och Sydamerika med ca 50 miljoner varje år. Vi européer däremot minskar i antal. Många områden blir alltmer folktomma. Naturen får ta över. Ursprungliga arter kommer tillbaka. Kanske är det vi européer, upphovet till dagens teknologiska kapitalism och humanistiska ljusgröna moral, som behöver räddas?
Hans Rosing
Pensionerad proffsfilosof
SVAR TILL GÖRAN EKSTRÖM
Hbl tar inte in några långa svar, men här på bloggen kan jag skriva hur långt jag vill. (En annan sak är om någon orkar läsa det). Göran Ekströms inlägg i Hbl 9.7 är lika långt som min artikel, som han kommenterar. Bra så! Här passar jag på att svara honom mera utförligt.
Ekström och jag har debatterat i Vasabladet åtskilliga gånger sedan 1980-talet. Han är en av de få svenskspråkiga gröna extremister som tänker mycket och djupt och gärna breder ut sig i långa artiklar, främst i Vasabladet. Senaste år gav han ut en liten bok Utopia pelastaa maailman (Biofilos 2009) där han för fram sin extrema gröna filosofi. Jag skrev en i mitt tycke rätt positiv recension av boken i Vbl.
Anledningen till att jag så ofta debaterar med G.E. är att vi är intresserade av samma frågor, men är djupt oeniga om det mesta. Jag räknar mig som naturvän och har länge varit intresserad av miljöfilosofi. Det finns en rad långa artiklar i ämnet på min blogg senaste år.
Jag har funderat över varför vi är så djupt oeniga. Här är mina slutsatser.
För en del tycks den gröna ideologin vara ett slags religionssurrogat. (Detta har jag hävdat många gånger, också i Hbl). De kan inte tro på en traditionell allsmäktig och god gud. I stället blir naturen, och speciellt den levande naturen deras gud. Det evangelium (glada budskap) de vill sprida är att frälsningen ligger i ett anspråkslöst liv och dyrkan av alla livsformer. Så måste man förstå G.E. I själva verket har han ofta uttalat sig uppskattande om religionen och betonat begreppet helighet.
Själv är jag ateist och materialist. För mig är begreppet helig ett tomt ord, liksom begreppet gud. Jag tror på fritt tänkande, demokrati, jämlikhet, humanism samt på forskning och framsteg. Såsom jag upplever världen är människan det enda djur som har ett egenvärde. Varje enskild människa har ett värde i sig. Därför är det ett svårt brott att döda eller skada en människa. Tanken att enskilda djur, arter av djur, enskilda biotoper eller hela biosfären skulle ha ett egenvärde är främmande, ja nästan obegriplig för mig (varför skulle t.ex. en fästing ha ett egenvärde?).
T.ex. i en lång artikel i Vbl 20.4 2009 skrev G.E. ”I djupekologin har man livet självt som värderingsgrund och alla livsformer har sitt egenvärde och bör skyddas även för sin egen skull, inte bara för att människan skall klara sig i längden.” Han kallar denna uppfattning bioetik.
På denna punkt är vi fundamentalt oeniga. Jag kan inte tro på bioetiken. Den verkar t.o.m. absurd. Som hobbyodlare vet jag att odlandet är en ständig kamp mot naturen. Mina grönsaksland fylls snabbt av ogräs. Jag river obörhörligt upp massor av natagräs och allt möjligt annat utan tanke på att det skulle ha ett egenvärde. Det finns nästan oändligt många sorter av skadedjur, från jordloppor till hjortar och älgar. (Självklart finns det också en massa nyttiga växter och djur). Vidare drabbas jag av myggor, bromsar, getingar, fästingar, ettergaddor och andra kryp. Också dessa dödar jag utan samvetsförebråelser. Huggormar vill jag inte heller ha i trädgården. Osv. Ändå är vårt land fattigt på farliga djur och växter. I varmare länder är problemen som orsakas av skadedjur och –växter mycket större.
Vi människor är ju en del av naturen. Vi måste kämpa för att överleva på samma sätt som alla andra arter. Naturen är obarmhärtig mot de svaga.
Detta torde räcka för att förklara varför jag inte kan tro på bioetiken.
UTROTNING
”Det är från människans hänsynslösa framfart jorden måste räddas,” skriver G.E. i Hbl. Det som måste räddas är tydligen arterna, och inte bara vissa arter som pandan och bergsgorillan utan alla arter utan undantag. Han hävdar att ”utrotningen accelererar” och att ”flera arter per timme utplånas”.
Att han är upprörd är logiskt utgående från hans egen övertygelse om att alla livsformer är heliga, har ett egenvärde. (Märk dock att han medvetet uttrycker sig vagt. Han använder inte ord som art, individ eller biotop utan det diffusa livsform. Men vad menar han med livsform?)
Själv tror jag att endast människan, dvs varje människa, har ett egenvärde. Därför är utrotningen för mig mera ett praktiskt än ett moraliskt problem. I själva verket anser jag att många arter borde decimeras och i vissa fall t.o.m. utrotas. Jag skulle gärna se att fästingarna t.ex. försvinner. Varje sommar försöker någon fästing suga mitt blod. Det finns massor av sjukdomsalstrande livsformer som gärna, för mig, skulle få utrotas. Faktum är att många naturvänner gör sitt bästa för att utrota vissa arter i vårt land, t.ex. mink, mårdhund och en del växter.
Hur vet G.E. att flera arter per timme utplånas? Det vet han förstås inte. Det är omöjligt att veta ens hur många arter som utplånas av människan varje år. Det är t.o.m. omöjligt att veta hur många arter det finns. Omkring 1,5 miljoner arter är beskrivna, men detta är enligt experterna bara en liten del av det totala antalet. Inte ens i vårt artfattiga land är antalet arter känt. Spelar det någon roll om några arter av myggor, spindlar eller skalbaggar dör ut när det finns miljontals arter av dem kvar?
Man bör också observera att alla arter dör ut förr eller senare. Enligt experterna lever en art i snitt 1-2 miljoner år. De flesta är alltså ur geologisk synvinkel kortlivade. Naturen själv sköter om att massvis av arter håller på att dö ut, men samtidigt håller massvis av nya på att utvecklas.
Vårt land är mycket artfattigt därför att den senaste istiden tog död på allt som fanns här. Men också hos oss finns förstås svaga arter. Många kommer att dö ut. Men är detta så sorgligt? Måste vi försöka rädda varje spindelart, varje svamp etc? Självklart inte. I själva verket har mängden arter hos oss ökat hela tiden sedan istiden. Om klimatet blir varmare kommer massor av nya arter att spridas till oss. Många ser detta som ett problem. (Man kan få allting till ett svårt problem om man bara vill!) Själv tycker jag inte det är något att ta stress för. Naturen är ständigt föränderlig. Vi behöver inte ha kontroll över allting. Låt oss i stället följa med vad som händer och dra den nytta och glädje vi kan av det under den sorgligt korta tid vi är en del av biosfären.
onsdag 7 juli 2010
KAPITEL 8. NÄRKONTAKT AV ANDRA GRADEN
Otaliga är de författare som fantiserat om hur den första kontakten med en extraterrester civilisation kommer att ske. Otaliga är likaså de människor som sedan 1950-talet trott att utomjordingar i s.k. UFOs sedan länge besökt vår planet och studerat oss utan att ta officiell kontakt. Somliga har t.o.m., i likhet med Rauni-Leena Luukanen, trott att världens ledande vetenskapsmän och politiker har kontakt med utomjordingar utan att berätta om detta. De tror på en global konspiration av en elit som döljer sanningen för massorna. Själv har jag sedan 1960-talet argumenterat mot tron på flygande tefat. Jag har hävdat att ufona är olika naturliga fenomen eller felaktiga, feltolkade observationer. Det är frågan om ett slags folklig vidskepelse av samma typ som de gamla tron på tomtar och troll eller något modernare på andar, spöken och gastar, eller den ännu modernare tron på parapsykologi.
Kommer vi någonsin att få kontakt med utomjordingar?I min rymdroman skisserar jag ett scenarium som jag kan tänka mig som en sannolik möjlighet någon gång i en avlägsen framtid.
(FÖREGÅENDE KAPITEL FINNS PÅ MIN BLOGG 10.6)
NÄRKONTAKT AV ANDRA GRADEN
Hans Nosring stirrade uppgivet på datorskärmen framför sig. Det tycktes vara omöjligt att få ut något budskap ur de radiosignaler, på en stor mängd frekvenser, som det främmande rymdskeppet sände. Han hade analyserat signalerna med flera program som användes för att tolka koder, men utan resultat. Det tycktes vara frågan om slumpmässigt brus, men det var ju omöjligt. Varför skulle någon sända elektromagnetisk strålning som inte innehöll någon information? Det hade gått en lång stund sedan han meddelat kaptenen att diskusen sände signaler, men alla hans försök att hitta något begripligt budskap hade misslyckats.
Ännu en gång tryckte han på on-knappen för ljudåtergivning. Rummet fylldes av en kakafoni av ljud, av surr, visslingar, muller, pipanden utan något mönster. Om det är frågan om något slags tal måste det finnas ljudkombinationer som upprepas ibland, tänkte han. Men det förbannade programmet hittar inga sådana. Variationen tycks vara oändlig. Det här verkar alldeles hopplöst. Men varför sänder de så ivrigt om det inte betyder någonting, och med massiv effekt dessutom? Han stirrade grubblande på skärmens kurvor samtidigt som det brusade i rummet som i en storstad vid rusningstid.
Det var frustrerande, irriterande. Vreden sjöd inom honom. Han måste få utlopp för den. Med en grymtning reste han sig, tittade noggrannt efter att han var ensam, att ingen i all tysthet kommit in i rummet. Sedan kontrollerade han att interkomen var avstängd. Efter att ha dragit ett djupt andetag började han svära. Ur hans mun flög en lång rad tabubelagda kötteder. Han formligen spottade dem ur sig för att lätta på det inre trycket.
Nosring kallades ”musen” för att han var grå och oansenlig, en medelålders, överviktig, gleshårig man med stor näsa och dubbelhaka, alltid i bakgrunden, alltid försiktig. Ingen tog notis om honom annat än när det gällde datorprogram eller matematiskt-logiska problem. I själva verket var han en av jordens främsta experter inom computer science. Men hans sociala kompetens var nära noll. Han kunde och visste allt om datorer och programmering. I viss mån var han själv mer en dator än en normal människa. Men nu kände han sig lika misslyckad som den gång han fått en vacker kvinna i säng men inte kunde få erektion.
Det som ingen visste, hans stora hemlighet, var att han var expert på svordomar. Han kunde svära en halv timme utan att upprepa sig. Han kunde svära på ett tiotal språk. Han kunde alla tänkbara förbannelser och vulgära könsord på tjugo olika språk.
Som barn hade hans stränga mor tvättat hans mun med såpa varje gång han använde ”fula ord” som han hört av de älde barnen på daghemmet. Modern var singel och hade efter det att fadern, en alkoholiserad och våldsam halvgangster, försvunnit, blivit omvänd till islam. Hon avskydde folk som svor, drack och horade. Hans hade fått lära sig att grova svordomar var något primitivt, något som förekom i gamla filmer, men som ingen modern anständig människa tog i sin mun. I skolan fick man böta om man svor. Svärande på offentlig plats var nästan lika allvarligt som att uppträda berusad, röka cigaretter eller ta en pris snus. Sådant föll under rubriken förargelseväckande beteende och bestraffades med böter. Svordomarna var hans eget privata sätt att reagera mot vad han uppfattade som meningslösa, byråkratiska, kvävande sociala regler. När han svor var han fri, omän endast i hemlighet.
Trycket inom ”musen” lättade. Han sjönk ner i stolen. ”Satan, perkele, motherfucker, vittu,” mumlade man men utan någon entusiasm. Trycket hade lättat, men nu kände han sig, som vanligt efter ett raseriutbrott, bara tom och dyster. Han stirrade på datorskärmen utan att se.
Plötsligt blev han medveten om att schackpartiet, som han inlett mot Aristoteles, fortfarande var oavgjort. Pjäsernas ställning fanns kvar på den stora bildskärmen. Han kastade en trött och dyster blick på ställningen och tänkte be datorn avbryta spelet när han satte sig upp, rak i ryggen. Han granskade pjäsernas lägen noga. Ja, verkligen det fanns en liten chans att han kunde slå datorn!
Hans Nosring hörde till de tio främsta schackspelarna i världen. Han hade flera gånger slagit några av de främsta schackprogrammen. Visserligen vann datorerna nio gånger av tio, men varje gång han vann var han salig i minst en vecka. Hans självförtroende fick vanligen en sådan skjuts framåt att han gick på krog och försökte ragga upp en kvinna. Visserligen misslyckades också detta nio gånger av tio. Efteråt var han oftast ännu dystrare än vanligt. Men trots att han spelat tiotals matcher mot Aristoteles hade han aldrig vunnit. Två gånger hade han uppnått remi. Abel, som var Hans enda verkliga vän ombord, brukade trösta honom med att Aristoteles var en superdator, den kraftigaste som skapats. Det är helt enkelt omöjligt för en mänsklig hjärna att klå den, brukade exobiologen påpeka.
Men detta ökade bara hans beslutsamhet att en gång besegra Aristoteles. Och nu såg han en liten chans, mycket liten visserligen, men dock. ”Aristoteles!” kommenderade han. Det dröjde ett par sekunder innan datorn svarade med sin entoniga, mekaniska röst.
”Ja, Hans Nosring. Hur kan jag hjälpa dig?”
”Vi fortsätter med spelet. Det är ditt drag. Sätt igång!” Han väntade med undertryckt spänning, drog i sin stora näsa. ”Nå Aristoteles, vad väntar du på. Du brukar inte behöva någon betänketid.” En löpare förflyttades mot Hans´ kung. ”Musen” stelnade till. Datorn hade inte upptäckt att han hade en möjlighet att göra schack matt med några få drag. Han försökte hindra sin röst att darra när han kommenderade.”Jag flyttar mitt torn till D4. Sedan är det du igen.” Denna gång dröjde det ännu längre innan datorn flyttade. Och den flyttade fel pjäs!
Hans trodde knappt sina ögon. Till och med en skicklig amatör skulle ha märkt att den vita kungen var i stor fara. Med triumferande stämma ropade han. ”Jag flyttar min häst till F6. Nu är du fast!” Efter en lång stund flyttade datorn sitt torn till en position som skulle ha ställt Hans´ kung i schack vid nästa drag, men det var Hans´tur. Han flyttade en bonde för att blockera den vita kungens sista flyktväg och ropade: ”Schack matt! Ha, ha, ha! Du är schack matt din jävel!” Han hoppade av glädje. ”Fait accompli! Fait accompli!”
Om någon av besättningen sett ”musen” nu skulle han eller hon inte ha trott sina ögon. Han dansade runt i rummet, skrattade nästan hysteriskt. ”Äntligen, äntligen!”
Med ett lyckligt leende på läpparna sjönk han slutligen ner på sin stol. ”Aristoteles,” sade han med matt röst, ”jag besegrade dig! Hör du det? Jag vann!”
Datorn svarade inte.
Med rynkade ögonbryn tittade han upp mot den stora skärmen. Det var något som var fel. En svag känsla av oro började smyga sig på. Euforin var över. Hans vanliga dysterhet började återkomma. ”Aristoteles!” kommenderade han med hög röst.
Datorn förblev tyst, men bilden på den stora skärmen började flimra en aning. De onda aningarna blev allt starkare. Hans Nosring kände Aristoteles utan och innan. Han hade varit med och konstruerat en del av dess program. Han hade krävt tiofaldig säkerhet, flera back-up system, noggrannt debuggade program. Ingenting fick gå fel ute i rymden långt bortom all tänkbar hjälp. Men nu, det kände han på sig, var något fel, alldeles förbannat fel.
”Aristoteles! Kan du höra mig? Svara då för helvete!”
Med stigande oro vände han sig mot sin bordsdator för att manuellt, via tangentbordet komma in i datorn. Han knappade in kodordet ”Odysseus”, men svaret blev ”no access”. Svetten trängde ut på hans panna. Med darrande händer slog han in sitt personliga, hemliga kodord ”motherfucker”, men svaret blev igen ”no access”. ”Morituri te salutant,” mumlade han frånvarande. ”Nu tar fan bofinken.”
Men om det fanns en egenskap som präglade den fetlagde, gleshårige, tystlåtne mannen så var det envishet. Ju svårare, ja ju omöjligare uppgiften tedde sig desto envisare sökte han en lösning. Hans logiskt-analytiska tänkande hade tränats i fyrtio år. Han hade förmågan att helt försjunka i ett problem, att koncentrera hela sitt medvetande på en enda uppgift. Och nu gjorde han just detta. Han analyserade alla möjligheter, och varje analys ledde fram till samma slutsats.
Aristoteles hade fungerat perfekt ända tills det främmande rymdskeppet började sända mycket kraftfull elektromagnetisk strålning.
Som ung hade han ibland roat sig med att ta sig in i andras datorer. Han hade varit en så kallad hacker. När hans egen dator inte hade tillräcklig kapacitet för en uppgift hade han med ett flin på läpparna tagit sig in i andra datorer och låtit dem göra en del av jobbet. Ibland hade han lämnat ett meddelande, t.ex. ”tack så mycket för din vänlighet att låna ut din dator till mig.” Nu började en skrämmande aning formas i hans analytiska medvetande.
Plötsligt försvann bilden från den stora väggskärmen. I stället fylldes den av flimmer och brus. Hans Nosring stirrade med fascinerad förfäran när en helt ny bild började framträda på skärmen, bilden av diskusen, men nu på mycket nära håll. När bilden klarnade såg han en del av kanten på skeppet, en svagt buktande vitgrå yta, översållad av mönster som han inte kunde tolka. Diskusen roterade svagt och långsamt kom en stor öppning in i bilden från höger. ”En dockningsport?” frågade han matt.
”Jjjj...aaa, jaaa,” det knastrade i högtalaren. Ett brusande ljud fyllde rummet. Bruset steg och sjönk och började formas till begripliga fonem. Plötsligt upphörde det och Hans Nosring, datorexpert på rymdskeppet Odysseus hörde klart och tydligt en viskande röst.
”Heejj, hej!”
Han kände hur nackhåren reste sig. Rösten var vänlig, lågmäld, mjuk, den kändes främmande men ändå märkligt bekant. Han hade en känsla av att ha hört en liknande röst förut. Den var helt annorlunda än Aristoteles mekaniska, entoniga, könlösa röst.
Pusselbitarna föll på plats i hans analytiska sinne. Det är de som försöker få kontakt, tänkte han med en blandning av skräck och förtjusning. De har hackat sig in i vår centraldator, tagit kontrollen över den. Men vad gör jag nu? Jag måste säga något. De första orden till en varelse från en annan planet, en annan värld, en annan civilisation. I hans medvetande flimrade berömda yttranden som Neil Armstrongs ”Ett litet steg för en människa, men ett stort steg för mänskligheten”, när denne, som den första människan i historien, steg ner på en främmande himlakropp. Jag borde säga något djupsinnigt, något som kan leva i århundraden. Men han kände sig alldeles tom. Hans känslor hade en lång stund åkt bergochdalbana, han var emotionellt utmattad, renons på tankar.
”Hej på dej du!”
Orden bara slank ur honom, och han blev förskräckt över svarets trivalitet. Jag gör mig till åtlöje för hela mänskligheten, tänkte han dystert, typiskt mig.
Den viskande rösten försökte formulera ord.
”Sv..svv..svåårt... sp..pråååk. Hej, på dej...sj...själv.”
Hans öppnade med darrande händer intercomen. ”Kapten!” flämtade han med hes röst. ”Kapten!” Han höjde rösten nästan till ett rop. ”Kom genast till bryggan, genast!”
Kapten Enfaldos oroliga röst hördes i rummet. ”Vad är det Hans? Du verkar uppskärrad. Har det hänt någonting?”
Hans Nosring drog ett djupt andetag, rätade på ryggen och förkunnade högtidligt. ”Vi har kontakt, kapten. Vi har närkontakt av andra graden med en främmande civilisation.”
Kommer vi någonsin att få kontakt med utomjordingar?I min rymdroman skisserar jag ett scenarium som jag kan tänka mig som en sannolik möjlighet någon gång i en avlägsen framtid.
(FÖREGÅENDE KAPITEL FINNS PÅ MIN BLOGG 10.6)
NÄRKONTAKT AV ANDRA GRADEN
Hans Nosring stirrade uppgivet på datorskärmen framför sig. Det tycktes vara omöjligt att få ut något budskap ur de radiosignaler, på en stor mängd frekvenser, som det främmande rymdskeppet sände. Han hade analyserat signalerna med flera program som användes för att tolka koder, men utan resultat. Det tycktes vara frågan om slumpmässigt brus, men det var ju omöjligt. Varför skulle någon sända elektromagnetisk strålning som inte innehöll någon information? Det hade gått en lång stund sedan han meddelat kaptenen att diskusen sände signaler, men alla hans försök att hitta något begripligt budskap hade misslyckats.
Ännu en gång tryckte han på on-knappen för ljudåtergivning. Rummet fylldes av en kakafoni av ljud, av surr, visslingar, muller, pipanden utan något mönster. Om det är frågan om något slags tal måste det finnas ljudkombinationer som upprepas ibland, tänkte han. Men det förbannade programmet hittar inga sådana. Variationen tycks vara oändlig. Det här verkar alldeles hopplöst. Men varför sänder de så ivrigt om det inte betyder någonting, och med massiv effekt dessutom? Han stirrade grubblande på skärmens kurvor samtidigt som det brusade i rummet som i en storstad vid rusningstid.
Det var frustrerande, irriterande. Vreden sjöd inom honom. Han måste få utlopp för den. Med en grymtning reste han sig, tittade noggrannt efter att han var ensam, att ingen i all tysthet kommit in i rummet. Sedan kontrollerade han att interkomen var avstängd. Efter att ha dragit ett djupt andetag började han svära. Ur hans mun flög en lång rad tabubelagda kötteder. Han formligen spottade dem ur sig för att lätta på det inre trycket.
Nosring kallades ”musen” för att han var grå och oansenlig, en medelålders, överviktig, gleshårig man med stor näsa och dubbelhaka, alltid i bakgrunden, alltid försiktig. Ingen tog notis om honom annat än när det gällde datorprogram eller matematiskt-logiska problem. I själva verket var han en av jordens främsta experter inom computer science. Men hans sociala kompetens var nära noll. Han kunde och visste allt om datorer och programmering. I viss mån var han själv mer en dator än en normal människa. Men nu kände han sig lika misslyckad som den gång han fått en vacker kvinna i säng men inte kunde få erektion.
Det som ingen visste, hans stora hemlighet, var att han var expert på svordomar. Han kunde svära en halv timme utan att upprepa sig. Han kunde svära på ett tiotal språk. Han kunde alla tänkbara förbannelser och vulgära könsord på tjugo olika språk.
Som barn hade hans stränga mor tvättat hans mun med såpa varje gång han använde ”fula ord” som han hört av de älde barnen på daghemmet. Modern var singel och hade efter det att fadern, en alkoholiserad och våldsam halvgangster, försvunnit, blivit omvänd till islam. Hon avskydde folk som svor, drack och horade. Hans hade fått lära sig att grova svordomar var något primitivt, något som förekom i gamla filmer, men som ingen modern anständig människa tog i sin mun. I skolan fick man böta om man svor. Svärande på offentlig plats var nästan lika allvarligt som att uppträda berusad, röka cigaretter eller ta en pris snus. Sådant föll under rubriken förargelseväckande beteende och bestraffades med böter. Svordomarna var hans eget privata sätt att reagera mot vad han uppfattade som meningslösa, byråkratiska, kvävande sociala regler. När han svor var han fri, omän endast i hemlighet.
Trycket inom ”musen” lättade. Han sjönk ner i stolen. ”Satan, perkele, motherfucker, vittu,” mumlade man men utan någon entusiasm. Trycket hade lättat, men nu kände han sig, som vanligt efter ett raseriutbrott, bara tom och dyster. Han stirrade på datorskärmen utan att se.
Plötsligt blev han medveten om att schackpartiet, som han inlett mot Aristoteles, fortfarande var oavgjort. Pjäsernas ställning fanns kvar på den stora bildskärmen. Han kastade en trött och dyster blick på ställningen och tänkte be datorn avbryta spelet när han satte sig upp, rak i ryggen. Han granskade pjäsernas lägen noga. Ja, verkligen det fanns en liten chans att han kunde slå datorn!
Hans Nosring hörde till de tio främsta schackspelarna i världen. Han hade flera gånger slagit några av de främsta schackprogrammen. Visserligen vann datorerna nio gånger av tio, men varje gång han vann var han salig i minst en vecka. Hans självförtroende fick vanligen en sådan skjuts framåt att han gick på krog och försökte ragga upp en kvinna. Visserligen misslyckades också detta nio gånger av tio. Efteråt var han oftast ännu dystrare än vanligt. Men trots att han spelat tiotals matcher mot Aristoteles hade han aldrig vunnit. Två gånger hade han uppnått remi. Abel, som var Hans enda verkliga vän ombord, brukade trösta honom med att Aristoteles var en superdator, den kraftigaste som skapats. Det är helt enkelt omöjligt för en mänsklig hjärna att klå den, brukade exobiologen påpeka.
Men detta ökade bara hans beslutsamhet att en gång besegra Aristoteles. Och nu såg han en liten chans, mycket liten visserligen, men dock. ”Aristoteles!” kommenderade han. Det dröjde ett par sekunder innan datorn svarade med sin entoniga, mekaniska röst.
”Ja, Hans Nosring. Hur kan jag hjälpa dig?”
”Vi fortsätter med spelet. Det är ditt drag. Sätt igång!” Han väntade med undertryckt spänning, drog i sin stora näsa. ”Nå Aristoteles, vad väntar du på. Du brukar inte behöva någon betänketid.” En löpare förflyttades mot Hans´ kung. ”Musen” stelnade till. Datorn hade inte upptäckt att han hade en möjlighet att göra schack matt med några få drag. Han försökte hindra sin röst att darra när han kommenderade.”Jag flyttar mitt torn till D4. Sedan är det du igen.” Denna gång dröjde det ännu längre innan datorn flyttade. Och den flyttade fel pjäs!
Hans trodde knappt sina ögon. Till och med en skicklig amatör skulle ha märkt att den vita kungen var i stor fara. Med triumferande stämma ropade han. ”Jag flyttar min häst till F6. Nu är du fast!” Efter en lång stund flyttade datorn sitt torn till en position som skulle ha ställt Hans´ kung i schack vid nästa drag, men det var Hans´tur. Han flyttade en bonde för att blockera den vita kungens sista flyktväg och ropade: ”Schack matt! Ha, ha, ha! Du är schack matt din jävel!” Han hoppade av glädje. ”Fait accompli! Fait accompli!”
Om någon av besättningen sett ”musen” nu skulle han eller hon inte ha trott sina ögon. Han dansade runt i rummet, skrattade nästan hysteriskt. ”Äntligen, äntligen!”
Med ett lyckligt leende på läpparna sjönk han slutligen ner på sin stol. ”Aristoteles,” sade han med matt röst, ”jag besegrade dig! Hör du det? Jag vann!”
Datorn svarade inte.
Med rynkade ögonbryn tittade han upp mot den stora skärmen. Det var något som var fel. En svag känsla av oro började smyga sig på. Euforin var över. Hans vanliga dysterhet började återkomma. ”Aristoteles!” kommenderade han med hög röst.
Datorn förblev tyst, men bilden på den stora skärmen började flimra en aning. De onda aningarna blev allt starkare. Hans Nosring kände Aristoteles utan och innan. Han hade varit med och konstruerat en del av dess program. Han hade krävt tiofaldig säkerhet, flera back-up system, noggrannt debuggade program. Ingenting fick gå fel ute i rymden långt bortom all tänkbar hjälp. Men nu, det kände han på sig, var något fel, alldeles förbannat fel.
”Aristoteles! Kan du höra mig? Svara då för helvete!”
Med stigande oro vände han sig mot sin bordsdator för att manuellt, via tangentbordet komma in i datorn. Han knappade in kodordet ”Odysseus”, men svaret blev ”no access”. Svetten trängde ut på hans panna. Med darrande händer slog han in sitt personliga, hemliga kodord ”motherfucker”, men svaret blev igen ”no access”. ”Morituri te salutant,” mumlade han frånvarande. ”Nu tar fan bofinken.”
Men om det fanns en egenskap som präglade den fetlagde, gleshårige, tystlåtne mannen så var det envishet. Ju svårare, ja ju omöjligare uppgiften tedde sig desto envisare sökte han en lösning. Hans logiskt-analytiska tänkande hade tränats i fyrtio år. Han hade förmågan att helt försjunka i ett problem, att koncentrera hela sitt medvetande på en enda uppgift. Och nu gjorde han just detta. Han analyserade alla möjligheter, och varje analys ledde fram till samma slutsats.
Aristoteles hade fungerat perfekt ända tills det främmande rymdskeppet började sända mycket kraftfull elektromagnetisk strålning.
Som ung hade han ibland roat sig med att ta sig in i andras datorer. Han hade varit en så kallad hacker. När hans egen dator inte hade tillräcklig kapacitet för en uppgift hade han med ett flin på läpparna tagit sig in i andra datorer och låtit dem göra en del av jobbet. Ibland hade han lämnat ett meddelande, t.ex. ”tack så mycket för din vänlighet att låna ut din dator till mig.” Nu började en skrämmande aning formas i hans analytiska medvetande.
Plötsligt försvann bilden från den stora väggskärmen. I stället fylldes den av flimmer och brus. Hans Nosring stirrade med fascinerad förfäran när en helt ny bild började framträda på skärmen, bilden av diskusen, men nu på mycket nära håll. När bilden klarnade såg han en del av kanten på skeppet, en svagt buktande vitgrå yta, översållad av mönster som han inte kunde tolka. Diskusen roterade svagt och långsamt kom en stor öppning in i bilden från höger. ”En dockningsport?” frågade han matt.
”Jjjj...aaa, jaaa,” det knastrade i högtalaren. Ett brusande ljud fyllde rummet. Bruset steg och sjönk och började formas till begripliga fonem. Plötsligt upphörde det och Hans Nosring, datorexpert på rymdskeppet Odysseus hörde klart och tydligt en viskande röst.
”Heejj, hej!”
Han kände hur nackhåren reste sig. Rösten var vänlig, lågmäld, mjuk, den kändes främmande men ändå märkligt bekant. Han hade en känsla av att ha hört en liknande röst förut. Den var helt annorlunda än Aristoteles mekaniska, entoniga, könlösa röst.
Pusselbitarna föll på plats i hans analytiska sinne. Det är de som försöker få kontakt, tänkte han med en blandning av skräck och förtjusning. De har hackat sig in i vår centraldator, tagit kontrollen över den. Men vad gör jag nu? Jag måste säga något. De första orden till en varelse från en annan planet, en annan värld, en annan civilisation. I hans medvetande flimrade berömda yttranden som Neil Armstrongs ”Ett litet steg för en människa, men ett stort steg för mänskligheten”, när denne, som den första människan i historien, steg ner på en främmande himlakropp. Jag borde säga något djupsinnigt, något som kan leva i århundraden. Men han kände sig alldeles tom. Hans känslor hade en lång stund åkt bergochdalbana, han var emotionellt utmattad, renons på tankar.
”Hej på dej du!”
Orden bara slank ur honom, och han blev förskräckt över svarets trivalitet. Jag gör mig till åtlöje för hela mänskligheten, tänkte han dystert, typiskt mig.
Den viskande rösten försökte formulera ord.
”Sv..svv..svåårt... sp..pråååk. Hej, på dej...sj...själv.”
Hans öppnade med darrande händer intercomen. ”Kapten!” flämtade han med hes röst. ”Kapten!” Han höjde rösten nästan till ett rop. ”Kom genast till bryggan, genast!”
Kapten Enfaldos oroliga röst hördes i rummet. ”Vad är det Hans? Du verkar uppskärrad. Har det hänt någonting?”
Hans Nosring drog ett djupt andetag, rätade på ryggen och förkunnade högtidligt. ”Vi har kontakt, kapten. Vi har närkontakt av andra graden med en främmande civilisation.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)